Inget val

Skam, skuld och sorg

2011-07-24T12:22:00.000-07:00

Aldrig någonsin har en text varit lika svår att skriva.
– Av sorg och oförmåga. Av småttighet i jämförelse med det ofattbara som hänt.
Jag har slängt uppslag på uppslag.
Aldrig någonsin har en text varit lika tvungen att skrivas.

Linus Bylund från Sverigedemokraterna sa en gång i en Tv-intervju ”Jag tror att om man är Sverigedemokrat eller nationalist, eller vad du nu vill kalla det, så i alla fall JAG, har det här, att varje dag så undrar jag, är det här rätt? Är allt det jag tycker rätt?”.

Den typen av självreflektion, självkritik är vanlig hos folk som på något sätt kan betraktas som minoritet åsiktsmässigt. Jag kan tänka mig att den tanken farit genom skallen på folk både till höger och vänster av den politiska kartan, och den blir som allra starkast när man känner att något smetats på en, som man själv inte känner igen sig i.

Attacken i Oslo och på Utöya är det värsta terrorangreppet i Nordens historia. Hittills har man räknat till 92 döda, men det är en siffra som säkerligen kommer stiga.

Jag blir nästan kräkfärdig när jag tänker på det där aset som gick där på stranden och sköt ungdomar samtidigt som han tjoade och tjimmade i extas.

Och så som det ser ut nu är motivet för attacken ett angrepp mot det som gärningsmannen kallar den Kulturmarxistiska ideologin. Enligt egen utsago är han en tempelriddare, ute på ett kristet korståg i Konservatismens namn…

Med kulturmarxism menar han egentligen Kulturrelativism: tanken att ingen kultur är viktigare eller mer utvecklad än någon annan.

På det punkten delar jag, och många med mig Anders ståndpunkt. För mig är det alldeles tydligt att det finns kulturer som i allt för hög utsträck är kvinnofientliga. Fientliga mot homosexuella etc.
Jag anser att man ska bekämpa dessa. Inte med våld och krig, utan med upplysning och nolltollerans.

Att till viss del dela ideologi med en barnamördare väcker naturligtvis tvivel och skuld inom en.

Frågan om skuld har jag behandlat många gånger tidigare här på bloggen, och det är också en anledning till att jag inte alltid är så produktiv: det känns helt enkelt kvävande och ångestskapande att skriva sanningar ibland, dels för att dom kan tendera att vara ”onda” eller dystopiska, men även därför att man vet att det man skriver kan bygga på ett hat mellan människor som redan i dag är allt för stort.
Jag försöker kompensera detta genom att vara resonerande i mina inlägg. Jag tar även del av böcker/filmer etc från människor som jag inte alltid delar åsikt med. Jag försöker. Anstränger mig även om det ibland är svårt att hitta synpunkter som är värda att ta till sig.

Jag tror det är bra med debatten: att läsa och diskutera. Det gör att man inte låser fast sig vid en ideologi.

Men ibland ser man bloggare, kanske främst på högersidan (och här finns det anledning att vara självkritisk) som skriver väldigt kategoriskt. Som alltid vet bäst. Som är fullständigt låsta i sina uppfattningar. Som aldrig tar några intryck, och som i stort sett tycks vara kopior av exakt allt som publicerats på islamkritiska/invandringskritiska bloggar.

Jag säger inte att problemet inte finns till vänster också, men i detta läge, men det som hänt i Norge så känns det förmätet att ens gå in på den frågan. Dessutom tror jag som sagt att problemet är större till Höger. Vi har sett allt för många ”Mona Muslim” eller ”MENA-pack” inlägg för att det ska kunna viftas bort som oväsentligt. Naturligtvis finns det folk som triggas av sådant.

Jag har skrivit om det förut på Flashback, i detta fall angående Peter Mangs:

Alla uttryck som gör sig hörda i mediebruset (både genom gammelmedia och nya medier som bloggar och twitter) har en inverkan på folks tankar och kan naturligtvis påverka galningar.

Jag vet att frågan har lyfts förut och diskuterats: "har din åsikt om invandringspolitiken påverkats av Flashback?". Jag tror att dom flesta med någorlunda analytisk förmåga kan inse att både deras egna åsikter och även andras faktiskt har påverkats av den debatt som pågått här.

Det är lika självklart som att Aftonbladet och Expressens SD-hat faktiskt har påverkat motståndare till SD (vissa har påverkats så mycket att dom gråtit sig till sömns i någon slags villfarelse att dom snart ska utvisas från landet. Andra har påverkats så till den grad att dom gått ut på stan och huggit ner en Sverigedemokrat, samt en felaktigt förmodad Sverigedemokrat).

Man skulle naturligtvis kunna beskylla gammelmedia för sådana händelser.
Men så enkelt är det naturligtvis inte. Man har ett personligt ansvar för sina handlingar.

Det gäller alla människor i världen, inte bara folk som påverkas av tea partyrörelsen eller Sverigedemokraternas retorik.

Om man tar Peter Mangs som exempel så är hans handlingar alldeles säkert sprungna ur det tankegods som dom nya invandringskritiska bloggarna medfört. MEN, hans handlingar är säkert också lika mycket sprungna ur det förtigande och den skrämselpropaganda som gammalmedia stått för.

"Varför tas inte dom här frågorna upp i tidningarna, varför skriver bara Fria nyheter och Politiskt inkorrekt sanningen?".

Visst är det en frågeställning som man kan tänka sig gick genom huvudet på Peter medan han laddade pistolen? Jag tror det. Jag är helt övertygad om att så var fallet.

Man kan inte gärna begränsa folks rätt att uttrycka en åsikt bara för att galningar kan ta åt sig och agera. Och om vi ska titta på vad det är för några uttryck som verkligen ger utslag bland våldsbrotten så är jag övertygad om att Kartellen och andra våldsvurmande rapgrupper utgör en mycket större fara för Sverige än något Sverigedemokratiskt tankegods.

Där har vi en grupp som helt öppet vurmar hat mot polis och politiker, och som helt givet ger resultat i form av gängbildning, skadegörelse, misshandlar, rån, och ja, även mord.

Kartellen skulle naturligtvis hävda att dom bara skildrar verkligheten, men deras påverkan är likväl negativ, och det är bara idioter som vill hävda att kulturella yttringar så som våldsamma tv-spel, våldsamma filmer, våldsvurmande musik etc inte skulle påverka människor.
Alldeles självklart påverkar det människor.

Jag som själv lyssnar en del på våldsam musik (Necro, Cage etc) känner att musiken påverkar mig. Jag är ju frisk och så, så det ger inga utslag i våldsyttringar, men jag förstår hur musiken kan verka hetsande och avtrubbande. Jag är inte så naiv att jag skulle låtsas som att jag inte såg något samband. På samma sätt som man kan deppa ner sig genom att lyssna på The Smiths och läsa Den unge Werthers lidande så kan man göra sig själv glad genom att lyssna på ABBA och läsa glättiga skvallertidningar. Inga konstigheter egentligen, men många vägrar se sammanbandet.

Samma sak med samhällskritik. Dom flesta som attraheras av våldsvänstern, eller för den delen våldshögerns retorik skulle naturligtvis vara helare och gladare som människor om dom lät sig bedövas med Let's dance och Antikrundan.

Naturligtvis hade vi sett färre våldsamheter om alla tvingades lyssna på dansband, bodde i gated communities och aldrig någonsin behövde läsa en enda samhällskritisk text.

Det vore oerhört tråkigt naturligtvis...

Och det är samtidigt naivt att tro att det samhälle vi lever i idag INTE skulle ge upphov till skildringar av hat och våld. På det sättet har naturligtvis Kartellen rätt även om det är tråkigt att unga människor påverkas av deras budskap.

För vad skulle det innebära om man började tumma på vilka som skulle ha rätt att uttrycka sig? Skulle vi förbjuda Lars Vilks från att provocera? Skulle vi förbjuda islamister från att skapa martyrvideos? Skulle vi förbjuda bloggare från att skriva obekväma sanningar om ökad kriminalitet? Skulle vi inskränka på författarens ämnesval?

En galning är just en galning (oavsett om hans agerande är sprunget ur islamistiskt martyrvurmande, FB-inlägg om negrers intelligens, eller kvällstidningarnas förtigande av problemen i förorterna).

Och vi påverkas naturligtvis allihop. Varje dag. Vare sig vi är sjuka eller friska.
Och Expressens Lars Lindström påverkar också: varje gång han sätter samman Jimmie Åkessons nuna med Peter Mangs så ökar han på hatet och oförståelsen.

Men det jag skrev då, hur sant det än må vara, lämnar ändå en fadd eftersmak. För det finns liksom ingenting som kan försvara ett ”man är ansvarig för sina egna handlingar”. Till vilken nytta är dom orden för en mamma och pappa som förlorat sitt barn?

Till och med Leif GW förundrades över hur en människa kunde vara så bestialisk. – Då vet man att det är illa.

Det är ondska på en helt annan nivå.
I Europeiska mått kan det nästan bara jämföras med Beslan: just därför att barn drabbades så hårt i bägge fallen. Att försöka med förklaringar och tilltro till det öppna samhället, den öppna DEBATTEN i det här läget känns bara som ett hån.

För det är ju det Anders Behring Breivik agerande kommer leda till: en omöjlig situation för en öppen och fri debatt. En omöjlig situation för ett öppet samhälle.

Det är lätt att slänga sig med fina ord som ”vi ska aldrig låta gärningar som detta stoppa debatten”. Men saken är att det kommer stoppa debatten.
Vi kommer ha vuxna som inte kommer våga låta sina barn åka på politiska läger. Vi kommer ha ungdomar som inte kommer våga engagera sig. Vi kommer ha politiker som i högre utsträckning kommer låsa in sig.

Vi kommer ha en politisk debatt som noga kommer modereras så att inga provocerande utfall slinker igenom.
Är du konservativ kristen som motsätter dig Kulturrelativismen och Islam så kan du lika gärna lämna walk over: du är en massmördare, eller åtminstone försvarare av det…

Och vem kan beklaga sig? Jag kan tänka mig att den nationella rörelsen (tvärtemot Anders avsikt) kommer förlora drastiskt på detta. Det kommer vara oerhört svårt att ha en debatt om islamistisk terror eller om kvinnors situation i mellanöstern. Och ärligt talat: jag kunde bry mig tji om det.
Det känns helt irrelevant att försöka vinna politiska poänger i detta blodbad.

Jag vet att jag själv inte hade varit särdeles förstående inför ”förklaringar” och ”bakomliggande faktorer” om en galen man på Vänsterkanten hade agerat på samma sätt mot ett SDU-läger. Och då uttrycker jag mig milt…

Avslutningsvis så är det väldigt tydligt när man läser dom delar av manifestet som Anders själv skrivit hur narcissistisk och övertygad över sin egen förträfflighet han verkligen är.
Den känslomässiga kylan och logiken i alla hans beslut gör dokumentet till ett av dom mest obehagliga jag tagit del av.
Det är också ganska typiskt att en stor del av hans manifest är kopior av andras texter (bland annat Unabombarens manifest och texter från islamkritiska bloggar som Gates of Vienna).

Anders saknar det som jag tidigare beskrev: förmågan att göra en egen analys, debattera och se OLIKA sidor av en frågan. Just den omänskliga oförmågan att se olika sidor av ett mynt. Att han låtit sig matas med ena sidans bild hela tiden är just det som skapar extremister.
Anders saknar skam och skuld, det är två helt väsentliga drag som man måste ha som tänkande individ.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/drogerna-kan-ha-gjort-honom-aggressiv-och-paranoid_6345192.svd http://www.svd.se/nyheter/utrikes/tusentals-fick-mordarens-manifest_6344170.svd http://www.svd.se/nyheter/utrikes/mordaren-hade-stora-mangder-ammunition-kvar_6344564.svd http://www.svd.se/nyheter/utrikes/alla-norrman-kommer-att-minnas-22-juli-2011_6344132.svd http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13370562.ab http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13368364.ab http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13367224.ab http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13368413.ab http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13364922.ab http://www.dn.se/nyheter/varlden/pappan-han-var-en-vanlig-men-lite-inatvand-pojke http://www.dn.se/nyheter/varlden/manifestet-visar-att-personen-har-tydliga-tvangsmassiga-draghttp://www.dn.se/nyheter/varlden/breiviks-manifest-beskriver-attentaten
http://www.dn.se/nyheter/varlden/breiviks-manifest-beskriver-attentaten http://www.expressen.se/nyheter/1.2508776/massmordarens-pappa-jag-ar-i-chock

Sverigedemokraternas klagan

2011-05-29T03:46:00.000-07:00

Väldigt ofta så framförs åsikten att Sverigedemokrater har en självpåtagen martyrroll, att det är deras ”livsluft” för att recitera Fredrik Reinfeldt.

Nu senaste var det en av mina absoluta favoriter på den svenska serietecknarhimlen, Liv Strömqvist, som framförde åsikten:
http://efterarbetet.etc.se/kr%C3%B6nika/ta-av-er-offerkoftan

I huvudsak går hennes text ut på att kritisera journalister som Sakine Makedon, Johan Hakelius, Nima Devish och Dilsa Demirbag-Steen för deras ”gnäll” på folk som gnäller.

Man kan säga att texten var en kritik mot tanken på att det skulle finnas en offermentalitet bland svaga grupper och att denna offermentalitet skulle cementera utanförskap och ojämställdhet. En slags självuppfyllande profetia: ”Jag är invandrare och kvinna alltså kommer jag heller aldrig få något jobb/få någon bra lön etc”.

Liv motsade väl inte riktigt tesen, men hennes kritik var att det var gnälligt. Hon vände helt enkelt på argumentet och frågade om det inte var Nima, Sakine, Dilsa och Johan som hade på sig offerkoftan?

Det är ett ganska elakt och roligt sätt att argumentera på eftersom att alla repliker på Livs text obönhörligen kan avskrivas som just gnäll.
Och man kan förstås säga att alla som framför sina åsikter i text är relativt gnälliga (så även jag och Liv).

Man skriver om något man inte är nöjd med, men det man inte personligen drabbats av kan naturligtvis avskrivas som kinkiga grinigheter. Speciellt om den som gnäller är en välavlönad journalist som sällan möter den verklighet som dom försöker beskriva.
Nåväl, i sin listning av folk med offerkofta tog Liv även med Sverigedemokraterna.

Den åsikten är ju på inget sätt ny, men den är alltid lika underlig.

Så här såg det ut när SD höll torgmöte i Malmö en vecka innan valet:

Det är inte alls en enskild händelse, det har hänt väldigt många saker som varit väldigt konkreta när det gäller våld och hot mot Sverigedemokrater.

I maj 2009 misshandlades SDU:s dåvarande ordförande Erik Almqvist på ett torgmöte i Sundsvall. Han har även vid ett annat tillfälle jagats av några Syndikalister med kniv.

Martin Kinnunen och hans flickvän misshandlades på Gullmarsplan i Stockholm, juni 2009 av ett gäng från den autonoma rörelsen.

I september 2010 så knivhöggs Issa Issa, en Sverigedemokrat från Södertälje upprepade gånger medan Allahu Akbur-körerna ekade runt om kring honom.

Bara nu i maj har vi haft en rad incidenter: William Petzäll har fått en stort sten kastad genom sidorutan på bilen medan han satt i den. Tre SDU:are i Uppsala misshandlades medan dom delade ut flygblad. Utöver det även incidenter vid skolor i Göteborg och Stockholm med sparkar, äggkastning, spottloskor etc.

http://www.dn.se/sthlm/sverigedemokrat-vill-hoppa-av-efter-overfall http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article12528820.ab http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/122558-sdu-s-ordforande-almqvist-misshandlad http://www.presskontakt.se/pressreleaser/visa/pressrelease/373487/tva-sdumedlemmar/C3886997-A9E8-4437-1AC2-077E55466F95

Det här är naturligtvis bara ett axplock. Men säg mig då Liv, eller någon annan som anser att Sverigedemokraterna har på sig offerkoftan –Hur mycket offerkofta skulle ni själva ha på er om ni ständigt hade någon vid er sida som skrek i ert öra att dom ska döda er?

Parallellen till elaka mejl, eller ens dödshot över telefon låter sig inte göras, utan jag menar verkliga, fysiska hot.

Jag tycker faktiskt att SD och SDU gnäller alldeles för lite. Jag tror inte ens att folk i gemen har fattat att SD och SDU är mer utsatta än någon annan politisk grupp i Sverige (möjligtvis undantaget någon nazist eller autonom grupp som själva är ute och söker våldet).

Den vite mannens överbett version 2.0

2011-05-28T10:56:00.000-07:00

Jag tänkte skriva om Fredrik och Filip denna gång.
Eller kanske till och med, skriva TILL Fredrik och Filip.
Inte för att jag tror att dom kommer läsa detta, men jag tänker skriva som om dom hade varit målgruppen: Exkluderande och elitistiskt.

Självklart har denna text kommit till på grund av det SD-hat som F&F är noga med att sprida varje gång som dom får etertid. Ett hat som känns helt missriktat om jag ska vara ärlig.

Min egen uppfattning om Fredrik och Filip var att dom länge var det bästa som svensk TV hade att erbjuda: en slags förlängning av den referenshumor och elitism som enbart en Z-TV-produktion som ”Tommy på Duken” tidigare hade kunnat erbjuda.

Det gällde att hänga med i alla referenser till ”Sverige-turkar” och producenter på obskyra produktionsbolag. Det gällde att förstå referenserna till mediasfärens ankdamm.

Redan med ”Ursäkta röran (vi bygger om)” var jag fast.

Och jag följde varje upptåg dom gjorde intensivt. Läste allt jag kom över. Minns skandalen då dom hade gått runt på Skansen och deklarerat att Lasse Berghagen var död. Skrattar än i dag åt nakenbilden på Michael Bindefeldt och tutandet på Lidingö golfklubb.

Den humor dom då stod för sparkade mot det ”trygga”, det ”gubbiga” och ”sega”.
Det var en slags hån mot det DDR-Sverige som dom själva hade växt upp i, ett samhälle där man helt och fullt kunde lita på en man i Brandhjälm:
Ett, i det närmaste japanskt samhälle där folk led med knytnäven i fickan medan ungdomar levde rövare.

Idag tar Fredrik och Filip inte fem män på snoppen, dom skulle kunna råka värre ut än att råka väcka vredet hos en man som gör ett nummer av att karma är något som man får tillbaka av det man ger ut.

Jag följde dom till och med när dom slängdes ut på Öppna kanalen. Och självklart när dom gjorde sin bombastiska comeback i rampljuset på Kanal5.

Det var nog för övrigt från Fredrik och Filip som jag lärde mig uttrycket ”den vite mannens överbett” också? Det är ett utryck som jag använder ofta och gärna.

Dess innebörd: vit schavottering av cool kultur (inte nödvändigtvis svart kultur), ett fult tandgrin på en Eric Clapton medan han spelar ”blues”, eller en tysk DJ som vevar armen till någon ”frän” discodänga.

För mig har den vite mannens överbett alltid stått för det fulaste av allt kulturellt: det gubbiga och stela. En total motsats till det punkiga som vanligtvis lockar mig.

Jag minns att Filip en gång fick Fredrik skämmas. Det var när Filip på en turistbuss i New York (där det satt en del svarta människor) deklarerade att Fredrik inte hade en enda svart artist i sin skivsamling.

Man såg att Fredrik skämdes något enormt över detta, och han gick genast i försvarsställning och försökte komma på några artister som var svarta, som han faktiskt gillade.

Problemet var att Fredrik inte kom på ett enda namn. Han blev bara högröd och tittade generat ner i backen.

Filip gladde sig naturligtvis åt debaclet och tyckte att Fredriks reaktion var väldigt rolig!

Jag tyckte också att reaktionen var rolig. Men samtidigt så tyckte jag att det hela var pinsamt å Fredriks vägnar.

För där satt han alltså, en självpåtagen elitist och kunde inte komma på en enda bra svart artist!
Jag hade också skämts om jag hade varit så stel och gubbig.

Finns det då ett självändamål med att ha svarta artister i sin skivsamling (eller snarare mp3-samling)? Nej, självklart inte, men om man är intresserad av musik på en elitistisk nivå, och har ett intresse av att vara progressiv och hitta nyskapande musik så måste man ha örat mot gatan, och då är det omöjligt att undvika svart musik.

Man kan liksom inte komma undan med en mossig samling av Bob Dylan-bootlegs eller vit pop av Coldplay när musiken är under ständig utveckling. Den typen av nörderi och muzak är själva definitionen av den vite mannens överbett.

Och Fredrik och Filip faller tyvärr i den fällan.

Länge ursäktades dom av att dom var så pass nyskapande i sina TV-program, radioprogram och böcker (Två nötcreme och en Moviebox är fortsatt det bästa tidsdokumentet över det svenska 80-talet).

Men sedan hände något: samhället förändrades, och Fredrik och Filip hängde inte med. Dom förstod inte att elitismen och örat mot gatan inte bestod av egna hem hus och sena ankdamskvällar på Riche.

Dom förstod inte att konsumtionsamhället, det globala tjänstesamhället faktiskt var ett problem som måste tas på allvar. Protesterna från sådana som jag själv framstod bara som löjliga där dom befann sig i sin innerstadsgryta av fina, liberala humanistiska värderingar.

Den där förmågan att sådär på pricken beskriva sin samtid ersattes med trött gubbighet. Bekvämhet.

Kanske berodde det på att Fredrik fick barn? Kanske dog förmågan när man bestämde sig för att göra lekprogram alá TV4:a eller dialekthumor alá Bonde söker fru?

Jag vet ärligt talat inte, men när man blev bekväm så infann sig också ett ganska osmickrande hyckleri. Man ville plötsligt framställa sig som folkliga.

-Ni märker kanske att jag genom hela denna text använt mig av ordet ”elitister”. Det är nämligen något som F&F aldrig skulle erkänna att dom är, men det är samtidigt precis det som dom är!

När jag skriver att JAG är elitist så är jag uppriktig. Jag hycklar inte med det. Det är sant att jag hänger med i allt vad alternativvärldar heter, och jag skäms inte över det.

Jag skulle dock ALDRIG gå över folks huvuden på det sättet som F&F gör i sitt möte med några svensksomalier. Det hela var en kampanj som skulle vara lite rolig sådär, något som skulle reta Sverigedemokrater.

Tanken var att F&F skulle förmå Sveriges somalier att alla gå med i SD, och därmed skulle dom pursvenska (för att använda ett populärt ord) hoppa av.

För det första framställde sig F&F som totala nykolonisatörer: två ELITISTER som istället för dialog framför en envägskommunikation där dom försöker förmedla för människor från en annan kultur hur DOM borde agera.

Om initativet hade kommit från Somalierna själva så hade det naturligtvis varit jävligt roligt. Jag hade applåderat ett sådant initiativ.
Men problemet är att F&F inte talar för somalier i gemen, eller ens för någon enskild Somalier, dom talar enbart för sig själva: ett rent själviskt och egenkärt intresse.

Det saknar liksom allt vad analytisk förmåga heter. Det är INTE att ha örat mot marken.

Att mala på, utan att ens avvakta ett svar betyder att F&F inte vet ett jävla skit om Somalier.

Dom skulle ALDRIG bjuda hem en Somalier till en fest om det inte fanns kameror där. Och dom skulle heller aldrig själva bli bjudna.

Att tro att man kan tala för en grupp på det sättet är bara väldigt konstigt.

Jag vet att provokationen ibland sker för provokationens skull, men precis som när man skyller ogenomtänkta utspel på fylla så finns det också många verkliga åsikter att finna i en persons provocerande utlägg.

Ett sådant provocerande utlägg är Filip Hammars utspel om det ruttna svenska folkets rasism i podcasten här:

Låt mig börja med att saga att Filip naturligtvis har helt rätt i den första delen av sin rant: JA, svenskarna är ett ruttet rasistiskt folk som tänder på skärgårdsporr. JA, svenskar kan inte få nog av mysiga deckare som utspelar sig i rasrena miljöer, eller brittiska dramaserier om Viktorianska kvinnor i vida klänningar som har sex i lador med någon ung förman med gigantiska polisonger.

Det är givet helt sant, och det passar också in väldigt väl i bilden av Fredrik och Filip som två elitister. Men jag har väldigt svårt att se skillnaden mellan detta och den rasrena och elitistiska tillvaro som Fredrik och Filip själva lever i?

Coldplay är väl liksom inte att vara nere med gatan?
-Det är väl bara version 2.0 av "Den vite mannens överbett"?

Jag gillade Fredrik och Filip mycket bättre när dom inte hycklade med sin elitism.

Svenskfientlighetens komplexitet

2011-05-28T09:49:00.000-07:00

Om det finns ett ämne som jag dragit mig för att skriva om så är det svenskfientligheten. Det beror inte på att jag är rädd för ämnet, eller för att jag anser att den inte existerar, utan det beror helt enkelt på att ämnet är extremt komplext.

För att kunna definiera svenskfientlighet så måste man först kunna definiera svenskhet, och det är naturligtvis svårt, nästintill omöjligt att sätta ord på.

Jag lyssnade på Axess föredrag ”Bortom Multikulti” och där talade Nima Dervish om just detta med svenskhet.

Han berättade att samma definitionssvårighet finns inom alla kultur (kan han exempelvis som iranier hävda att kebaben är en del av hans kultur när den även förekommer i Turkiet mm?).

Men ändå finns känslan där, det är som rosens doft: Lätt att känna men svår att förmedla till andra.

Och ATT man besitter känslan är alldeles uppenbar, det är bara att gå till valfri förort och höra med människorna där om dom känner sig som en del av det svenska?
Vissa kommer säga ja, och andra kommer säga nej. Ingen kommer ifrågasätta svenskhets existens.

Men visst blir det komplext, för känslan är flytande och kan ha olika innebörd beroende på vilken miljö man befinner sig i.

Om man tar Nima som exempel så har han själv berättat om sin kluvenhet och dubbelhet i detta. Han är både iranier och svensk.
Jag tror dom flesta människor i Sverige kan acceptera det. Men han är naturligtvis mer svensk när han går på hårdrockskonsert, än när han går på persiskt bröllop.

Tomtemor (fd Metalmatte88, här med voiceover av Bubba och Sadulisten från Eurocop) har gjort två ganska upplysande och roliga filmer om det här med definitionen av svenskar och invandrare:

Man kan naturligtvis hävda att man är heeelt oförstående kring det här med den inneboende känslan av svenskhet (dels hos en själv, och dels i hur man ser andra människor), men enligt mig är det ganska tydligt att det handlar om skådespeleri när man låtsas som att det inte skulle finnas några skillnader, och att man själv skulle vara blind inför dessa.

Nåväl, när det gäller svenskfientlighet så kan man i huvudsak dela in det i två kategorier, dels den del som rör töntigheten i att vara svensk, att beskriva vårt kulturella arv som barbariskt etc...
– Detta, den vite mannens skam har jag berört i så många texter nu att jag hoppar det denna gång.

Istället tänkte jag belysa den svenskfientlighet som rör våldsbrott och trakasserier.

Det hade varit lätt för mig att som Metapedia dra ett likhetstecken mellan svenska offer och utländska gärningsmän:
http://sv.metapedia.org/wiki/Offer_f%C3%B6r_svenskfientligheten

Den typen av förenklingar låter sig naturligtvis inte göras.

Däremot görs det omvända väldigt godtyckligt. Ta bara det nötta gamla slagordet om hur många politikiskt motiverade mord som blivit begångna av extremhögern dom senaste åren. När debattörer drar den gamla klyschan så är det alltså fallen här nedan dom avser:

27 mars 2008:
En 32- årig man som varit medlem i Nationaldemokraterna hugger ihjäl
sin flickvän och styvdotter i Surahammar. Han döms till livstids fängelse.
17 juni 2007:
En 55-årig man i Upplands Väsby misshandlas till döds. Två pojkar, med kopplingar till Nationalsocialistisk front, döms till ungdomstjänst.
15 januari 2005:
En 15-årig pojke luras till muslimska kyrkogården i Stockholm där han blir ihjälslagen för att gärningsmannen tror att 15-åringen är homosexuell.
28 febrari 2004:
En 38- årig man med hakkors tatuerat på bröstet hugger ihjäl en tidigare kamrat i Växjö.
Mannen döms till tre års fängelse för grov misshandel och vållande till annans död.
2 februari 2004:
En 46-årig man blir ihjälskjuten, inrullad i en matta och dumpad utanför Göteborg. En 43-årig man med bakgrund i Nordiska rikspartiet döms till livstids fängelse. Samme man dömdes 1985 för ett annat mord.
19 maj 2003:
En psyksjuk 32-årig man, med bakgrund inom skinnskallekretsar, går bärsärkagång vid tunnelbanan i Åkeshov. Lennart Landin, 71, avlider och sju personer skadas.
9 april 2000:
En man dödas med sex knivhugg utanför en krog i Norrköping. Gärningsmannen, en 20-årig man med förflutet inom nazikretsar, döms till rättspsykiatrisk vård.
1 januari 2000:
Salih Uzel, 19, knivhuggs till döds i samband med ett bråk i Skogås. En 25-årig nazist döm till åtta års fängelse för dråp.
12 november 1999:
Fackföreningsmannen Björn Söderberg, 41, skjuts till döds i Sätra utanför Stockholm. Två aktiva nazister, 22 och 23 år, döms till 11 års fängelse.
28 maj 1999:
Poliserna Olov Borén och Robert Karlström skjuts till döds av tre nazistiska bankrånare – Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson. Alla tre döms till livstids fängelse.

Jag har svårt att se det politiska motivet i huvuddelen av dessa mord, precis som jag har svårt att se svenskfientligheten i många av dom fall som Metapedia omnämner.

När det gäller Svenskfientlighet så tycker jag att det är en självklarhet att den finns (även om det rymmer en större komplexitet än det som brukar föras fram), frågan är bara hur det ska definieras?

För jag menar, om en man från en hederskultur dödar sin svenska flickvän med fyrtio knivhugg så är det ju frågan om det är svenskfientlighet, eller om samma öde hade kunnat drabba en annan tjej om mannen i fråga hade varit ihop med en tjej som inte var svensk?

Eller ta exemplet med Elin Krantz, var hennes öde särdeles skiljt från det som drabbade Nancy Tavsan?

Jag tycker inte det. Dom var väl i båda gärningsmännens ögon degenerade västerländska slynor som inte hade rätt att som kvinnor neka honom inträde?

Enligt mig borde definitionen vara "oprovocerade attacker där gärningsmannen explicit valt ut offer efter deras kulturella tillhörighet".

Dvs man borde definiera svenskfientlighet på samma sätt som man BORDE definiera det högerextrema våldet, eller det homofoba våldet.
Om offret är etniskt svenskt är inte relevant i sammanhanget. Det som är viktigt är VARFÖR offret valts ut.

För i det oprovocerade våldet är inte bara etniska svenskar offer, utan egentligen alla som på en kort blick från gärningsmannen kan definieras som avvikande från machomallen.

Offret för en happy slapping kan lika gärna vara kines, spanjor, kurd med töntiga kläder som en svensk. Det är inte svenskheten i sig som gör offret idealt, utan att personen i fråga framstår som mesig, svag, någon som tittar ner i marken etc.
Pga av denna definition så stannar heller inte exemplen inom Sveriges gränser, utan finns i stort sett i hela västvärlden.

Exempel från Holland, offret är tydligt utvalt. För den som säger "boys will be boys" så kan jag lova att hon aldrig hade råkat ut för detta om hon hade varit en slöjbärande marockanska eller kepsbärande cooling med adidasbyxor):
http://www.liveleak.com/view?i=38b_1297381894

Jag tror för övrigt att vi kommer få se en rejäl debatt om svenskfientlighet när Ruben Östlunds film ”Play” har premiär i Sverige, en film som bygger på verkliga händelser där svarta ungdomar rånade vita svenskar på mobiltelefoner.

Rubens analys av det jag förstått utan att ha sett filmen är att gärningsmännen agerar utifrån fördomsmallen av dom själva som svarta: dvs förstärker dom drag av vildhet och grymhet som samhället projicerat mot dom.
Jag är ganska säker på att det är en relativt korrekt analys. Det är naturligtvis så att utanförskapet och låga förväntningar har en gigantisk betydelse i den roll som man väljer att ta i samhället.

Den rollen är så viktig att även folk födda i Sverige kan begå svenskfientliga gärningar.

Självklart fick Ruben den obligatoriska frågan om han inte var rädd att hans film skulle kunna utnyttjas av rasistiska krafter nu när SD satt i Riksdagen och allt?
Ruben (för övrigt Sveriges bästa regissör) svarade med att alla Sverigedemokrater skulle få gratis på hans film om dom kom dit i folkdräkt. :)

Realismen drivs av berättigad oro, inte glädjen över att sprida hat

2011-05-26T14:07:00.001-07:00

Många missförstår realismens syften. Inte så konstigt egentligen: vi lär oss från ung ålder VILKA som är onda och VILKA som är goda i samhället.

Realismen är ondska. Enligt alla vedertagna definitioner: vidriga rasister som gör skillnad på människor beroende på vilket ursprung dom har.

Ja, jag är realist.
Ja, jag är ond.
Ja, jag är rasist enligt definitionen här ovan.

Jag önskade att det hade varit ett lätt ok att bära, att jag hade kunnat borsta av mig dom dömande blickarna från humanister och liberaler. Men det är inte så lätt, jag tvivlar och tvekar över mina val varje dag.

Det är dubbel eggat då jag inte bara har att försvara mina ståndpunkter inför mig själv, utan även måste försvara mig mot andra människor som missförstått allt det som jag står för.

Och jag vet att det är löjligt att klaga under anonymitetens skydd. Det finns andra som står för sina åsikter rakt ut, utan att tveka. Som går ut och tar en sten i ansiktet för min skull.

För min egen del handlar det om att ta små steg i mitt erkännande inför andra. Sakta men säkert berättar jag vad jag är för typ av människa: att jag är ond.
Jag tar små babysteg.

Erkände för några vänner för ett tag sedan att jag sympatiserar med SD. Låter små halvt talande kommentarer på Facebook smita igenom.
Blir mer och mer oförsiktig när det gäller glappet mellan min Internetperson, och den som jag förmedlar bland verkliga, levande människor.

Men ändå, jag vet ju, innerst inne att jag faktiskt har rätt! Det är inte ÅSIKTERNA jag tvekar om, utan hur jag väljer att förtiga vissa saker bland folk, hur jag döljer annat. -Vad som är moraliskt rätt. Vad som är fegt. Vad som är nödvändigt.

Och samtidigt så vet jag att det finns vissa saker som måste förmedlas, som MÅSTE sägas.
En sådan sak är våltäktsstatistiken från Oslo.

Situationen går inte rakt av att applicera på svenska förhållanden, men det ger ändå en fingervisning åt den utveckling som vi befinner oss i.

Oslo är inte en helt skild värld från Sverige, men hela Oslos innerstad är full med knarkförsäljare, prostituerade, uteliggare och zigenarläger.
Det är ärligt talat en stad som är mer förstörd än Malmö. Det är en stad som troligtvis aldrig kommer repa sig…

Dock bedriver Norrmännen nu mera en i stort sett Sverigedemokratisk politik i regi av Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet, så helt given är väl inte den utgången?

Jag vet att det är en ond, inhuman information.
Det kan inte hjälpas. Den måste spridas vidare.

Varför? -För att väcka folk, få folk att förstå att alla problem faktiskt inte kan förklaras med socioekonomiska förklaringsmodeller . Att få folk att förstå vad som måste göras.
-I förlängningen att öka förståelse för realismen: varför vi finns.

Men viktigast av allt: för att inte ytterligare spä på skulden på dom tjejer som våldtagits.

Tjejerna är nog fullständigt på det klara med att dom själva har en skuld i frågan: som ättlingar till kolonisatörer, som döttrar till rika vita män.

Jag är övertygad om att många av tjejerna gör allt i sin makt för att slå bort tanken på att det var folk från en främmande kultur som gjorde dom illa.
Dom gör nog allt i sin makt för att ersätta den tanken med ”det kunde varit vem som helst”.

Den tanken är naturligtvis skadlig och potentiellt livsfarlig: den fungerar inte läkande, tvärtom, den gör att livskraftiga känslor av hat och hämnd trängs undan och ersätts med skamfyllt ludd.

Jag vet att det är ondska, men ibland måste man erkänna inför sig själv: nej, det kunde inte vara vem som helst, vår kultur är bättre. Om det gör mig till rasist så må det vara så: jag vet ändå att jag har rätt.
Jag har slutat skämmas över valen nu.

”Om det här hade varit business så hade man bytt leverantör direkt”

2011-05-02T13:06:00.001-07:00

Med dom orden beskrev den knivskurne Miljöpartisten Anders Wallners vän det faktum att SOS inte skickade en ambulans.
Först och främst är det bara att beklaga det som hände, men den fria marknaden-kommentaren säger ju också något om den verklighetsfrånvända bilden som många människor har i dag.

SOS gör inte sitt jobb: inte för att dom är underbemannade och har dåligt med resurser. Nej, det handlar om att dom skulle gjort ett bättre jobb om det hade funnits konkurrens…
En polisanmälan mot deras flathet gör säkert att dom får fler lediga ambulanser nästa gång…
Det är ett tankesätt som ärligt talat gör mig mer upprörd än händelsen i sig.
Vi kanske ska konkurrensutsätta förorterna också? Dom förorter som inte klarar målen för bildning och mål med att få folk i arbete blir av med sina statliga bidrag?
Kanske är det en morot som kan göra Albys unga mindre våldsbenägna?
Jag menar om jag hade betraktat Alby som en business så hade jag bytt leverantör direkt. Eller rättade sagt, jag hade bytt ut dom politiker som har tillåtet en produkt som Alby att växa fram: jag hade inte polisanmält rånarna i sig: jag hade polisanmält dom som hade låtit sådana motsättningar växa fram.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mp-politikern-nekades-ambulans_6132165.svd

Konspirationsteorier är förbannat tröttsamma

2011-05-02T12:00:00.000-07:00

Jag hade fel om Usama bin Laden. Innan gårdagen var jag ganska säker på att han var död sedan länge. Inte för att ”USA tjänar på att hålla myten om honom levande”, för att ”Benazir Bhutto sa det i en intervju” eller för att ”han aldrig existerat”.

Nej, det handlade helt enkelt om ett antagande från min sida efter att hans videofilmer i stort sett hade ersatts med ljudband (som jag kände borde vara ganska lätta att förfalska). Det handlade också om att hans roll som mentor och guida till terrorister i stort sett ersattes av nya män med skägg.
Jag trodde också att han skulle ha svårt att klara sig rent medicinskt med tanke på att han var i behov av daglig dialys.

Jag vill hävda att jag hade god grund till min tro, men efter gårdagens nyhet så ersattes naturligtvis min tro till ett faktiskt vetande.
Det var inget svårt. Jag hade fel. Jag är man nog att erkänna det.

Till skillnad från Jan Myrdal som enligt egen utsago haft fel EN gång i hela sitt liv så drar jag förhastade slutsatser ganska så frekvent.

Men jag förstod förstås genast vad rapporterna om Bin Ladens död skulle leda till: konspirationer till förbannelser, den ena mer vrickad än den andra.

Varför slängdes kroppen i havet?
Tja, vad sägs om för att man inte vill ha en martyrgrav dit anhängare kan bege sig och tillbe sin ledare??
Vad sägs om respekt mot en religion som kan ta varje handling som en direkt krigsförklaring? -Jag är säker på att väldigt många muslimer hade sett ett amerikanskt omhändertagande av kroppen som en direkt hån mot deras traditioner om hur man ska behandla en död muslim.
Och om man hade sparat kroppen så hade man behövt ta ställning till en rad svåra frågor: Var skulle han få sin sista vila? Skulle detta land vilja ha honom begrav där? Hur skulle säkerheten kring kroppen bevaras? Vilka skulle se närvaron av hans grav som en skymf och vilka skulle vara beredda att försvara hans lik med sitt eget liv?

Varför ens göra politik av frågan när dödandet och ett DNA-test räcker?
Dessutom, är det någon som tror att konspiratörer hade nöjt sig med en kropp? Redan efter någon timme låg information uppe om att det var look-a-.like som hade dödats…
Inte ens bilderna som jag förväntar kommer dyka upp snart kommer vara nog för folk som bestämt sig.

Och det värsta av allt är kanske dom personer som lyfter upp Benazir Bhutto (må hon vila i frid) i debatten. Hon sa FEL. Okej? Det händer faktiskt att folk säger fel ibland, som Margareta Sandstedt om ni minns det? Det är sådant som sker.

Slutligen så tror jag att Bin Ladens död varken kommer göra till eller från i ”kriget mot terrorismen”. Vi kommer fortsatt få se självmordsbombningar, halshuggningar och Amerikansk (samt svensk…) närvaro i konflikter som vi borde hålla oss så långt bort som möjligt från, och som ALDRIG kommer leda till något vackert och rosenrött slut.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sakrare-varld-utan-bin-ladin_6133733.svd

Om detta må ni berätta

2011-05-02T11:46:00.001-07:00

Jag önskar att feminismen i Sverige kunde rikta åtminstone en blick mot sin omvärld och inse att ÄVEN fast män generellt är våldsbenägena as, så finns det trots allt kulturer där detta blundas för, och i vissa fall kan till och med dessa attityder ses som något positivt (ge machopoäng). Jag vet att humanister och liberaler är livrädda att Lara Logans röst ska väcka ondsinta dödsnazister, men jag hoppas att hennes exempel ska kunna lysa lika starkt som Nedas: att man på allvar börjar tala om feminism och utveckling i länder där kvinnor behandlas sämre än djur.

Mordet på Vittorio Arrigoni och vänsterns vägval

2011-04-17T06:18:00.000-07:00

Någon gång innan riksdagsvalet så skrev jag en artikel om att Vänstern kommer tvingas välja sida i islamistfrågan, och att dom kommer välja rätt.

Än har det inte skett fullt ut, men jag tycker mig se förändringar i rätt riktning.
Nu för tiden är det inte en självklarhet för Vänsterpartister och sossar att gå under Hizbollah-flagg på demonstrationer, så som Socialdemokraten Lars Stjernkvist gjorde i demonstrationen här nedan:

I Göteborg förra helgen så höll SDU en manifestation mot Svenskfientligheten, och det var tydligt att folket som protesterade mot SDU hade minskat i antal jämfört med hur det hade sett ut för ett år sedan.

Rättvisepartiet socialisterna och andra sektmänniskor stod ganska ensamma med förortsthugs den här gången. Någon höll upp ett plakat med texten ”För svenskfientlighet” och en svart kille i SDU:s tåg fick ett ”jävla svartskalle!” ropat efter sig.
Och så rökbomb och äggkastning på det...

Men den breda, upplysta vänstern lös med sin frånvaro. Dom har valt, och dom har valt rätt.
Det innebär inte att dom ÄR, eller BEHÖVER vara Sverigedemokraternas vänner, för det kommer aldrig ske. Men många inom vänstern har ändå insett att det inte är okej att gå bredvid muppar på demonstrationer som använder våld för att få fram sitt budskap.

Det har dessutom äntligen blivit socialt stigmatiserande att tillhöra våldsvänstern. Länge var det något av det hippaste att ha på CV:et, iaf man sökte jobb inom mediesfären.

Många har dessutom insett hycklandet i att gå bredvid människor som man inte delar några värderingar med: radikalflator som går bredvid människor som vill införa dödsstraff för homosexualitet har exempelvis en lätt ironisk underton.

I Libyenfrågan ser vi också att vänstern är splittrad. Visserligen har Vänsterpartiet röstat med regeringen i frågan om svenskt deltagande i den NATO-ledda insatsen, men i Vänstern finns en tydlig splittring, och fem av ledamöterna la ner sina röster i protest.

Man ska förvisso inte tolka splittringen som en fråga om misstro till det Libyska folket, men det finns en klar misstro mot revolutionen, och människorna bakom den.

Det måste för vänstern vara i det närmaste unikt? Jag kan inte minnas en enda separatistisk eller revolutionär rörelse i tredje världen som inte vänstern till 100 % stått bakom?

Må så vara att frågan om NATO-insatsen är separat från frågan om revolutionen i sig, men det finns en misstro hos många vänstermänniskor, inte bara för NATO-insatsen (vilket är naturligt för vänstern som i stort sett aldrig är för den typen av militära inblandningar). Men det finns också en misstro mot revolutionen i sig.

Man börjar ta frågan om radikal islam på allvar inom vänstern. Och man känner en ärlig och äkta oro över vad dessa Sharialagsvurmande människor faktiskt kommer göra med landet och dess utveckling.

Oron växer sig dock väldigt långsamt.
Vänstern kan känna oro för Libyen eftersom att man där har att ta ställning till vilken väg landet ska gå nu när allt konkretiserats med ett inbördeskrig och FN:s ingripande.

I länder som Egypten eller Tunisien har man ännu inte behövt ta ställning på samma sätt eftersom att det i dom länderna inte är lika konkret eller tillspetsat. Där kan man vara luddigt positiv till ”folket” än så länge.

Men ändå, det finns en slags försiktighet nu för tiden. Man blundar inte för radikala krafter. Man spelar visserligen ner deras betydelse (som i exempelvis Egypten när det gäller Muslimska brödraskapet), men man är också noga med att stödja dom mest liberala och sekulära krafterna (eller dom mest västerländska krafterna om ni så vill).

Man stödjer kvinnornas kamp, man stödjer den moderna twitrande storstadsmänniskan och har en medvetenhet om att dennes lantliga släktingar faktiskt kan utgöra ett hot för regionens framtid.

Man blundar för farorna med ena ögat samtidigt som man faktiskt känner oro.

Men att det ens finns ett uns av oro är ett steg i rätt riktning.

För oron har inte alltid funnits där.
När jag i dag läser om händelserna kring Ship to Gaza så förundrades jag över blindheten.

När nästa båtkonvoj seglar i väg så är jag inte alls säker på att vurmandet kommer vara lika blint och enögt.

Jag tror att Gardell, Mankell och deras vänners totala blindhet kring resesällskap kommer ifrågasattas allt mer, även inom vänstern.
Det kommer inte längre vara socialt accepterat att sällskapa med islamister som sjunger sånger om att man ska döda judar.

Det är också ett tecken i tiden att en Socialdemokrat i dag kan skriva en debattartikel likt den Daniel Suhonen skrev i Aftonbladet om Vänsterns vänsterprassel med Islam:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article12640062.ab

Tillika är det svårt att tro att Nalin Pekgul skulle kunnat vara så hård i sina omdömen om Bilal Philips deltagande i helgens Islamofobi-konferens i Göteborg om det inte hade stått år 2011 i kalendern:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4455762

Och därmed kommer jag också fram till artikelns rubrik, nämligen mordet på vänsteraktivisten Vittorio Arrigon i Gaza.
I videon här nedan visas han upp av sina kidnappare.

Vittorio mördades den 15/4 av Tawhid and Jihad, en grupp bestående av Salafiter, bokstavstroende Sunnimuslimer som anser att ingen revision av Koranen får göras.
Wahabismen kan anses vara en form av Salafism.

Bilal Philips är för övrigt ocksp Salafit.

Och här någonstans sätts allt på sin spets.
Vittorio var troligtvis naiv och enögd, och hade han själv gissat sitt öde så hade han nog ha tippat på att han skulle mördas av Israeler snarare än av palestinier.

Några av hans vänner från International Solidarity movement (bland annat Ken O’Keefe) har även pekat på att Israel är det land som har något att vinna på mordet. Han har även fört fram anklagelsen att Mossad ligger bakom mordet.

Det är naturligtvis en naiv och inskränkt analys av O'Keefe (inte helt oväntad dock med tanke på den enögdhet O’keefe visade upp då han som ögonvittne till bordningen av Mavi Marmara i Ship to Gaza där han även misshandlades bedyrade att INGEN av passagerarna hade några vapen)...

Vittorio mördades som politisk motståndare till Salafismen och som ”vän” till Hamas. Hans pacifism och utländska namn dög alldeles utmärkt som motiv till att kidnappas. Kidnapparnas krav var att Hamas skulle släppa Tawhid and Jihads ledare Walid al-Maqdasi ur fångenskap.

Att Vittorio hade det arabiska ordet för ”motstånd” tatuerat på armen gjorde föga nytta. Han hängdes för sitt ”degenererade” inflytande på den palestinska befolkningen, och kidnapparna väntade inte ens tidsfristen ut innan han dödades.

Men vänsterns syn på terrorism är också skev från politiskt inkorrekt håll: JA, International Solidarity movement är naiva världsförbättrare som har en väldigt ensidig syn på Palestina-konflikten, men det innebär inte att det inom denna rörelse skulle saknas en distinktion mellan olika politiska grenar. Man är förvisso stödjande av det militära motståndet, men man är själva pacifister.

Man gillar inte tanken med självmordsbombare, men man är också dålig på att fördöma dessa. Man har förståelse för att det förekommer helt enkelt.
Ibland mer än förståelse tyvärr.

Men att måla upp det svart eller vitt låter sig inte göras. Vittorio var säkert uppriktig i sitt kall för det palestinska folket, och hans sympatier låg alldeles säkert mer hos ”dom” än hos något politiskt parti.

Men problemet med att stödja ett ”folk” är man då indirekt stödjer många grupper som inte borde ha stödet.
Och i Palestina finns det många grupper som inte borde ha stöd, och som inte borde betraktas som en del av folket om man agerar i solidaritet och socialism.

Framför allt så måste man kunna göra distinktionen mellan bonden som får se sin trädodling rivas av Israeliska nybyggen, och den man som går in i hos samma nybyggare och skär halsen av dennes barn.

Men jag hyser som sagt var hopp om vänstern. Och jag är övertygad om att den totalt blinda tron till ”folket” i en bred betydelse håller på att dö ut så smått.

Det känns ju också som att ett stöd till organisationer som TUFF förr om åren hade varit en självklarhet för diverse vänstergrupper i Sverige, men i dag så lyser dom med sin frånvaro, och detta även fast konferensen har ett så fint och antirasistiskt budskap som "Mot Islamofobi"…

I dag har den medvetna vänstern inget med det att göra, att vara med i TUFF:s konferens "Mot Islamofobi" lockar nog ungefär lika mycket som ett deltagande i SDU:s manifestation "Mot Svenskfientlighet".

Vill TUFF, Sveriges unga muslimer etc bjuda in radikala imamer som är hatiska mot homosexuella och judar fram över så kommer den breda vänstern svika dom. Det är jag helt övertygad om.

Jag tror också att vi kommer se förändringar i stödet till Palestina fram över.
När Vittorio dog så strömmade telegrammen in med fördömanden från allsköns håll. Det var Fatah, Hamas, PRC och Islamistiska jihad. Den ena fördömandet mer strängt än det andra.

När grupper, som nästan aldrig fördömer mord och attacker på västerlänningar så tydligt tar ställning som i detta fall så kan man faktiskt fråga sig om inte naiviteten har går över i dumhet?

Vissa fördömanden är inte eftersträvande att få.

Varför ska islamistiska krafter bry sig om någon ateistisk socialist som är för homovigslar och jämställdhet mellan könen?

Varför ska vänstern känna solidaritet med en väpnad kamp när den väpnade kampen i många fall närs av judehat och 2000-åriga oförrätter snarare än frihetstörst?

Vänstern kommer att tvingas välja sida även här, om inte annat så i fråga om ren överlevnad.

Olustiga huset

2011-04-04T11:30:00.000-07:00

Ibland när jag läser massmedias redovisning om händelser runt om i världen så får jag samma känsla som i spegelgalleriet i Lustiga huset: Världen är upp å ner, händelser är antingen storskaligt ur proportion, eller förminskade till en ärtas storlek.

När man kommer ut så känner man illamående. Huvudet snurrar.

Jag vet inte ens om ”lustiga” huset är en korrekt term?
När balanssinnet rubbas av sjuka perspektiv och förvrängda bilder så är det snarare ett OLUSTIGT hus.

Precis så känner jag om rapporterna kring attacken på FN-byggnaden i Mazar-e-Sharif i fredags och dom efterföljande morden.

Aftonbladet är värst i sin rapportering (oturligt nog kan jag inte hitta den artikel som dom hade uppe igår). Artikeln hade vinklar så overkliga och skeva att jag nästan höll på att ramla av stolen efter att jag hade läst den.

Här kommer några av dessa vinklar (fritt från huvudet):

FN-Soldaterna beordrades att inte skjuta
Detta ses i Aftonbladets värld som ett felbeslut, och att morden hade kunnat undvikas om soldaterna hade öppnat eld.
Vad är det för analys egentligen?

Mot en hatisk folkmassa så skulle man alltså öppna eld?
Skjuta in i folkmassan, eller försöka sålla ut dom som såg mest mordiska ut?

Inne i byggnaden var det inte så mycket att göra. Självförsvar, självklart, men vad har man att sätta emot när byggnaden var omringad och folk ständigt strömmar till från gatan nedanför? 2-3000 uppretade människor gör inte skillnad på en jurist i folkrätt, eller en amerikansk soldat.

Att försöka hindra attacken genom att bruka våld hade helt självklart väckt större hat, och större risk för alla som befann sig på platsen: både FN-personal och befolkningen.

Och OM man hade besvarat med eldkraft, urskiljningslöst skjutit mot potentiella mördare och bara allmänt galna demonstranter, hade vi inte då dagen efter fått läsa tidningsrubriker i stil med ”FN-soldater sköt rakt in i folkmassa” eller ”FN begick massmord i Afghanistan”?

Jag är helt övertygad om att vi hade fått se dom rubrikerna.

Joakim Dungel knivskars i halsen
Japp, så omskrivs alltså en halshuggning i nyspråk. ”knviskars i halsen”: en liten lätt skråma sådär… Men, men, det kanske är sant, huvudet kanske fortfarande satt fast vid kroppen? Ja, så Aftonbladet kan väl få kalla det för knivskuren då: låter ju lite vänligare än halsen avskuren.

Terry Jones ansvar jämfört med agerandet av mördare
En bokbränning, hur fel det än må vara moraliskt (och det tycker jag faktiskt att det är) kan ALDRIG jämföras med mord. ALDRIG.
Folk som säger ”extremism finns på bägge sidor” saknar helt perspektiv. Vi talar alltså om en marginaliserad Pastor i USA som agerat på eget bevåg. Som eldat upp en bok. Sätter likhetstecken mellan den handlingen och satans mördare som skär halsen av fredsivrare? Ja, det är synnerligen ett eget perspektiv på saker och ting...

Jag stapplar ut från det olustiga huset. Kräkfärdig.

Jag är faktiskt glad att jag inte hittar den där artikeln längre.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/fn-vi-lamnar-inte-afghanistan

Joakim Dungel en av dom två som halshöggs

2011-04-03T13:45:00.000-07:00

Det står förvisso inte i Svenskans upplaga, men det går att läsa i Ekstrabladet.
Jag är inte förvånad, men jag är uppriktigt ledsen.
Det börjar bli många svenska offer för den islamistiska terrorn nu:

September 2001 dog fyra svenskar i World trade center attacken. Perla Hermele dödades av en självmordsbombare i Israel och ytterligare fem svenskar dödades i en självmordsattack på Bali samma år.

I Maj 2004 så halshöggs kocken, Magnus Johansson, gästarbetare i al-khubar i Saudiarabien.

Och nu Joakim Dungel, halshuggen som straff för något som en präst i Florida gjort...

Jag har ärligt talat lust att kräkas.
Hör jag någon mer stolle nämna Europools statistik över terrorism i Europa så skriker jag! Det är ärligt. Jag vill inte höra om hur många bankomater och busskurar ETA har sparkat sönder. Det är idioti.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/minneshogtid-for-fn-svensk-pa-tisdag_6061677.svd

http://www.expressen.se/nyheter/1.2389126/fn-vi-stannar-men-behover-battre-skydd

En uppgörelse med den övre medelklassens hycklande

2011-04-03T12:56:00.000-07:00

Jag vet inte hur många gånger jag gjort upp med denna, min ursprungliga klass på denna blogg. Det kanske är tröttsamt, men sedan kommer jag att tänka på hur många Kulturpersonligheter till vänster, som hela sina liv drivs av någon slags klasshat, eller revanschlusta från sin fattiga barndom.
Det ger min röst från medelklassen ett berättigande.

Som en udda fågel, eller katt bland hermeliner så tar jag mig rätten att håna det hycklande som blir tydligare för varje dag som går.

Det var en Intervju med Alexander Bard som verkligen satte allt på sin spets. Det var inte det att hans tankegång var unik, men den har nog aldrig uttalats i Statlig TV innan. Han slog fast att dom värsta rasisterna inte hittas inom SD, utan bland rika Folkpartister i Bromma: Människor som självklart är förespråkare för det mångkulturella, men som aldrig skulle få för sig att anställa någon från en avvikande kultur, och som skulle bli alldeles vettskrämda om deras dotter kom hem med någon från andra sidan bron.

Å ena sidan vill dessa PK-människor stå för det "goda" (vilket inkluderar en generös invandringspolitik).
Å andra sidan är det viktigt att dessa goda handlingar inte resulterar i att ”skräp” spiller in den privata sfären.
Det är dock en svår balansgång det där, och ibland kantrar det (exempelvis när sonen kommer hem och berättar att han råkat i slagsmål med ungdomar från ett ”socialt utsatt område”).

Därför omringar man sina bostadsområden med murar och umgås rasrent (eller med folk ”som tycker om att arbeta mycket” för att citera Jan Helin). Man skyddar sina barn i bästa möjliga mån genom att bespara dom från utflykter till samhället bakgårdar. Sätter dom i monokulturellt svenska skolor etc.

Samtidigt rättfärdigar dessa människor sin egoism och självvalda segregering genom att köpa Situation STHLM emellanåt, samt dra något lamt SD-skämt då och då (”Varför står alltid Jimmie Åkesson sist i kön? Han gillar att vara sist”).

I verkligheten kunde inte dessa människor bry sig mindre om folk som befinner sig längre ner på samhällstrappan. –Det är inga människor dom umgås med, och dom har heller ingen lust att lära känna dessa (oavsett om dom heter Andersson eller Mohammed).

Ändå spelar man fortsatt rollen. Trots att man är en del av en white flight, som helt tydligt undviker att bosätta sig i vissa områden (för att dom inte är natursköna, saknar kommunikationer etc…) så fortsätter man gå på som om man hade större moral och etik än kleti och pleti ute i stugorna.

Och denna, deras PK-liberala SD-kritik är snart den enda som återstår: i takt med att det står klart allt tydligare att den förda invandringspolitiken i Sverige skapar samhällsklyftor, utanförskap och våld så måste man nästan ha en egoistisk hållning för att det ska vara trovärdigt.
”Lägg sats på sig själv”. ”Visa framfötterna”. ”Ta för sig”. ”Dom svaga får skylla sig själva”.

Det har till och med gått så långt att liberaler i dag tror att dom är socialister.
Ett bra exempel på det kunde man se i en dokumentär om maktkampen inom Socialdemokraterna som visades för några veckor sedan. Där intervjuade man en gammal sosseröstare som nu hade övergett partiet. Hon intervjuades i sin 3-miljonerslägenhet i nybygget vid Blåsut/Globen. Hon sa att hon hade övergett partiet då Sossarna inte längre tilltalade henne som arbetande Stockholmaren. Hon ville att partiet skulle byta riktning och börja tala om dom viktiga arbetarfrågorna, som i hennes fall visade sig vara jobbskatteavdrag och städhjälp...

Ett jävla Solsidan-samhälle där man inte ens längre skäms för att vara brackig och elitist.

Den utdöende kritiken från rent vänsterhåll är numera decimerad till att inbegripa naiv och utopisk humanism och/eller våldsvurmande historierevisionism där diktatorer görs till hjältar, och islamisering görs till frihetskamp. En slags upp å nervänd världsbeskrivning där gott är ont, och ont är gott.

Och det är också väldigt tydligt att vänstern tappar här. Det syns inte bara i opinionsmätningarna, utan även i hur TV4:a-mässiga vi svenskar håller på att bli. I dag är det viktigare att hålla sig ajour med vilken vintermössa som gäller (en med blårävsboll på toppen), än att faktiskt bry sig om vilket samhälle vi håller på att bygga (rasera) åt kommande generationer.

Men jag tror faktiskt att PK-isten är ärlig i sitt uppsåt, jag tror att han har samma naiva tilltro som vänsterdåren.

Jag tror att när han sitter där i Villan i Bromma och har kräftskiva bland sina "hårt arbetande" vänner kan sväva bort i tanken:
”Om några år, då kommer min dotter ha kräftskiva här, och då kommer folk från hela världen vara här: Somalier, libaneser, turkar och afghaner. Och min dotter säger visserligen att det är ett gäng i skolan som är störiga och jobbiga. Men det är en fas, det vet jag, hon kommer mogna och växa ur det där så småningom. Och hon kommer vara modigare än jag när hon växer upp. Hon kommer våga åka blå linjen. Långt ut på sträckan utan att känna rädsla. Hon kommer inte vara så stelt svennig som jag”.

Alexander Bard må vara en naiv liberal, men han är i alla fall inte en hycklande liberal:

Aftonbladets redaktion, en bild som knappast behöver kommenteras:

Till dom som dog tidigt

2011-04-03T12:15:00.000-07:00

Jag tror att det var Kurt Cobains exempel som gjort att jag än i dag romantiserar personer som dött unga. Personer som dött för konsten.
Jag vet att tanken är löjlig, idiotisk. Och det fanns till och med en tid, i mina tidiga tonår när jag faktiskt trodde att jag själv skulle bli en av dom som aldrig fick uppleva sin trettioårsdag.
Att jag själv skulle bli del av någon löjlig ”Club 27”.

Den tanken var både tröstefull och depressiv: Melankolin är inte enkom ångestskapande utan kan faktiskt vara grupptillhörighetsskapande. Jag fick tillhöra en grupp av svartsynta. Vi som såg på världen så ful som den verkligen var.

Men Jag växte upp, och i dag vet jag bättre. Men samtidigt kan mitt intresse fortsatt väckas av människor som dött tidigt: Människor som tillhörde den yttersta eliten inom sina respektive smala fält. I den här texten tänkte jag presentera några av dessa människor.

Först ut, Alloura Jourdan Zion, en Voguedansare från New York.

Hur förklarar man Vogue? En dans utvecklad av svarta transor och bögar i USA, fylld med vådfulla dyk och hopp vars mål och mening är att knäcka sina danskombattanter.
Det gäller att äta upp sitt motstånd, att vara bättre och vildare än alla andra. Att vara den största divan.

Alloura var en av rörelsens verkliga pionjärer. Hon var förebild och ”mamma” åt Leiomy, Mercedes och många andra nutida Vogue-divor.

Jag vill inte påstå att rörelsen fick ett fantastiskt uppsving under Allouras levnad, för rörelsen är fortsatt smal: men Alloura Jourdan Zion förkroppsligade vildheten bättre än någon annan. Hon åt upp divor på catwalken till höger och vänster.

Men vildheten fanns även på det personliga planet, och Alloura var drogmissbrukare. Sprutnarkoman. Hon dog år 2009 av lunginflation, en sjukdom som i sig är relativt ofarlig, men som leder till stora komplikationer när man som Alloura var HIV-positiv.

En annan form av tävling är battlerappen. Även det en väldigt smal och amerikansk företeelse. Freestylebattles har varit en del av hiphopen sedan dess tidiga dagar, men det var först i och med Eminem-hypen som denna undergenre fick sitt verkliga genomslag i dom bredare folklagren.

Plötsligt skulle alla battla, och inte bara svarta.
I dag har battlen utvecklats till att nästan bara innehålla pre-writtens (färdigskrivna texter), man försöker inte ens freestyla längre, utan texterna skrivs oftast med någon veckas förberedelse.

När Eydea battlade så var färdigskrivet material otänkbart. Man vann respekt genom att komma på rader där och då.

I den här videon visar han vad freestyle verkligen innebär: att på en sekund kunna omvandla yttre händelser till ord.

Sage Francis, en annan battle-legendar beskrev nog Eyedea allra bäst: "It probably wouldn’t even be a footnote in whatever bullshit books get written about hip-hop, but Eyedea absolutely mastered a format that required an incredible amount of skill and nerve, setting the bar so high that only a select few emcees were able to reach it."

Likväl som Alloura så var det drogerna som tog Eyedeas liv.
En överdos av opiater, 28 år gammal. Man säger att överdosen var oaviktlig, en olyckshändelse, men Eyedea hade åldrats enormt på bara ett år. Han såg fruktansvärt sjuklig och svag ut den sista tiden.

När vi är inne på droger och amerikansk kultur så måste jag även nämna JC Bailey, en amerikansk wrestlare som dog år 2010, 27 år gammal. Jag tänker inte länka till någon av hans wrestlingmatcher, för även om JAG kan uppskatta garbage-wrestling med taggtråd, lysrör och livsfarliga stunts så vill jag undvara er från det skräpet.

Metadon, smärtstillande och upprepade slag mot huvudet satte sina spår, och JC som i början av sin karriär ansågs vara något av en pretty boy, blev mer och mer sliten ju längre tiden gick.

Den deprimerade sanningen, om honom, lik väl som om dom övriga nämnda här i tråden är att mycket i den amerikanska underground kulturen är destruktiv.

JC hade landat på huvudet fler gånger än han kunde minnas och dog i sviterna av en hjärnskakning. Dom sista dagarna klagade han på att armarna domnade bort.

Inför en publik på kanske trettio pers i snitt gick han upp varje kväll och riskerade sitt liv.
Det fanns inte en tanke på att sluta eller ge upp.

Den här texten är dedikerad till dom som kastade sig baklänges med våldsam kraft.
Som var bäst inom sina respektive fält, och som inte tog emot med händerna när dom föll.

När dom radas upp så här så förstår jag att det framstår som rubbat och sorgligt. Det borde inte romantiseras eller hyllas. Men samtidigt, det finns en del inom mig som inte kan låta bli, som fortsatt tycker att martyrskapet och självuppoffringen kan vara ganska melankoliskt vacker trots allt.

Lilla Lovis

2011-03-28T23:24:00.000-07:00

Lilla Lovis blir glad och gullig när hon gör som hon vill, så det tycker jag att hon ska fortsätta med. Att det provocerar är enbart positivt, det här är vad "fina flickan-idealet" behöver: en rejäl pungspark!
Som en slags blandning av France Gall och The Kristet utseende räddar hon Sverige från tråkighet och likgiltighet, det kan vi ta i hand på!

Motsättningar skapar hårdare hållning, inte tvärtom

2011-03-28T13:58:00.000-07:00

Ibland kommer det analyser så verklighetsfrånvända att man nästan inte vet hur man ska ställa sig till dom? Statsvetarna Carl Dahlström och Anders Sundell vid Göteborgs universitet har gjort en studie som visar att stödet för SD har ökat i takt med att dom etablerade partierna tagit hårdare hållning i invandringsfrågan.

Först och främst, har vi sett en hårdare hållning i frågan? Jag menar förutom några luftförslag som aldrig mynnade ut i annat än ord (krav på försörjning vid anhöriginvandring, språktest etc.)?
Visst, det finns ett konkret exempel som jag kommer på så här på rak arm, och det handlar om att Somalier nekats inträde i Sverige i fall där dom saknat giltiga ID-handlingar. Det är naturligtvis att betrakta som en hårdare hållning, speciellt om man betänker att ”Staten” Somalia i praktiken inte existerar: Dvs det finns ingen myndighet som ger ut pass eller ID-kort…

Men problemet med att ta upp den företeelsen och koppla den till den här studien är att det beslutet aldrig mynnade ut i någon offentlig debatt (eller så har jag läst tidningarna för dåligt).
Jag tror tvärtom att gemene svensks uppfattning är att invandringen blir mer och mer öppen: det har liksom blivit en naturlig utveckling i den globala värld vi lever i. Därmed inte sagt att folk i gemen skulle vara kritiska mot detta, tvärtom i takt med invandringens ökning (och SD:s ökning som resultat av detta) har även hatet mot SD ökat.

I övrigt är det svårt att förstå vad Carl och Anders far efter när dom talar om en hårdare hållning: den svenska invandringen har blivit större för varje decennium sedan 50-talet, och det är svårt att i dessa ängsliga tider tänka sig att Göran Persson en gång i tid uttryckte sin rädsla för ”Social turism” när Öststater välkomnades in i EU. Det är ett uttalande som till och med Sverigedemokraterna skulle akta sig för att använda i dag.

Ett sådant uttalande borde ju enligt studiens logik ha lett till en fantastisk uppgång för Sverigedemokrater och deras likar. Och hur stora borde inte dom Nationella ha blivit när Tage Erlander 1965 i Riksdagen uttryckte sina känslor inför rasupploppen i USA med orden ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.”.
Var det ett uttalande som skapade livsluft för nationalistiska rörelser att frodas i?
Knappast.

Tvärtom, det faktum att han så lättvindigt kunde komma med ett sådant konstaterande var ju i sig ett bevis för den konfliktfria tillvaron i landet. I det homogena Sverige fanns inga tankar på upplopp, inte Nationalistiska rörelser heller för den delen. – Det var ickefrågor.
Saken är den att invandringskritiska rörelser i stort sett inte fanns förrän på 1980-talet när stora grupper från främst Turkiet och Chile kom in i Sverige.
Invandringsfrågan hade en väldigt liten påverkan på folk. Och då ska man betänka att det under denna tid i stort sett inte fanns någon som helst stigmatisering kopplat till att uttrycka sig rasistiskt.
I litteraturen och på Film var afrikanen det stora barnet med jätteläppar som kokade missionärer i stora grytor.
Trots det, inget hat. Inga kravaller eller rasistiska partier som nådde över promillegränser.

Men visst, det fanns motsättningar bland svenskar och italienare/jugoslaver/finnar/greker etc så tidigt som på arbetskraftsinvandringens 60-tal. Men när man ser dom gamla nyhetsinslagen i dag så kan man inte låta bli att garva: rädda människor som visade upp det som VERKLIGEN var att betrakta som främlingsrädsla, dvs en obefogad rädsla som helt eller delvis byggde på okunskap: inte alls likt ordets nya innebörd som kommit att infatta berättigad rädsla.
Och det är ju också i den relativt sena invandringen till Sverige som vi finner förklaringen till varför ett parti som Ny demokrati och sedermera Sverigedemokraterna vunnit röster.
Hade vi likt England, Frankrike och Holland varit gamla kolonialmakter så hade motsättningarna börjat långt tidigare.

När England hade sina rasupplopp på 70-talet så hade dom flesta svenskar fortfarande inte sett en svart människa i verkliga livet.

Så vad är då Sverigedemokraternas livsluft? Vad är det som får dom nationella partierna att frodas ute i Europa? Jo, den misslyckade invandringspolitiken: drömmen om det mångkulturella bygget.
Var än man företagit sig den politiken har det förr eller senare slagit tillbaka mot makten.

Det har inte spelat någon roll om taktiken från makthavarna har varit att omfamna misslyckandet och gjort om sin politik, eller om man hållit skenet uppe genom att säga att allt är bra. Tillslut har partier likt SD vunnit mark, tillslut har makthavare tvingats kapitulera (tom offentligt som vi sett i Tyskland och i England).

En sådan utveckling hade naturligtvis varit omöjligt i ett land som förblivit homogent.
I ett homogent land har man tvärtom råd att förhålla sig oförstående och dömande mot dom nationella stämningar som man kan läsa om i andra länder.

Det var inte länge sedan Sverige kunde vara bror duktig i sammanhanget: på den tiden då man kunde använda ett ord som homogent utan att få sparken från sitt jobb.

http://www.dn.se/nyheter/politik/hardare-politik-okar-stodet-for-sd#article-readers

I den här bilden kan man avläsa varför SD:s framgångar kommit, och varför dom kommit senare än i länder som England, Tyskland, Frankrike etc:

Harmony Korine

2011-02-14T12:27:00.000-08:00

Harmony Korine, eller Harmful Korine (som han döpte om sig själv till under lågstadiet för att låta mer ondskefull) är en amerikansk författare och regissör.

Han är en av mina absoluta favoriter, med filmer som Gummo och Julien Donkey boy i bagaget.

Hans stora genombrott kom som manusförfattare till filmen “Kids”. Han var 19 år då.

Sedan skrev han en bok ”A day at the racetrack” som handlar om ett stundande raskrig i USA. Judarna sitter och gömmer sig i träd. Dom vita leds av Vanilla Ice och dom svarta leds av MC Hammer.
Det känns inte som en helt orimlig utveckling faktiskt….

Fast från början var det tänkt att denna, den Stora amerikanska novellen enbart skulle bestå av ett ord. Ordet han till slut bestämde sig för var ”Hepburn”.

Det känns helt rätt på något sätt. ”Hepburn” rymmer så mycket: förkrigsromantik, Hollywood, äventyr och den amerikanska drömmen.

Harmonys senaste film, Trash humpers, handlar om pensionärer som knullar soptunnor.

Pensionärerna driver runt på stan, slår sönder saker, dödar folk på pin ki. Nynnar på melodier som gamla människor gör (bekanta sånger som man inte kan placera riktigt: Psalmer kanske?).

Och sedan ett klipp på en liten kille i tioårsåldern, stiligt klädd i kostym och slips.
Killen stoppar in en docka i en genomskinlig plastpåse och skakar byltet med kraft och frenesi.
Sedan lägger han dockan på marken och slår den i ansiktet med en hammare.
Han skrattar ett elakt skratt under tiden och upprepar orden ”I told ya I’d kill it!”.

Harmony själv spelar rollen som steppande pensionär i Sydstatartröja. Genom hela filmen upprepar han mantrat ”make it, don’t fake it!” med en nasal och skärande röst.

Harmony fejkar inte, hans filmer är så nära verklighet som total galenskap kan komma. Ibland vet man inte vilka partier som är regisserade, och vilka som är ett resultat av en kamera som bara går och dokumenterar?

Många blir upprörda av hans filmer. Många skräms av det dom ser: ser det som nutida skräckfilmer. Många blundar, för dom vet att Harmony beskriver en verklighet som dom inte vill kännas vid.

Ta bara scenen från Gummo där några machomän står i ett kök, ivrigt påhejade, brottandes med en stol(!). Hur mycket säger inte en sådan scen om tristessen och det menlösa våldet som finns att finna i dom flesta fattiga miljöer runt om i världen?

Men filmerna utspelar sig i USA. Dom kan inte utspela sig någon annan stans. Dom är ett resultat av det amerikanska samhället. Dom är lika amerikanska som Hepburn, seriemördare, Coca Cola och talkshows.

Epilog –Nystart?

2011-02-13T09:21:00.001-08:00

Jag har varit borta från det här länge nu. Har inte skrivit en lång politisk text på jag vet inte hur lång tid? Kanske slutar det med förvirrat svammel, eller så kommer jag faktiskt få in några poänger i slutändan, vem vet?

Det har hänt så mycket på så kort tid. SD har kommit in i Riksdagen.
Merkel, Cameron och Sarkozy har deklarerat att den mångkulturella tanken är död.
Vi har haft vår första självmordsbombare i Sverige.
1,2 miljoner svenskar ska snart gå och rösta igen pga omfattande Socialdemokratiskt valfusk i form av hjälpande händer i vallokaler och röstskolor för förstagångsväljare.
I den muslimska världen ser vi revolter. Och i Sverige är den största nyheten att en SD-kvinna råkat säga fel i en debatt (iaf den största nyheten om man ska gå efter twitter/facebook-inlägg)…

Jag är främst intresserad av det svenska perspektivet, men om jag lite snabbt ska skriva något om Egypten så måste jag säga att mina känslor är väldigt splittrade.
I det tidiga skedet av ”kriget mot terrorismen” så trodde jag att man kunde lära folk hur fantastiskt och bra det är med västerländsk demokrati, men den illusionen har jag förlorat för länge sedan. En revolt måste alltid komma från det egna folket, inifrån. Ingen ska komma utifrån och lägga sig i: varken svenskar, amerikaner eller saudier.

Därför ser jag revolterna i Tunisien och Egypten som nödvändiga och oundvikliga. För dom sekulära krafter som startat dessa revolter, och som träget lyft fram obekväma sanningar om polisbrutalitet och politiskt förtryck känner jag den djupaste respekt.

Det jag ser i den unga storstadsgenerationen är positivt och får mig att tro på förändringar i framtiden (vid kommande revolutioner).

För jag tror nämligen inte att den twittrande och bloggande ungdomen är en speciellt rättvis bild av Egypten, eller vad som driver ”verklighetens folk” däri.

Min tilltro är noll och ingen i det sammanhanget, och jag tror att ungdomarna snart kommer få se sig överkörda och offrade på revolutionens altare.
På samma sätt som Tsarhatarna i Ryssland, eller Shanhatarna i Iran.
Islamisterna kommer att vara evigt tacksamma för det blod som ungdomarna spillt i Islamisternas väg mot makten.

Den unga medvetna klassen behöver en stark talesman NU, annars kan vi räkna med att Egypten är ett islamistiskt land inom ett år.

Kan vi eller bör vi göra något åt detta?
Nej, det är inte vårat bord. Egyptier måste själva välja sitt styre, även om det kan leda till anfallskrig mot Israel och en radikalisering som i slutändan kan hota även svenskar (vare sig vi är utomlands eller kvar i Sverige).

Varför är jag så skeptisk? Varför inte bara vara glad över att en tyrann fallit?
Well, som Dennis Miller uttryckte saken: Det mesta man kan hoppas av en ledare i ett muslimskt land är att dom inte vill starta krig mot Israel.

Jag är ganska så säker på att en majoritet av Egyptens befolkning anser att det är ett fruktansvärt svek att man lever i fred med Israel. Det första en ny regering bör rätta till är väl det misstaget…

Det enda som möjligtvis kan ses som en fördel är just att Israel blir den tydliga fienden, och att Europa därmed skonas. Och det är naturligtvis en helt galet egocentrisk tanke.

Önskar jag att jag har fel? Som FAAN! Jag önskar jag kunde garva med i lyckorusrapporterna som strömmar in från världens alla hörn. Jag önskar att jag också hade kunnat bada i Sergels torg-fontänen med överlyckliga exil-egyptier.

Och OM jag får fel då kommer jag skämmas något överjävligt. Då ska jag be om ursäkt tusenfalt. Då förtjänar jag inte ens förlåtelsen, men jag kommer ändå be om den, hela tiden, om och om igen.

När jag slutade skriva denna blogg var vi inne i den intensiva valupptakten i Sverige.

Händelsen med den eventuella självskärningen, Knivattacken på Issa Issa, läckandet av SD: s intresselistor och dom stora anti-SD manifestationer gjorde att klimatet kändes väldigt obehagligt, till och med för en timid och konflikträdd bloggare som jag själv.

Lägg där till Peter Mangs, en man som helt säkert låtit sig inspirerats av detta klimat och det konfrontativa språkbruket där motståndare var sandnegrer, PK:iter, Mona Muslim-kramare etc.

Det var ett väldigt obehagligt klimat. Till och med i kyrkan fanns konfrontationen. Utpekandet. Hatet.

Folk var genuint rädda. På alla sidor.
Vem skulle knivas här näst? När skulle Lasermannen 2 slå till igen?

I det läget kändes det inte kul att skriva längre. Jag ville inte vara en del hatet. Hur mycket jag än själv passar mig för det hårda språkbruket, eller att peka ut hela grupper som skurkar så vet jag ju hur lätt ord kan tolkas om: missbrukas.

I dag är läget ett annat. I dag har känslorna lugnat sig.
I dag är debattklimatet annorlunda.

Fortfarande finns det en oinsatt och genuint ointresserad grupp människor som aldrig bryr sig om politik, som debatterar med one liners om någon Sverigedemokrat som gjort bort sig, som sagt fel, som hade otur när hon tänkte etc. Men överlag tycker jag att läget har normaliserats. Debatten har blivit bättre.

I dag blir man inte lynchad om man hävdar att den mångkulturella tanken har havererat.
Man vågar säga sanningen: att vi är ett globaliserat tjänstesamhälle, där DRÖMMEN om en integrerad mångkultur har ersatts av VERKLIGHETEN där vi har en MÅNGFALD av monokulturer.

Nu kan man säga sådana saker utan att stenas i media: utan att tilldelas Hitler-DVD:er av förgrymmade vänsterpartister. Man kan höra det på P1. Man kan höra intellektuella tala om en ”balkanisering av samhället”.

I dag kan ingen på allvar debattera med Pizza-argument längre. Både vänstern och högern har behövt revidera sina världsbilder. I dag är det inte helt problemfritt att ställa sig på muslimska organisationers sida när en moské ska byggas med Saudiska pengar, eller när man samarbetar med en organisation vars ledare har släktkopplingar till terrorister.

Men det intressanta med detta är att SD fortfarande är i stort sett lika stigmatiserade.
Man kan i dag ha i stort sett samma samhällsanalys som SD, fast med hänvisning till ickerasister som Dilsa Demirbag, Aje Carlbom och Paulina Neuding etc.

Därför tror jag att vi snart kommer få se samma utspel från ledande politiker i Sverige som vi fått se i Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Australien: att Mångkulturen är död.

Jag tror att man väntar på folkets mognad: liberalerna känner nu efter med tån i vattnet för att se vad det är för temperatur.

Visst, det finns fortfarande dom som knorrar (Jan Helin, Helle Klein, Ali Esbati etc) men dessa blir färre och färre för varje utspel.

När det sker så är det bara frågan om folk kommer lita på budskapet, eller om politikerna redan har bränt sina broar med tidigare tal om språktest och hårdare regler för nyanlända?

Men den största frågan i sammanhanget måste ändå bli: vad kommer orden leda till?
Mer konfrontation? Ett homogenare och enhetligare samhälle? Eller helt enkelt bara en lägesrapport över något som är helt en naturligt och oundvikligt i ett globaliserat samhälle?

Jag vet inte? Bristen på illusioner och drömmar om ett bättre samhälle var en annan orsak till att jag slutade skriva. Jag vet helt enkelt inte om det spelar någon roll? Det kanske bara spär på hat? Det kanske inte kan leda till något bra?

I grunden behövs det nog en balans mellan oförsonliga realister OCH naiva humanister. I dagens läge känns det som om dom naiva humanisterna håller på att tappa allt sitt mandat, och då är det inte omöjligt att jag byter sida, eller åtminstone försöker väga upp balansen i debatten. Jag tror det blir mitt mål: om jag nu börjar skriva här igen så kommer jag vara väldigt tydlig med att vara otydlig: att försöka komplicera frågar som folk vill få till bestämda och självklara.

Jag tappade er med svammel va?

Mitt sista inlägg

2010-09-21T13:49:00.001-07:00

Nu går bloggen "Inget val" i graven. Inget konstigt med det. Det var planerat. Tyvärr slutade ju bloggen med två bortplockade inlägg om David von Arnold Antoni, och en fråga som blev hängande i luften under valrörelsens mest kritiska skede.

Nu är förundersökningen om falsklarm nedlagd.

Jag tänker inte lägga någon värdering i händelsen. Jag tänker inte låtsas som jag vet vad som verkligen hände. Men det vore djupt vedervärdigt av mig att inte låta David själv få sista ordet med tanke på hur mycket skriverier det varit runt honom, och hur lite han själv varit del av den förda debatten.

Jag hoppas ni har gillat min blogg. Jag hoppas att jag kunnat bidra med nya infallsvinklar och andra perspektive än dom gängse.

Jag hoppas också innerligt att vi snart ska få ett debattklimat i det här landet som manar till samtal och debatt snarare än hot och personpåhopp.

Jag hoppas också att den svenska självbilden snart läks, för jag är förbaskat trött på gråtmilda, indolenta medelklassare på Facebook som tror att politisk kamp tas genom att gå med i Hata SD-grupper.
Vakna upp för helvete! Vi lever i ett land med gigantiska motsättningar mellan fattig och rik, mellan invandrare och svenskar. Vi lever i ett globalt tjänstesamhälle, och vi har EXAKT dom politiker som vi förtjänar.

/Inget val

Två poster bortplockade

2010-09-18T06:54:00.001-07:00

Jag har tagit bort två poster som jag tidigare publicerat i fallet med den SD-politiker som attackerades i Malmö.

Jag brukar vara ganska noga med att inte dra förhastade slutsatser. Brukar generellt ens inte skriva om enskilda fall.

Nu har det uppkommit nya uppgifter som ifrågasätter sanningshalten i mannens berättelse.

OM det är så att jag lurats av händelsen (vilket för övrigt i sådana fall lurade både media och politiker) så blir jag redigt jävla förbannad!

Jag vet att vi lever i ett politiskt klimat där lögner, utelämnade fakta och förvrängda "sanningar" ger poäng, men jag vill inte tro att jag är en naiv och godtrogen människa.

Så, jag vet inte riktigt hur jag ska agera? Jag vill inte gärna låta mig luras två gånger, vilket kan bli fallet om jag nu går ut stenhårt med en dementi.
Vi vet helt enklet inte med säkerhet vad som hänt, och det är oklart om vi någonsin kommer få klarhet i frågan?

Allt jag vet är att jag var tvungen att plocka bort posterna.

Demokratur

2010-09-14T08:45:00.000-07:00

Klippt direkt från Wikipedia. Se om ni känner igen er:

Demokratur är ett begrepp skapat av den franske sociologen Gerard Mermet, och betecknar ett samhälle som till ytan är, dvs nominellt, en demokrati, fast som i praktiken saknar en reell och vidare omfattande yttrandefrihet, som saknar en möjlighet för dissiderande politiska grupper att föra sin talan på lika villkor, som saknar ett fullt ut rättssäkert rättsväsende (där lagar och regler tillämpas och appliceras olika beroende på vilket politiskt läger man tillhör), där man riskerar att bli av med sitt jobb för sina åsikters skull, där man som dissident / dissiderande grupp riskerar att bli utsatt för politiskt våld av politiska motståndare (och där staten ser mellan fingrarna med detta). Ytterligare ett kännetecken för en demokratur är när lagarna som finns inte efterlevs (av staten själv).

"I en demokratur (notera ordet noggrant) råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedian domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps."
/Vilhelm Moberg

För att vara ett extremt parti så agerar SD ganska milt

2010-09-06T12:20:00.000-07:00

”Sverigedemokraternas historia” så påbörjar många SD-kritiker sina långa haranger av påhopp. Man har hört allt tusen gånger förr: det är skinnbulor, naziuniformer, Hitler-affischer på väggarna och marschmusik på tyska.

Kortfattat och oinitierat kan man säga att SD: s historia ser ut ungefär såhär: partiet skapades 1988 som en utbrytning ur paraplyföreningen Bevara Sverige Svenskt (en förening som samlade alla som kritiserade den förda invandringspolitiken). Partiet var inte mer radikalt än i dag, men däremot fanns det medlemmar som sympatiserade med odemokratiska metoder och som hyllade nazismen.
År 2001 uteslöts ett antal medlemmar. Några av dessa medlemmar bildade Nationaldemokraterna. Uteslutningar har sedan pågått under hela 2000-talet, men framför allt efter att Jimmie Åkesson klev in i partiledarrollen år 2005.
I dag är alla på det klara med var partiet står. Man är helt enkelt inte välkommen som judehatare (då får man hellre gå till Vänstern) och åsikten "kasta ut alla invandrare" är inte accepterad heller.

Det är ungefär så mycket jag vet. Och det är ungefär så långt mitt intresse sträcker sig. Jag är inte så särdeles intresserad av hur detta promillestora parti såg ut på 90-talet.
Det är mig helt egalt om dom stod och heilade, eller klädde sig i bruna skjortor.
Jag var inte där då, och knappt någon annan heller.

Jag, likväl som över 90 % av SD: s nuvarande röstare (troligtvis mångt fler) har funnit partiet under den senare delen av 2000-talet, och det finns mig veterligen inte ETT enda exempel sedan Åkesson tog över partiet där SD: are har misshandlat meningsmotståndare, stört möten etc.

Om jag får säga det själv så är det ett ganska mjäkigt facit för ett extremt parti: jag menar, någon lite molotov-coktail hade dom väl ändå kunnat avvara? Någon liten AFA: it hade väl åtminstone kunnat få lite däng?

Men näe, det finns inget där. Jag känner det inte. Inget analsex. Ingenting.

Däremot provocerar naturligtvis partiet globaliseringshetsarna. Det är bara bra. Utmärkt rent utav.

Burqa-reklamen satte allt på sin spets. Naturligtvis är den skapad för att väcka ilska hos meningsmotståndare. Naturligtvis är den gjord för att skapa debatt. Det är en Mohammed-karikatyr om ni så vill. Den vill dig något. Den pockar på uppmärksamhet. Den pockar på censur. Den vill sätta fingret på vad vi inte kan prata om.

MEN, det är inte bara en provokation. Naturligtvis inte. Den rymmer sanning också. Den handlar inte om burqan (som är en ickefråga) utan SD:s vilja är naturligtvis mycket konkret: att vi ska upphöra med det sinnessjuka mångkulturprojekt som vi har i Sverige i dag. Man vill ta bort särlagstiftning för muslimer som vill att deras barn ska få slippa skolgymnastik, som vägrar skaka hand med kvinnor etc.
Det är väldigt konkret. Det är inget man hymlar med. Man gömmer sig inte bakom "fina ord" som meningsmotståndarna brukar påstå. Man är rättfram och rak.

Vi som väljer att rösta på SD den 19:e tror helt enkelt inte på det samhällsbygge som vi nu har. Vi vill minska på invandringen för att ta hand om dom som bor här idag. Vi anser att ghettobyggnade är ett faktiskt problem.

Naturligtvis provocerar den åsikten, det har jag full förståelse för, men samtidig, jag tittar i min DVD-hylla: näe, inte en enda Hitler-DVD. Inte ens den minsta lilla skallmätningsutrustning. Jag har inte skaffat "ras-indikatorn" som app till min I-phone heller.

Det kanske trots allt är så att det finns faktiska problem i samhället kopplat till mångkultur som inte har med någons krokiga näsa eller skallform att göra?

Man kanske rent utav kan dra slutsatser genom att faktiskt öppna ögonen? Fungerar våra förorter? Är enklavsamhällen en bra utveckling? Känns det vettigt att ha en nettoinvandring på 60 000 människor (förra året). Är det vettigt att ha en arbetskraftsinvandring på 23 000 människor (förra året) när vi har en gigantisk arbetslöshet bland ungdomar?

Dom etablerade partierna behöver en näsbränna, och dom kommer få det den 19: e (och nu menar jag en parlamentarisk näsbränna, inte att Jimmie skulle kasta brandbomber på Mona och Fredrik).

...Men å andra sidan, dom kanske är ett sånt där lurigt extremistiskt parti som håller sig i skinnet i tio år bara för att slå till i riksdagen? Jo, så är det nog. Jag tror att Sverigdemokraterna är lite som ödlorna i TV-serien V. När dom väl har kommit till makten så åker masken av och dom börjar äta råttor.

Mooooahahaha!

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/jimmie-akesson-ar-jokern-i-leken_5258531.svd

SD: s reklamfilm

2010-09-03T10:12:00.000-07:00

Sverigedemokraterna är martyrer heter det.
Dom söker motgångar för att få tröst och röst.
Ett förbannat jävla skitsnack naturligtvis. Något folk som saknar argument säger. Lika utvattnat som rasist/nazist-stämpeln.

I tur och ordning skulle alltså Sverigedemokrater gilla:
Att deras hemsida hackas och ligger nere ett antal dagar under valrörelsens mest intensiva period
Att få sina möten störda av skrammel och visslingar
Att få sina fönster krossade
Att bli misshandlade
Att inte få möjlighet att delta i en slutdebatt på SVT där SVT under modern tid ALLTID gjort undantag för dom partier som legat över 4 % i opinionsundersökningarna inför valet (man har låtit KD vara med trots att dom inte var med i riksdagen, man har låtit Ny demokrati delta trots att dom inte var med i riksdagen. Det enda undantaget som man kan hitta är Miljöpartiet, som visserligen inte fick delta i själva debatten, men som däremot fick ett EGET inslag i programmet där dom fick framföra sitt budskap oemotsagda –Något som SD alldeles säkert inte hade tackat nej till:) ).

Men så har vi då den där beryktade reklamfilmen.
Jag ska inte säga att jag är någon expert på juridik, och vad som gäller i lagen om hets mot folkgrupp, eller yttrandefrihetslagen. Det är säkert ganska luddiga lagar utan skarpa skiljelinjer, men att reklamen skulle stoppas av TV4 kan inte ha kommit som en överraskning för Björn Söder, även om han och Jimmie Åkesson naturligtvis hävdar motsatsen.

TV4 är trots allt ansvarig utgivare, och symboliken med den mörka, hotfulla miljön och barnvagnskvinnorna i burqa är ju minst sagt… ehemm, tydlig…

Jag törs som sagt var inte svara för det juridiska. Troligtvis bryter inte filmen mot någon lag, men hade TV4: a sänt reklamen så hade dom slagit rekord i TV/radioanmälningar.
Deras beslut var kanske en form av avtalsbrott, men hade dom verkligen något alternativ?

Det handlar ju inte bara om lagen där, det handlar ju också om säkerheten för dom som jobbar på TV4. TV4:a hade kunnat bli ett nytt Jyllandsposten med hot som skulle tvinga dom att tillslut bygga taggtrådsbarriärer där nere i Värtan.

För mig är det ganska självklart att det hela var en kupp från SD: s sida. En jävligt smart kupp kan tilläggas. För i och med att TV4 gick ut med att dom inte skulle sända reklamen så tog SD på sig martyrrollen (japp, äntligen fick dom använda sig av den, och det känns ju inte mer än rätt med tanke på hur många gånger folk har ropat varg!),
Resultatet blev naturligtvis att videon fick en enorm spridning på Internet.
Vad kan det vara uppe i nu? En miljon views kanske? Och även fast budskapet i filmen var grovt överdrivet (ja, SD är på det klara med att burqa inte är ett särdeles vanligt plagg i Sverige) så nådde filmen ändå ut till väldigt många.

Och naturligtvis lockades många också av det hårda bildspråket.
I mångt och mycket sätter den fingret på samma sak som ”Mohammed som rondellhund” av Lars Vilks, nämligen att visa på vad som inte får debatteras i det här landet: den västerländska sharialagen om ni så vill.

Steg nummer två i SD: s reklamsatsning var när filmen klipptes om för att passa TV4: s önskemål. Man vitpixlade helt enkelt bort allt det onda och satte dit en stor censurskylt. "Censurerat av TV4"
Det är helt enkelt genialt!

Jag tror ärligt talat inte att jag har sett en smartare reklam tidigare. Och TV4, hur mycket dom än hade velat, kan naturligtvis inte neka SD att visa den censurerade versionen.

Den spridning som SD-reklamen kommer få är naturligtvis helt enorm jämfört med dom andra partiernas menlösa dravvel till verklighetsfrånvänd dynga.
Och SD kan för första gången spela ut martyrrollen och verkligen gotta sig i sin roll som röstfiskande offer. –Det är dom i sanning värda efter alla jävla uppoffringar och slit!

Den censurerade versionen, riktiga versionen:

Jag har inte slutat skriva …Jag har bara bytt arena

2010-09-02T09:53:00.000-07:00

Den senaste tiden har jag valt att rikta in mitt fokus på den debatt som sker på Flashback.
Där når jag dessutom ut till betydligt fler människor än genom denna ganska småskaliga blogg. Och trots att så många som ca 45 % av Flashbacks användare röstar på SD så pågår där allt jämt en debatt.

Men misströsta inte (ni få som läser denna blogg). Jag tänker skriva texter även här.
Det finns vissa saker som bara måste ut på bloggen: texter om den Svenska demokraturen och skammen som omringar SD-röstandet exempelvis.
Utöver det ska jag försöka skriva något om SD:s våldtäktsundersökning och deras uppmärksammade reklamfilm.

Och allt detta måste alltså hinnas med innan den 19: e. Och SAMTIDIGT ska jag försöka spendera all annan ledig tid med att debattera på Flashback med dom 55 % av användarna som ännu inte förstått att SD är det enda valet i detta valfuskets val.

För jodå, valfusket har redan startat. Det kommer bara att bli värre och värre, med kulminering den 19: e naturligtvis.

Så fram med kameror och dokumentera om ni ser några oegentligheter. SD: s valsedlar ska finnas utlagda i alla vallokaler, så även blanka röster och dom riksdagspartiernas. –Konfrontera och anmäl om så behövs.

Sedan hoppas jag innerligt att vi med start från nästa val upphör med detta korkade valsedelsystem. Det uppenbara problemet är förstås att någon gömmer/slänger valsedlar, men det finns naturligtvis andra problem, som att anonymiteten urholkas om man är många som trängs vid bordet när man ska ta sina valsedlar (man kan ju ta sedlar från flera partier förstås, men man vill ju heller inte stå där och plocka i all evighet när andra vill fram och ta sina röster). Ett tredje problem är slöseriet på papper. Om vi ens behöver ha omröstning på papper så vore det mycket bättre om vi införde samma system som det man har i Danmark: dvs man får ETT avlångt papper där i stort sett alla valbara partier står uppradade.
Sedan kryssar man helt enkelt i det alternativ som man vill rösta på och lägger lappen i kuvertet.
Jag skulle gissa på att det är en lösning som dessutom skulle vara betydligt mer kostnadseffektivt?

En form av lagligt valfusk är för övrigt det som Socialdemokraterna bedriver i invandrartäta förorter just nu. Där har man valskola för invandrare som är förstagångsväljare. Man visar HUR man röstar, och framför allt VEM man ska rösta på. Det är naturligtvis inget tvång, men när Mona kommer dit och förklarar att Fredrik är ”a very bad man” och viftar med pekfingret som Babu i Seinfeld så är det naturligtvis många som har svårt att värja sig.

Annars är jag helt för Valskola, men att man ens kan tänka tanken att lära ut hur man röstar under partiflagg är för mig helt obegripligt.
Jag skulle till och med vilja gå så långt att säga att det borde vara förbjudet.
Man kan väl lära folk hur man röstar och sedan ge dom partimaterial som är framtagen på lättbegriplig svenska från samtliga större partier. Men man måste låta folk själva få bestämma.

Det finns väl naturligtvis dom som vill jämföra Socialdemokraternas agerande med ett vanligt valmöte, men för mig är valmöte och valskola två oförenliga saker.

Monas äventyr i Vivalla (för övrigt där som TV-serien Svensson Svensson utspelade sig):

Socialdemokraterna är dock inte ensamma om att låta invandrare agera bönder i ett politiskt spel. Även moderater har spelat det spelet: med köpta röster.

Det känns som om jag får återkomma till det här ämnet i en längre text om statusen på den svenska demokratin (eller är det kanske en demokratur vi lever i?).

http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7712767.ab

Blir man dum i huvudet av att jobba på TV4?

2010-08-19T15:28:00.000-07:00

Frågan ställdes av Fredrik Wilkingsson i en pod cast på Aftonbladet.se.
Frågan var ställd till TV4: s ”humorkung” Peter Magnusson (Hey Baberiba, Pjamas etc).

Jag måste säga att det är en berättigad fråga.

Här har vi alltså en kanal, som mer än någon annan symboliserar förljugenheten i Sverige.
Med småputtrig familjeunderhållning pumpas bilden ut av att alla svenskar är någon slags välmående medelklass. Att vi alla spenderar våra helger med att dricka whiskey i hammocken samtidigt som våra lintottar till barn dansar runt midsommarstången.

TV4: s bild av Sverige är så skev den kan bli.
Alla bilder som visas är den av den lyckade/lyckliga människan. Det är allsång på Liseberg med blommor i håret, det är vattenkammade ungdomar som sjunger fint, det är programledare med vita leenden och vågigt hår. Det är Sissel Kyrkjebø-vackert.

Och trots denna rakt igenom rasrena, kristna image försöker TV4 ha någon slags trovärdighet som företrädare av mångkulturen i Sverige. Det är antirasism-veckor och illa redigerade dokumentärer om rasismen bland svenska bönder.

Frågan är om det ens finns någon invandrare som jobbar på TV4?
Jag menar, förutom i kantinen och som städare alltså?

I alla deras program hyllas det svenska. Det är midsommarfirande, renovering av sommarstugor, antikmagasin etc. Det ena programmet mer arisk än den nästa.

Och mitt i allt detta så vill man alltså ha någon slags auktoritet som förespråkare av mångkulturen? Och man tror alltså att man vinner legitimitet genom att anställa någon dansexpert som bryter på engelska och en lustig kille som kan förortsbryta och sjunga roliga låtar om ”rompa” (vilket INTE AAAALLS är att spela på folks fördomar).

Man väntar bara på att någon ska komma in med skokrämen och dra ett Al Jolson-nummer.

Alla tunga programledarbefattningar, alla i ledande ställning är svenskar. Det är faan i mig rasrenare än ett ND-konvent på TV4.

Man har inte ens bemödat sig med att anställa någon integrerad Iranier.
Det närmaste man kommer är väl ”Italienaren” Marcus Birro och ”Juden” Göran Rosenberg.

Jag är dessutom alldeles säker på att TV4: s ledning anser att dom speglar den svenska befolkning på ett bra sätt… Så verklighetsfrånvända är dom.

Skäms dom inte på TV4?
Jag hade faan i mig skämts. Jag hade dessutom inte stått ut där en enda dag.
Jag är van vid att jobba med människor med olika bakgrund.
Det behöver inte nödvändigtvis vara människor från olika länder, men i alla fall människor som kommer in från olika samhällskick, med olika synvinklar.

Det hade känts otroligt fattigt att bara omges med vita övre medelklassmänniskor som gillar segling och goda viner.

Vad svarade då Peter Magnusson på frågan?
Det var faktiskt inte helt tydligt. Peter är flummig och ickeverbal. Han symboliserar dessutom TV4 humorn på ett väldigt bra sätt: dvs han är INTE rolig.

Vad är då raka motsatsen till TV4?
Det första jag kommer att tänka på är street art.

Jag är själv ett stort fan av street art. Uppkäftighen, det frihetliga.
Jag uppskattar till och med den i konservativa kretsar så djupt hatade NUG. Ni vet, han Konstfackseleven som sprejade sönder en hel tunnelbanevagn och sprang bort från lagen.

Naturligtvis säger folk: ”men vad är det för konst att springa omkring som en dåre och förstöra?”

Jag kan inte ge något rationellt svar på den frågan. Det blir bara flummigt om jag försöker, men jag gör väl ett försök i alla fall.

Jag antar att gillar utloppet i handlingen, den totala bristen på kontroll. Kaoset.

Sedan är skuldfrågan helt separat. Jag anser att man bör straffats om man bryter mot lagen. Jag anser dessutom, tvärtemot hur NUG agerade, att man bör ta på sig ansvar för det brott man begått.

För mig är det en del av det hela: självuppoffringen.
Och jag vet att NUG mottog en del mordhot efter uppståndelsen och jag kan inte säga annat än att det var rätt åt honom.

Det där med destruktivitet är något som även återfinns i musiken. När punkaren skriker ut sitt hat, eller slår sönder sin gitarr så är det som om alla spänningar inom mig släpper. Alla känslor bara flyger ut. Jag känner att jag kan andas igen.

Kurt Cobain brukade säga att vissa konserter krävde att avslutas i kaos. Det hade ingenting med om det hade gått dåligt eller bra, det var en nödvändighet helt enkelt. Om känslan fanns där så var det tvunget att ske. Dom sista åren skedde det allt mer sällan.
Han tappade gnistan.
Brann upp.
Gav upp.
Kände ingenting längre.

På slutet kunde han skjuta upp tre gånger "dödlig" dos av heroin utan att ens känna något.

Det finns ingen logik i det där. Det finns inget vackert att slå sönder saker.
Och kanske är det just det som jag uppskattar: bristen på det vackra.

Jag är nämligen en sucker för ”äkta”. Det är en extremt destruktiv kraft att vara "äkta". Dom flesta människor som är ”äkta” brinner ut på något år, eller blir sinnessjuka.

Ola Salo berättade nyligen hur han hade brutit med äktheten då den var förödande. Han hade gått omkring så länge och mått piss. Nu mår han bra och känner sig hel som människa.

Jag vet att det låter sinnessjukt, och ingen vid sina sunda vätskor kommer hålla med mig, med det kanske är ett pris som man måste betala trots allt?

För om man med sin konst vill säga något om den tiden vi i dag lever i så kan man inte måla en soluppgång. Det är inte så som världen ser ut.
Man måste måla fult. Det är mycket ärligare. Helst skulle man måla i fekalier och spyor.

Men mitt i allt det fula och förstörda har ironin och humorn en viktig plats. Allt kan inte vara mörkt hela tiden. Mina favoriter på det området är street-konstnärerna Adams och Akay som tillsammans bildar ”Guilty Guilty”.

Guilty Guilty jobbar med olika uttryck: Affischering. Graffiti. Husbyggen (!) etc.
En av mina favoriter var när dom under några år gjorde egna löpsedlar genom att klippa ihop olika befintliga löpsedlar från Aftonbladet och Expressen.

Det väckte naturligtvis ont blod hos dom bägge tidningarna som inte alls ville stå för dom vidriga budskap som Guilty Guilty spred. Att det sedan i vissa lägen var svårt att avgöra vilka löpsedlar som var fejk, och vilka som Aftonbladet och Expressen faktiskt själva tryckt var naturligtvis en knorr på anrättningen.

Guilty Guilty arbetar även med kortfilm.

Filmen om att spela död på offentliga platser skapar oro. Den säger väldigt mycket om hur den stressade nutidsmänniskan slutat ta ansvar. Det är alltid någon annan som ska göra det där jobbiga. Folk låter bli att ringa polisen. Det finns ju alltid någon annan som gör det.

Man är bekväm helt enkelt. Man är den där TV4: a medelklassaren som skyndar hem till Let’s dance och chipsskålen. Man har inte tid att störas av oväsentligheter. Man blundar för att samhället håller på att upplösas.

Att ens barn i slutändan kommer betala priset kan inte hjälpas. Det är viktigare att lyssna på vilket vin Bengt Frithiofsson rekomenderar till Söndagssteken, och vilka cigarrer som Steffo tycker att man ska puffa på i träbåten.

Den andra filmen visar på den nyfikenhet som trots allt ryms inom oss människor: vi måste få veta hur saker ligger till. Vi vill inte dö nyfikna. En annan sak som filmen tydligt exemplifierar (något som det inte finns utrymme till på TV4: a) är den ensamhet som många känner i detta moderna samhället.

Den visar även på det hat som ensamheten/uppmärksamhetstörsten väcker. ”Hur vågar dessa ligister tapetserar upp sin tristess på våra gator?”. ”Hur vågar dom tvinga mig att läsa något som stör mig i min medelklassexistens?”. ”Aarg, jag blir så sur över att behöva tänka”.

Man blir alltså förbannad över att någon satt upp skyltar som man inte begriper: Detta på samma gator där folk kan ligga döda utan att någon bryr sig…

Guilty Guilty, NUG och andra street konstnärer passar inte i TV4: as tillrättalagda världsbild.
Dom symboliserar det som är felande eller fult.
Så kan vi naturligtvis inte ha det i vårt fina samhällsbygge!

Och slutligen, för att besvara frågan. Blir man dum i huvudet av att jobba på TV4?

Jag svarar som kungen när han blev påkommen med att tjuvröka på Nobelmiddagen:

- Säkert

Lena Sundström gör Döds-Nazi-Sverige

2010-08-17T14:19:00.000-07:00

En liten sammanfattning för er som missade denna högklassiga dokumentär:

Lena sökte efter någon journalist men hittade honom aldrig. Fick höra att det skulle finnas invandrare på bussen om hon åkte den på morgonen istället.

Lena gick i en snödriva. Besökte den finska ambassaden och diskuterade snöröjning och gräsklippning.

Lena åkte gotlandsfärja. Träffade lokalpolitiker som brann för bygglov och avlopp.

Lena lovade att besvara frågan om invandringens kostnader men gav upp då det blev för svårt. Svarade dock halvhjärtat utan att räkna med merkostnader som utbildning, vård, polis etc.

Lena lovade att besvara frågan om kriminalitet men gick bara femton år tillbaka i tiden, och inte tillbaka till det 60-tal som SD så gärna vill gå tillbaka till (sedan 60-talet har våldsbrott ökat med flera hundra procent).

Lena visade en bild på Zlatan (cool kille) och en bild på Fet-Göran med glasögon (tönt).

Lena åkte till en förort och hade enkätförfrågning om man hade asbest eller invandrare i lägenheten. Ho ho ho!

Lena träffade två välartade flyktingar som läste svenska. För övrigt dom enda invandrarna hon träffade i hela dokumentären.

Lena konstaterade det självklara i att välbesökta gator där fulla människor rör sig i tusentals på en helg har mer problem med kriminalitet än folktomma gator i förorten som folk skyr som pesten då det finns en uppenbar risk att röra sig där.

Lena räknade ut att SD-anhängare nog var mer kriminella än invandrare då dom är lågutbildade i hög utsträckning, men glömde nämna att invandrare är lågutbildade i ännu högre utsträckning.

Debatten som inte finns

2010-08-10T12:45:00.000-07:00

Dom senaste åren (i takt med SD: s framgångar) har det blivit populärt bland politiker från dom etablerade partierna att säga att integrations/invandringspolitiken är ett misslyckande.

Detta krassa konstaterande är naturligtvis inte värt ett piss om man inte samtidigt redovisar för vad man bör göra åt problemen, eller talar om vad som gjorts fel.

I dagens Aftonblad skriver Martin Ezpeleta om denna icke-existerande debatt. Men saken är den att Martin gör samma misstag själv: han skriver att debatten saknas, men han låter själv bli att ta den…

Vi har alltså en debatt om att man borde ta debatten… Det känns ju fräscht… Och nytt...

Martin skriver vidare att bristen på debatt är ett resultat av den svenska narcissistiska självbilden där varken segregering eller främlingsfientlighet egentligen spelar någon roll så länge som SD inte kommer in i Riksdagen. Man trivs helt enkelt inte med vetskapen att fina gamla Sverige skulle kunna hysa ett främlingsfientligt parti i dess styrande organ.

Bra så, det finns säkert någon sanning i det. Men i huvudsak så tror jag att bristen på debatt snarare är ett utslag av rädsla. Jag tror exempelvis att antalet SD-anhängare är större än dom 4-6 % som vågat uttrycka sin åsikt i opinionsundersökningarna.

Skamfaktorna är fortsatt stor (det känns som om jag upprepat det tusen gånger nu, men det fortsätter vara viktigt och riktigt).
Jag skulle själv ALDRIG uppge min politiska åsikt till en anonym telefonröst som hävdar sig komma från ett undersökningsföretag.
Varför skulle jag?
Vad har jag för säkerhet?
Vi pratar om åsikter som gett folk sparken, som gjort att folk slängts ut från facket, som gjort att folk förlorat vänner.
Det är inte värt chansningen helt enkelt.

Och i och med denna oändliga feghet som finns hos mig och många andra så kommer opinionsinstituten aldrig få ärliga svar på sina frågor.

Därför hamnar Invandringsfrågan utanför topp 10-listan när det gäller vilken som är valets viktigaste fråga.

Det är egentligen väldigt logiskt. Det är mycket lättare att uppge en mjuk fråga som skola, vård eller omsorg.

Att vi är oärliga (i mitt tycke av nöd) kan "på stan-enkäter" ses som bra exempel på. Du hittar i stort sett inga ”Vi fem” eller dylika tidnings-enkäter där folk uppriktigt svarat att dom tänker rösta på SD, eller att dom ens är det minsta tveksamma till den förda invandringspolitiken.
Det existerar inte, för man vill inte fronta med sådana åsikter.
(och här måste jag igen, för tusende gången, skriva hur mycket jag beundrar dom människor som står för sina åsikter utåt sett!).

Oron för invandringspolitiken finns där. Tro inget annat. Den ligger inte på tiondeplats av valfrågor. Den ligger betydligt högre upp än så.
Jag håller med Stig Björn Ljunggren i hans analys om att SD kommer få runt 12 % av rösterna i valet.

Men den största orsaken till SD: s framgångar beror naturligtvis inte på debatt eller brist därav. Den stora valmagneten är folks empiriska erfarenhet av mångkulturen.

Häromdagen berättade en vän till mig att hans kompisar hade misshandlats och rånats nu i helgen. Dom hade gett bort allt dom hade på sig men skulle ändå ner på asfalten och förnedras. Sparkades när dom låg ner. Sparkades i huvudet tills dom förlorade medvetandet.

Jag frågade ingenting om händelsen, förstod ju vad som hade hänt, beklagade situationen och sa något platt och intetsägande om den förskräckliga förorten.
Jag yppade inte med ett ord något om kultur eller etnicitet.

Min vän kände sig ändå nödgad. Han lutade sig fram och lade till ”dom var inte svenskar”.

Det hade inte behövt sägas, för så självklart är det i dagens samhälle. Ändå kände han sig tvungen att få dom där orden sagda.

Jag skakade på huvudet och suckade till svar.

Denna person, som viskade fram en, enligt etablissemanget, ”oviktig” information, och jag då som inte förmådde svara med mer än en huvudskakning och en suck: skulle vi på något sätt vara exempel på ett öppet och fritt debattklimat?
Naturligtvis inte. Det vi manifesterade var en feghet utan dess like.

Om SCB ringde oss i dag så skulle vi bägge hävda att skola, vård och omsorg är valets viktigaste frågor, även fast vi inte för en sekund skulle tycka det.

Tillbaka till textens inledning då: det här med diskussionen om den misslyckade invandringspolitiken. Den där debatten som inte förs.

För min egen del anser jag naturligtvis att det är för sent att titta på andra lösningar än att drastiskt dra ner invandringen. Men det finns en hel radda med olika förslag, som jag anser måste implementeras i kombination med SD: s förslag på minskad invandring.

Här följer några av dessa:

Bostadsort kan inte fortsätta vara ett eget val för nyanlända. Som det är i dag bestämmer man helt och hållet själv var man vill bo som nyanländ. Av naturliga skäl söker sig folk därför till orter där det finns landsmän.
Detta i sin tur skapar ökad segregation, minskade möjligheter att lära sig svenska, arbetslöshet och ökad kriminalitet i området.

Naturligtvis borde man kunna hänvisas till en bostadsort under dom första åren man befinner sig i Sverige (förslagsvis under tiden som man lär sig svenska, och sedan vidare in på arbetsplatsintroduktion).

Detta i sin tur kräver att ALLA kommuner (inklusive kommuner som Vellinge) drar sitt strå till stacken. Finns det arbeten och bostäder på orten så är det hit FLYKTINGARNA (och nu menar jag flyktingar i FN: s definition av ordet) ska flyttas.

Det finns naturligtvis inget självändamål med att förstöra fina bostadsområden, men det har helt enkelt gått för långt med enklavsamhällen. Det är en väg som vi färdats nedför dom senaste 20 åren, och den har inte resulterat i nånting gott.

Samma sak gäller naturligtvis skolan. Det skulle naturligtvis vara omåttligt impopulärt bland barn och föräldrar att behöva blanda sig med barn från förorten, men menar man allvar med att bryta segregeringen i exempelvis Rinkeby eller Rosengård, så måste dessa barn slussas ut i andra ”finare” skolor. Man måste också ta bort alla privata skolor, vare sig dom hyser skötsamma nördar eller islamister.

Jag vet att det låter orättfärdigt och elakt att tvinga folk samman på det här viset, men har vi verkligen något alternativ?

Dessutom är det bra om folk från finare områden som köpt sig fria får ta del av sin egen kreation (det skulle dessutom obönhörligen skynda på processen av minskad invandring).

Något som man också måste göra för att minska problemen är att fullständigt ösa pengar över problemområden.
Som det är i dag så blir skolor tilldelade resurser utifrån resultat. Det är naturligtvis helt bakvänt: det är ju dom skolor som presterar SÄMST som behöver mest pengar. Att arbeta i förorten som lärare borde naturligtvis rendera HÖGRE lön än hos den som arbetar som lärare i Stockholms innerstad. Annars fortsätter ju det precis som vanligt med att förorterna dräneras på kompetens.

För sådant är läget: Förorten måste få kosta pengar. Den måste få kosta ofantligt med miljarder! Det gäller allt från polis, skola, dagis, sjukvård etc.

Att som i Frankrike lämna förorterna åt sitt eget öde är inget alternativ. Det leder bara till ännu värre problem längre fram, och snart har vi en situation där polisen inte ens vågar ta sig in i områdena.

Politikerna måste helt enkelt få veta vad deras kreation kostar. Det måste få svida i alla våras plånböcker!

Åtgärder som politiker talar om idag (dom få gånger dom för det på tal) handlar om någon miljon här och nån miljon där: Små skvättar i ett gigantiskt hav.

För politikerna är det lätt att säga att problemen finns, men att göra något konkret åt dom, eller ens debattera lösningar skulle gränsa till rasism enligt gängse samhällsordning som dom själv varit med att skapa.

Uttrycket "målat in sig i ett hörn" har aldrig varit lika applicerbart.

Så man låter helt enkelt bli att ta debatten. Eller så lägger man löjliga förbudförslag mot extremt marginella företeelser som heltäckande slöjor (som gäller, vaddå, tio pers i hela Sverige?).

Invandringsfrågan kvalar inte ens in på topp tio listan över valets viktigaste frågor… Jovisst, vi säger så… och Hitler var indier…

http://www.aftonbladet.se/debatt/kronikorer/martinezpeleta/article7595273.ab

Jag lägger min röst på SD nu i September

2010-08-08T12:37:00.000-07:00

Kanske känns det som om jag redan har gått ut med det här, som om jag redan har skrivit det tidigare? Men näe, jag har faktiskt inte yppat ett ord om detta förut. Varken i text eller i tal.

Anledningen till att jag inte gått ut med det har i huvudsak berott på att jag inte velat att folk ska ha förutfattade meningar om mig.
Min blogg har i huvudsak haft en realistisk agenda snarare än partipolitisk.

Jag har velat skriva ur ett medelklassperspektiv. Försökt vara en motvikt till många andra SD-vänliga bloggar som i ALLA frågor håller med moderpartiet, och som tycker att varje kriminell handling gjord av en invandrare är värd att presentera på sin blogg (inklusive personnr och foto på personen i fråga).

En annan anledning till att det varit viktigt för mig att vara en realistik blogg snarare än Sverigedemokratisk, beror på att jag i stort sett bara håller med SD på en enda punkt i partiprogrammet, och det gäller invandrings/integrationspolitiken.

I övriga frågor är jag emot deras politik.

Några exempel:

SD vill att försvaret ska stärkas samtidigt som utlandstjänsterna i Afghanistan tas bort. Jag är helt för att vi drar oss bort från Afghanistan, men jag förstår inte för ett ögonblick vad vi ska ha ett starkt försvar till?
Hotet mot Sverige kommer inte från markinvasioner eller ryska ubåtar. Hotet är internt. Hotet är terroraktiviteter på svensk mark.
Jag vet inte vad ett infanteri ska göra i en sådan situation? Ska vi jaga civilklädda ”svenskar” i stadsmiljöer med dragna raketgevär?

SD vill införa hårdare straff.
Jag vet att det är en populär åsikt i alla politiska läger, och hade jag varit aktiv i partiet så hade jag vikt mig här, men jag förstår inte på vilket sätt hårdare straff skulle hjälpa?
Jag skulle snarare vilja föreslå LÄGRE straff.
Jag menar, titta hur det ser ut runt i världen. Har länder med långa straff mindre kriminalhet? Avskräcks verkligen folk om dom riskerar tio års fängelse istället för två?

Dom länder i världen med riktigt låg kriminalitet har uppnått detta genom att bevara sin kulturella homogenitet. Men kulturell homogenitet (till skillnad från etnisk homogenitet) innebär också avsaknad av oliktänkande…

I riktigt ”skötsamma” länder finns förutom avsaknad av invandrare, oftast även avsaknad av fria åsikter och demokrati.
Hjärntvätt om ni så vill.
Mitt ideal-samhälle har ett visst mått av smuts och fel. Jag vill inte att Sverige ska förvandlas till ett sydostasiatiskt buga och be samhälle där staten är gud och kulturella uttryck måste vara samhällsnyttiga.

Och därmed glider jag in på SD: s kulturpolitik. Jag ligger generellt sett närmare vänstern i mina åsikter här. Jag tycker att kultur ska få vara obegriplig, provocerande och dålig. Jag tycker att den ska få kosta pengar och inte tala till alla människor.

Däremot är jag helt emot den jäviga vänsterkulurismen där man gör skillnad på olika avsändare och lämnar någon som Lars Vilks åt sitt öde medan någon som Elisabeth Olsson får allt skydd hon kan önska (skillnaden på att attackera fanatisk Islamism och att attackera fanatisk kristendom).

När man talar om yttrandefrihet så måste det vara helt utan förbehåll. Toleransen mot brott ska naturligtvis vara noll, men ord, bild och ljud kan aldrig vara ett brott.

I Vilks-debatten har man sett hur folk börjat rucka på dom här principerna genom att benämna honom som "kontroversiell", eller säga att man borde låta bli att provocera i onödan. När man framställer Jesus som homosexuell så finns det ingen som hävdar att det är onödigt, eller som i varje uttalande lägger till att konstnären i fråga är "kontroversiell".

Jag blir förbannad när jag ser hur ”vänster” i det närmaste ses som en förutsättning för att hålla på med kultur. Det är egentligen inte så mycket en fråga om höger och vänster som det är en fråga om PK och icke-PK.

När jag skriver dikter, målar tavlor etc så vet jag EXAKT var gränsen går. Jag vet exakt vad jag ska göra för att framhålla mig som ”vänster”. Jag kan spelreglerna, men jag vill inte spela det spelet längre. Det är dags att inse att musiker kan ha en mängd olika åsikter som dom håller inom sig för att inte förskjutas.

Debatten här är viktig och får aldrig dö. För som det är i dag så kniper folk käft och spelar med i palestinasjalspelet för att inte framställa sig som kulturellt avvikande. Att en konstär skulle kunna vara pro-Israel exempelvis ses närmast som otänkbart, men ändå är jag säker på att det existerar: det är bara att dom väljer att knipa käften för att slippa nazist-stämpeln.

När det gäller arbetspolitiken så vill SD införa instegsjobb. En ny anställningsform för ungdomar. En lärlingsanställning som kan pågå ett år eller två med lägre lön.
För mig är detta den mest problematiska av alla SD: s förslag.
Själv var jag över 30 år innan jag fick mitt första fasta jobb. 30 år!
Då hade jag arbetat heltid sedan jag var 19 år.

Man kan gorma sig hes om lathet, att skolan har blivit sämre. Men den främsta anledningen till att ungdomar inte kommer ut i arbetslivet beror på att det inte finns några fasta jobb att söka. Så ser verkligheten ut.

En majoritet av jobben som utannonseras på Arbetsförmedlingen är olika typer av osäkra anställningsformer: visstidsanställning, timanställning, timvikarie, projektanställning etc.
Sedan har vi hela bemanningsföretagshelvetet också!

Det finns redan i dag OTALIGA sätt för företag att anställa ungdomar billigt.
Dom väljer att inte anställa folk fast för att det kostar för mycket helt enkelt.

Det här problemet har jag ett väldigt krasst synsätt på. Som jag ser det så ska avtalsenliga löner gälla. ALLTID. Om då företaget inte kan gå runt ekonomiskt så får dom lägga ner sin verksamhet eller skita i att anställa. Så enkelt är det.

Jag är dock enig med SD om att man borde kunna göra fler undantag i turordningsreglerna. Kompetens borde gälla i större utsträckning. Det är rättvisare. För jag menar, det är väl inte rättvist att den som senast blivit anställd jämt ska få sparken om företaget varslar? Vad finns rättvisan i det?
För ungdomar är detta extremt orättvist.

Överlag ligger jag helt klart till vänster om SD: s program. Jag gillar inte kulturkonservatismen. Jag ser mig inte som särdeles nationalistisk och skulle aldrig vifta med svenska flaggan, eller gå på traditionellt nationaldagsfirande.
Jag mår alltid lite illa när jag ser välartade lintottar, och tar någon fram ett dragspel så springer jag!

Trots det, och trots att det smärtar i mitt bröst av vit skuld nästan varje dag så är det självklart att jag kommer att lägga min röst på SD nu i september. Det är för mycket som står på spel helt enkelt. Redan i dag brinner Sverige, men det kommer bli ännu värre om vi fortsätter i samma hjulspår, tro mig.

Den samhällsförstörande politik som förs i dag kommer obönhörligen leda till segregering: ett vi och dom samhälle där samhällsklyftorna ökar.

När politiker talar om all arbetskraft som kommer att behövas inom vården när vi blir äldre, och Täppas utan omsvep säger i Ring P1 att man inte behöver kunna tala svenska för att kunna torka gamlingar i röven så svider det i mitt socialistiska hjärta.

Att det inte är en självklarhet för vänstern att stoppa framväxten av detta tjänstejonsamhälle, som massinvandringen leder till är för mig det största mysteriet någonsin.

Att det ligger i högerns intresse förvånar mig dock inte. Att dom vill ha en reservpool av ryska städerskor som kommer och tvättar rent deras trapp från fekalier ligger helt i linje med deras ideologi.

Så, för första gången då: SD 2010!

Man kan inte lagstifta bort radikaliseringen

2010-07-14T13:17:00.000-07:00

I dagens Aftonbladet Debatt skriver Roya Hakimnia (Fi!) förljuget om Frankrikes förbud mot heltäckande slöja. Jag lägger inte så stor värdering i sakfrågan. För min del är förbudet något av en ickefråga då väldigt få människor berörs av det.

Dom gånger jag sett kvinnor i Sverige gå omkring i Niqab eller Burqa är lätträknade, och jag tror knappast att det är ett mode på frammarsch.

Näe, det jag vänder mig emot i texten, det större problemet, det som Roya påstår är en lögn som ”aldrig hållit vid närmare granskning”, är den radikalisering inom Islam som heltäckande slöjor är en biprodukt av.

Det handlar inte om tusenåriga läror, utom om en rörelse som växer sig starkare just i detta nu!

Jag vet att många islamkritiker gillar att ta fram hemska citat från Koranen och genom dessa försöka bevisa hur galenskapen funnits där sedan dag ett.
Och visst, det kanske rymmer en sanning eller två, men att påstå att den Wahabitiska rörelsen var lika stark för tjugo år sedan som den är i dag är ett falsarium. Den är mångfalt starkare i dag!

Den går dessutom långt utanför Saudiarabiens gränser. Den drabbar oskyldiga av alla trosuppfattningar och färger (nu senast Ugandiska fotbollsfans).

För tjugo år sedan fanns det inga halshuggningsvideos att köpa på Mogadishus eller Bagdads gator. Det hade naturligtvis varit än mer otänkbart att en TOLVÅRING skulle ha kunnat spela huvudrollen som bödel i en dylik film. Men det är alltså dit utvecklingen har fört oss. Jag har ingen lust att länka till videon här. Men ni förstår säkert att det är det gamla vanliga. Allahu Akbar-körer under gurglande dödsrossel.

Tolvåringen som skär halsen av meningsmotståndaren (en annan muslim) har dock inte tillräcklig styrka i pojkhanden för att tränga igenom adamsäpplet, så en vuxen får gripa in och vara behjälplig halvvägs in.

Hade någon presenterat en sådan nyhet för tjugo år sedan så hade det varit förstasidesstoff. Idag är det inte ens värt en notis. Det är vardagsmat helt enkelt. Bara en i raden av sinnessjuka händelser i ett krig som ständigt trappas upp.

Vi har kommit till ett läge där muslimer dödare andra muslimer för att dom inte är tillräckligt rättrogna, för att dom tittar på fotboll, för att dom klär sig fel, för att dom tittar snett…

Och Sverige är naturligtvis inte en ö i den allt mer globaliserade världen.

En snabb googlesökning på terroristgrupperingar som har medlemmar/stödmedlemmar i Sverige ger fler träffar än jag orkar plöja igenom:
al-Gama'a al-Islamiyya, Hizbollah, GIA, Al- Jihad, al-Shabaab, Hizbul Islam, Hamas, Ansar al-Islam, Islamic Jihad, al-Qaida. Den som kände till hälften av dessa grupper för femton år sedan kan ju räcka upp handen (om ens hälften av dessa grupper existerade för femton år sedan).

Som sagt jag gjorde bara en snabb google-koll. Det handlar inte om den exakta kopplingen mellan enskilda individer i Sverige och dom berörda organisationerna. Det handlar inte om huruvida dom bistått med ekonomiskt hjälp, handgriplig hjälp på plats, eller om dom ska betraktas som oskyldiga.
Ej heller handlar det om huruvida dessa grupper bör benämnas som frihetsrörelser eller terrororganisationer. Nej det är mängden grupper som är det intressanta i sammanhanget: att terrorism och fanatism blivit en sådan självklarhet i alla människors medvetande under 2000-talet.

Det ingår liksom numera i alla västerlänningar och muslimers vokabulär.
Man kan höra 80-åringar tala om al-Shabaab.

Som en slags biprodukt av all radikalisering så har vi då slöjan. En ickefråga på många sätt, men som ändå ganska tydligt sätter fingret på ett lands utveckling, och religionens ställning hos individen.

Jag lämnar er med några historiska foton från avgångsklasserna på Kairos Universitet genom åren (klicka för större bilder).

1959:

1978:

1995:

2004:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article7465568.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7463240.ab

Att bränna upp pengar mer provocerande än att döda ett barn?

2010-07-06T13:56:00.000-07:00

Fi!s Gudrun Schyman genomförde en manifestation häromdagen där hon eldade upp hundra tusen kronor i ett försök att uppmärksamma löneskillnaden mellan män och kvinnor.
Löneskillnaden är ett faktum som säkert rymmer väldigt många olika förklaringar, varav en del kanske är så simpla och icke-PK som att kvinnor i lägre utsträckning är svin som vill armbåga sig till framgång.

Kanske finns det också ett större mått av självinsikt hos kvinnor: man tar inte på sig jobb som man inte känner sig mogen att hantera.

För dom flesta män är det inte ens ett frågetecken där: det är bara tuta och köra, man får lära sig med tiden. Man jobbar gärna över. Tar i så man blir sne i ryggen. Ni vet, alla dom där gamla klyschorna.

Men visst, det förekommer säkert andra aspekter i det hela. En ryggdunkarmentalitet är säkert sanning i många fall. Herrklubbar som Gudrun hade sagt.

Nog om den debatten. Jag lägger ingen värdering i det.
Vad jag däremot finner intressant är vilket hat som Fi!s agerande har väkt.
Man kunde nästan tro att Gudrun hade dödat ett barn när man läser reaktionerna.

Jag menar, om reklambyrån Studio Total känner att dom har tillräckligt mycket pengar för att låta sina donationer eldas upp så är det väl deras eget val?

Kanske tror dom till och med att PR-kuppen kommer betala tillbaka sig i slutändan? Hade dom skänkt pengarna till Statsmissionen så hade det liksom inte väckt något medialt intresse alls. Nu får dom göra intervjuer, får sitt namn spritt på bloggar och i internationell press.

Hade jag haft overkligt mycket pengar så hade jag kanske inte eldat upp pengarna, men jag hade spenderat dom på saker som skulle kunna betraktas som helt onödigt (ett ton lego, en samling kvinnoporträtt av Modigliani, en groteskt stor samling filmer och TV-serier etc).

Att förstöra pengar var länge en kriminell handling. Inte numera. Man får göra vad man vill med pengar. Och varför inte låta Gudrun och Studio Total ha sitt roliga? Om dom tror att uppeldande av pengar kan få Fi! att klättra över promillegränsen så får dom väl tro det. Själv är jag övertygad om att agerandet kommer ha noll och ingenting i betydelse. Jag tror heller inte att det kommer hjälpa till att väcka debatten om löneskillnaderna eftersom att ALLT i denna debatt fokuserats på eldandet i sig.

Samtidigt har jag väldigt svårt att förstå ramaskriet. Det är som om vissa människor verkar känna som om det är deras pengar som eldas upp! Att pengarna har tagits ifrån DOM! Som om ”folket” är den rättmätiga ägaren till Fi!s kampanjpengar.

Så är det naturligtvis inte.
Pengarna hade antingen gått till att eldas upp, eller till något annat, för samhället ickegivande ändamål: Exempelvis en folkbåt(?!)

Jag kommer att tänka på dansgruppen The KLF.
1993 eldade dom upp alla pengar som dom tjänat in under sin storhetstid på det tidiga 90-talet.
En miljon brittiska Pund gick upp i rök.
(Tänk vad folk måste ha dansat och köpt plattor på den tiden!)

Askan analyserades efteråt: Jodå, det rörde sig verkligen om riktiga 50-Pundssedlar. Folk chockades mer än dom blev förbannade dock. För i det fallet handlade inte om några ”surt förvärvade pengar” som "tjuvaktiga politiker" borde använda till något ”vettigare” utan om pengar som faktiskt donerats rent frivilligt genom skivförsäljning.

Man kan förstöra pengar på andra sätt också.
I Michael Hanekes film ”Den sjunde kontinenten” begår en helt vanlig medelklassfamilj kollektivt självmord.

Det hela skildras väldigt kliniskt och metodiskt.
Det grå medelklassparet stämplar ut för dagen från sitt respektive hjärndöda arbete.
Dom tar ut alla sina besparingar på banken.
Hämtar sin dotter Eva från skolan.
Kommer hem.
Äter en stilla måltid.
Börjar sedan med frenesi slå sönder ALL inredning i lägenheten.
Krossar möblerna med släggor. Slår hål i akvariet så att fiskarna hamnar på mattan där dom ligger och kippar efter andan.
Efter det går dom och lägger sig i sängen och tittar på TV.
Dom ligger där i sängen, dag efter dag, utan att äta.
Låter dumburken överösa dom med onödig information och underhållning.
I en lång utdragen scen går pappan in i badrummet och börja riva sönder alla deras pengar samtidigt som han spolar ner dom i toaletten. Scenen pågår i flera minuter. Ritsch, och sedan spolljud. Gång på gång på gång.
I slutet så spolar han ner mynten.
ALLT ska bort.
Efter det dödar paret sin dotter med gift innan dom skjuter sig själva i huvudet.

Michael Haneke har efteråt berättat att det som folk reagerade mest på i denna dystopi till film var scenen med pengarna som spolades ner i toaletten. Scenen väckte avsky, illamående och HAT. Att föräldrarna förgiftar sin dotter blev liksom sekundärt i sammanhanget…

Jag vet inte jag. Låt det brinna säger jag. Om agerande var rätt eller inte lär väl Gudrun märka på valdagen.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/logndetektorn/article7424970.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7426316.ab
http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/fi-brande-upp-100-000-kronor_4958211.svd
http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/pr-expert-hon-biter-sig-sjalv-i-svansen_4958651.svdhttp://www.dn.se/nyheter/valet2010/kritik-mot-uppmarksammad-pengabrasa-1.1133442 http://www.expressen.se/Nyheter/val2010/1.2054866/fi-s-tidigare-talesperson-motbjudande http://www.expressen.se/Nyheter/val2010/1.2054405/massiv-kritik-mot-schymans-sedelbal

Biskop Lennart Koskinen fördes bort med våld av två Gorillor!

2010-07-05T12:29:00.000-07:00

OBS! Videon innehåller starka scener:

Om videon inte laddar upp så finns den att beskåda här:
http://www.tv4play.se/nyheter/nyhetskanalen?videoId=1.1705100

Jag hoppas innerligt att dom fysiska, såväl som själsliga sår som civilpolisen ingripande innebar för Lennart kan läka!

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/biskop-och-sd-i-stormigt-mote-1.1133195

ECW

2010-06-27T12:54:00.000-07:00

Jag har länge haft tanken att jag borde skriva en text om min kärlek till wrestlingen.
Varje gång som jag påbörjat arbetet så har jag kommit fram till att det blir för stort. För oöverskådligt.
Det går helt enkelt inte att skriva en kort och koncis text om ett ämne som har en sådan bredd. Att ens försöka förklara dom olika stilarna av brottning skulle kräva ett utrymme som ingen oinsatt människa skulle orka med att läsa.

Jag vet inte ens om det är möjligt att förklara. För dom flesta är Wrestling den där plastiga fejkbrottningen som visas på TV, men sanningen är att det är långt mer än så. Det finns en själ, en kamratskap, ett självuppoffrande som man inte kan förstå utan inblick i det vi kallar ”indie wrestling”.
”Indie” i detta fall representerar samma sak som det gör inom musiken, det vill säga ”independent”.
I dom små förbunden hittar man i min mening wrestlingens verkliga själ.

I den här texten har jag valt att koncentrera mig på ETT av dessa småförbund: ECW.
Det föll sig logiskt att skriva om ECW då det var detta förbund som fick mig att bli intresserad av wrestling på allvar. Det är dessutom en historia som rymmer en David/Goliat-berättelse som jag hoppas kan väcka intresse hos den som inte vet något om wrestling men som är nyfiken på att lära sig mer.

Eastern Championship Wrestling (ECW) startade 1992. Det var ett av många småförbund som var inordnade i det landsomfattade samlingsförbundet NWA (National Wrestling alliance).

Fram till 60-talet var Wrestlingen indelad på det sättet att lokala förbund turades om att få tilldelat utmanare till världsmästartiteln (NWA-titeln).

Wrestlingstjärnor åkte runt i landet under NWA-flagg och gjorde gästspel i dom olika lokala förbunden. Detta var en väldigt demokratisk och rättvis ordning.
Men allt ändrades när WWF (World wrestling federation) äntrade arenan.

WWF (sedermera WWE) är det som dom flesta känner igen från TV, dom äger i stort sett allt i den här branschen. WWF: s Ordförande Vince McMahon gjorde med införandet av landstäckande TV-sändningar att många småförbund gick i graven. Många förbund köptes upp av WWF och dom små förbunden dränerades på talang.

Tidigare starka lokala förbund som hade lyckats dra tusentals besökare varje vecka (I Dallas, Memphis etc) klarade inte av konkurrensen från stjärnorna på TV och fick antingen gå ner i skala eller lägga ner.

1988 kom nästa slag mot småförbunden. Då kom Miljardären Ted Turner in i branschen och skapade ytterligare ett gigantiskt förbund WCW (World Championship Wrestling).

Denna gången var det ägarna bakom NWA själva som sålde ut sina lokala förbund genom att skriva på ett avtal om att dom inte skulle konkurrera med WCW.

Det som återstod efter WWF och WCW: s plundringar var alltså små obetydliga förbund som ECW, och ett NWA som helt hade förlorat sin makt.

I en svettig gympasal inför ett hundratal entusiaster kämpade man envist på medan WWF och WCW visade upp sina ”Superstars” på TV.

Tod Gordon, ECW: s ägare insåg att något behövde göras och tog in en ung talangbokare vid namn Paul Heyman. Detta visade sig vara ett smart drag. Paul hade tidigare arbetat för WCW och HATADE allt som Ted Turner och hans företag stod för. Han hatade säkert WWF också, men eftersom att han ännu inte bränt sina broar där, så valde han att inte göra sig ovän med dom.

Pauls ideér var inspirerade av grungen. Han ville få fram det som var äkta och som kändes på riktigt. Han ville få bort töntiga karaktärer som dvärgar, clowner och överviktiga Elvis kopior. Han ville att brottningen skulle kännas i magen. Han anammade mycket av punkens ideal i brottningen.

Pauls influens på förbundet märktes ganska snart. Han hade verkligen ett öga för talanger, och gamla ikoner från NWA: s glansdagar som Jimmy Snuka, Terry och Dory Funk fick snart sällskap av nya misfits som Sandman, Sabu, Rob van Damm och Tazz etc.

Det mest avgörande datumet i ECW: s historia var den 27:e augusti 1994. Avtalet mellan WCW och NWA om konkurrensförbud var över och en NWA-titelmatchen skulle hållas i ECW:s regi.

Vad som hände den kvällen i Philadelphia var regisserat av Tod Gordon och Paul Heyman tillsammans.

Matchen hölls mellan brottarna 2 Cold Scorpio och Shane Douglas. När Douglas vunnit matchen så kastade han NWA: s titelbälte på marken och deklarerade att han inte kunde känna någon stolthet över att äga ett bälte från ett förbund som varit helt dött i sju år. Sedan slog han fast att Eastern Championship Wrestling numera skulle gå under namnet Extreme Championship Wrestling, och att samarbetet med NWA nu var helt över.

Det fanns egentligen inte så mycket mer att orda om i den saken. NWA-titeln blev vakant och fortsatte sin obetydliga existens. EXTREME Championship Wrestling fortsatte dock framåt mot nya mål.

Det som var speciellt i Paul Heymans filosofi var inte bara hardcore-inslagen i matcherna. Wrestlare som Terry Funk, Mick Foley, Sabu etc hade alla varit i Japan och brottats i förbund som IWA och FMW. I Japan hade det sedan det tidiga 90-talet blivit väldigt populärt med death matches: matcher som inkluderade inslag som eld, taggtråd och glas.

Paul anammade en del av dessa inslag men ville även behålla balansen och premierade därför dom brottningsskickliga wrestlarna. Kort sagt, ECW blev en smältdegel av det bästa från alla världar. Mexikansk lucha libre-brottning med små högflygande brottare blandades med japansk hardcore.

Till detta tillsattes även ett mått av äkthet i promos och storylines.
I ECW fanns det ingen plats för ”cowboys”, ”clowner” eller ”sumobrottare”.
I ECW byggde brottarna sina karaktärer på hur dom var i verkligheten.
Var man en suput i verkligheten (vilket många i ECW var, så var man det även i ringen).

Matcherna, karaktärerna, känslorna: allt skulle vara så äkta som det bara var möjligt.

Det nya extrema ECW hade gått från ett förbund som lockade barnfamiljer, till att bli ett förbund med vuxna män som fans. 18-35-åringar attraherades av dom långa, tekniska, blodiga matcherna.

Bland fansen började en slags fanatism spridas, och matcherna som sändes på lokal-TV fick spridning genom kopierade VHS-band över hela landet (det här var alltså innan Internets stora genomslag).

Publiken började skandera ord som ”EC-dubb!” och ”Holly shit!” när något extraordinärt inträffade i den lilla bingo hallen i Philadelphia. När publiken såg något dom inte gillade så skrek dom ”boring!” ”you can’t wrestle!” eller ”you suck!”.

Dom negativa orden hade publiken ingen större användning av förrän 1995 då WWF tog sin show till Philalephia och där anordnade turneringen ”King of the ring”.
Dom etablerade stjärnorna som var vana vid att mötas av applåder och hurrarop bemöttes plötsligt med ett kompakt HAT. ECW-Ramsorna ekade över arenan när Mabel och Savio Vega påbörjade sin trötta WWF-show.

Vince McMahon, WWF: s Ordförande har alltid haft näsa för affärer, och han insåg ganska snabbt att ECW: s popularitet kunde användas till hans fördel. Dels såg han en potential hos många av wrestlarna i ECW och han vill inte gärna förlora dom till Ted Turners WCW,

Det Vince gjorde kan tyckas korkat, men han välkomnade in ECW in i prime time TV. Från 1996-1997 gjorde ECW: s stjärnor en rad gästframträdanden i WWF: s TV-sändningar.

När WWF sände galor från Philapelphia så bjöds hängivna ECW-fans in för att låta sitt hat gentemot WWF-brottarna höras. ECW var den hårda, ruffa kusinen från landet som var kantigare, elakare.
Detta var en Win-win situation för både Vince och Paul Heyman: ECW fick nationell spridning av sitt budskap och WWF vann en ny publik som tidigare hade ratat den tillrättalagda och mesiga WWF-brottningen.

ECW: s påverkan på branschen var stor. Både WWF och WCW började arrangera matcher med tekniska och extrema moment. Tittarsiffrorna för Wrestling som helhet slog i taket och många vill tillskriva denna tid den gyllene eran inom wrestlingen.

I och med att ECW hade börjat synas började även ett uppsving för deras Pay per view galor och man började föra samtal om nationella avtal för TV-sändningar.

Men trots att ECW: s produkt hade stor potential så var det svårt att få till ett avtal. Många tvekade om det skulle finnas utrymme för tre rikstäckande förbund. Dessutom hade många av ECW: s forna stjärnor nu fått jobb inom WWF och WCW.

Man tecknade visserligen ett avtal med kanalen TNN till slut, men äventyret där blev kortvarigt. Showen var visserligen rikstäckande och genererade dom högsta tittarsiffrorna i TNN: s historia. Men ändå, kanalen hade dålig spridning och budgeten var extremt liten.

Paul förväntades göra en ECW-show varje vecka, lika spektakulär som den hos WWF och WCW fast till en tiondel av kostnaden.
Detta samtidigt som dom större förbunden lockade hans brottare med sedelbuntar som ECW inte kunde förmå matcha.

Flykten av brottare och oförmågan att knyta upp ett avtal som hade en rimlig ekonomisk kalkyl var det som slutligen gjorde att ECW gick i graven.
Sanningen var den att Paul Heyman på slutet inte hade råd att betala ut löner till sina anställda. Checkar som skickades ut saknade täckning.

Men helt slut var det faktiskt inte.
Vince köpte upp namnet och tog in ECW som ett varumärke inom WWF.
Två fantastiska pay per view följde (One night stand 2005, One night stand 2006) där ECW-publiken verkligen visade vad ECW betydde.

Tyvärr följde sedan fyra år av ren tortyr för alla ECW-fans. Vince körde namnet ECW i botten genom att göra sig av med i stort sett alla brottare som varit med från ECW-tiden. Ersättarna som kom in hade ingenting med ECW: s tradition av äkthet att göra. Brottningen blev familjeorienterad och tillrättalagd igen.

2010 valde Vince slutligen att lägga ner ECW.

Lite blandade ögonblick i den tidiga ECW-historien:

WWE/F-brottaren John Cena får ett varmt mottagande från ECW-publiken:

Lucha libre match mellan Psicosis och Rey Mysterio Jr:

Hardcorematch mellan Sabu och The Sandman (Varning utfärdad till dom som är känsliga för blod):

Den smygkommunistiska PK-vänsterpyramiden av Pontus Lundkvist

2010-06-26T10:38:00.000-07:00

Jag skrattade så jag grät när jag såg denna teckning i tidskriften Galago. Självklart förstår jag att Pontus med teckningen vill göra sig lustig över sådana som mig. Det spelar ingen roll. Jag skrattar bara åt det. Bilden av Promoe där han sitter på toppen av pyramiden som en bajsande, ond Jesus får mig att bryta ihop av skratt!

Pontus serie om Kommentarfältherrarna (en serie som handlar om anonyma män som skriver kommentarer på kvällstidningarnas nätupplagor) var en av få ljusglimtar i Galagos Valspecial. I övrigt var det ganska blodfattigt.

Det känns som om vänstern, i den mån folk i alternativa kretsar ännu tillskriver sig det epitet har tappat sina illusioner om en fungerande mångkultur. När Johan Jergner Ekervik (typiskt Nöjesguiden-namn) i samma nummer av Galago framställer SD som ett parti som halshugger veganer som anordnar filmkvällar så känns det varken träffande eller ens provocerande. Det blir liksom ett slag rakt ut i tomma luften.

Pontus serie är dock på pricken. Kommentarfältherrarna existerar i allra högsta grad. PK-vänsterpyramiden kunde varit plockad direkt från Flashback eller Jan Millds Vitbok. Man kan tycka att den samhällsbeskrivningen är rätt, eller fel. Men den existerar i allra högsta grad.

Rättshaverist? -Javisst!

2010-06-19T12:57:00.000-07:00

Jag blev kallad för rättshaverist i dag. Måste säga att jag känner mig ganska bekväm med det epitetet. Speciellt då en dag som denna då politikerna går man ur huse för att gå på Kungligt bröllop.

Den enda politikern som hade vett att stanna hemma var Ohly, men han lät å andra sidan sin frånvaro bli till sketcher från SVT: s bröllopssändningar…

Det är väääldigt mycket bröd och skådespel just nu. I dagarna presenterade partiledarna även sina spellistor på Spotify(!).

Maud Olofsson lyssnar visst på Frida Hyvönen och Mando diao…
Det är nästan så att man skulle kunna missta henne för en hipster på Söder.

Dom andra politikernas listor fortsätter i samma stil. Det är idel frän, ny indie, gärna svenskt naturligtvis. Man märker att PR-människorna jobbat på högvarv.

Den enda politiker som hade vett att avstå från att presentera någon lista var Reinfeldt, men han har å andra sidan Da Buzz som favoritband, så han kommer heller inte undan skammen.

Är det konstigt att man blir rättshaverist i ett samhälle som fullständigt havererat:
Ett samhälle där politiker ser det till sin uppgift att mingla med kungligheter framför att göra något åt dom förorter som faktiskt brinner i detta nu?

Så, ja, jag är rättshaverist. Till och med stolt sådan.

Raljerande och projicerande om upplysthet

2010-06-13T12:31:00.000-07:00

Om man tänker att upplystheten är en slags vippbräda som ständigt skiftar tyngdpunkt så måste det väl någon gång ha funnits en jämvikt, då sanningen var som mest sann? En tid då sanningen i högst grad nådde fram till den stora massan? En tid då vi var som mest upplysta. Eller?

70-talets barnböcker ter sig naturligtvis vänsterextrema och löjliga i våra moderna ögon. Var och var annan bok handlade om daghem, alkoholister, neurosedynskadade barn i Kambodja, uttråkade barn i Tjeckoslovakien etc.

Det var en annan tid, ett annat språk, andra ideal, annan etik.
Dom vuxna trodde naturligtvis att dom gjorde gott när dom skyddade oss barn från satellitkanaler och hemska amerikanska serietidningar.

Man var naturligtvis inte ond när man talade om videovåld och USA: s härjningar i Indokina –Det var bara det att det gick inflation i hatet mot den vita mannen och dennes gärningar.

80-talet kan på ytan sett se mer frihetligt ut, men fortsatt var Sverige ett land där barn i stort sett matades med samma ”sanningar” som tidigare.
En TV-kanal hade blivit två.
Tråkiga barnprogram om pannkakor och strumpor med pärlögon ersattes av neonfärgade benvärmare och Björn Skifs-komedier.

Viljan att förändra samhället hade ersatts med axelvaddar och ytlighet.
På 80-tal gick det inflation i självförverkligande och egoism.

Inte konstigt då att 90-talet blev en sådan omvälvning. En ekonomisk kris gjorde sitt. Och en påbörjad massinvandring hjälpte naturligtvis också till.

Klyftor. Arbetslöshet. Håglöshet.
Människor började tappa sin illusioner.

Trots detta ville sig inte riktigt något hända. Folk var stagnerade. Rädda. Ville inte tappa ansiktet. Vågade inte vara politiska. Man staplade hellre drickabackar än talade sanning.

90-talet var aldrig politiskt på annat än det personliga planet. Man brydde sig tji om Jugoslavien samtidigt som man gjorde ett statement genom att vägra äta kött.

Om man tyckte att det fanns problem i samhället så protesterade man genom att vara emo och nedstämd.
Färgade håret svart, satte stjärnor under ögonen och kallade sig själv för vänster. En ursäkt för att få bära scchnyga Converse med Kent-citat.

På 90-talet så fanns det inget ämne stort nog att inte skämta bort.
80-talet hade effektivt suddat ut all vilja att förändra saker.

90-talet splittrade folk. Det skapades vi och dom. Att 90-talet producerade både Lasermannen och begreppet ”kickers” känns naturligt.

Man var en INDIVID mer än något annat på 90-talet. Inte likriktig.

Om 90-talet var extremt splittrat är det ingenting mot 00-talet. Vad har 00-talet gett oss? Ett håglöst krig mot terrorismen. Hormode och en ambition att vara oinsatt och dåligt påläst. En önskan att vara dum i huvudet rent ut sagt.

Och å andra sidan, ett totalt fritt Internet där lögner avslöjas ett musklick bort.

Trots det går propagandan het. Medierna vet att folk inte orkar kolla källor. Det politiska engagemanget sträcker sig sällan längre än till att starta en facebookgrupp, eller skriva hätska anonyma kommentarer på diverse bloggar.

Det ”fria” har lett till att folk kan hävda vad som helst. Man kan mobbas på distans. Hot om våld leder till att folk börjar skriva under pseudonym. Om någon sticker ut så kan IP-adressen skickas till AFA eller arbetsgivare. Statens övervakning är ingenting mot det Internetkrig som förs av privatpersoner.

Den moderna människan i Sverige är ett resultat av alla dessa tidigare epoker. Vi har en gnagande skuldkänsla över allt ont vi gjort och samtidigt är ytligheten och pengaflashandet totalt. Framgång mäts i hur liten mobiltelefon man har, och hur många apps den har.

Det som har lärts ut under dessa tidigare epoker har naturligtvis satt sina spår. Journalistkåren är ett utmärkt exempel på detta. Enligt boken ”Den svenska journalistkåren” så föredrar 73% av dom journalister som bevakar politik och samhälle vänstern (13 procent v, 30 procent s och 30 procent de gröna).

Samtidigt har 80-talets individualism och självförverkligande också spelat in. Framgång mäts av bostadsort och hur fräck Espressomaskin man har. I Skärholmen finns det 2 journalister per 1000 hushåll medan motsvarande siffra är 28 på västra Södermalm, enligt Kerstin Ekbergs undersökning ”Här bor journalisterna” från 2007.

Lite halvt relaterat så läste jag häromdagen Aftonbladets ”vi fem”. Frågan som ställdes var om förtroendet för Röda korset var förbrukat? En kvinna i trettioårsåldern svarade ”Nej, jag har aldrig haft något förtroende för vita medelålders män”.

Det som är uppenbart med uttalandet är med vilken lätthet det kan sägas. Det är en ofarlig klyscha. Och ja, vid nästa parmiddag så kan ni ju testa att vända på begreppet och säga att ditt förtroende för ”Svarta unga kvinnor aldrig varit stort”. Och då menar jag säga det och verkligen mena det, inte ursäkta sig med någon slags nittiotals ironi.

Att denna thirty-something-kvinna arbetade med något individualistiskt som ”Webbdesigner” känns också mitt i prick. Det skulle liksom inte kunna vara mer klyschigt.

Att den ”vita medelålders mannen” är hennes egen far är också en aspekt som man glömmer. Den ”vita medelålders man” som hennes medvetna vänsterpappa talade om på 80-talet har ju nu blivit HAN.

Det är samma sak som när gamla sossar går och protesterar mot ”etablissemanget” på 1 Maj, det är liksom som att demonstrera mot sig själv.

Eller som när gamla hårdrocksrävar pratar om ”tråkiga gubbar”, när ”tråkiga gubbar” generellt sett gillar samma tråkiga gubbrock som den ”rebelliska” hårdrockaren. Vilket dilemma!

Men fanns det då ingen tid då kunskap faktiskt premierades? Fanns det ingen tid då det faktiskt fanns någon slags balans?

Jo, det fanns det naturligtvis.
Det blomstrande 50- och 60-talet. Välfärdsåren, efterkrigstiden.

När folk, likt exempelvis Kalle Lind (bloggen ”En man med skägg”) gör sig lustig över nostalgiker så nämner han att man i alla tider sagt att det var bättre förr. ”Det var bättre förr” är ett uttryck som är lika lätt att håna som medelålders vita män. Det finns liksom inget motstånd där.

Men tänk om det är sant då? Tänk om lärdomarna från andra världskriget faktiskt gjorde oss till bättre människor?
Tänk om den romantiska bilden av gentlemannen med Oxford-engelskan och tweedkostymen är mer än en ogrundad uppfattning? Att den människan faktiskt var BÄTTRE än sin 30-talslike i ridstövlar?

Att det faktiskt finns något att hämta där.

Jag menar, det är inte ens nostalgi för min egen del eftersom att jag inte ens var född då.

För första gången kunde arbetarsöner och arbetardöttrar läsa vidare på högskola. I USA hade man medborgarrättsrörelsen.
Ungdomar fick sin egen kultur.
Västländerna lämnade sin kolonier.

Vi hade Du-reformen i Sverige. Vi hade ett sunt utbyte med andra kulturer genom arbetskraftsinvandring.

Vi började få så pass stort välstånd att vi kunde åka på charter.
Vi intresserade oss för andra länder. Industrin växte sig stor. Vi klättrade till en första plats på välståndslistan.

Jag vägrar se det som nostalgi. Det är fakta. Vi var bättre människor då. Mer upplysta.

Hey Dolly (En slags bokrecension)

2010-06-13T12:14:00.000-07:00

Amanda Svenssons bok ”Hey Dolly” är inte ny, men jag läser långsamt och boken har stått i mer än ett år i min bokhylla innan jag äntligen tog ner den häromdagen.

Jag tror det tog två timmar att läsa boken. Max.
Exemplariskt. Längre än så här borde ingen bok vara.
Hade alla följt detta exempel så hade jag kunnat läsa mer, då hade min oändliga Mare Kandre-bok som jag haft i ryggan i fem månader varit utläst vid det här laget…

Hey Dolly handlar om Dolly. Dolly är en fantastisk tjej. Egensinnig. Äkta. Galen. Hon har råd att vara det, hennes bakgrund tillåter henne det.

Nu blandar jag ihop verklighet och fiktion, men det underlättar naturligtvis att Amanda Svenssons pappa är en känd och välrenommerad kulturjournalist.
Amanda hade naturligtvis hatat det konstaterandet, jag också, Dolly tre, men det måste nästan sägas eftersom att man annars knappt kan tro att det är sant. Jag menar, hur är det möjligt att någon som är född 1987 kan skriva en bok med refererelser till Morrissey, Karin Boye och Tage Danielsson?

Är det någon slags trick?
Ibland under läsningen så undrar man om man är man med i Truman show?

Ser hon mig nu? Genomskådar hon mig och min cineastiska sida? Är jag så lättläst? Är jag så klyschig? Självklart är jag det, och Amanda likaså.

Hey Dolly säger inte ALLT om mitt liv, men den säger något om mitt liv och det är gott nog. Det är väl den intellektuella medelklassbakgrunden som förenar. Bristen på respekt för orden.

Min metallicficklampa i bröstet lyser för människor som Amanda. Hon har sagt att hon vägrar bli en kulturkofta. Ärligt talat, det är ingen risk att hon hamnar där. Hon kommer garanterat dö innan hon blir Pete Townsend.

Amanda kommer att fortsätta skriva bra. Hon kommer fortsätta kunna grotta ner sig i ordvrängningar och frustande humor och ilska, i erotik och Tourettes-vindlar.
Jag litar på Amanda fullt ut. Hon kommer aldrig skriva en tjocktråkig bok som tynger min ryggsäck. Hon kommer fortsätta vara ljuset som aldrig dör ut.

Högtravande beröm? Japp, men boken, och Amanda, i all sin enkelhet förtjänar det.

http://www.expressen.se/kultur/1.1130632/amanda-svensson-hey-dolly
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/kritikerna-faller-for-dolly_1161731.svd
http://www.dn.se/dnbok/typiskt-00-tal-amanda-svensson-1.792347

Den lugnande tanken om att alla människor växer upp så småningom…

2010-06-13T12:06:00.001-07:00

När jag var ung så fanns det en tanke som jag återkom till ganska ofta ”dom störiga ungdomarna kommer växa upp så småningom”.

Det var en tanke som jag upprepade för mig själv som ett mantra för att lugna min rädsla och hat. Tanken kändes också helt sann. Jag är säker på att den var sann.

På 80 och 90-talet var det klart som korvspad att 99 % av förortens ”kungar” så småningom skulle ta steget från drägg till vuxna: riktiga samhällsmedborgare.

För dom flesta var steget något som skedde redan i gymnasiet.
För några få höll det i sig något år ytterligare.
Det var dock oerhört ovanligt att se någon tjugo plussare som fortsatte sitt knivviftande kickersleverne.
Det var EXTREMT ovanligt att någon växte upp och blev en Denho Acar-typ.

Nu med upploppen i Rinkeby ser man dock en fruktansvärt hemsk trend på detta område: folk i tjugofemårsåldern som alltjämt ser sig själva som uttråkade tonåringar. Det gäller naturligtvis inte en majoritet, men ändå, tillräckligt många för att man ska kunna se att trenden är på uppgång.

Badr 25 år, deltog i kravallerna. Han säger i Metro att han och dom andra unga männen är i krig med polisen.

Anledningarna är dom gamla vanliga: vi har ingen lokal, det finns ingenting att göra. Fuck SL! Fuck Aina!

Dom två som gripits i samband med kravallerna är i tjugoårsåldern.
Tjugo! Unga vuxna.

Detta hade varit omöjligt på 90-talet i förorten som jag växte upp i. Det fanns inga tjugoåringar som gnällde på avsaknaden av fritidsgårdar, eller som var ledsna över att dom inte fick komma in på niornas skoldisco.

Tjugofem år!? Jag menar, har man ingen skam i kroppen?

Om man plågas av tristess som tjugoplussare så måste man kunna hantera det på ett annat sätt än genom våld mot polis, brandkår etc.

Tänk vad pinigt och gå omkring med oböjd keps, vita mjukisbyxor och hänga i centrum som VUXEN… Skämmes ta mej faan!

Reuters tar bort detaljer i foton

2010-06-07T12:33:00.000-07:00

Reuters. Japp, bildbyrån med den mörka Hezbollywood-historiken är framme med sax och klister igen (ni som inte känner till kontroverserna kan göra en enkel googlesökning på ”Adnan Hajj”).

Israel kan drillen. Dom vet att trettiosekundersklipp som visar deras sida av saken är nog. Dom övriga timmarna på bandet behöver inte visas.
Dom kommer heller aldrig visas.

Dom vet, dom är proffs. Dom vet hur en slipsten ska dra.

Idioter på Reuters vet dock inte bättre än att försöka manipulera bilder som redan finns att tillgå i original på Internet. – Det är ett slag dömt att förlora.

Förstår dom inte att nätet är fullt av människor likt dom på bloggen Little green footballs http://littlegreenfootballs.com/weblog/ -Människor som har vanan inne, som luktar sig till lögner på en mil?

Det rör sig alltså inte om aktivister som manipulerar bilder i det här fallet, utan om en nyhetsbyrå som "snyggat upp bilder lite grann".

Jag önskar jag kunde säga att jag är förvånad. Men tyvärr, så här ser det ut i propagandakriget. Historien upprepar sig. Israel är selektiva utan att ljuga. Palestinavännerna är än mer selektiva. Och Reuters, ja dom manipulerar/suddar helt sonika ut sådant som inte passar in i deras världsbild.

Vi har sett det i Palestina. Vi har sett det i Libanon.

Det här blir också första gången som jag publicerar några bilder/videor från händelserna på Mavi Marmara på den här bloggen, och det av den enkla anledningen att enskilda bilder/30-sekundersklipp säger väldigt lite om händelsförloppet. Manipulerade bilder säger dock ALLT om vad personerna bakom har för agenda.

Original med kniv:

Reuters croppade version utan kniv:

Original med kniv och blodpöl på räcket:

Reuters croppade version utan kniv och blodpöl på räcket:

Förstoring av hand/kniv och blodpöl:

En uppljusad version av bilden där man ser den skadade Israeliska soldaten:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/nya-bildbevis-i-stormningen-av-ship-to-gaza_4832333.svd

Solklar juridik i Ship to Gaza?

2010-06-02T11:28:00.000-07:00

Jag vill först och främst skriva att jag verkligen respekterar folk som är raka och ärliga i sin beskrivning av händelser. Jag behöver alls inte hålla med personerna i fråga, men det är bättre att folk skriver "sanningar” istället för att förvränga och antyda (vilket tyvärr är ganska vanligt, speciellt bland PK-människor).

Ett bra exempel på en person som jag respekterar är bloggaren Anders Svensson (zaramis.nu/blog). En upplyst herre som är tydlig och rak med sin agenda.

Tyvärr kan jag inte ha honom på min "blogg roll" eftersom att han censurerade den enda kommentar jag någonsin skrivit på hans blogg.
Synd tycker jag, men tyvärr ser det ut så på många bloggar (speciellt på vänsterbloggar).

Själv skulle jag aldrig censurera en kommentar från Anders, eftersom att jag vet att han lägger ner både tid och tankekraft på sina rader.

Anders är i alla fall väldigt rak och tydlig i sitt budskap: IDF-styrkan var att likna med pirater. Besättningen hade all rätt i världen att göra motstånd, ja, till och med döda soldaterna om så hade varit möjligt. IDF-styrkan å sin sida hade över huvud taget inte rätt att befinna sig där, och DÄRMED heller inte rätt att göra motstånd (ännu mindre skjuta ihjäl nio personer).

Jag gillar den uppriktigheten. Själv flummar jag gärna ut, men ett pragmatiskt sinne är inte alltid fel.

Man kan ju också se till den nytta som attacken gjorde: Egypten har nu öppnat sina gränser, det måste ju ses som en liten vinst för Palestinarörelsen?

Sedan att man efteråt märker att dom man hjälper (Hamas, IHH) ligger väldigt nära Mohammed Omar åsiktsmässigt får bli ett framtida problem att se pragmatiskt och realistiskt på…

Nåväl, som ren kontrast till Anders kan man ju nämna någon som Henning Mankell. Den mannen är synsk, har röntgenblick och mörkerseende. Imponerande, men inte särskilt trovärdigt. Han har dessutom superkoll på båtarnas last och kunde bedyra att det enda vapen dom hittade var hans rakhyvel… Japp, vi säger så.

Anders ärliga bild av händelsen är mycket sannare. Det är lättare att ta till sig den åsikten och att faktiskt respektera den. Frihetskampen får vara blodig. Måste vara blodig. Inget Gandhi-tjafs som dom tycks kört med på dom andra båtarna (av det lilla vi vet).

Samtidigt vet jag inte om det här med juridiken är så enkelt som alla försöker påskina? Ni får gärna hoppa på mig och säga emot om jag har fel någonstans, för min kunskap ligger på ren amatörnivå (om ens det).

Låt mig ge er ett litet exempel/dilemma.

I detta exempel använder jag mig av länderna Nord- och Sydkorea eftersom att det är mindre infekterat än konflikten mellan Palestina och Israel.

Tänk er en Sydkoreansk man, en snäll man som inte sett sin syster på trettio år sedan hon rövades bort till Nordkorea.
Han tar sin eka och börjar ro mot Nordkorea. Han är fast besluten att få träffa sin syster igen.

När han närmar sig land (men ännu befinner sig på internationellt vatten) så får han ett radioanrop (ja, vi får anta att ekan har en radio…). På radion ombeds han vända om eftersom att han snart äntrar Nordkoreanskt territorialvatten.

Sydkoreanen svarar desperat och med gråten i halsen att han inte tänker vända om, hans mål är fortsatt systern i Nordkorea.

Eftersom att Nordkorea och Sydkorea befinner sig i vapenvila så gäller regler för fredstid.

Viktigt att veta här är att OM Nordkorea och Sydkorea hade bedömts befinna sig i krig med varandra så hade Nordkorea i detta läge haft rätt att borda ekan och gå igenom Sydkoreanens packning och därefter förvisa honom tillbaka till sitt eget land (helt godtyckligt).

Om Sydkoreanen trots allt hade lyckats åka in på Nordkoreanskt vatten så hade Nordkorea haft rätt att använda dödligt våld.

Regler under krigstid är nämligen annorlunda än dom i fredstid.
Det räcker med att Nordkorea i det fallet hade befarat att deras gräns skulle KOMMA att överskridas för att dom skulle ha rätt att ingripa, ÄVEN på internationellt vatten.

För att koppla tillbaka lite till Israel-Palestinakonflikten så är det en konflikt som inte räknas som krig i FN: s tolkning av begreppet. I Israel är det dock helt givet ett krig, och Israel anser fortsatt att dom är i krig med arabländerna, förutom Jordanien och Egypten då som dom tecknat fredsavtal med.

Nord- och Sydkorea är inte heller i krig med varandra, det är bara relationerna som är lite frostiga…

Nåväl, Sydkoreanen fortsätter sin rodd. Innan han når Nordkoreanskt vatten så bordas han av en liten militärbåt. Ur båten, och ner i ekan hoppar en Nordkoreansk soldat. Han är tungt beväpnad.

Innan Nordkoreanen hunnit fråga vad lasten döljer (den innehåller bara kläder, mat och dylikt) så tar Sydkoreanen upp åran och svingar den mot Nordkoreanens huvud. Han är desperat. Han är beredd att dö för att träffa sin syster igen, han tänker inte vända om!

Dilemmat här blir nu om Nordkoreanen har rätt att slå tillbaka?
Eftersom att han slås och slås, och kommer slås ihjäl om han inte gör något så måste han ju nästan göra något, inte sant?
Eller ska han låta sig slås ihjäl?

Soldaten får tillslut upp pistolen och avfyrar den mot Sydkoreanen som träffas i hjärtat och dör.

Systern och brodern får aldrig träffa varandra. Alla gråter.

Vem har agerat i självförsvar i detta exempel?
Har bägge agerat i självförsvar?
Är det ens ett dilemma?

Att Nordkoreanen är den största skurken i dilemmat råder det ju inget tvivel om, iaf inte i juridisk, internationell mening (även om det på nationell nivå kan råda stort tvivel).

Jag menar, även fast vi låtsas att Nordkorea och Sydkorea är rörande överens om att deras konflikt är ett regelrätt krig så måste ju den typen av bedömningar komma från högre instanser, exempelvis FN. Inte sant?
Och till och med under krigstid är bara ett visst mått av våld som är tillåtet (vad som nu menas med det?).

Vi kan enas om att Nordkoreanen har gjort fel. Nästan alla skriver väl under på det?
Betyder det då att Sydkoreanens självförsvar är helt korrekt ur juridisk synvinkel?

Jag menar, nu är han ju död och får inte se sin älskade syster, men hade han rätt att slå soldaten med åran, om själva bordningen så var felaktig juridskt sett?

Jag är själv kass på juridik (vilket jag redan nämnt), men jag antar att det är samma problematik som om man utsätts för ett inbrott i sitt hem. Man har rätt att göra ett civilt gripande: att hålla kvar förbrytaren. Men sen? Slå honom? Slå honom innan han ens hunnit fråga var man har kassaskåpet?

Jag tror att det är ganska raka besked där: Man får inte bruka våld i det fallet.

Å andra sidan så kan man naturligtvis tycka att dilemmat hade kunnat undvikas. Om jag återigen går tillbaka till dom faktiska händelserna på Mavi Marmara så läste jag en smart, enkel sak som en Israel (vars namn jag glömt) hade att säga om händelsen. Han påpekade det självklara: all blodspillan hade kunnat undvikas om IDF istället för en bordning hade skjutit sönder båtarnas propellrar.

En pragmatisk lösning som jag gillar måste jag säga. Men, det är lätt att vara efterklok.

På dom andra båtarna är "dilemmat" mycket enklare, där använde IDF alldeles säkert övervåld och förnedrade metoder mot den till övervägande delen fredliga aktivister.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/pofessor-i-folkratt-israel-har-brutit-mot-internationell-ratt-1.1115594
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/israel-kan-havda-krigstillstand_4808411.svd

”De skjuter människor som sover”

2010-06-01T23:34:00.001-07:00

Nu börjas det. Är ni beredda på anstormningen nu. Antydningar, rena lögner. Små ord som insinuerar.

Vad menar Henning Mankell med citatet ” Vi blir alltså anfallna klockan halv fem på morgonen av helikoptrar, speedboats, fartyg och massor av kommandosoldater som går ombord och kapar båt efter båt. De tvekar inte att använda dödligt våld. De skjuter människor som sover”.

Är det meningen att vi ska ta citatet ordagrant? Vi ska alltså tro att Henning Mankell (som befann sig på ett fartyg där inga människor dog) såg hur folk sköts när dom låg och sov i sina sängar?

Näe, han menar inte ordagrant. Han menar bara att det hade kunnat vara så…

Jag vet exakt vad han vill låta påskina, men det dödliga våldet såg han tji av och därför känns det ganska osmakligt att han vill låta påskina att han upplevde det.

Henning var aldrig illa ute.
Jag är säker på att Henning hade det bra på sin båt. Där fanns det ett stort utbud med sprit, något som inte finns på Mavi Marmara. Det var lite mer hardcore-islamister där. Att Henning inte såg några vapen på den båten han befann sig på kan mycket väl stämma, men det säger faktiskt ingenting om hur det faktiskt var på den drabbade båten.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7228659.ab

”Påstås visa”

2010-06-01T10:40:00.000-07:00

Orden ”påstås visa” har använts flitigt i dag och i går. Det gäller bilderna som dom israeliska styrkorna IDF tog vid bordningen av Mavi Marmara.
Varför dom ”påstås visa” när uppgifter från motsatt sida presenteras som ren fakta är för mig ett mysterium?

Vad beror denna tveksamhet på?
Bilderna finns. Dom ljuger inte. Tvärtom, bilderna förmedlar exakt det som vi redan vet om en konflikt mellan dom som drivs av fanatism (vilken man kan anse vara befogad), och dom som drivs av en önskan att ge igen tiofalt om någon trampar på deras tår.

Hur över 80 % av Aftonbladets läsare kan vara så infernaliskt korkade att dom röstar på att bilderna är "fejk" är inget annat än sorgligt.

Inte konstigt att folk i det här landet är sådana konspirations-buffs. Man vill inte ha enkla svar. Det måste finnas något större, något mer komplicerat bakom.

Folk tror alltså på allvar att IDF skulle ha placerat ut slangbellor, fickknivar och allsköns järnrör för att få islamisterna att se militanta ut?

Vad sägs om nej.
Vad sägs om ett fett jävla NEJ!

Hade Israel velat få bra propagandabilder så hade dom naturligtvis visat bilder på raketer, gevär och handgranater. Men vet ni vad, några sådana fanns troligtvis inte i lasten, och därför kommer vi heller aldrig få se några sådana bilder.

Vad vi däremot kommer få se dom närmaste veckorna är "ögonvittnesskildringar" från folk som inte sett ett jota av oroligheterna, men som ändå känner till allt som har hänt.

Att Israel i detta nu "äger" mediebilden är högst temporärt. Vi kommer matas med historier om folk som känner nån, som känner nån som fått elchocker i genetalierna och som tvingades dricka sitt eget urin inför en skrattande fångvakt med ögonlapp.

Just wait and see...

Israel vet bättre än att ljuga på det sättet. Dom är bra på propaganda, men dom vet att Pallywood-ljug enbart kommer bita dom i arslet. Dom skulle avslöjas på ett kick. Så nä, dom använder kanaler som Memri istället för att framställa araben som galen.

Det är en väldigt effektiv form av propaganda. Man använder sig av riktiga klipp, från riktiga TV-program i mellanöstern. Man tar bara med dom värsta, mest göttiga exemplen naturligtvis. Det är långt ifrån en rättvis bild man målar upp.

Man skulle kunna tänka sig ett motsvarande scenario där någon framställer svenskar som galningar genom att sätta ihop collage med klipp från Big brother, Efterlyst, Hanna och Aschbergs program.

Vi skulle framstå som totala galningar!

Men photoshopande, placerande av bevis etc, sådant lämnas över med varm hand till skurkstater som Libanon, Hamas-styrda Gaza och Nordkorea.

Att IDF störde ut Mavi Marmaras satellit ser jag dock som självklart.
Man vill inte ha bilder på döda och skadade (speciellt inte eftersom att elitsoldaterna i IDF har en tendens att bli ganska sadistiska och hårdhänta i sådana situationer…). Man vill inte ha live-twittrande under en potentiellt blodig sammandrabbning.

För den risken måste IDF helt klart ha kalkylerat med.
Och det är ju därför det är så lätt att peka finger i den här konflikten:
Det som föranledde blodbadet var IDF: s agerande.
IDF ingrep på internationellt vatten. IDF bordade ett skepp som dom inte hade rätt att borda.

Att dom mötte motstånd från galna skägg på en av båtarna var inte förvånande. Det borde funnits med i deras beräkningar.

Man kan göra jämförelsen med Iran.
Tänk om Iran hade bordat ett engelskt fartyg på internationellt hav med dragna vapen (vilket dom visserligen gjort).
Inte faan hade omvärlden fördömt engelsmännen om dom hade gjort motstånd (ens med riktiga vapen, och inte sängstolpar som besättningen på Mavi Marmara).

Hur man än vrider och vänder på saken så är Israel ”ondskan”, och skurken i den här tragedin.
Det är dom som är dom kriminella mördarna.
Det är mot dom som kritiken skall riktas.

Att Carl Bildt är mycket tydligare än mig på den punkten ser jag enbart som positivt. Internationella regler ska faan i mig gälla!

Att islamisterna agerade som islamister är en ren bisak i sammanhanget.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/analys/wolfganghansson/article7224932.ab
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article7224706.ab
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/aktivister-fran-ship-to-gaza-ger-sin-version_4801781.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/sa-vill-israel-vinna-striden-om-opinionen_4800157.svd

Utreda händelserna på Mavi Marmara, till vilken nytta?

2010-05-31T12:22:00.000-07:00

Det verkar finnas många människor som vill ha en oberoende utredning kring vad som hände på båten Mavi Marmara. Varför undrar jag?
Vet vi inte redan nu vad som skedde?

Låt mig ge er scenariot: Israel ville för allt i världen hindra båtarna att nå Gaza. Det är en principfråga som gett dom tunnelseende. Vad som helst, bara inte båtarna når land!

För att vara EXTRA tydliga på den punkten så genomförde Israel sin intervention på internationellt vatten. Helt mot alla folkrättslagar förstås (som Israel förvisso aldrig skrivit under på, inte Hamas heller för den delen).

Israelerna bordar skeppet efter att först gett båten alternativet att lasten skulle föras till Israelisk hamn där den kunde genomsökas och sedan skickas vidare till Gaza.

Att Ship to Gazas uppdrag handlade om mer än att få förnödenheter att nå Gaza är dock helt givet. På den punkten har ledningen varit minst lika orubbliga som sin motpart.

Man skulle hellre låta lasten förlisa än ta vägen genom Israel. Det handlar om att bojkotten måste upphöra nu! Hellre att maten slängs än att judarna tar i lasten med sina långa vidriga judelabbar. -Oh ja, att det finns judehatare med nazivurm bland ”fredsaktivisterna” tar jag för lika självklart som att IDF:arna redan från unga år får lära sig att araber inte är människor.

Israelerna var ”tvungna” att agera när deras order inte lyddes.
Uppdraget: att gå igenom lasten och gripa samtliga om så ens en pennkniv hittades ombord.

När Israelerna bordade skeppet så händer då det ofrånkomliga: En del av besättningen på båten, lika principfasta som sin motpart, bestämmer sig för att göra motstånd. Dom tar vad dom har: fickknivar, järnrör, slangbellor.

Dom slår för att döda naturligtvis. Inget mes.

Detta är människor som inte heller är så förtjusta i folkrättslagar, som blundar LÄTT för lite sprängda bussar, och bryr sig tji när Islamister spränger bomber bland civila i Madrid, London, Bagdad, Bali, Moskva etc.

Jag talar alltså inte om die dumme schwede nu, ni vet The usuall suspects av PK-iter. Dom hyser nämligen ingen dröm att slå järnrör i skallen på kroknäsor. Tvärtom, dom är HUMANISTER, fina människor. Dom betraktar händelserna på avstånd, med avsky och en enögdhet som skulle göra Janne Josefsson avundsjuk.

Agerandet ger IDF en ursäkt att ta i med hårdhandskarna (som dom längtat!). Äntligen släpper kliet i fingret!

Dom skjuter tills ammunitionen tar slut, och sätter sedan i ett nytt magasin och skjuter lite till.

Death toll: nine and counting.

Slutsats: Israel hade ingenting där att göra. Det var internationellt vatten. Deras agerande var naturligtvis den utlösande faktorn: det är dit alla internationella fördömanden ska riktas. Att Israelerna möttes av våld var inte förvånande eller ens fel.

Hade det skett på Israeliskt vatten så hade dock agerandet varit både moraliskt och folkrättsmässigt rätt, men nu skedde det på internationellt vatten och därmed hade ”fredsaktivisterna” rätt att skära halsen av Israelerna om dom så önskade (vilket många av dom mest islamistiska skäggdårarna naturligtvis också önskade).

Det hade kanske inte varit moraliskt rätt, men det hade varit samma princip och moral som när Bröderna Dalton pepprades sönder och samman efter ett misslyckat bankrån 1892.

Att Israelerna bemötte våldet så kraftfullt var kanske lite förvånande med tanke på den internationella besättningen, men får ses som ren vardag i Gaza. Israelerna lever inte efter öga för öga principen, utan intention mot öga-principen. Dvs, har en raket ”möjlighet” att döda tio så dödar man också tio även fast raketen dödat noll.

Man kan ifrågasätta moralen bakom det, men ”that’s how they roll!”

En utredning från FN skulle inte leda till ett piss. Det skulle bli som den rapport som släpptes om övertrampen som BÄGGE sidor begick i Gaza-kriget: på den pro-Israeliska sidan fick man BARA läsa om Hamas övertramp, i Svenska medier fick man BARA höra om Israels övertramp.

Ingen blev klokare av det. Ingen blev mindre principfast. Ingen ändrade uppfattning. Verkligheten förblev lika svartvit.

Jag har min uppfattning i frågan. Jag antar att du har din. Orubblig, inte sant?

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svenskar-i-israeliskt-fangelse_4793193.svd
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article7220028.ab

Friends in need, förlåt, Linda & Velvet -Victorious

2010-05-16T23:36:00.000-07:00

Jag är inte alls särskilt elitistisk när det gäller musik (hrrrmmm...) men vad i HELVETE ÄR DETTA:

Det ska dessutom vara någon slags hyllning till Prinsessebröllopet...
Videon har alla moment och aktörer som man kan kräva: Den levnadsglade, fryntlige bögen. Anna Anka och Champagne. Idol-Danny med intellektuella glasögon och electric boogie-dans. Hästar. En swimingpool. En sångerska utan byxor (se andra exempel som Rihanna, Beyonce, Kate Perry, Lady Gaga etc). En sångerska med en pudel uppe på huvudet. Ett location set i LA som i vanliga fall används vid porrfilmsinspelningar. WOW! Jag säger bara WOW!
Skämskuddefaktorn går upp i topp!

Topp 60. Världens roligaste människor

2010-05-15T16:52:00.001-07:00

Eller, jag kanske borde skriva ”Världens roligaste, i dag levande människor minus roliga människor från Sverige och sådana som ofrivilligt är roliga”.
Det här är helt enkelt en lista som innehåller en jävla massa amerikaner. En lista som saknar rättvis könsfördelning och som en gång för alla slår hål på den befängda uppfattningen att den engelska humorn är mer sofistikerad och bättre än den amerikanska.

Visserligen är det här en högst personlig lista, men jag vet inte riktigt varför engelsk humor fått ett sådant gillande av den svenska publiken. Jag menar, gillar man fatsuit-humor och roliga peruker så finns det ju ingenting som slår den brittiska humorn, men gillar man saker som är över navelhöjd så måste man oftast ta sig över atlanten för att hitta guld.

Därmed inte sagt att min lista helt saknar engelsmän, men dom som vill se en lista med skräniga Monty Python gubbar och Little England diton gör bäst i att googla vidare. Här rangordnas nämligen bra humor, och då räcker det inte med en lustig dialekt och ett kul utseende.

Att det inte förekommer några svenskar på listan har ingenting med ogillande från min sida att göra. Det finns många svenskar som skulle kunnat ta plats på listan (Schyffert, Apelgren, Appelquist, Wahlbeck, M. Luuk etc) men jag har valt att göra en lista med engelsktalande människor då det är lättare att göra en rättvis bedömning på folk som talar samma språk. Annars har ju svenskar naturligtvis en fördel på många sätt då det är lättare att relatera till saker som är aktuella i Sverige jämfört med amerikanska företeelser som hot pockets och toilet babies.

Vidare är det ytterst få döingar på listan. Jag är helt inne på Schyfferts linje när det gäller att humor är en färskvara. Visst, Bröderna Marx, Buster Keaton, Tati och Monty Python var det roligaste som fanns under sin respektive tid. Jag respekterar deras betydelse, men det räcker med ganska små doser för att mätt. Även det mest geniala rostar med tiden. Moliere känns sådär halv kul på 2000-talet måste jag säga. Men då var det naturligtvis en riot…

Listan är högst personlig som jag tidigare nämnt, och framför allt så inkluderar den INTE namn som Jeff Dunham och Eddie Izzard. Jag har nämligen bestämt mig för att begränsa listan till folk som är roliga.

1. Adam Mckay –Ett geni. Har skrivit manus och regisserat en rad filmer med Will Ferrell. Var även huvudmanusförfattare på Saturday night live under guldåren. Är världsmästare på one liners och kan slänga ur sig rader som ”Why don´t you go back to your home on whore Island!” eller ”The human torch was denied a bank loan”.
Jag antar att man behöver sammanhangen för att förstå hur geniala dom här raderna är...

2. Norm Macdonald –Wow! Jag säger bara wow! Här har vi en kille med guts. Norms komik går ut på att säga det uppenbara, som att Clinton är en mördare, eller att Michael Jackson var en pedofil. Han gillar sport också. När han kommenterade vinter-OS så gjorde han det med orden ”Could the outfits the skaters wear be any tighter? Holly Lord! There was this east german woman, I promise you, you could see the outline of her entire penis”.

3. Gilbert Gottfried –Mästaren på att berätta barhistorier (förlåt Peter Apelgren!). Gilbert trampar inte på ömma tår, han stampar på dom. Rösten är… omisskännelig.

4. Chris Farley –Chris var tjock men samtidigt extremt rörlig. Hans kroppskomik, hans tajming: allt var perfekt. Jävligt synd att han åt ihjäl sig.

5. Neil Hamburger –Australiensisk ståuppkomiker som drar gamla Rodney Dangerfield-vitsar på ett nytt sätt.

6. Sarah Silverman –Jag tror jag fick en överdos av Sarah Silvermans stand up när hon slog igenom. Tyvärr har det inte riktigt reparerats än. Jag måste helt enkelt se något nytt från Sarah innan hon kan klättra på listan igen.

7. Robert Smigel –Robert är skaparen av ”TV Fun house” och ”Triumph the insult comic dog”. Improvisationsförmågan är utomjordlig.

8. Sasha Baron Cohen –Är en mästare på improvisation i svåra och farliga situationer. Fullständigt orädd trots att han är omgiven av människor som vill slå ihjäl honom.

9. Stephen Merchant –Jag har alltid misstänkt att Stephen är det verkliga geniet bakom TV-serien ”The Office”. Varje gång man ser Ricky Gervais uppträda på egen hand så stärks det antagandet.

10. Christopher Guest –Regissör/manusförfattare till en rad mockumentärer som Spinal tap, Best in show etc. En pionär på området som alltid jobbar med samma ensemble av roliga skådespelare (vilket inkluderar namn som Catharine O´hara, Harry Shearer, Eugene Levy, Jennifer Coolidge och Parker Posey).

11. Larrry David –Den ängsliga, självgode Larry David har sedan Fridays dagar varit ett komiskt geni. Seinfelds pappa.

12. Jim Gaffigan –Den vitaste snubben sedan döden. Ingen skämtar om mat som Jim.
–Do you know how they make those chicken nuggets!
–No but please tell me, becaurse they are delicious!

13. Farrelly bröderna –Jag kan omöjligtvis separera dessa två. På 90-talet skrev dom manus och regisserade en rad komedier med Jim Carrey. Allt har inte åldrats med samma värdighet, men det kan ju också bero på att jag sett dom där filmerna ca hundra gånger.

14. Peter Sellers –Ser man på, en gamling på listan trots allt. Japp, Peters roll som Kommissarie Closeau och Dr Strangelove kommer hålla i många år till.

15. Zach Galifianikis –Kan pianospel och stort skägg vara roligt? Jajamän! Zach är en allkonstnär som behärskar alla medier.

16. Tom Green –Kanadas hatobjekt nummer ett. Folk avskyr verkligen Tom. Dom gläds åt att han nu sitter och gör en Talkshow på Internet utan tittare. Jag hoppas på en storslagen comeback. Kanske en ny genialisk film i Freddy got fingereds anda?

17. Andy Kaufman –Sasha Baron Cohen har mycket att tacka Andy för. Andy var nog den första som började med antihumor: att vara rolig genom att låtsas vara dålig. Hans förmåga att reta upp folk gjorde honom även till en av wrestlingens bästa ondingar. Där kunde han i rollen som white trash hatande Hollywood-kändis få landsortfolk att koka av ilska.

18. Will Ferrell –Jag vill tillskriva Adam McKay en stor del av Wills framgång. Men det är klart, helt oäven är inte Will. Hans tajming är på högsta nivå.

19. Trey Parker/Matt Stone –Nej, jag kan inte separera männen bakom ”South park”.
Jag vet att en person på Flashback försökte sig på den saken då han i sitt dilemma som judehatare, å ena sidan ÄLSKADE South park, å andra sidan HATADE judar. Han gjorde därför analysen att Trey Parker var den som gjorde South Park så bra, och att juden Matt Stone skrev alla dom dåliga partierna…

20. Jim Carrey –I Farrelly brödernas regi blev Jim en världsplåga. Allt var naturligtvis inte bra, men ingen kan ifrågasätta Jims elastiska ansikte och dom miner som det kan frambringa.

21. Jeff Ross –Kungen av roast!

22. Bob Saget –Bob är en enigma inlindad i en gåta. Han kan vara tradig och barnslig, eller fullständigt briljant. Har gjort dåliga voiceovers till ”roliga” hemvideos. Har medverkat i det sinnessjukt kristna familjeprogrammet Huset fullt. Men har också regisserat den roligaste filmen någonsin ”Dirty Work”.

23. Chris Rock –Sanningssägare, hatmånglare och geni.

24. Dave Chapelle –Gör i stort sett samma sak som Chris Rock. Det är roligt, det är elakt, det är aktuellt (alltså allt det som det svenska ”humorgänget” R.E.A inte är).

25. Harland Williams –Harland syns alldeles för lite. Han är både ståuppare och skådis men han sitter mest på sitt arsle dagarna i ända. Annars hade han landat en stor roll vid det här laget. Hans genialitet lyser igenom varje gång han är gäst i en talkshow. Han är fullständigt vrickad på ett väldigt positivt sett.

26. Adam Sandler –Det lägsta av det lägsta i humorvärlden. Men som bollplank till det avlidna geniet Chris Farley gjorde sig Adam väldigt bra. Har oftast en eller två bra scener i sina egna, oftast mediokra filmer.

27. Jared Hess –Regissör och manusförfattare som ligger bakom filmer som Napoleon Dynamite och Nacho Libre. ”Quirky” är nog rätt ord att beskriva honom på.

28. Mike Myers –Trots sitt kanadensiska pass så är Mike extremt brittisk i sin humor. Och nu pratar jag om bra brittisk humor. Austin Powers blandar högt och lågt, men när det är kul så är det så satans kul.

29. Conan O’brien –Det är larvigt. Det är barnsligt. Men man kan inte låta bli att skratta åt Conans upptåg och danser.

30. Michael Richards –Man behöver egentligen bara säga namnet ”Kramer” för att inse Michaels genialitet. Att det egna ståuppmaterialet inte räcker till är en annan femma.

31. Amy Sedaris –En talangfull talkshowgäst. Sorgligt liten produktion som skådespelerska. Tyvärr är Sedaris allt för flippad och splittrad för att göra något fullt ut (förutom dom ostbollar som hon producerar och säljer). Men om hon någon dag skulle få ändan ur vagnen så skulle hon kunna bli en stor stjärna.

32. Jerry Stiller –Pappa Stiller skriker som ingen annan. När Jerry tog över rollen som Georges pappa i Seinfeld så föll alla bitar på plats.

33. Lisa Lampanelli –The queen of mean

34. Ben Stiller –Sonen Stiller har regisserat och skrivit manus till den andra roligaste filmen i världshistorien ”Zoolander”.

35. Natasha Leggero –Blivande stjärnkomiker som gör sig rolig över white trashmänniskor och folklighet. Kan ses lite som en blandning av Sarah Silverman och Posh spice.

36. Jack Black –Är något av en yngre version av Bill Murray i det att han alltid spelar samma roll. Han är samma slackertyp i verkligheten som han är i filmerna. Minspelet är som hämtat från 80-talsrockens värsta poser.

37. Dane Cook –Bespottad av många (främst andra komiker som vill degradera honom till en ”Larry the cable guy”, Margret Cho och i vissa fall till och med till en ”Carrot top”).
Jag vet inte var detta agg kommer ifrån. Själv blir jag alldeles varm i kroppen när Dane talar igenkännande om att gråta, och att kräkas.

38. Don Rickles –Förolämpningskomikens fader. Nuff said.

39. Patrice Oneal –Grovkornig ståuppare. Befriande fri från PK-ismer. Patrice förespråkar det fria ordet, utan undantag.

40. John Waters –Regissören/manusförfattaren John Waters har en förmåga att blanda det lägsta av det lägsta med det mest folkliga som finns. Hans största framgång är dansfilmen ”Hairspray”. Men han samlar även på snusk och dekadens.

41. Dom Joley –Ge honom ett ämne och han kan snacka smömos om det i evigheter. Dom Joley ÄR ”Trigger happy TV” och han var en av dom första i en genre som tog tillbaka humorn till gatan och uppdaterade dolda kameran-konceptet.

42. Larry Charles –Stort skägg som bland annat hjälpt till med manus till Borat och Seinfeld. Det måste man respektera!

43. Jim Zucker/Jerry Zucker/Jim Abrahams –Männen bakom filmer som ”Kentucky fried movie, ”Nakna pisolen” och ”Titta vi flyger”. Helt klart före sin tid.

44. Andy Milonakis –Andy blev för ett tiotal år sedan en Internetsensation med sina raplåtar. Redan då trodde folk att han var 12 år gammal. Folk tror fortfarande att han är tolv. Förbannat rolig och surrealistisk i sin uppenbarelse.

45. Rachel Dratch –Spelar bland annat Will Ferrell ”lova´” i jacuzzi-sketcherna från Saturday night live. Ser med sina stora ögon och avsaknad av haka väldigt rolig ut.

46. Cheri Oteri –Med ett stelt leende och vindögdhet blir alla Cheris sketcher roliga.

47. Jon Lovitz –Jon är inte speciellt produktiv, men scenen med Jon från filmen Wedding singer kan vara den roligaste filmscenen någonsin. I scenen så står Jon bakom ett draperi och ser Adam Sandler bryta ihop på scenen (Adam spelar en låt med texten ”Somebody kill me please”). Jon kommenterar det han ser med orden ”he’s loosing his mind… (uppspärrade ögon och ett infernaliskt leende) …and I am reaping all the benefits!”

48. Eddie Murphy –Jag har inte så mycket för Eddies ståupp måste jag säga. Visst, det var säkert hett med könsord på sin tid, men idag är hans plumpa snuskord inte så extraordinärt. Bättre tycker jag då om Eddies fantastiska insats i Knubbigt regn.

49. Wayne Knight –Tappade sin förmåga i takt med kilona. Men precis som med Kramer så räcker det med att säga namnet: ”Newman”.

50. Bill Murray –Har dom senaste åren axlat rollen som den livströtte medelåldersmannen. En rolig karaktär måste jag säga.

51. Ken Jeong –Den koreanska läkaren har en makalös komisk tajming i sina filmroller. Har spelat i filmer som ”Role model” och ”The hangover”.

52. Seth MacFarlane –Skaparen av ”Family guy”. Röstkonstnär.

53. Fred Armisen –Ödleansiktet som spelar en väldigt läbbig homosexuell man i filmen Euro trip. Mi scusi! Fantastisk Prince-imitatör.

54. Wanda Sykes –Som ståuppkomiker är Wanda ganska tam. Det finns ögonblick som är geniala, men bäst är Wanda som gäst i olika TV-serier och filmer. Wanda spelar alltid bitchen. Oftast bitchen som klagar. Ingen klagar som Wanda. Hon ondgör sig över rasistiska hundar och gigantiska bajskorvar som mekaniker av någon anledning skulle ha placera en hennes bil.

55. Jane Lynch –Skådespelerska och sångerska. Är dels en del av Christopher Guest ensemble, men syns även i andra komiska roller. Spelar ofta en hård, fould mouth bitch som passar henne som hand i handsken. Sjukt rolig i filmen ”Role model”.

56. Andy Richter –Förutom tidigare vapendragare till Conan O’brien så har Andy deltagit i filmen ”Talladega nights” där han med perfektion spelade en tysk bög som dresserar Schäferhundar: en porträttering som mycket väl kan vara den roligaste någonsin (speciellt om man tittar på extramaterialet där Andy berättar hur han byggt en fyrkantig studenthatt av sitt hår).

57. Roger Black – En av världens grövsta komiker. I rollen som ”Yucko the clown” gör han varje gata osäker.

58. Steve Carell –Om jag försöker bortse från att den amerikanska versionen av ”The Office” inte på något sätt kan jämföras med det brittiska originalet så måste jag ändå tillstå att Steve är en grym skådis.

59. Jon Heder. Kan mormoner vara roliga? Ja, bevisligen, men dom spelar inte in några sexscener.

60. Ivan Brunetti. Serietecknare med lite.. eh… speciell humor.

Solen skiner bort allt vämjeligt

2010-05-15T13:55:00.000-07:00

Jag vet att solen skiner i dag.
Folk har längtat.
Äntligen kan man gå ut i t-shirt och shorts! Äntligen kan man dra igång grillen!

Men jag kan inte förstå hur man kan vara så care free när det gäller utvecklingen i det här landet.
Det är som ingenting utom det egna välbefinnandet just denna SEKUND spelar någon roll.

Men jag tror faktiskt att ointresset i mångt och mycket är en illusion, en fasad som satts upp för att slippa ”tycka fel”.

Att attackerna på Lars Vilks bemöts med ett sömnigt ”jasså?” av den stora massan beror nog inte i huvudsak på ointresse.

Visst finns det en del människor som är genuint ointresserade: som låter sig vaggas till trygghet av ”Let´s dance” och ”Så ska det låta”. Men till stor det så tror jag att tystnaden beror på en blandning av rädsla och uppgivenhet. Man vet inte vad man ska säga, så man väljer att låta bli.
Det är som när en tjej säger ”Usch vad fet jag ser ut i den här klänningen”: vad du än svarar så blir det fel.

Men rädslan har inte alltid funnits där. När Mohammed-krisen började i Danmark så skrev jag flera satiriska texter i ämnet, i mitt EGET namn.

Jag var inte ett dugg rädd då, för det gällde inte Sverige. Vi stod utanför det där. Det var inte på riktigt. Man behövde inte frukta för sitt liv. Som skribent hade man inga DOS eller Hacknings-attacker att frukta (se Vilks hemsida och Fria tider bland annat). Man behövde inte vara rädd att någon skulle komma till ens hem och sätta en yxa i dörren.

Alla som kommenterade mina texter då gav mig medhåll. Det var ingen stor grej. Alla var överens om att det var sinnessjukt att folk ville döda för några teckningars skull. Att Danmark som LAND blev ett mål var en annan skruvad aspekt av det hela (och en läskig föraning om vad som kan komma att ske när Lars Vilks nu blivit aktuell igen).

På bara några korta år har alltså stämningen ändrats till den grad att jag inte längre vågar skriva självklara sanningar i mitt eget namn.

Jag vågar inte fördöma mordförsök utan att vara extremt tillrättalagd och flat.
Det är knappt så att jag vågar skriva under pseudonym ens.

I Rosenbad slåss man nu med tanken. Fördöma eller inte uttala sig alls?
Det lutar åt att man tänker låta saken bero. Man sitter likt dom tre aporna, den blinda, den döva och den stumma och hoppas att vinden blåser över.

Jag förstår dom, det handlar om både rikets säkerhet och deras egen. ETT enda litet felsteg och du har en kniv i bröstet. ETT enda litet felsteg och Sverige blir ett legitimt mål för terrorattacker.

Jag förstår att folk solbadar bort tanken. Det är fullt förståeligt. Men i morgon skiner kanske inte solen, och då ska vi leva i det här landet. Då ska vi leva med tanken på att oliktänkande tystas, och i värsta fall mördas. Och då ska ni som hatar Sverigedemokraterna leva med att gemene mans ”ointresse” har resulterat i att Sverigedemokraterna fått mer än 10 % av rösterna i septembers val.

http://hd.se/hoganas/2010/05/15/mordbrand-i-vilks-hem/
http://www.nyhetskanalen.se/1.1639055/2010/05/15/lars_vilks_utsatt_for_mordbrand
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vilks-hem-utsatt-for-mordbrand_4721029.svd

Lars Vilks och yttrandefriheten

2010-05-11T10:53:00.000-07:00

Svensk kultur rymmer många provokatörer som ALDRIG förtjänar att mötas med fysiskt våld. Gangsterrappare ska självklart få skriva texter om hur poliser borde skjutas. Naziband ska naturligtvis få framföra sin propaganda om 6-miljonersmyten. Serietecknare ska självklart få rita bilder på balkongflickeknuffare. Författare ska naturligtvis ha all rätt i världen att skriva om bestialiska seriemördare. Stieg Larsson hade självklart rätt att skriva vänstervridna böcker som illa dolde hans kärlek till gothporren.

Den som slåss är skurken. Alla andra har rätt att uttrycka sig.

http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=19299
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lars-vilks-gardagen-var-ett-nederlag-for-alla_4708415.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vilks-misstankta-slappta_4708323.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vilks-overfallen-under-forelasning_4705041.svd

Anfall och Allah Akbar-kör:

Föreläsningen avbryts. Jubel utbryter. En kille som försökt stoppa attacken får motta spottloskor (slutet av videon):

Utanför föreläsningssalen

Vilks.net är hackad nu. Känslan är obehaglig minst sagt. Precis som Per Gudmundsson på Svenska dagbladet delar jag den där känslan av "håll" i bröstet. Det känns så fruktansvärt obehagligt.

Formel 1, en historia om mod och dårskap

2010-05-10T13:48:00.001-07:00

Filmen här nedan handlar om mod. Om att gripa in och göra sitt bästa men ändå inte räcka till.
Den handlar också om en svunnen tid, en tid för dårskap och hjältedåd.

På 60 och 70-talet var Formel 1 en sport där utövare, funktionärer runt banan, ja till och med åskådarna, riskerade sina liv i varje lopp.

Den värsta olyckan inträffade på Monza i Italien 10 september, 1961. Wolfgang von Trips kolliderade med Jim Clarks Lotus. Wolfgangs Ferrari flög upp i luften och slungades ut i publikhavet. Hindrades något av stängslet, men inte mer än att Wolfgang och femton åskådare avled i kollisionen.

Sedan dess har dödsolyckorna duggat tätt i Formel 1.
Tretton förare dog under 60-talet. På 70-talet uppgick siffran till tolv (däribland svenske Ronnie Peterson).

Det senaste dödsfallet bland förare i Formula 1 var Ayrton Senna som dog 1994, så det har skett en avsevärd förbättring av säkerheten sedan 70-talets vilda dagar.
Den felande människan har fått hjälp av datorer och säkerhetsbarriärer. I dag finns det kalkyler och beräkningar för allt. På 70-talet var det lite mer hejsvejs om man uttrycker sig oförsiktigt.

Under 1973 års Formel 1 cirkus var rookien Roger Williamson en av dom mest lovande unga förarna.
1971 och 1972 hade han vunnit brittiska Formel 3-titeln, och efter det fått kontrakt med Formel 1-stallet March.

Efter ett brutet lopp på Silverstone så var det dags för Nederländernas grand prix i Zandvoort.
Detta, det andra loppet i Rogers F1-karriär kom också att bli hans sista.

Redan efter åtta varv går något snett. Ett hjulfel får bilen att snurra runt och fara av vägen. Precis som alltid på denna tid tar det inte lång tid innan bilen antänds.

Smällen i sig är inte särkilt kraftig och Roger är vid medvetande hela tiden medan flammorna omsluter honom. Dräkten gör att det tar lång tid innan kläderna bränns sönder och når in till hans hud. Det är värre med syret. Han kvävs sakta av syrebristen. Det är ett fasanfullt sätt att dö på! Obeskrivligt!

Landsmannen David Purley ser sin stallkamrat och nära vän i den uppånervända bilen. Utan att tveka bestämmer han sig för att gripa in. Han slår av motorn, hoppar ur bilen och rusar bort mot det brinnande infernot.

Hans försök att vända på bilen med armkraft är både ledsamt och djupt rörande att se.
Hans vän brinner upp där under! Han måste! Han gör ALLT han kan för att uppbåda styrkan.
Förgäves.

Funktionärerna som står runt bilen kan inte göra annat än titta på medan livet försvinner ur Roger. Dom är inte utbildade för detta. Deras kläder är inte eldfasta.

David springer över vägen och hämtar en liten brandsläckare. Men den lilla sprutan kan inte förmå att släcka dom stora lågorna. Flammorna slukar skummet och tycks bara växa sig större av motståndet.

David hör skriken. Dom vill inte upphöra. Dom fortgår i minuter medan syret sakta förgås.

Jag vet att många blir förbannade på bilderna av männen som står där och gör ingenting. Men problemet ligger högre upp. Det är ett organisatoriskt problem.
Hur kommer det sig att personalen saknar utbildning?
Varför har dom inte kläder som tål hetta och eld?
Varför tar det så lång tid för brandbilen att nå till platsen?

Purleys heroiska insatts är förgäves. Att han är stallkamrat med Williamson är kanske anledningen till att just han stannar? Dom andra bilarna kör bara förbi trots Purleys ivriga viftande. Han är verkligen helt ensam i det här.

David Purleys hjältedåd må ha varit till ingen nytta, men hans insats är storartad. Efteråt tilldelas han ”The George medal”, en medalj som ges till människor som visat på stort civilkurage och mod.

Bilderna är inte obscena eller spekulativa, dom visar på något som borde rymmas inom oss alla: mod att hjälpa till. Mod att göra sitt bästa. Heder nog att offra sin egen framgång för att rädda en annan människas liv. Bilderna visar även på andra människors feghet. Andra människors oförmåga.

Hade någon mer stannat så hade dom kanske kunnat välta bilen till rätt köl igen och få ut Roger? Men… Inget händer… Tillslut tvingas David från platsen av funktionärer som övertygar honom om att allt hopp är ute. David slänger ifrån sig hjälmen i uppgivenhet och sätter händerna mot knäna.

Många minuter senare (när kamerorna slutat rulla) når brandbilen äntligen fram. Roger är helt förkolnad när han slutligen separeras från metallen.

Efter loppet ändras säkerhetsföreskrifterna kring funktionärernas utrustning och utbildning. Hädan efter ska man vara mycket snabbare på plats med personal. En större andel av personalen ska ha tillgång till brandsläckare.

Ironiskt nog var det dessa skärpta regler som ledde till en av dom mest makabra olyckorna i Formel 1 historien.

I Sydafrikas GP 1977 hade Renzo Zorzi kört av vägen och stod nu i gruset. Motorn brann och han hade vissa svårigheter att komma loss eftersom att hans syrgasslang vägrade lossna från hjälmen.
En funktionär var dock snabbt på plats och Renzo kunde avlägsna sig från bilen utan några större komplikationer.

Det lilla debaclet hade dock resulterat i att två andra funktionärer som i detta fall enbart skulle vara back up började gå över vägen för att hjälpa till med eldbekämpningen. Den första av männen klarade sig över vägen med några millimeters marginal, men den andre av dom, Jansen Van Vuuren, hade inte samma tur.

Tom Pryce krockade med mannen i 170 kilometer i timmen. Jansen flög bokstavligt talat som en vante och kunde inte identifieras på något annat sätt än att funktionärerna räknades och fick närvarorapportera efter loppet. Hans kropp trasades sönder totalt av smällen.

Tom pryce hade heller inte någon tur. Den brandsläckare som Jansen höll i träffade Pryce rakt i huvudet. Hjälmen slungades uppåt med en sådan kraft att Pryce i det närmaste fick huvudet avhugget av sin egen hakrem…

Det var en annan tid helt klart. En tid för hjältedåd och dårskap.

Jakten på Bernhard

2010-05-04T12:27:00.000-07:00

Det tog lång tid innan jag fick ändan ur vagnen och masade mig in på SVT för att se "Jakten på Bernhard". Nu hoppas jag att ni lyder mitt råd och ser denna fantastiska, livsbejakande, sorgliga film innan den tas bort från SVT play.

Filmen är gjord av en av Sveriges bästa serietecknare, David Liljemark, och berättar historien om lappskrivarmannen Bernhard från Lund.
Filmen visar på ett bra sätt att alla människor bär en historia som är värd att berätta. Och att "tokar" inte alltid är så tokiga när dom granskas på nära håll.

http://svtplay.se/v/1955973/dokumentarfilm/jakten_pa_bernhard

Somalierna i Minnesota vs Somalierna i Sverige

2010-04-26T14:12:00.001-07:00

Benny Carlson, Professor i ekonomisk historia, har skrivit en debattartikel i Aftonbladet om den Somaliska framgångssagan i USA.

Benny far inte med osanning i texten, tvärtom, han beskriver väldigt tydligt hur man får människor i jobb: man anammar den amerikanska modellen.

Först av allt måste vi titta på siffrorna. 55-60 % av Somalierna i USA är sysselsatta. Det är ju inte direkt så att man jublar när man ser dom siffrorna. Jag menar, det slår ju sysselsättningsgraden bland Somalier i Sverige (25-30 %) men man skulle ju också kunna säga att det råder massarbetslöshet bland somalier i USA. Det är lika sant som att kalla situationen en framgång.

Men som sagt, Benny berör ju förklaringarna i sin text. Och han har naturligtvis rätt. Med några enkla knep skulle kunna lyckas med Somalierna i Sverige.

JA sysselsättningsgraden bland Somalier i Sverige skulle kunna öka till 60 % om vi saluför Sverige som ett land där man måste jobba för att överleva och där inga papperslösa kommer in.
JA sysselsättningsgraden bland Somalier i Sverige skulle kunna öka till 60 % om vi slutar se ghetton som ett problem och börjar anamma etniska enklavsamhället inom det svenska samhället. Etniska enklaver som styrs av egna regler och lagar (vilket även inkluderar en liberalare syn på exempelvis Sharia).
JA sysselsättningsgraden bland Somalier i Sverige skulle kunna öka till 60 % om vi avskaffar dom sociala skyddsnäten och fullständigt ger faan i vad som händer med dom 40 % som hamnar utanför (vilket naturligtvis ger utslag i en skyhög kriminalitet).

Vi kan naturligtvis göra allt detta. Och DEN liberala drömmen är det många som vill se besannad.
Jag å min sida kan tycka att det låter som en ganska dålig idé…

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article7021416.ab

Jag skriver för att inte gå sönder

2010-04-26T11:20:00.000-07:00

Häromdagen skrev jag att det kändes bra nu, och det var säkert sant då, men sanningen är att det mestadels känns dåligt. Det går i vågor.
Från att jag känner mig jävligt pepp, till att jag känner skuld, till att jag känner maktlöshet eller ilska.

Jag tänkte vara frank för en gångs skull, självutlämnande om ni så vill.
I vanliga fall vaktar jag tungan och försöker ha distans till det jag skriver.

Det har alltid varit viktigt för mig att bloggen INTE ska bli en plats för mig att skriva om mina egna demoner, min egen ensamhet.

Men sanningen är den att det inte alltid går att vara kall och logisk.
Man kan inte leva i logik utan att drabbas av skam och ångest emellanåt.
Ordval biter sig fast. Saker man sagt kommer tillbaka till en. Saker man inte sagt. Saker som sagts för att provocera. Saker som är sanna men som inte nödvändigtvis hade behövt sägas.

Ni måste förstå att ”Inget val” är ett betyg åt den tid vi lever i.
Ett dåligt betyg. Måhända ett överdrivet betyg?

Jag tror förstås inte det, men det hade naturligtvis varit skillnad om jag hade varit en del av något större. Om jag hade haft något annat än ensamhet att luta mig emot.

Min kropp rymmer så mycket hat. Jag kan nästan inte andas när den väller upp inom mig.

Jag gick i Vasastan i går. En promenad i vårvärmen. Jag önskar jag kunde slappna av, att min hjärna skulle sluta gå på högvarv, men min äkthet är oförlåtande.
Jag kan inte blunda. Jag kan inte acceptera att vi under så många år byggt upp detta skitsamhälle av folk som vill ha mer, och folk som ska användas som någon slags reserver.

Det första jag ser är en reklamskylt med Stockholms starke man. Han har lila slips på sig, en färg som SAMTLIGA partier anammat. Det är en köpt idé, ett resultat av en PR-byrås tänkande.
Det är en färg som ska väcka förtroende. Det nya ”smårutiga” om ni så vill.

Det är lite som när kommande böcker presenterades av förlagen förra året. ALLA författare hade på sig slarvigt knutna halsdukar av modell större. Där till hade dom Skärgårdsdoktorkofta, och i bakgrunden på pressbilderna såg man en gisten eka.

Eller ta dom där bilderna på kommunernas hemsidor, där dom Ensamkommande flyktingbarnen representeras av bilder på små barn i sjuårsåldern, gärna någon gullig asiat. Detta trots att barnen i dom flesta fallen är vuxna/unga killar i 16-30-års åldern.

Jag antar att man förväntas vara idiot? Jag antar att man ska köpa den här Let´s Dance skiten rakt av? Att man inte ska känna igen bröd och skådespel när man ser det?
Att jag ska vara det där dumma fåret. Det var väl så det var tänkt, inte sant? Visst var det väl så kära PR-människor?

Vid en park ser jag två framstående, unga artister komma gående med armarna runt varandra. Nykära. Och allt jag kan tänka på är hur dom sviker sina punkideal. Dom är en del av etablissemanget nu. Äktheten, om den någonsin funnits där är bortblåst.

Inte mer än hundra meter bort ser jag en framstående Expressen-journalist.
Han är en sån där man som har örat mot marken. Som kan sina trender. Han är vänster förstås. Som alla andra här. Radioprofiler. Programledare. Ryggdunkare och posörer.

Kändistätheten här gör mig illamående. Det känns som om jag befinner mig i Nöjesguiden-land nu. Alla är hippa här. Alla känner alla. Alla umgås rasrent. Alla umgås rikt.

En bit längre bort ser jag Sveriges främsta regissör cykla förbi på en retrocykel.
Alltså inte en gammal cykel, utan en nytillverkad cykel för tio papp som är gjord för att se gammal ut. Upprätt. Inga växlar.
Det är som allt jobb han gjort, som jag faktiskt gillar, plötsligt tappar betydelse.

Bara det att han finns här, i den här miljön gör att jag tappar luften.
Eliten bor här. Dom bryr sig tji om förorten. Dom skiter fullständigt i att en förskola i Rosengård nu får lägga ner pga gängbråken. Dom vet nog inte ens om det?

Det är facket som satt ner foten.
Miljön är för farlig att vistas i. Både för barn och vuxna.

Så precis som när man la ner inomhus-Fotbollskorpen i Malmö pga ”etniska bråk” så rör det bemedlade folket inte en min.
Det är som om det är normalt. Som om det ska vara så här genom någon slags naturlag?
Eller så ska det ändras, som genom ett mirakel, eller en plötsligt skapat ”gemenskap”.

När jag svänger upp vid Hötorget så ändras plötsligt klientelet.
För första gången på flera minuter så ser jag invandrare. Jag ser en svennesnubbe i korvkön som är tatuerad i pannan.
Unga arabbrudar sitter i trappan i kortkort och äter glass i solskenet.
Det känns bra!

Och det är plötsligt som om jag kan andas igen.
Hjärtats puls går ner.
Jag känner mig hemma.
Jag känner att här, som det är här, så skulle hela Sverige kunnat vara om man hade gjort rätt från början.

När jag sedan åker hem så ser jag en städare i gul jacka och kort Hamasskägg som sopar fimpar på busshållplatsen. Folk slänger nonchalant i väg sina fimpar, och lika snabbt är han där med sin borste.
Jag ser hur några killar i spänntröjor tittar snett på honom.

Han städar för 70 spänn i timmen, ingen semesterersättning, ingen sjukersättning, och plötsligt väller skulden över mig.

Det är ju inte han. Det är ju inte hans fel att förorten brinner.
Och fimparna fortsätter slungas i väg nonchalant mot hans fötter.
Och han sopar.
Och han kämpar.
Och han kommer kanske aldrig bli en del av oss.

Han kommer i alla fall aldrig bli en del av Vasastan.

Och dom där som går där i Vasastan dom samlar på intrycken genom resor. Förverkligar sig själva i Brasilien. Lyssnar på svår svart musik på klubbar som inte släpper in svarta människor.

Och det är som om det inte spelar någon roll. Det är som om folk på Debaser kan känna någon slags tillhörighet på avstånd. Som om dom gör sitt genom att rösta rött. Som om dom gör sitt genom att dricka billig öl på Carmen.

Och samtidigt så våldtas en 11-åring i Hultsfred, och nyheten hamnar inte på första sidan. Eller andra sidan. Eller någon sida alls. Den förtigs helt och hållet eftersom att det vore fel att peka ut någon grupp.

Och rädslan att ta i frågan. Alltså inte min översvallande rädsla. Den kommer sig naturligtvis av att journalisterna som bor där i Vasastan har en fruktansvärd beröringsskräck för invandringens baksidor. Den är ett resultat av det som Doktor Kosmos sjöng: ”träffar du inte José så blir du Cp”.

Mina partisympatier

2010-04-24T11:42:00.000-07:00

Edit: Det var en fråga där i testet som jag missuppfattade vilket gjorde att KD hamnade högt upp (jag är för lat att för att göra om det). Naturligtvis hör KD hemma i botten tillsammans med MP och dom andra borgliga skitpartierna.

Det känns...BRA!

2010-04-24T10:32:00.000-07:00

Jag följer med spänning händelserna nu efter att Anders Jacobssons blogg stängdes ner från alltombarn. I går var jag ganska nedstämd av hela saken eftersom att jag trodde att Anders hade lagt sig platt och själv tagit bort bloggen. Jag trodde också att han skulle låta saken bero, men det gjorde han alltså inte.
I dag skriver han argt och vettigt på Newsmill.

Så till alla kära DDR-kramare, åsiktsfascister och politiskt korrekta individer som nu tvår sina händer av att en maktapparat stängt min blogg och att en journalist på Expressen försöker mörda mig moraliskt och som för en privat förtalskampanj mot mig, Sören och våra produktioner på bland annat Twitter, till er säger jag på klockren svenska:
This time you have fucked with the wrong guy.

Det känns så jävla befriande på något sätt.
Han kommer inte ge sig. Han tänker stämma skiten ur dom som ljugit om honom.

Hos alla vi ”tysta möss” som knutit näven i fickan har ilskan varit okontrollerat stor under en längre tid. Den kommer inte att lämna oss helt, men nu känns det verkligen som om saker kommer hända.
Vi har varit ”Mad as hell” för länge.

Det behöver inte vara så! Hat är en destruktiv känsla. Om man vill ha förändring så är hat kanske nödvändigt till en början, men det vänder nu! Jag tror verkligen det!

Nu spolar vi tvärtomspråket. Nu spolar vi lögnerna. Nu börjar vi tala sanning. Om allt, oavsett om DDR-kramarna sätter rasiststämpeln på oss. –Det är ändå ingen som bryr sig om dom där orden. Dom betyder ingenting längre. Alla vet det. Du vet det! Minsta barn vet det. Det är slut nu. Slut.

http://www.newsmill.se/artikel/2010/04/24/forfattaren-till-sunebockerna-sanningen-om-rasismanklagelserna-mot-mig

Den heliga gralen

2010-04-24T09:19:00.000-07:00

Ibland hittar man något som man letat efter rent desperat under många år. Jag har bara hört små snippets av den här inspelningen tidigare, men nu har alltså någon vänlig själ lagt upp hela Stocktown-tapet. Det är en livspelning från år 2000 med MBMA och vänner. Beatsen är så där, träsktunga.

Så lät det då:

Hela bandet kan laddas ner här:
http://rs542.rapidshare.com/files/353377718/Stocktowntapes.rar

PK-lögner, snömos och samtidsskildringar utan bett

2010-04-23T06:06:00.000-07:00

Gårdagens Debatt blev en orgie i snömos. Radio-DJ: n Ametist och Cajsa-Lisa Ejemyrs före detta man, Carlos Rojas-Ejemyr-Beskow deklarerade sin kärlek till det segregerade samhället och menade på att det inte är så farligt om folk inte umgås över kulturgränserna. USA lyftes upp som ett bra exempel med sitt China town och little Italy…

En gubbe från Vellinge med korslagda armar var livrädd för att säga fel saker och tyckte ”synd” om dom stackars barn som tvingades bo i ett nedlagt motell. Han var inte ALLLLS kritisk till invandrare och deras kultur. Oh nej, det var den förhatliga invandringspolitiken som han ifrågasatte, politikernas kompetens…

Billström och Astudillo bråkade om vem som förstört landet mest, men var eniga om att allt skulle bli bra bara vi anammade Kanadas framgångskoncept.

En Egyptisk världsreporter hyrdes in och gjorde ett illa genomarbetat reportage från Rinkeby utan djup eller analys. På slutet deklarerade han att han i första hand var muslim, i andra hand journalist. Så var det med den opartiskheten.

Han tillstod dock att vi satt på en tidsinställd bomb i Sverige, men det presenterades ingen lösning mer än att Sverige borde ta till vara på kompetensen i förorten bättre.

Japp, som i Kanada då, framgångslandet där man integrerat ”svåra” grupper som IT-tekniker från Indien och tjänstejon från Filipinerna… Och så Somalierna förstås, som är SÅ integrerade i det nordamerikanska samhället. Det är nästan så att man blir rädd när man ser hur skönt ghettofierade dom blivit: nästan som riktiga afroamerikaner. Wow!

Eftersom att videon är från USA så kanske den inte gills. Då får man väl titta på Most Wanted listorna i Kanada stället:

Toronto:
http://www.torontopolice.on.ca/homicide/mostwanted.php

Quebec:
http://www.10criminelsrecherches.qc.ca/index-en.html

Inte bara Somalier måste man tillstå. Så något är dom väl på spåren dom goda Kanadickerna.

I TV-studion satt även Anders Jacobsson, barnboksförfattaren som tillsammans med Sören Olsson skrivit böckerna om Sune och Bert.
Han var inbjuden att delta i debatten om den ängsliga PK-ismen som gjort att barnböcker numera inte får innehålla något spår av snusk, sprit, våld eller elakheter.

Han hade, om han hade velat kunnat hoppa in i integrationsdebatten och sagt ett sanningens ord, men han valde att låta bli eftersom att ämnet fortfarande är så infekterat att man måste ljuga om andra länders ”framgångssagor” eller komma med kritik med defensivt korslagda armar, om man över huvud taget ska få yttra sig.

Men tänk om Anders hade öppnat sin käft? Tänk om han hade återgett sitt skönt satiriska blogginlägg om dom ensamkommande flyktingbarnen? Där skrev han hur synd han tyckte det var om dom små liven eftersom att dom alla tycktes lida av Hutchinson-Gilfords syndrom, en sjukdom som gör att man åldras i förtid.

En sjukdom som dessutom tycks påverka den faktiskt åldern. I alla fall om man tittar på Norge där man efter ålderstester på ensamkommande flyktingbarn kunnat fastslå att nio av tio ljuger om sin ålder och i själva verket är över arton år.

http://meritwager.wordpress.com/2010/03/07/svenska-journalisters-okritiska-blaogda-och-ofta-rent-fega-rapportering-har-skadat-sverige/

Näpp, Anders återgav ju tyvärr inte sitt blogginlägg.
Tvärtom blev han, när Expressen skrivit om hans text, rädd och tog bort sin blogg från Allt om barn.

Han hamnade i samma obekväma kroppshållning, med korslagda armar som den där mannen från Vellinge. Han började förklara sig med ord som ”jag hatar rasism” och ”jag har många vänner från andra länder”.

Att han inte stod på sig är tyvärr förklarligt. Det finns en orsak till att många invandringskritiska är anonyma. Det beror inte på att vi skulle sakna argument eller vara rättshaverister från Flashback (som Expressens Gunilla Brodrej uttrycker saken), utan att vi faktiskt räds konsekvensen av att tala SANNING.

Gunilla Brodrej använder sig även av Astrid Lindgren som slagträ i debatten.
Det är inte första gången det sker. Även Sverigedemokraternas Björn Söder har använt hennes värld i sina argument. Tillika har hon använts av antirasister tidigare.

Jag har skrivit om detta förr: Astrid skrev om SIN barndom, SIN samtid. Hon ska inte användas som argument i invandringsfrågann i dag. Det är inte värdigt.

MEN om någon ny barnboksförfattare I DAG väljer att skriva om SIN samtid med samma skärpa som Astrid gjorde så är det inte alls säkert att den boken hade fått ges ut.

För så ser verkligheten ut. Att sanningen förtigs i dag ger sitt utslag i allt från invandringsfrågan till avsaknaden av ”hemskheter” i barnböcker.

Edit: Det kom nyss till min kännedom att Anders inte stängt ner bloggen själv, utan att det är Bonnier som plockat bort bloggen. Fint så, ytterligare ett tecken i tiden.

http://www.expressen.se/kultur/1.1962063/bert-och-sune-rodnar

”Var femte mamma ljuger om vem som är fadern till deras barn”

2010-04-23T03:12:00.001-07:00

Jag känner mig nödgad att skriva en kort liten text i detta ämne då jag hört denna Klintbergare presenteras som ren fakta ganska många gånger nu.
Det hela började med att The Guardian skrev en artikel om fadermålstest i England. I dom fall där DNA-test genomförts för att avgöra vem fadern är så har det i vart femte fall visat sig vara en annan man än den som modern uppgett.

Detta hade varit fine and dandy om det inte vore för dumskallar som tolkat detta som att var femte mamma ljuger om vem som var far till deras barn.

Tyvärr har den förvrängda lögnen ”en av fem mammor ljuger” fått rejäl spridning.
Jag har hört det på jobbet, jag har hört det bland vänner, jag har hört det på TV.

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren delgav denna myt i TV-programmet ”Boston tea party”.
Detta presenterades då som ett av dom sätt som ”kvinnor” opererar på för att få sin vilja igenom. En annan skulle vara att dom ljuger om sitt P-pilleranvändande för att på så sätt ”lura” killen till att bli fader. Även den ”sanningen” kan vi nog sätta rejäla citationstecken på.

Siffrorna kommer ursprungligen från Child support agency i England. Dom handhar ärenden där barnets boförälder (i dom flesta fall modern) får underhåll från den andra parten (i dom flesta fall fadern).
Av deras totala ärenden under 2007-2008 så var det enbart 1 % som resulterade i fadermålstest. I dessa test var det alltså en av fem där modern ljög/uppgav fel person.

Omskrivet skulle man kunna säga att EN av FEMHUNDRA av dom totala ärendena hos CSA, eller 0,2 % har visat på kvinnor som angett fel namn på fadern.

Det är svårt att veta hur stor del av världens kvinnor som ljuger om vem som gjort dom på smällen, men det är jävligt skrämmande att det finns folk som sprider den här typen av myter vidare, och som verkligen TROR på dom utan att ifrågasätta.

Det är dags att krossa myter om kvinnor som någon slags moderna häxor som använder sina ondskefulla krafter för att få sin vilja igenom. Det är dags att folk börjar ifrågasätta ”sanningar” när dom så uppenbart är felaktiga.

http://www.guardian.co.uk/politics/2008/aug/01/freedomofinformation.childprotection

Sexton år

2010-04-18T05:14:00.001-07:00

Inga kommentarer...

I taket lyser stjärnorna

2010-04-17T09:59:00.000-07:00

Häromdagen gjorde jag misstaget att börja se på filmen "I taket lyser stjärnorna".
Nu kommer ett råd: Gör för allt i världen inte det!
Jag var tvungen att stänga av halvvägs in och det är ett väldigt ovanligt beteende för min del.
Det spelade liksom ingen roll att det någonstans fanns en ganska känslig berättelse om en cancerdöende mamma och hennes dotter.
Det spelade ingen roll att en av mina absoluta favoriter, Anki Liden spelade rollen som mormodern.

Jag älskar svensk film och förväntade mig någon skönt anspråkslös ungdomsfilm i stil med "Krama mig" eller eller "Tictac".

I värsta fall tänkte jag att det skulle vara en illa spelad tvåplusfilm i stil med "Fjorton suger", "Vackert Väder" eller "Hata Göteborg". Men jag trodde ALDRIG att jag skulle få se en film som så värdelöst beskriver hur det är att vara ung på 2000-talet.

Den som skrivit manus till det här måste vara i min ålder, det märks på referenserna. Det finns en kille i den här filmen som föreställer vara femton år gammal. Han går omkring hela filmen igenom och refererar till Steve Albini och Blonde redhead...

Dessutom tar han med sig huvudrollsinnehavaren till en skivaffär.

Alltså, det tycker till och med jag låter mossigt.

Och karaktärerna sedan då. Det föregår någon slags 80-tals mobbing i filmen som känns som om den hör hemma i ett avsnitt av Ebba och Didrik.
Man kallar varandra för "mongo" och är elak genom att säga saker i stil med "alla vet ju vem du är kär i". Jag förväntar mig att någon helt plötsligt ska yttra något i stil med "har du käkat blängsylta eller?"

I en scen så sjunger hela högstadieklassen "ja må hon leva" till den populära tjejen i skolan. Hon är dessutom ihop med en långhårig loser med hästsvans.
Det känns ju troligt.
Hela skolan är dessutom rasren. Inte en invandrare så långt ögat kan nå.

Naturligtvis är den populära tjejen skadad inombords och skolkar mycket. Hon har dessutom en alkad morsa som ser ut som Pia Johansson med illasittande peruk. Överspel så det förslår. Självklart har morsan kontorsdräkt och scarfs...

Jag förstår inte. Vad vill regisören och författaren förmedla?
Tror dom att året är 1992 och att Thurston Moore är det coolaste som går omkring i ett par jeans?

Det kanske har gått dom här människorna förbi, men Killinggänget är inte "the shit", Ungdomar mobbas inte genom att kalla andra elever för "mongo" eller "Cp".
Man är inte ball om man har hästsvans.
Man är inte ball om man äger hela bob hunds backkatalog.
Man sjunger inte "Ja må hon leva" i matsalen.

Jag är så gammal att jag inte ens skulle kunna gissa mig till vad ungdomar i dag har för kulturella preferenser. Jag vet inte om dom dansar jump style, kör crip walk eller ironiskt lyssnar på Roxette på sina fester. Men så skulle jag heller inte ha mage till att skriva manus till en ungdomsfilm.

Den som gett den här filmen bra betyg förtjänar ärligt talat en armbåge över näsan!

Vi är dom ansiktslösa mobb-trollen!

2010-04-12T14:27:00.000-07:00

I vanliga fall så brukar censurivern från dom stora tidningarna drivas i tysthet. Man plockar helt sonika bort kommentar som inte främjar journalistens tes, men håller också käft om det.

Ibland tar tidningarna bort kommentarfunktion helt och hållet för att slippa ”näthatet”.
Man tolererar INGA kommentarer eftersom att man vet att huvudparten av dessa kommer att vara kritiska till det som journalisten har författat.

Efteråt kan man lyfta fram en eller två att dessa kommentarer (av ett tusental) och i en följande debattartikel hävda att dessa handplockade exempel (gärna innehållande mordhot, hets mot folkgrupp etc) är någon slags måttstock på hur resterande kommentarer såg ut innan man rensades bort dessa.

Cachade sidor och print screens brukar dock visa en annan sanning: allt för ofta är det helt legitima inlägg som plockas bort. Anledningen till att dessa plockas bort är för att dom stör.
Dom är obekväma. Dom visar på sanningar som ingen vill ta i ens med tång.

Vissa frågor ska man ge faan i att ställa helt enkelt.

DN har dock valt att vara väldigt öppna med sin censur.
Hädan efter kommer inga kommenterar tillåtas under texter som rör invandring. Bara i undantagsfall kommer det sanktioneras. När vädret tillåter.

Häpp, så lätt är det alltså att strypa debatten!

DN hittar på nya förklaringar på gamla begrepp för att förklara den framväxande realist-rörelsen på Internet. Folk som framför avvikande åsikter om den förda invandringspolitiken blir nu mera benämnda som ”troll” jämte den tidigare så populära "högerextrem".

Den förklaring som DN ger till begreppet ”Troll” är fullständigt felaktig. Troll är inte en realist som publicerar uppgifter om en tantmisshandlare i Landskrona. Ett troll är någon som ljuger om sina åsikter. Ett troll är någon som roar sig själv med att se hur folk reagerar på dessa lögner.

Ett troll kan exempelvis vara någon som påstått sig ha tagit Carola i tvåan, eller som uppger sig heta Kjell Levén när det i själva verket är Johan Rheborg som sitter på andra sidan skärmen.

Jag antar att jag är ett av dessa ansiktslösa mobb-troll? Jag har förvisso inte skrivit något om händelserna i Landskrona, men självklart, jag är organiserad: Får en summa från SD direkt in på kontot varje månad för att driva mitt värv. Och så har jag tusen pseudonymer också…

Eller? Näe, så är det naturligtvis inte.

Det finns dock många som tycks tro att det går till så: att vi sitter i underjordiska källare och messar varandra så fort en ny poll dyker upp på aftonbladet.se.
DN har ju till och med genom en professor på Södertörns högskola hittat en kanadensisk studie som stöder den tanken. Men om vi ska vara ärliga så, NEJ, alltså NEJ. Det är inte så det går till.

Det finns en alldeles uppenbar anledning till att vara anonym. Det handlar inte om att argumenten skulle tryta, det handlar om säkerhet: att man faktiskt i denna demokrati riskerar att straffas ut från samhällets gemenskap om man står för sina åsikter. Man riskerar vänskaper, jobb, man kan uteslutas av facket, man riskerar att utsättas för våld etc.

Och naturligtvis uttrycker vi oss oproportionerligt mycket också. Det har också en naturlig orsak: Det blir gärna så om man motarbetas jämt och ständigt. Censurivern är på inget sätt något nytt och därför kommer våra röster bara växa sig starkare för varje dag. Och vi kommer breddas också. Realismen som i dag kanske främst är en högerföreteelse kommer få spridning även bland socialister likt mig själv. När folk inser att pseudonymer som ”ungdomsgäng” och ”stökiga förorter” till slut blir för uppenbara så kommer någon plötsligt säga det rakt ut. Korrektion: Jag har det senaste åren varit med om många händelser, framför allt i jobbsammanhang där timida kvinnor helt plötsligt får nog och bara spytt ut osorterat HAT och rasistisk sörja.

Det är naturligtvis inte optimalt, men stigmatiseringen gör människor till tryckkokare. Att vara tonåring i dag och jämt knuffa undan det man verkligen känner måste vara ett rent HELVETE.

En användare på Flashback, Worm, skrev något väldigt intressant som satte fingret på den här stigmatiseringen. Han beskrev hur han gick för att demonstrera mot Moskébygget på Hisingen i Göteborg. Han satte på sig sina finaste kläder, spänd och lite nervös. Han upprepade argumenten för sig själv i huvudet utifall han skulle få några frågor från pressen.

Det var första gången som han visade sina åsikter utåt på det sättet. När han kom fram till demonstrationen blev han dock djupt besviken. Demonstranterna var ett knappt hundratal. Det var i stort sett bara WT-moppekillar runt omkring honom: folk som han föraktade. Det var kängor och rakade skallar. Worm kände sig som en udda fågel i det lilla sällskapet där han stod iförd sin ljusa skinkavaj.
Det förakt som han kände till dom han delade åsikt med översteg nästan ogillandet till moskébygget. Dessa epa-traktorkörande människor kunde ju ingenting om politik…
Vad gjorde han egentligen där?

När den 500 starka talkören från AFA och RF började skandera ”Inga rasister på våra gator!” så satte sig Worm på trottoaren ett femtontal meter bort från övriga demonstranter.
Han kände egentligen inte igen sig i orden dom skrek, men han kände ändå skuld med tanke på vilka som stod där i hans närhet. Han kände att han själv betrakades som en sån där okunnig idiot som bara hatade utan orsak: en del av en mobb...

Man kan tänka sig att det blev första och sista gången som Worm gick på en dylik demonstration.

Anledningen till att jag återger lite av det som var andemeningen från Worms inlägg är för att det väldigt bra sätter fingret på vad stigmatiseringen innebär: Vanligt folk vågar inte öppna truten. Folk vågar inte gå och demonstrera mot ett Moskébygge som sponsras med 63 sköna miljoner från Saudiarabien.

Att anta att dom som anser att moskébygget är fel, är fler än dom dryga 80 fordonskillar som Worm kunde räkna till är nog ingen djärv gissning.

Men i verkliga livet är offret för att vara öppen med sina åsikter ofta allt för stort. Det är egentligen bara dom som befinner sig längst ner på samhällstrappan som vågar göra sin röst hörd. Och så ett fåtal modiga då, som trots nederlag och konstiga blickar fortsätter med sitt ifrågasättande av exempelvis byggandet av moskéer med Wahabitisk inriktning.

Så ja, jag antar att Internet är den feges röst. Vi fega kommer öka för varje dag. Så länge som vi betecknas som en ansiktslös mobb av troll så kommer vi tvingas till att låta våra röster höras över Internet. Annars är väl alternativet att fortsätta vara den där tryckkokaren som plötsligt bubblar över och bränner stora fläckar över hela spishällen?

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/internet-uppsving-for-ultrahogern-1.1075039
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/har-du-mott-trollen-pa-natet-1.1076220

Svensk humor knäcker arsle för att vi är så jävla ängsliga

2010-04-08T14:36:00.000-07:00

I Aftonbladet skriver Martin Ezpeleta om bristen på humor i Sverige. Framför allt i vardagen saknas den. Det är för mycket svårmod och ängslighet. Vi tar oss själva på för stort allvar. Hans argumentation kretsar en del kring Filip Hammars utspel i Boston tea party där Filip kommenterade Silvias ”gjorda lökar” och det faktum att hon ser ut som en avdankad porrstjärna vars stiffa överklasstil hade gjort sig bra på Madame Tussaudes.

Martins har naturligtvis rätt: vi svenskar tar oss själva på för stort allvar.
Det är på gränsen till dårskap. Ibland slår det verkligen över också, då kan det bli dubbelmord och rollatorn in på bussen med blodstänk på jackan.
Svenskar är ett folk som gärna ”folkstormar”. Svenskar är ett folk som kan bli heligt förbannade för saker som saknar betydelse (läs vinnaren av Melodifestivalen).

Som exempel kan jag ta den tjej som jag hörde talandes med sin polare på tåget i morse. Hon spydde ut sin ilska över dom värdelösa saker som hon fått i födelsedagspresent. Hon hade önskat sig en brödrost: ändå hade hennes föräldrar haft den dåliga smaken att ge henne en kaffebryggare och en vattenkokare. Vad skulle hon med dom värdelösa sakerna till? Det var ju ett hån!

Så visst, det svenska svårmodet handlar inte alltid om DÖDEN eller Bergmanska demoner. Ibland är ångesten sprungen ur tråkiga presenter. ”Ååååhhhgggh! Jag som inte ens dricker bryggkaffe!” för att citera den unga damen…

Men en stark anledning till att svenskar inte skämtar är också för att vi inser våra begränsningar.
Det finns nämligen ett stort mått av modesthet hos svensken. Man gör ingenting halvdant.
Som Tintins skapare Hergé uttryckte saken ”den enda censur som borde vara tillåten är den av det medelmåttiga”.

Jag tror att svenskar i ganska stor utsträckning lever under den devisen när det gäller just humor. Gör man något så gör man det ordentligt. Dom människor som säger saker vars upplägg liknar en vits men som sedan saknar det vitala: punchlinen, borde faktiskt lära sig att knipa pajhålet!

Det är enbart irriterande med folk som försöker vara roliga men som inte förstått att humor är ett hantverk, en absolut vetenskap som det inte kan fuskas inom.

Det är den svenska humorn ett manifest till.
Hur många exempel behövs?
Hur många svenskar finns det egentligen som satsat ofantligt mycket tid på att förfina den konstform som vi kallar humor?

Nu blir den här texten lite av en ursäkt till att lista roliga svenskar, men jag hoppas att ni har överseende med detta. Jag håller nämligen på att sammanställa en lista över VÄRLDENS roligaste människor, men jag har medvetet valt att exkludera svenskar i den sammanställningen eftersom att dessa inte konkurrerar på jämbördiga villkor med en amerikan eller engelsman.

Det handlar helt enkelt om att svenskar har ett FÖRSPRÅNG i det att dom känner det svenska sinnet och dom högt ställda kvalitetskraven.

Svenskar är därför generellt sett roligare än sina engelsktalande kollegor.
I Sverige var det länge sedan det räckte med lustiga peruker och roliga dialekter (läsa Helt appropå och Nöjesmassakern). Vi har lämnat den ”internationella” humorn bakom oss (förutom på TV 4:a, i Örebro och på friluftsteatrar i Halland).

Jag slänger väl ut några namn på random:

Kristoffer Appelquist, Yngve Gamlin, Peter Apelgren, Peter Wahlbeck, Lasse O´Månsson, Nina Hemmingsson, Sara Granér, Henrik Schyffert, Mia Skäringer, Hasse och Tage, Claes Eriksson, Jan Rippe, Kerold Klang, Sissela Benn, Sissela Kyle, Martin Luuk, Anna Blomberg, Jonas Inde, Kalle Lind, Fredrik Lindström, Felix Herngren, Pontus Djanaieff, Fredrik Ljungberg (ej fotbollsspelaren), Alex Schulman, Anders Andersson (ej fotbollsspelaren), Jonas Sykfont, Moltas Eriksson, Jonathan Unge, Rolf Börjlind, Aron Flam, Peter Dalle, Ulla Skoog, Klara Zimmergren, Per Andersson, Lars Ekborg, Kjell Bergqvist, Fille och Big Fred, Anders och Måns, Fredrik och Filip, Hans Furuhagen, Robert Gustavsson, Leifi, Gösta Ekman, Beppe Wolgers, Kalle Sändare, Jan Stenmark, Martin Kellerman, Johan Rheborg etc.

Vanligt folk har vett att inte försöka sig på lustigheter, förutom Pjamas/Hey Baberiba-gänget då…

http://www.aftonbladet.se/debatt/kronikorer/martinezpeleta/article6906369.ab

Nalin Pekguls utspel i kvällens Aktuellt

2010-04-08T12:52:00.000-07:00

Jag känner mig nödgad att skriva något om Nalins utspel om islamistiska extremister i Malmö.
Det är inte första gången som Nalin tar på sig rollen som sanningssägande whistle blower.
Hon gör det dock på ett så pass genomskinligt sätt att alla med ögon kan se att det är strategi från Socialdemokraternas sida.

Rädslan för SD blir större och större för varje dag hos dom etablerade partierna.
I det läget behövs någon som med lugn stämma visar förståelse för den oro som folk känner inför det främmande.
Att lotten fallit på Nalin är inte speciellt förvånande. Hon kan i egenskap av invandrare och muslim tala fritt om problemen. Hon är den som ska föra fram den Sverigedemokratiska retoriken utan att råka ut för repressalier.

Att det inte är Mona, eller nån annan svennebanan som tar upp frågan handlar helt enkelt om strategi. Och eftersom att debatten inte är mogen hos dom etablerade partierna så blir Nalins utspel inte mer än luftslott som aldrig kommer gå från ord till handling.

För jag menar, vad ska man med kunskapen om extremisters judefientlighet till om Mona, Fredrik och dom andra höjdarna inte ens vågar ta orden i sin mun?

När Nalin i sitt utspel börjar tala om en naivism som finns hos POLITIKERNA då brister det faktiskt för mig. Då börjar jag garva.

Tror hon på fullaste allvar att någon skulle missta henne för något annat än politisk elit?
Hennes sanningar är vatten värda så länge som ingen svensk kan ta hennes ord i sin mun utan att råka ut för spetälskebehandlingen.

Och hon visar ju ganska tydligt att så är fallet: Hennes retorik är som tagen direkt från Jimmie Åkessons privata anteckningsbok, ändå är hon tydlig med att fördöma Sverigedemokrater som extremister…

Hade Jimmie varit lika oaktsam i sina utspel: Om Jimmie hade sagt att islamister finns inom alla politiska partier, ja då hade Jimmie tvingats till avbön.

Sanningen är ju den att när Jimmie får frågor om muslimer så måste han i varje andetag hävda att det inte gäller varje muslim. Och även fast han lyfter fram handfasta exempel på hur Sverige anpassar sig till krav från ENSKILDA muslimer så är det aldrig konkret nog. Det finns alltid ord som kan vändas på. Formuleringar som kan misstolkas.

I Nalins fall så räcker hennes hårfärg som alibi. Hon behöver inte konkretisera. Hon är fri att kritisera hur mycket hon vill utan att det får några konsekvenser. Hennes ord kommer naturligtvis aldrig leda till något. Det är inte avsikten heller. Hennes roll är att säga det som ingen törs säga, och så ska det också förbli!

Varför finns det så många ryska MILF: s i Stockholm?

2010-04-07T14:16:00.000-07:00

Jag är inte ute i Stockholms nattliv speciellt ofta, inte i daglivet heller, men nästan varje gång som jag åker kollektivtrafik innan/efter rusningstid så ser jag ryssar.
Korrektion, det är kanske inte ryssar i egentlig mening, men språket dom talar låter som ryska i alla fall.
Mer troligt rör det sig om Ukrainare.
Enligt migrationsverket tilldelades 1698 Ukrainare uppehållstillstånd bara under 2009.

Det hade varit enkelt att slå bort den ”ryska” närvaron som ett ickeproblem. Detta är i mångt och mycket ett lättintegrerat folk (även om den organiserade brottsligheten är ett problem för dom som befinner sig i den världen). Det hade varit lätt att acceptera det då många av kvinnorna har klara MILF-kvaliteter!

Men faktiskt, att Sverige tar emot tusentals Ukrainare, Indier och Thailändare varje år sätter fingret på ett problem i den nya liberala Sverige.

Med öppna gränser så sätter man konkurrensen ur spel. Att det var en ”ryska” som städade bort bajset från Unsgaards trapp känns inte som en slump.

Anledningen till att vi har en massa ”ryssar” och asiater i Sverige som aldrig sett ett krig måste ju bero på att man medvetet vill få ner löner: skapa ett tjänstesamhälle där rikt folk kan få sitt arsle rakat och tvättat för en billig penning och sedan få en massage med happy ending hos en Thailändska? Någon annan anledning kan det väl inte finnas till denna samhällsutveckling?

Jag vet att det är meningen att man ska tacka och bocka. Vara jävligt glad över att slippa skitjobbet, men när vi har en arbetslöshet på ca 10% så får jag faktiskt en ganska fadd smak i munnen.
Jag skiter uppriktigt talat i om den där städerskan från Chile är superduktig och lättintegrerad: det där städjobbet vore bättre att ge till någon som gått arbetslös dom senaste femton åren.

Men alltså, denna arbetskraftsinvandring har satt konkurrensen ur spel. I dag kan en städfirma inte anställa svenskar, eller invandrare (som bott i Sverige i flera år). Inte för att det omöjligt att få svenskar och invandrare att ta så skitiga jobb, utan för att det alltid finns arbetskraftsinvandrare som är beredda att göra jobbet billigare.

Helt plötsligt förstår man ivern hos dom etablerade partierna när det gäller expandering av EU. Det finns ju hur många potentiella slavar som helst att hämta från länder som Rumänien och Turkiet!

Migrationsverkets siffror om arbetstillstånd under 2009 är ganska talande. Det handlar inte om att ta in folk som ska göra jobb som det råder arbetskraftsbrist inom. Det handlar inte om att ta in folk som besitter kompetens som saknas i Sverige, utan det är i mångt och mycket en omskrivning av en person som vill få det lite bättre ekonomiskt än i sitt hemland. Kanske få lite pengar över att skicka till släkten. Jobba svart om möjligt.
Kanske bo i en container och plocka bär i dom norrländska skogarna?
Eller varför inte städa på McDonalds för en sådär 25 pix i timmen...

14 356 personer tilldelades arbetstillstånd i Sverige under 2009. Flest beviljades inom kategorin ”arbete utan krav på särskild yrkesutbildning” (7933 personer).

Topp fem yrken som dessa arbetskraftinvandrare sökte tjänst inom var:
1. Medhjälp inom jordbruk, trädgård, skogsbruk och fisk (7254 personer)
2. Systemvetare och programmerare (1611 personer)
3. (755 personer) –Japp, denna kategori saknar namn…
4. Kockar, kokerskor (736 personer)
5. Köks- och restaurangbiträden (236 personer)

Vad är meningen med denna globala rörlighet?

Jag vet ju svaret förstås, men det är ju helt vansinnigt. Ska arbetslösa i Sverige bli så desperata att dom är beredd att konkurrera med bärplockande thailändare, är det som är poängen?
Olönsamma företag som inte kan konkurrera utan lönedumpningar och skattesubventioner borde naturligtvis självdö. Jag vill inte att ”ryssar” kommer hit för att uppehålla denna våta liberala dröm!

Det är inte "ryssarnas" fel. Deras agerande är klanderfritt. Men att dom välkomnas som en "hjälp" är ett hån mot alla dom som är arbetslösa i Sverige.

Angående ensamkommande flyktingbarn

2010-03-21T23:28:00.001-07:00

Nina Glans och SR Göteborg må fortsätta med sin taktik av tystnad, men detta reportage från SR Örebro angående ensamkommande flyktingbarns verkliga ålder är lite av en sensation:
http://www.sr.se/cgi-bin/orebro/nyheter/artikel.asp?artikel=3491113

Naturligtvis är reportaget ett resultat av påtryckningar från bloggar och debatter på Flashback, Politiskt inkorrekt etc.
Naturligtvis är reportaget också tvunget att sluta med en snyftarhistoria om en kvinna som blir felmedicinerad pga sin felaktigt angivna ålder.

På något sätt så är det ändå vårt fel. Hur man än vrider på saken så är det vårt fel. Att studier från Norge visar att 9 av 10 av dom minderåriga barnen i själva verket är vuxna är vårt fel.

Dessa ensamkommande barn generar med tiden ett antal anhöriginvandrare, och då kan det vara värt att titta på denna studie från USA där det visade sig att 80% av dom afrikanska anhöriginvandrarna saknade släktskap vid slumpmässiga DNA-test:

http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/7573768.stm?referer=sphere_related_content&referer=sphere_related_content

Varför kan vi inte acceptera att det är en business? Varför kan vi inte sluta premiera folk som ljuger, och börja ge skydd åt folk som verkligen behöver det?

Ahmed, det ensamkommande flyktingbarnet

2010-03-21T09:13:00.000-07:00

Jag har inte skrivit så mycket här på sistone. Det är orken som trutit. Jag får skylla på arbete och kyla, en allmän apati och trötthet.

I och med det så är jag lite sent ute med den här storyn också. Den debatterades livligt på flashback för en månad sedan, men min input i historien om fjortonårige Ahmed kommer alltså först nu.

Först lite bakgrund:
I Uppdrag granskning häromdagen sa man att det kommer sextio ensamkommande flyktingbarn till Sverige i VECKAN. Sug på dom orden.
Över 3000 barn per år.

Eller barn föresten… Det är tveksamt om man ska kalla dessa unga herrar för barn. Lika tveksamt är om dom ska kallas för flyktingar.

Jag har länge hävdat att man inte ska publicera bilder på dessa ungdomar.
Som argument har jag haft att man inte ska lägga skulden på människor som bara vill få ett bättre liv.
Vem är jag att döma någon som vill slippa fattigdom. Hade jag varit i samma situation så hade jag kanske också tagit den där resan.
Dessutom är jag inte rätt person att bedöma om någon är sjutton eller tjugoett.

När det gäller fjortonårige Ahmed så är det dock något helt annat. Här rör det sig om en ålder som alla tänkande människor måste ifrågasätta.

Och det är just bristen på ifrågasättande som gjorde att debatten blossade upp. Kunde Sveriges radios reporter Elsa Persson verkligen vara så blind att hon inte såg?
Det var ju en vuxen man som stod där framför henne!

Varför nämndes inte detta faktum med ett ord i reportaget?
Hur kunde man ta det där fotot och med berått mod skriva i bildtexten att personen var fjorton år?
Hur är det ställt med intellektet då?

Nu ska Ahmed skickas tillbaka till Italien som var det första landet som Ahmed kom till i Europa.
Ahmed är dock livrädd för att åka tillbaka till det rasistiska Italien, han blir hellre tillbakaskickad till Somalia. Ja, då förstår ni hur hemskt det var. Inte ens krig kan mäta sig med den ONDSKA som italienare besitter.

I det här fallet så ska inte Ahmed stanna i Sverige, så det är onödigt att göra en utredning, men när det gäller dom ungdomar som får stanna så är bedömningen lika godtycklig som Elsa Perssons vad det verkar.

Varför görs inte en ordentlig utredning på barnens ålder?
Varför är det bara unga män som företar sig resan?
Hur kommer det sig att dessa unga män hamnar i Sverige som ligger högst upp i Europa när dom passerar så många länder på vägen?

Man behöver inte vara professor för att kunna besvara frågorna: Svaret på alla frågor är STRATEGI.
Sannolikheten att få stanna ökar avsevärt när man är under 18 år.
Sannolikheten att få stanna i Sverige är betydligt större än i andra europeiska länder.

I Italien är man medveten om att resorna över Medelhavet är en business som vilken annan, och att flykten består i att få ett bättre liv ekonomiskt, inte att man flyr från krig. I Italien vet man att desperata människor har en tendens att ljuga.

I Sverige vet folk inte detta... än... men medvetenheten kommer, tro mig. Hur mycket media än ljuger och förtiger så kommer sanningen fram till slut.

Så som artikeln såg ut från början:
http://img714.imageshack.us/img714/4461/oftaoklartkringflykting.png

Så som artikeln såg ut efter lite moderering av Nina Glans och hennes kamrater på Sveriges radio:
http://www.sr.se/goteborg/nyheter/artikel.asp?artikel=3459612

Varför kan inte Sverigedemokraterna få vara ett enfrågeparti?

2010-03-20T14:05:00.000-07:00

Vem är det som sätter upp reglerna för vad ett parti ska vara? Vilka är det som bestämmer vad som ska tas upp på dagordningen?

Just nu känns det som om Sverigedemokraterna spelar med i mediernas spel: Om man ska få kallas för ett politiskt parti så ska man ha en heltäckande politik. In i minsta detalj ska man ha uppstaplade programpunkter.

Jag kommer inte få medhåll från Sverigedemokrater i den här frågan, men enligt mig är det helt onödigt, och i slutändan så kan ambitionerna bli något som fäller partiet i dess planer att nå riksdagen.

Rollen som opinionsbildare när det gäller invandringsfrågan är där som Sverigedemokraterna behövs som mest: att vara en sanningssägare, att vara barnet som poängtera att kejsaren är naken.
Om ambitionen hade varit att STYRA landet så hade en allomtäckande politisk agenda varit att föredra, men jag tror dom flesta vill att SD ska vara en nagel i ögat på etablissemanget, inte att dom ska sitta och detaljstyra på varje område.

Att ha en agenda för allt blir bara löjligt. Det blir som att utkräva svar från piratpartiet huruvida dom är för höjd bensinskatt eller inte. Vad ska dom tycka om det liksom? Kanske ett ”who the fuck cares” eller ”det kan vi väl lämna åt folk som kan någonting i frågan”.
Och visst, Sverigedemokraternas vill bli mer än ett enfrågesparti, men vem gör man det för? För sin egen del eller för att få sanktionsstämpeln från etablissemanget?

Jag är rädd att svaret är det senare.

När jag läste intervjun i Dagens arbete med Per Björklund, Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman och partikassör så blev jag uppriktigt ledsen.
Ni kan läsa den här:
http://www.dagensarbete.se/home/da/home.NSF/98770b2ae7748f3541256ce5006dad5f/1090acf0fc83b1d4c125739f002cbb75

Det var inte den uppenbara högerpolitiken som störde mig, utan snarare att han inte tycktes veta vad han själv eller partiet stod i dom arbetsmarknadspolitiska frågorna.

Frågan är om det ens finns någon riktig politik utstakad på dessa områden?
Och om det finns, varför finns det i sådana fall det? Är det inte viktigare att ta upp dom områden där det än så länge inte pågår någon debatt: exempelvis att ta upp frågan om ”ensamkommande flyktingbarn” eller ”apatiska barn”?

Är det inte av större vikt att avslöja lögner på dessa områden, än att enas om huruvida man ska bedriva en moderat eller kristdemokratisk arbetsmarknadspolitik?

Menar jag att Sverigedemokraterna borde vara ett enfrågeparti? Jo, jag tycker nog det, i alla fall till viss del. Som det är nu så spelar man dom etablerade partierna i fatet.

Självklart applåderas denna (förvisso naturliga) utveckling av sjuklövern då dom kan utkräva svar i frågor om äldrevård, skola, eller något annat ämne istället för att själva behöva sitta och försvara en invandringspolitik som fullständigt havererat (och som slutligen kommer leda till att vissa områden i vårat land blir ”no go zones” där alla som irrar sig in är legitima mål för våld).

Naturligtvis finns det ett mått av själviskhet i mitt tyckande också: jag gillar inte att Sverigedemokraterna så tydligt tagit på sig rollen som ett konservativt högerparti. Men mitt stora invändande är att man tappar fokus på frågan som är avgörande för Sveriges framtid. Om man profilerar sig som ”Kristdemokrater för invandringskritiska” så riskerar man att exkludera en stor del av den egna väljarbasen. Och inte bara det, man riskerar att återigen missa riksdagen vilket i sin tur kommer leda till att vi snart kommer få dom rasupplopp som redan nått Italien, England, Frankrike, Australien etc.

Vägen till att bli ett allomfattande parti är dessutom låång (vilket intervjun med Per Björklund visar med all tydlighet).

När man lämnar invandringsfrågan så kommer man med all säkerhet att förlora. Vassa proffspolitiker från alla politiska läger äter upp en tvekande Per Björklund utan att blinka.

Det är inte den arbetsmarknadspolitiska debatten som Reinfeldt syftade på när han konstaterade att man inte kan vinna en debatt mot Sverigedemokraterna.

Segregeringen kostar pengar, och måste kosta pengar (tyvärr)

2010-03-04T14:40:00.000-08:00

DN har just nu en artikelserie om vad dom olika politiska partierna vill göra för att minska segregeringen i Stockholm. Det Socialdemokratiska Oppositionsborgarrådet Carin Jämtin vill att man ska satsa mer pengar på utbildning och jobb i förorten. 25 miljoner kronor i en pott ska fördelas till olika skolor (en summa som jag förvisso tycker låter liten i sammanhanget). Pengarna ska exempelvis gå till speciallärare i svenska.
En annan plan som Carin nämner är att Socialdemokraterna vill införa mikrolån för småföretag där kommunerna går in med borgen vid lån på upp till 100 000 kronor.

Naturligtvis blir Carin fullständigt hudflängd i artikelkommentarerna. Dom flesta läsarna tycker att förslagen är att kasta pengar i sjön.

Det är förvisso sant, ekonomiska incitament för att minska segregering och utanförskap är oftast ruggigt ineffektiva och resursslösande.
Många vill naturligtvis hävda att det även finns en diskriminerande aspekt i det hela också. Att svenskar inte får samma möjlighet som invandrare. Jag kan förstå det, men det är ett argument som jag ogillar då pengarna trots allt måste läggas där dom behövs som mest: Det vill säga i problemområden.

När det gäller exempelvis mikrolånen så vet jag förstås inte i vilken utsträckning som kommunerna kommer få tillbaka sina pengar. Om det är från varannan låntagare eller var hundrade? Men en sak är jag säker på: det kommer bli en ren förlustaffär för kommunerna.

Men säg mig då, vad är alternativet? Situationen är ju som den är: Utanförskap kostar pengar. Det är bra att folk får veta att det kostar pengar. Det är bra att folk uppmärksammas på vilken dålig idé det mångkulturella samhällsbygget är. Det är bra att folk kan jämföra vad hjälp på plats vid oroshärdar ger jämfört med det i sammanhanget futtiga antalet människor som Sverige härbärgerar varje år.

Alternativet som dom flesta som lämnat kommentarer under artikeln tycks förespråka är att vi bör skita i förorten helt och hållet. Jag förstår även det argumentet, men jag vill påminna alla om vad en sådan utveckling kommer att innebära:
Att förvandla våra förorter till amerikanska ghetton där enbart dom starka överlever är inte givande, varken för dom som bor däri eller för dom som bor utanför.
Att låta Rinkeby bli ett Harem av Rut-avdragkärringar som skurar trappuppgångar från träck gläder kanske Moderater under något år, men ganska snart kommer det kalla samhällsklimatet få sitt genomslag även i innerstan. ”Alla ska klara sig själv-mentaliteten” kommer bita liberalerna i arslet till slut.

Situationen som den ser ut i dag kan alla i sjuklövern beskyllas för. Det är ingen idé att peka finger, det gäller bara att acceptera att notan kommer att bli stor och att den MÅSTE betalas.
Det är liksom det som utanförskapet medför: kostnader.

När man för en ghettofieringspolitik med ett näst intill omättligt intag av nyanlända invandrare varje år så ska man inte förvånas när budgeten går över styr, och man faktiskt lyckas skapa ghetton.

Att trenden med den misslyckade integrationen skulle vända och få det pensionsräddande resultatet som propagerats för i femton år nu känns inte troligt. Jag menar, 44;orna har ju gått i pension, ändå kvarstår massarbetslösheten.

Snittiden som det tar för en nyanländ invandrare att bli självförsörjande är 7 år i snitt för män och 10 år för kvinnor. Siffrorna lär bli sämre för varje år med tanke på att invandrare från exempelvis forna Jugoslavien som kom hit på 90-talet hade betydligt enklare att integreras i det svenska samhället jämfört med exempelvis en Irakier eller Somalier. Lägg där till utflyttning av svenskar från områdena och du har en verklighet där vissa människor inte ens träffar svenskar. Eller som en glad arabisk tjej beskrev sin tillvaro i Malmö ”det är precis som ett arabland”.

Vi kan i värsta fall tala om generationer innan pendeln har vänt. Om vi under dessa år fortsätter ta emot invandrare i hundratusental varje år så kommer vi få stadigvarande ghetton likt dom i USA och Sydamerika.

Den framtiden ligger inte allt för långt borta, det är ju bara att se sig om i Europa för att få en försmak. I länder som Frankrike, England, Italien och Grekland har man gått från bilbränder till faktiska rasupplopp på bara något år. Det är en utveckling som vi kommer se även här.

Nu snackar jag om förorter som dagens invandrare inte ens själva kommer vilja att besöka. Jag talar om ett samhälle där ingen kommer gå trygg. En stad där man, om man hamnar ett kvarter bort från huvudstråket aldrig mer kommer återse sin plånbok…

Carin kommer inte med några lösningar på problemen, hon beskriver bara något som måste göras för att minska lågorna. Och jag förstår folks ilska, speciellt eftersom att Carins parti är huvudskurken i den här farsen…
Men jag tror faktiskt att det är fullständigt nödvändigt att pumpa in otroliga mängder stålar i omöjliga integrationsprojekt som kommer att gå back med miljarder,
Notan för negligering av förorterna riskerar nämligen att bli fruktansvärt mycket större än så.

Efter det kan vi börja se framåt, och låta Sverige bli en stormakt när det gäller hjälp på plats vid krig och katastrofer. Vi kan bli ett land som hjälper länder med demokratiambitioner att bygga upp infrastruktur etc.

Efter några år så kan vi göra ett bokslut och se vilken hjälp som var mest effektiv: att bygga ghetton eller att dela ut mat och mediciner?

http://www.dn.se/sthlm/s-battre-skola-och-fler-jobb-i-stockholms-fororter-1.1054453

När orden inte hittar rätt och svämmar över

2010-03-03T12:42:00.000-08:00

”När man öppnar upp den här stinkande burken av PK-lögner så kommer det obönhörligen sippra ut en hel del illaluktande skit” –Exakt så tänkte jag för drygt ett år sedan.
Det var ett annat debattklimat då. Folk höll käften. Fastän dom led höll dom käften.

Jag tänkte på tjejerna. Jag tänkte på bloggbrudarna.
Jag tänkte på hur länge tystnaden skulle hålla i sig?
Dom levde ju trots allt mer i verkligheten än vad jag, som arbetande vuxen gjorde.
Jag tar sällan dom där nattbussresorna. Jag har ingen skola att gå till med skåphallar där kungar styr.

För min egen del drivs jag främst av minnet. Hur det var. Hur det kändes.
Men i dag? Jag har mitt 9-5 jobb. Jag har resvägen till och från jobbet. Sedan är det inte mycket mer. Besök i matbutiken då kanske? Ja, där stöter man ju på lite olika karaktärer förstås…
Men jag har lovat mig själv att aldrig glömma, att aldrig se ner på dom som lever i den verklighet som jag själv sett för mycket av under tidigare år.

Och ni ska veta att jag sett och upplevt. Jag är uppvuxen i förorten. Men till skillnad från hårda hiphopare så är det utan stolthet och coolhet som jag deklarerar det faktumet.
Jag kan inte påstå att den bakgrunden gett mig mer än cynisk hårdhet och nedstämdhet.
Att lämna mina ”kamrater” bakom mig var det lättaste steget jag någonsin tagit. Vad fanns det liksom att stanna kvar vid? –Vetskapen att det i min klass fanns både mordoffer, mördare och barn som fick något ofantligt jävla mycket stryk av sina fäder?

När blogggtjejerna plötsligt tog ton hade ilskan kokat upp under så lång tid att allt bara svämmade över. Det var inte tillrättalagt eller genomtänkt. Det var rent HAT som slammade upp.

När Paow, Katrin Z och andra bloggtjejer började spy upp sin galla över den havererade invandringspolitiken så var det med ordval som ”blattar” och ”abou” snarare än ”assimilering” och ”kulturer”.

Ärligare så kan tyckas, mer sanningsenligt?
Jag vete faan, mer frustrerat om inte annat.

Det var tydligt att dessa tjejer inte var vana vid att sätta så komplexa tankar i pränt. Dom hade inte tränat på återhållsamheten. Dom lät det bara spys upp: totalt! Potatisskal, magsaft och fiskrens i en illaluktande rasistisk sörja!

Och tankegångarna från tjejerna var liberala förstås. Snack om hårdare straff, utvisningar och indragna bidrag: Sådant där som jag själv slutade tänka för hundra år sedan.
Men jag minns. Det fanns en tid då jag kunde tänka saker i stil med ”alla störiga människor borde skjutas i knäskålarna” eller ”släng in alla rasister och kickers i Globen och låt dom ta död på varandra”.

Det var verkligen tvunget att vara så oförsonligt, fult och hårt.
Alternativet hade varit fortsatt tystnad.

När det nu kommer så kommer det i kaskader och fontäner.
Fullkomligt oförmildrat. Ungdomligt radikalt som en sten i ansiktet på en polis.

Exakt samma frustration som den hos förortskillen som blivit sviken av samhället gång på gång på gång. Samma ilska. Samma brist på passande ord.
Är det förvånande eller ens fel?
-Knappast.

Antisemitismen lever och frodas i Malmö även utan Reepalu

2010-03-02T14:04:00.000-08:00

Ilmar Reepalu känner sig förföljd av den ”Judiska lobbyn”. Hotbilden kan visst jämföras med den som fanns mot Olof Palme veckorna innan mordet 1986… Jag antar att det finns både PKK-agenter, Contra-medarbetare och fullgubbar från Sollentuna med i ekvationen? Eller så är det kanske judar och realister som fått Säpo att höja beredskapen?

Vilket som så är det naturligtvis för jävligt att politiker utsätts för hot. Jag är dock fullständigt säker på att Reepalu inte behöver frukta mer än möjligtvis en gräddtårta i ansiktet. – Han har nämligen intellektuella motståndare i det här fallet: Ofarliga glasögonormar med ärmlösa pullovers och chinos.
Hans motståndare garvar nog snarare åt grodorna än låter sig provoceras till våldsbrott.

Ska jag vara ärlig vet jag inte ens riktigt vad Ilmar sagt som är så kontroversiellt?

Fastän jag läst vad han sagt och påståtts sagt flera gånger nu så har orden inte fäst hos mig.
Visst, jag antar att det kan ses som lite kontroversiellt att påstå att inga judar utsatts för hot under 2009 i Malmö, förutom i samband med Davis cup-demonstrationen, men samtidigt så förminskas ju problemen i samhället jämt. Jag vet inte varför man skulle göra ett undantag när det gäller just hotet mot judar?

Svante Weyler på Sveriges radio tyckte dock att det var dags att ta bladet från munnen och spelade in en ganska tillspetsad krönika i "God morgon Världen" om Ilmars påstådda antisemitism.

För mig är det här väldigt mycket ett slag mellan två bemedlade PK-iter med starka drama queen-kvalitéer.
Antisemitismen är på alla sätt levande och frodande i Malmö, men det är knappast Ilmar som står för det tunga artilleriet: Den delen sköter män med rötter i mellanöstern med bravur.

Tillika frodas hatet mellan kristna MENA-invandrare och muslimska diton i Malmö, Södertälje och var hän dom råkar blandas. Det är nästan så att man börjar tveka på det mångkulturella samhällets förträfflighet…

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/reepalu-overvager-polisanmalan_4353867.svd
http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=438

Percy Nilegård, en biografi

2010-02-21T09:30:00.000-08:00

Under ganska lång tid har jag närt tanken att någon dag skriva en biografi över Percy Nilegård.

Till skillnad från dom flesta humorkaraktärer så utvecklas Percy hela tiden. Han är inte statisk som en Kapten Klänning eller Kurt Olsson, utan genomgår faktiskt stora förändringar under sina år i TV-rutan.

Första gången man såg Percy var i egenskap av producent till TV-programmet ”Glenn Killing i manegen”.
Det var uppenbart att han hade kapital i ryggen på den tiden: kanske egna, lånade eller ärvda?

Han satsade stort på produktionen och skrev in mycket TV-tid åt sig själv i programmet för att bygga sitt varumärke och saluföra sina produkter.
Han gjorde bland annat reklam för tandkrämen Niledent, den enda jakarandafärgade dentalprodukten. Vid sidan av detta agerade han mecenat åt den skönsjungande artisten Loke Martinzon.

TV-programmet och den efterföljande showen på Berns måste betraktas som Percys största framgångar i yrkeslivet.

Tyvärr gav satsningen inte den avkastning som han hade hoppats. Målgruppen för den fräcka, ungdomliga humorn i programmet genererade inte tillräckligt många potentiella köpare av jakarandefärgade dentalprodukter, eller ljuv musik från Loke Martinzon.

TV-äventyret hade ätit upp mycket av det ursprungliga kapitalet. Man kan göra en liknelse med Internet-bubblan på 90-talet om man så vill. Percy var helt enkelt tvungen att dra åt svångremmen. Glenn Killings arvode var i stort sett noll, så honom behöll han, men Robert Gustavsson som hade katapultiserats till stjärnhimlen var för dyr att behålla.

Hoppet från ett eget TV-program på SVT till en radiokanal på AM-bandet, inhyst i en brandstation kan naturligtvis ses som ett nedköp, men Percy visste bättre än någon att ”appearance is everything”.

Han fortsatte upprätthålla bilden av sig själv som den lyckade affärsmannen. Hans marknadsstrategi ”Marketing by not asking any questions first” höll så när på att ge honom nytt kapital. Han fick dock nöja sig med en back läsk i slutändan.

Radiostationen gick i konkurs.

Den barskrapade Percy var nu i desperat behov av kapital. Transporter ordnades genom att han kontrakterade den naivt godtrogne Tommy Bohlin med löfte om betalning i efterskott.

Med en skåpbil till sitt förfogande begav sig Percy och Tommy ut på vägarna för att leta efter kapital.

Jan Fuglesang, VD för Fuglesangs bryggerier blev den utvalde mannen. Av ren slump hade dom bägge männens vägar och korsats, och när Percy insåg hur lättmanövrerad Janne var så var resten en piece of cake.

Percys plan var helt sonika att i rollen som managementkonsult hjärntvätta Jan till lämna över företaget till honom.

Jan följde Percys minsta vink och snart var företaget i Percys händer. Bryggeriet revs och flyttades till Estland. Jan tog livet av sig, och Percy avslöjade för sin finlandssvenske psykolog Dr Laban, att han dödat en kille med en lie på en firmafest, och att han enbart är lycklig när han är elak.
Dr Laban kontrade med att den enda sanna glädjen är kemisk glädje.

I Estland, och med nytt kapital säkrat uppenbarade sig en ny affärsidé för Percy: bussresor till Baltikum för ensamma män som söker kvinnligt sällskap.

Här skulle man kunnat sätta ett lyckigt slut för Percys företagande: Idén kändes bra och helt rätt i tiden med det nya, öppna Europa, men tyvärr hade Percy otur att hamna i sällskap med busschauffören Lasse Kongo.

Här blottläggs Percys nederlag som människa och kapitalist för första gången. Han kan helt enkelt inte upprätthålla den vackra fasaden längre.

Sätter man Percy under skäppan så ser man att han inte är en bättre människa än Kongo. Percys kostym har nu för första gången börjar bli fläckig och flottig.
Detta är också första gången som Percy framställs som mänsklig, för på något underligt sätt så älskar han faktiskt den buttre alkoholisten Kongo. Dom bägge männen tyr sig till varandra: Ett livslångt vänskapsband knyts mnellan dom bägge.

Hade Percy anlitat en annan busschaufför, investerat mer tid och pengar i logistik så hade företagandet med ensamma män blivit en hit, men nu rinner allt ut i sanden. Det enda som återstår när resan är över är den förödande vänskapen mellan Percy och Lasse Kongo.

Hoppar vi fram till år 2000 så står Glenn Killing helt på egna ben. Han har nu helt och hållet frigjort sig från sin forna chef. Glenns karriär är på topp och han har till och med lyckats sätta upp en föreställning på Grand Hôtel.

Helt oväntat gör Percy och Kongo plötsligt entré i showen.
Glenn som under många år hunsats av Percy hade kunnat vara fördömande över Percys ynklighet där han kommer in på scenen i en regnkappa med stora hål i. Men här är det Glenn som tar på sig rollen som Mecenat. Han låter Percy och Kongo genomföra ett shownummer, där Kongo, den sjungande token från Södertälje, cyklar på en enhjuling med stödhjul medan Percy halar ett positiv.

Glenn säger till dom bägge uteliggarna att dom kan få mat om dom vill. Percy som det senaste året livnärt sig på att äta råa ägg direkt från Seven-elevens kyldisk skiner upp som en sol ”med bestick, på tallrik etc!?”.

Detta är det sista livstecknet från Percy Nilegård. Vi kan bara hoppas att han snart är på banan igen med nya projekt och investeringar.

Folk som spelar ynkliga borde kanske remmas upp?

2010-02-16T12:21:00.000-08:00

Det gick hett till i Vilhelmina Kommunfullmäktige häromdagen. Socialdemokraten, tillika Riksdagsledamoten Karl Gustav Abrahamsson hamnade i en debatt med Centerpartisten Maria Kristoffersson. Maria kallade KG:s förslag ”fåniga”, och KG kontrade med att säga att ”hade det varit en vanlig människa så hade jag kanske remmat upp Maria, men nu råkar vi ju vara släkt”.

Jag måste erkänna, uttrycket ”du borde remmas upp” har helt gått mig förbi fram tills nu. Själv använder jag hellre uttrycket ”randa” när jag går i polemik med meningsmotståndare, det känns hårdare på något sätt. Andra uttryck som jag gillar, är att kalla mina antagonister för Gauleiters eller Texas-gubbar: That’s how I roll!

Aftonbladet skrev att Joakim Risberg blev ”fly förbannad” över KG: s utspel. Tittar man på videon så ser man dock något helt annat: Joakim ser ta mig tusan ut att vara nära lipen.

Det är som om han på ALLVAR tror att KG ska ta av sig bältet där i Fullmäktigesalen och börja prygla sin kvinnliga släkting.

Näe, det tror han naturligtvis inte, så varför då det dramatiska överspelandet? Jo, därför att det finns en politisk vinning i att göra ledsenblicken och börja tala om kvinno- och människosyn. Det är naturligtvis FRUKTANSVÄRT genomskinligt.

Visst, uttrycket var onödigt, men folk är känsligare än kukhuden i det här landet.
Det är löjligt. Det handlar om ORD. Det handlar inte om härskartekniker eller översitteri, det handlar om ett skämtsamt uttryck som inte har något med verkligheten att göra: ni vet, lite som Centerns politik…

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article6618709.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6616119.ab

Patrioten i mig

2010-02-15T12:04:00.000-08:00

OS: Det är egentligen bara i sportsammanhang som jag blir patriot. Sanningen är att jag blir löjligt patriotisk. Det är inte ovanligt att jag fäller en tår eller två när det går bra för Sverige.
Som i dag då.
Charlotte Kallas vinst på 10 kilometer fritt var inte överraskande. Jag trodde på det stenhårt redan innan start med tanke på hennes facit och form. Icke desto mindre var vinsten enormt glädjande!

Under hela loppet satt jag satt längst fram på soffkanten och försökte hålla händerna på ett speciellt sätt så att det inte skulle bringa otur.
Löjligt, vansinnigt, en fix idé –Jag vet.
Det var knappt så jag kunde andas när hon körde svängen ner mot upploppet.
Tack gode gud att det höll (sportevenemang är för övrigt det enda tillfället då jag blir religiös)!

Jag tror stenhårt att vinsten berodde på händernas placering.
Jag tror stenhårt att vinsten berodde på gud.

Nu när OS är igång så följer jag i stort sett ALLT som visas på TV (bara det finns svenskt deltagande). Det enda som begränsar mitt TV-tittande är sömn och arbete. Helst hade jag velat vara ledig dom här veckorna så att jag kunnat dedicera hela min vakna tid åt freestyle, skridsko, skidor och rodel.

I mångt och mycket är det här damernas OS för svensk del (förutom på längdskidåkningen där det ser bra ut på både dam och herrsidan). Jag tror fortsatt på Anna-Carin Olofsson Zidek och Helena Jonsson i skidskyttet. Det var helt klart en vallamiss i första loppet så nu lägger vi det bakom oss.

Sedan har jag några personliga OS-favoriter som inte nämns så mycket i förhandssnacket. En av dessa är Hanna Falk. Visst, att Hanna ska vinna i sprinten, som går i ”fel” stil (klassiskt) känns inte så troligt, men jag vill inte skriva bort hennes möjligheter helt och hållet.
Att en ung tjej slår världen med häpnad har hänt förr, och hennes genombrott under säsongen påminner lite om Kallas i Tour de ski.

Några som jag också hoppas på, men som egentligen borde vara chanslösa är Damkronorna. Det är hippt att slå ner på damhockeyn, men den prestation som Damkronorna gjorde i förra OS när dom slog ut dom överlägsna amerikanskorna är något som jag vill uppleva igen.
När Maria Roth och Kim Martin, den gången, stod i den mixade zonen och skakade på huvudena med tårfyllda ögon är det enskilt största OS-minne som jag har.

http://www.svd.se/sportspel/nyheter/os-guld-till-kalla_4270795.svd

En dag på Youtube

2010-02-13T15:52:00.000-08:00

Jag har för mycket fritid…
Jag kan verkligen sitta nån timme eller fem, och bara trycka mig fram mellan olika klipp på youtube. Vägarna fram till guldkornen kan vara helt Bizzarra. Ibland minns jag inte ens hur det gick till. Som i dag. Det hela började med att jag letade efter Tom Green-klipp. Bland annat stötte jag på detta klassiska ”Slutmobile” klipp där Tom målar om sin farsas bil.

Tom Green är enligt mig en grovt underskattad komiker som var pionjär när det gäller den grovkorniga MTV-humorn som slog igenom i slutet av 90-talet. Hans efterföljare har varit många, alla från Fredrik och Filip till Pjamas-gänget, Dom Joly, Jamie Kennedy, Andy Milonakis och Bam Magera.

Nåväl, det hela fortsatte med att jag kollade in videor där Tom Green och en rad kända rappare, som Xzibit och Flavor Flav körde freestyles. Tom Green har ju haft en karriär som rappare innan han blev ett namn för TV.

I slutet av det där klippet med Tom Green och Xzibit så hör man beatboxaren Rahzel. Därför var steget inte långt till denna intervju som Nardwuar gjorde med Rahzel:

Där igenom hamnade jag slutligen vid detta fantastiska klipp med två av musikvärldens största genier:

Och nu menar jag verkligen genier i ordets rätta bemärkelse. Rahzel är "the godfather of noise", världens bästa beatboxare. Han har arbetat med alla från Justin Timberlake till Björk. Han har även gjort saker solo:

Och sedan Mike Patton då, en gång i tiden sångare i Faith no more, nu mera frilansmusiker i en rad olika band med skiftande inriktningar. I det här exemplet gruppen Tomahawk:

Att Patton och Rahzel skulle paras ihop vid något tillfälle var naturligtvis svårt att förutspå, men det är fullständigt logiskt om man tänker efter.
Det ligger i bägges natur att jämt söka nya grepp och stilar. Det är en "match made in heaven" skulle man kunna säga. Deras samarbete är lika naturligt som en sökväg på youtube.

En hyllning till SVT

2010-02-10T14:02:00.001-08:00

Jag är trött på att SVT jämt och ständigt ska sablas ner. Jag vet att det är populärt i realistkretsar att skriva SVT så här: ”(S)(v)t”. Ja, vi fattar, det är partitillhörigheten på dom som jobbar där, fyndigt…

Men ärligt talat, är det ens sant?
Jo, en stor majoritet av SVT: s anställda är PK-vänstermänniskor med noll kontakt med verkligheten, men samtidigt, SVT har dom senaste åren varit jävla raka i debatten.
Dom är inte nyliberala och undflyende som TV4.
På SVT visas faktiskt reportage om tvångsgifte i muslimska länder, man visar reportage om romska stöldligor i Italien, man debatterar med Sverigedemokrater, Evin Rubar tillåts göra reportage etc.

Vad har TV4: a att erbjuda? Vad har femman? Vad har trean?
INGENTING naturligtvis.

Visst, det finns fortfarande en del gamla dinosaurier på SVT som hindrar debatten, men i mångt och mycket har SVT skött sig jävligt mycket bättre än samtliga andra mediekanaler.
På Debatt vitpixlar man inte, det är Aftonbladets gebit. På SVT visas högkvalitativa serier och dokumentärer.

Ta bara kvällens utbud. Det här är ett högst personligt urval, men ändå: Först var det Succéduon med Anders och Måns. Avsnittet med den svarta butlern är något av det bästa som producerats inom svensk humor (man får gå tillbaka till Killinggänget eller Varanteaterns SVT-produktioner för att hitta samma kvalitet). Efter det var det Landet brunsås, en Karin af Klintberg-produktion (naturligtvis). Ett informativt och underhållande program med den sylvassa Lotta Lundgren, den skönt dumflummige Erik Haag, samt det komiska geniet Henrik Schyffert. Efter det visades Korrespondenterna som handlade om den hopplösa situationen i Afghanistan.

Jag tittar i stort sett bara på SVT. Det är Antikrundan, miniserier som Familjen Babajou eller De halvt dolda. Kulturprogram som Kobra och Kulturnyheterna. Vinterstudion är ett måste på helgerna. Snart är det OS också, naturligtvis har SVT dom bästa kommentatorerna och experterna även där.
Den breda underhållningen är också SVT: s påse: Melodifestivalen, Stjärnorna på slottet, På Spåret etc.

TV4 har vad? Nått jävla löjligt dansprogram med TV4: a ”profiler”…

Hur kan man annat än älska SVT?

Folk som hatar SVT borde tvångsdeporteras till Sydamerika för att få uppleva den kommersiella TV: n i all sin prakt: Sexistiska tävlingsprogram och RIKTIG politisk censur.

Summa summarum: Rör inte mitt SVT!

Omröstning på DN.se

2010-02-10T11:46:00.000-08:00

På DN.se genomförs nu en omröstning om hur man skulle röstat om det var Riksdagsval i dag. I skrivande stund ser resultatet ut såhär:

Moderaterna 29 %
Folkpartiet 9%
Centerpartiet 4 %
Kristdemokraterna 4 %
Socialdemokraterna 11 %
Miljöpartiet 13 %
Vänsterpartiet 8 %
Något annat parti 16 %
Har inte bestämt mig 7 %

Smart nog har DN skrivit en disclaimer: ”Resultatet ska inte ses som representativt för allmänheten och inte heller för Internetanvändare eftersom urvalet av de röstande är okontrollerat. Det bör alltså tolkas med viss försiktighet.”

Detta är ett helt korrekt. Att resultatet inte är överensstämmande med resultatet av en telefonundersökning med vägda siffror är en självklarhet.
Det är dock uppseendeväckande (om än ej förvånande) att enbart 11 % av dom röstande i enkäten valt att lägga sin röst på Socialdemokraterna.

Om man drar parallellen till den ”kapade” TEXT-TV-omröstningen där Sverigedemokraterna fick 46 % av rösterna så skulle man kunna säga att någon har kapat Socialdemokraters Internetuppkopplingar i detta fall. Jag menar, något fel måste det ju ändå vara när Socialdemokraterna ligger ca 27 % under siffrorna från SIFO:s telefonundersökning.

Näe, så är det naturligtvis inte, det är ingenting som är kapat här. Svaret går snarare att hitta i det faktum att den Socialdemokratiska väljarbasen sällan läser DN, inte pga av att DN är Oberoende liberal, utan pga att den Socialdemokratiska väljaren generellt sätt är helt jävla ointresserad av politik.

Det ickeexisterande ”intresset” manifesterar sig en gång var fjärde år, det får räcka så.

Att rösta på Socialdemokraterna är en plikt och en tradition. Röstdagen är en högtidsdag på samma sätt som Julafton: Man firar den/går till valbåset, men man har glömt varför man gör det (för att fira Jesu födelse/för att rösta fram ett parti som faktiskt kan förbättra landet vi bor i).

Dagens Socialdemokrati har INGENTING med klasskamp eller Socialism att göra. Att enträget hänga sig kvar som ÖVERTYGAD Socialdemokrat år efter år är ett gigantiskt mysterium.

Jag antar att dom Socialdemokrater som verkligen brinner för partiet kan hittas bland dessa elva procent. Resterande 27 % har inte ens ork till att trycka på en knapp…

En strejk som handlar om vad?

2010-02-03T14:22:00.000-08:00

Ibland känns det som om… Korrektion: det känns ALLTID som om medierna glömmer att berätta hela historien när det är konflikt mellan arbetstagare och arbetsgivare. Som i fallet med Renhållningsbolaget Liselotte Lööv, det känns som om man måste läsa mellan raderna för att få någon slags rätsida på historien.

Om jag förstått det hela rätt så har sopåkarna hittills arbetat på ackord: man får betalt för hur mycket man hinner göra på en dag. Lukrativt ekonomiskt, men slitande för kroppen.

Företaget vill nu att arbetarna ska gå över till månadslön istället. Lägre lön, längre arbetstider.

Detta verkar vara en ganska vettig grundtanke. Fasta arbetstider och fasta löner låter som en förbättring i mina öron (även om lönen är lägre än dom 30k+ som man kunnat dra in hittills).

Jag tror mig dock se att detta inte är allt vad konflikten handlar om. Det finns en genuin rädsla att dom fasta månadslönerna också kommer att innebära större arbetsmängd.

Idag har sopåkarna kunnat riva av sitt pass tidigare än planerat. Detta har förvisso varit slitigt och stressigt, men man ska inte underskatta vad det innebär för någon som arbetar med ett otroligt tungt arbete. Att komma hem tidigare har nog inte bara varit skönt utan i många fall rent befriande.

Arbetarna själva hade önskat att ackorden blev kvar, men tvärtom vad man får för intryck av i tidningarna så är deras önskan att maxtaket i poängssytemet faktiskt borde sänkas. Man ska inte, bara för att man är ung, kunna arbeta slut på sig själv fullständigt för att nå en hysteriskt hög bonus.

Oavsett om konflikten handlar om pengar eller arbetsmiljön så gör arbetarna rätt när dom nu säger att dom ska följa ALLA regler som finns uppsatta som dom hitintills skitit i. Detta innebär att dom inte tänker hämta sopor från platser där det inte är sandat och skottat, att dom inte tänker lyfta säckar som väger mer än trettio kilo etc.

Detta är något som sopåkarna borde ha gjort för länge sedan, för hur ”bra” ackorden än har varit, så vore det trots allt bäst om lönerna blev fasta och arbetsförhållandena bättre.

Istället för att rusa mellan husen så borde dom snarare sakta in på takten och verkligen ge sig faan på att detta, likt väl som andra kroppsarbeten, ska vara något man ska kunna arbeta med tills man går i pension vid 65-års ålder. Perspektivet borde till och med vara längre än så: även efter att man gått i pension ska man ha en dräglig tillvaro.

Så alltså: sänk takten och acceptera den sänkta lönen.

Om detta innebär att Liselotte Lööv skulle minska sin omsättning och på sina bara knän be om att man går tillbaka till ackordslöner igen, so be it.
Ackord är ett förlegat skit.
Att slita ut sin kropp i förtid är förlegat skit.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sopgubbar-forlorar-i-ad_4202475.svd
http://www.svd.se/stockholm/nyheter/risk-for-sopkaos-i-stockholm_4205961.svd
http://www.dn.se/sthlm/sopakarna-chockade-efter-domen-1.1039040
http://www.dn.se/sthlm/sopkonflikten-detta-har-hant-1.1038962
http://www.dn.se/sthlm/transport-rasar-mot-ads-beslut-1.1039065

Vi SD-sympatisörer uttrycker oss oproportionerligt mycket

2010-02-03T13:11:00.000-08:00

Riksdagspartierna anställer nu folk som ska jobba med sociala medier i valrörelsen. Rädslan att Sverigedemokraterna ska äga arenan är förlamande. Det är ett agerande i ren desperation, för vad ska egentligen en Centerpartist eller Socialdemokrat twittra och blogga om? Finns det något som dessa människor brinner för? Finns det någon som brinner för vad en Kristdemokrat har att säga om exempelvis skolfrågan? (gäsp)

Jag menar, även om man har betalt för att chatta så måste det ju finnas någon substans i det man skriver… Någon intressant vinkel, något som gör att just det ämnet känns VIKTIGARE än det faktum att det just nu brinner i våra förorter.

För det är precis vad man har att konkurrera med: Den viktigaste frågan någonsin i svensk historia vs Något småaktigt gnabb mellan sex mittenpartier…

I dag är SD-sympatisörer totalt dominerande bland sociala medier. Inte som strategi, utan genom ett brinnande MÅSTE.

Engagemanget har inte uppkommit som ett resultat av något hemligt dekret som gått ut från Jimmie Åkesson, det handlar helt enkelt om att vi är jävligt många som är jävligt trötta på samhällsordningen. Det är även därför som Vänsterbloggarna tar en så tydlig andraplats. – Dom är visserligen färre, men dom är också trötta på hur samhället ser ut, vill få till en förändring.

Viljan att förändra saker väcker av naturliga skäl engagemang.

Ta valfri debattartikel som avhandlar SD i kvällstidningarnas Internetupplagor. Titta på kommentarerna (om dom inte modererats bort). Titta på vilka bloggar som länkar till artikeln.
Vilka dominerar?
Hur MYCKET dominerar vi?`

I ljuset av det är det inte förvånande att en löjlig parti-sympati-omröstning på Kanal 5 och TV4:s text-TV gav ett, för etablissemanget, beklämmande resultat.

263 SMS-röster på Sverigedemokraterna var nog för att TV4 och Kanal 5 skulle stänga omröstningen. Då var Sverigedemokraterna uppe i 46,1 % av rösterna…

DN gick ut stenhårt med att SD hade kapat valet. Hur det skulle gått till när röstningen var begränsad till en röst per mobilnummer är oklart. Det är inte så viktigt när det gäller Sverigedemokraterna. Något lurt var det säkert…

Vad sägs om NEJ. Vad sägs om att förklaringen kan hittas i att Sverigedemokrater faktiskt engagerar sig mer än människor som slentrianröstar på Moderaterna eller Socialdemokraterna.

Vad sägs om att ungdomar, där Sverigedemokraterna är tredje största parti enligt senaste skolvalet, faktiskt har större benägenhet att SMS-rösta än trötta gubbar och tanter som röstar på Socialdemokraterna för att dom ”alltid gjort det”?

Hur engagerad är gemene Moderat eller Socialdemokrat i dag? Hänger majoriteten av dessa människor ens med i den dagliga politiska debatten? Kan dom nämna några ministrar? Har dom ork till att bry sig? Är det ens viktigt med politik? Är måhända altanen och trädgården viktigare?

För oss SD-vänner är det definitivt viktigt. Vi är helt på det klara med vad det innebär att vi välkomnar motsvarande en SAAB-fabrik av arbetslösa människor var fjortonde dag till Sverige.

Vi är på det klara med vad det innebär kanske just DÄRFÖR att vi enligt våra belackare är lågutbildade, arbetslösa stackare som tvingats leva för mycket i verkligheten. Kanske just därför att vi inte haft tid att förkovra oss i trädgårdsfrågor och andra viktiga bestyr som man håller sig till i rasrena bostadsområden.

Vi hade säkert haft en betydligt friskare och opåverkad syn om vi hade fått leva det goda livet. Vi hade varit mindre engagerade då också, lite mer… slentrian.
Lite mer proportionerliga i våra uttryck.

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/sd-misstanks-ha-kapat-opinionsmatning-1.1037857
http://www.dagensmedia.se/asikter/debatt/article116672.ece

En historia fylld av cynism

2010-01-31T12:25:00.001-08:00

För ett tag sedan gick jag runt planlöst i en bokhandel och tittade på Historieböcker. Det fanns en bok där som provocerade mig något enormt. Den hette någonting i stil med ”100 historiska personer som jag älskar”. Författarinnan hade skrivit tillrättalagda personporträtt av några av historiens finaste män. Det var det vanliga gamla gänget av politiker, musiker och religiösa ledare. Inga överraskningar.

Utan att öppna boken (bilderna på omslaget var nog) så stod det helt klart för mig att alla som porträtterades i den hade tilldelats någon slags PK-gloria som kändes banal och tillrättalagd.

Hur kan man ens nämna hundra historiska personer som man älskar? Själv kan jag inte komma på ett enda namn. Se bara här hur dåligt det går när jag försöker:

Gandhi –Vägrade ta sig an svarta personers ärenden när han jobbade som advokat eftersom att han var en fullblodsrasist. Dessutom hade han en ganska äcklig lavemangfetischism som inkluderade unga flickor.

Churchill –Var med och introducerade nymodigheten Koncentrationsläger som dödade uppemot 28 000 Boer.

Dalai Lama –Teokratiförespråkare som skrattar åt allt och vill att Tibet återigen ska bli ett religiöst land där man tillämpar medeltida kroppsbestraffning som nålar i ögonen på meningsmotståndare och tjuvar. ”Hihihi”, för att citera Dalai Lama.

Clinton –Dödade Vince Foster…

Carter -Gav pengar och pepp-talks till Talibanerna (well, det var ett agerande som kom tillbaka och bet USA i arslet).

Moder Theresa –Religiös sadist som gillade att plåga barn på sitt barnhem. Tvingade dom bland annat att sova på stålsängar utan madrasser för att dom på det sättet skulle botgöras från sina synder.

Såhär fortsätter det med historisk person efter historisk person… Det är väl ingenting att älska?

En historia utan minsta spår av cynism

2010-01-31T11:46:00.001-08:00

I dag när jag tog bussen hem så var det två väktare som började samtala med busschauffören. Det var lite så där allmänt jobbprat om vädret och avåkning vid blixthalka etc. Chauffören berättade att denna tur, var den sista i hans yrkesliv. Han skulle åka med bussen till bussgaraget och där få sin sista avlösning.

Han var sjuttio år fyllda. Enligt Swebuss bestämmelser får man inte köra buss efter att man fyllt sjuttio. Han berättade att han hade haft det här jobbet sedan 1980.
Han var modest, hävdade att det fanns andra busschaufförer som hade jobbat många fler år än vad han själv gjort.

Den buss som han nu körde var hans absoluta favoritbuss genom alla tider. Han berättade att den hade varit vit från början och att inredningen hade bytts någon gång på 90-talet.

Dom två väktarna var genuint intresserade av hans berättelser, och imponerade över mannens långa karriär.

Själva var dom i 25-årsåldern och hade nog svårt att greppa det där med någon som haft ett och samma yrke i trettio år. I vått och torrt hade han kört sin buss, i solsken och polarkyla. Tidiga mornar. Sena nätter.

En ung kvinnas röst hördes över radion, hon förmedlade att det nog inte skulle finnas någon avlösare vid bussgaraget trots allt, mannen skulle tvingas jobba över några timmar. Hennes order löd ”finns det ingen ersättare där ute så gå in på kontoret och hämta upp nyckeln”. Mannen tog emot ordern utan att ifrågasätta. Han var van vid att tvingas jobba över, en sista gång skulle inte göra någon skillnad.

Den ena väktaren petade den andra väktaren på axeln och halvviskade fram ”jag tror att det där med den saknade avlösaren är en bluff, dom har säkert planerat en överraskningsfest”.

Japp, det tror jag också faktiskt! Jag hoppas det i alla fall.

Guldbaggegalan 2009

2010-01-25T13:32:00.000-08:00

Som vanligt när det svenska filmåret summeras så slås jag av hur mycket bra film som jag missat. För jag tillhör den där smala gruppen människor som verkligen älskar svensk film, men som sällan tar mig biografen.

Fyra filmer som försvann lite under galan var Apan, Flickan, Metropia och Mammoth. Jag har bara sett den sistnämnde och måste tillstå att den trots sina kvaliteter ändå är Lukas Moodyssons sämsta film (vilket på inget sätt betyder att den är dålig). Apan vill jag gärna se, speciellt med tanke på hur mycket jag älskade Farväl Falkenberg. Metropia och Flickan låter också väldigt spännande.

Att Män som hatar kvinnor skulle vinna storslam var ju ingen högoddsare, och den var säkert värd sina utmärkelser om man gillar actionfilmer. För min egen del är den typen av filmer med påklistrad punkestitik, stora explosioner och kampsportsinslag något som Hollywood kan hålla sig till. Det intresserar mig inte. Men gillar man sånt så är det säkert välförtjänt.

Att Michael Hanecke vann pris för bästa utländska film var jävligt rolig. Jag har Hanecke-boxen hemma, och det är filmgodis rakt igenom. Det vita bandet lär ju också hålla klass.

Ebbe the movie vann välförtjänt priset som årets dokumentär. Karin af Klintberg och Jane Magnusson måste helt klart vara något av dom hårdast arbetande människorna i svensk media!

Det var kul att Bröllopsfotografen fick pris för både manliga biroll och manus. Kjell Bergqvist och Ulf Malmros är ju ett enastående team. Lägg där till Tuva Novotny och Björn Starin och du har ett DREAM TEAM. Bröllopsfotografen har jag dessutom sett och den är numera, tillsammans med Smala Sussie en av mina absoluta favoriter när det gäller svenska komedier.

Det bästa valet som pristagare under kvällen alla kategorier var dock Anki Lidén.
Jag älskar den kvinnan! Hon är något av en doldis i svensk film, men hennes rollprestation som den döende mamman i Mitt liv som hund är nog den starkaste rollgestaltningen som jag sett i svensk film (jämte Livia Millhages roll i Miffo och Stellan Skarsgårds roll i Den enfaldige mördaren).

Stort grattis till Anki! Nu blir det till att gå och se I taket lyser stjärnorna, Flickan, Apan, Metropia och alla andra grymma filmer som jag har missat!

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/kommersiella-val-av-juryn_4150189.svd

Vitpixla eller inte, det är det som är frågan?

2010-01-25T10:19:00.000-08:00

Som bloggare är man fri att sätta sin egen agenda, att sätta upp sina egna förhållningsregler.
Det finns vissa saker som jag försökt hålla mig till i så stor utsträckning som möjligt:
* Att inte skriva för personligt
* Att inte skriva om enskilda fall

Den andra punkten har hindrat mig från att skriva många texter.
För mig är ETT mord, eller EN våldtäkt inte värd en text, eftersom att den säger väldigt lite om helheten. Dom gånger som jag trots allt skrivit om enskilda händelser så har det i stort sett alltid handlat om hur händelsen har beskrivits i media.

Det kan vara allt från att ett dödsfall från en balkong avskrivs som olyckshändelse, till att en Jihadist-resa till Pakistan av tidningarna beskrivs som en semesterresa av några naiva tonåringar.

Det är bara när folk farit med osanning som jag valt att skriva ut namnen. Jag har kategoriskt valt att inte publicera bilder på våldtäktsmän, eller ”politiska motståndare”, den typen av polemik intresserar mig inte. Jag tycker tvärtom att det är ganska otäckt (både när det sker på vänsterbloggar och högerbloggar).

Ett annat ställningstagande gäller vitpixling. Var drar man gränsen? När är det berättigat att gå ut med en gärningsmans etnicitet?

Jag menar naturligtvis inte bokstavligt talat ”vitpixling” nu. Det är aldrig rätt att måla ansiktet vitt på fotografier som kvällstidningarna gör, men när är etniciteten av vikt?

För mig som inte skriver så mycket om enskilda fall är detta sällan ett problem, för kvällstidningarna är det dock ett superdilemma då man gärna gottar sig i detaljer, men inte gärna vill tillskriva etnicitet någon del av förklaringen. Valet man gör då är oftast att skriva spaltmeter när svenskar är gärningsmän… och notiser när gärningsmannen är utlänningar (jämför Hagamannen med våldtäktsmannen Babyface).

På dom invandringskritiska bloggarna (dit även denna blogg räknas) så finns det en vinkling åt andra hållet, både pga av hur det faktiskt ser ut i verkligheten, men även pga den agenda som man valt att ha (ingen av oss, varken till höger eller vänster är utan agenda).

Vad man däremot sällan hör, är debatten om i vilka fall som etnicitet har betydelse?
Bloggen Politiskt inkorrekt skrev för ett tag sedan om mediebevakningen av mannen som lurade försäkringskassan att han var rullstolsburen men sedan blev tagen på bar gärning då han hade setts dansa med en av kaninerna på Liseberg.

Det var naturligtvis en historia som i sig var jävligt lustig, men ännu lite roligare blev det när det visade sig att denne irakiske bidragsfuskare gång på gång, i tidningsillustrationer hade framställts som en etniskt svensk gubbe.

Jag tycker att den historien sätter ämnet lite på sin spets.
Var det relevant att mannen var irakier?
Visst, tidningarna borde inte ha ritat honom som etnisk svensk i sina teckningar, men hade hans etnicitet någon relevans i övrigt?
Hade det varit berättigat att skriva ut att han var etniskt SVENSK om så hade varit fallet?

Svaret där kan naturligtvis inte vara JA på den första frågan och NEJ på den andra, något så när konsekvent måste man faktiskt vara oavsett vilken agenda man har.

Om man i samtliga fall gjorde en etnisk kategorisering så skulle ju det visa på en grov överrepresentation bland vissa grupper. Men i enskilda fall så är det ganska irrelevant.

Det viktigaste enligt mig är att man inte undanhåller statistik (eller som i Sveriges fall, låter bli att sammanställa statistik om etnicitet och brottslighet, då denna kan komma att bekräfta fördomar som den styrande eliten inte känner sig bekväm med).

Men som sagt var. När en etnisk svensk skjuter ihjäl sin syster, är det då mindre relevant att skriva ut etniciteten än om syskonparet hade varit Irakiska kurder?

Kan man kategoriskt tillskriva det första mordet ett resultat av sinnessjukdom, och det andra ett resultat av någon slags hederskultur?

NEJ, inte i det enskilda fallen naturligtvis.
I det större perspektivet är det dock väldigt troligt att morden kan kategoriseras just på det sättet.

Kändis-bloggare kulturberikad på bio

2010-01-25T08:03:00.001-08:00

Japp, nu är det officiellt, ”Inget val” ger sig in i nöjesjournalistiken, rapporterar direkt från ankdammen i den Stockholmska bloggsfären. Naturligtvis var jag tvungen att ge texten dess rättmätiga kvällstidningsrubrik!

Kändisen Katrin Zytomierska gick på bio nyligen, Snabba Cash.
Oturligt nog var biljetterna slut i innerstan så Katrin, hennes man Bingo och deras gemensamma barn Ringo (hepp!) åkte till Heron City som fortfarande hade biljetter kvar.

Well, det var en resa som Katrin aldrig lär göra igen. Hon blev så störd inne på bion att hon var tvungen att skriva en hattext när hon kom hem. Bara spy ut sin ilska över dom idioter som hade suttit på bion och gormat, skrattat åt felöversättningar av Serbokroatiska ord etc.

Katrin använde sig av ordet blatte i sin text, skrev att det inte var förvånande att folk såg ner på folk som betedde sig som dom i biosalongen.

Det fanns egentligen inget sensationellt i Katrins beskrivning av kvällen. Det var ingen som satt och sköt mot bioduken (vilket är ett faktiskt problem i svarta, fattiga områden i USA), det var ingen som våldtogs den kvällen, ingen som blev cuttad. Det uttalades inte ens ett enda litet mordhot.

Det som var förvånande var att Katrin blev så överraskad av ungdomarnas agerande, som att detta var första gången i hennes liv som hon upplevt något liknande?

Vad lever man egentligen i för skyddad verkstad om skräniga ungdomar på ett biopalats i förorten kommer som en överraskning?

Såhär har det ju sett ut dom senaste femton åren. Det lär inte bli bättre dom närmaste femtio…

Katrin, jag hoppas att du använder din nyvunna kunskap, inte till att bespotta ditt polska arv eller genom att ge folk epitet ”blattar”, utan genom att beordra dina innerstads-väninnor att göra en studieresa till Heron City för att själva uppleva Snabba Cash i den miljön. Det ger ju dessutom filmen lite 3D-känsla eftersom att man då omges av människor som inget hellre vill än att framställa sig själva som dom hårda grabbarna i filmen.

Tillägg: Nu är Katrins text bortplockad från bloggen vad det verkar.

Därför vägrar den medvetna vänstern ta debatten med Sverigedemokraterna

2010-01-21T23:20:00.000-08:00

Den medvetna vänstern? Ja, det finns faktiskt en sådan.
Dom är få till antalet, men huvuddelen av Vänsterpartiets medlemmar är faktiskt relativt medvetna (ägghjärnor som tror på konspirationer, nyckelskramlande våldsverkare och partiledare som inte fattat att dom inte tillhör samma klass längre borträknat).

Jag talar helt enkelt om majoriteten av vänsterpartiets väljare, dom som i högsta grad faktiskt lever i verkligheten.

Dessa människor är fullständigt på det klara med att förorten suger. Dom förstår att kriminaliteten är ett faktiskt, verkligt hot. Dom vet eftersom att dom själva lever i det. Skillnaden är att dom valt att vara naivt hoppfulla om att en förändring kan ske, och att denna förändring kommer förena alla arbetare, oavsett ras, kultur eller kön.

Deras politiska drömmar bygger på förhoppningar, i dom flesta fall utopiska sådana.
Dom hoppas och tror att arbetarklassen ska resa sig, och med enad röst deklarera att nog är nog!

Dom hoppas och tror att både företagsledare och religiösa ledare ska tvingas avsäga sig makten när arbetarklassen väl blir tillräckligt medveten om sin situation.

Denna ”medvetenhet” är dessutom alltid nära förestående. Varje minsta politisk framgång i övriga världen (läs Sydamerika) tolkas som ett tecken i tiden. Revolutionen kommer alldeles snart till Sverige.
Strax.
Snart så…

Men trots denna naiva världssyn så finns en alldeles korrekt analys av vad en debatt med Sverigedemokraterna skulle innebära för vänstern.

Man skulle förlora den. Stort.

Man kan inte gärna gå in i en debatt och säga att alldeles snart så kommer Black cobras-Hamid och Nazist-Peter enas i sin klasskamp. Det är liksom inte trovärdigt att försöka framhäva en sådan surrealistisk ståndpunkt i en debatt där meningsmotståndaren kommer med fakta och statistik.
Man kommer förlora tio gånger av tio.

Vänsterns taktik är därför att varje gång som ”högerextrema” (vänsterretorik för Sverigedemokrater) har haft torgmöte så ska vänstern komma dit dagen efter och hålla ett eget torgmöte.

Man undviker dock kategoriskt att ta debatten direkt med Sverigedemokrater.

Det är ett fritt val. Ett taktiskt smart val.
Det är enklare att hålla upp en bild på Jimmie Åkesson och säga ”titta på den här galningen” och sedan flina lite, än att verkligen argumentera med honom.
I en debatt riskerar man ju snudda vid obehagliga sanningar som inte går att vifta bort genom argument som att Jimmie handlar alla sina kläder på Dressman.

Det är betydligt enklare att komma tillbaka dagen efter och tala ideologi och drömmar till redan frälsta, än att ta debatten inför åhörare med krav på saklighet.

Problemet för vänstern är bara att ”dom redan frälsta” blir färre hela tiden.
Det är ett damned if you do, damned if you don´t-dilemma eftersom att vänstern förlorar hur dom än gör.

Jag har skrivit det här förr och jag skriver det nu igen: drömmar och ideologi är inte fel att hålla fast vid. Tvärtom så hoppas jag att folk så långt som det bara är möjligt försöker upprätthålla någon slags naiv humanism, hur mörk världen än ter sig.

Man behöver inte alls slå ner på enstaka kulturer eller människor, man kan bara torrt konstatera att det bästa som kan göras i dagens Sverige är att minska invandringen.
Dels så kommer det göra livet lättare för alla dom invandrare som idag är utan arbete, plus då att pengarna gör större nytta på plats än vad dom gör om man investerar dom i svenska ghetton.

Ta Haiti som exempel, det ger naturligtvis mer för Haiti om man satsar pengar på uppbyggnad av sjukvård och vägar, än vad 1000 hitskickade, blivande arbetslösa någonsin kan ge.

Men så länge som den medvetna vänstern (japp, fortsatt medvetna trots allt) håller fast vid sina hundraåriga profetior som aldrig slår in så kommer dom förlora debatten om dom väljer att ta den.

Det kommer dom dock aldrig göra. Dom skyr frågan som elden.
Det finns ett klassiskt youtube-klipp som demonstrerar den rädslan väldigt väl: Lars Ohly attackerade Fredrik Reinfeldt hårt i en debatt om att antalet socialbidragstagare har ökat kraftigt, Reinfeldt slog då tillbaka med orden:
– Om det är så att socialbidragen har ökat så vet jag vad det beror på, men om Lars Ohly vill tala invandringspolitik så är det en helt annan debatt.

Den SKRÄCK som man kunde avläsas i Ohlys ögon där och då är något som jag inte ens önskar min värsta fiende. Ohly skakade på huvudet med en blick som deklarerade ”oh no you didn´t”. – Det är en outtalad överenskommelse naturligtvis, det där ämnet rör man inte.
Ingen är mer medveten om detta än vänstern.

Personligen tycker jag att det är synd att vänstern inte tar debatten med Sverigedemokraterna. Dels så hade det varit intressant att få infallsvinklar från annat än liberala möghuvuden som misstagit fotbollsspelare och maträtter för politiska argument, dels så hade det varit välbehövligt för vänstern att få en reality check.

Vänstern behövs fortsatt som en motvikt mot dom borgerliga idealen som växer sig större för varje dag (nu senast ville Centern skrota Arbetsförmedlingen exempelvis!). Privatiseringsiver, lönedumpningar, bemanningsföretagshelveten – Se där, några av dom områden där Vänsterns röst är viktig.

Jag ser inte ner på vänstern för valen dom gör. Däremot tycker jag att deras drömmar borde anpassas bättre till verkligheten. Om inte annat än för att se till att dom inte åker ut från Riksdagen, vilket ju är en uppenbar risk (ja, risk, inte chans!)

Den ”Store Satans” motiv

2010-01-21T13:53:00.000-08:00

Ofta får man höra från folk att USA: s motiv som världspolis är ekonomiska intressen.
”enda anledningen till att USA gick ut i krig med Irak var pga all olja”.

Man har hört det argumentet förr, inte sant?

Men tyvärr tycks dessa personer glömma bort att länder som Afghanistan och Somalia inte har mycket mer att erbjuda än grus och damm.

Och så har vi Haiti då…
Elva tusen amerikanska soldater är på plats: Den ekonomiska vinningen är naturligtvis noll och ingenting. Tvärtom så är det en ren förlustaffär för en stormakt som hade kunnat skövla och plundra hur mycket som helst om dom bara hade lust till det.

Dom hade kunnat köra en repa genom hela Afrika om dom hade lust. Roffat åt sig av diamanter och tandguld.

Dom väljer dock att låta bli.

Det är dags att folk börjar erkänna att USA: s motiv snarare är ideologiska än ekonomiska.
Vad ska USA med Haiti till? Öppna McDonalds-restauranger bland ruinerna? Gräva efter olja bland liken?
Dessutom så har det ALLTID varit såhär. Det fanns inget att hämta i Vietnam, inget guld vid regnbågens slut.

Det enda motiv som någonsin funnits har varit att sprida sin världsåskådning till människor som är ”för korkade för att inse sin egen misär”.

Man kan naturligtvis ifrågasätta riktigheten att gå ut i krig med ett fattigt land för att införa nya normer, det kan naturligtvis avskrivas som ren galenskap. Man ska dock inte underskatta att kristna amerikaner likt George W Bush faktiskt hade större drömmar än olja när han invaderade Irak.
Ideologiska drömmar.
Drömmar om att den kristna värdegrunden och moralen skulle köpas av ett folk som var svältfött på frihet. Så dumt! Så naivt!

Med exakt samma dumdristiga naivitet går nu USA in i en fredlig aktion på Haiti.
Drömmen är dock den samma. Obama knyter näven och fyrar av ett ”Yes we can!” och ler sitt vita ”American dream-leende” in i kamerorna.
Yes we can!
Vi är amerikaner god dammit!

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ju-mer-militar-desto-battre_4121983.svd

Pojken och vargen

2010-01-18T14:12:00.000-08:00

Pojken och vargen är en fabel som alla känner till, det sedelärande budskapet är ”ljuger man tillräckligt många gånger så slutar folk lyssna”.
Exakt så är det nu. Dom etablerade partierna försöker vinna legitimitet i ett ämne som dom kategoriskt ljugit om i flera år.

Det är nästan komiskt att se politikerna rada upp sig i denna charad. Tror dom verkligen att man kan dra exakt samma slutsatser som SD, påstå att det är något HELT annat, och sedan komma undan med det?

Jag menar, att påstå att det finns fundamentalistiska terrorister i våra förorter trodde jag var en åsikt som enbart kunde uttryckas av sinnesrubbade nazister? Är det inte ungefär så som ni har uttryckt saken tidigare? Jag kanske minns fel? Jag kanske är felunderrättad?
Jag får väl gå tillbaka i arkiven här för att kolla hur det var?

Och nu vill alltså dessa människor som ljugit (JA ljugit!) sno tillbaka ämnet och påstå att dom alltid har varit på det klara med att problemen funnits.

Ja, vi säger väl så…
Och exakt VAD har någon av dom etablerade partierna gjort med denna kunskap?
Slagit ner stenhårt mot Al-Shabaab-fästen i Rinkeby?
Utvisat Jihadister som åker och krigar på semestern i hemlandet?
Nähä, inte det.

Men lite har man trots allt gjort den senaste tiden.
Mona Sahlin åkte till exempel till Rinkeby och dansade Somalisk dans.
Nalin Pekgul satte på sig en kort kjol (som slutade nere vid vaderna).

Inte ALLS populistiskt (och den här meningen är inte ALLS ironisk)…

Tror verkligen politikerna att folk är så dumma att dom inte skådar igenom dessa lögner?
Tror dom att man kan ropa varg om det främlingsfientliga hotet från nazisterna i Sverigedemokraterna och sedan angripa exakt samma områden som SD angriper med någon slags underlig ”såhär har vi allt tyckt-mentalitet”?

Nej, ni har inte alltid tyckt så här. Under många år har ni viftat bort kritiken mot det fundamentalistiska Islam som trams. Som LÖGNER. När Sverigedemokrater, eller humanister för den delen, har nämnt problemen med terroristorganisationer som frodas i förorterna så har ni skrivit bort detta som rasistiskt dravel skapat av en skadad hjärna.

Så sätt nu på er långkjolarna igen, och sluta lisma för guds skull!
Ert agerande är fullständigt genomskinligt.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sd-retorik-dubbelt-hot_4106635.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/oro-i-fororter-het-sakerhetsfraga_4106545.svd

365 dagar, 365 blogginlägg

2010-01-16T14:19:00.001-08:00

Ett år. Ett år av bloggande.
Med detta, mitt 365: e inlägg så har jag nu nått målet som jag satte upp för mig själv. Jag har uttömt många ämnen känner jag. Det har blivit en hel del upprepningar på slutet.

Min ambition från början var att det skulle sluta här. Att jag inte skulle skriva mer nu. -Så blir det inte!
Det kan jag inte förmå mig själv att göra.

Innan jag startade "Inget val" så hade verkligen inget val. Det fanns inga kanaler där jag kunde ge utlopp för mina politiska tankar. Jag hade kanaler för min poesi och andra texter, men vart livrädd varje gång jag snuddade vid dom känsliga ämnena.
När jag sedan påbörjade min bok "Det börjar inte här" så vart jag helt enkelt tvungen att starta bloggen.

Även fortsättningsvis så kommer jag skriva under namnet "Inget val". Jag tänker dock inte pressa fram texter fram över. Har jag något på hjärtat så kommer jag ge uttryck för det.
Kanske inte varje dag, men varje dag som jag har något att säga.
Förhoppningsvis leder det även till höjd kvalitet som resultat.

Inte minst i år kommer det finnas anledning att skriva en hel del. Snart kommer det där valet som kommer föregås av den fulaste valkampanjen någonsin. Det kommer vara så mycket propaganda i tidningarna att Stalin hade rodnat.

Kulturdebatten

2010-01-16T14:16:00.001-08:00

Min favoritbloggare Milla, skrev nyligen om Sverigedemokraternas kulturpolitik.
Det handlade om det som många ser som en självklarhet: att Konstnärliga provokatörer inte ska få statligt stöd. Jag gillar verkligen Milla, jag vet att hon inte har något problem att se sig själv som en del av ”Verklighetens folk”.

För mig är dock frågan mer komplex än så.
Jag är en art house goon.
Jag gillar sådant som ingen bryr sig om: 70-tals punk, brutal garbage wrestling, battle rap, Svensk hiphop, Seriemördarbiografier, Michael Haneke-filmer och vardagsrealistiska underground serier.

Jag gillar vad många betraktar som skräp.
Jag gillar insult-komiker. Jag gillar nördig humor alá Clerks.
Jag gillar lågmälda Wes Anderson-filmer, eller semidokumentärer av Harmony Khorrine.
Jag gillar Mare Kandre-romaner och nojsig drone-metal som spräcker trumhinnor.

Mina kulturella förebilder ligger ganska pyrt till om SD skulle få som dom vill när det gäller kulturen. Jag förstår det, jag uppskattar det till och med.
Debatten är viktig. Man kan tycka att den saknar komplexitet om man så vill. Man kan avskriva mig som dåraktig för att jag försvarar det flummiga. Och i fallet med den provocerande konsten av Anna Odell, Dan Park eller NUG så är det svårt att försvara konsten med moral och etik som utgångspunkt.

Ibland kommer jag på mig själv tänkandes att jag nog sitter på ganska höga hästar när jag lyfter fram filmer på Youtube med 200 views som ”det roligaste som någonsin gjorts”. Är inte, rent logiskt sett, en video med en skrattande bebis det roligaste som någonsin gjorts? Jag menar, den har ju typ femhundra miljarder tittare, och det måste ju ändå betyda något…

Rätt eller fel? Är jag, som tillhör den smala, smala, lilla, lilla elitistiska enamansgrupp som anser mig vara finare med min egensinnighet verkligen rätt person att bedöma hur kulturpengar ska spenderas? Borde inte demokratin styra även där? Om folk hellre vill se Göta Kanal 2 än en sexuellt utmanande homoutställning så borde väl deras röst gälla?

Men jag kan inte låta bli. Jag hyser en FÖRHOPPNING om att det smala och egensinniga ska lyftas fram. Jag hoppas att det ska komma en våg, likt den i början på 90-talet då Nirvana öppnade portar, inte bara för musik, utan för alla andra kulturella uttryck med INTEGRITET och HJÄRTA.

På 2000-talet har mycket av det där gått förlorat. Nu är det uppföljarna och storsäljarnas tid. Det är Stieg Larsson-trilogier och Rocky 6, det är ”Ericsson Globe presenterar Sting och U2”. Det är helt enkelt en jävla massa dinosaurier där ute som tjänar en jävla massa cash på folks nostalgi.

Det är heller inget snack om att den smala kulturen får betydligt MINDRE i bidrag än dom stora projekten. Budgeten för filmen ”De ofrivilliga” räcker inte ens till kaffepengar vid inspelningar av filmer som den om Arn.

Jag lägger alltid stor vikt vid det moraliska och etiska i mina inlägg.
Vad som är rätt och riktigt.

I den här frågan så är jag väldigt konfliktfylld. Å ena sida önskar jag att det som är underground ska nå upp ovan jord och få sitt ekonomiska erkännande, å andra sidan är jag helt med på att det smala, inte sällan flummiga och vänstervridna ligger väldigt långt från folkets önskan om kultur.
Jag är själv fördömande på det området. För min egen del är det finkulturen som skaver mina hälar. Jag kan helt enkelt inte relatera till den. Jag kan inte se vitsen med balett eller opera. Jag får krupp av P1 och DN: s kultursidor.

Men, å andra sidan, vem är jag att döma? Det finns ju dom som gillar sådant.
Det bästa vore kanske ändå att fortsätta låta kulturen stå utanför politikernas makt.

Tro dock inte för ett ögonblick att det vänstervridna inte stör mig. Det är inget snack om att Johan Rheborgs ord om SVT är sanning:

”Vad faan är SVT? Jag börjar tänka på Hans Villius gamla hårbotten. Jag börjar tänka på vinyl 107, eternithus och Östtyskland. SVT vad är det för någonting? Det är någon slags, vad ska vi säga, informationssamhällets svar på skolmat. Ris à la malta för bidragsälskande vänsterpartister. En massa jävla… Det är inget annat, SVT är inget annat än ett jävla onanihus för Suzanne Osten och hennes moatjé Etienne Glaser. Det är en massa kulturkärringar som springer runt där klädda i senapsfärgade stuprör och springer runt och pratar om att hylla Kerstin Thorvalls vitala sexliv. Lägg ner skiten för faan!

Den typen av observationer ger mig dock hopp. Allt är inte hugget i sten. Dom kulturella uttrycken förändras genom tiderna. Kulturen har en förmåga att spegla sin omvärld, och verklighetens folk kan bidra till en större jämvikt, förhoppningsvis utan att det smala offras ytterligare.