Dårfinkar och näthatare går Bananas!*"

Dagens tema är yttrandefrihet.
Den öppna debatten och yttrandefriheten, jag landar alltid i det på något sätt.
Egentligen hade jag tänkt dela upp den här texten i två inlägg, ett som handlar om Näthat och ett som handlar om filmen Bananas!* men sedan kom jag på att ämnena har en del gemensamma beröringspunkter så jag beslöt att slå ihop dom till en.

Det har varit en del skriverier dom senaste dagarna om Carolina Gynnings blogg och hatkampanjen mot henne. Det hela slutade med att Carolina publicerade IP-adresser på sina antagonister, och nu är hon i sin tur polisanmäld.

Jag vet inte hur det är att vara storbloggare, att ha en blogg med tusentals besökare varje dag (till skillnad från min som knappt når upp till tusen på en månad) men jag vet vart jag själv sätter gränsen när det gäller kommentarer.
Spam och publicering av personuppgifter: Det är väl där jag drar gränsen.
Det skulle krävas något VÄLDIGT extremt för att jag skulle censurera någons åsikt.
Hitintills har jag inte tagit bort en enda kommentar från min blogg.
Jag har svårt att tro att jag skulle tvingas till det i framtiden.

Jag skulle aldrig bryta mot mina egna regler och publicera namn, telefonnummer, IP-adresser etc på mina meningsmotståndare.
Om någon tycker att jag är en idiot så får dom väl tycka och skriva det då.
Jag tänker ändå välja dialogen.
I alla lägen kommer jag välja dialogen.

När jag själv skrivit kommentarer på andras bloggar så märker jag ibland till min förvåning att mina kommentarer har raderats, eller att originalinlägget helt sonika har tagits bort eftersom att bloggaren tyckt att debatten blivit ”för het”.

Hur kan en debatt bli för het?
Jag skulle älska om dom inlägg jag skriver skulle väcka en het debatt.
Det är väl därför man skriver bloggar?

Men jag kanske har missförstått det där? Kanske driver man en blogg för att publicera bilder på sig själv där man sitter på sommardäcket och avnjuter ett glas vitt vin?
Kanske skriver man för att få kommentarer om ens egen förträfflighet?
För att få beröm över ens gulliga outfit, ens svåra innerstadspoesi, eller förmågan att klistra in inbäddade länkar från Youtube…

Jag är hellre genuint hatad än överöst med förfalskat smicker.

Och sedan till bananerna då.

Den svenska dokumentärfilmaren Fredrik Gertten har gjort en film som heter Bananas!*”.
Den handlar om advokaten Juan Dominguez och dennes engagemang för arbetare på bananplantagen i Nicaragua.

Bakgrunden till filmen är att bananjätten Dole använde sig av bekämpningsmedlet DBCP som förbjöds i USA på 70-talet men som fortsatte användas i bland annat Nicaragua trots avrådan från tillverkaren av medlet själva.
Stämningen mot Dole gäller att arbetare på plantagen i Nicaragua säger sig ha blivit sterila av ämnet.

Till en början fick arbetarna rätt i sin sak. Dom skulle få ett skadestånd på över 600 miljoner dollar utbetalat till sig. Men det kom inga pengar, Dole vägrade betala.

Några av arbetarna gjorde då en ny stämning, denna gång i USA.

Det är denna andra stämning som filmen dokumenterar.
I filmen vinner arbetarna målet och 3,2 miljoner dollar.

Allt hade kunnat vara frid och fröjd där.
Men efter rättegången, och EFTER filminspelningen så ogiltigförklarade domaren i Los Angeles BÄGGE målen mot Dole pga bedrägeri och utpressning från Juan Dominguez och arbetarna.

Det är kanske inte så förvånade egentligen. Som fattig arbetare kan stämningar vara ett sätt att fly fattigdomen.
Jag har svårt att anklaga någon som lever i total fattigdom som ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN kan se ljuset i tunneln framför sig.

Och jag antar att någon form av rättvisa ändå hade skipats om dom hade fått sina pengar eftersom att Dole trots avrådan (och trots att man visste att medlet skapar sterilitet fortsatte med användandet av medlet).

Det är heller ingen vild gissning att bananplantagearbetarna hos Dole än idag är totalt rumpknullade när det gäller löner och säkerhet.
Det är nog inte direkt som att Dole bjuder på avec till kaffet…

Av förståliga skäl finns inte detta efterspel med i filmen men det ledde till att Dole nu vill stoppa filmen. Man kan förstås förstå Doles poäng med att filmen borde ha klippts om när där dom nya uppgifterna inkom men det är trots allt inte Doles uppdrag att leka filmredigerare.

Dole har stämt Fredrik Gertten, dom har kontaktat svenska ambassaden, dom har hotat att stämma filmfestivalen i Los Angeles etc. Filmfestivalens ledningen vek sig mot hoten och beslöt att ta bort Bananas!*” från dom tävlande bidragen.

Filmen visades dock, men man var tvungen att läsa en lång Disclaimer HÖGT i visningssalen innan projektorn drogs igång.

Att filmen är vinklad till arbetarnas fördel lär inte vara en vild gissning.
Det är också föga förvånande att Fredrik Gertten valde att inte klippa om filmen (på eget bevåg bör tilläggas) när dom nya uppgifterna tillkom.

Det skulle ju naturligtvis ha förstöra hans poäng.

Men samtidigt är Doles efterspel också något som borde editeras in i sådana fall. För det visar ju på att det är så här som storföretagen löser sina konflikter i USA: dom stämmer skiten ur sina meningsmotståndare. Tvingar folk till lydnad och tystnad genom hot med vite.

För det är faktiskt så: Yttrandefriheten får ALDRIG vara selektivt.
Att vinkla en historia är inte bara en rättighet för MIG utan även för DIG.

Michael Moore har rätt att göra en propagandistisk film med sanningen som första offret, och Michael Wilson har rätt att göra filmen ”Michael Moore hates America” på samma premisser.

Det är det som är yttrandefrihet.
Det är därför jag kan försvara en film som jag ännu inte har sett.

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/bananjatte-stammer-svensk-filmare-1.908241
http://www.aftonbladet.se/kultur/article5508829.ab