Det är en fin tanke att vara Socialist och Humanist

I denna bloggs första inlägg så slog jag fast att jag ser mig själv som en ”Socialistisk realist”. Måhända har ”Realisten” tagit ett större utrymme än ”Socialisten” hittills. Jag antar att det är lättare att skriva om sådant som upprör, än att skriva om hur man önskar att saker verkligen skulle vara?

I mitt idealsamhälle finns inga orättvisor, ingen diskriminering baserad på ras eller kön.
I mitt idealsamhälle försiggår ingen jakt på bidragstagare.
I mitt idealsamhälle så litar man på människors önskan att medverka och hjälpa till.
I mitt idealsamhälle så misstror man inte dom som inte orkar med, dom som är
för svaga för att bistå.
I mitt idealsamhälle är den ekonomiska ersättningen för sjuka och arbetslösa hög.
I mitt idealsamhälle är fängelsestraffen korta och ingen talar om krav på dödsstraff eller ”hårdare tag”.

På många sätt så tycker jag att vi har haft det där samhället en gång i tiden. 70-talet innehöll mycket av det som jag förespråkar. Om jag jämför mig med en typisk Sverigedemokrat så är det här vi skiljs åt. Jag är varken rädd för hippies, mods eller Olof Palme. Jag har inget problem med flum, Mah-jong, kvinnor med dubiös sexualitet som läser Puss eller tavlor av svenska flaggan med texten ”kuken” över korset. Jag räds inte Nationalteatern eller Ebba Grön.
Den typiska Flashback-realisten skyr dessa ting som elden: önskar snarare en återgång till 50-talets folkhem där svenskhet och disciplin är ledord.
För mig är moral och etikfrågorna ”skrep” för att citera Grisen skriker.
Jag vill inte ha lydiga bullmammor med förkläden som ställer fram maten på borden åt sina makar.
Jag vill inte ha män med manschettknappar som är ensamma familjeförsörjare.
Jag vill inte ha ett samhälle där husor och pigor städar och lagar mat åt dom bättre förmedlade.

Sönderfallet av mitt idealsamhälle kom inte med arbetskraftsinvandringen på 60-talet (tvärtom).
Problemen kom heller inte med Moderaternas nedskärningar i offentlig sektor, eller Socialdemokratiska svångremmar på 90-talet (vi har haft det ekonomiskt knapert tidigare utan att tappa koncepten).
Problemet uppstod när vi trodde att vi skulle kunna hjälpa hela världen genom att öppna vårt lands portar på vid gavel.
Jag vet att den där sista meningen inte riktigt trivs i munnen. Ni trodde kanske att jag skulle försköna det på något sätt? Linda in det i omskrivningar?
Jag är ledsen, men idén med multikultur var verkligen helt värdelös, och det skriver jag trots att det har kommit hit en MASSA människor som på alla sätt och vis har bidragit och stärkt vårat samhälle.
Men tyvärr har det även kommit en hel del människor som inte fungerar i en demokrati: folk som anser att våldtäkt inte är ett brott om kvinnan är en ”lättfotad hora” eller som anser att stening och offentliga avrättningar är sköna straff.
Folk som inte anser att demokrati är ett bra system helt enkelt.
Idag kan vi se resultatet: det finns stadsdelar som inte ens Polisen besöker utan poliseskort.

För humanismen och Socialismen som jag tror bor inom dom allra flesta svenskar så har den här kulturkrocken inneburit en riktig dödsstöt.
Det var naturligtvis en fin tanke från början, men det finns faktiskt kulturer som är helt omöjliga att integrera med våran egen. Vissa kulturer är lägre stående än andra, och man får inte vara rädd att nämna dom vid namn och påtala felen. Man måste våga stå för att det inte är kul att umgås med män som går mer med axlarna än med benen och som bygger sina liv kring Scarface-citat och att kanske, kanske någon gång få se sin nuna på Efterlyst.
Jag har skrivit om detta förr, men jag skriver det igen: jag har ingenting gemensamt med någon som skriker ”Jag knollar din mamma!”. Vad ska vi tala om liksom? Ska vi tala om hur sexistiska vita, medelålders män är? Ska vi tala om queerteori och om homosexuellas rätt i samhället? Ska vi dissekera Dr Kosmos texter?

Jag vill leva i ett samhälle där alla medborgare är lika mycket värda. Det är naivt att tro att folk som kommer från en kultur där kvinnor, judar och Kuffar är mindre värda skulle kunna anamma detta ideal.

Ni ser, experimentet har dödat min humanism, om världen inte hade krympt så hade jag kunnat fortsätta leva i en värld av exploaterade afrikaner som utnyttjas av fjolliga engelsmän med smala mustascher och ridpiskor. Jag hade kunnat fortsätta leva i en värld där araber bor i Harems med magdansöser, och klär sig i skor med snirkliga tår.
Jag hade kunnat fortsätta leva i en värld där smak av andra kulturer insöps på grekiska aftnar med vinrankor i håret, eller med tre små rätter på en kinakrog.
Jag vet att vi inte kan återvända dit. Globaliseringen är för stark, och informationen i media sprids för fort, men vi hade i alla fall kunnat återvända till villfarelsen att den vite mannen är jordens gift.
-Och seriöst: jag hade varit nöjd om vi hade kunnat återvända dit.
Jag hade utan tvekan tagit på mig världssamvetet igen om det innebar att jag slapp känna rädslan i mitt eget land.

I mitt idealsamhälle tar vi emot flyktingar, riktiga flyktingar (inte dom ca 5% av invandringsströmmen som det är idag).
I mitt idealsamhälle är flyktingarna svenskar, riktiga svenskar från första dagen som dom får besked om att få stanna.
I mitt idealsamhälle är Sverige återigen en viktig aktör på den internationella scenen. Jag pratar inte om Karl den XII nu om ni trodde det, jag pratar om ett djupt och givmilt engagemang i U-länders demokratiseringsarbete (mot religiös fundamentalism, för kvinnors rätt).
Jag pratar om stort ekonomiskt stöd till krigs- och katastrofdrabbade länder.
Med vilka pengar då undrar ni?
Jag pratar om pengar som idag går åt till att bygga upp fundamentalistiska ghetton i våra storstadsregioner.