Bok: Det börjar inte här. Kapitel 3 –En oavslutad tanke

– Skål raring, du kommer lyckas i den här branschen!
Den unga storbystade blondinen på andra sidan bordet tittar blygt ner och ler när glasen klingar till mot varandra.
Anton Pave ler i sin gråmelerade kostym och skålar för ytterligare en framtida lägring. Med framtida i detta fall menas att lägringen kommer vara fullbordad inom någon timme. Anton vet att han inte är så värst snygg men brudarna flockar runt honom i hopp om att få någon minut i TV-rampljuset.
Som nöjeschef på Ntv har han producerat några av dom senaste årens största Tv-succéer. Tja, det är Antons egen åsikt i frågan, sanningen är att Ntv har tappat väldigt många tittare. Enligt Anton beror tittarflykten på konkurrensen från Internet.
Hur ska man kunna tävla mot en ”kanal” som visar exakt det som folket vill ha, dygnet runt? Och Anton vet vad folk vill ha. Anton har gjort tittarbarometrar och varit på alla dom stora TV-mässorna runt om i världen. Anton vet att bruden med plastbröst på stolen tvärsöver vill ha honom i kväll. Han ska ge henne det. Han sviker aldrig sin publik.

Fyra timmar senare står Anton iklädd hotellets morgonrock och tittar ut i Stockholmsnatten. Han håller en whiskey i handen och ger knappt flickan en blick medan hon rafsar ihop sina kläder. Anton hatar avsked, speciellt om han behöver låtsas som om dom betyder något.
– Tja, jag går väl då?
Hon ställer det verkligen som en fråga, för helst hade hon velat att Anton hade bett henne stanna, eller åtminstone sagt något till henne som kunde tyda på att dom storslagna planerna som han hade nämnt för henne under middagen verkligen skulle komma att genomföras.
– Mm, ja, vi hörs, säger Anton utan att vika blicken från stadspanoramat.
Anton ser den namnlösa tjejen lämna rummet i fönsterreflektionen.
När dörren går igen så börjar Anton skratta åt något som han ser ute på gatan. Det står en man där nedanför. Hur är han klädd egentligen? Svartklädd från topp till tå. Är det en mask han har för ansiktet?

Klockan är mycket. Dom flesta i staden ligger och sover när Peter drar kortet i kortläsaren. Det blinkar till grönt och ett svagt pipljud signalerar att dörren har öppnats. Peter drar handtaget sakta ner, öppnar dörren och tittar in i rummet.
Det är bäckmörkt där inne sånär som på en TV med avstängt ljud som sprider ett blått sken. Peter kliver ljudlöst in. Han ser inte Anton i rummet, men vet att han är där inne någonstans, ensam. Peter hade med egna ögon sett när den kvinnliga rumskamraten lämnade hotellobbyn. Han hade väntat någon timme för att säkerställa att Anton nu verkligen låg och sov. Passerkort fanns att hämta i receptionen tack vare en oaktsam Portier som hade låtit kvinnans kort ligga kvar på disken medan han själv satt i rummet bakom och tittade på Pokermiljardären.
Peter kliver in över tröskeln och stänger dörren bakom sig. Han tittar sig runt men sängen är tom. Ögonen har ännu inte vant sig vid mörkret när han hör en röst i natten.
– Hehe, näe, ge dig Caving! Du skojar med mig, sa hon det? Verkligen? Gick hon ner där och då? Hon är faan grym!
Antons röst ekar inifrån badrummet. Det var en misskalkylering från Peters sida, han hade önskat att Anton hade legat och sovit så att han hade kunnat lämna sitt meddelande i brevform. Skit samma, nu får han förmedla meddelandet verbalt, det får gå bra det också.
När Anton slår upp badrumsdörren så lyser rummet upp av det starka neonljuset och dom bägge männen synliggörs för varandra.
I en svepande rörelse vänder Anton blicken mot Peter, säger ”kan du vänta” i mobilen och sätter handen över luren.
– Vem faan är du, och vad faan vill du!? Skrikfrågar Anton upprört och chockat.
Peters mask uppvisar ingen känsloyttring, förblir fryst i sin skepnad.
– Jag har kommit för att tala med dig om den här skiten som din TV-kanal sänder, säger Peter samtidigt som han pekar på TV-apparaten där det senaste avsnittet av ”Sexa upp min bil” visas.
– Den showen är en av våra mest populära, säger Anton samtidigt som han låtsas stänga av sin mobiltelefon.
– Verkligen? Några pengaflashande wannabe-ghetto-killar med vita sneakers och oböjda kepsar som bygger hoppande bilar med Playstation 3 i bakluckan för en TV-publik som har fem år kvar till körkort är ert mest populära program?
– Du, jag vet inte vem du är och vad du gör här, men det är dags för dig att gå hem nu.
– Jag ska inte gå än på ett tag, säger Peter och drar fram en kniv från innerfickan.
Han vinklar bladet mot ljuset från TV-skenet så att solkatten slår mot Antons ögon.
Anton sätter sig i sängen. Situationen löses bäst genom att ta det lugnt och varligt, han har läst om sådana här galningar i tidningarna, gör man bara som dom säger så låter dom en vara.
– Vad vill du prata om då?
– Jag vill egentligen inte prata så mycket som jag vill ge dig ett budskap. Jag vill att du slutar producera skit
– Vaddå skit? Jag ger publiken det dom vill ha. Är du en sån där dokusåpahatare eller?
– Nej verkligen inte, dokusåpan var när den kom en av dom ärligaste formerna av TV.
I början när ”Krogen” och ”Robinsons ö” började sändas så var jag ett stor fan. Näe, jag vänder mig mot fördumningen av folket som du står för. För grejen är den att jag vägrar tro att du är så korkad som du vill ge sken av. Jag är övertygad om att du verkligen tror att ungdomar vill se nöjesreportage om färgen på London Sheratons underkläder, eller vill höra illitterata idioter dra könsvitsar om varandras morsor
– Vill inte folk det då?
– Näe, det vill dom inte. Men det finns ju inte så många alternativ när alla kanaler visar samma skit inte sant? Du måste ju vara medveten om att Ntv har tappat mer än 50% av tittarna sedan du blev nöjeschef också, det måste ju betyda något?
– Det beror på saker som vi inte styr över, som Internetnedladdning och större kanalutbud.
– Bara till viss del, din roll är också betydande. Dom senaste åren så har du köpt in en massa TV-program som alla har fått läggas ner inom ett halvår. ”Kändis-Yatzy”, ”Melondrom”, ”Singsters”, ”Hus i helskotta”, ”Allt i byn”, du har ju bara producerat skit! Och grejen är att du fortfarande tror att folk har dålig smak och därför fortsätter köpa in skit
– Jag har haft succéer också
– Som vaddå?
– ”Extra-Nytt” och ”Sjung-med” till exempel, det är många som uppskattar dom programmen.
– Dom två programmen är marginellt bättre än det andra som er kanal producerar, men det är förstås lätt att få höga tittarsiffror när dom andra kanalerna lämnar fältet fritt på dom tv-tiderna. Jag har själv sett dom där programmen du nämner och då har dom andra kanalerna sänt program som ”Advokater”, ”Andarnas språk”, ”Nyheter på finska” samt repris av ”Kultur-special”.

På andra sidan av luren sitter Ziggo Caving, chefredaktör på tidningen Konsumé och lyssnar intresserat. Förvisso brukar han och Anton spela spratt för varandra men då brukar det främst vara skämt av sexuell art, detta är något helt annat. Han kan bara urskilja ungefär hälften av det som sägs i hotellrummet, men han hör att allt inte står rätt till.

Peter rullar knivhandtaget mot handflatan fram och tillbaka. Även om kniven är en meter bort från Anton så känns det som om den när som helst kan få ett utfall och hugga. Anton vill inte säga fel saker, men han vill heller inte låta sin påstådda värdelöshet stå oemotsagd. Dessutom vill han vinna tid. Han hoppas och tror att Ziggo har hört samtalet och att han nu har ringt polisen.
– Din mobiltelefon är inte avstängd, säger Peter med lugn röst och pekar med knivspetsen mot mobilen på bäddöverdraget bredvid Anton.
– Oj, förlåt, jag ska stänga av den
Innan Anton lägger på så försöker han komma på något som han kan säga för att Ziggo ska förstå allvaret i situationen men eftersom att Peter står precis bredvid så sker det aldrig och mobilen stängs av utan att något kodmeddelande hinner avläggas. Det kan förstås inte Anton veta, men Ziggo har redan tryckt på den röda luren och slagit numret till polisen.

Det är bäckmörkt i trappuppgången och ljuset från gatlamporna orkar inte ens lyssätta Peters händer när han håller upp dom mot glaset. Polisen hade varit närmare än han från början hade trott, och det var nätt och jämt att han hann komma över gatan och ta sig in i det här huset innan radiobilarna kom rusande. Antons påslagna mobiltelefon hade sånär förseglat hans öde, hade han inte upptäckt att displayen lös i mörkret så hade han nog ännu varit kvar där inne.
I sådana fall skulle han i detta nu ha dragits in i en polisbil och inväntat transport till Polisstationen. Äventyret skulle i sådana fall ha slutat här, men Peter hade alltså gjort rätt val och lämnat Anton i tid. Därför kan han nu, på behörigt avstånd titta ut genom fönstret och se dom ljudlösa Polissirenerna blinka på andra sidan gatan.
Nästan alla innerstadshus har införskaffat portkod för att slippa objudna gäster som Peter. Innerstadens medborgare har betalat dyra pengar för att slippa all mänsklig interaktion utom den mest intima. Portkoder kan dock än så länge inte stoppa allt träck.
Det kommer väl en tid i snar framtid när fingertrycksavläsare och ögonscanners sätts upp i bostadsområden, men än så länge så handlar knäckandet av dessa koder helt och hållet om tålamod. Efter fem minuters envetet tryckande på dom knappar som ser mest slitna ut så hittar man tillslut rätt. Egentligen har Peter inget ärende här, han vill bara vänta ut polisens ingripande på hotellet mittemot. Han vill se deras aktion. Han vill se storleken på aktionen. Han vill se vilken uppslutning som han är kapabel att uppbåda. Lite stolt känner han sig allt, han kan räkna till sex polisbilar som står där på andra sidan gatan.
Han har tagit av sig masken, men håller den fortfarande i handen. Han skulle nog kunna gå ut nu men det är onödigt att riskera något. En del erfarna poliser förstår faktiskt att en lugnt gående människa kan vara minst lika skyldig som den som springer skjortlös och hoppar över stängsel för att komma undan alá Cops.
Peter sätter sig på huk mot väggen och känner med handen på insidan av jackan. Knivhugget som Mourats gäng hade utdelat svider som satan och blodet har ännu inte stelnat utan rinner längst med armbågen, ner över vänsterhanden. Troligtvis finns hans blod lite varstans i staden, och även om han var noga med att inte bloda ner i Antons hotellrum så finns det säkert spår efter honom även där, om inte annat så i form av fingeravtryck. Nu spelar det dock inte så stor roll eftersom att han inte finns i något register sedan tidigare. Detta är första dagen i Peters liv som han brutit mot någon lag värre än att gå mot rött.

Klockan är över två på natten när dom sista polisbilarna lämnar platsen. Peter bedömer att det nu är helt riskfritt att lämna sin position.
Framåthukande med en pulserande smärta i armen tar han sig sakta ner för trapporna. Det känns som ett bultande hjärta har tagit plats i hans armhåla.
Nere på gatan så tar Peter av sig jackan för att i gatulampans sken titta till sitt sår. Han svimmar nästan när han ser det. Han trodde verkligen inte att det var så djupt. Såret sitter på insidan av armen nästan uppe vid armhålan och när han lyfter upp armen så närmast sprutar det blod. Dom timmar han suttit där uppe i trappuppgången har varit fruktansvärt plågsamma. Han har pressat armen mot kroppen och hållit den andra handen krampaktigt under armbågen. Armen är nästan blå nu och han vet att han på något sätt måste bandagera den om han över huvud taget ska överleva.
Räddning finns på busshållplatsen ett tiotal meter bort. Krossat glas ligger över hela kuren och som tur är har någon spänt upp rödvitrandig avspärrningstejp runt området.
Peter rullar plastremsorna varv efter varv runt armen, spänner åt så hårt han kan och knyter till. Han fortsätter sedan sin nattliga vandring förbi en nedklottrad lekplats, ner mot brofästet där han äntligen kan känna sig lugn.
Denna plats känns mer ”hemma” än den lägenhet som han också innehar.
I en urgröpt del av betongen bakom ett stenblock ligger det lilla som Peter behöver i den här världen: ett liggunderlag och en sovsäck.
Peter välter stenblocket åt sidan och lägger ut liggunderlaget på gräset.
När Peter lägger sig ner och tittar upp mot bron ovanför så känner han det som om han befinner sig i en stor sal. Det är 25 meter i tak. Tystnaden byts plötsligt ut mot det smattrande ljudet av ösregn. Regnet låter väldigt annorlunda här än någon annan stans, mer dovt. Regndropparna slår i högt där ovan..
Armen känns stel. Det känns som om han börjar förlora känseln.
Det känns som. Det känns.
Peter somnar in till sin oavslutade tanke.