Ordens makt

Mina ord har aldrig ändrat någons uppfattning. Jag tror aldrig någon har gått in på min blogg som Socialdemokrat, och kommit ut som realist.
Jag tog själv inte steget till att bli realist över en natt, det gick så långsamt att jag knappt minns hur eller när.

Däremot vet jag om att orden besitter en jävla kraft och att dom påverkar på lång sikt.
Jag vet att jag, precis som alla andra som uttrycker sig är med och påverkar språket och tankarna inför framtiden.

Det är bara att titta i en tjugo år gammal dagstidning för att se bevis på detta fenomen.
Vad var det för verklighet som dom beskrev?
Mycket var förstås lika då som nu, men andra saker ter sig befängt och verklighetsfrånvänt.
Sjöng verkligen Bert och Ian om drag under galoschen?
Trodde Bengt Westerberg verkligen på sig själv när det gällde det mångkulturella bygget?
Tog Friggebo verkligen ton där i Rinkeby?

En av bloggarna som jag länkar till här på sidan, den vänsterkulturella bloggen ”En man med skägg” skrev ett inlägg där han gjorde sig lustig över gamla reportage i Kamratposten från 1970-talet.

Det fanns minst en story i varje nummer av KP som handlade om något barn som for illa i tredje världen. Det var lilla José som arbetade med fårfösning i Peru, lilla Kodjo som slet i diamantgruvan i Senegal, eller lilla Jarek som fick gå sju mil för att komma till skolan i Warszawa.

Dom unga läsarna skrev desperata insändare där dom önskade reportage om dåtidens populärkulturella ikoner. Till ingen nytta dock.
Eller jo, saker ändras ju, inte sant? På 80-talet fick dom sitt begär mättat (och det med hårsprays-råge!).

I dag kör Kamratposten en artikel om LÄRARE som mobbas… Ett reportage som man kommer göra sig lustig över om tjugo år naturligtvis. Det kommer framstå lika verklighetsfrånvänt som Birgit Friggebos ”We shall overcome”.
Tyckte vi verkligen att mobbande lärare var det största problemet i skolan år 2009?
Var inte den otrygga, rent av farliga miljön (både för lärare och elever) ett långt mycket större problem?

Vi kommer revidera en masse av det som sägs idag. Vi kommer sätta ansiktet i skämskudden gång på gång. Små saker kommer göra sig påminda. Som att Lars Ohly hade ”Jinge” som sin bloggfavorit. Uuuuuääähh! En sådan sak kan man förföljas av längre än en fickronk och ett fiktivt minne av en fotbollsmatch med Nacka.

Nu spårar jag ur, språket gällde det…

Efter elfte september ändrades mycket när det gäller språket. Nya ord dök upp:
Burka, Hijab, Niqab.
Vilka värderingar som läggs in i orden beror på vem som uttrycker dom. Det kan vara en respektfull handling inför gud, eller ett kvinnoförtryckande maktmedel för män med liten kuk.

Jihad: Frihetskamp och förtyck i ett och samma ord.

Ett annat ord som dök upp var islamofob, ett ord som indikerade ett sjukdomstillstånd hos dom som kritiserar den extremistiska delen av Islam.
Som motvikt till det dök ett nytt ord upp, min nya favorit, ”Islamofascism”.

Det är taktik. Tjuv och rackarspel från bägge sidor.

Genom att trycka på vissa ord, genom att göra dom alldagliga och ge dom en innebörd som passar ens agenda så påverkar man i det långa loppet människor.
Dessa nya ord var för dom flesta okända begrepp innan elfte september, men nu tror jag inte att det finns någon som saknar uppfattning om deras innebörd.

Innebörden är dock olika beroende på vem du frågar. Åsikterna ändras med tiden.
På 90-talet var det stora modeordet ”feminism”. Till och med Göran Persson kallade sig själv för feminist. Minns ni? Vilket jävla hyckleri!

Idag blev jag till och med tagen för en kvinna bara för att jag uttryckt en feministisk tanke. Bara en sådan sak. Ordet har blivit lika extremt som Socialist.

Jag tillskriver mig själv som bägge, för jag vill verkligen rädda innebörden.
Skapa en ny innebörd.
Skriva om kartan med ord.

Inte jag själv då, men vi tillsammans.