Bok: Det börjar inte här. Kapitel 9 –Ett viktigt samtal

Margareta och Sören tittar ut genom köksfönstret halvt dolda av den veckade blomstergardinen. Deras hyperventilerande andedräkter immar igen fönsterrutan när dom pressar sig fram för att bättre kunna se vad som sker där utanför. Det har varit inplanerat sedan flera dagar att Ilbudet ska komma hem till dom och göra en intervju om flyktinganläggningen på orten, och nu är journalisten Petra Mehdiri med bestämda steg på väg upp mot deras ytterdörr. Ljudet från stövelklackarna som slår mot den stenlagda gången upp mot huset ökar i styrka ju närmare hon kommer. Sören har desperat försökt avboka intervjun under dagen men Petra har inte gått att få tag på.
Han hade inte fått några svar när han hade ringt på det mobilnummer som hon hade lämnat till honom. Att hon dessutom hette Mehdiri i efternamn var något som Sören hade fått reda på först efter att han hade ringt upp Ilbudet i jakt på ett annat nummer att nå henne på. Med ett sådant efternamn var det inte svårt för honom att lista ut vilken vinkel artikeln skulle få: han skulle framställas som en galen rasist.
När han hade talat med henne för en vecka sedan över telefonen så hade hon låtit oerhört trevlig och parant, väldigt svensk om man så vill. Det hade inte funnits ens den minsta antydan till brytning i hennes röst. Sanningen är att hon även nu, när han ser henne där ute på gårdsplanen ser väldigt svensk ut. Det kastanjefärgade håret, den ljusa huden: det finns ju helsvenskar med kolsvart hår gud bevars. Sören förbannar att han hade låtit sig luras men måste ändå medge för sig själv att det är svårt att veta vem som invandrare om invandraren ser ut, pratar, och beter sig som en svensk.
När maskeronen slår mot dörren så duckar Sören instinktivt till på samma sätt som en utrikeskorre gör vid ett raketanfall. Gårdagens händelser har gjort både honom och hans fru överspända.
– Ska jag öppna, frågar Margareta?
– Ja… Det är väl bäst så…
Margareta går mot dörren suckandes och Sören följer efter strax bakom. Sören rättar till sin slips och harklar sig på samma gång. Han tittar upp mot taket och drar handen över skjortbröstet i samma stund som Margareta öppnar dörren.
– Hej, Petra, Ilbudet!
– God dag, Margareta heter jag, Sörens fru
Petras leende är stort när hon skakar hand med Margareta. Sören står någon meter bakom Margareta, nästan helt dolt i skuggorna. Petra är tvungen att ta några steg in i rummet för att Sören ska framträda tydligt framför henne.
– Du måste vara Sören, kul att träffas
– Ja, god dag, svarar Sören med en närmast ohörbar röst.
Hans blick lämnar inte golvet och han blottlägger mer flint än ansikte för Petra som ännu ler.
– Ska vi göra intervjun här inne, frågar Petra, eller ska vi gå ut i trädgården kanske, det är ju så härligt väder?
Petras glada humör står verkligen i kontrast till Sörens mulna och introverta framtoning. Frågan förblir obesvarad i flera sekunder innan Margareta bryter in.
– Min man mår inte så bra, jag tror vi får skjuta på den här intervjun… eller, rättade sagt, jag tror vi får hoppa över den helt och hållet
Petras leende försvinner och hon riktar nu blicken rakt igenom Margareta. Hon söker Sören utan att få ögonkontakt med honom. Han står bara där, helt tyst i skuggorna utan att säga något.
Petra kom inte hit för att nekas en intervjun, hon kom hit för att få en story om gamla rika människors motvilja gentemot människor från andra kulturer. Oavsett om Sören vill bistå henne med svar på frågor så är det den vinkeln som storyn kommer få.
Hon hade medvetet presenterat sig med bara sitt förnamn när hon ringde upp Sören i förra veckan. Det var ett medvetet test. Hon ville se om hon skulle bli behandlad på samma sätt över telefon som i detta, det personliga mötet. Egentligen vore det nästan bara bra om intervjun inte blev av men Petra försöker igen i alla fall.
– Om jag bara får fråga, har du ändrat dig i frågan om flyktingförläggningen? Är du inte längre emot den?
– Jag har inga kommentarer. Du får gå nu säger Sören tyst.
Sören blundar, stänger ute det som händer runt omkring och öppnar inte ögonen igen förrän dörren har slagits igen bakom Petra. Han står så ett tag och funderar på varför han över huvud taget skulle finnas tillgänglig för journalisten idag? Han hade väl hoppats att han skulle klara av situationen när den uppstod, men det höll på att svartna för hans ögon när han tänkte på att varje ord som han säger bevakas av en galning som kan komma tillbaka och döda honom.
När Petra går bort mot sin parkerade bil längre ner på gatan så är leendet tillbaka igen, hon har fått sin story trots allt. ”Inga kommentarer.”
Det är jävligt gångbart citat, det går att bygga mycket story runt dom orden.

Skinnsoffan i Fiddes studio är så mjuk att när Anna sätter sig så sjunker hon ner så djupt att hon börjar fundera på om hon någonsin ska kunna resa sig upp igen? Fidde ler och gungar lite upp och ner på huvudet där han sitter i sin svarta läderfåtölj mitt emot henne.
– Sitter du bra? Frågar Fidde glatt, lite flörtigt.
Han ser bekväm och laid back ut i sin vita velourtröja. Texten ”Isidor och Fille” är centrerat över bröstet i decimeterstora bokstäver. Typsnitt: Old English. Hans hår är svart och ansiktet runt och vänligt. Dom vita gymnastikskorna är stora som båtar på hans fötter och dom vita tubsockorna med den rödrandiga bården är uppdragna över dom mörkblå baggy jeansen.
– Jo tack, det är bra svikt i den här, säger Anna samtidigt som hon med armarna häver upp sig själv till en lite stadigare sittställning i soffan.
– Ska vi börja intervjun eller?
– Ja, det låter bra. Först tänkte jag fråga dig om Isodor, kommer ni göra musik tillsammans igen?
– Absolut, vi gör musik hela tiden. Jag träffade honom tidigare idag faktiskt. Man börjar bli vuxen kanske? Du vet, han var här redan vid 10-tiden. Vi försöker repa eller spela in minst tre dagar i veckan.
– Blir det en ny skiva snart då eller?
– Absolut, i september kommer den. ”Välkommen till Vårberg” kommer den heta, lite en hyllning till Latin Kings, ”Välkommen till förorten” du vet.
– Mmm. Vems var idén till TV-programmet Ibra?
– Jag tror inte det var någon särkilt som kom på det eller så, det var något som jag och Giganten alltid kört sådär du vet, interna skämt liksom. Men den som sa att vi borde göra det på TV var Ali Nour. Ali kände producenten till Humorskolan på SVT så vi fick tio lax för att spela in en pilot. Vi spelade in den på typ två veckor och det var jävligt kul. Hårt, snabbt jobb men jävligt kul. Sedan ringde kanal 10 och ville ha en hel serie. Vi sa ja direkt.
– Din karaktär Jihal el-Suede, var det en vidareutveckling av den där karaktären Jimbo som du gjorde på den senaste skivan med Isodor och Fidde?
– Ja klart, Jimbo är samma som Jihal, bara annat namn. Jag, Giganten och David Boyaniglou brukade köra dom där rösterna och grejerna långt innan det spelades in på TV. Det var inte svårt, alla skämt var redan klara innan kamerorna kom dit. Det gällde bara att skriva ett manus runt det där.
– Ibra har ju verkligen blivit en hit men det finns samtidigt många som hatar det. Det finns även dom som säger att ni går rasisternas ärende.
– Det är skitsnack. Alla är så rädda idag. Du vet, man ska inte trampa på några tår. Jihal och Babu är överdrivna karaktärer, dom finns inte i verkligheten, inte riktigt så extremt i alla fall. Men du vet, som Åsa-Nisse, han är också överdriven och dom där Stefan och… vad heter han?
– Krister?
– Ja just det, Krister. Du vet, man får överdriva om bönder men om det är överdrivet om invandrare så tror folk att dom kommer börja grina. Man måste tåla ett skämt eller hur?
– Jo, det håller jag med om.
– Om man tror att Jihal och Babu är sant då kan man lika gärna tro på Bamse. Det är en saga liksom. Det är humor, det är meningen att man ska skratta.

Peter lägger på luren och tittar ut genom fönstret. Han har precis avslutat ett viktigt samtal. Han är både nöjd och missnöjd. Det blev lite babbligt kanske? Lite för oriktat? Men han hoppas och tror att budskapet gick hem. Solen leker i hans ögon och han kan höra fåglar utanför fönstret. Det känns som landet. Han minns somrarna. Han minns bokskogarna. Han minns. Han tvingar sig själv att släppa det förflutna. Han har inte tid till nostalgi. Denna dag är viktig. Denna dag kan bli den sista i frihet om han inte spelar sina kort rätt.

Anna är ganska nöjd med hur intervjun har gått. Hon hade lyckats ta sig upp ur soffan också även om Fidde var tvungen att bistå med en hjälpande hand. När hon nu går runt bland hyllorna på den lokala ICA-affären i Vårberg så slår det henne att det finns många produkter där som hon aldrig tidigare har sett, olika sorters kakor, kex, frön och dylikt: tilltugg i alla dess former. Anna är dock ute efter något helt annat, detta är den enda butiken i Sverige som saluför Xens nya skiva ”Mörnad”. Anna tycker väl sådär om den svenska hiphopscenen men Xen gillar hon eftersom att han visar upp humor mitt i all ”förortsmissär”. När Anna når kassan så ser hon löpsedlarna ”Mikael Festivus dödshotad” och ”Känd tidningsman knivhotad”. Båda dom stora tidningarna har snappat upp historien om redaktören på tidningen Stan, och lagt in storyn i kvällsupplagan.
Anna tar ett exemplar av Ilbudet och lägger den på rullbandet även om hon antar att det inte kommer stå något annat än det hon redan har kunnat läsa sig till i Stan.
Den grånade mannen i kassan ser bister och ointresserad ut när han håller upp tidningens kod mot streckkodsavläsaren. Han ställer inte den vardagsvänliga frågan ”var det bra så?”. Han säger ingenting alls så Anna får ta ton.
– Jag skulle vilja ha ett exemplar av ”Mörnad” också.
Den torra mustaschprydda mannen i kassan reser sig upp från stolen och börjar treva ljudlöst med handen under kassan, slutligen får han tag på ett exemplar av skivan och knappar in dess kod på kassaapparaten. Han ser verkligen helt levnadstrött ut och bemödar sig inte ens att säga hur mycket hennes varor kostar då han troligtvis tänker ”det står ju ändå i gröna elektroniska siffror här bakom mig”. Anna lägger två hundralappar i hans utsträckta hand och får tillbaka en tia. Transaktioner är över. Annas ”tack” bemöts av ett grymtande.
Anna ler när hon går ut genom dom automatiska dörrarna, hon brukar ofta tänka att hon lever i ett Seinfeld-universum. Hon har nog aldrig stött på någon trevlig människa inom servicenäringen i hela sitt liv. Anna tyckte att det var lite kul att Xen hade valt att enbart saluföra sin skiva i denna butik när gubben, som hon antar äger butiken, inte ens kunde bemöda sig med ett ”hej” eller ”tack”. Enligt Xen så var tanken med att enbart saluföra skivan i denna förortsaffär att få folk att komma ut och inse att förorten inte är så farlig som man tror. Anna är dock inte så säker på att gubbens surläppande var en så särdeles bra reklampelare för förorten och människorna däri.