Kvinnor lika roliga som män?

I Aftonbladet framför Elin Grelsson från tidsskriften BANG den gamla klyschan att kvinnor är minst lika roliga som män, men att dom inte får chansen att synas.

Men är det verkligen så?
Finns det ens en ambition hos kvinnor att vara roliga?
Varför skulle det i sådana fall finnas?
Jag menar, kvinnor premieras ju ALDRIG när dom är roliga: det ses väl snarare som någon slags lyte? (Själv skulle jag gå ner i spagat av glädje om jag stötte på en tjej att dela Amy Sedaris och Wanda Sykes-citat med).

Om jag tittar på min egen bekantskapskrets, eller bland mina arbetskamrater så har jag aldrig stött på en kvinna som satt humorn i första rummet, som verkligen strävat efter att vara rolig.
Det är inte så att skrattet saknas. Kvinnor skrattar lika mycket som män, men ambitionen att vara rolig HELA JÄVLA TIDEN saknas.

Enligt mig är humorn ett slags försvar för nördar (och vilket kön dominerar den kategorin tror ni?). Det är ett försvar för oss som inte vågar vara allvarliga.

Att brinna för humorn så hårt som många män gör är i stort sett en sjukdom.
Det är inte alls olikt andra saker som män tävlar i (att veta namnet på alla bilmodeller som någonsin byggts, att kunna namnet på varje spelare i Premier League, eller att kunna namnet på alla presidenter i Afrikas historia).
Det är väldigt sällan som kvinnor brinner för så ovidkommande saker (och det ska dom vara jävligt tacksamma över).

För mig är humor viktigt. Dödsviktigt.
Jag ser det som en absolut vetenskap.
Det finns några få människor som jag känner som delar den passionen, som kan sitta och titta på Sarah Silverman-videos på youtube, ibland 2-3 timmar om dagen.
Jag känner inte till någon kvinna som tittar på Sarah Silverman-videos 2-3 timmar om dagen.

Därmed inte sagt att det inte skulle existera. Det gör det naturligtvis. Men det är extrema undantag.
Männen är troligtvis hundrafalt fler när det gäller den här åkomman.
JA, jag vet att det kanske är en överdrift, men det är nog ändå inte så långt ifrån sanningen.

Var observant nästa gång ni befinner er på en hemmafest. Kolla hur könet styr samtalsämnet. Vilka är det som sitter och diskuterar vad som har hänt sedan senast man träffades, och vilka är det som står vid datorn och spelar Lisa Lampanelli-videor för varandra?

Jag har ofta haft timmeslånga diskussioner med killkompisar om ingenting. Blajj. Flams. Trams; Urspårade tankekedjor om naturistdvärgar som piskar varandra med schampo, och Nöjesfält med mjukosttema. Seriösa ansiktsdrag som inte med en min visar att det man diskuterar saknar värde.
Efteråt har man inte lärt sig någonting om varandra.
Man har bara övat. Övat. Övat. Övat.

Med tjejer är det annorlunda. Att ha den diskussionen med en tjej är helt jävla uteslutet. OM man ens drar ett skämt som inte följer format 1A så får man ett garv och kommentaren ”vad får du allt ifrån, du har så mycket fantasi?”.
Att få hjälp med att spinna vidare är uteslutet, för tjejer har aldrig övat på det där.
Har aldrig behövt öva på det. Skulle framställa sig själva som helt kufiska om dom gjorde det.

Hon skulle ge mig lika lite hjälp som jag kan erbjuda henne om hon säger att hon har haft en tung höst sedan hennes pojkvän stack. ”mmm, vad tråkigt, men glöm honom, han är inte värd det”…

Om jag trots allt får för mig att visa en rolig bild av Sara Granér eller Nina Hemingsson för en tjej så bemöts jag utan undantag av ett stelt leende som förmedlar ”Snälla gode gud gör så att den här killen tar bort den här obegripliga bilden från min åsyn”.

I motsatt läge, med en manlig åskådare/åhörare så skulle ögon och öron spetsas. Alltid ivrig att lära sig mer om humorns struktur och uppbyggnad.
Vi är många män som samlar på sådant här förstår ni.
Det är många av oss som verkligen försakar mycket i verkliga livet för att lära oss mer om humor.
En del av oss blir bara tragiska humorcitatmaskiner som kryddar samtalen med dåliga egenskapade skämt om dvärgar och schampo.
Andra blir komiker på riktigt.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article5423352.ab