Det låter kanske som självskryt…

Jag läser dåligt. För lite. För långsamt.
Saknar fattningsförmåga.
Tappar tråden och måste börja om.
Det tar mig nästan ett halvår att läsa ut en bok.
Har slösat tiden på att skriva själv istället. Tusentals dikter och texter som ligger spridda över Internet och golvet. Men ibland, nästan alltid genom TV-mediet, så väcks mitt intresse för en ”okänd” författarkändis som jag borde ha känt till sedan tidigare.
Ibland kan jag till och med känna ett släktskap med den person som porträtteras. Det är inte yrket vi delar, men jag känner igen orden; det är som om dom skulle ha kunnat vara mina.

Så var det häromdagen när SVT visade ett TV-program om Sonja Åkesson.
– Ja, det var ju så! Det där var ju exakt så som jag hade skrivit det! Dom där vändningarna! Dom där hoppen mellan ”en” och ”att”. Jag känner igen dom så väl!

Såhär hade hon skrivit:

Ja Tack

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.