Historien upprepar sig i friidrotten

Det har varit ett sant nöje att följa VM i friidrott hittills.
Stämningen på arenan har verkligen varit på topp, speciellt under Bolts lopp och vid dom tyska kastgulden.
Såg ni den tyska spjutkastaren i går?
Han gick verkligen i taket av glädje.
Man rycks med av sådant förstås.
När Bolt sprang hundrametersfinalen så satt jag framför TV-soffan och slog mig själv på låren, skakade på huvudet och upprepade orden ”åh jävlar” som någon slags mantra.

Det jag gillar mest med mästerskap är hur historien upprepar sig själv.
Ta bara en sådan sak som arenan. Berlins Olympiastadion. Färdigställd till OS 1936.
Där någonstans på hedersläktaren satt en morfinskakande Hitler på sin tid och följde Jesse Owens framfart.
Nu är det andra tider.
Andra digniteter på hedersläktaren.
En annan svart atlet är mästerskapens stjärna.
Tiderna förändras (men ändå inte).

Men man kan ju naturligtvis dra andra paralleller när det gäller historier som upprepar sig. Carl Lewis upprepade Jesse Owens bedrift från OS 1936 genom att i OS 1984 i Los Angeles vinna 4 guldmedaljer (100 meter, 200 meter, längdhopp och 4x100 meter).
I OS 1988 stod duellen på 100 meter mellan den jamaicafödde kanadensaren Ben Johnson och Carl Lewis.
I detta VM stod modellen mellan Tyson Gay och Bolt.

Liknelsen kanske haltar, men även om Bolt inte har åkt fast för doping så finns likheterna där. Det har spekulerats om doping, och sista ordet lär inte vara sagt i den historien.
Den lugne Lewis liknar dessutom Gay på många sätt. Håller sig på sin kant, skulle aldrig ha varit en stjärna om det inte vore för resultaten. Då precis som nu så sprang Jamaicanen på en fantastisk tid. En tid som nästan känns omöjlig.

Men oavsett hur det slutar i den historien så är Bolts världsrekord på 100 meter (och det som han satte alldeles nyss på 200 meter) fullständigt lysande.
Såg ni hur han flög fram?
På riktigt, såg ni?
INGEN, varken ren eller sönderdopad har varit i närheten.
Bilden vid målgången på 100 meter ger verkligen perspektiv.
Tyson Gay sprang i mål på 9,71 sekunder. Det är det tredje snabbaste 100-metersloppet genom tiderna (enbart slaget av Bolt nu, och tidigare i Beijing).
Avståndet var vad då? En och en halv meter?
Förstår ni?
Det är en evighet.
Fullständigt magiskt.

På 200 meter var avståndet kanske fyra, fem meter...

Sedan har vi då historien om Caster Semenya.
En kvinna? En man? Något mittemellan?
Ingen vet så noga.

Direkt när jag såg Semenya i försöksloppen så var min första tanke ”det där är en man”. Det var innan alla spekulationer.
Nu ska hon könstestat.

Det är naturligtvis tragiskt, för troligtvis ligger det inte något medvetet fusk bakom historien.
Troligtvis är det en y-kromosom som spökar.
Drottning Kristina var en man med vagina.
Caster Semenya tycks dela det ödet.

Den självklara liknelsen är ju annars Stella Walsh som också deltog i OS 1936. Stella medverkade i damernas 100-meter och slog flera världsrekord under sin karriär.

Stella dog 1980, ihjälskjuten i ett rån. När kroppen obducerades så upptäcktes det att könstillhörigheten var "oklar".

Historien går verkligen i cykler.
Men som sagt, vi har inte sett slutet på detta VM:s historier än.
Kanske upprepas inte alls historien?
Kanske snuddar den bara vid att upprepas?

http://www.svd.se/sportspel/nyheter/artikel_3386633.svd
http://www.svd.se/sportspel/nyheter/artikel_3386407.svd