Bok: Det börjar inte här. Kapitel 8 –Tusen saker om tusen saker

Efter att ha plockat upp sin sovsäck och liggunderlag under bron så börjar Peter sitt sökande efter en ny bostad. Varken bron eller lägenheten känns säkra längre. Inte nu när hans för- och efternamn är känt av både Mikael Festivus och den galne gamla läraren.
Polisen är säkert i hans lägenhet och rotar i detta nu.
Historien med Mikael kommer vara förstasidesstoff i morgon. Peter avkrävde ingen tystnadsplikt från Mikael, han ville väcka debatten. Han vill spela spelet ärligt.

Kvällen blir natt innan Peter når fram till industriområdet som ska bli hans nya hem. Plötsligt kommer rädslan över honom. Dom senaste dagarna har han känt sig oövervinnerlig periodvis men nu står det plötsligt klart för honom vad han verkligen har gjort. Han kommer åka i fängelse för det här! Det är konstigt att tanken inte har landat tidigare. Det är konstigt att det inte är en fysiskt farlig situation som får honom att känna rädslan utan arkitekturen.
Tornen slår upp från marken, lyser som fyrar i fjärran. Samtidigt så står han mitt bland dom. Gångbron mellan två byggnader tjugo meter ovanför huvudet gör hans ögon storögt stirrande. Det känns som om allt skulle rasa samman ÖVER HONOM om han blundade.
Nattmörker. Långa, höga torn.
Allt luktar nybyggt här: lim och vitfärg. Stora kranar med ögon som lyser i natten.
Tornen, bron, husen. Skyltar med leenden, större än människor.
Peter känner hur hans rygg kröks och hur han känner sig tvingad att springa förbi. Ljus släcks och tänds men inga människor syns till.
Kal betong, omringad av vita jättebyggnader, omgiven av kolmörker. Peter har aldrig varit här tidigare. Miljön skrämmer honom. Det borde finnas en öppen dörr här någonstans. Det borde finnas en väg in.
Peter hittar tillslut rätt och kommer in i ett halvbyggt kontorshotell som aldrig kommer att byggas klart. Peter har läst om detta ställe i tidningarna, det skulle bli Sveriges nya högteknologiska center men den estimerade hyran blev för dyr så arbetet sköts upp för att aldrig påbörjas igen. Här kan han sova säkert. Här kommer ingen att störa. I ett rum med fönster åt två håll lägger Peter ut sitt liggunderlag och sin sovsäck. Han gillar att vakna av solljuset i ögonen. Han är inte så bra på vädersträcken, men han hoppas att någon av dom två fönstren ska bistå hans önskan.
Peter somnar nästan omgående. Att komma in har fått oroskänslan att försvinna. Husen är mycket större när man befinner sig utanför. Här inne är dom mycket mindre. Lättare att hantera.

I tunneln mellan pendeltågen och tunnelbanan står två svarta killar med damp och delar ut gratistidningar. Dansar och sjunger. Längre fram i tunneln ser Anna en blond tjej med fuck-me-boots och en kasse med NRJ-tryck. När Anna passerar henne så känner hon lukten av rispuffschocklad. Alltså inte Kinapuffar då, utan den där billiga varianten som säljs i stora block. Den där tjejen stinker verkligen av det, riktig fattigmanschokladstank.
Längre ner i tunneln står en man och skriker på en ung tjej. Han gormade något om några människor som hon inte borde träffa, om pengar som ska överföras till hans konto senast på måndag.
Han är högröd och skriker så att hela hennes ansikte dränks i spott. Trots det står tjejen kvar oberörd, som att hon inte kunde bry sig mindre.
Anna hastade vidare och tvingas tack vare platsbristen i tunneln hoppar över benen på två uteliggare. Hon är stressad, vitblek, trött och orkar inte arbeta upp någon empati just nu.
Inne i tåget står två norrmän och pratar om Kosovoalbanernas medfödda tjuvgen. Den ena av dom är mörkklädd, den andra är klädd i kamouflagekläder som gissningsvis har inhandlats på Army Shop .
Anna är på väg ut till Vårberg för att träffa Fidde från rapgruppen ”Isodor och Fidde”. Hon ska prata med honom om hans medverkan i humorprogrammet ”Ibra” som har gått på Kanal 10 under våren. Det ska bli en intervju till Ilbudets fredagsbilaga, en helsida. Anna känner sig nervös för hon har nästan aldrig gjort någon intervju tidigare och dessutom så är hon dåligt förberedd, hon kom knappt på några frågor som hon ville ställa. Hon hoppas att Fidde är lättpratad och att frågorna ska komma att dyka upp automatiskt under samtalet.
Anna bläddrar snabbt igenom sitt medhavda exemplar av Ilbudet utan att finna någon ro. Hon kan inte koncentrera sig på mer än ett ord i taget. Om någon hade frågat henne efteråt så hade hon inte kunnat återge en enda artikel från tidningen. Det är först efter att Anna plockat upp tidningen Stan från sätet bredvid som hon verkligen stannar till vid en text. Det är en konstig text. En dikt? Ett utkast till en dikt? Texten är publicerad på den avsedda platsen för ”Dagens krönika” men det är något som inte stämmer. Förutom att texten knappast kan räknas som en krönika så bär den ett närmast surrealistiskt budskap som man vanligtvis inte ser i nyhetstidningar. Det saknas också en Bylinebild vid artikelförfattarens namn, och texten är så kort att ett stort och onaturligt vitt fält bildats i tidningens nederkant.

Jag kan tusen saker om tusen saker

Jag kan tusen saker om tusen saker
och dessa tusen saker kan jag tusen saker om.
Den grop du sitter fast i har du själv grävt med stulen spade
och jag kan inte hjälpa att inte tycka synd om dig.

Jag har läst för mycket
sett för mycket skräp för att kunna avfärda dig som en produkt av samhället,
ett offer för ”The Man”.

Det finns bara en sak som jag ogillar med yttrandefrihet och det är att den tillåter folk som dig att ifrågasätta den.

Ska jag blunda?
Ska jag acceptera för att jag vet bättre?
Eller tvärtom, döma för att jag vet bättre?

Allt har varit offer.
Jag har ramlat med ryggen före ner från stegar.
Jag är wrestlaren som livnär sig på att ta stryk
men det finns inga bord som dämpar mitt fall
bara taggtråd.

Det är inte lätt

Det är en ensam kamp med inga åhörare.

Jag vet tusen saker om tusen saker
och dessa tusen saker vet jag tusen saker om.

För första gången i livet har jag talat.

/Peter Zerdinski

Anna stannar till vid texten i flera minuter. Hon försöker förstå budskapet. Peter Zerdinski? Namnet säger henne ingenting. Verkligen en konstig text att publicera sådär helt apropå.
Anna bläddrar vidare i tidningen och läser Ebba Harmans sida om Stockholmsmode. Anna kan inte låta bli att läsa den även om hon hatar Ebba innerligt. Om det är någon som förtjänar att vara ”Veckans hån” varje vecka så är det Ebba.

Feminista-Galan i morgon. Gud, vad ska jag ha på mig? Richy Wåhlin har sytt upp en apsnygg klänning åt mig, en kastanjebrun klänning som liknar den Marked by Mark Jacobs som jag inhandlade i förra veckan när jag var på Madino i Milano. Tror dock att jag sparar den till Madeleines födelsedagsfest på Lojalitet. Tror det får bli den lila Tony Coheen-kjolen med strass, eller kanske den långa gröna klänningen från Doris van Noten. Usch, det är så svårt att välja. Mina vader framhävs verkligen i Tony Coheen-kjolen (kräks!) plus då att jag inte har några skor som riktigt passar. Det skulle i sådana fall vara Jimmy Shop sandalerna... Näe, det får nog bli Doris van Noten i alla fall även om grönt verkligen inte passar till mina ögon. Jag känner mig i alla fall jävligt säker på mina assocearer. Min nyinköpta Devi Cruell-väska med kristaller, och diamanthalsbandet från Karmé blir verkligen pricken över i:et!
Ska bli intressant att se om Evelina Kling kommer toppa sin chockrosa Luella från förra året och om Michel Bernsand är lika snygg i verkligheten som han är på TV :)
Nu behöver jag verkligen min skönhetssömn.

/Ebba Harman

Just som Anna ska till att slå igen tidningen så kommer hon på att nya krönikörer i ”Stan” brukar presenteras genom en intervju på sidan två i tidningen. Förvisso läser hon ”Stan” ganska sällan så det är möjligt att Peter Zerdinski är en krönikör som funnits på tidningen i flera månader men hon bläddrar ändå bakåt för att få klarhet i saken. Sidan två innehåller dock ingen presentation eller intervju med Peter. Istället så finns där det stående inslaget ”Redaktören har ordet”.
Egentligen så intresserar Mikaels åsikter inte Anna så mycket, hon är glad över att han lyfter upp frågor om kvinnovåldet, men det brukar vara ganska många plattityder i Mikaels texter.
Sällan berörs hon av hans åsikter eftersom att dom känns alldeles för allmängiltiga. Rubriken tills hans krönika idag får dock Anna att läsa vidare.

Jag mordhotades igår

Man måste våga stå upp för sina åsikter även om det kan vara farligt ibland. Jag har en god vän som heter José som kommer från Chile, han kan berätta en hel del om mod. Han höll sig gömd undan Augusto Pinochets regim ett helt år innan han slutligen flydde till Sverige. Innan det, under hans sista tid i Chile så tryckte han upp regimkritiska pamfletter som han la ut på bussar och tåg i Santiago. Vid flera tillfällen så fanns det militärpoliser alldeles i närhet men han höll sig lugn och undgick att bli arresterad. Igår när jag var hemma ringde det på dörren och en förövare bröt sig in i mitt hem, en galen man beväpnad med kniv som inte uppskattar det som jag och mina medarbetare skriver om här i tidningen. Denna man tyckte att vi borde skriva mindre om problemen som finns i vårat samhälle, mindre om hur våldtäktsmän går fria, mindre om svälten i Afrika. När jag sa till honom att vi aldrig kommer rucka på våra ideal så blev han galen och hotade att döda mig.
Jag försökte behålla mitt lugn, men det ska villigt erkännas att det var svårt att vara oberörd när han viftade en kniv framför mina ögon. Jag stod ändå upp för min åsikt och upprepade det som jag hade sagt tidigare ”vi ruckar aldrig på våra principer, vi kommer aldrig att vika oss för ditt och andras våld”.
Han lugnade ner sig temporärt och sa att han hade ett ultimatum till mig. Han gav mig ett papper där han hade skrivit ner en dikt som han ville att jag skulle publicera. Först sa jag blankt NEJ. Vi kan inte låta våldsmän bestämma dagordningen på vår tidning, men efter att ha läst dikten så sa jag att vi kunde publicera dikten på ett villkor, att han gick med på att vi skrev ut hans namn i tidningen. Till en början så vägrade han att gå med på det, men efter att jag förklarat att det bara är fegisar som inte vågar stå för sina åsikter så ändrade han sig, Han skrev ner sitt namn, Peter Zerdinski, längst ner på ett papper. Efter det gick han, lämnade lägenheten lika snabbt som han hade dykt upp. Jag pustade ut och kände lättnad över att jag hade sluppit använda våld. Som pacifist så drar jag mig för att använda våld i annat än i absoluta nödfall. Jag hatar våld!
Efter att ha talat med polisen i flera timmar senare under kvällen så fick jag till slut se ett foto av denna Peter Zerdinski. Jag antar att polisen hade letat fram ett fotografi under tiden som dom förhörde mig. Mannen på fotot och mannen som bröt sig in i min lägenhet var samma person och när det var fastslaget så fann jag ingen orsak till att låta bli att publicera dikten i tidningen. Tvärtom så hoppas jag att publiceringen av dikten, samt namngivningen, kommer leda till ett snabbt gripande. Denna Peter Zerdinski sa uttryckligen till mig hur mycket han hatade yttrandefriheten och hur han skulle göra allt för att hindra sådana som oss här på ”Stan” från att skriva sanningen. Trots att han hotade mig till livet så sa jag till honom ”Vi viker oss aldrig för hot”. ”Vi fegar inte ur”. ”Vi tar kampen om det skulle behövas!”.
Peter Zerdinskis dikt ”Jag kan tusen saker om tusen saker” kan läsas på sidan 35.

Polisen hade fram till denna tidnings pressläggning ännu inte gripit Peter Zerdinski.

/Mikael Festivus
Anna sitter och bara gapar när hon har läst klart Mikael Festivus krönika. Hon bläddrar fram och tillbaka i tidningen, läser dikten igen, sedan Festivus krönika igen, sedan dikten igen. Hon tycker att hela historien är besynnerlig, något av det underligaste hon någonsin läst i en nyhetstidning. Samtidigt upplever hon en underliggande humor i alltihop, eller rättade sagt, hon tycker att det är så konstigt att hon måste skratta bort det för att över huvud taget få tanken att fastna. Anna lämnar tidningen bakom sig på sätet och ruskar på huvudet flera gånger när hon kliver av vid Vårbergs tunnelbanestation.