Bok: Det börjar inte här. Kapitel 5 –Nyvunnet mod

Solen lyser starkt på Drottninggatan när Anna kommer upp från mörkret i tunnelbanan. Vimplarna mellan taken står stilla men dallrar ändå i solens strålar. Det tar några sekunder för ögonen att vänja sig vid ljuset, men den grå betongen förblir gräddvit och människorna förblir pastellfärgade även minuten senare.
Det är sommarens varmaste dag i dag. På morgonnyheterna hade dom talat om någon slags värmerekord. Den typen av rapporter har kommit så tätt dom senaste åren att Anna inte hade tagit någon större notis om det.
Dom ljusa, glassätande city-flanörerna står verkligen i stark kontrast till Anna där hon går mitt i gatan med huvudet sänkt iklädd sin svarta poncho. Egentligen borde hon ha stannat hemma från jobbet idag. En sund människa hade definitivt gjort det. Tanken på Peters agerande hade till en början fungerat tröstande. När hon kom hem i går så hade hon kunnat le och glädjas över att hans agerande hade räddat henne, men natten hade ändå varit en plåga på det hela taget. Hon hade knappt ens vågat blunda. Varje gång hon somnade så såg hon dom hotfulla männen stå över henne och mata slag mot ansiktet.
I drömmen dök Peter aldrig upp och hon måste ha vaknat och somnat om ett tiotal gånger innan hjärnan äntligen gav upp och lät henne somna på riktigt.
Idag känns det bättre, men samtidigt… Anna är ganska säker på att det enbart är ljuset som gör skillnaden. Natten skrämmer henne, inte dagen.
Dessutom var det skönt att komma ut och slippa ensamheten i lägenheten. Hon har just varit på Söder och lunchat med Karin Schalman och diskuterat Jonas Åkerlunds nya frisyr. Anna känner sig glad över att ha vänner som inte är tilltalade av att ”tala ut”. Både Anna och Karin brukar snarare se på livet med en ironisk grimas. Dom smärtsamma tankarna trängs undan, begravs för att aldrig plockas fram igen.
Anna ler vid minnet av en replik som Karin hade sagt under lunchen när plötsligt Kvällsbladets löpsedel fångar hennes blick:

TV-KÄNDIS DÖDSHOTAD PÅ LYXHOTELL AV GALEN NINJAMAN

Anna kan inte tro sina ögon när hon ser löpet.
Hennes första tanke är att det måste vara Peter som avses med ”galen ninjaman”. Någon annan kan det väl knappast vara?
Anna kliver in på Twentyfourseven och köper ett exemplar av tidningen av den otrevliga mannen med dom döda fiskögonen i kassan. Hon brukar sällan köpa Kvällsbladet eftersom att hon arbetar på Kvällsbladets största konkurrent Ilbudet. Det handlar inte om någon moralisk aspekt utan om att hon brukar plocka upp ett gratis ex av Ilbudet på jobbet. Då känns det lite onödigt att gå ut och betala för en annan tidning som skriver i stort sett samma sak.
I det här fallet så verkar dock Kvällsbladet vara ensamma om storyn. Det är i alla fall bara Kvällsbladet som har storyn på förstasidan. Anna har i alla fall inte hört något om denna händelse tidigare under dagen, men så har hon ju heller inte varit inne på redaktionen idag.
För det mesta, som idag, brukar hon sitta på Café Picasso eller något annat söderfik och skriva sina texter. Hon skriver blogg-kåserier om hur det är att vara ung ambitiös yrkeskvinna i Stockholms mediavärld. Hon skriver om sitt singelliv, om mode, om sitt festande, om sin viktnojja, om allt kan man säga. ”Sval, sexig och självutlämnande” är underrubriken till hennes blogg.
I morse när hon satte sig ner för att skriva blev det dock inte så självutlämnande. Hon skrev ingenting om våldtäktsförsöket. Hon ville verkligen men det kändes för jobbigt så istället blev det en text som handlade om att folk som säger ”Expresso” istället för ”Espresso” borde avrättas. Skämtsamt skrivet förstås. Anna brukar ofta skämta bort saker när det blir för allvarligt.
När hon nu slår upp tidningen så är det med ett mått av ”vill jag verkligen veta detta?”.
I Annas ögon är Peter en övermänniska, vänligheten personifierad. Hon såg in i hans ögon i går och det var godhet i dom. Hon räds att det hon nu ska till att läsa kommer att förstöra den bilden av honom. Hennes rädslor kommer dock på skam när hon slår upp mittuppslaget och ser den stora dåligt maskerade bilden av Anton Pave. Hon skrattar högt och länge medan hon fortfarande är kvar inne på Twentyfourseven. Butiksbiträdet ger henne en blick som man i andra fall bara ger någon som nyss berättat att han/hon brukar äta sin egen avföring.
Anna går ut, sätter sig på parkbänken utanför och fortsätter läsa tidningen.
Bladen fladdrar till i en plötslig vindpust och Anna måste kisa för att ögonen ska kunna fokusera fram bokstäverna i det bländande solskenet. När ögonens kalibrering är klar viker Anna tidningsryggen, plattar till tidningen över knäet med handflatan och börjar läsa.
Det står i brödtexten att TV-kändisen vill vara anonym. I detta fall har tidningen bistått honom den önskan, troligtvis eftersom att hans namn ändå är för okänt för att sälja lös ex. Bättre då att kalla honom ”TV-kändis”, det väcker i alla fall ett visst intresse hos tidningsköparna.
Anna känner dock igen Anton direkt trots det blurrade ansiktet. Den där bilden måtte vara den enda som tidningarna har av honom eftersom att den alltid används när det skrivs något om honom och hans misslyckade TV-programsatsningar. Passande nog så har han en plågad min på bilden och begraver ena ansiktshalvan i handflatan. Annas första tanke är hur lång tid det kommer att ta innan Antons namn blir publicerad på Flashbacks skvallerforum. Troligtvis står hans namn att läsa där redan nu.
Själva texten är annars ganska fattig på fakta och information.
Det står egentligen inget annat än att en galen ”ninja” smög sig in på Antons hotellrum, hotade honom med en kniv och sedan stack därifrån. Polisen har säkrat spår på platsen men är i övrigt förtegna om vad dom vet. På det hela taget är det skickligt att reportrarna (inte mindre än fem stycken står som upphovsmän längst ner i bylinen) har fått ihop ett mittuppslag på så lite information. Å andra sidan så tar fotot av Anton upp en hel sida och dessutom finns där även en djävulskt ful illustration av en ninja som står och gömmer sig bakom en blomkruka i tidningens vänstra hörn.
Anna kan inte låta bli att skratta igen. För det första så är hon lättad över att ingen hade blivit skadad. För det andra så är hon glad över hennes beslut att ljuga för polisen om Peter. Hon hade sagt att hon hade slagit sig fri själv. Skit samma om dom köpte det eller inte, hon ville inte säga något som kunde få Peter att råka illa ut. Dessutom är det hennes absoluta uppfattning att Anton Pave inte bara förtjänar hotelser utan även stryk. Hon är själv ute mycket och festar, och Stockholm är inte så stort som man kunde önska ibland. Hon har sett Anton många gånger med tjejer så unga att dom skulle kunna vara hans döttrar. Varje helg olika tjejer. Anna har många gånger undrat vad det egentligen är som han säger eller lovar för att få dom att följa med. Mer än en gång har Anna placerat Anton Pave på sin lista ”Veckans hån”.

Att ta sig kommunalt till Lidingö är verkligen besvärligt. Eller egentligen inte särkilt besvärligt alls men Peter är lat till naturen och ett byte från tunnelbana till buss är ett byte för mycket. Dessutom är smärtan i armen nästan värre idag, pirrande.
Nåväl, det finns ju inte allt för mycket att göra åt det, så nu sitter han där på bussen och försöker blunda bort smärtan i armen.
Det är förstås en omöjlighet men på tunnelbanan kändes det som om folket runt omkring stirrade på honom, som om dom kunde se igenom honom, som att det syntes på honom att det var han som avsågs i tidningsrubrikerna.
Det var så mycket folk där.
Här på bussen är det i stort sett folktomt och den högljutt brusande luftkonditioneringen svalkar i försommarhettan. Peter reser sig upp och går några meter bort i mittgången och plockar upp ett nummer av Kvällsbladet som ligger och skräpar på ett av sätena. Han går tillbaka till sin plats och sätter sig igen. Han slår upp tidningen för att se efter vad dom skriver om honom. Bara trams förstås. Eller, inte ens det, artikeln säger väldigt lite över huvud taget. Det finns ingen närmare beskrivning av vad som hände på hotellrummet eller vad som hotet bestod av. Det finns inte ens någon beskrivning av hur han ser ut, vad han har för kroppsform, om han vit/svart/gul –Ingeting. Tomt.
Peter vet att spekulationerna är i full gång nu. Snart kommer streck dras mellan detta fall och andra på knappnålsförsedda kartor inne på poliskontoren.
Snart kommer dom börja tala om ”ett nät som håller på att dras åt” och om ”en galning som snart kommer att begå ett graverande misstag”.
Peter ler vid tanken på det nyvunna kändisskapet och försöker inte dölja sin förtjusning inför dom som sitter i hans närhet. Obehaget på tunnelbanan har bytts till rebellisk uppkäftighet.
När Peter stiger av bussen så drar han på sig masken nästan omedelbart. Han böjer ner huvudet och snörar den vant. Han är inte rädd trots att det finns folk i närheten som kanske ser honom.
Han går bort mot informationstavlan och kollar hur han ska gå för att komma till Solstrålens kolonistugeområde. Det är en promenad på tjugo minuter med raska steg, tur att han har vandringskängorna på sig.

Margareta von Trapp påtar bland sina pimpinellrosor och visslar passande nog på Arne Quicks ”Rosen” när hon plötsligt hör en man bakom henne fylla i hennes visslande.
Margareta vänder sig om men förblir halvsittande med kutad rygg.
Peter står där bredbent iklädd sin helsvarta mundering och masken med dom korslagda fasces-yxorna.
– Vem är ni!? Skriker hon förfärat.
Chocken får henne att temporärt glömma bort Bror Rexeds Du-reform från 60-talet.
– Jag heter Peter, jag har kommit för att tala med din man, Sören
– Min man, vad vill du honom om jag får fråga?
Margareta har lyckads resa sig upp och med det kommer även ett nyvunnet självförtroende.
– Jag vill prata med honom om det här med flyktingförläggningen
– Ja, då får du leta vidare för här är han inte!
– Inte? Det är konstigt för jag såg honom från kullen där borta så jag vet att han är här…
I det ögonblicket kommer Sören halvspringande runt husknuten.
– Vad är det för gastande! Skriker Sören upprört.
Han ser först inte Peter men när Peter fångar hans blick så lägger han till
– Och vad är det där för jävla åkerspöke!?
Peter vrider sakta huvudet mot Sören. I några sekunder står han så och inspekterar Sören innan han öppnar munnen.
– Sören, trevligt att träffas, jag letade efter dig. Jag vill att du sätter dig i stolen där. Och du, pekandes på Margareta, du tar detta rep och binder honom
I samma ögonblick som Peter avslutar sin mening drar han fram kniven från jackfickan. Sören hinner inte ens börja opponera sig. Han tystnar tvärt och går och sätter sig i den vita fällstolen.
Valet är enkelt för Margareta när kniven tas fram. Hon binder sin makes armar och ben på stolen. Det ser nästan ut som hon har bundit honom förr. Peter vågar inte tänka på var den erfarenheten skulle kunna tänkas komma ifrån då han är rädd att den mentala bilden i hans huvud ska få honom att kräkas lite i munnen.
– Ställ dig upp mot väggen och håll tyst nu så ska jag tala med Sören, säger Peter med en myndig stämma.
Margareta lyder utan att svara, det självförtroende som hon tidigare ägde visade sig vara av temporär natur.
– Du tycker inte om flyktingar inte sant? Frågar Peter.
– Det var det löjligaste! Jag har ingenting emot dom alls!
– Lugna nu ner dig. Jag ställer frågan igen men den här gången så vill jag att du svarar sanningsenligt
Peter drar knivbladet över Sörens kind för att säkerställa att budskapet verkligen har nått fram.
– Rör honom inte! Skriker Margareta ut.
Peter vänder sakta blicken mot henne.
– Sa inte jag till dig att hålla tyst? Jag ska inte skada honom, jag vill bara ha ett ärligt svar.
Jag ställer frågan igen. Vad tycker du om flyktingar?
– dom... Jag... Jag vet inte... Jag gillar dom inte kanske.
– Vaddå kanske? Det vore väl naturligt att tro att det skulle innebära problem för er som bor här på orten om dom kom hit, inte sant?
Sören inser nu vad det är för svar som Peter är ute efter och håller inte igen den här gången.
– Dom är äckliga! Dom förstör Sverige! Dom tar våra jobb och våldtar våra kvinnor! På 70-talet så demonstrerade folk mot USA och nu har vi fått det precis som dom ville. Nu kommer det hit en massa negrer och annat löst folk. Dom förstör vår kultur!
– Wow! Det verkar som du velat säga det där länge. Jag måste säga att du använde dig av en massa korkade ord och dumma argument men det är i alla fall bra att du är ärlig.
– Ja... Säger Sören tyst och sänker sitt huvud i skam.
– Nu kräver jag bara en sak till av dig och det är att du svarar ärligt nästa gång som du får en kamera eller mikrofon framför näsan. Om du inte är ärlig så kommer jag tillbaka och då kommer jag att låta min kniv dansa över hela ditt ansikte och borra sig ner i porerna runt dina ögon. Jag kommer skära loss dina läppar och mata dig med dom som två maskar.
Peter drar knivbladet över Sören von Trapps ansikte igen medan han talar men är samtidigt noga med att inte skada honom.
Peter går sedan runt till baksidan av stolen och frigör Sörens armar från repet med kniven.
Margarets rusar fram till sin man, omfamnar honom i tårar. Hon börjar släppa på knutarna runt anklarna. När Margareta tittar upp är Peter redan borta. Sören blundar fortfarande. Skräcken sitter fast i honom och han vågar inte släppa händerna om armstödet.