David Lynch

Min kärlek till David Lynch är mångårig.
Det hela började med Twin Peaks i det tidiga 90-talet.
När jag gick i högstadiet så var Twin Peaks sjukt coolt. JA, på den tiden stavades faktiskt ”cool” med ett ”t” på slutet.

Jag minns hur Aftonbladet skrev spaltmeter om serien innan den ens börjat sändas i Sverige.
Dom visade bilder på rabiata amerikanska fans som bar den klassiska ”I know who killed Laura Palmer-tröjan”. Snart hade fanatismen färdats över Atlanten och nått norden.
ALLA i Sverige följde Twin Peaks (kändes det som i alla fall).

Det här var precis i slutet av den tid som Fredrik och Filip har döpt till DDR-eran i Sverige.
Snart skulle andra hippa serier som Bevvan och Melrose place följa i TV-utbudet, men än så länge var det SVT som höll fortet, och Twin Peaks var verkligen Amiralsskeppet i deras flotta.

Trots att det egentligen var efter läggningsdags så fick jag sitta uppe och se serien.
Jag satt i det nedsläckta vardagsrummet med ljudet så lågt som jag förmådde för att inte väcka dom andra i familjen som låg och sov. Jag följde händelserna på TV-skärmen storögt.
Delvis var jag livrädd naturligtvis, men lika ofta rörd till tårar eller oförklarligt glad.
Tjejerna i serien gjorde naturligtvis sitt också. David har ju verkligen en förmåga att Casta skönheter till sina TV-serier och filmer.

Jag hade aldrig sett något liknande förr.

Om någon undrar var jag fått bilden från min ”Inget val-logga” här ovan så är svaret att den har tagits från David Lynch-filmen Inland Empire:
Den föreställer en av Laura Derns karaktärer i filmen som skriker ut smärtan av ett skruvmejselhugg i magen. Alternativ så är bilden tagen från en scen där hon förvandlas till någon slags konstigt svällande ballongdjur som kräks blod svart som tjära? -Jag minns inte så noga…

När David Lynch berättar om tankarna bakom sina filmer så fladdrar hans vänsterhand alltid iväg i ett spastiskt, imaginärt harpspel. Han liksom musicerar fram sina tankebanor.
Och han vet ju verkligen vilka strängar han ska spela på för att reta folks nyfikenhet och ilska.

Vissa blir så frustrerade av hans filmer att dom stänger av och stormar ut. Dom tål inte att något är oförklarligt. Dom har inte tålamod att hitta poänger i dom delar som dom trots allt begriper.

Andra, som jag, ser hans filmer med en väldig öppenhet.
Jag förväntar mig aldrig att förstå fullt ut. Jag har inte svar på allt, men känner heller inte att jag måste ha svar på allt. Jag uppskattar hans filmer på samma sätt som jag uppskattar en surrealistisk dikt eller en sånglös låt.

David ger sällan några förklaringar i intervjuer. Han är sällan konkret när vänsterhanden börjar fladdra. Hellre talar han om hur varje åskådare har rätt att skapa sig sina egna förklaringsmodeller. ”It´s your cross word puzzle” som Kurt Cobain brukade uttrycka saken när hans låttexter kom på tal.

David Lynch har erkänt att han ofta är ganska clueless när det gäller vissa specifika sceners innebörd. Han tycker förvisso att det är viktigt som manusförfattare och regissör att ha någon slag koll på helheten av det som han förmedlar, men ibland kommer svaret inte till honom förrän i efterhand, och inte sällan i form av någon icke-konkret som ett bibelcitat eller en simpel önskan att förmedlad en känsla.

En annan typ av David Lynch-publik är dom som inte kan leva i ovissheten.
Totala galningar som diagnostiserar lampors färg och solens ställning på himlen.
Folk som MÅSTE ha svar på frågan vilken del av filmen som är dröm och vilken del som är verklighet. Folk som sitter med fjärrkontrollen i handen och freeze framar sig fram till svar på frågan ”vilka karaktärer som är på riktigt och vilka som är dom riktiga karaktärernas fantasifoster?”

Dom där djupa analyserna håller dock sällan hela vägen ut. Det faller oftast på en eller annan punkt. Det kan dock finnas delar i det som tangerar tankar som Lynch själv har haft när han har gjort filmen men mestadels så missar dom målet.

Jag tror David Lynch skrattar lite i smyg åt dom som trott sig hittat filmens nycklar.
Han föraktar dom inte men han känner sig nog stolt över att han fått dom att engagera sig så mycket.

Jag tror att det är hans målsättning redan i planeringsstadiet: att reta nyfikenheten så mycket som det bara är möjligt, att balansera precis på gränsen till vad som folk klarar av att genomlida.

Om nyfikenheten inte resulterar i några svar så kan det lätt slå över i ilska. Det handlar om att ge en kaka till belöningssystemet. David Lynch är verkligen mästaren på att retas med den där jävla kakan! -Det är ju därför som jag älskar honom.


Lost Highway “Mystery Man at party”


Mulholland dr ”Winkie's Dream”



Inland Empire “I think I've been hypnotised or something”: