Lesley Gore

Tänk på 60-talets USA. Tänk på dåtidens normer och moral. Tänk er in i situationen hur det måste ha varit för sångerskan Lesley Gore när hon som sjuttonåring hade en megahit med låten ”It’s my party”. Ni vet hur den går: ”It’s my party and I’ll cry if I want to”. Föreställ er nu att hon mitt upp i denna virvlande tonårstid med idoldyrkan och kändisskap inser att hon är lesbisk. Det är inte problemfritt.

Det finns få låtar från 60-talet som berör mig lika starkt som Lesleys. Det finns ett feministiskt budskap där som känns femton år före sin tid. Låten ”Sometimes I wish I were a boy” kan knappast beskyllas för att ha en subtil text. Trots det tycks ingen i dåtidens USA ha fattat vad hon menade.

Sometimes I wish I were a boy:


Sedan har vi låten ”You don’t own me”. En feministisk kampsång, sjungen med så mycket hjärta att man tror att hon ska gå sönder.
Hon gör inte det förstås, det finns ingen som är starkare än Lesley.
Observera framför allt hur hennes uttryck förändras i videons första tolv sekunder: från blyg ödmjukhet, till allvar, och vidare till självsäker kaxighet.

You don’t own me: