Ebba lägger handen över luren och vänder blicken mot Robin som sitter med plågad min på parkettgolvet.
– Dom säger att vi ska stanna i lägenheten. Polis och ambulanspersonal är på väg
– Okej, men släpp inte blicken från gården! Jag vill veta var det där svinet tar vägen!
Robin gestikulerar hetsigt med pekfingret mot fönstret.
Knäet är uppdraget mot hakan.
Tänderna blottlagda av smärta.
Ebba lutar sig fram och tittar ner mot porten igen. Ingenting händer där nedanför. Hon har inte släppt blicken från gatan sedan hon påbörjade samtalet med 112. Ärligt talat så hyser hon inget större hopp om att Peter ska komma att dyka upp i hennes blickfång nu så här lång tid efteråt.
Det ter sig mer och mer troligt att Peter av någon anledning fortfarande är kvar inne i huset. Tanken gör henne livrädd. Tänk om Peter kommer tillbaka för att mörda henne och Robin?
När Peter slutligen vågar sig in i köket så sitter Anna med den silvergrå laptoppen i knäet. Hon ger honom en mörk blick under ögonbrynen. Följer honom med ögonen när han sätter sig ner på stolen. Det är inte alls samma blick som hon gav honom tidigare, den av åtrå. Hatet lyser igenom i blicken nu och han vet exakt vad det är som stör henne.
– Jag lyssnade på din intervju på Ring P2 med Topas, den fanns på youtube, säger Anna svalt.
– Jag hörde det, säger Peter med huvudet böjt.
– Jag måste säga att jag hatar dom åsikter som du förde fram där
– För att? Frågar Peter kort och blåser spelat nonchalant i det redan kalla glaset med te.
– För att jag har flera invandrarvänner. Jag känner flera muslimer, och jag tycker att dina åsikter är rasistiska. Det är helt fruktansvärda åsikter
– Du tror alltså att jag talade om dina vänner? Varför skulle jag bry mig om dina välanpassade vänsterpolare som går omkring med palestinasjalar, hänger på Café String och pratar om det senaste avsnittet av Desperate housewifes. Varför skulle jag bry mig om dom?!
– Vi hänger inte på String…
– Näe, men då hänger ni väl på Stureplan eller Söderns hjärta då. Vem faan bryr sig om var ni hänger! Jag har inga vänner, ingen familj, inget jobb, det är därför som jag ser världen så klar och tydlig!
Ilskan är felriktad, han vet... Redan innan orden har formulerats klart känner han kallsvetten tränga ut i pannan. Han vet ingenting om Anna och hennes vänner.
– Du tror att du har en perfekt vy av verkligheten från fönstergluggen i din källare, men sanningen är att fönsterrutan har immat igen av din självgoda andedräkt. Världen hade inte varit så ful om du hade tagit dig tid att besöka den
Den välartikulerade formuleringen av Anna får Peter att andas tungt. Han skäms. Inte över sina åsikter, men över att hon ska behöva höra om dom.
Helst hade besparat Anna dom där tankarna om religion som ett satans gift. Han vill inte ge henne kunskap om vissa kulturers bakåtsträvande fulhet. Det står i total kontrast till hennes naivistiska barnatro och hennes förmenande om alla människors lika värde. Han vill inte gärna slå sönder sådana illusioner, i alla fall inte i detta fall då det gäller någon som han verkligen bryr sig om, och som mer än någon annan förtjänar epitetet ”god”.
Vad ska det fylla för funktion att få henne att hata?
Insikten om hur världen ser ut är inte en så särdeles skön eller tillfredsställande känsla. Det är mycket enklare att leva kvar i en värld där svaret på alla frågor om ondska kan förklaras med ”USA” och ”Imperialismen”. Den vite mannens skuld känns knappt ens som ett myggbett längre.
– Du har helt rätt, vi släpper det, jag vet ingenting om det där…
– Har du sett vad dom skriver om dig på Internet?
Annas fråga bryter av och fångar Peters intresse.
– Nej, jag har inte haft tid
– Jag kan visa dig, säger Anna och ställer ifrån sig datorn på bordet och skjuter sin stol intill Peters.
En del av honom vill verkligen inte veta, en annan del vill se exakt allt som finns att tillgå.
Karaktärsbeskrivningen av honom på info88 är äcklande.
Omgivningen hade betraktat honom som älskvärd och försynt i hans ungdom. Han hade betraktats som snäll. Lite för snäll för sitt eget bästa. Han var killen som aldrig sa ifrån. Han var killen som jämt gick åt sidan och som aldrig tog någon plats.
Nu är han plötsligt ansedd som stor och stark, en hjälte bland människor vars väggar pryds av Hitler och Mengele.
Hans samtal till ”Ring P2” har hittat sin plats till nyhetssidor och bloggar. Han är hatad av många förstås men det är ändå dom positiva kommentarerna som syns mest, och som sårar honom djupast. Hur kan dom anse att det han hade gjort är bra?
Där och då, läsandes kommentarerna så inser Peter vilken ynklig jävla fegis han verkligen är. Dom beskriver honom som ”en faderlandshjälte”, ”en arisk krigare”.
Han har hotat folk, skadat folk. Till och med dödat en annan människa för att för fram sin åsikt. Med vilken rätt har han gjort det?
När han läser hur han beskrivs som modig så vill han bara kräkas. Nu mer än aldrig någonsin förr är han den fegaste mannen på jorden.
Fortfarande fäster han blicken i marken när han går förbi folk på stan. Alltjämt vågar han inte närma sig andra människor.
Livet han levt har varit ledsamt. Ett liv fullt av brustna drömmar, men han drömde i alla fall förut, nu blir allt bara kolsvart när han stänger ögonen.
Anna har rest sig upp från stolen utan ett ljud och står nu snett bakom Peter. Framåtlutad över hans axel beskådar hon, utan att säga något, det som står att läsa på bloggar och Internetforum.
Peter vänder sig snett åt sidan och möter hennes blick. Det är inte samma blick som hon gav honom tidigare när han satt på stolen och hon tvättade hans sår, den av åtrå. Det är heller inte samma blick som hon gav honom när han kom in i rummet nyss, den av hat. Den blicken hon nu ger honom förmedlar bara hånfull överlägsenhet. Hon skakar på huvudet med näsan riktad uppåt och drar pekfingerspetsen från pannan ända ner till hakan.
Tystnaden bryts av Peter.
– Dom hyllar mig. Nazisterna.
– Och det smärtar dig? Frågar Anna med sylvass sarkasm i rösten.
– Ja, det sårar mig, för jag är inte som dom
– Inte det?
– Nej, jag hoppas i alla fall inte det…
– Du är innerst inne en snäll människa Peter, det tror jag verkligen att du är, men du måste förstå att det du gjort är fel
Sättet hon säger det på, ordvalen, tonfallet, det låter EXAKT som en mamma som talar till ett busigt barn. Den där åtrån känns väldigt avlägsen just nu.
Peter sitter tyst och fortsätter läsa. Ärligt talat så vet han inte vad han ska känna. Handen glider ner mot jackfickan. Pistolen! Han har fortfarande pistolen på sig. Handens rörelse stannar upp. Han vill inte skrämma Anna.
Monday, August 31, 2009
Sunday, August 30, 2009
80-talet -lite enklare, lite roligare...
Dagens klassiker är en riktig skrattfest. Jag dör varje gång jag ser den här!
Den får mig också alltid att osökt tänka på Just D:s hitlåt 87-87. Man undrar ju förstås vad som hänt med dom här snubbarna? Lever dom? Har dom arbeten?
Min favorit är snubben med dom galna ögonen som gormar "krrrrosssa kommunismen!". HAHAHAHA!
Den får mig också alltid att osökt tänka på Just D:s hitlåt 87-87. Man undrar ju förstås vad som hänt med dom här snubbarna? Lever dom? Har dom arbeten?
Min favorit är snubben med dom galna ögonen som gormar "krrrrosssa kommunismen!". HAHAHAHA!
Saturday, August 29, 2009
Bok: Det börjar inte här. Kapitlet 15 –Det får aldrig brännas
– Vad har hänt, frågar Anna.
Peter dröjer länge med svaret. Han håller fortfarande händerna på knäna, totalt utmattad av dagars strid.
– Jag har kramp, får han slutligen ur sig.
Anna drar handen genom Peters hår. Fingrarna fastnar i tovorna. Håret är flottigt. Torkad lera och stelnat blod har bildat mörka dreadlocks.
– Vi måste få dig ren, säger Anna och leder Peter stapplande till badrummet.
Bakifrån, med händerna på hans axlar drar hon av honom den söndertrasade jackan. Hänger varsamt upp den på handdukskroken. Hon funderar på att lämna honom, låta honom vara ifred med sig själv, men nyfikenheten är för stor, hon kan inte slita sig själv eller blicken från honom.
När Peter tar av sig t-shirten så blottas överkroppen och dess skador.
Hon chockas över hur han ser ut men hindrar sig själv från att fälla en kommentar.
Hela vänsterarmen är blågul och man ser spår av blod som runnit. På högersidan av magen finns ett stort svart blåmärke som skulle kunna tyda på att något inre organ har brustit.
Peter sätter sig ner på toalettlocket. Han börjar gråta. Okontrollerbart.
Han vet inte vad det är som kommer över honom. -Press som släpper kanske? Att han för första gången på mycket länge befinner sig hos någon som han skulle beteckna som vän?
Anna sätter sig på knä framför honom på badrumsmattan och drar baksidan av handen mot hans kind. Sedan börjar hon också gråta. Hon vet inte heller varför? -En kedjereaktion som när någon gäspar? -Press som släpper kanske? Att hon för första gången på mycket länge befinner sig hos någon som… Anna släpper tanken.
När Peter reser sig upp så gör han det utan att föra bort Annas hand vilket får handen att pausera i luften för ett ögonblick innan den faller ner mot sidan av hennes kropp igen.
Peter vänder henne ryggen, går några meter in i rummet innan han knäpper upp byxorna. När han drar ner byxorna så blottläggs ett nytt stort blåmärke. Det sträcker sig runt hela högerbenet, en femton centimeter tjock, blå ring runt låret.
Anna drar blygt huvudet åt sidan utan att släppa Peter med blicken.
Han står nu där enbart iklädd sina boxerkalsonger. Han tittar sig snabbt i spegeln för att se hur han ser ut när han gråter, för att beskåda dom små spräckta blodkärlen runt ögonen. Sedan går han in i duschen.
Peter hör badrumsdörren stängas bakom honom. Han tar av sig kalsonger och hänger dom över duschkabinen. Han slår på blandaren på hög värme och ser det blodröda vattnet rinna ner i golvbrunnen vid fötterna. I imman slår han handflatan mot pannan med kraft och lutar armbågen mot kaklet. Han drar handen över ansiktet och ner över bröstet.
Känslorna som kommer över honom är dubiösa. Han är lycklig, det känns som om han är hemma nu, som om detta är allt han drömt om. Samtidigt så vet han att han egentligen borde fortsätta springa, att det inte är säkert här. Men han orkar inte fly längre, varken fysiskt eller psykiskt. Ångern är en annan känsla han känner. Det är inte det att hans skäms över sitt värv, tvärtom, han kan till och med känna stolthet över det han gjort. Samtidigt är han rädd att han har förvandlats till något som han hatar. Han vill fortfarande kunna se sig själv som humanist, som en person kapabel att känna medlidande.
Hur mycket han än kan försvara sina handlingar inför sig själv så vet han att det kommer bli svårt att försvara det för den han gillar. Hon kommer aldrig förstå eller acceptera, det vet han.
Peter hostar plötsligt till. Börjar hosta mer och mer. Den föregående hostningen retar halsen till en ny. Till slut så står han framåtböjd igen. När han tittar ner i den kupade handen så ser han stänk av blod. Svart blod. Han blöder inuti.
Peter lutar huvudet uppåt, blundar med ansiktet riktat mot duschmunstycket innan han stänger av kranen. Han kramar vattnet ur håret genom att med händerna forma håret till två tofsar i nacken.
Han kliver ur duschen och tar ner en stor rosa handduk från en krok på dörren. Torkar sig och färgar det rosa rött. Fortfarande rinner blodet från näsan.
Expresskokaren tjuter till när vattnet börjar puttra. Anna slår av strömbrytaren och häller vattnet i tekannan. Det tar inte mer än 30 sekunder så har dom bägge lotusblommorna slagit ut i blom av värmen.
När hon tittar ut i hallen så ser och hör hon Peter yr kliva ut från ångorna i badrummet. Den nedblodade rosa badhandduken har blivit ett höftskynke. Med foten drar hon till sig stolen och hjälper honom ner till sittande vid köksbordet.
– Låt mig få ta hand om dina sår, säger hon och påminns om sina tidigare år inom vården, innan bloggande blev ett yrke som man kunde leva på.
– Tack, svarar Peter och tittar för första gången in i hennes ögon.
För ett ögonblick stannar blicken där men snart viker Peter undan. Det får inte brännas, det får inte bli för ärligt, då backar han undan. Så har det alltid varit.
Anna gör inte mycket mer än att känna på hans kropp med händerna. Hon har visserligen en tvättsvamp i handen som hon har doppat i varmt vatten, men mest är det en ursäkt för att få beröra honom. Sedan den där dagen då han dök upp och räddade henne har han funnits i hennes tankar. Och nu då? Han är ju i stort sett naken där han sitter på stolen framför henne. Hon sitter på knä och drar fingrarna över hans armmuskler.
Han är inte den muskulösa typen, men heller inte otränad. Hans kropp tycks vara en konsekvens av näringsfattig mat och långa promenader. En typisk arbetarklasskropp, en sådan som Thåström besjöng i ”Mona Tumba slim club”, en sådan kropp som arbetarklassen hade innan avtalsenliga löner och hamburgarna kom och gjorde dom feta.
Peter blundar vid beröringen. Det var länge sedan någon tog i honom på det sättet. Det var länge sedan någon brydde sig.
Hennes handflata glider över hans bröst och ner över magen. Han ger ifrån sig ett isande ljud av smärta och välbehag när handen kommer för nära.
Handen förs upp igen, glider upp över hans bröst. Huden färgas vit för en kort sekund där hon sätter sina tryck. När Peter inte längre känner händerna mot kroppen så öppnar han ögonen.
Hon är framåtlutad, tittar stint in i hans ögon, henne mun bara tjugo centimeter från hans.
Hennes blick ger inte med sig och nu orkar han inte längre kämpa emot.
Han greppar hennes kinder med bägge händerna och för hennes mun mot sin. Smärtan försvinner.
Blodet som runnit över hans ansikte blandas med saliven i deras munnar.
Men sedan viker han plötsligt undan huvudet.
Han kan inte, det känns fel, det finns för mycket oro. Det gnager för djupt inom honom för att han ska kunna slappna av. Det handlar inte bara om vad tungan ska göra, det handlar om mer än så. Det är fasansfullt det han gjort och hon är så ren. Så vän.
– Vad är det? Egentligen vill hon inte veta och tror heller inte att något svar kommer ges, men hon frågar i alla fall.
Peter biter sig själv i tungan för att inte säga att det beror på att hon är för ”ren” och ”vän”, det är en gammeldags bild av kvinnan som han inte vill vara med och cementera, dessutom är han övertygad om att Anna skulle ha hatat ett sådant epitet.
– Jag kan inte… Jag… Du kommer inte vilja… Du kommer inte gilla…
Peters oförmåga och tunghäfta har hittills fått passera, men nu tröttnar Anna. Hon har ännu inte frågat… Hittills inte tvingat honom att berätta. Men så ställer hon då frågan, det är ju oundvikligt.
– Vad har hänt som gör att du ser ut på detta sättet?
Peter blinkar till några gångar för att hitta fokus med ögonen innan han besvarar frågan.
– Jag har slagits. Jag har försökt undvika att bli slagen. Jag har flytt. Jag har sprungit. Jag har krälat
– Jag hörde ljuden i trappen, jag hörde om Otto Mittorin, säger Anna med en anklagande röst och allvarliga ögonbryn.
Peter fryser till för ett ögonblick, vågar knappt ens ställa följdfrågan.
– Vad har du hört? Får han slutligen ur sig.
– Jag har hört att han är död och att du kanske var den som gjorde det. Jag hörde något som lät som pistolskott här i huset nyss också.
Svaret uteblir.
När tystnaden inte bryts så ställer sig Anna upp, går bort mot diskbänken och slår upp teet i ett av dom två uppställda glasen. Den gulröda drycken ryker av hettan och hon bränner sig först mot kanten när hon försöker greppa glaset.
Hon tar ett nytt grepp, nu med så knapp kontaktyta hon kan utan att riskera tappa taget, och för glaset till bordet.
Hon sätter sig på en av stolarna vid köksbordet, blåser bort ytspänningen och tar en försiktig klunk av det varma innehållet.
– Nå? Vad gör du här egentligen? Varför hjälper jag dig?
Hon vet att det är mer av en provokation än en fråga men hon måste ändå fråga eftersom hon verkligen inte vet varför hon ska hjälpa honom. Han måste ju åtminstone kunna svara på vad det är han flyr från?
Det kommer inget svar, Peter bara sitter där en meter ifrån henne, tyst, med blodet droppandes från hakspetsen.
På bordet framför Anna ligger ett Yuan-mynt, ett minne från samma resa där Lotusblommorna inhandlades. Anna ställer myntet på högkant och knäpper till med pekfingret så att myntet spinner till en boll mot den röda duken.
– Det här med Otto var det du?
Peter tittar upp och följer myntet med blicken, låter det stanna till helt och fullt innan han har tar sig kraft till att svara.
– Ja, svarar han.
– Varför gjorde du det?
– Det var en olyckshändelse, jag vill bara tala med honom. Skottet brann av i kampen när han attackerade mig. Jag såg aldrig var skottet tog
– Det lät inte som en olycka när jag hörde om det, ett skott i hjärtat från nära håll
– Jag visste inte…
– Det finns kläder att låna där inne, säger Anna med svarta ögon och pekar Peter i riktning mot sovrummet.
Peter reser sig med besvär. Stödjer sig mot stolskarmen och sedan mot dörrlisten på väg ut från köket. Han hämtar sin jacka från kroken i badrummet och går sedan in till sovrummet.
På överkastet har Anna lagt fram sin kollektion av herrkläder, kvarlämnade effekter från tillfälliga krogförbindelser.
Bilden i garderobens spegelglas får Peter att skaka på huvudet och konstaterar att han i sin nya klädsel skulle kunna ta jobb som Assclown på någon IT-byrå för hipsters.
Näsblodet har upphört. Dom sista resterna av torkat blod torkas av på någon killes kvarglömda Fruit of the gloom t-shirt. Plötsligt hör han sin egen röst strömma ut från köket, en surrealistisk upplevelse. Även fast han inte hör dom enskilda orden genom väggen så känner han igen samtalet. Han känner igen det genom ordrytmen och den upprörda tongången. Han sätter på sig den blöta jackan över t-shirten och väntar någon minut med att gå in till Anna igen. Han vill först låta rösterna dö ut.
Peter dröjer länge med svaret. Han håller fortfarande händerna på knäna, totalt utmattad av dagars strid.
– Jag har kramp, får han slutligen ur sig.
Anna drar handen genom Peters hår. Fingrarna fastnar i tovorna. Håret är flottigt. Torkad lera och stelnat blod har bildat mörka dreadlocks.
– Vi måste få dig ren, säger Anna och leder Peter stapplande till badrummet.
Bakifrån, med händerna på hans axlar drar hon av honom den söndertrasade jackan. Hänger varsamt upp den på handdukskroken. Hon funderar på att lämna honom, låta honom vara ifred med sig själv, men nyfikenheten är för stor, hon kan inte slita sig själv eller blicken från honom.
När Peter tar av sig t-shirten så blottas överkroppen och dess skador.
Hon chockas över hur han ser ut men hindrar sig själv från att fälla en kommentar.
Hela vänsterarmen är blågul och man ser spår av blod som runnit. På högersidan av magen finns ett stort svart blåmärke som skulle kunna tyda på att något inre organ har brustit.
Peter sätter sig ner på toalettlocket. Han börjar gråta. Okontrollerbart.
Han vet inte vad det är som kommer över honom. -Press som släpper kanske? Att han för första gången på mycket länge befinner sig hos någon som han skulle beteckna som vän?
Anna sätter sig på knä framför honom på badrumsmattan och drar baksidan av handen mot hans kind. Sedan börjar hon också gråta. Hon vet inte heller varför? -En kedjereaktion som när någon gäspar? -Press som släpper kanske? Att hon för första gången på mycket länge befinner sig hos någon som… Anna släpper tanken.
När Peter reser sig upp så gör han det utan att föra bort Annas hand vilket får handen att pausera i luften för ett ögonblick innan den faller ner mot sidan av hennes kropp igen.
Peter vänder henne ryggen, går några meter in i rummet innan han knäpper upp byxorna. När han drar ner byxorna så blottläggs ett nytt stort blåmärke. Det sträcker sig runt hela högerbenet, en femton centimeter tjock, blå ring runt låret.
Anna drar blygt huvudet åt sidan utan att släppa Peter med blicken.
Han står nu där enbart iklädd sina boxerkalsonger. Han tittar sig snabbt i spegeln för att se hur han ser ut när han gråter, för att beskåda dom små spräckta blodkärlen runt ögonen. Sedan går han in i duschen.
Peter hör badrumsdörren stängas bakom honom. Han tar av sig kalsonger och hänger dom över duschkabinen. Han slår på blandaren på hög värme och ser det blodröda vattnet rinna ner i golvbrunnen vid fötterna. I imman slår han handflatan mot pannan med kraft och lutar armbågen mot kaklet. Han drar handen över ansiktet och ner över bröstet.
Känslorna som kommer över honom är dubiösa. Han är lycklig, det känns som om han är hemma nu, som om detta är allt han drömt om. Samtidigt så vet han att han egentligen borde fortsätta springa, att det inte är säkert här. Men han orkar inte fly längre, varken fysiskt eller psykiskt. Ångern är en annan känsla han känner. Det är inte det att hans skäms över sitt värv, tvärtom, han kan till och med känna stolthet över det han gjort. Samtidigt är han rädd att han har förvandlats till något som han hatar. Han vill fortfarande kunna se sig själv som humanist, som en person kapabel att känna medlidande.
Hur mycket han än kan försvara sina handlingar inför sig själv så vet han att det kommer bli svårt att försvara det för den han gillar. Hon kommer aldrig förstå eller acceptera, det vet han.
Peter hostar plötsligt till. Börjar hosta mer och mer. Den föregående hostningen retar halsen till en ny. Till slut så står han framåtböjd igen. När han tittar ner i den kupade handen så ser han stänk av blod. Svart blod. Han blöder inuti.
Peter lutar huvudet uppåt, blundar med ansiktet riktat mot duschmunstycket innan han stänger av kranen. Han kramar vattnet ur håret genom att med händerna forma håret till två tofsar i nacken.
Han kliver ur duschen och tar ner en stor rosa handduk från en krok på dörren. Torkar sig och färgar det rosa rött. Fortfarande rinner blodet från näsan.
Expresskokaren tjuter till när vattnet börjar puttra. Anna slår av strömbrytaren och häller vattnet i tekannan. Det tar inte mer än 30 sekunder så har dom bägge lotusblommorna slagit ut i blom av värmen.
När hon tittar ut i hallen så ser och hör hon Peter yr kliva ut från ångorna i badrummet. Den nedblodade rosa badhandduken har blivit ett höftskynke. Med foten drar hon till sig stolen och hjälper honom ner till sittande vid köksbordet.
– Låt mig få ta hand om dina sår, säger hon och påminns om sina tidigare år inom vården, innan bloggande blev ett yrke som man kunde leva på.
– Tack, svarar Peter och tittar för första gången in i hennes ögon.
För ett ögonblick stannar blicken där men snart viker Peter undan. Det får inte brännas, det får inte bli för ärligt, då backar han undan. Så har det alltid varit.
Anna gör inte mycket mer än att känna på hans kropp med händerna. Hon har visserligen en tvättsvamp i handen som hon har doppat i varmt vatten, men mest är det en ursäkt för att få beröra honom. Sedan den där dagen då han dök upp och räddade henne har han funnits i hennes tankar. Och nu då? Han är ju i stort sett naken där han sitter på stolen framför henne. Hon sitter på knä och drar fingrarna över hans armmuskler.
Han är inte den muskulösa typen, men heller inte otränad. Hans kropp tycks vara en konsekvens av näringsfattig mat och långa promenader. En typisk arbetarklasskropp, en sådan som Thåström besjöng i ”Mona Tumba slim club”, en sådan kropp som arbetarklassen hade innan avtalsenliga löner och hamburgarna kom och gjorde dom feta.
Peter blundar vid beröringen. Det var länge sedan någon tog i honom på det sättet. Det var länge sedan någon brydde sig.
Hennes handflata glider över hans bröst och ner över magen. Han ger ifrån sig ett isande ljud av smärta och välbehag när handen kommer för nära.
Handen förs upp igen, glider upp över hans bröst. Huden färgas vit för en kort sekund där hon sätter sina tryck. När Peter inte längre känner händerna mot kroppen så öppnar han ögonen.
Hon är framåtlutad, tittar stint in i hans ögon, henne mun bara tjugo centimeter från hans.
Hennes blick ger inte med sig och nu orkar han inte längre kämpa emot.
Han greppar hennes kinder med bägge händerna och för hennes mun mot sin. Smärtan försvinner.
Blodet som runnit över hans ansikte blandas med saliven i deras munnar.
Men sedan viker han plötsligt undan huvudet.
Han kan inte, det känns fel, det finns för mycket oro. Det gnager för djupt inom honom för att han ska kunna slappna av. Det handlar inte bara om vad tungan ska göra, det handlar om mer än så. Det är fasansfullt det han gjort och hon är så ren. Så vän.
– Vad är det? Egentligen vill hon inte veta och tror heller inte att något svar kommer ges, men hon frågar i alla fall.
Peter biter sig själv i tungan för att inte säga att det beror på att hon är för ”ren” och ”vän”, det är en gammeldags bild av kvinnan som han inte vill vara med och cementera, dessutom är han övertygad om att Anna skulle ha hatat ett sådant epitet.
– Jag kan inte… Jag… Du kommer inte vilja… Du kommer inte gilla…
Peters oförmåga och tunghäfta har hittills fått passera, men nu tröttnar Anna. Hon har ännu inte frågat… Hittills inte tvingat honom att berätta. Men så ställer hon då frågan, det är ju oundvikligt.
– Vad har hänt som gör att du ser ut på detta sättet?
Peter blinkar till några gångar för att hitta fokus med ögonen innan han besvarar frågan.
– Jag har slagits. Jag har försökt undvika att bli slagen. Jag har flytt. Jag har sprungit. Jag har krälat
– Jag hörde ljuden i trappen, jag hörde om Otto Mittorin, säger Anna med en anklagande röst och allvarliga ögonbryn.
Peter fryser till för ett ögonblick, vågar knappt ens ställa följdfrågan.
– Vad har du hört? Får han slutligen ur sig.
– Jag har hört att han är död och att du kanske var den som gjorde det. Jag hörde något som lät som pistolskott här i huset nyss också.
Svaret uteblir.
När tystnaden inte bryts så ställer sig Anna upp, går bort mot diskbänken och slår upp teet i ett av dom två uppställda glasen. Den gulröda drycken ryker av hettan och hon bränner sig först mot kanten när hon försöker greppa glaset.
Hon tar ett nytt grepp, nu med så knapp kontaktyta hon kan utan att riskera tappa taget, och för glaset till bordet.
Hon sätter sig på en av stolarna vid köksbordet, blåser bort ytspänningen och tar en försiktig klunk av det varma innehållet.
– Nå? Vad gör du här egentligen? Varför hjälper jag dig?
Hon vet att det är mer av en provokation än en fråga men hon måste ändå fråga eftersom hon verkligen inte vet varför hon ska hjälpa honom. Han måste ju åtminstone kunna svara på vad det är han flyr från?
Det kommer inget svar, Peter bara sitter där en meter ifrån henne, tyst, med blodet droppandes från hakspetsen.
På bordet framför Anna ligger ett Yuan-mynt, ett minne från samma resa där Lotusblommorna inhandlades. Anna ställer myntet på högkant och knäpper till med pekfingret så att myntet spinner till en boll mot den röda duken.
– Det här med Otto var det du?
Peter tittar upp och följer myntet med blicken, låter det stanna till helt och fullt innan han har tar sig kraft till att svara.
– Ja, svarar han.
– Varför gjorde du det?
– Det var en olyckshändelse, jag vill bara tala med honom. Skottet brann av i kampen när han attackerade mig. Jag såg aldrig var skottet tog
– Det lät inte som en olycka när jag hörde om det, ett skott i hjärtat från nära håll
– Jag visste inte…
– Det finns kläder att låna där inne, säger Anna med svarta ögon och pekar Peter i riktning mot sovrummet.
Peter reser sig med besvär. Stödjer sig mot stolskarmen och sedan mot dörrlisten på väg ut från köket. Han hämtar sin jacka från kroken i badrummet och går sedan in till sovrummet.
På överkastet har Anna lagt fram sin kollektion av herrkläder, kvarlämnade effekter från tillfälliga krogförbindelser.
Bilden i garderobens spegelglas får Peter att skaka på huvudet och konstaterar att han i sin nya klädsel skulle kunna ta jobb som Assclown på någon IT-byrå för hipsters.
Näsblodet har upphört. Dom sista resterna av torkat blod torkas av på någon killes kvarglömda Fruit of the gloom t-shirt. Plötsligt hör han sin egen röst strömma ut från köket, en surrealistisk upplevelse. Även fast han inte hör dom enskilda orden genom väggen så känner han igen samtalet. Han känner igen det genom ordrytmen och den upprörda tongången. Han sätter på sig den blöta jackan över t-shirten och väntar någon minut med att gå in till Anna igen. Han vill först låta rösterna dö ut.
Lesley Gore
Tänk på 60-talets USA. Tänk på dåtidens normer och moral. Tänk er in i situationen hur det måste ha varit för sångerskan Lesley Gore när hon som sjuttonåring hade en megahit med låten ”It’s my party”. Ni vet hur den går: ”It’s my party and I’ll cry if I want to”. Föreställ er nu att hon mitt upp i denna virvlande tonårstid med idoldyrkan och kändisskap inser att hon är lesbisk. Det är inte problemfritt.
Det finns få låtar från 60-talet som berör mig lika starkt som Lesleys. Det finns ett feministiskt budskap där som känns femton år före sin tid. Låten ”Sometimes I wish I were a boy” kan knappast beskyllas för att ha en subtil text. Trots det tycks ingen i dåtidens USA ha fattat vad hon menade.
Sometimes I wish I were a boy:
Sedan har vi låten ”You don’t own me”. En feministisk kampsång, sjungen med så mycket hjärta att man tror att hon ska gå sönder.
Hon gör inte det förstås, det finns ingen som är starkare än Lesley.
Observera framför allt hur hennes uttryck förändras i videons första tolv sekunder: från blyg ödmjukhet, till allvar, och vidare till självsäker kaxighet.
You don’t own me:
Det finns få låtar från 60-talet som berör mig lika starkt som Lesleys. Det finns ett feministiskt budskap där som känns femton år före sin tid. Låten ”Sometimes I wish I were a boy” kan knappast beskyllas för att ha en subtil text. Trots det tycks ingen i dåtidens USA ha fattat vad hon menade.
Sometimes I wish I were a boy:
Sedan har vi låten ”You don’t own me”. En feministisk kampsång, sjungen med så mycket hjärta att man tror att hon ska gå sönder.
Hon gör inte det förstås, det finns ingen som är starkare än Lesley.
Observera framför allt hur hennes uttryck förändras i videons första tolv sekunder: från blyg ödmjukhet, till allvar, och vidare till självsäker kaxighet.
You don’t own me:
Paolo Roberto ryter till
Paolo Roberto gick till hårt angrepp mot feminismen när han deltog i radioprogrammet P3 Populär. Han kallade sig själv ”Militant antifeminist”.
Jag är själv feminist.
Det är självklart för mig att det fortfarande behövs en kraft som pekar på orättvisor.
För det är ju fortfarande inte jämställt när det gäller hur olika yrken och åsikter värderas i ett könsperspektiv.
Feminismen behövs eftersom att kvinnor fortfarande uppfostras till att inte ta plats, att inte göra något väsen av sig.
Det är liksom ingen slump att bara EN av bloggarna som jag länkar till här på sidan är skriven av en kvinna. Det är helt enkelt inte tillräckligt kvinnligt att ha starka åsikter (varken till höger eller vänster). Det är helt enkelt inte tillräckligt kvinnligt att vara initierad och ha detaljkunskaper om politiska frågor.
(jag kan tänka mig att jag får mothugg av Millan här men så borde hon egentligen inte känna sig träffad heller).
Titta i din egen bekantskapskrets. Generellt sätt, vilka är det som läser dom där tegelstenarna till faktaböcker och verkligen slukar kunskapen?
Är det män eller är det kvinnor?
Det är lättare då att vara ett fjantigt mähä: en appendix till den dominerande hanen.
Fördom? Nej, nej, fortsatt fnittrar VUXNA kvinnor när män spänner musklerna.
Innebär min feminism att jag sätter kvinnor utan skuld i den här frågan?
Nej, tvärtom, jag tycker att kvinnor själva är den STÖRSTA orsaken till att könsrollerna allt jämt är cementerad.
Jag har skrivit om det lite grann i min bok, och även i tidigare inlägg om kvinnliga bloggare etc. Det finns liksom ingen ursäkt att spela bimbo i Sverige år 2009. Man är INTE ursäktad när man fördummar sig själv på det sättet.
Innebär min feminism att jag inte tror på biologi? Nej, jag tror väldigt mycket på biologin. Jag tror dock att väldigt mycket av det som vi fördomsfullt benämner som ”manligt” och ”kvinnligt” kan påverkas, och BÖR försöka påverkas.
Ingen människa är satt utan påverkan från sin kultur.
Vad ”kultur” är kapabel till torde stå klart nu för tiden: Den kan till och med få ett barn att hata så innerligt att dennes högsta önskan är att dö för sin religion. Om det barnet hade placerats i en annan familj på andra sidan jorden så hade den högsta önskan kanske varit att få en docka som kan prata.
Bara en sådan sak.
Jag tror vidare att en feministisk revolution (snarare än kommunistisk) är det som slutligen kommer fälla dom patriarkala diktaturstaterna i mellanöstern och Afrika. Det är i alla fall min önskan.
I dessa länder kan inte feminismen betraktas som en ”låtsasfråga” som den ibland framställs i Sverige. Där handlar det verkligen om liv och död: Om steningar, religiösa ledare som stänger skolor för kvinnor, och om tvångsgiftermål.
Feminismen där är lika nödvändig som homorörelsen är i Östeuropa.
Men man behöver inte åka hela vägen ner till mellanöstern för att inse att feminismen är viktig. Ta bara Paolo Robertos Italien. Vi snackar Tutti frutti nu. Vi snackar hemmafruar som strippar på Ring-in-och-gissa-TV-program. Vi snackar valrörelser med bikinibrudar. Vi snackar om politiska församlingar och styrelserum där kvinnor aldrig har satt sin fot. Vi snackar män som behandlas som barn och bor hemma tills dom är fyrtio…
Även fast jag inte håller med Paolo om allt han säger i intervjun så kommer han faktiskt med en del viktiga poänger. Först och främst frågan om journalisters politiska hemvist och den ankdamm som SR/SVT verkligen är. Oliktänkande existerar inte och därför kan en helt normal Italiensk man få en fördomsfri innerstads-indie-brud (eller om hon nu bor i Hägerstensåsen, Bredäng eller någon annan hipp kvasiförort) att skaka i skorna av chock!
Här kommer en annan klassiker när det gäller journalisters bemötande av höger och vänster. Chopped and screwed men ändå väldigt sann:
Jag är själv feminist.
Det är självklart för mig att det fortfarande behövs en kraft som pekar på orättvisor.
För det är ju fortfarande inte jämställt när det gäller hur olika yrken och åsikter värderas i ett könsperspektiv.
Feminismen behövs eftersom att kvinnor fortfarande uppfostras till att inte ta plats, att inte göra något väsen av sig.
Det är liksom ingen slump att bara EN av bloggarna som jag länkar till här på sidan är skriven av en kvinna. Det är helt enkelt inte tillräckligt kvinnligt att ha starka åsikter (varken till höger eller vänster). Det är helt enkelt inte tillräckligt kvinnligt att vara initierad och ha detaljkunskaper om politiska frågor.
(jag kan tänka mig att jag får mothugg av Millan här men så borde hon egentligen inte känna sig träffad heller).
Titta i din egen bekantskapskrets. Generellt sätt, vilka är det som läser dom där tegelstenarna till faktaböcker och verkligen slukar kunskapen?
Är det män eller är det kvinnor?
Det är lättare då att vara ett fjantigt mähä: en appendix till den dominerande hanen.
Fördom? Nej, nej, fortsatt fnittrar VUXNA kvinnor när män spänner musklerna.
Innebär min feminism att jag sätter kvinnor utan skuld i den här frågan?
Nej, tvärtom, jag tycker att kvinnor själva är den STÖRSTA orsaken till att könsrollerna allt jämt är cementerad.
Jag har skrivit om det lite grann i min bok, och även i tidigare inlägg om kvinnliga bloggare etc. Det finns liksom ingen ursäkt att spela bimbo i Sverige år 2009. Man är INTE ursäktad när man fördummar sig själv på det sättet.
Innebär min feminism att jag inte tror på biologi? Nej, jag tror väldigt mycket på biologin. Jag tror dock att väldigt mycket av det som vi fördomsfullt benämner som ”manligt” och ”kvinnligt” kan påverkas, och BÖR försöka påverkas.
Ingen människa är satt utan påverkan från sin kultur.
Vad ”kultur” är kapabel till torde stå klart nu för tiden: Den kan till och med få ett barn att hata så innerligt att dennes högsta önskan är att dö för sin religion. Om det barnet hade placerats i en annan familj på andra sidan jorden så hade den högsta önskan kanske varit att få en docka som kan prata.
Bara en sådan sak.
Jag tror vidare att en feministisk revolution (snarare än kommunistisk) är det som slutligen kommer fälla dom patriarkala diktaturstaterna i mellanöstern och Afrika. Det är i alla fall min önskan.
I dessa länder kan inte feminismen betraktas som en ”låtsasfråga” som den ibland framställs i Sverige. Där handlar det verkligen om liv och död: Om steningar, religiösa ledare som stänger skolor för kvinnor, och om tvångsgiftermål.
Feminismen där är lika nödvändig som homorörelsen är i Östeuropa.
Men man behöver inte åka hela vägen ner till mellanöstern för att inse att feminismen är viktig. Ta bara Paolo Robertos Italien. Vi snackar Tutti frutti nu. Vi snackar hemmafruar som strippar på Ring-in-och-gissa-TV-program. Vi snackar valrörelser med bikinibrudar. Vi snackar om politiska församlingar och styrelserum där kvinnor aldrig har satt sin fot. Vi snackar män som behandlas som barn och bor hemma tills dom är fyrtio…
Även fast jag inte håller med Paolo om allt han säger i intervjun så kommer han faktiskt med en del viktiga poänger. Först och främst frågan om journalisters politiska hemvist och den ankdamm som SR/SVT verkligen är. Oliktänkande existerar inte och därför kan en helt normal Italiensk man få en fördomsfri innerstads-indie-brud (eller om hon nu bor i Hägerstensåsen, Bredäng eller någon annan hipp kvasiförort) att skaka i skorna av chock!
Här kommer en annan klassiker när det gäller journalisters bemötande av höger och vänster. Chopped and screwed men ändå väldigt sann:
Bok: Det börjar inte här. Kapitel 14 –Man slår inte en komiker
Anna har haft en sådan där morgon där hon aldrig tycks vilja vakna riktigt. Väckarklockan har ringt flera gånger men hon har bara tryckt på snooze och somnat om. När det nu ringer på telefonen igen så förvandlar sömnen telefonens ringsignal till ljudet av kyrkklockor i hennes huvud.
Det tar en minut innan hon inser vad som sker och var hon befinner sig. Hon ligger så tills signalerna slutligen dör ut. Hon har ingen lust att tala med tidningarna igen.
Men så ringer det igen, denna gången från mobiltelefonen på nattduksbordet.
Anna tittar yrvaket på displayen, det är Karin som ringer..
– Anna är du där?
Karin är så snabb med att ställa frågan att Anna inte hinner svara med sitt namn som hon brukar göra.
– Ja, jo, jag är här, svarar Anna i en gäspning.
– Jag har försökt nå dig i flera timmar nu, har du hört vad som har hänt med Otto?
– Otto, vilken jävla Otto, svarar Anna med högljudd morgonilska.
– Otto, han politikern du vet, han som vill att alla sjuka ska jobba
– Jaha, jasså han, nej.
– Han är död
– Vad tråkigt, säger Anna med en spelat empatisk röst samtidigt som hon gäspar stort.
– Men det värsta är… dom tror att det är Peter, han du skrev om som har gjort det!
Anna håller nästan på att tappa mobilen i golvet när hon hör dom orden. Mord, skulle Peter verkligen vara kapabel till något sådant?
En vänlig knackning är den initiala taktiken. Peter står kvar och väntar på en reaktion där inifrån. Han kan höra att någon befinner sig där inne. Han hoppas att det är hon. Ensam.
Peter rättar till den leriga kragen som om det på något sätt skulle få honom att se mer respektabel och förtroendeingivande ut.
Dörrknackningen stör Ebba. Hon vill verkligen inte behöva gå upp från soffan nu när hon ligger där så slappt med glassmustach och mysbyxor. Motvilligt trycker hon på fjärrkontrollens Pause-knapp samtidigt som hon suckar djupt. Hon drar tröjärmen över läpparna och ställer sig upp. När hon reser sig så bedåras hon av stadens skönhet utanför fönstret. Det gulröda skenets reflekterande från hustaken på andra sidan gatan är verkligen makalöst. En andra och tredje knackning på dörren får henne att överge tanken och gå vidare mot hallen.
Knackningarna har ökat i frekvens när hon kommer fram till dörren. Dom känns hotfulla.
Ebba ryggar tillbaka när hon ser Peter i fisheye-linsen. Den där långhårige, lerige, blodiga mannen där utanför är ingen som hon känner eller vill lära känna. Just som hon står så med ögat mot linsen så knackar han hårt på dörren igen. Hennes hjärta hoppar till av rädsla och hon känner paniken sprida sig genom kroppen. Vad ska hon göra? Kan han inte bara försvinna?
– Vem säger att det är Peter som skulle ha gjort det!?
Annas röst är upprörd och anklagande. Hon vet ju att Karin bara är budbärare men morgonhumöret är inte det bästa, speciellt inte när någon kommer med dåliga nyheter.
– Jag vet inte, folk, det är i alla fall vad dom på redaktionen säger
Egentligen är Otto oviktig för Anna. Så blödig att hon skulle börja bry sig om det svinet är en omöjlighet. Det Otto har gjort mot sjuka och svaga i detta land är inte värdigt en välfärdsstat. Näe, det är inte det som gör Anna uppriven, det är akten i sig, att döda en annan människa. Anna hoppas innerligt att det inte är annat än just ”snack”.
När det första taktiken inte fungerar så påbörjar Peter plan B, en inte fullt så sofistikerad plan. Han hör Ebbas rörelser där inne i lägenheten och han gissar att hon inte tänker öppna dörren frivilligt.
”I´ll huff and I´ll puff” tänker Peter när han smäller axeln mot dörren för första gången.
Han gör det sedan igen, och igen. Varje gång han slår i axeln så känner han hur dörren är närmare att ge vika, men så också hans egen kropp. Smärtan är enorm. Peter grinar illa och ger ifrån sig ett isande inandningsljud när saliven silas mellan framtänderna.
Ebba som fram tills nu varit tyst börjar skrika.
– Låt mig vara ifred! Gå! Stick!
Peter hör tydligt hennes skrik genom den tunna masonitdörren och han är rädd att hennes skrik i kombination med dunsarna från axeln slåendes mot träet kommer väcka hela grannskapets uppmärksamhet. En sista kraftansträngning nu, tänker Peter och tar sats från trappräcket några meter bort från dörren.
När Peter slår emot denna gång så flyger dörren upp med en våldsam kraft.
Han faller in i hallen, och Ebba, som i sista sekunden tagit ett steg åt sidan undviker med en hårsmån att bli träffad av dörren.
Peter reser sig upp, stänger igen dörren halvt med foten utan att vända sig om. Han går fram till Ebba och tar tag om hennes axlar. Inte hårdhänt, han bara håller händerna där för att markera sin närvaro, för att få hennes skrik att upphöra.
Taktiken fungerar och hennes rop byts mot ett tyst snyftande. I några sekunder så står dom så medan dom bägge väntar på att hitta andningen igen.
Sedan släpper Peter högerhanden från hennes axel, håller upp knytnäven, hotar med den framför hennes ansikte, sedan för han tillbaka handen ner till sidan av kroppen igen, ler och utbrister
– Man slår inte en komiker
Ebbas axlar slappnar av, faller ner. Faktum är att hela hon faller ner. Hon slår i golvet storgråtandes.
Lika snabbt som Peter har dykt upp så vänder han sig om och börjar sin vandring därifrån.
Men just som Peter ska till att gå ut från lägenheten så dyker en storvuxen man med rakad skalle upp i dörröppningen.
– Vem är du?! Vad faan gör du med min tjej?!
Mannen väntar inte på ett svar från Peter utan svingar ett slag i luften som missar sitt mål.
Knytnäven slår ett stort hål i tamburväggens röda vävnad.
Inte med en min visar mannen att slaget skulle ha orsakat honom någon smärta, men väggsnytingen resulterar i en kroppsviktsförflyttning vilket gör att en liten lucka mot dörren uppenbarar sig för Peter.
Med ett språng mot väggen försöker Peter klämma sig emellan som han gjorde vid fönstret på McDonalds när han slogs mot Mourat och hans gäng.
Denna gång fungerar det dock inte. Mannen i dörren är den före detta Giant Brother-deltagaren Robin Karlsson, tillika Ebbas pojkvän. En gigantisk karl som även hunnit med en sejour som Bodybuildare.
Peters ansikte tar stopp mot Robins enorma bröstkorg. Tre snabba armbågar mot näsan gör att kranen öppnas för fullt och Peter ramlar blodig ner på golvet.
Ett efterföljande språngknä över munnen och sedan ligger Peter raklång på linoleummattan.
– Vem är du?! Skriker Robin.
Denna gång väntar han in svaret.
– Jag heter Peter Zerdinski, svarar Peter dröjande med salivblandat blod bubblande från läpparna.
– Och vad faan gör du här Peter?
Peter svarar inte, rosslar bara. Han försöker komma på någon bra formulering men inser att han sedan länge har glömt varför han gör allt detta.
– Jag sa, vad faan gör du ...
Robin avbryter sig själv eftersom att Ebbas gråtande nu har tilltagit.
Han går fram till henne, ställer sig på knä och lägger sin kind mot hennes.
Hon viskar något ohörbart i hans öra och han ställer sig upp igen och vänder sig mot Peter.
– Peter Zerdinski, var det så du hette? Tonläget i hans röst är nu betydligt mer dämpat.
Peter blundar, lägger handen lätt mot näsroten men avbryter sig själv då smärtan är för stor.
Handen sträcker sig mot jackfickan istället.
– Låt bli jackan! Skriker Robin.
Uppmaning kommer för sent, Peter har redan fått tag på pistolen och siktar den nu, ännu blundande mot Robin.
Peter sätter sig upp, slår upp ögonen och klämmer av avtryckaren.
Skottet tar i benet på Robin som ger ifrån sig ett fasansfullt skrik! Han låter nästan som ett djur av något slag. En skadeskjuten älg?
Ebba krypspringer fram till sin hane och ger honom en kram.
Med händerna snett bakom ryggen så lyfter Peter upp sig själv till fötter igen. Det är förvånade att han ännu kan gå med tanke på all stryk han tagit emot, med tanke på alla dom mil han vandrat dom senaste dagarna.
Eftersom att hallen är smal så tvingas Peter kliva över Ebba och Robin för att ta sig till dörren. Det stramar till i låren när han tvingas lyfta knäna högt för att undvika deras huvuden. Det går vägen: inga händer försöker fånga honom, vägen lämnas fri mot dörren.
Peter stänger dörren bakom sig efter att ha gett det kramande, kvidande paret en sista blick.
När dörren går igen så släpper Robin bryskt greppet om Ebba.
– Gå till telefonen och ring polisen älskling, ta telefonen vid fönstret så att du kan se åt vilket håll svinet springer när han kommer ut från porten!
– Du Karin, jag får ringa tillbaka till dig, det är en sak jag måste kolla bara.
Anna slår av mobiltelefonen och lägger den på bordet bredvid sängen. Hon hasar på sig gårdagens jeans och tröja. Hon har hört konstiga ljud i trappgången under samtalet med Karin. Dova dunsar, sedan något som lät som ett pistolskott, och nu då den jämrande klagosången utanför dörren. Hon känner att hon bara måste få reda på vad det är som pågår.
Anna går till hallen och öppnar dörren. Där ute i tappuppgången står Peter på huk och håller händerna på låren. Förvånat tittar dom på varandra utan att säga något.
Dom står så, säkert i fem sekunder.
Sedan avbryts dom av grannens lås som börjar rassla.
– Kom, kom in, fort! Viskskriker Anna samtidigt som hon instinktivt greppar tag om Peters jacka och drar in honom i lägenheten.
Den äldre, mustaschprydde granngubben ser inget annat än Annas dörr som slås igen när han förvånat sticker ut sitt huvud.
Det är tomt i trappuppgången och ljuden som hade väckte hans intresse har nu tystnat. Han kliver ut en meter från lägenheten i sina skotskrutiga tofflor utan att släppa greppet om dörrhandtaget. Kisande tittar han upp för trappan, andas imma på glasögonen och torkar dom mot den beiga pullovern. Med den nyvunna skärpan kan han urskilja spåren hela vägen från det översta trappsteget. Peter har lämnat blodspår hela vägen fram till Annas dörr. Det ser värre ut än i Papa-Cees trappuppgång efter ett en blockljusincident. Gubben vänder in i lägenheten igen, låser noga efter sig, både det vanliga låset och polislåset.
Det tar en minut innan hon inser vad som sker och var hon befinner sig. Hon ligger så tills signalerna slutligen dör ut. Hon har ingen lust att tala med tidningarna igen.
Men så ringer det igen, denna gången från mobiltelefonen på nattduksbordet.
Anna tittar yrvaket på displayen, det är Karin som ringer..
– Anna är du där?
Karin är så snabb med att ställa frågan att Anna inte hinner svara med sitt namn som hon brukar göra.
– Ja, jo, jag är här, svarar Anna i en gäspning.
– Jag har försökt nå dig i flera timmar nu, har du hört vad som har hänt med Otto?
– Otto, vilken jävla Otto, svarar Anna med högljudd morgonilska.
– Otto, han politikern du vet, han som vill att alla sjuka ska jobba
– Jaha, jasså han, nej.
– Han är död
– Vad tråkigt, säger Anna med en spelat empatisk röst samtidigt som hon gäspar stort.
– Men det värsta är… dom tror att det är Peter, han du skrev om som har gjort det!
Anna håller nästan på att tappa mobilen i golvet när hon hör dom orden. Mord, skulle Peter verkligen vara kapabel till något sådant?
En vänlig knackning är den initiala taktiken. Peter står kvar och väntar på en reaktion där inifrån. Han kan höra att någon befinner sig där inne. Han hoppas att det är hon. Ensam.
Peter rättar till den leriga kragen som om det på något sätt skulle få honom att se mer respektabel och förtroendeingivande ut.
Dörrknackningen stör Ebba. Hon vill verkligen inte behöva gå upp från soffan nu när hon ligger där så slappt med glassmustach och mysbyxor. Motvilligt trycker hon på fjärrkontrollens Pause-knapp samtidigt som hon suckar djupt. Hon drar tröjärmen över läpparna och ställer sig upp. När hon reser sig så bedåras hon av stadens skönhet utanför fönstret. Det gulröda skenets reflekterande från hustaken på andra sidan gatan är verkligen makalöst. En andra och tredje knackning på dörren får henne att överge tanken och gå vidare mot hallen.
Knackningarna har ökat i frekvens när hon kommer fram till dörren. Dom känns hotfulla.
Ebba ryggar tillbaka när hon ser Peter i fisheye-linsen. Den där långhårige, lerige, blodiga mannen där utanför är ingen som hon känner eller vill lära känna. Just som hon står så med ögat mot linsen så knackar han hårt på dörren igen. Hennes hjärta hoppar till av rädsla och hon känner paniken sprida sig genom kroppen. Vad ska hon göra? Kan han inte bara försvinna?
– Vem säger att det är Peter som skulle ha gjort det!?
Annas röst är upprörd och anklagande. Hon vet ju att Karin bara är budbärare men morgonhumöret är inte det bästa, speciellt inte när någon kommer med dåliga nyheter.
– Jag vet inte, folk, det är i alla fall vad dom på redaktionen säger
Egentligen är Otto oviktig för Anna. Så blödig att hon skulle börja bry sig om det svinet är en omöjlighet. Det Otto har gjort mot sjuka och svaga i detta land är inte värdigt en välfärdsstat. Näe, det är inte det som gör Anna uppriven, det är akten i sig, att döda en annan människa. Anna hoppas innerligt att det inte är annat än just ”snack”.
När det första taktiken inte fungerar så påbörjar Peter plan B, en inte fullt så sofistikerad plan. Han hör Ebbas rörelser där inne i lägenheten och han gissar att hon inte tänker öppna dörren frivilligt.
”I´ll huff and I´ll puff” tänker Peter när han smäller axeln mot dörren för första gången.
Han gör det sedan igen, och igen. Varje gång han slår i axeln så känner han hur dörren är närmare att ge vika, men så också hans egen kropp. Smärtan är enorm. Peter grinar illa och ger ifrån sig ett isande inandningsljud när saliven silas mellan framtänderna.
Ebba som fram tills nu varit tyst börjar skrika.
– Låt mig vara ifred! Gå! Stick!
Peter hör tydligt hennes skrik genom den tunna masonitdörren och han är rädd att hennes skrik i kombination med dunsarna från axeln slåendes mot träet kommer väcka hela grannskapets uppmärksamhet. En sista kraftansträngning nu, tänker Peter och tar sats från trappräcket några meter bort från dörren.
När Peter slår emot denna gång så flyger dörren upp med en våldsam kraft.
Han faller in i hallen, och Ebba, som i sista sekunden tagit ett steg åt sidan undviker med en hårsmån att bli träffad av dörren.
Peter reser sig upp, stänger igen dörren halvt med foten utan att vända sig om. Han går fram till Ebba och tar tag om hennes axlar. Inte hårdhänt, han bara håller händerna där för att markera sin närvaro, för att få hennes skrik att upphöra.
Taktiken fungerar och hennes rop byts mot ett tyst snyftande. I några sekunder så står dom så medan dom bägge väntar på att hitta andningen igen.
Sedan släpper Peter högerhanden från hennes axel, håller upp knytnäven, hotar med den framför hennes ansikte, sedan för han tillbaka handen ner till sidan av kroppen igen, ler och utbrister
– Man slår inte en komiker
Ebbas axlar slappnar av, faller ner. Faktum är att hela hon faller ner. Hon slår i golvet storgråtandes.
Lika snabbt som Peter har dykt upp så vänder han sig om och börjar sin vandring därifrån.
Men just som Peter ska till att gå ut från lägenheten så dyker en storvuxen man med rakad skalle upp i dörröppningen.
– Vem är du?! Vad faan gör du med min tjej?!
Mannen väntar inte på ett svar från Peter utan svingar ett slag i luften som missar sitt mål.
Knytnäven slår ett stort hål i tamburväggens röda vävnad.
Inte med en min visar mannen att slaget skulle ha orsakat honom någon smärta, men väggsnytingen resulterar i en kroppsviktsförflyttning vilket gör att en liten lucka mot dörren uppenbarar sig för Peter.
Med ett språng mot väggen försöker Peter klämma sig emellan som han gjorde vid fönstret på McDonalds när han slogs mot Mourat och hans gäng.
Denna gång fungerar det dock inte. Mannen i dörren är den före detta Giant Brother-deltagaren Robin Karlsson, tillika Ebbas pojkvän. En gigantisk karl som även hunnit med en sejour som Bodybuildare.
Peters ansikte tar stopp mot Robins enorma bröstkorg. Tre snabba armbågar mot näsan gör att kranen öppnas för fullt och Peter ramlar blodig ner på golvet.
Ett efterföljande språngknä över munnen och sedan ligger Peter raklång på linoleummattan.
– Vem är du?! Skriker Robin.
Denna gång väntar han in svaret.
– Jag heter Peter Zerdinski, svarar Peter dröjande med salivblandat blod bubblande från läpparna.
– Och vad faan gör du här Peter?
Peter svarar inte, rosslar bara. Han försöker komma på någon bra formulering men inser att han sedan länge har glömt varför han gör allt detta.
– Jag sa, vad faan gör du ...
Robin avbryter sig själv eftersom att Ebbas gråtande nu har tilltagit.
Han går fram till henne, ställer sig på knä och lägger sin kind mot hennes.
Hon viskar något ohörbart i hans öra och han ställer sig upp igen och vänder sig mot Peter.
– Peter Zerdinski, var det så du hette? Tonläget i hans röst är nu betydligt mer dämpat.
Peter blundar, lägger handen lätt mot näsroten men avbryter sig själv då smärtan är för stor.
Handen sträcker sig mot jackfickan istället.
– Låt bli jackan! Skriker Robin.
Uppmaning kommer för sent, Peter har redan fått tag på pistolen och siktar den nu, ännu blundande mot Robin.
Peter sätter sig upp, slår upp ögonen och klämmer av avtryckaren.
Skottet tar i benet på Robin som ger ifrån sig ett fasansfullt skrik! Han låter nästan som ett djur av något slag. En skadeskjuten älg?
Ebba krypspringer fram till sin hane och ger honom en kram.
Med händerna snett bakom ryggen så lyfter Peter upp sig själv till fötter igen. Det är förvånade att han ännu kan gå med tanke på all stryk han tagit emot, med tanke på alla dom mil han vandrat dom senaste dagarna.
Eftersom att hallen är smal så tvingas Peter kliva över Ebba och Robin för att ta sig till dörren. Det stramar till i låren när han tvingas lyfta knäna högt för att undvika deras huvuden. Det går vägen: inga händer försöker fånga honom, vägen lämnas fri mot dörren.
Peter stänger dörren bakom sig efter att ha gett det kramande, kvidande paret en sista blick.
När dörren går igen så släpper Robin bryskt greppet om Ebba.
– Gå till telefonen och ring polisen älskling, ta telefonen vid fönstret så att du kan se åt vilket håll svinet springer när han kommer ut från porten!
– Du Karin, jag får ringa tillbaka till dig, det är en sak jag måste kolla bara.
Anna slår av mobiltelefonen och lägger den på bordet bredvid sängen. Hon hasar på sig gårdagens jeans och tröja. Hon har hört konstiga ljud i trappgången under samtalet med Karin. Dova dunsar, sedan något som lät som ett pistolskott, och nu då den jämrande klagosången utanför dörren. Hon känner att hon bara måste få reda på vad det är som pågår.
Anna går till hallen och öppnar dörren. Där ute i tappuppgången står Peter på huk och håller händerna på låren. Förvånat tittar dom på varandra utan att säga något.
Dom står så, säkert i fem sekunder.
Sedan avbryts dom av grannens lås som börjar rassla.
– Kom, kom in, fort! Viskskriker Anna samtidigt som hon instinktivt greppar tag om Peters jacka och drar in honom i lägenheten.
Den äldre, mustaschprydde granngubben ser inget annat än Annas dörr som slås igen när han förvånat sticker ut sitt huvud.
Det är tomt i trappuppgången och ljuden som hade väckte hans intresse har nu tystnat. Han kliver ut en meter från lägenheten i sina skotskrutiga tofflor utan att släppa greppet om dörrhandtaget. Kisande tittar han upp för trappan, andas imma på glasögonen och torkar dom mot den beiga pullovern. Med den nyvunna skärpan kan han urskilja spåren hela vägen från det översta trappsteget. Peter har lämnat blodspår hela vägen fram till Annas dörr. Det ser värre ut än i Papa-Cees trappuppgång efter ett en blockljusincident. Gubben vänder in i lägenheten igen, låser noga efter sig, både det vanliga låset och polislåset.
Thursday, August 27, 2009
Bok: Det börjar inte här. Kapitel 13 –Med kramp i vaderna
Kolonilotten badar i sommarmorgonens första solstrålar. Det skulle verkligen ha kunnat vara en vacker bild, men det får Margaretas ögon att tåras.
Allt är förstört.
Peter måste ha varit där under natten för igår såg det inte ut såhär.
På den Faluröda väggen har han med vit målarfärg skrivit:
”Jag sa att du skulle vara ärlig. Att förtiga åsikter är även det att betrakta som en lögn. Du får EN chans till.”
Rosorna har rivits upp med rötterna. Potatisplantorna är uppgrävda med sparkar.
Det kommer att bli en trist midsommar…
Sören står sammanbiten bredvid Margareta. Han skäms över sin ynklighet men han vågar inte vara ärlig. Han känner att han fortsatt har för mycket att förlora på det.
Spelet måste fortsätta även om lögnen är så uppenbar att till och med ett barn kan genomskåda det.
Dom senaste dagarnas händelser har fått Sören att förvandlas. Rösten har blivit låg och skakig. Det kraftfulla handslaget är som bortblåst, förlamat av rädsla.
Han har blivit en grå och sliten gubbe.
Till och med hållningen har påverkats.
Sören bestämmer sig där och då att avsluta sin politiska bana.
Arbetet med koloniträdgården kommer också få ligga i träda en tid framöver.
Om han har lärt sig något av den här historien så är det att ärlighet kräver ett stort mod, större än han kan uppbringa. Det är bättre att hålla tyst än att säga en halv sanning.
Ebba Harman känner sig grisig idag men vaddå, alla människor behöver då och då slippa bry sig om alla dom krav som samhället (och hon själv) har varit med att skapa.
Hon halvligger på divanen iförd sina ”Sexy back-mjukisar” som på inget sätt framhäver någon ”sexy back”. Hon tittar på en hjärndöd komedi där Lindsey Loham ska visa sina nyopererade bröst enligt Mr Skin.
Det finns inte ord för hur äcklig hon känner sig när hon ligger där och slevar i sig Ben & Jeremys ”Passion delight ice cream” med skeden direkt från byttan.
Ebba kan inte bestämma sig för om hon ska kräkas upp innehållet efteråt.
Å ena sidan så vore det ju bra med tanke på vikten och så, men samtidigt så skadar magsyran emaljen på tänderna. Dessutom finns det få saker som äcklar henne mer än kräks.
Usch! Hon önskade verkligen att hon kunde slippa sådant… Och bajs, tala inte om det, hon önskar att hon kunde slippa allt sådant. ”Kräk-smiley”
Vandring genom natten hade varit lång. Peter hade undvikit människor i den mån som det varit möjligt. Det var visserligen en man som hade sett honom vid kolonistugorna, men det var nog också den enda. När bilar hade närmat sig i nattmörkret hade han lagt sig platt på mage i vägrenen och täck ögonen med jackärmarna. När han nådde staden hade solens strålar nätt och jämt orkat sig upp över dom lägsta hustaken. Dom flesta människor hade alltjämt legat och sovit när han gjorde sin entré.
Dom gånger han hade sett någon komma mot honom på trottoaren så hade han helt sonika gått över på andra sidan gatan, låtsats sysselsätta sig med skosnöresknytning eller någon annan handling som dolde hans leriga blodansikte.
Dom senaste timmarna hade han spenderat sovande i ett trapphus. Hans gamla portkodstrick fungerade fortfarande.
Nu på morgonen är hans vader helt stela. Två-tre timmar, längre än så kan han knappast ha sovit på den hårda betongen? Peter ställer sig upp med en grimas och försöker stampa bort rigiditeten. Han förväntar sig att han ska få kramp vilken sekund som helst.
Det nattliga besöket hos Otto Mittorin hade gått helt fel. Allt han hade velat var att ge honom en verbal örfil.
Nu vet han inte, vart tog den där kulan egentligen? Ottos hand hade känts lealös när pistolen gled ur greppet. Peter vill egentligen inte tänka på saken men han har svårt att låta bli… och samtidigt, hans uppdrag är inte slutfört än.
Peter gräver i jackfickan och får upp anteckningsblocket som han har burit med sig dom senaste dagarna. Namnen och adresserna har suddats ut av vattnet. Det går inte längre att urskilja något av det som han har skrivit.
Troligtvis kommer han hitta rätt i alla fall, han har varit noga i sina förberedelser, och har en ganska bra minnesbild av alla platser eftersom att han besökt dom i sina rekognoseringar.
Självklart har han inte tänkt låta slumpen spela in, men visst, det finns förstås anteckningar och utdrag från listan som lämnats kvar i lägenheten. Dessa papper finns hos polisen nu. Troligtvis så innebär detta att det kommer att finnas vakter och konstaplar på alla dessa adresser om/när han väljer att besöka dom? Efter incidenten hos Otto lär knappast pådraget minska. Kanske måste han tvingas ändra sina planer?
Peters önskan är förstås att han ska kunna fortgå med sitt uppdrag med så få förändringar som möjligt.
Han vill exempelvis hemskt gärna besöka barnläkaren Henry Usher och fråga honom hur han kan försvara en sådan ondskefull bluff som den som föräldrarna till dom apatiska flyktingbarnen har stått för?
Att Henry själv skulle kunna vara en av alla dom som lurats av media anser Peter vara en omöjlighet, en så pass dålig människokännedom torde vara reserverad till autister och imbeciller.
Han skulle även vilja träffa Jerzy Serneki och diskutera citat som ”brottsligheten har gått ner med 10 % dom senaste tjugo åren”. Peter skulle verkligen vilja veta hur Jerzy har kommit fram till en sådan absurd och idiotisk slutsats? Han misstänker att det finns någon långsökt teori om att anmälningsgraden är större nu än vad den var förr i tiden?
Att antalet akutfall som kommer in till sjukhusen har ökat något enormt skulle väl med Jerzys logik förklaras med att fler människor med allvarliga skador besöker sjukhus nu än vad som var fallet på 70-talet.
Peter skulle även vilja prata med Mona Sehlin, fråga henne hur man som socialist kan acceptera religiös och kulturell fundamentalism som innebär stora steg bakåt i utvecklingen när det gäller exempelvis kvinnor och barns rätt i samhället?
Han skulle även vilja fråga henne hur fiffel med tusentals kronor i media kunde förvandlas till att handla om en chokladkaka?
Var omskrivningen hennes förtjänst eller hade det något att göra med den ”påstådda” vänstervinklingen från media att göra?
Det finns så många frågor kvar att ställa.
Peter förväntar sig inte att han kommer få ett enda vettigt svar.
När han nu står i husets hiss kan han inte låta bli att titta sig själv i spegeln. Den svarta jackan och byxorna är ännu blöta och täckta av lera, sjögräs och näckrosblad. Hans ansikte har fastnat i en desperat min. Där leran inte täcker huden finns istället levrat blod. Han ser lite ut som Mickie Knuckles i Queen of the death match-turneringen, så som hon såg ut när hon gick in i matchen mot LuFisto. Peter försökte le i spegeln för att härma bilden i hjärnan men det är som förgjort, det finns ingen glädje att finna i detta.
Det har det egentligen aldrig funnits, men nu känns det verkligen som om allt lider mot sitt oundvikliga slut.
Hissen stannar vid tionde våningen, dörrarna öppnas och Peter klev ut. Han har tappat masken i det svarta vattnet, så nu går han mot dörren utan någon förklädnad. Nu kommer han som han är. Han önskar verkligen att hon kommer vilja att släppa in honom i lägenheten utan att han ska behöva bruka våld.
Allt är förstört.
Peter måste ha varit där under natten för igår såg det inte ut såhär.
På den Faluröda väggen har han med vit målarfärg skrivit:
”Jag sa att du skulle vara ärlig. Att förtiga åsikter är även det att betrakta som en lögn. Du får EN chans till.”
Rosorna har rivits upp med rötterna. Potatisplantorna är uppgrävda med sparkar.
Det kommer att bli en trist midsommar…
Sören står sammanbiten bredvid Margareta. Han skäms över sin ynklighet men han vågar inte vara ärlig. Han känner att han fortsatt har för mycket att förlora på det.
Spelet måste fortsätta även om lögnen är så uppenbar att till och med ett barn kan genomskåda det.
Dom senaste dagarnas händelser har fått Sören att förvandlas. Rösten har blivit låg och skakig. Det kraftfulla handslaget är som bortblåst, förlamat av rädsla.
Han har blivit en grå och sliten gubbe.
Till och med hållningen har påverkats.
Sören bestämmer sig där och då att avsluta sin politiska bana.
Arbetet med koloniträdgården kommer också få ligga i träda en tid framöver.
Om han har lärt sig något av den här historien så är det att ärlighet kräver ett stort mod, större än han kan uppbringa. Det är bättre att hålla tyst än att säga en halv sanning.
Ebba Harman känner sig grisig idag men vaddå, alla människor behöver då och då slippa bry sig om alla dom krav som samhället (och hon själv) har varit med att skapa.
Hon halvligger på divanen iförd sina ”Sexy back-mjukisar” som på inget sätt framhäver någon ”sexy back”. Hon tittar på en hjärndöd komedi där Lindsey Loham ska visa sina nyopererade bröst enligt Mr Skin.
Det finns inte ord för hur äcklig hon känner sig när hon ligger där och slevar i sig Ben & Jeremys ”Passion delight ice cream” med skeden direkt från byttan.
Ebba kan inte bestämma sig för om hon ska kräkas upp innehållet efteråt.
Å ena sidan så vore det ju bra med tanke på vikten och så, men samtidigt så skadar magsyran emaljen på tänderna. Dessutom finns det få saker som äcklar henne mer än kräks.
Usch! Hon önskade verkligen att hon kunde slippa sådant… Och bajs, tala inte om det, hon önskar att hon kunde slippa allt sådant. ”Kräk-smiley”
Vandring genom natten hade varit lång. Peter hade undvikit människor i den mån som det varit möjligt. Det var visserligen en man som hade sett honom vid kolonistugorna, men det var nog också den enda. När bilar hade närmat sig i nattmörkret hade han lagt sig platt på mage i vägrenen och täck ögonen med jackärmarna. När han nådde staden hade solens strålar nätt och jämt orkat sig upp över dom lägsta hustaken. Dom flesta människor hade alltjämt legat och sovit när han gjorde sin entré.
Dom gånger han hade sett någon komma mot honom på trottoaren så hade han helt sonika gått över på andra sidan gatan, låtsats sysselsätta sig med skosnöresknytning eller någon annan handling som dolde hans leriga blodansikte.
Dom senaste timmarna hade han spenderat sovande i ett trapphus. Hans gamla portkodstrick fungerade fortfarande.
Nu på morgonen är hans vader helt stela. Två-tre timmar, längre än så kan han knappast ha sovit på den hårda betongen? Peter ställer sig upp med en grimas och försöker stampa bort rigiditeten. Han förväntar sig att han ska få kramp vilken sekund som helst.
Det nattliga besöket hos Otto Mittorin hade gått helt fel. Allt han hade velat var att ge honom en verbal örfil.
Nu vet han inte, vart tog den där kulan egentligen? Ottos hand hade känts lealös när pistolen gled ur greppet. Peter vill egentligen inte tänka på saken men han har svårt att låta bli… och samtidigt, hans uppdrag är inte slutfört än.
Peter gräver i jackfickan och får upp anteckningsblocket som han har burit med sig dom senaste dagarna. Namnen och adresserna har suddats ut av vattnet. Det går inte längre att urskilja något av det som han har skrivit.
Troligtvis kommer han hitta rätt i alla fall, han har varit noga i sina förberedelser, och har en ganska bra minnesbild av alla platser eftersom att han besökt dom i sina rekognoseringar.
Självklart har han inte tänkt låta slumpen spela in, men visst, det finns förstås anteckningar och utdrag från listan som lämnats kvar i lägenheten. Dessa papper finns hos polisen nu. Troligtvis så innebär detta att det kommer att finnas vakter och konstaplar på alla dessa adresser om/när han väljer att besöka dom? Efter incidenten hos Otto lär knappast pådraget minska. Kanske måste han tvingas ändra sina planer?
Peters önskan är förstås att han ska kunna fortgå med sitt uppdrag med så få förändringar som möjligt.
Han vill exempelvis hemskt gärna besöka barnläkaren Henry Usher och fråga honom hur han kan försvara en sådan ondskefull bluff som den som föräldrarna till dom apatiska flyktingbarnen har stått för?
Att Henry själv skulle kunna vara en av alla dom som lurats av media anser Peter vara en omöjlighet, en så pass dålig människokännedom torde vara reserverad till autister och imbeciller.
Han skulle även vilja träffa Jerzy Serneki och diskutera citat som ”brottsligheten har gått ner med 10 % dom senaste tjugo åren”. Peter skulle verkligen vilja veta hur Jerzy har kommit fram till en sådan absurd och idiotisk slutsats? Han misstänker att det finns någon långsökt teori om att anmälningsgraden är större nu än vad den var förr i tiden?
Att antalet akutfall som kommer in till sjukhusen har ökat något enormt skulle väl med Jerzys logik förklaras med att fler människor med allvarliga skador besöker sjukhus nu än vad som var fallet på 70-talet.
Peter skulle även vilja prata med Mona Sehlin, fråga henne hur man som socialist kan acceptera religiös och kulturell fundamentalism som innebär stora steg bakåt i utvecklingen när det gäller exempelvis kvinnor och barns rätt i samhället?
Han skulle även vilja fråga henne hur fiffel med tusentals kronor i media kunde förvandlas till att handla om en chokladkaka?
Var omskrivningen hennes förtjänst eller hade det något att göra med den ”påstådda” vänstervinklingen från media att göra?
Det finns så många frågor kvar att ställa.
Peter förväntar sig inte att han kommer få ett enda vettigt svar.
När han nu står i husets hiss kan han inte låta bli att titta sig själv i spegeln. Den svarta jackan och byxorna är ännu blöta och täckta av lera, sjögräs och näckrosblad. Hans ansikte har fastnat i en desperat min. Där leran inte täcker huden finns istället levrat blod. Han ser lite ut som Mickie Knuckles i Queen of the death match-turneringen, så som hon såg ut när hon gick in i matchen mot LuFisto. Peter försökte le i spegeln för att härma bilden i hjärnan men det är som förgjort, det finns ingen glädje att finna i detta.
Det har det egentligen aldrig funnits, men nu känns det verkligen som om allt lider mot sitt oundvikliga slut.
Hissen stannar vid tionde våningen, dörrarna öppnas och Peter klev ut. Han har tappat masken i det svarta vattnet, så nu går han mot dörren utan någon förklädnad. Nu kommer han som han är. Han önskar verkligen att hon kommer vilja att släppa in honom i lägenheten utan att han ska behöva bruka våld.
Subscribe to:
Posts (Atom)