Diss

Likt Per Garhton återuppstånden ur Tblisis alkoholdimmorna återvänder jag till bloggandet.
När jag sätter mig ner vid datorn funderar jag först på att skriva en riktigt hård diss-text: gå till Alex Schulmans favoritsysselsättning back in the hay days och bara veva. Sedan stillar jag mig, konkluderar och tar reson: jag behöver inte nämna några namn för att beskriva ett fenomen. Folk kommer att förstå i alla fall (dom som ännu inte gjorts illitterata av Aftonbladets nättidning).

Jag har aldrig i hela mitt liv läst en mode/livstilsblogg. Jag har läst OM mode/livstilsbloggare och känner många av dom till namnet, men jag har själv aldrig gått in på någon av deras sidor eftersom att jag vetat redan innan att jag skulle ha hatat allt som stått att läsa där.

Förvisso lever jag efter devisen att det är bra att känna sin motståndare men mitt ointresse har varit så totalt att det varit svårt att motivera mig själv till ett studiebesök.
Men så tog jag då slutligen steget och vandrade in i en värld så pervers att Caligula skulle ha rodnat.

Jag kände mig tvingad att försöka förstå hur någon som skriver total SKIT kan ha 5000 läsare per dag. Hur är det ens möjligt?

Måhända är inte killar målgruppen? Jag hade uppriktigt svårt att förstå vad som förväntades av mig som läsare? Måhända var det någon slags torftigt substitut till runkvirke?
Kanske var det meningen att jag storögt skulle titta på bilderna och slås av hur perfekt och lycklig den där partysessan verkade vara?

Och kommentarerna sedan då? Hundratals vid varje inlägg. Det ena mer meningslöst än det andra. Sällan mer än one liners i stil med ”gud vad du är snygg” eller ”jag älskar din kjol”.

Jag rangordnar gärna kulturer och människor.
Jag ser inget etiskt dilemma i det, och ärligt talat, dom här ytliga bloggbrudarna har mindre existensberättigande än en psykopatiskt seriemördare som syr kläder av sina offers skinn: den senare har i alla fall vett att vara egensinnig.