Ebba lägger handen över luren och vänder blicken mot Robin som sitter med plågad min på parkettgolvet.
– Dom säger att vi ska stanna i lägenheten. Polis och ambulanspersonal är på väg
– Okej, men släpp inte blicken från gården! Jag vill veta var det där svinet tar vägen!
Robin gestikulerar hetsigt med pekfingret mot fönstret.
Knäet är uppdraget mot hakan.
Tänderna blottlagda av smärta.
Ebba lutar sig fram och tittar ner mot porten igen. Ingenting händer där nedanför. Hon har inte släppt blicken från gatan sedan hon påbörjade samtalet med 112. Ärligt talat så hyser hon inget större hopp om att Peter ska komma att dyka upp i hennes blickfång nu så här lång tid efteråt.
Det ter sig mer och mer troligt att Peter av någon anledning fortfarande är kvar inne i huset. Tanken gör henne livrädd. Tänk om Peter kommer tillbaka för att mörda henne och Robin?
När Peter slutligen vågar sig in i köket så sitter Anna med den silvergrå laptoppen i knäet. Hon ger honom en mörk blick under ögonbrynen. Följer honom med ögonen när han sätter sig ner på stolen. Det är inte alls samma blick som hon gav honom tidigare, den av åtrå. Hatet lyser igenom i blicken nu och han vet exakt vad det är som stör henne.
– Jag lyssnade på din intervju på Ring P2 med Topas, den fanns på youtube, säger Anna svalt.
– Jag hörde det, säger Peter med huvudet böjt.
– Jag måste säga att jag hatar dom åsikter som du förde fram där
– För att? Frågar Peter kort och blåser spelat nonchalant i det redan kalla glaset med te.
– För att jag har flera invandrarvänner. Jag känner flera muslimer, och jag tycker att dina åsikter är rasistiska. Det är helt fruktansvärda åsikter
– Du tror alltså att jag talade om dina vänner? Varför skulle jag bry mig om dina välanpassade vänsterpolare som går omkring med palestinasjalar, hänger på Café String och pratar om det senaste avsnittet av Desperate housewifes. Varför skulle jag bry mig om dom?!
– Vi hänger inte på String…
– Näe, men då hänger ni väl på Stureplan eller Söderns hjärta då. Vem faan bryr sig om var ni hänger! Jag har inga vänner, ingen familj, inget jobb, det är därför som jag ser världen så klar och tydlig!
Ilskan är felriktad, han vet... Redan innan orden har formulerats klart känner han kallsvetten tränga ut i pannan. Han vet ingenting om Anna och hennes vänner.
– Du tror att du har en perfekt vy av verkligheten från fönstergluggen i din källare, men sanningen är att fönsterrutan har immat igen av din självgoda andedräkt. Världen hade inte varit så ful om du hade tagit dig tid att besöka den
Den välartikulerade formuleringen av Anna får Peter att andas tungt. Han skäms. Inte över sina åsikter, men över att hon ska behöva höra om dom.
Helst hade besparat Anna dom där tankarna om religion som ett satans gift. Han vill inte ge henne kunskap om vissa kulturers bakåtsträvande fulhet. Det står i total kontrast till hennes naivistiska barnatro och hennes förmenande om alla människors lika värde. Han vill inte gärna slå sönder sådana illusioner, i alla fall inte i detta fall då det gäller någon som han verkligen bryr sig om, och som mer än någon annan förtjänar epitetet ”god”.
Vad ska det fylla för funktion att få henne att hata?
Insikten om hur världen ser ut är inte en så särdeles skön eller tillfredsställande känsla. Det är mycket enklare att leva kvar i en värld där svaret på alla frågor om ondska kan förklaras med ”USA” och ”Imperialismen”. Den vite mannens skuld känns knappt ens som ett myggbett längre.
– Du har helt rätt, vi släpper det, jag vet ingenting om det där…
– Har du sett vad dom skriver om dig på Internet?
Annas fråga bryter av och fångar Peters intresse.
– Nej, jag har inte haft tid
– Jag kan visa dig, säger Anna och ställer ifrån sig datorn på bordet och skjuter sin stol intill Peters.
En del av honom vill verkligen inte veta, en annan del vill se exakt allt som finns att tillgå.
Karaktärsbeskrivningen av honom på info88 är äcklande.
Omgivningen hade betraktat honom som älskvärd och försynt i hans ungdom. Han hade betraktats som snäll. Lite för snäll för sitt eget bästa. Han var killen som aldrig sa ifrån. Han var killen som jämt gick åt sidan och som aldrig tog någon plats.
Nu är han plötsligt ansedd som stor och stark, en hjälte bland människor vars väggar pryds av Hitler och Mengele.
Hans samtal till ”Ring P2” har hittat sin plats till nyhetssidor och bloggar. Han är hatad av många förstås men det är ändå dom positiva kommentarerna som syns mest, och som sårar honom djupast. Hur kan dom anse att det han hade gjort är bra?
Där och då, läsandes kommentarerna så inser Peter vilken ynklig jävla fegis han verkligen är. Dom beskriver honom som ”en faderlandshjälte”, ”en arisk krigare”.
Han har hotat folk, skadat folk. Till och med dödat en annan människa för att för fram sin åsikt. Med vilken rätt har han gjort det?
När han läser hur han beskrivs som modig så vill han bara kräkas. Nu mer än aldrig någonsin förr är han den fegaste mannen på jorden.
Fortfarande fäster han blicken i marken när han går förbi folk på stan. Alltjämt vågar han inte närma sig andra människor.
Livet han levt har varit ledsamt. Ett liv fullt av brustna drömmar, men han drömde i alla fall förut, nu blir allt bara kolsvart när han stänger ögonen.
Anna har rest sig upp från stolen utan ett ljud och står nu snett bakom Peter. Framåtlutad över hans axel beskådar hon, utan att säga något, det som står att läsa på bloggar och Internetforum.
Peter vänder sig snett åt sidan och möter hennes blick. Det är inte samma blick som hon gav honom tidigare när han satt på stolen och hon tvättade hans sår, den av åtrå. Det är heller inte samma blick som hon gav honom när han kom in i rummet nyss, den av hat. Den blicken hon nu ger honom förmedlar bara hånfull överlägsenhet. Hon skakar på huvudet med näsan riktad uppåt och drar pekfingerspetsen från pannan ända ner till hakan.
Tystnaden bryts av Peter.
– Dom hyllar mig. Nazisterna.
– Och det smärtar dig? Frågar Anna med sylvass sarkasm i rösten.
– Ja, det sårar mig, för jag är inte som dom
– Inte det?
– Nej, jag hoppas i alla fall inte det…
– Du är innerst inne en snäll människa Peter, det tror jag verkligen att du är, men du måste förstå att det du gjort är fel
Sättet hon säger det på, ordvalen, tonfallet, det låter EXAKT som en mamma som talar till ett busigt barn. Den där åtrån känns väldigt avlägsen just nu.
Peter sitter tyst och fortsätter läsa. Ärligt talat så vet han inte vad han ska känna. Handen glider ner mot jackfickan. Pistolen! Han har fortfarande pistolen på sig. Handens rörelse stannar upp. Han vill inte skrämma Anna.
Monday, August 31, 2009
Sunday, August 30, 2009
80-talet -lite enklare, lite roligare...
Dagens klassiker är en riktig skrattfest. Jag dör varje gång jag ser den här!
Den får mig också alltid att osökt tänka på Just D:s hitlåt 87-87. Man undrar ju förstås vad som hänt med dom här snubbarna? Lever dom? Har dom arbeten?
Min favorit är snubben med dom galna ögonen som gormar "krrrrosssa kommunismen!". HAHAHAHA!
Den får mig också alltid att osökt tänka på Just D:s hitlåt 87-87. Man undrar ju förstås vad som hänt med dom här snubbarna? Lever dom? Har dom arbeten?
Min favorit är snubben med dom galna ögonen som gormar "krrrrosssa kommunismen!". HAHAHAHA!
Saturday, August 29, 2009
Bok: Det börjar inte här. Kapitlet 15 –Det får aldrig brännas
– Vad har hänt, frågar Anna.
Peter dröjer länge med svaret. Han håller fortfarande händerna på knäna, totalt utmattad av dagars strid.
– Jag har kramp, får han slutligen ur sig.
Anna drar handen genom Peters hår. Fingrarna fastnar i tovorna. Håret är flottigt. Torkad lera och stelnat blod har bildat mörka dreadlocks.
– Vi måste få dig ren, säger Anna och leder Peter stapplande till badrummet.
Bakifrån, med händerna på hans axlar drar hon av honom den söndertrasade jackan. Hänger varsamt upp den på handdukskroken. Hon funderar på att lämna honom, låta honom vara ifred med sig själv, men nyfikenheten är för stor, hon kan inte slita sig själv eller blicken från honom.
När Peter tar av sig t-shirten så blottas överkroppen och dess skador.
Hon chockas över hur han ser ut men hindrar sig själv från att fälla en kommentar.
Hela vänsterarmen är blågul och man ser spår av blod som runnit. På högersidan av magen finns ett stort svart blåmärke som skulle kunna tyda på att något inre organ har brustit.
Peter sätter sig ner på toalettlocket. Han börjar gråta. Okontrollerbart.
Han vet inte vad det är som kommer över honom. -Press som släpper kanske? Att han för första gången på mycket länge befinner sig hos någon som han skulle beteckna som vän?
Anna sätter sig på knä framför honom på badrumsmattan och drar baksidan av handen mot hans kind. Sedan börjar hon också gråta. Hon vet inte heller varför? -En kedjereaktion som när någon gäspar? -Press som släpper kanske? Att hon för första gången på mycket länge befinner sig hos någon som… Anna släpper tanken.
När Peter reser sig upp så gör han det utan att föra bort Annas hand vilket får handen att pausera i luften för ett ögonblick innan den faller ner mot sidan av hennes kropp igen.
Peter vänder henne ryggen, går några meter in i rummet innan han knäpper upp byxorna. När han drar ner byxorna så blottläggs ett nytt stort blåmärke. Det sträcker sig runt hela högerbenet, en femton centimeter tjock, blå ring runt låret.
Anna drar blygt huvudet åt sidan utan att släppa Peter med blicken.
Han står nu där enbart iklädd sina boxerkalsonger. Han tittar sig snabbt i spegeln för att se hur han ser ut när han gråter, för att beskåda dom små spräckta blodkärlen runt ögonen. Sedan går han in i duschen.
Peter hör badrumsdörren stängas bakom honom. Han tar av sig kalsonger och hänger dom över duschkabinen. Han slår på blandaren på hög värme och ser det blodröda vattnet rinna ner i golvbrunnen vid fötterna. I imman slår han handflatan mot pannan med kraft och lutar armbågen mot kaklet. Han drar handen över ansiktet och ner över bröstet.
Känslorna som kommer över honom är dubiösa. Han är lycklig, det känns som om han är hemma nu, som om detta är allt han drömt om. Samtidigt så vet han att han egentligen borde fortsätta springa, att det inte är säkert här. Men han orkar inte fly längre, varken fysiskt eller psykiskt. Ångern är en annan känsla han känner. Det är inte det att hans skäms över sitt värv, tvärtom, han kan till och med känna stolthet över det han gjort. Samtidigt är han rädd att han har förvandlats till något som han hatar. Han vill fortfarande kunna se sig själv som humanist, som en person kapabel att känna medlidande.
Hur mycket han än kan försvara sina handlingar inför sig själv så vet han att det kommer bli svårt att försvara det för den han gillar. Hon kommer aldrig förstå eller acceptera, det vet han.
Peter hostar plötsligt till. Börjar hosta mer och mer. Den föregående hostningen retar halsen till en ny. Till slut så står han framåtböjd igen. När han tittar ner i den kupade handen så ser han stänk av blod. Svart blod. Han blöder inuti.
Peter lutar huvudet uppåt, blundar med ansiktet riktat mot duschmunstycket innan han stänger av kranen. Han kramar vattnet ur håret genom att med händerna forma håret till två tofsar i nacken.
Han kliver ur duschen och tar ner en stor rosa handduk från en krok på dörren. Torkar sig och färgar det rosa rött. Fortfarande rinner blodet från näsan.
Expresskokaren tjuter till när vattnet börjar puttra. Anna slår av strömbrytaren och häller vattnet i tekannan. Det tar inte mer än 30 sekunder så har dom bägge lotusblommorna slagit ut i blom av värmen.
När hon tittar ut i hallen så ser och hör hon Peter yr kliva ut från ångorna i badrummet. Den nedblodade rosa badhandduken har blivit ett höftskynke. Med foten drar hon till sig stolen och hjälper honom ner till sittande vid köksbordet.
– Låt mig få ta hand om dina sår, säger hon och påminns om sina tidigare år inom vården, innan bloggande blev ett yrke som man kunde leva på.
– Tack, svarar Peter och tittar för första gången in i hennes ögon.
För ett ögonblick stannar blicken där men snart viker Peter undan. Det får inte brännas, det får inte bli för ärligt, då backar han undan. Så har det alltid varit.
Anna gör inte mycket mer än att känna på hans kropp med händerna. Hon har visserligen en tvättsvamp i handen som hon har doppat i varmt vatten, men mest är det en ursäkt för att få beröra honom. Sedan den där dagen då han dök upp och räddade henne har han funnits i hennes tankar. Och nu då? Han är ju i stort sett naken där han sitter på stolen framför henne. Hon sitter på knä och drar fingrarna över hans armmuskler.
Han är inte den muskulösa typen, men heller inte otränad. Hans kropp tycks vara en konsekvens av näringsfattig mat och långa promenader. En typisk arbetarklasskropp, en sådan som Thåström besjöng i ”Mona Tumba slim club”, en sådan kropp som arbetarklassen hade innan avtalsenliga löner och hamburgarna kom och gjorde dom feta.
Peter blundar vid beröringen. Det var länge sedan någon tog i honom på det sättet. Det var länge sedan någon brydde sig.
Hennes handflata glider över hans bröst och ner över magen. Han ger ifrån sig ett isande ljud av smärta och välbehag när handen kommer för nära.
Handen förs upp igen, glider upp över hans bröst. Huden färgas vit för en kort sekund där hon sätter sina tryck. När Peter inte längre känner händerna mot kroppen så öppnar han ögonen.
Hon är framåtlutad, tittar stint in i hans ögon, henne mun bara tjugo centimeter från hans.
Hennes blick ger inte med sig och nu orkar han inte längre kämpa emot.
Han greppar hennes kinder med bägge händerna och för hennes mun mot sin. Smärtan försvinner.
Blodet som runnit över hans ansikte blandas med saliven i deras munnar.
Men sedan viker han plötsligt undan huvudet.
Han kan inte, det känns fel, det finns för mycket oro. Det gnager för djupt inom honom för att han ska kunna slappna av. Det handlar inte bara om vad tungan ska göra, det handlar om mer än så. Det är fasansfullt det han gjort och hon är så ren. Så vän.
– Vad är det? Egentligen vill hon inte veta och tror heller inte att något svar kommer ges, men hon frågar i alla fall.
Peter biter sig själv i tungan för att inte säga att det beror på att hon är för ”ren” och ”vän”, det är en gammeldags bild av kvinnan som han inte vill vara med och cementera, dessutom är han övertygad om att Anna skulle ha hatat ett sådant epitet.
– Jag kan inte… Jag… Du kommer inte vilja… Du kommer inte gilla…
Peters oförmåga och tunghäfta har hittills fått passera, men nu tröttnar Anna. Hon har ännu inte frågat… Hittills inte tvingat honom att berätta. Men så ställer hon då frågan, det är ju oundvikligt.
– Vad har hänt som gör att du ser ut på detta sättet?
Peter blinkar till några gångar för att hitta fokus med ögonen innan han besvarar frågan.
– Jag har slagits. Jag har försökt undvika att bli slagen. Jag har flytt. Jag har sprungit. Jag har krälat
– Jag hörde ljuden i trappen, jag hörde om Otto Mittorin, säger Anna med en anklagande röst och allvarliga ögonbryn.
Peter fryser till för ett ögonblick, vågar knappt ens ställa följdfrågan.
– Vad har du hört? Får han slutligen ur sig.
– Jag har hört att han är död och att du kanske var den som gjorde det. Jag hörde något som lät som pistolskott här i huset nyss också.
Svaret uteblir.
När tystnaden inte bryts så ställer sig Anna upp, går bort mot diskbänken och slår upp teet i ett av dom två uppställda glasen. Den gulröda drycken ryker av hettan och hon bränner sig först mot kanten när hon försöker greppa glaset.
Hon tar ett nytt grepp, nu med så knapp kontaktyta hon kan utan att riskera tappa taget, och för glaset till bordet.
Hon sätter sig på en av stolarna vid köksbordet, blåser bort ytspänningen och tar en försiktig klunk av det varma innehållet.
– Nå? Vad gör du här egentligen? Varför hjälper jag dig?
Hon vet att det är mer av en provokation än en fråga men hon måste ändå fråga eftersom hon verkligen inte vet varför hon ska hjälpa honom. Han måste ju åtminstone kunna svara på vad det är han flyr från?
Det kommer inget svar, Peter bara sitter där en meter ifrån henne, tyst, med blodet droppandes från hakspetsen.
På bordet framför Anna ligger ett Yuan-mynt, ett minne från samma resa där Lotusblommorna inhandlades. Anna ställer myntet på högkant och knäpper till med pekfingret så att myntet spinner till en boll mot den röda duken.
– Det här med Otto var det du?
Peter tittar upp och följer myntet med blicken, låter det stanna till helt och fullt innan han har tar sig kraft till att svara.
– Ja, svarar han.
– Varför gjorde du det?
– Det var en olyckshändelse, jag vill bara tala med honom. Skottet brann av i kampen när han attackerade mig. Jag såg aldrig var skottet tog
– Det lät inte som en olycka när jag hörde om det, ett skott i hjärtat från nära håll
– Jag visste inte…
– Det finns kläder att låna där inne, säger Anna med svarta ögon och pekar Peter i riktning mot sovrummet.
Peter reser sig med besvär. Stödjer sig mot stolskarmen och sedan mot dörrlisten på väg ut från köket. Han hämtar sin jacka från kroken i badrummet och går sedan in till sovrummet.
På överkastet har Anna lagt fram sin kollektion av herrkläder, kvarlämnade effekter från tillfälliga krogförbindelser.
Bilden i garderobens spegelglas får Peter att skaka på huvudet och konstaterar att han i sin nya klädsel skulle kunna ta jobb som Assclown på någon IT-byrå för hipsters.
Näsblodet har upphört. Dom sista resterna av torkat blod torkas av på någon killes kvarglömda Fruit of the gloom t-shirt. Plötsligt hör han sin egen röst strömma ut från köket, en surrealistisk upplevelse. Även fast han inte hör dom enskilda orden genom väggen så känner han igen samtalet. Han känner igen det genom ordrytmen och den upprörda tongången. Han sätter på sig den blöta jackan över t-shirten och väntar någon minut med att gå in till Anna igen. Han vill först låta rösterna dö ut.
Peter dröjer länge med svaret. Han håller fortfarande händerna på knäna, totalt utmattad av dagars strid.
– Jag har kramp, får han slutligen ur sig.
Anna drar handen genom Peters hår. Fingrarna fastnar i tovorna. Håret är flottigt. Torkad lera och stelnat blod har bildat mörka dreadlocks.
– Vi måste få dig ren, säger Anna och leder Peter stapplande till badrummet.
Bakifrån, med händerna på hans axlar drar hon av honom den söndertrasade jackan. Hänger varsamt upp den på handdukskroken. Hon funderar på att lämna honom, låta honom vara ifred med sig själv, men nyfikenheten är för stor, hon kan inte slita sig själv eller blicken från honom.
När Peter tar av sig t-shirten så blottas överkroppen och dess skador.
Hon chockas över hur han ser ut men hindrar sig själv från att fälla en kommentar.
Hela vänsterarmen är blågul och man ser spår av blod som runnit. På högersidan av magen finns ett stort svart blåmärke som skulle kunna tyda på att något inre organ har brustit.
Peter sätter sig ner på toalettlocket. Han börjar gråta. Okontrollerbart.
Han vet inte vad det är som kommer över honom. -Press som släpper kanske? Att han för första gången på mycket länge befinner sig hos någon som han skulle beteckna som vän?
Anna sätter sig på knä framför honom på badrumsmattan och drar baksidan av handen mot hans kind. Sedan börjar hon också gråta. Hon vet inte heller varför? -En kedjereaktion som när någon gäspar? -Press som släpper kanske? Att hon för första gången på mycket länge befinner sig hos någon som… Anna släpper tanken.
När Peter reser sig upp så gör han det utan att föra bort Annas hand vilket får handen att pausera i luften för ett ögonblick innan den faller ner mot sidan av hennes kropp igen.
Peter vänder henne ryggen, går några meter in i rummet innan han knäpper upp byxorna. När han drar ner byxorna så blottläggs ett nytt stort blåmärke. Det sträcker sig runt hela högerbenet, en femton centimeter tjock, blå ring runt låret.
Anna drar blygt huvudet åt sidan utan att släppa Peter med blicken.
Han står nu där enbart iklädd sina boxerkalsonger. Han tittar sig snabbt i spegeln för att se hur han ser ut när han gråter, för att beskåda dom små spräckta blodkärlen runt ögonen. Sedan går han in i duschen.
Peter hör badrumsdörren stängas bakom honom. Han tar av sig kalsonger och hänger dom över duschkabinen. Han slår på blandaren på hög värme och ser det blodröda vattnet rinna ner i golvbrunnen vid fötterna. I imman slår han handflatan mot pannan med kraft och lutar armbågen mot kaklet. Han drar handen över ansiktet och ner över bröstet.
Känslorna som kommer över honom är dubiösa. Han är lycklig, det känns som om han är hemma nu, som om detta är allt han drömt om. Samtidigt så vet han att han egentligen borde fortsätta springa, att det inte är säkert här. Men han orkar inte fly längre, varken fysiskt eller psykiskt. Ångern är en annan känsla han känner. Det är inte det att hans skäms över sitt värv, tvärtom, han kan till och med känna stolthet över det han gjort. Samtidigt är han rädd att han har förvandlats till något som han hatar. Han vill fortfarande kunna se sig själv som humanist, som en person kapabel att känna medlidande.
Hur mycket han än kan försvara sina handlingar inför sig själv så vet han att det kommer bli svårt att försvara det för den han gillar. Hon kommer aldrig förstå eller acceptera, det vet han.
Peter hostar plötsligt till. Börjar hosta mer och mer. Den föregående hostningen retar halsen till en ny. Till slut så står han framåtböjd igen. När han tittar ner i den kupade handen så ser han stänk av blod. Svart blod. Han blöder inuti.
Peter lutar huvudet uppåt, blundar med ansiktet riktat mot duschmunstycket innan han stänger av kranen. Han kramar vattnet ur håret genom att med händerna forma håret till två tofsar i nacken.
Han kliver ur duschen och tar ner en stor rosa handduk från en krok på dörren. Torkar sig och färgar det rosa rött. Fortfarande rinner blodet från näsan.
Expresskokaren tjuter till när vattnet börjar puttra. Anna slår av strömbrytaren och häller vattnet i tekannan. Det tar inte mer än 30 sekunder så har dom bägge lotusblommorna slagit ut i blom av värmen.
När hon tittar ut i hallen så ser och hör hon Peter yr kliva ut från ångorna i badrummet. Den nedblodade rosa badhandduken har blivit ett höftskynke. Med foten drar hon till sig stolen och hjälper honom ner till sittande vid köksbordet.
– Låt mig få ta hand om dina sår, säger hon och påminns om sina tidigare år inom vården, innan bloggande blev ett yrke som man kunde leva på.
– Tack, svarar Peter och tittar för första gången in i hennes ögon.
För ett ögonblick stannar blicken där men snart viker Peter undan. Det får inte brännas, det får inte bli för ärligt, då backar han undan. Så har det alltid varit.
Anna gör inte mycket mer än att känna på hans kropp med händerna. Hon har visserligen en tvättsvamp i handen som hon har doppat i varmt vatten, men mest är det en ursäkt för att få beröra honom. Sedan den där dagen då han dök upp och räddade henne har han funnits i hennes tankar. Och nu då? Han är ju i stort sett naken där han sitter på stolen framför henne. Hon sitter på knä och drar fingrarna över hans armmuskler.
Han är inte den muskulösa typen, men heller inte otränad. Hans kropp tycks vara en konsekvens av näringsfattig mat och långa promenader. En typisk arbetarklasskropp, en sådan som Thåström besjöng i ”Mona Tumba slim club”, en sådan kropp som arbetarklassen hade innan avtalsenliga löner och hamburgarna kom och gjorde dom feta.
Peter blundar vid beröringen. Det var länge sedan någon tog i honom på det sättet. Det var länge sedan någon brydde sig.
Hennes handflata glider över hans bröst och ner över magen. Han ger ifrån sig ett isande ljud av smärta och välbehag när handen kommer för nära.
Handen förs upp igen, glider upp över hans bröst. Huden färgas vit för en kort sekund där hon sätter sina tryck. När Peter inte längre känner händerna mot kroppen så öppnar han ögonen.
Hon är framåtlutad, tittar stint in i hans ögon, henne mun bara tjugo centimeter från hans.
Hennes blick ger inte med sig och nu orkar han inte längre kämpa emot.
Han greppar hennes kinder med bägge händerna och för hennes mun mot sin. Smärtan försvinner.
Blodet som runnit över hans ansikte blandas med saliven i deras munnar.
Men sedan viker han plötsligt undan huvudet.
Han kan inte, det känns fel, det finns för mycket oro. Det gnager för djupt inom honom för att han ska kunna slappna av. Det handlar inte bara om vad tungan ska göra, det handlar om mer än så. Det är fasansfullt det han gjort och hon är så ren. Så vän.
– Vad är det? Egentligen vill hon inte veta och tror heller inte att något svar kommer ges, men hon frågar i alla fall.
Peter biter sig själv i tungan för att inte säga att det beror på att hon är för ”ren” och ”vän”, det är en gammeldags bild av kvinnan som han inte vill vara med och cementera, dessutom är han övertygad om att Anna skulle ha hatat ett sådant epitet.
– Jag kan inte… Jag… Du kommer inte vilja… Du kommer inte gilla…
Peters oförmåga och tunghäfta har hittills fått passera, men nu tröttnar Anna. Hon har ännu inte frågat… Hittills inte tvingat honom att berätta. Men så ställer hon då frågan, det är ju oundvikligt.
– Vad har hänt som gör att du ser ut på detta sättet?
Peter blinkar till några gångar för att hitta fokus med ögonen innan han besvarar frågan.
– Jag har slagits. Jag har försökt undvika att bli slagen. Jag har flytt. Jag har sprungit. Jag har krälat
– Jag hörde ljuden i trappen, jag hörde om Otto Mittorin, säger Anna med en anklagande röst och allvarliga ögonbryn.
Peter fryser till för ett ögonblick, vågar knappt ens ställa följdfrågan.
– Vad har du hört? Får han slutligen ur sig.
– Jag har hört att han är död och att du kanske var den som gjorde det. Jag hörde något som lät som pistolskott här i huset nyss också.
Svaret uteblir.
När tystnaden inte bryts så ställer sig Anna upp, går bort mot diskbänken och slår upp teet i ett av dom två uppställda glasen. Den gulröda drycken ryker av hettan och hon bränner sig först mot kanten när hon försöker greppa glaset.
Hon tar ett nytt grepp, nu med så knapp kontaktyta hon kan utan att riskera tappa taget, och för glaset till bordet.
Hon sätter sig på en av stolarna vid köksbordet, blåser bort ytspänningen och tar en försiktig klunk av det varma innehållet.
– Nå? Vad gör du här egentligen? Varför hjälper jag dig?
Hon vet att det är mer av en provokation än en fråga men hon måste ändå fråga eftersom hon verkligen inte vet varför hon ska hjälpa honom. Han måste ju åtminstone kunna svara på vad det är han flyr från?
Det kommer inget svar, Peter bara sitter där en meter ifrån henne, tyst, med blodet droppandes från hakspetsen.
På bordet framför Anna ligger ett Yuan-mynt, ett minne från samma resa där Lotusblommorna inhandlades. Anna ställer myntet på högkant och knäpper till med pekfingret så att myntet spinner till en boll mot den röda duken.
– Det här med Otto var det du?
Peter tittar upp och följer myntet med blicken, låter det stanna till helt och fullt innan han har tar sig kraft till att svara.
– Ja, svarar han.
– Varför gjorde du det?
– Det var en olyckshändelse, jag vill bara tala med honom. Skottet brann av i kampen när han attackerade mig. Jag såg aldrig var skottet tog
– Det lät inte som en olycka när jag hörde om det, ett skott i hjärtat från nära håll
– Jag visste inte…
– Det finns kläder att låna där inne, säger Anna med svarta ögon och pekar Peter i riktning mot sovrummet.
Peter reser sig med besvär. Stödjer sig mot stolskarmen och sedan mot dörrlisten på väg ut från köket. Han hämtar sin jacka från kroken i badrummet och går sedan in till sovrummet.
På överkastet har Anna lagt fram sin kollektion av herrkläder, kvarlämnade effekter från tillfälliga krogförbindelser.
Bilden i garderobens spegelglas får Peter att skaka på huvudet och konstaterar att han i sin nya klädsel skulle kunna ta jobb som Assclown på någon IT-byrå för hipsters.
Näsblodet har upphört. Dom sista resterna av torkat blod torkas av på någon killes kvarglömda Fruit of the gloom t-shirt. Plötsligt hör han sin egen röst strömma ut från köket, en surrealistisk upplevelse. Även fast han inte hör dom enskilda orden genom väggen så känner han igen samtalet. Han känner igen det genom ordrytmen och den upprörda tongången. Han sätter på sig den blöta jackan över t-shirten och väntar någon minut med att gå in till Anna igen. Han vill först låta rösterna dö ut.
Lesley Gore
Tänk på 60-talets USA. Tänk på dåtidens normer och moral. Tänk er in i situationen hur det måste ha varit för sångerskan Lesley Gore när hon som sjuttonåring hade en megahit med låten ”It’s my party”. Ni vet hur den går: ”It’s my party and I’ll cry if I want to”. Föreställ er nu att hon mitt upp i denna virvlande tonårstid med idoldyrkan och kändisskap inser att hon är lesbisk. Det är inte problemfritt.
Det finns få låtar från 60-talet som berör mig lika starkt som Lesleys. Det finns ett feministiskt budskap där som känns femton år före sin tid. Låten ”Sometimes I wish I were a boy” kan knappast beskyllas för att ha en subtil text. Trots det tycks ingen i dåtidens USA ha fattat vad hon menade.
Sometimes I wish I were a boy:
Sedan har vi låten ”You don’t own me”. En feministisk kampsång, sjungen med så mycket hjärta att man tror att hon ska gå sönder.
Hon gör inte det förstås, det finns ingen som är starkare än Lesley.
Observera framför allt hur hennes uttryck förändras i videons första tolv sekunder: från blyg ödmjukhet, till allvar, och vidare till självsäker kaxighet.
You don’t own me:
Det finns få låtar från 60-talet som berör mig lika starkt som Lesleys. Det finns ett feministiskt budskap där som känns femton år före sin tid. Låten ”Sometimes I wish I were a boy” kan knappast beskyllas för att ha en subtil text. Trots det tycks ingen i dåtidens USA ha fattat vad hon menade.
Sometimes I wish I were a boy:
Sedan har vi låten ”You don’t own me”. En feministisk kampsång, sjungen med så mycket hjärta att man tror att hon ska gå sönder.
Hon gör inte det förstås, det finns ingen som är starkare än Lesley.
Observera framför allt hur hennes uttryck förändras i videons första tolv sekunder: från blyg ödmjukhet, till allvar, och vidare till självsäker kaxighet.
You don’t own me:
Paolo Roberto ryter till
Paolo Roberto gick till hårt angrepp mot feminismen när han deltog i radioprogrammet P3 Populär. Han kallade sig själv ”Militant antifeminist”.
Jag är själv feminist.
Det är självklart för mig att det fortfarande behövs en kraft som pekar på orättvisor.
För det är ju fortfarande inte jämställt när det gäller hur olika yrken och åsikter värderas i ett könsperspektiv.
Feminismen behövs eftersom att kvinnor fortfarande uppfostras till att inte ta plats, att inte göra något väsen av sig.
Det är liksom ingen slump att bara EN av bloggarna som jag länkar till här på sidan är skriven av en kvinna. Det är helt enkelt inte tillräckligt kvinnligt att ha starka åsikter (varken till höger eller vänster). Det är helt enkelt inte tillräckligt kvinnligt att vara initierad och ha detaljkunskaper om politiska frågor.
(jag kan tänka mig att jag får mothugg av Millan här men så borde hon egentligen inte känna sig träffad heller).
Titta i din egen bekantskapskrets. Generellt sätt, vilka är det som läser dom där tegelstenarna till faktaböcker och verkligen slukar kunskapen?
Är det män eller är det kvinnor?
Det är lättare då att vara ett fjantigt mähä: en appendix till den dominerande hanen.
Fördom? Nej, nej, fortsatt fnittrar VUXNA kvinnor när män spänner musklerna.
Innebär min feminism att jag sätter kvinnor utan skuld i den här frågan?
Nej, tvärtom, jag tycker att kvinnor själva är den STÖRSTA orsaken till att könsrollerna allt jämt är cementerad.
Jag har skrivit om det lite grann i min bok, och även i tidigare inlägg om kvinnliga bloggare etc. Det finns liksom ingen ursäkt att spela bimbo i Sverige år 2009. Man är INTE ursäktad när man fördummar sig själv på det sättet.
Innebär min feminism att jag inte tror på biologi? Nej, jag tror väldigt mycket på biologin. Jag tror dock att väldigt mycket av det som vi fördomsfullt benämner som ”manligt” och ”kvinnligt” kan påverkas, och BÖR försöka påverkas.
Ingen människa är satt utan påverkan från sin kultur.
Vad ”kultur” är kapabel till torde stå klart nu för tiden: Den kan till och med få ett barn att hata så innerligt att dennes högsta önskan är att dö för sin religion. Om det barnet hade placerats i en annan familj på andra sidan jorden så hade den högsta önskan kanske varit att få en docka som kan prata.
Bara en sådan sak.
Jag tror vidare att en feministisk revolution (snarare än kommunistisk) är det som slutligen kommer fälla dom patriarkala diktaturstaterna i mellanöstern och Afrika. Det är i alla fall min önskan.
I dessa länder kan inte feminismen betraktas som en ”låtsasfråga” som den ibland framställs i Sverige. Där handlar det verkligen om liv och död: Om steningar, religiösa ledare som stänger skolor för kvinnor, och om tvångsgiftermål.
Feminismen där är lika nödvändig som homorörelsen är i Östeuropa.
Men man behöver inte åka hela vägen ner till mellanöstern för att inse att feminismen är viktig. Ta bara Paolo Robertos Italien. Vi snackar Tutti frutti nu. Vi snackar hemmafruar som strippar på Ring-in-och-gissa-TV-program. Vi snackar valrörelser med bikinibrudar. Vi snackar om politiska församlingar och styrelserum där kvinnor aldrig har satt sin fot. Vi snackar män som behandlas som barn och bor hemma tills dom är fyrtio…
Även fast jag inte håller med Paolo om allt han säger i intervjun så kommer han faktiskt med en del viktiga poänger. Först och främst frågan om journalisters politiska hemvist och den ankdamm som SR/SVT verkligen är. Oliktänkande existerar inte och därför kan en helt normal Italiensk man få en fördomsfri innerstads-indie-brud (eller om hon nu bor i Hägerstensåsen, Bredäng eller någon annan hipp kvasiförort) att skaka i skorna av chock!
Här kommer en annan klassiker när det gäller journalisters bemötande av höger och vänster. Chopped and screwed men ändå väldigt sann:
Jag är själv feminist.
Det är självklart för mig att det fortfarande behövs en kraft som pekar på orättvisor.
För det är ju fortfarande inte jämställt när det gäller hur olika yrken och åsikter värderas i ett könsperspektiv.
Feminismen behövs eftersom att kvinnor fortfarande uppfostras till att inte ta plats, att inte göra något väsen av sig.
Det är liksom ingen slump att bara EN av bloggarna som jag länkar till här på sidan är skriven av en kvinna. Det är helt enkelt inte tillräckligt kvinnligt att ha starka åsikter (varken till höger eller vänster). Det är helt enkelt inte tillräckligt kvinnligt att vara initierad och ha detaljkunskaper om politiska frågor.
(jag kan tänka mig att jag får mothugg av Millan här men så borde hon egentligen inte känna sig träffad heller).
Titta i din egen bekantskapskrets. Generellt sätt, vilka är det som läser dom där tegelstenarna till faktaböcker och verkligen slukar kunskapen?
Är det män eller är det kvinnor?
Det är lättare då att vara ett fjantigt mähä: en appendix till den dominerande hanen.
Fördom? Nej, nej, fortsatt fnittrar VUXNA kvinnor när män spänner musklerna.
Innebär min feminism att jag sätter kvinnor utan skuld i den här frågan?
Nej, tvärtom, jag tycker att kvinnor själva är den STÖRSTA orsaken till att könsrollerna allt jämt är cementerad.
Jag har skrivit om det lite grann i min bok, och även i tidigare inlägg om kvinnliga bloggare etc. Det finns liksom ingen ursäkt att spela bimbo i Sverige år 2009. Man är INTE ursäktad när man fördummar sig själv på det sättet.
Innebär min feminism att jag inte tror på biologi? Nej, jag tror väldigt mycket på biologin. Jag tror dock att väldigt mycket av det som vi fördomsfullt benämner som ”manligt” och ”kvinnligt” kan påverkas, och BÖR försöka påverkas.
Ingen människa är satt utan påverkan från sin kultur.
Vad ”kultur” är kapabel till torde stå klart nu för tiden: Den kan till och med få ett barn att hata så innerligt att dennes högsta önskan är att dö för sin religion. Om det barnet hade placerats i en annan familj på andra sidan jorden så hade den högsta önskan kanske varit att få en docka som kan prata.
Bara en sådan sak.
Jag tror vidare att en feministisk revolution (snarare än kommunistisk) är det som slutligen kommer fälla dom patriarkala diktaturstaterna i mellanöstern och Afrika. Det är i alla fall min önskan.
I dessa länder kan inte feminismen betraktas som en ”låtsasfråga” som den ibland framställs i Sverige. Där handlar det verkligen om liv och död: Om steningar, religiösa ledare som stänger skolor för kvinnor, och om tvångsgiftermål.
Feminismen där är lika nödvändig som homorörelsen är i Östeuropa.
Men man behöver inte åka hela vägen ner till mellanöstern för att inse att feminismen är viktig. Ta bara Paolo Robertos Italien. Vi snackar Tutti frutti nu. Vi snackar hemmafruar som strippar på Ring-in-och-gissa-TV-program. Vi snackar valrörelser med bikinibrudar. Vi snackar om politiska församlingar och styrelserum där kvinnor aldrig har satt sin fot. Vi snackar män som behandlas som barn och bor hemma tills dom är fyrtio…
Även fast jag inte håller med Paolo om allt han säger i intervjun så kommer han faktiskt med en del viktiga poänger. Först och främst frågan om journalisters politiska hemvist och den ankdamm som SR/SVT verkligen är. Oliktänkande existerar inte och därför kan en helt normal Italiensk man få en fördomsfri innerstads-indie-brud (eller om hon nu bor i Hägerstensåsen, Bredäng eller någon annan hipp kvasiförort) att skaka i skorna av chock!
Här kommer en annan klassiker när det gäller journalisters bemötande av höger och vänster. Chopped and screwed men ändå väldigt sann:
Bok: Det börjar inte här. Kapitel 14 –Man slår inte en komiker
Anna har haft en sådan där morgon där hon aldrig tycks vilja vakna riktigt. Väckarklockan har ringt flera gånger men hon har bara tryckt på snooze och somnat om. När det nu ringer på telefonen igen så förvandlar sömnen telefonens ringsignal till ljudet av kyrkklockor i hennes huvud.
Det tar en minut innan hon inser vad som sker och var hon befinner sig. Hon ligger så tills signalerna slutligen dör ut. Hon har ingen lust att tala med tidningarna igen.
Men så ringer det igen, denna gången från mobiltelefonen på nattduksbordet.
Anna tittar yrvaket på displayen, det är Karin som ringer..
– Anna är du där?
Karin är så snabb med att ställa frågan att Anna inte hinner svara med sitt namn som hon brukar göra.
– Ja, jo, jag är här, svarar Anna i en gäspning.
– Jag har försökt nå dig i flera timmar nu, har du hört vad som har hänt med Otto?
– Otto, vilken jävla Otto, svarar Anna med högljudd morgonilska.
– Otto, han politikern du vet, han som vill att alla sjuka ska jobba
– Jaha, jasså han, nej.
– Han är död
– Vad tråkigt, säger Anna med en spelat empatisk röst samtidigt som hon gäspar stort.
– Men det värsta är… dom tror att det är Peter, han du skrev om som har gjort det!
Anna håller nästan på att tappa mobilen i golvet när hon hör dom orden. Mord, skulle Peter verkligen vara kapabel till något sådant?
En vänlig knackning är den initiala taktiken. Peter står kvar och väntar på en reaktion där inifrån. Han kan höra att någon befinner sig där inne. Han hoppas att det är hon. Ensam.
Peter rättar till den leriga kragen som om det på något sätt skulle få honom att se mer respektabel och förtroendeingivande ut.
Dörrknackningen stör Ebba. Hon vill verkligen inte behöva gå upp från soffan nu när hon ligger där så slappt med glassmustach och mysbyxor. Motvilligt trycker hon på fjärrkontrollens Pause-knapp samtidigt som hon suckar djupt. Hon drar tröjärmen över läpparna och ställer sig upp. När hon reser sig så bedåras hon av stadens skönhet utanför fönstret. Det gulröda skenets reflekterande från hustaken på andra sidan gatan är verkligen makalöst. En andra och tredje knackning på dörren får henne att överge tanken och gå vidare mot hallen.
Knackningarna har ökat i frekvens när hon kommer fram till dörren. Dom känns hotfulla.
Ebba ryggar tillbaka när hon ser Peter i fisheye-linsen. Den där långhårige, lerige, blodiga mannen där utanför är ingen som hon känner eller vill lära känna. Just som hon står så med ögat mot linsen så knackar han hårt på dörren igen. Hennes hjärta hoppar till av rädsla och hon känner paniken sprida sig genom kroppen. Vad ska hon göra? Kan han inte bara försvinna?
– Vem säger att det är Peter som skulle ha gjort det!?
Annas röst är upprörd och anklagande. Hon vet ju att Karin bara är budbärare men morgonhumöret är inte det bästa, speciellt inte när någon kommer med dåliga nyheter.
– Jag vet inte, folk, det är i alla fall vad dom på redaktionen säger
Egentligen är Otto oviktig för Anna. Så blödig att hon skulle börja bry sig om det svinet är en omöjlighet. Det Otto har gjort mot sjuka och svaga i detta land är inte värdigt en välfärdsstat. Näe, det är inte det som gör Anna uppriven, det är akten i sig, att döda en annan människa. Anna hoppas innerligt att det inte är annat än just ”snack”.
När det första taktiken inte fungerar så påbörjar Peter plan B, en inte fullt så sofistikerad plan. Han hör Ebbas rörelser där inne i lägenheten och han gissar att hon inte tänker öppna dörren frivilligt.
”I´ll huff and I´ll puff” tänker Peter när han smäller axeln mot dörren för första gången.
Han gör det sedan igen, och igen. Varje gång han slår i axeln så känner han hur dörren är närmare att ge vika, men så också hans egen kropp. Smärtan är enorm. Peter grinar illa och ger ifrån sig ett isande inandningsljud när saliven silas mellan framtänderna.
Ebba som fram tills nu varit tyst börjar skrika.
– Låt mig vara ifred! Gå! Stick!
Peter hör tydligt hennes skrik genom den tunna masonitdörren och han är rädd att hennes skrik i kombination med dunsarna från axeln slåendes mot träet kommer väcka hela grannskapets uppmärksamhet. En sista kraftansträngning nu, tänker Peter och tar sats från trappräcket några meter bort från dörren.
När Peter slår emot denna gång så flyger dörren upp med en våldsam kraft.
Han faller in i hallen, och Ebba, som i sista sekunden tagit ett steg åt sidan undviker med en hårsmån att bli träffad av dörren.
Peter reser sig upp, stänger igen dörren halvt med foten utan att vända sig om. Han går fram till Ebba och tar tag om hennes axlar. Inte hårdhänt, han bara håller händerna där för att markera sin närvaro, för att få hennes skrik att upphöra.
Taktiken fungerar och hennes rop byts mot ett tyst snyftande. I några sekunder så står dom så medan dom bägge väntar på att hitta andningen igen.
Sedan släpper Peter högerhanden från hennes axel, håller upp knytnäven, hotar med den framför hennes ansikte, sedan för han tillbaka handen ner till sidan av kroppen igen, ler och utbrister
– Man slår inte en komiker
Ebbas axlar slappnar av, faller ner. Faktum är att hela hon faller ner. Hon slår i golvet storgråtandes.
Lika snabbt som Peter har dykt upp så vänder han sig om och börjar sin vandring därifrån.
Men just som Peter ska till att gå ut från lägenheten så dyker en storvuxen man med rakad skalle upp i dörröppningen.
– Vem är du?! Vad faan gör du med min tjej?!
Mannen väntar inte på ett svar från Peter utan svingar ett slag i luften som missar sitt mål.
Knytnäven slår ett stort hål i tamburväggens röda vävnad.
Inte med en min visar mannen att slaget skulle ha orsakat honom någon smärta, men väggsnytingen resulterar i en kroppsviktsförflyttning vilket gör att en liten lucka mot dörren uppenbarar sig för Peter.
Med ett språng mot väggen försöker Peter klämma sig emellan som han gjorde vid fönstret på McDonalds när han slogs mot Mourat och hans gäng.
Denna gång fungerar det dock inte. Mannen i dörren är den före detta Giant Brother-deltagaren Robin Karlsson, tillika Ebbas pojkvän. En gigantisk karl som även hunnit med en sejour som Bodybuildare.
Peters ansikte tar stopp mot Robins enorma bröstkorg. Tre snabba armbågar mot näsan gör att kranen öppnas för fullt och Peter ramlar blodig ner på golvet.
Ett efterföljande språngknä över munnen och sedan ligger Peter raklång på linoleummattan.
– Vem är du?! Skriker Robin.
Denna gång väntar han in svaret.
– Jag heter Peter Zerdinski, svarar Peter dröjande med salivblandat blod bubblande från läpparna.
– Och vad faan gör du här Peter?
Peter svarar inte, rosslar bara. Han försöker komma på någon bra formulering men inser att han sedan länge har glömt varför han gör allt detta.
– Jag sa, vad faan gör du ...
Robin avbryter sig själv eftersom att Ebbas gråtande nu har tilltagit.
Han går fram till henne, ställer sig på knä och lägger sin kind mot hennes.
Hon viskar något ohörbart i hans öra och han ställer sig upp igen och vänder sig mot Peter.
– Peter Zerdinski, var det så du hette? Tonläget i hans röst är nu betydligt mer dämpat.
Peter blundar, lägger handen lätt mot näsroten men avbryter sig själv då smärtan är för stor.
Handen sträcker sig mot jackfickan istället.
– Låt bli jackan! Skriker Robin.
Uppmaning kommer för sent, Peter har redan fått tag på pistolen och siktar den nu, ännu blundande mot Robin.
Peter sätter sig upp, slår upp ögonen och klämmer av avtryckaren.
Skottet tar i benet på Robin som ger ifrån sig ett fasansfullt skrik! Han låter nästan som ett djur av något slag. En skadeskjuten älg?
Ebba krypspringer fram till sin hane och ger honom en kram.
Med händerna snett bakom ryggen så lyfter Peter upp sig själv till fötter igen. Det är förvånade att han ännu kan gå med tanke på all stryk han tagit emot, med tanke på alla dom mil han vandrat dom senaste dagarna.
Eftersom att hallen är smal så tvingas Peter kliva över Ebba och Robin för att ta sig till dörren. Det stramar till i låren när han tvingas lyfta knäna högt för att undvika deras huvuden. Det går vägen: inga händer försöker fånga honom, vägen lämnas fri mot dörren.
Peter stänger dörren bakom sig efter att ha gett det kramande, kvidande paret en sista blick.
När dörren går igen så släpper Robin bryskt greppet om Ebba.
– Gå till telefonen och ring polisen älskling, ta telefonen vid fönstret så att du kan se åt vilket håll svinet springer när han kommer ut från porten!
– Du Karin, jag får ringa tillbaka till dig, det är en sak jag måste kolla bara.
Anna slår av mobiltelefonen och lägger den på bordet bredvid sängen. Hon hasar på sig gårdagens jeans och tröja. Hon har hört konstiga ljud i trappgången under samtalet med Karin. Dova dunsar, sedan något som lät som ett pistolskott, och nu då den jämrande klagosången utanför dörren. Hon känner att hon bara måste få reda på vad det är som pågår.
Anna går till hallen och öppnar dörren. Där ute i tappuppgången står Peter på huk och håller händerna på låren. Förvånat tittar dom på varandra utan att säga något.
Dom står så, säkert i fem sekunder.
Sedan avbryts dom av grannens lås som börjar rassla.
– Kom, kom in, fort! Viskskriker Anna samtidigt som hon instinktivt greppar tag om Peters jacka och drar in honom i lägenheten.
Den äldre, mustaschprydde granngubben ser inget annat än Annas dörr som slås igen när han förvånat sticker ut sitt huvud.
Det är tomt i trappuppgången och ljuden som hade väckte hans intresse har nu tystnat. Han kliver ut en meter från lägenheten i sina skotskrutiga tofflor utan att släppa greppet om dörrhandtaget. Kisande tittar han upp för trappan, andas imma på glasögonen och torkar dom mot den beiga pullovern. Med den nyvunna skärpan kan han urskilja spåren hela vägen från det översta trappsteget. Peter har lämnat blodspår hela vägen fram till Annas dörr. Det ser värre ut än i Papa-Cees trappuppgång efter ett en blockljusincident. Gubben vänder in i lägenheten igen, låser noga efter sig, både det vanliga låset och polislåset.
Det tar en minut innan hon inser vad som sker och var hon befinner sig. Hon ligger så tills signalerna slutligen dör ut. Hon har ingen lust att tala med tidningarna igen.
Men så ringer det igen, denna gången från mobiltelefonen på nattduksbordet.
Anna tittar yrvaket på displayen, det är Karin som ringer..
– Anna är du där?
Karin är så snabb med att ställa frågan att Anna inte hinner svara med sitt namn som hon brukar göra.
– Ja, jo, jag är här, svarar Anna i en gäspning.
– Jag har försökt nå dig i flera timmar nu, har du hört vad som har hänt med Otto?
– Otto, vilken jävla Otto, svarar Anna med högljudd morgonilska.
– Otto, han politikern du vet, han som vill att alla sjuka ska jobba
– Jaha, jasså han, nej.
– Han är död
– Vad tråkigt, säger Anna med en spelat empatisk röst samtidigt som hon gäspar stort.
– Men det värsta är… dom tror att det är Peter, han du skrev om som har gjort det!
Anna håller nästan på att tappa mobilen i golvet när hon hör dom orden. Mord, skulle Peter verkligen vara kapabel till något sådant?
En vänlig knackning är den initiala taktiken. Peter står kvar och väntar på en reaktion där inifrån. Han kan höra att någon befinner sig där inne. Han hoppas att det är hon. Ensam.
Peter rättar till den leriga kragen som om det på något sätt skulle få honom att se mer respektabel och förtroendeingivande ut.
Dörrknackningen stör Ebba. Hon vill verkligen inte behöva gå upp från soffan nu när hon ligger där så slappt med glassmustach och mysbyxor. Motvilligt trycker hon på fjärrkontrollens Pause-knapp samtidigt som hon suckar djupt. Hon drar tröjärmen över läpparna och ställer sig upp. När hon reser sig så bedåras hon av stadens skönhet utanför fönstret. Det gulröda skenets reflekterande från hustaken på andra sidan gatan är verkligen makalöst. En andra och tredje knackning på dörren får henne att överge tanken och gå vidare mot hallen.
Knackningarna har ökat i frekvens när hon kommer fram till dörren. Dom känns hotfulla.
Ebba ryggar tillbaka när hon ser Peter i fisheye-linsen. Den där långhårige, lerige, blodiga mannen där utanför är ingen som hon känner eller vill lära känna. Just som hon står så med ögat mot linsen så knackar han hårt på dörren igen. Hennes hjärta hoppar till av rädsla och hon känner paniken sprida sig genom kroppen. Vad ska hon göra? Kan han inte bara försvinna?
– Vem säger att det är Peter som skulle ha gjort det!?
Annas röst är upprörd och anklagande. Hon vet ju att Karin bara är budbärare men morgonhumöret är inte det bästa, speciellt inte när någon kommer med dåliga nyheter.
– Jag vet inte, folk, det är i alla fall vad dom på redaktionen säger
Egentligen är Otto oviktig för Anna. Så blödig att hon skulle börja bry sig om det svinet är en omöjlighet. Det Otto har gjort mot sjuka och svaga i detta land är inte värdigt en välfärdsstat. Näe, det är inte det som gör Anna uppriven, det är akten i sig, att döda en annan människa. Anna hoppas innerligt att det inte är annat än just ”snack”.
När det första taktiken inte fungerar så påbörjar Peter plan B, en inte fullt så sofistikerad plan. Han hör Ebbas rörelser där inne i lägenheten och han gissar att hon inte tänker öppna dörren frivilligt.
”I´ll huff and I´ll puff” tänker Peter när han smäller axeln mot dörren för första gången.
Han gör det sedan igen, och igen. Varje gång han slår i axeln så känner han hur dörren är närmare att ge vika, men så också hans egen kropp. Smärtan är enorm. Peter grinar illa och ger ifrån sig ett isande inandningsljud när saliven silas mellan framtänderna.
Ebba som fram tills nu varit tyst börjar skrika.
– Låt mig vara ifred! Gå! Stick!
Peter hör tydligt hennes skrik genom den tunna masonitdörren och han är rädd att hennes skrik i kombination med dunsarna från axeln slåendes mot träet kommer väcka hela grannskapets uppmärksamhet. En sista kraftansträngning nu, tänker Peter och tar sats från trappräcket några meter bort från dörren.
När Peter slår emot denna gång så flyger dörren upp med en våldsam kraft.
Han faller in i hallen, och Ebba, som i sista sekunden tagit ett steg åt sidan undviker med en hårsmån att bli träffad av dörren.
Peter reser sig upp, stänger igen dörren halvt med foten utan att vända sig om. Han går fram till Ebba och tar tag om hennes axlar. Inte hårdhänt, han bara håller händerna där för att markera sin närvaro, för att få hennes skrik att upphöra.
Taktiken fungerar och hennes rop byts mot ett tyst snyftande. I några sekunder så står dom så medan dom bägge väntar på att hitta andningen igen.
Sedan släpper Peter högerhanden från hennes axel, håller upp knytnäven, hotar med den framför hennes ansikte, sedan för han tillbaka handen ner till sidan av kroppen igen, ler och utbrister
– Man slår inte en komiker
Ebbas axlar slappnar av, faller ner. Faktum är att hela hon faller ner. Hon slår i golvet storgråtandes.
Lika snabbt som Peter har dykt upp så vänder han sig om och börjar sin vandring därifrån.
Men just som Peter ska till att gå ut från lägenheten så dyker en storvuxen man med rakad skalle upp i dörröppningen.
– Vem är du?! Vad faan gör du med min tjej?!
Mannen väntar inte på ett svar från Peter utan svingar ett slag i luften som missar sitt mål.
Knytnäven slår ett stort hål i tamburväggens röda vävnad.
Inte med en min visar mannen att slaget skulle ha orsakat honom någon smärta, men väggsnytingen resulterar i en kroppsviktsförflyttning vilket gör att en liten lucka mot dörren uppenbarar sig för Peter.
Med ett språng mot väggen försöker Peter klämma sig emellan som han gjorde vid fönstret på McDonalds när han slogs mot Mourat och hans gäng.
Denna gång fungerar det dock inte. Mannen i dörren är den före detta Giant Brother-deltagaren Robin Karlsson, tillika Ebbas pojkvän. En gigantisk karl som även hunnit med en sejour som Bodybuildare.
Peters ansikte tar stopp mot Robins enorma bröstkorg. Tre snabba armbågar mot näsan gör att kranen öppnas för fullt och Peter ramlar blodig ner på golvet.
Ett efterföljande språngknä över munnen och sedan ligger Peter raklång på linoleummattan.
– Vem är du?! Skriker Robin.
Denna gång väntar han in svaret.
– Jag heter Peter Zerdinski, svarar Peter dröjande med salivblandat blod bubblande från läpparna.
– Och vad faan gör du här Peter?
Peter svarar inte, rosslar bara. Han försöker komma på någon bra formulering men inser att han sedan länge har glömt varför han gör allt detta.
– Jag sa, vad faan gör du ...
Robin avbryter sig själv eftersom att Ebbas gråtande nu har tilltagit.
Han går fram till henne, ställer sig på knä och lägger sin kind mot hennes.
Hon viskar något ohörbart i hans öra och han ställer sig upp igen och vänder sig mot Peter.
– Peter Zerdinski, var det så du hette? Tonläget i hans röst är nu betydligt mer dämpat.
Peter blundar, lägger handen lätt mot näsroten men avbryter sig själv då smärtan är för stor.
Handen sträcker sig mot jackfickan istället.
– Låt bli jackan! Skriker Robin.
Uppmaning kommer för sent, Peter har redan fått tag på pistolen och siktar den nu, ännu blundande mot Robin.
Peter sätter sig upp, slår upp ögonen och klämmer av avtryckaren.
Skottet tar i benet på Robin som ger ifrån sig ett fasansfullt skrik! Han låter nästan som ett djur av något slag. En skadeskjuten älg?
Ebba krypspringer fram till sin hane och ger honom en kram.
Med händerna snett bakom ryggen så lyfter Peter upp sig själv till fötter igen. Det är förvånade att han ännu kan gå med tanke på all stryk han tagit emot, med tanke på alla dom mil han vandrat dom senaste dagarna.
Eftersom att hallen är smal så tvingas Peter kliva över Ebba och Robin för att ta sig till dörren. Det stramar till i låren när han tvingas lyfta knäna högt för att undvika deras huvuden. Det går vägen: inga händer försöker fånga honom, vägen lämnas fri mot dörren.
Peter stänger dörren bakom sig efter att ha gett det kramande, kvidande paret en sista blick.
När dörren går igen så släpper Robin bryskt greppet om Ebba.
– Gå till telefonen och ring polisen älskling, ta telefonen vid fönstret så att du kan se åt vilket håll svinet springer när han kommer ut från porten!
– Du Karin, jag får ringa tillbaka till dig, det är en sak jag måste kolla bara.
Anna slår av mobiltelefonen och lägger den på bordet bredvid sängen. Hon hasar på sig gårdagens jeans och tröja. Hon har hört konstiga ljud i trappgången under samtalet med Karin. Dova dunsar, sedan något som lät som ett pistolskott, och nu då den jämrande klagosången utanför dörren. Hon känner att hon bara måste få reda på vad det är som pågår.
Anna går till hallen och öppnar dörren. Där ute i tappuppgången står Peter på huk och håller händerna på låren. Förvånat tittar dom på varandra utan att säga något.
Dom står så, säkert i fem sekunder.
Sedan avbryts dom av grannens lås som börjar rassla.
– Kom, kom in, fort! Viskskriker Anna samtidigt som hon instinktivt greppar tag om Peters jacka och drar in honom i lägenheten.
Den äldre, mustaschprydde granngubben ser inget annat än Annas dörr som slås igen när han förvånat sticker ut sitt huvud.
Det är tomt i trappuppgången och ljuden som hade väckte hans intresse har nu tystnat. Han kliver ut en meter från lägenheten i sina skotskrutiga tofflor utan att släppa greppet om dörrhandtaget. Kisande tittar han upp för trappan, andas imma på glasögonen och torkar dom mot den beiga pullovern. Med den nyvunna skärpan kan han urskilja spåren hela vägen från det översta trappsteget. Peter har lämnat blodspår hela vägen fram till Annas dörr. Det ser värre ut än i Papa-Cees trappuppgång efter ett en blockljusincident. Gubben vänder in i lägenheten igen, låser noga efter sig, både det vanliga låset och polislåset.
Thursday, August 27, 2009
Bok: Det börjar inte här. Kapitel 13 –Med kramp i vaderna
Kolonilotten badar i sommarmorgonens första solstrålar. Det skulle verkligen ha kunnat vara en vacker bild, men det får Margaretas ögon att tåras.
Allt är förstört.
Peter måste ha varit där under natten för igår såg det inte ut såhär.
På den Faluröda väggen har han med vit målarfärg skrivit:
”Jag sa att du skulle vara ärlig. Att förtiga åsikter är även det att betrakta som en lögn. Du får EN chans till.”
Rosorna har rivits upp med rötterna. Potatisplantorna är uppgrävda med sparkar.
Det kommer att bli en trist midsommar…
Sören står sammanbiten bredvid Margareta. Han skäms över sin ynklighet men han vågar inte vara ärlig. Han känner att han fortsatt har för mycket att förlora på det.
Spelet måste fortsätta även om lögnen är så uppenbar att till och med ett barn kan genomskåda det.
Dom senaste dagarnas händelser har fått Sören att förvandlas. Rösten har blivit låg och skakig. Det kraftfulla handslaget är som bortblåst, förlamat av rädsla.
Han har blivit en grå och sliten gubbe.
Till och med hållningen har påverkats.
Sören bestämmer sig där och då att avsluta sin politiska bana.
Arbetet med koloniträdgården kommer också få ligga i träda en tid framöver.
Om han har lärt sig något av den här historien så är det att ärlighet kräver ett stort mod, större än han kan uppbringa. Det är bättre att hålla tyst än att säga en halv sanning.
Ebba Harman känner sig grisig idag men vaddå, alla människor behöver då och då slippa bry sig om alla dom krav som samhället (och hon själv) har varit med att skapa.
Hon halvligger på divanen iförd sina ”Sexy back-mjukisar” som på inget sätt framhäver någon ”sexy back”. Hon tittar på en hjärndöd komedi där Lindsey Loham ska visa sina nyopererade bröst enligt Mr Skin.
Det finns inte ord för hur äcklig hon känner sig när hon ligger där och slevar i sig Ben & Jeremys ”Passion delight ice cream” med skeden direkt från byttan.
Ebba kan inte bestämma sig för om hon ska kräkas upp innehållet efteråt.
Å ena sidan så vore det ju bra med tanke på vikten och så, men samtidigt så skadar magsyran emaljen på tänderna. Dessutom finns det få saker som äcklar henne mer än kräks.
Usch! Hon önskade verkligen att hon kunde slippa sådant… Och bajs, tala inte om det, hon önskar att hon kunde slippa allt sådant. ”Kräk-smiley”
Vandring genom natten hade varit lång. Peter hade undvikit människor i den mån som det varit möjligt. Det var visserligen en man som hade sett honom vid kolonistugorna, men det var nog också den enda. När bilar hade närmat sig i nattmörkret hade han lagt sig platt på mage i vägrenen och täck ögonen med jackärmarna. När han nådde staden hade solens strålar nätt och jämt orkat sig upp över dom lägsta hustaken. Dom flesta människor hade alltjämt legat och sovit när han gjorde sin entré.
Dom gånger han hade sett någon komma mot honom på trottoaren så hade han helt sonika gått över på andra sidan gatan, låtsats sysselsätta sig med skosnöresknytning eller någon annan handling som dolde hans leriga blodansikte.
Dom senaste timmarna hade han spenderat sovande i ett trapphus. Hans gamla portkodstrick fungerade fortfarande.
Nu på morgonen är hans vader helt stela. Två-tre timmar, längre än så kan han knappast ha sovit på den hårda betongen? Peter ställer sig upp med en grimas och försöker stampa bort rigiditeten. Han förväntar sig att han ska få kramp vilken sekund som helst.
Det nattliga besöket hos Otto Mittorin hade gått helt fel. Allt han hade velat var att ge honom en verbal örfil.
Nu vet han inte, vart tog den där kulan egentligen? Ottos hand hade känts lealös när pistolen gled ur greppet. Peter vill egentligen inte tänka på saken men han har svårt att låta bli… och samtidigt, hans uppdrag är inte slutfört än.
Peter gräver i jackfickan och får upp anteckningsblocket som han har burit med sig dom senaste dagarna. Namnen och adresserna har suddats ut av vattnet. Det går inte längre att urskilja något av det som han har skrivit.
Troligtvis kommer han hitta rätt i alla fall, han har varit noga i sina förberedelser, och har en ganska bra minnesbild av alla platser eftersom att han besökt dom i sina rekognoseringar.
Självklart har han inte tänkt låta slumpen spela in, men visst, det finns förstås anteckningar och utdrag från listan som lämnats kvar i lägenheten. Dessa papper finns hos polisen nu. Troligtvis så innebär detta att det kommer att finnas vakter och konstaplar på alla dessa adresser om/när han väljer att besöka dom? Efter incidenten hos Otto lär knappast pådraget minska. Kanske måste han tvingas ändra sina planer?
Peters önskan är förstås att han ska kunna fortgå med sitt uppdrag med så få förändringar som möjligt.
Han vill exempelvis hemskt gärna besöka barnläkaren Henry Usher och fråga honom hur han kan försvara en sådan ondskefull bluff som den som föräldrarna till dom apatiska flyktingbarnen har stått för?
Att Henry själv skulle kunna vara en av alla dom som lurats av media anser Peter vara en omöjlighet, en så pass dålig människokännedom torde vara reserverad till autister och imbeciller.
Han skulle även vilja träffa Jerzy Serneki och diskutera citat som ”brottsligheten har gått ner med 10 % dom senaste tjugo åren”. Peter skulle verkligen vilja veta hur Jerzy har kommit fram till en sådan absurd och idiotisk slutsats? Han misstänker att det finns någon långsökt teori om att anmälningsgraden är större nu än vad den var förr i tiden?
Att antalet akutfall som kommer in till sjukhusen har ökat något enormt skulle väl med Jerzys logik förklaras med att fler människor med allvarliga skador besöker sjukhus nu än vad som var fallet på 70-talet.
Peter skulle även vilja prata med Mona Sehlin, fråga henne hur man som socialist kan acceptera religiös och kulturell fundamentalism som innebär stora steg bakåt i utvecklingen när det gäller exempelvis kvinnor och barns rätt i samhället?
Han skulle även vilja fråga henne hur fiffel med tusentals kronor i media kunde förvandlas till att handla om en chokladkaka?
Var omskrivningen hennes förtjänst eller hade det något att göra med den ”påstådda” vänstervinklingen från media att göra?
Det finns så många frågor kvar att ställa.
Peter förväntar sig inte att han kommer få ett enda vettigt svar.
När han nu står i husets hiss kan han inte låta bli att titta sig själv i spegeln. Den svarta jackan och byxorna är ännu blöta och täckta av lera, sjögräs och näckrosblad. Hans ansikte har fastnat i en desperat min. Där leran inte täcker huden finns istället levrat blod. Han ser lite ut som Mickie Knuckles i Queen of the death match-turneringen, så som hon såg ut när hon gick in i matchen mot LuFisto. Peter försökte le i spegeln för att härma bilden i hjärnan men det är som förgjort, det finns ingen glädje att finna i detta.
Det har det egentligen aldrig funnits, men nu känns det verkligen som om allt lider mot sitt oundvikliga slut.
Hissen stannar vid tionde våningen, dörrarna öppnas och Peter klev ut. Han har tappat masken i det svarta vattnet, så nu går han mot dörren utan någon förklädnad. Nu kommer han som han är. Han önskar verkligen att hon kommer vilja att släppa in honom i lägenheten utan att han ska behöva bruka våld.
Allt är förstört.
Peter måste ha varit där under natten för igår såg det inte ut såhär.
På den Faluröda väggen har han med vit målarfärg skrivit:
”Jag sa att du skulle vara ärlig. Att förtiga åsikter är även det att betrakta som en lögn. Du får EN chans till.”
Rosorna har rivits upp med rötterna. Potatisplantorna är uppgrävda med sparkar.
Det kommer att bli en trist midsommar…
Sören står sammanbiten bredvid Margareta. Han skäms över sin ynklighet men han vågar inte vara ärlig. Han känner att han fortsatt har för mycket att förlora på det.
Spelet måste fortsätta även om lögnen är så uppenbar att till och med ett barn kan genomskåda det.
Dom senaste dagarnas händelser har fått Sören att förvandlas. Rösten har blivit låg och skakig. Det kraftfulla handslaget är som bortblåst, förlamat av rädsla.
Han har blivit en grå och sliten gubbe.
Till och med hållningen har påverkats.
Sören bestämmer sig där och då att avsluta sin politiska bana.
Arbetet med koloniträdgården kommer också få ligga i träda en tid framöver.
Om han har lärt sig något av den här historien så är det att ärlighet kräver ett stort mod, större än han kan uppbringa. Det är bättre att hålla tyst än att säga en halv sanning.
Ebba Harman känner sig grisig idag men vaddå, alla människor behöver då och då slippa bry sig om alla dom krav som samhället (och hon själv) har varit med att skapa.
Hon halvligger på divanen iförd sina ”Sexy back-mjukisar” som på inget sätt framhäver någon ”sexy back”. Hon tittar på en hjärndöd komedi där Lindsey Loham ska visa sina nyopererade bröst enligt Mr Skin.
Det finns inte ord för hur äcklig hon känner sig när hon ligger där och slevar i sig Ben & Jeremys ”Passion delight ice cream” med skeden direkt från byttan.
Ebba kan inte bestämma sig för om hon ska kräkas upp innehållet efteråt.
Å ena sidan så vore det ju bra med tanke på vikten och så, men samtidigt så skadar magsyran emaljen på tänderna. Dessutom finns det få saker som äcklar henne mer än kräks.
Usch! Hon önskade verkligen att hon kunde slippa sådant… Och bajs, tala inte om det, hon önskar att hon kunde slippa allt sådant. ”Kräk-smiley”
Vandring genom natten hade varit lång. Peter hade undvikit människor i den mån som det varit möjligt. Det var visserligen en man som hade sett honom vid kolonistugorna, men det var nog också den enda. När bilar hade närmat sig i nattmörkret hade han lagt sig platt på mage i vägrenen och täck ögonen med jackärmarna. När han nådde staden hade solens strålar nätt och jämt orkat sig upp över dom lägsta hustaken. Dom flesta människor hade alltjämt legat och sovit när han gjorde sin entré.
Dom gånger han hade sett någon komma mot honom på trottoaren så hade han helt sonika gått över på andra sidan gatan, låtsats sysselsätta sig med skosnöresknytning eller någon annan handling som dolde hans leriga blodansikte.
Dom senaste timmarna hade han spenderat sovande i ett trapphus. Hans gamla portkodstrick fungerade fortfarande.
Nu på morgonen är hans vader helt stela. Två-tre timmar, längre än så kan han knappast ha sovit på den hårda betongen? Peter ställer sig upp med en grimas och försöker stampa bort rigiditeten. Han förväntar sig att han ska få kramp vilken sekund som helst.
Det nattliga besöket hos Otto Mittorin hade gått helt fel. Allt han hade velat var att ge honom en verbal örfil.
Nu vet han inte, vart tog den där kulan egentligen? Ottos hand hade känts lealös när pistolen gled ur greppet. Peter vill egentligen inte tänka på saken men han har svårt att låta bli… och samtidigt, hans uppdrag är inte slutfört än.
Peter gräver i jackfickan och får upp anteckningsblocket som han har burit med sig dom senaste dagarna. Namnen och adresserna har suddats ut av vattnet. Det går inte längre att urskilja något av det som han har skrivit.
Troligtvis kommer han hitta rätt i alla fall, han har varit noga i sina förberedelser, och har en ganska bra minnesbild av alla platser eftersom att han besökt dom i sina rekognoseringar.
Självklart har han inte tänkt låta slumpen spela in, men visst, det finns förstås anteckningar och utdrag från listan som lämnats kvar i lägenheten. Dessa papper finns hos polisen nu. Troligtvis så innebär detta att det kommer att finnas vakter och konstaplar på alla dessa adresser om/när han väljer att besöka dom? Efter incidenten hos Otto lär knappast pådraget minska. Kanske måste han tvingas ändra sina planer?
Peters önskan är förstås att han ska kunna fortgå med sitt uppdrag med så få förändringar som möjligt.
Han vill exempelvis hemskt gärna besöka barnläkaren Henry Usher och fråga honom hur han kan försvara en sådan ondskefull bluff som den som föräldrarna till dom apatiska flyktingbarnen har stått för?
Att Henry själv skulle kunna vara en av alla dom som lurats av media anser Peter vara en omöjlighet, en så pass dålig människokännedom torde vara reserverad till autister och imbeciller.
Han skulle även vilja träffa Jerzy Serneki och diskutera citat som ”brottsligheten har gått ner med 10 % dom senaste tjugo åren”. Peter skulle verkligen vilja veta hur Jerzy har kommit fram till en sådan absurd och idiotisk slutsats? Han misstänker att det finns någon långsökt teori om att anmälningsgraden är större nu än vad den var förr i tiden?
Att antalet akutfall som kommer in till sjukhusen har ökat något enormt skulle väl med Jerzys logik förklaras med att fler människor med allvarliga skador besöker sjukhus nu än vad som var fallet på 70-talet.
Peter skulle även vilja prata med Mona Sehlin, fråga henne hur man som socialist kan acceptera religiös och kulturell fundamentalism som innebär stora steg bakåt i utvecklingen när det gäller exempelvis kvinnor och barns rätt i samhället?
Han skulle även vilja fråga henne hur fiffel med tusentals kronor i media kunde förvandlas till att handla om en chokladkaka?
Var omskrivningen hennes förtjänst eller hade det något att göra med den ”påstådda” vänstervinklingen från media att göra?
Det finns så många frågor kvar att ställa.
Peter förväntar sig inte att han kommer få ett enda vettigt svar.
När han nu står i husets hiss kan han inte låta bli att titta sig själv i spegeln. Den svarta jackan och byxorna är ännu blöta och täckta av lera, sjögräs och näckrosblad. Hans ansikte har fastnat i en desperat min. Där leran inte täcker huden finns istället levrat blod. Han ser lite ut som Mickie Knuckles i Queen of the death match-turneringen, så som hon såg ut när hon gick in i matchen mot LuFisto. Peter försökte le i spegeln för att härma bilden i hjärnan men det är som förgjort, det finns ingen glädje att finna i detta.
Det har det egentligen aldrig funnits, men nu känns det verkligen som om allt lider mot sitt oundvikliga slut.
Hissen stannar vid tionde våningen, dörrarna öppnas och Peter klev ut. Han har tappat masken i det svarta vattnet, så nu går han mot dörren utan någon förklädnad. Nu kommer han som han är. Han önskar verkligen att hon kommer vilja att släppa in honom i lägenheten utan att han ska behöva bruka våld.
Tuesday, August 25, 2009
Bok: Det börjar inte här. Kapitel 12 –Konfrontation
Äntligen framme, tänker Peter. Han kan se Arbetslivsminister Otto Mittorins flådiga hus genom buskarna. Det står fem bilar parkerade på uppfarten, en mörkgrön Jaguar, en Hummer, en liten röd Nissan och två gigantiska stadsjeepar. När Peter vässar blicken så ser han att det sitter två män innanför dom tonade rutorna på Nissan-bilen. Att det skulle finnas livvakter i krokarna var inte oväntat, det kan nog finnas fler även inne i huset.
Utan ett ljud går Peter ner på knä, gräver fram masken ur fickan, snörar den noggrant och hårt i nacken. Ett av hålen i buskarna är stort nog för att han ska kunna pressa sig igenom.
Ljudet av dom prasslande löven och dom knäppande grenarna är inte höga nog för att väcka vakternas uppmärksamhet. Dom sitter där inne i bilen och lyssnar på Usher och äter Kahuna-burgare med extra allt. Faktum är att livvakterna inte är särskilt koncentrerade på det uppdrag som dom tilldelats. Troligtvis har dom inte insett uppdragets vikt trots att chefen hade pekat med hela handen vid briefingen.
Peter ålar sig fram över gräsmattan. Han stannar upp i mitten och funderar på vilken väg han ska ta? Huvudentrén? För vågat? Baksidan kanske?
Han tittar upp mot himlen igen och inser att solen nu helt försvunnit men att han ändå är ganska synlig i ljuset från fullmånen. Det skulle verkligen räcka med att någon av vakterna vänder blicken åt hans håll för att han ska bli upptäckt.
Så Peter bestämmer sig för att öka takten, ställer sig upp från liggande och börjar springa framåtböjd mot baksidan av huset. Vakterna tar ingen notis. Den droppande blue cheese-dressingen stjäl all deras uppmärksamhet.
När Peter kommer runt husknuten så ställer han sig tätt tryckt mot eternitväggen. Utan att reflektera över varför, så gör han korstecknet och kysser dom greppade fingrarna.
Det finns två dörrar på baksidan av huset. Peter går upp för en trestegstrappa, fram till den första dörren. Den vägen leder in till köket. Peter kan se spisen genom det runda lilla fönstret i dörren. Försiktigt greppar han handtaget och drar det nedåt. Dörren är låst och handtaget tycks vara kopplat till en stark fjäder.
Det stramar i handen och Peter är rädd att det kommer att låta en hel del om han släpper greppet direkt, så han släpper sakta, sakta upp tills handtaget hamnat i sitt ursprungliga läge igen.
När han står där på trappen så hör han plötsligt två mansröster som närmar sig från framsidan av huset. Panik!
Peter hinner inte hitta något ställa att gömma sig på så han går ner från trappan och lägger sig pressad mot den svartmålade husgrunden. Från sin position ser han männen när dom svänger runt husknuten. Det är dom två vakterna som lämnat bilen.
Dom går förbi, inte mer än fem meter från där Peter ligger. Hans svarta kläder och svarta mask mot den svarta grunden gör honom i det närmaste osynlig trots månskenet. Vakterna ställer sig vid tomtgränsen ett tiotal meter bort och börjar urinera ut den rootbeer som ingick i Big Kahuna-menyn. Den ena av vakterna tycks visa något för den andra vakten med sin lediga hand.
– Vad tycker du om min nya Eye-phone, flådig inte sant?
– Jo, men själv så väntar jag på Sonys nya release. Full HD i mobilen. Otroligt, men det blir som hemmabio fast på en liten skärm!
Peter ligger helt stilla, håller inne händerna i jackärmarna, håller armarna framför håret för att täcka sig själv helt i svart. Vakternas diskussion fortgår om olika mobilmodeller, megapixlar, Mp4:a format och facebook-applikationer. Peter kämpar med att hålla gäspningarna borta. Efter trettio sekunder, som i Peters värld upplevs som tio minuter börjar äntligen avskakandet. Vakterna drar upp sina gylfar och börjar sin vandring tillbaka till bilen.
Nu går dom verkligen rakt emot honom. Peter blundar för att hindra ögonen från att reflektera i månljuset. Den ena vakten stannar plötsligt upp, Peter hör i blindo hur stegen upphör. Han håller andan.
Ännu ett SMS. Ska det vara så svårt för folk att inse att man kan vilja vara ifred ibland, att man kanske inte orkar se andra människor varje dag? Anna stänger mobilen efter att ha skrivit ett kort nekande svar med en smiley. Är det detta kommunikationen har förvandlats till? Korta, koncisa meddelanden. Aldrig mer än vad som är absolut nödvändigt. Korta meningar. Snuttifiering, och sedan vidare till nästa scen, till nästa händelse.
– Är det något där borta? Frågar den ena vakten sin kollega och pekar rakt mot Peter.
– Var då, jag ser ingenting? svarar den andra vakten.
– Näe, det är nog ingenting, det såg ut som om väggen rörde sig eller nått
– Hahaha, rörde sig? Du borde vara med på nått sånt där spökprogram med hon Lill-Babsans dotter eller nått
– Äh, lägg av va! Jag såg väl fel bara.
– Ja, ja, kom nu så tar vi den sista repan innan vi blir avlösta. Du vet att Berglund skulle bli tokig om han kom hit och såg att vi hade lämnat våran position.
– Vaddåra, har man inte rätt att pissa eller?
Peter blundar fortfarande och hör hur samtalet dör ut i fjärran, han är genomsvettig och gör en lång utandning över händerna för att fläkta dom svettiga handflatorna. Sakta reser han sig upp på skakande knän och går bort mot den andra dörren.
Även den dörren är låst, Peter hade inte väntat sig något annat. Vad ska han nu göra?
krossa ett fönster?
Nej, vakterna skulle märka det och vara på honom direkt. Dessutom är det stor risk att dom är larmade. Mer än så behöver inte Peter fundera innan lösningen uppenbarar sig vid hans fötter. Den är inte stor, men nere i markhöjd på dörren finns en lucka, en hundlucka!
Peter lägger sig ner på rygg, lyfter luckan och börjar sakta kräla in. Innanför dörren ligger hunden för vem luckan egentligen är avsedd, denne tittar förvånat på när Peter hasar sig in.
Nu befinner sig Peter i farstun till Arbetslivsminister Otto Mittorins sommarstuga, det hade gått lättare än han hade trott. Hunden är inget hinder, den är visserligen av kampmodell men ögonen lyser av trötthet och den orkar inte ens med ett litet morrande när Peter tyst kliver över dess kropp, in i vardagsrummet.
Peter har sett det här huset från utsidan många gånger förr. Han har vandrat här många somrar. Han har sett huset byggas. Han har sett ”Privat mark-skylten” sättas upp.
Det här huset och dess tomt var det som slutligen åt upp den sista allmänna badplatsen runt sjön som han tidigare år brukade bada i.
Vardagsrummet är nedsläckt men Peter kan ändå urskilja möblerna och tingen genom månljusets sken.
Stilen i rummet känns gammalmodigt och spöklikt. Det är svårt att tro att Otto och hans flickvän verkligen lever här stora delar av året när man ser hur detta rum är möblerat.
På fönsterbrädena står porslinsfigurer i romantisk jugendstil, barbröstade kvinnor som poserar med handen mot pannan eller med armar sträckta mot himlen som om dom greppande en fiktiv pilbåge. Peters tankar går till nazismen och dess kroppsideal.
Bokhyllorna är överfyllda med böcker vars ryggar är tegelfärgade.
Boktitlarnas namn är etsade i guld.
Trots att dom är över hundra år gamla så ser dom olästa ut.
Inget i rummet tycks vara yngre än 1950-tal. På den röda sammetsklädda soffan ligger en rund vit spetsduk. Det är uppenbart att soffan är till för att beskåda, inte att sitta i.
Huset är stort, så Peters gissning är att detta inte är det riktiga vardagsrummet: det riktiga vardagsrummet finns säkert längre in i huset, det är där man hittar storbilds-TV: n och livsstilsmagasinen. Det här rummet fungerar bara som museum, ett rum att stolt visa upp för gäster.
Vandringen fortsätter ut ur rummet, in till en lång lavendelfärgad korridor. Återigen känner sig Peter trängd. Det känns som om utrymmet krymper för varje meter han går. Tavlor med marina motiv och tunga ramar får perspektivet att se skevt ut. Det känns som om golvet gungar under fötterna. Det är som om avsmalningen inte följer perspektivet. Det blir för drastisk, för overklig.
När korridoren upphör och trapprummet tar vid känner Peter en enorm lättnad. Han vet att det är en löjlig tanke, men varje gång han går genom en trång korridor så tror han att armar ska komma ut genom väggarna och greppa efter honom.
Peter stannar till vid trappan. Det lyser där uppe, troligtvis befinner sig Otto där. Detta är det farligaste av alla uppdrag som han gett sig in på. Det är inte bara på grund av vakterna, Otto själv är potentiellt farlig.
Otto har varit boxare innan sin politiska karriär. Han har till och med deltagit i OS på 1980-talet och har slagit Scott Cramne en gång i SM. Peter vet att det inte finns någon återvändo om han kliver upp för den där trappan.
Ibland fastnar Anna hålögt stirrande med tomt huvud. Sitter och tänker på inget alls. Numb. Så är det nu. Hon bläddrar mellan kanalerna på TV: n och glömmer bort att svälja saliven vilket resulterar i att en dreggelsträng släpper från läppen och landar på hennes byxben.
Precis i den sekunden ringer telefonen och Anna hoppar till i kroppen och slår upp ena handen mot taket i ren reflex.
När chocken lagt sig så reser hon sig upp från soffan, går fram till telefonen och lyfter luren mot örat.
– Hej på dig din cry wolf! Närmast skriker den gälla rösten på andra sidan luren.
– Tova? Frågar Anna som först inte kopplar vem det är som ringer.
– Klart det är Tova, dummer. Jag såg ditt inlägg på bloggen nyss, vad faan var dealen, försöker du skriva en roman eller?
Anna svarar inte utan förblir tyst.
– Hallå, är du där eller?
– Ja, jo… Nej, jag försöker inte skriva en roman, jag försöker bara börja skriva ärligt igen.
– Seriöst, annars låter det väldigt mycket som något Karin och du skulle kunna koka ihop efter en flaska rödtjut?
– Nej, det är på riktigt, jag höll på att bli våldtagen. Han den där Peter räddade mig.
– Shit, den där galna ninjadåren, du skojar inte nu?
– Nej allvar, jag klarade mig, han räddade mig
Nu är det Tova som tystnar, det märks att hon inte klarar av allvaret i samtalet. Hon hade ringt till Anna för att gratulera till det senaste skämtinlägget. Anna brukar skriva mycket bus av den sorten: dra igång låtsasfajter med andra bloggare, skriva ner folk som jobbar på TV, hela den biten. Om det är på riktigt så vet inte Tova om hon vill vara med, hon vet inte hur hon ska hantera sådant.
– Du, jag vet inte, det var kanske fel av mig att skriva… Jag menar nu ringer väl tidningarna snart
– mm, säger Tova kort efter att ha slagit bort tusen skämt i huvudet som inte skulle vara passande.
En djup in- och utandning så har Peter påbörjat sin vandring upp för dom knakande trappstegen. Först är Peter rädd att ljudet ska få Otto att höra honom och storma ut från något av rummen där uppe, men ju högre upp för trappan han kommer desto mer dränks det knakande ljudet av något annat: stön.
Halvvägs upp står det klart för Peter att Otto är upptagen med en aktivitet som troligtvis kräver all hans koncentration och som hindrar honom från att höra Peters antågande.
Vid översta trappsteg så hörs även kvinnans stönande.
Peter går till dörren där ljuden strömmar från men stelnar till av skräck just som han ska kliva in. Något slår till mot baksidan av hans ben. Kallsvettig står Peter så någon sekund innan han vågar vända blicken.
När han tittar ner bakom sig så upptäcker han att det är hunden som buffar sin blöta nos mot hans ben i en vänlig hälsningsfras. Peter vänder sig, går ner på knä och klappar hunden på huvudet. Hunden blundar och vrider huvudet uppåt i en uppskattande, nästan kattlikt rörelse.
Peter ställer sig upp igen och vänder åter blicken mot dörren. Den står på glänt med någon centimeter. Ljudet där inne tyder på att Otto närmar sig extas. Först funderar Peter på att vara schysst, att låta Otto nå sitt mål innan han klampar in men ångrar sig när han kommer på att det frustrerande ofullbordade samlaget faktiskt kan fungera till hans fördel.
Peter sparkar upp dörren och kliver in med ett språngsteg till mitten av rummet. Han drar fram kniven från byxlinningen i samma rörelse och ställer sig framför parets himmelssäng.
Ottos flickvän, den mörkhåriga, slanka Natasha Bohman, tidigare nakenmodell rycker snabbt åt sig täcket för att skyla sin kropp men Peter hinner ändå känna igen henne på tvåsekunderstitten.
Otto själv tycks inte bry sig så mycket om det kroppsliga utan ställer sig snabbt upp på knä i sängen ännu erigerad och börjar en utfallsrörelse mot Peter innan han stoppar sig själv i respekt för kniven.
– Stå kvar där du står, uppmanar Peter och viftar med kniven i luften.
Otto sätter sig ner i sängen och drar upp lakanet för att täcka dom mest vitala kroppsdelarna. Ett leende sprider sig dock över Ottos läppar när han upptäcker att hunden står strax bakom Peter.
– Buss på honom Ranko! Skriker Otto beordrande.
Ranko tittar trött ner i marken, lägger sig på mattan, placerar tassen över nosen och ger ifrån sig en frustande djup suck på ett närmast mänsklig manér.
– Odugliga hundskrälle, du ska bitas, huggas, förstår du inte det!?
Nu kan Peter inte låta bli att skratta.
– Hahaha! Ranko är inte mycket till vakthund måste jag säga, nu är det…
Peter avbryter sig själv och tittar mot Natasha som har börjat storgråta.
– Snälla du gråt inte, jag ska inte skada dig, säger Peter i en innerligt empatisk röst.
Natasha kan inte låta bli. Trots att hon beordrats att sluta så kan hon inte.
– Men tig nu för faan kvinna, håller du inte tyst så dödar han oss, skriker Otto i örat på henne.
Natashas snyftande upphör omgående och ersätts av ett kroppsligt skakande.
Peter chockeras inte av Ottos burdushet gentemot Natasha, den där stilen har Otto använt genomgående i sin boxnings- och politiska karriär.
Otto kompromissar sällan, är sin egen, tar inte skit från någon.
En kvällstidning kallade honom för något år sedan för ”Politikens Mike Tyson”.
Otto hade replikerat genom att stämma tidningen för förtal.
– Natasha, du kan ligga kvar i sängen, jag ska inte skada dig. Otto, du sätter dig i stolen där borta, säger Peter uppmanande och pekar mot rummets mitt där stolen står..
Otto ställer sig upp, hans resning har nu halvt om halvt lagt sig. Han går bort mot stolen som står tre-fyra meter från sängen och sätter sig.
– Är det okej om jag sätter på mig kavajen, jag fryser, säger Otto och pekar på kavajen som hänger på stolsryggen.
– Ja, gör så
– Tack, säger Otto samtidigt som han trär in ena armen i ärmen
– Du vet vem jag är antar jag?
– Ja, du är den där idioten som springer runt och hotar folk. Jag läste i tidningen idag att du hade snott din mask från någon japansk wrestlare. Vad var det nu han hette?
– Hayabusa
– Jaaa, just det, Habayusa. Han bröt nacken du vet, rakt av, säger Otto och lägger till ett ”knakljud” som illustreras med två parallella knytnävar i en brytrörelse.
– Håll dina händer längst med sidorna!
Peter höjer sällan rösten, men Ottos styrka oroar honom. Peter har kommit hit för att tala, men han är rädd att han ska få göra mer än så.
Peter lugnar ner sig själv och börjar sedan tala igen.
– När jag läste i Ilbudets Söndagsintervju om din definition av en trevlig helg var så ville jag kräkas. Minns du vad du sa?
– Ja, svarar Otto frågande utan att förstå vad Peter kan ha upprörts över.
– Jag tror sällan jag läst något så verklighetsfrånvänt som det. Jag tror dom flesta människor i Sverige har svårt att förstå sig på det överflöd som du och dina kollegor lever i. När du säger att du gillar att ta en weekend i Åre tillsammans med din nya 20-åriga flickvän, Anders Berg, hans familj, era barnflickor och 18 liter vin så tror jag dom flesta människor gapar. Vad lever du i för värld egentligen? Barnflickor? Seriöst, jag ville kräkas när jag läste det där.
– Det är inget fel på barnflickor, det är fina flickor, dom är duktiga, skötsamma
– Och lönen?
– Det är en bra ungdomslön, jag har inte hört några klagomål
– Tjugo kronor i timmen…
– Ja, men då får dom kost och logi också
– Du är så jävla givmild, säger Peter spydigt.
– Hörrudu din jävla kommunist, jag älskar att äga. Du tycker visst att man inte ska få äga något alls!?
– Jo, jag tycker att man ska få äga allt man vill, det är bara människor som jag anser att man inte ska få äga
– Jämför du mina lyckliga lettiska barnflickor med slavar? Förstår du hur mycket tjugo kronor är i Riga? Man kan få en Platt-TV för dom pengarna där
– Det handlar inte bara om dina barnflickor, det vet du. Du hade ju ett jävligt lukrativt bemanningsföretag förut också, jag antar att du ansåg att du gjorde en samhällstjänst när du anställde ungdomar på glid från din egen boxningsklubb? Du konkurrerade ut dom andra vaktbolagen i staden på ett kick, det var jävligt schysst gjort måste jag säga…
– Ja, det var min bästa affärsidé hittills. Lite konkurrens har aldrig skadat
– Du gav bort väktarlicenser i ”flingpaket”. Erbjöd dina anställa noll anställningstrygghet, obetald semester, ingen ersättning vid sjukdom, obetalda raster, scheman som omöjliggjorde att man över huvud taget kunde ta rast. Ja, du är verkligen en givmild människa. Som anställd erbjöds man, vaddå, femtio spänn i timmen?
– sjuttionio, skriker Otto protesterande.
– What ever! Min Poäng är inte att du ensam ska hållas som ansvarig. Det handlar inte bara om företagsägarna. Det handlar inte bara om borgare. Det har faan blivit ballt att spotta på fattiga arbetare, arbetslösa och sjukskrivna i dagens samhälle. Det tycks vara den enda frågan där Socialdemokrater och Moderater kan enas. Man ska ha utredningar om det utbredda fusket när det gäller sjukskrivningar, men när det gäller företag som erbjuder typ åttio spänn i timmen och som kan sparka sina anställda med en dags varsel så håller alla käft.
Det är erat svek som har tvingat mig till det här. Det är sådana som du som skapar utanförskap och rasism. Jag har aldrig haft ett riktigt fast arbete i hela mitt trettioåriga liv. Hela tiden har det vart något nytt: jobb utan anställningsskydd, olika former av provanställningar, timanställningar, uthyrning via bemanningsföretag. Jag har aldrig kunnat se längre än till dagens slut, jag har aldrig vetat vad som ska hända efter dagens slut.
Otto sitter längst ut på stolens kant, han ser ut vara nära att göra utfall hela tiden och studsar upp och ner av kokande ilska utan att lyfta.
– Skyll inte ditt eget misslyckande på mig! Det är inte mitt fel att du inte kan göra rätt för dig. Jag har sett din typ tidigare, jävla medelklassbarn som vill ha allt serverat på guldfat. Ni är inte beredda att offra något för att bli framgångsrika!
– Visst, jag är säkert jävligt dålig på det jag gör och det är kanske inte en mänsklig rättighet att ha ett jobb men sanningen är att en majoritet av dom jobb som annonseras på Arbetsförmedlingen idag är olika typ av vikariat och visstidsanställningar. Både ni och den förra regeringen har lyckats med det som ni åtagit er: att skapa en stor grupp arbetare som gör jobbet billigare än alla andra, som aldrig berörs av arbetsgivaravtal och arbetstrygghet. Vi är bönder på erat Schackbräde
– Sluta med det där kommunisttjafset! Många ungdomar vill ha det så. Dom vill kunna jobba ett halvår och sedan åka ut i världen och festa ett halvår
– För vilka pengar då?
– För dom som dom tjänat ihop naturligtvis, vad trodde du?
– Du talar om kaffepengar. Dessutom så finns det undersökningar som tyder på att du har fel i din tro om ungdomars önskan om otrygga arbetsvillkor, det framkommer tydligt att större arbetstrygghet är något som eftersträvas av en övervägande majoritet. Min farsa sa en gång att dom företagare som inte anser sig ha råd att anställa någon på heltid ska ge faan i att anställa någon över huvud taget, jag är beredd att hålla med min far på den punkten
– Din dumma Sossefarsa kan dra åt helvete! Skriker Otto och hoppar samtidigt upp från stolen. Den snabba aktionen från Otto överraskar Peter. Kniven slås ur handen och faller till golvet.
Istället för att brotta ner Peter till marken och utnyttja sin överlägsna styrka så sträcker Otto högerhanden mot vänster innerficka på kavajen, greppar efter något.
Utan att Peter hinner reflektera över huruvida det är korkat eller inte så går han in i närkamp med Otto och tar tag i hans trevande högerarm. När dom slår samman så ramlar dom för en kort sekund ner i sängen innan dom studsat upp på fötter igen.
Med hela sin kroppsvikt tryckt mot Ottos högerarmbåge lyckas Peter få Otto att ofrivilligt omfamna sig själv. Hade Otto haft bägge händerna fria hade han med enkelhet kunnat brotta ner Peter, men försöket att nå föremålet i innerficka gör att dom bägge tumlar runt ytterligare några sekunder innan Otto slutligen lyckas slå sin arm fri.
Ottos slagstyrka är enorm även med vänstern och Peter ramlar ner på golvet när slaget träffar tinningen.
Föremålet åker fram ur fickan: En pistol! Otto osäkrar pistolen vant och siktar den mot Peter.
– Nu är gunstige herrn inte så kaxig längre!
Natashas ögon har varit stängda under nästan hela Peters besök, men nu vågar hon öppna dom igen. Hon hasar sig upp till en sittande ställning i sängen för att bättre se vad som händer. Hon plattar till täcket med handflatorna för att kunna se Peter där han ligger på golvet.
Slaget är över, Peter krafter är slut och han pustar tungt med huvudet sänkt. Ett stort leende sprider sig över Ottos ansikte och han bemödar sig även att ge Natasha en triumferande blinkning.
– Nu ska vi gå ner till vakterna du och jag, säger Otto och pekar pistolen mot Peter.
Utan att tänka sig för tar Otto ett steg bakåt och ser inte var han ställer ner foten. Han ställer ner hälen rakt på Rankos svans! Ranko flyger upp och sätter tänderna i vaden.
– Aaaajjjj! Helvetes jävla skit! Jävla byracka!
Peter är inte sen att utnyttja situationen och flyger upp från sin position på golvet och greppar tag om pistolen, försöker tvinga den ur Ottos fattning. Otto svarar med att slå kolven mot sidan av Peters hals, och återigen fastnar dom i varandras grepp. Med ett kraftvrål lyfter Otto Peter rakt upp i luften så att huvudet nästan slår i taket. Med en våldsam kraft forcerar han sedan Peter framför sig tills Peters rygg slutligen tar stopp mot fönsterbrädet. Peters huvud slår mot rutan. Glaset splittras i tusen bitar och Ottos händer slår reflexmässigt upp i ansiktet. Han grimaserar till. En av dom flygande glasbitarna har fastnat i hans öga. Den har kilat sig fast på insidan av ögonlocket!.
– Aaaah! Jag är blind! Ditt jävla svin! Skriker Otto.
I ren desperation så slår Peter armbågen mot Ottos nästipp och prövar återigen att greppa tag om pistolen. När Peter försöker rycka till sig pistolen så fastnar Ottos finger i avtryckaren. Skottet brinner av!
Var skottet tar hinner inte Peter uppfatta för i samma ögonblick trycks han ut genom det sönderslagna fönstret. Peter försöker desperat hitta något att ta tag i för att hindra fallet men får bara tag i pistolen som utan motstånd glider ur Ottos hand.
Likt Vic Grimes i Wrestling-matchen mot New Jack i XPW faller Peter genom luften.
Det är säkert sex-sju meter till marken. Sekunderna känns som en evighet innan han slutligen landar på huven till den svarta Hummern på grusgången nedanför.
Skottet har väckt vakternas intresse och Peter hör deras steg och skrik närma sig från andra sidan huset. Han ligger inte kvar och kvider trots att det känns som om revbenen slagits i bitar vid landningen. Smärtan får han hantera senare. Han flyger upp från motorhuven, tar upp pistolen som landat på gräsmattan framför bilen, lägger ner den i jackfickan och springer genom häcken som om den vore luft. Alternativen är inte många när det gäller flyktvägar. Grusvägen ner till sjön är enda valmöjligheten. När han når bryggan så inser han att sjön är enda vägen därifrån. Han hoppar ut i det svarta vattnet med vakterna bara ett tiotal meter bakom sig.
Vattnets kyla är förlamande dom första sekunderna men överlevnadsinstinkten tar snart över.
Peter tittar inte bakåt en enda gång. Han hör dom upprörda rösterna från bryggan.
– Stanna eller vi skjuter!
När han inte lyder tillsägelserna börjar dom dragna pistolerna avfyras. Han orkar inte mer än två-tre meter åt gången under vattenytan innan han måste upp igen och ta ny luft. Varje gång han kommer upp till ytan så hör han pistolerna skjuta, och varje gång han går ner under ytan kan han se kulornas spiralrörelse skapa tusentals små luftbubblor i det svarta vattnet runt omkring honom.
Efter ett hundratal meter upphör skotten och allt blir tyst.
Extremt tyst faktiskt, konstigt tyst. Sjön blir dunkelt och surrealistisk. En vit svan simmar in i Peters synfält. Den följer Peter, simmar parallellt med honom i det svarta vattnet. Den vita skruden lyser starkt som en fackla men när Peter vänder bort blicken för ett ögonblick och sedan tillbaka igen så är den plötsligt borta. Kanske svaldes den av den svajande gråvita röken som nu ligger som en filt över vattenytan?
Till en början ser han det inte, men snart framträder en strand i nattdimman. Trots stillheten är Peters puls ännu hög och han simmar lika snabbt nu som under beskjutningen.
Hjärtat rusar.
Dom sista meterna in mot stranden går långsamt.
Han har krampkänningar i bägge vaderna när han hasar sig upp för dom blöta klipporna.
När han drar händerna över håret och ansiktet i ett enfaldigt försök att torka sig så färgas händerna röda av blod. Glaset från fönsterrutan har skurit upp skinnet och Ottos smäll över tinningen har resulterat i ett kraftigt näsblod.
Troligtvis blöder han även från andra delar av kroppen men inget gör så ont som smärtan över magen. Peter är rädd att bröstkorgen har tryckts in, att revbenen brutits rakt av i landningen från det höga fallet.
Han vet att vandringen kommer bli lång även denna natt. Han har inte råd att stå stilla. Snart kommer platsen krylla av poliser.
Peter känner med handen medan han springer genom skogen men avbryter handens rörelse när det gör för ont. Han måste komma ut till vägen, komma in till staden igen. Han kan inte stanna här.
Anna har precis lagt sig ner i sängen och virat det tjocka duntäcket runt sig när telefonen ringer igen. Hon drar bolstern åt sidan och sätter sig på sängkanten med huvudet nedböjt. Måhända hade hon hunnit somna? Hon minns inte så noga. Den här dagen har verkligen varit en enda stor dimma. Kanske är det den fördröjda chocken? Hon har fortfarande inte känt efter men det känns väl nästan så? Det är i alla fall så här som hon hade föreställt sig det.
Spjärnande lägger hon händerna mot knäna i några sekunder innan hon går bort mot bordet och lyfter luren.
– Anna, svarar hon matt
– Hej Anna, det är Jesper!
Rösten på andra sidan luren är okända för henne. Namn är inte Annas starka sida och hon är rädd att Jesper faktiskt är någon som hon borde känna vid både namn och röst.
– Du får förlåta mig, jag är lite trött, vem är du? Frågar hon till sist med osäker stämma.
– Vi jobbar tillsammans på Ilbudet. Du minns kanske julfesten, det var jag som kom fram till dig och Karin och frågade om ni ville gå på Riche efteråt?
Anna skrattar till inombords. Visst minns hon Jesper, det är han hipster-nörden på Nöjesredaktionen med pilotbrillor som brukar skriva artiklar om diverse ”skandaler” i
TV-program som ännu inte visats på TV. Jesper ja, Kanal 5 och Dan Papas lilla knähund, visst minns hon honom.
– Jasså Jesper! Vad vill du då?
– Jo, jag läste din blogg här och du skrev om han Ninja-Peter
– Ninja-Peter, är det hans nya kvällstidningsnamn eller?
– Haha, jo, det kanske det kan bli. Men alltså, är det sant det du skrev?
– Du jag orkar faktiskt inte med det här i kväll…
– Jag undrar bara om det är sant, det låter ju helt fantastiskt?
– Att jag höll på att bli våldtagen låter fantastiskt?
Spydigheten i Annas röst när hon säger dom orden är inte spelad, den är fullständigt uppriktig. Hon hör hur Jesper börjar skratta nervöst på andra sidan luren. Det är exakt samma skratt som han hade gett ifrån sig på festen när hon på frågan om Riche hade deklarerat att hon ”inte var intresserad av vare sig honom eller hans runda vattensäng med satinlakan”. Sekunden efteråt hade hon tyckt att svaret var lite väl hårt mot den unge spolingen, men nu i efterhand så känner hon sig ganska nöjd. Hon ler medan Jesper försöker hitta målföret igen.
– Hehe, näe, det var inte så jag menade. Jag tänkte på att han räddade dig. Du måste berätta mer om det där. Var han maskerad eller?
– Du, Jesper, ta inte detta personligt, men jag tänker inte prata om det här ikväll. Det jag vill få sagt kommer jag skriva om själv. Jag tänker inte göra en intervju.
– Men var lite schysst nu, vi jobbar ju faktiskt på samma tidning.
– Jag vill sova Jesper
– Var han beväpnad eller? Han hotade ju Anders Pave med en kniv. Hotande han dig också eller?
– Som sagt, det är inget personligt men jag lägger på luren nu.
Det stannar inte vid ett tomt hot, Anna lägger på medan Jespers röst fortfarande pladdrar på.
Hon ställer ner telefonen och går fram till fönstret. Hon fäller upp persiennen halvt och tittar ut. Det är mörkt och sent men rörelsen i staden är ännu stor. Det går omkring människor där på gatan nedanför. I vanliga fall så brukar hon vara en av dom, men sedan den där dagen i lekparken har hon inte varit ute på kvällen. Hon vill fortsätta leva precis som vanligt, försöker visa sig stark, men hon är rädd att hon kommer fastna här i lägenheten, att hon aldrig mer kommer våga sig ut när solen har gått ner.
Utan ett ljud går Peter ner på knä, gräver fram masken ur fickan, snörar den noggrant och hårt i nacken. Ett av hålen i buskarna är stort nog för att han ska kunna pressa sig igenom.
Ljudet av dom prasslande löven och dom knäppande grenarna är inte höga nog för att väcka vakternas uppmärksamhet. Dom sitter där inne i bilen och lyssnar på Usher och äter Kahuna-burgare med extra allt. Faktum är att livvakterna inte är särskilt koncentrerade på det uppdrag som dom tilldelats. Troligtvis har dom inte insett uppdragets vikt trots att chefen hade pekat med hela handen vid briefingen.
Peter ålar sig fram över gräsmattan. Han stannar upp i mitten och funderar på vilken väg han ska ta? Huvudentrén? För vågat? Baksidan kanske?
Han tittar upp mot himlen igen och inser att solen nu helt försvunnit men att han ändå är ganska synlig i ljuset från fullmånen. Det skulle verkligen räcka med att någon av vakterna vänder blicken åt hans håll för att han ska bli upptäckt.
Så Peter bestämmer sig för att öka takten, ställer sig upp från liggande och börjar springa framåtböjd mot baksidan av huset. Vakterna tar ingen notis. Den droppande blue cheese-dressingen stjäl all deras uppmärksamhet.
När Peter kommer runt husknuten så ställer han sig tätt tryckt mot eternitväggen. Utan att reflektera över varför, så gör han korstecknet och kysser dom greppade fingrarna.
Det finns två dörrar på baksidan av huset. Peter går upp för en trestegstrappa, fram till den första dörren. Den vägen leder in till köket. Peter kan se spisen genom det runda lilla fönstret i dörren. Försiktigt greppar han handtaget och drar det nedåt. Dörren är låst och handtaget tycks vara kopplat till en stark fjäder.
Det stramar i handen och Peter är rädd att det kommer att låta en hel del om han släpper greppet direkt, så han släpper sakta, sakta upp tills handtaget hamnat i sitt ursprungliga läge igen.
När han står där på trappen så hör han plötsligt två mansröster som närmar sig från framsidan av huset. Panik!
Peter hinner inte hitta något ställa att gömma sig på så han går ner från trappan och lägger sig pressad mot den svartmålade husgrunden. Från sin position ser han männen när dom svänger runt husknuten. Det är dom två vakterna som lämnat bilen.
Dom går förbi, inte mer än fem meter från där Peter ligger. Hans svarta kläder och svarta mask mot den svarta grunden gör honom i det närmaste osynlig trots månskenet. Vakterna ställer sig vid tomtgränsen ett tiotal meter bort och börjar urinera ut den rootbeer som ingick i Big Kahuna-menyn. Den ena av vakterna tycks visa något för den andra vakten med sin lediga hand.
– Vad tycker du om min nya Eye-phone, flådig inte sant?
– Jo, men själv så väntar jag på Sonys nya release. Full HD i mobilen. Otroligt, men det blir som hemmabio fast på en liten skärm!
Peter ligger helt stilla, håller inne händerna i jackärmarna, håller armarna framför håret för att täcka sig själv helt i svart. Vakternas diskussion fortgår om olika mobilmodeller, megapixlar, Mp4:a format och facebook-applikationer. Peter kämpar med att hålla gäspningarna borta. Efter trettio sekunder, som i Peters värld upplevs som tio minuter börjar äntligen avskakandet. Vakterna drar upp sina gylfar och börjar sin vandring tillbaka till bilen.
Nu går dom verkligen rakt emot honom. Peter blundar för att hindra ögonen från att reflektera i månljuset. Den ena vakten stannar plötsligt upp, Peter hör i blindo hur stegen upphör. Han håller andan.
Ännu ett SMS. Ska det vara så svårt för folk att inse att man kan vilja vara ifred ibland, att man kanske inte orkar se andra människor varje dag? Anna stänger mobilen efter att ha skrivit ett kort nekande svar med en smiley. Är det detta kommunikationen har förvandlats till? Korta, koncisa meddelanden. Aldrig mer än vad som är absolut nödvändigt. Korta meningar. Snuttifiering, och sedan vidare till nästa scen, till nästa händelse.
– Är det något där borta? Frågar den ena vakten sin kollega och pekar rakt mot Peter.
– Var då, jag ser ingenting? svarar den andra vakten.
– Näe, det är nog ingenting, det såg ut som om väggen rörde sig eller nått
– Hahaha, rörde sig? Du borde vara med på nått sånt där spökprogram med hon Lill-Babsans dotter eller nått
– Äh, lägg av va! Jag såg väl fel bara.
– Ja, ja, kom nu så tar vi den sista repan innan vi blir avlösta. Du vet att Berglund skulle bli tokig om han kom hit och såg att vi hade lämnat våran position.
– Vaddåra, har man inte rätt att pissa eller?
Peter blundar fortfarande och hör hur samtalet dör ut i fjärran, han är genomsvettig och gör en lång utandning över händerna för att fläkta dom svettiga handflatorna. Sakta reser han sig upp på skakande knän och går bort mot den andra dörren.
Även den dörren är låst, Peter hade inte väntat sig något annat. Vad ska han nu göra?
krossa ett fönster?
Nej, vakterna skulle märka det och vara på honom direkt. Dessutom är det stor risk att dom är larmade. Mer än så behöver inte Peter fundera innan lösningen uppenbarar sig vid hans fötter. Den är inte stor, men nere i markhöjd på dörren finns en lucka, en hundlucka!
Peter lägger sig ner på rygg, lyfter luckan och börjar sakta kräla in. Innanför dörren ligger hunden för vem luckan egentligen är avsedd, denne tittar förvånat på när Peter hasar sig in.
Nu befinner sig Peter i farstun till Arbetslivsminister Otto Mittorins sommarstuga, det hade gått lättare än han hade trott. Hunden är inget hinder, den är visserligen av kampmodell men ögonen lyser av trötthet och den orkar inte ens med ett litet morrande när Peter tyst kliver över dess kropp, in i vardagsrummet.
Peter har sett det här huset från utsidan många gånger förr. Han har vandrat här många somrar. Han har sett huset byggas. Han har sett ”Privat mark-skylten” sättas upp.
Det här huset och dess tomt var det som slutligen åt upp den sista allmänna badplatsen runt sjön som han tidigare år brukade bada i.
Vardagsrummet är nedsläckt men Peter kan ändå urskilja möblerna och tingen genom månljusets sken.
Stilen i rummet känns gammalmodigt och spöklikt. Det är svårt att tro att Otto och hans flickvän verkligen lever här stora delar av året när man ser hur detta rum är möblerat.
På fönsterbrädena står porslinsfigurer i romantisk jugendstil, barbröstade kvinnor som poserar med handen mot pannan eller med armar sträckta mot himlen som om dom greppande en fiktiv pilbåge. Peters tankar går till nazismen och dess kroppsideal.
Bokhyllorna är överfyllda med böcker vars ryggar är tegelfärgade.
Boktitlarnas namn är etsade i guld.
Trots att dom är över hundra år gamla så ser dom olästa ut.
Inget i rummet tycks vara yngre än 1950-tal. På den röda sammetsklädda soffan ligger en rund vit spetsduk. Det är uppenbart att soffan är till för att beskåda, inte att sitta i.
Huset är stort, så Peters gissning är att detta inte är det riktiga vardagsrummet: det riktiga vardagsrummet finns säkert längre in i huset, det är där man hittar storbilds-TV: n och livsstilsmagasinen. Det här rummet fungerar bara som museum, ett rum att stolt visa upp för gäster.
Vandringen fortsätter ut ur rummet, in till en lång lavendelfärgad korridor. Återigen känner sig Peter trängd. Det känns som om utrymmet krymper för varje meter han går. Tavlor med marina motiv och tunga ramar får perspektivet att se skevt ut. Det känns som om golvet gungar under fötterna. Det är som om avsmalningen inte följer perspektivet. Det blir för drastisk, för overklig.
När korridoren upphör och trapprummet tar vid känner Peter en enorm lättnad. Han vet att det är en löjlig tanke, men varje gång han går genom en trång korridor så tror han att armar ska komma ut genom väggarna och greppa efter honom.
Peter stannar till vid trappan. Det lyser där uppe, troligtvis befinner sig Otto där. Detta är det farligaste av alla uppdrag som han gett sig in på. Det är inte bara på grund av vakterna, Otto själv är potentiellt farlig.
Otto har varit boxare innan sin politiska karriär. Han har till och med deltagit i OS på 1980-talet och har slagit Scott Cramne en gång i SM. Peter vet att det inte finns någon återvändo om han kliver upp för den där trappan.
Ibland fastnar Anna hålögt stirrande med tomt huvud. Sitter och tänker på inget alls. Numb. Så är det nu. Hon bläddrar mellan kanalerna på TV: n och glömmer bort att svälja saliven vilket resulterar i att en dreggelsträng släpper från läppen och landar på hennes byxben.
Precis i den sekunden ringer telefonen och Anna hoppar till i kroppen och slår upp ena handen mot taket i ren reflex.
När chocken lagt sig så reser hon sig upp från soffan, går fram till telefonen och lyfter luren mot örat.
– Hej på dig din cry wolf! Närmast skriker den gälla rösten på andra sidan luren.
– Tova? Frågar Anna som först inte kopplar vem det är som ringer.
– Klart det är Tova, dummer. Jag såg ditt inlägg på bloggen nyss, vad faan var dealen, försöker du skriva en roman eller?
Anna svarar inte utan förblir tyst.
– Hallå, är du där eller?
– Ja, jo… Nej, jag försöker inte skriva en roman, jag försöker bara börja skriva ärligt igen.
– Seriöst, annars låter det väldigt mycket som något Karin och du skulle kunna koka ihop efter en flaska rödtjut?
– Nej, det är på riktigt, jag höll på att bli våldtagen. Han den där Peter räddade mig.
– Shit, den där galna ninjadåren, du skojar inte nu?
– Nej allvar, jag klarade mig, han räddade mig
Nu är det Tova som tystnar, det märks att hon inte klarar av allvaret i samtalet. Hon hade ringt till Anna för att gratulera till det senaste skämtinlägget. Anna brukar skriva mycket bus av den sorten: dra igång låtsasfajter med andra bloggare, skriva ner folk som jobbar på TV, hela den biten. Om det är på riktigt så vet inte Tova om hon vill vara med, hon vet inte hur hon ska hantera sådant.
– Du, jag vet inte, det var kanske fel av mig att skriva… Jag menar nu ringer väl tidningarna snart
– mm, säger Tova kort efter att ha slagit bort tusen skämt i huvudet som inte skulle vara passande.
En djup in- och utandning så har Peter påbörjat sin vandring upp för dom knakande trappstegen. Först är Peter rädd att ljudet ska få Otto att höra honom och storma ut från något av rummen där uppe, men ju högre upp för trappan han kommer desto mer dränks det knakande ljudet av något annat: stön.
Halvvägs upp står det klart för Peter att Otto är upptagen med en aktivitet som troligtvis kräver all hans koncentration och som hindrar honom från att höra Peters antågande.
Vid översta trappsteg så hörs även kvinnans stönande.
Peter går till dörren där ljuden strömmar från men stelnar till av skräck just som han ska kliva in. Något slår till mot baksidan av hans ben. Kallsvettig står Peter så någon sekund innan han vågar vända blicken.
När han tittar ner bakom sig så upptäcker han att det är hunden som buffar sin blöta nos mot hans ben i en vänlig hälsningsfras. Peter vänder sig, går ner på knä och klappar hunden på huvudet. Hunden blundar och vrider huvudet uppåt i en uppskattande, nästan kattlikt rörelse.
Peter ställer sig upp igen och vänder åter blicken mot dörren. Den står på glänt med någon centimeter. Ljudet där inne tyder på att Otto närmar sig extas. Först funderar Peter på att vara schysst, att låta Otto nå sitt mål innan han klampar in men ångrar sig när han kommer på att det frustrerande ofullbordade samlaget faktiskt kan fungera till hans fördel.
Peter sparkar upp dörren och kliver in med ett språngsteg till mitten av rummet. Han drar fram kniven från byxlinningen i samma rörelse och ställer sig framför parets himmelssäng.
Ottos flickvän, den mörkhåriga, slanka Natasha Bohman, tidigare nakenmodell rycker snabbt åt sig täcket för att skyla sin kropp men Peter hinner ändå känna igen henne på tvåsekunderstitten.
Otto själv tycks inte bry sig så mycket om det kroppsliga utan ställer sig snabbt upp på knä i sängen ännu erigerad och börjar en utfallsrörelse mot Peter innan han stoppar sig själv i respekt för kniven.
– Stå kvar där du står, uppmanar Peter och viftar med kniven i luften.
Otto sätter sig ner i sängen och drar upp lakanet för att täcka dom mest vitala kroppsdelarna. Ett leende sprider sig dock över Ottos läppar när han upptäcker att hunden står strax bakom Peter.
– Buss på honom Ranko! Skriker Otto beordrande.
Ranko tittar trött ner i marken, lägger sig på mattan, placerar tassen över nosen och ger ifrån sig en frustande djup suck på ett närmast mänsklig manér.
– Odugliga hundskrälle, du ska bitas, huggas, förstår du inte det!?
Nu kan Peter inte låta bli att skratta.
– Hahaha! Ranko är inte mycket till vakthund måste jag säga, nu är det…
Peter avbryter sig själv och tittar mot Natasha som har börjat storgråta.
– Snälla du gråt inte, jag ska inte skada dig, säger Peter i en innerligt empatisk röst.
Natasha kan inte låta bli. Trots att hon beordrats att sluta så kan hon inte.
– Men tig nu för faan kvinna, håller du inte tyst så dödar han oss, skriker Otto i örat på henne.
Natashas snyftande upphör omgående och ersätts av ett kroppsligt skakande.
Peter chockeras inte av Ottos burdushet gentemot Natasha, den där stilen har Otto använt genomgående i sin boxnings- och politiska karriär.
Otto kompromissar sällan, är sin egen, tar inte skit från någon.
En kvällstidning kallade honom för något år sedan för ”Politikens Mike Tyson”.
Otto hade replikerat genom att stämma tidningen för förtal.
– Natasha, du kan ligga kvar i sängen, jag ska inte skada dig. Otto, du sätter dig i stolen där borta, säger Peter uppmanande och pekar mot rummets mitt där stolen står..
Otto ställer sig upp, hans resning har nu halvt om halvt lagt sig. Han går bort mot stolen som står tre-fyra meter från sängen och sätter sig.
– Är det okej om jag sätter på mig kavajen, jag fryser, säger Otto och pekar på kavajen som hänger på stolsryggen.
– Ja, gör så
– Tack, säger Otto samtidigt som han trär in ena armen i ärmen
– Du vet vem jag är antar jag?
– Ja, du är den där idioten som springer runt och hotar folk. Jag läste i tidningen idag att du hade snott din mask från någon japansk wrestlare. Vad var det nu han hette?
– Hayabusa
– Jaaa, just det, Habayusa. Han bröt nacken du vet, rakt av, säger Otto och lägger till ett ”knakljud” som illustreras med två parallella knytnävar i en brytrörelse.
– Håll dina händer längst med sidorna!
Peter höjer sällan rösten, men Ottos styrka oroar honom. Peter har kommit hit för att tala, men han är rädd att han ska få göra mer än så.
Peter lugnar ner sig själv och börjar sedan tala igen.
– När jag läste i Ilbudets Söndagsintervju om din definition av en trevlig helg var så ville jag kräkas. Minns du vad du sa?
– Ja, svarar Otto frågande utan att förstå vad Peter kan ha upprörts över.
– Jag tror sällan jag läst något så verklighetsfrånvänt som det. Jag tror dom flesta människor i Sverige har svårt att förstå sig på det överflöd som du och dina kollegor lever i. När du säger att du gillar att ta en weekend i Åre tillsammans med din nya 20-åriga flickvän, Anders Berg, hans familj, era barnflickor och 18 liter vin så tror jag dom flesta människor gapar. Vad lever du i för värld egentligen? Barnflickor? Seriöst, jag ville kräkas när jag läste det där.
– Det är inget fel på barnflickor, det är fina flickor, dom är duktiga, skötsamma
– Och lönen?
– Det är en bra ungdomslön, jag har inte hört några klagomål
– Tjugo kronor i timmen…
– Ja, men då får dom kost och logi också
– Du är så jävla givmild, säger Peter spydigt.
– Hörrudu din jävla kommunist, jag älskar att äga. Du tycker visst att man inte ska få äga något alls!?
– Jo, jag tycker att man ska få äga allt man vill, det är bara människor som jag anser att man inte ska få äga
– Jämför du mina lyckliga lettiska barnflickor med slavar? Förstår du hur mycket tjugo kronor är i Riga? Man kan få en Platt-TV för dom pengarna där
– Det handlar inte bara om dina barnflickor, det vet du. Du hade ju ett jävligt lukrativt bemanningsföretag förut också, jag antar att du ansåg att du gjorde en samhällstjänst när du anställde ungdomar på glid från din egen boxningsklubb? Du konkurrerade ut dom andra vaktbolagen i staden på ett kick, det var jävligt schysst gjort måste jag säga…
– Ja, det var min bästa affärsidé hittills. Lite konkurrens har aldrig skadat
– Du gav bort väktarlicenser i ”flingpaket”. Erbjöd dina anställa noll anställningstrygghet, obetald semester, ingen ersättning vid sjukdom, obetalda raster, scheman som omöjliggjorde att man över huvud taget kunde ta rast. Ja, du är verkligen en givmild människa. Som anställd erbjöds man, vaddå, femtio spänn i timmen?
– sjuttionio, skriker Otto protesterande.
– What ever! Min Poäng är inte att du ensam ska hållas som ansvarig. Det handlar inte bara om företagsägarna. Det handlar inte bara om borgare. Det har faan blivit ballt att spotta på fattiga arbetare, arbetslösa och sjukskrivna i dagens samhälle. Det tycks vara den enda frågan där Socialdemokrater och Moderater kan enas. Man ska ha utredningar om det utbredda fusket när det gäller sjukskrivningar, men när det gäller företag som erbjuder typ åttio spänn i timmen och som kan sparka sina anställda med en dags varsel så håller alla käft.
Det är erat svek som har tvingat mig till det här. Det är sådana som du som skapar utanförskap och rasism. Jag har aldrig haft ett riktigt fast arbete i hela mitt trettioåriga liv. Hela tiden har det vart något nytt: jobb utan anställningsskydd, olika former av provanställningar, timanställningar, uthyrning via bemanningsföretag. Jag har aldrig kunnat se längre än till dagens slut, jag har aldrig vetat vad som ska hända efter dagens slut.
Otto sitter längst ut på stolens kant, han ser ut vara nära att göra utfall hela tiden och studsar upp och ner av kokande ilska utan att lyfta.
– Skyll inte ditt eget misslyckande på mig! Det är inte mitt fel att du inte kan göra rätt för dig. Jag har sett din typ tidigare, jävla medelklassbarn som vill ha allt serverat på guldfat. Ni är inte beredda att offra något för att bli framgångsrika!
– Visst, jag är säkert jävligt dålig på det jag gör och det är kanske inte en mänsklig rättighet att ha ett jobb men sanningen är att en majoritet av dom jobb som annonseras på Arbetsförmedlingen idag är olika typ av vikariat och visstidsanställningar. Både ni och den förra regeringen har lyckats med det som ni åtagit er: att skapa en stor grupp arbetare som gör jobbet billigare än alla andra, som aldrig berörs av arbetsgivaravtal och arbetstrygghet. Vi är bönder på erat Schackbräde
– Sluta med det där kommunisttjafset! Många ungdomar vill ha det så. Dom vill kunna jobba ett halvår och sedan åka ut i världen och festa ett halvår
– För vilka pengar då?
– För dom som dom tjänat ihop naturligtvis, vad trodde du?
– Du talar om kaffepengar. Dessutom så finns det undersökningar som tyder på att du har fel i din tro om ungdomars önskan om otrygga arbetsvillkor, det framkommer tydligt att större arbetstrygghet är något som eftersträvas av en övervägande majoritet. Min farsa sa en gång att dom företagare som inte anser sig ha råd att anställa någon på heltid ska ge faan i att anställa någon över huvud taget, jag är beredd att hålla med min far på den punkten
– Din dumma Sossefarsa kan dra åt helvete! Skriker Otto och hoppar samtidigt upp från stolen. Den snabba aktionen från Otto överraskar Peter. Kniven slås ur handen och faller till golvet.
Istället för att brotta ner Peter till marken och utnyttja sin överlägsna styrka så sträcker Otto högerhanden mot vänster innerficka på kavajen, greppar efter något.
Utan att Peter hinner reflektera över huruvida det är korkat eller inte så går han in i närkamp med Otto och tar tag i hans trevande högerarm. När dom slår samman så ramlar dom för en kort sekund ner i sängen innan dom studsat upp på fötter igen.
Med hela sin kroppsvikt tryckt mot Ottos högerarmbåge lyckas Peter få Otto att ofrivilligt omfamna sig själv. Hade Otto haft bägge händerna fria hade han med enkelhet kunnat brotta ner Peter, men försöket att nå föremålet i innerficka gör att dom bägge tumlar runt ytterligare några sekunder innan Otto slutligen lyckas slå sin arm fri.
Ottos slagstyrka är enorm även med vänstern och Peter ramlar ner på golvet när slaget träffar tinningen.
Föremålet åker fram ur fickan: En pistol! Otto osäkrar pistolen vant och siktar den mot Peter.
– Nu är gunstige herrn inte så kaxig längre!
Natashas ögon har varit stängda under nästan hela Peters besök, men nu vågar hon öppna dom igen. Hon hasar sig upp till en sittande ställning i sängen för att bättre se vad som händer. Hon plattar till täcket med handflatorna för att kunna se Peter där han ligger på golvet.
Slaget är över, Peter krafter är slut och han pustar tungt med huvudet sänkt. Ett stort leende sprider sig över Ottos ansikte och han bemödar sig även att ge Natasha en triumferande blinkning.
– Nu ska vi gå ner till vakterna du och jag, säger Otto och pekar pistolen mot Peter.
Utan att tänka sig för tar Otto ett steg bakåt och ser inte var han ställer ner foten. Han ställer ner hälen rakt på Rankos svans! Ranko flyger upp och sätter tänderna i vaden.
– Aaaajjjj! Helvetes jävla skit! Jävla byracka!
Peter är inte sen att utnyttja situationen och flyger upp från sin position på golvet och greppar tag om pistolen, försöker tvinga den ur Ottos fattning. Otto svarar med att slå kolven mot sidan av Peters hals, och återigen fastnar dom i varandras grepp. Med ett kraftvrål lyfter Otto Peter rakt upp i luften så att huvudet nästan slår i taket. Med en våldsam kraft forcerar han sedan Peter framför sig tills Peters rygg slutligen tar stopp mot fönsterbrädet. Peters huvud slår mot rutan. Glaset splittras i tusen bitar och Ottos händer slår reflexmässigt upp i ansiktet. Han grimaserar till. En av dom flygande glasbitarna har fastnat i hans öga. Den har kilat sig fast på insidan av ögonlocket!.
– Aaaah! Jag är blind! Ditt jävla svin! Skriker Otto.
I ren desperation så slår Peter armbågen mot Ottos nästipp och prövar återigen att greppa tag om pistolen. När Peter försöker rycka till sig pistolen så fastnar Ottos finger i avtryckaren. Skottet brinner av!
Var skottet tar hinner inte Peter uppfatta för i samma ögonblick trycks han ut genom det sönderslagna fönstret. Peter försöker desperat hitta något att ta tag i för att hindra fallet men får bara tag i pistolen som utan motstånd glider ur Ottos hand.
Likt Vic Grimes i Wrestling-matchen mot New Jack i XPW faller Peter genom luften.
Det är säkert sex-sju meter till marken. Sekunderna känns som en evighet innan han slutligen landar på huven till den svarta Hummern på grusgången nedanför.
Skottet har väckt vakternas intresse och Peter hör deras steg och skrik närma sig från andra sidan huset. Han ligger inte kvar och kvider trots att det känns som om revbenen slagits i bitar vid landningen. Smärtan får han hantera senare. Han flyger upp från motorhuven, tar upp pistolen som landat på gräsmattan framför bilen, lägger ner den i jackfickan och springer genom häcken som om den vore luft. Alternativen är inte många när det gäller flyktvägar. Grusvägen ner till sjön är enda valmöjligheten. När han når bryggan så inser han att sjön är enda vägen därifrån. Han hoppar ut i det svarta vattnet med vakterna bara ett tiotal meter bakom sig.
Vattnets kyla är förlamande dom första sekunderna men överlevnadsinstinkten tar snart över.
Peter tittar inte bakåt en enda gång. Han hör dom upprörda rösterna från bryggan.
– Stanna eller vi skjuter!
När han inte lyder tillsägelserna börjar dom dragna pistolerna avfyras. Han orkar inte mer än två-tre meter åt gången under vattenytan innan han måste upp igen och ta ny luft. Varje gång han kommer upp till ytan så hör han pistolerna skjuta, och varje gång han går ner under ytan kan han se kulornas spiralrörelse skapa tusentals små luftbubblor i det svarta vattnet runt omkring honom.
Efter ett hundratal meter upphör skotten och allt blir tyst.
Extremt tyst faktiskt, konstigt tyst. Sjön blir dunkelt och surrealistisk. En vit svan simmar in i Peters synfält. Den följer Peter, simmar parallellt med honom i det svarta vattnet. Den vita skruden lyser starkt som en fackla men när Peter vänder bort blicken för ett ögonblick och sedan tillbaka igen så är den plötsligt borta. Kanske svaldes den av den svajande gråvita röken som nu ligger som en filt över vattenytan?
Till en början ser han det inte, men snart framträder en strand i nattdimman. Trots stillheten är Peters puls ännu hög och han simmar lika snabbt nu som under beskjutningen.
Hjärtat rusar.
Dom sista meterna in mot stranden går långsamt.
Han har krampkänningar i bägge vaderna när han hasar sig upp för dom blöta klipporna.
När han drar händerna över håret och ansiktet i ett enfaldigt försök att torka sig så färgas händerna röda av blod. Glaset från fönsterrutan har skurit upp skinnet och Ottos smäll över tinningen har resulterat i ett kraftigt näsblod.
Troligtvis blöder han även från andra delar av kroppen men inget gör så ont som smärtan över magen. Peter är rädd att bröstkorgen har tryckts in, att revbenen brutits rakt av i landningen från det höga fallet.
Han vet att vandringen kommer bli lång även denna natt. Han har inte råd att stå stilla. Snart kommer platsen krylla av poliser.
Peter känner med handen medan han springer genom skogen men avbryter handens rörelse när det gör för ont. Han måste komma ut till vägen, komma in till staden igen. Han kan inte stanna här.
Anna har precis lagt sig ner i sängen och virat det tjocka duntäcket runt sig när telefonen ringer igen. Hon drar bolstern åt sidan och sätter sig på sängkanten med huvudet nedböjt. Måhända hade hon hunnit somna? Hon minns inte så noga. Den här dagen har verkligen varit en enda stor dimma. Kanske är det den fördröjda chocken? Hon har fortfarande inte känt efter men det känns väl nästan så? Det är i alla fall så här som hon hade föreställt sig det.
Spjärnande lägger hon händerna mot knäna i några sekunder innan hon går bort mot bordet och lyfter luren.
– Anna, svarar hon matt
– Hej Anna, det är Jesper!
Rösten på andra sidan luren är okända för henne. Namn är inte Annas starka sida och hon är rädd att Jesper faktiskt är någon som hon borde känna vid både namn och röst.
– Du får förlåta mig, jag är lite trött, vem är du? Frågar hon till sist med osäker stämma.
– Vi jobbar tillsammans på Ilbudet. Du minns kanske julfesten, det var jag som kom fram till dig och Karin och frågade om ni ville gå på Riche efteråt?
Anna skrattar till inombords. Visst minns hon Jesper, det är han hipster-nörden på Nöjesredaktionen med pilotbrillor som brukar skriva artiklar om diverse ”skandaler” i
TV-program som ännu inte visats på TV. Jesper ja, Kanal 5 och Dan Papas lilla knähund, visst minns hon honom.
– Jasså Jesper! Vad vill du då?
– Jo, jag läste din blogg här och du skrev om han Ninja-Peter
– Ninja-Peter, är det hans nya kvällstidningsnamn eller?
– Haha, jo, det kanske det kan bli. Men alltså, är det sant det du skrev?
– Du jag orkar faktiskt inte med det här i kväll…
– Jag undrar bara om det är sant, det låter ju helt fantastiskt?
– Att jag höll på att bli våldtagen låter fantastiskt?
Spydigheten i Annas röst när hon säger dom orden är inte spelad, den är fullständigt uppriktig. Hon hör hur Jesper börjar skratta nervöst på andra sidan luren. Det är exakt samma skratt som han hade gett ifrån sig på festen när hon på frågan om Riche hade deklarerat att hon ”inte var intresserad av vare sig honom eller hans runda vattensäng med satinlakan”. Sekunden efteråt hade hon tyckt att svaret var lite väl hårt mot den unge spolingen, men nu i efterhand så känner hon sig ganska nöjd. Hon ler medan Jesper försöker hitta målföret igen.
– Hehe, näe, det var inte så jag menade. Jag tänkte på att han räddade dig. Du måste berätta mer om det där. Var han maskerad eller?
– Du, Jesper, ta inte detta personligt, men jag tänker inte prata om det här ikväll. Det jag vill få sagt kommer jag skriva om själv. Jag tänker inte göra en intervju.
– Men var lite schysst nu, vi jobbar ju faktiskt på samma tidning.
– Jag vill sova Jesper
– Var han beväpnad eller? Han hotade ju Anders Pave med en kniv. Hotande han dig också eller?
– Som sagt, det är inget personligt men jag lägger på luren nu.
Det stannar inte vid ett tomt hot, Anna lägger på medan Jespers röst fortfarande pladdrar på.
Hon ställer ner telefonen och går fram till fönstret. Hon fäller upp persiennen halvt och tittar ut. Det är mörkt och sent men rörelsen i staden är ännu stor. Det går omkring människor där på gatan nedanför. I vanliga fall så brukar hon vara en av dom, men sedan den där dagen i lekparken har hon inte varit ute på kvällen. Hon vill fortsätta leva precis som vanligt, försöker visa sig stark, men hon är rädd att hon kommer fastna här i lägenheten, att hon aldrig mer kommer våga sig ut när solen har gått ner.
Maria Abrahamsson, Sveriges svar på Ann Coulter ger sig in i politiken
Den här texten är osaklig men skriven från hjärtat.
Jag är rädd för starka kvinnor.
Jag är rädd för starka kvinnor som tycker att uteliggare ska ta sig i kragen.
Jag är rädd för starka kvinnor som anser att feminism är en ickefråga och att arbetslösa är latmaskar.
Jag är rädd för Maria Abrahamsson helt enkelt. -Livrädd.
När jag hör Maria Abrahamssons namn så kommer jag osökt att tänka på Helge Skoog i Parlamentet. Han körde nån dialog där han högröd och med galna ögon berättade att han personligen ville åka ner till mellanöstern och bedriva korståg. Han ville få vildarna att gå ner på knä och be till Jesus Kristus med den blodröda solnedgången som backdrop.
Naturligtvis är inte Maria Abrahamsson förespråkare av korståg. Hjärnan gör sådana där krumsprång ibland…
Hon tillhör den gamla skolan och det är väl därför hon nu fått erbjudande från Moderaterna. Man vill locka tillbaka gamla dinosaurier som tappades när partiet lade till epitetet ”Nya”.
Man vill få tillbaka moral- och etiktörstande idioter som lockats till Folkpartiet av Jan Björklunds barska stämma.
Själv håller jag mig lååångt bort från Moderaterna. Maria Abrahamsson är bara ytterligare en orsak att inte rösta på Täby-råttan och hans anhang.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3397033.svd
Jag är rädd för starka kvinnor.
Jag är rädd för starka kvinnor som tycker att uteliggare ska ta sig i kragen.
Jag är rädd för starka kvinnor som anser att feminism är en ickefråga och att arbetslösa är latmaskar.
Jag är rädd för Maria Abrahamsson helt enkelt. -Livrädd.
När jag hör Maria Abrahamssons namn så kommer jag osökt att tänka på Helge Skoog i Parlamentet. Han körde nån dialog där han högröd och med galna ögon berättade att han personligen ville åka ner till mellanöstern och bedriva korståg. Han ville få vildarna att gå ner på knä och be till Jesus Kristus med den blodröda solnedgången som backdrop.
Naturligtvis är inte Maria Abrahamsson förespråkare av korståg. Hjärnan gör sådana där krumsprång ibland…
Hon tillhör den gamla skolan och det är väl därför hon nu fått erbjudande från Moderaterna. Man vill locka tillbaka gamla dinosaurier som tappades när partiet lade till epitetet ”Nya”.
Man vill få tillbaka moral- och etiktörstande idioter som lockats till Folkpartiet av Jan Björklunds barska stämma.
Själv håller jag mig lååångt bort från Moderaterna. Maria Abrahamsson är bara ytterligare en orsak att inte rösta på Täby-råttan och hans anhang.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3397033.svd
Bok: Det börjar inte här. Kapitel 11 –Gå in på egen risk
Ett femtiotal meter framför Peter ligger fotbollsplanen som skiljer världarna åt: där borta förorten Skogås, åt andra hållet villorna i Stortorp. Elljuset från strålkastarna lyser starkt i sommarnatten, färgar himmelen brandgul. Peter klättrar upp för slätten med det torra höga gräset och kliver in genom hålet i stängslet. Han går ut på fotbollsplanen, ställer sig i mittcirkeln. Han står så någon minut mitt emellan kontrasterna: där borta en förort med allt som hör där till, och på andra sidan en samlingsplats för stadsjeepåkande rikemän.
Det känns som om hans hjärta stannar till ibland för att påminna honom om hur saker hade kunnat vara. Han går ner på knä, blundar och känner den kalla nattdaggen mot handflatan. Även denna natt har ett uppdrag, ett av dom svåraste som han antagit.
Han lämnar fotbollsplanen med vemod: det är bara här, mitt i mellan kontrasterna som han verkligen känner sig hemma.
Han går stigen ner mot husen i Stortorp. Det känns som om han trängs mellan huskropparna på sin nattliga promenad, som om dom stora villorna viker sig inåt: emot honom.
Han är bara någon kilometer ifrån sitt hem men vet att han aldrig mer kommer att kunna återvända dit. Det gör honom egentligen ingenting: att säga ”hem” och ”Skogås” i samma mening har alltid gjort honom illamående.
Han hade sett poliserna aktivitet vid lägenheten tidigare under kvällen i skydd från den skogsbeklädda bergstoppen vid dagiset. Han hade tagit sig dit direkt efter att Hasse Karo tackat sina tittare för uppmärksamheten. Poliserna hade burit ut hans böcker, hans dator, hans spiralblock med anteckningar. Allt var borta nu. Allt han ägde stod nu i pappkartonger på ett poliskontor.
Peter har svårt att hitta andningen mellan alla skyltar om Lekande barn, trädfällning och Privat mark.
Här i Stortorp så byggs det för påhittade behov.
Här byggs det för en mänsklig standard som ingen människa har behov av.
Vad ska människor slösa sina pengar på när det inte längre finns något kvar att köpa?
DVD-spelare i bilen, utlandssemester två gånger per år till Thailand, studsmattor i varje trädgård… Till och med en sjuksköterskelön stör i Peters ögon. Arton tusen i ingångslön, är det verkligen ett problem stort nog att strejka för? Hur många paket gula Blend behöver man egentligen köpa i månaden? Peter tänker på den absoluta tysthet som dom verkligt fattiga bemöts av i samhället. Dom som inte berörs av fackliga avtal och strejker, som dom svarta killarna som delar ut morgontidningen i tunnelbanan, vad tjänar dom? Nittio spänn i timmen? Tre timmars jobb per dag?
Och så då allt detta… Hur kan en människa någonsin behöva allt detta? Tre bilar på uppfarten. Hus som når ända upp till molnen.
Peter blir bara stressad av tanken på pengar, ser det som ett nödvändigt ont för att betala mat och hyra. Han har ingen lust att spendera pengar men går ibland till bankomaten och ställer sig i kön, mest bara för att ingen ska börja undra.
Vägen blir smalare och smalare, går från asfalt till grus, till nedtrampad lera. Husen förblir stora. Eller rättade sagt, växer sig större och större. Peter närmar sig sjön där han brukade bada förr om åren.
Till slut försvinner vägen helt.
Vägen ersätts att en skylt som deklarerar att ”Allmän väg upphör” och att
man ”går in på egen risk”.
Personen som skrivit skylten har ritat ett gevär som avlossar en kula för att markera att ”på egen risk” verkligen inte bara är ett tomt hot.
Ett tiotal meter längre bort kan man se badstranden hägra. Man kan inte nå sjön utan att bryta lagen. Dom senaste åren har strandtomterna ätit upp all ledig mark: förra sommaren så försvann den sista allmänna badplatsen runt sjön.
Egentligen borde ingenting i den här historien förvåna henne längre.
Peter, Peter Zerdinski, han som räddade hennes liv är alltså samma person som hotade Mikael Festivus och som misshandlade Mourat?
Anna skakar på huvudet när hon lägger ifrån sig fjärrkontrollen. Hon känner att det är hög tid att skriva om vad som hände henne den där kvällen.
Hon har inte velat säga det till någon. Hennes anmälan ligger och ruttnar på ett poliskontor någonstans. Den där konstapeln är den enda hon pratat om detta med. Hon skulle aldrig få för sig att prata med Karin eller Tova om detta. Vissa saker passar sig bättre att skriva. Det är så hon alltid gjort. Lämnar hellre fram en lapp än säger det rakt ut.
Anna lyfter upp lapptoppen från den vita IKEA-pallen bredvid soffan, upp i knäet. Hon sträcker armen vant bakåt utan att titta och tänder golvlampan.
Hon känner att om hon bara sätter fingrarna mot tangenterna så kommer detta att skriva sig självt. Hon blundar en sekund och släpper sedan loss.
Jag känner dig inte. Jag vet ingenting om dig men din uppenbarelse var enorm, livsavgörande. När jag gick hem genom parken härom natten hörde jag plötsligt steg som förföljde mig. Jag försökte springa ifrån dom, gömma mig, men stegen hann ikapp mig. Hur många var dom? -Jag hann inte se. Armarna slet i mig, greppande mitt hår, mitt underliv, slog mig över munnen och ögonen. Dom drog ut mig på lekplatsen. Jag skrek. Försökte sparka mig loss. Sedan kom du då. En man i mask. Jag skulle vilja säga ”hjälten”. Du sprang in med ett vrål och männen flydde från platsen.
Min tacksamhet gentemot dig är enorm. Ni känner kanske till hans namn. Peter, Peter Zerdinski., den där ”Ninjamannen” som tidningarna skrivit om och som TV rapporterat om.
Tro inte allt ni ser och hör: den mannen är inget monster, han räddade mitt liv.
Han vågade gå in med öppna ögon där dom flesta av oss hade blundat. Hans mod var enormt. Jag vet inte om han någonsin såg kniven. Jag tror inte det hade spelat någon roll, han hade offrat sitt liv för mig!
Jag vet att jag låter som en drama queen nu. Det kan inte hjälpas, det var det starkaste jag känt i hela mitt liv. När jag kysste honom adjö genom Taxifönstret så visste jag att jag för alltid skulle älska honom. Sedan kom samvetet, hur skulle jag någonsin kunna återgälda honom?
Jag grät ingenting den natten när jag kom hem, det är först nu som det kommer över mig. Det som skedde försvinner aldrig. Jag älskar honom. Jag önskar att han vore här nu.
När Anna slår igen lapptoppen slår tomheten över hennes. Orden kom inte ut exakt så som hon hade önskat. Det är för sent att ändra något nu, hon har redan tryckt på ”publicera”. Anna drar tummen och pekfingret över näsroten upp mot ögonen och plockar bort ögongruset. Hon gäspar mot skorpan. Timmen är sen, hon är trött och vill gå och lägga sig. När hon ställer sig framför spegeln i badrummet för att borsta tänderna så märker hon att ögonen är helt rödsprängda, nygråtna. Dom har läckt utan att hon märkte det.
Det känns som om hans hjärta stannar till ibland för att påminna honom om hur saker hade kunnat vara. Han går ner på knä, blundar och känner den kalla nattdaggen mot handflatan. Även denna natt har ett uppdrag, ett av dom svåraste som han antagit.
Han lämnar fotbollsplanen med vemod: det är bara här, mitt i mellan kontrasterna som han verkligen känner sig hemma.
Han går stigen ner mot husen i Stortorp. Det känns som om han trängs mellan huskropparna på sin nattliga promenad, som om dom stora villorna viker sig inåt: emot honom.
Han är bara någon kilometer ifrån sitt hem men vet att han aldrig mer kommer att kunna återvända dit. Det gör honom egentligen ingenting: att säga ”hem” och ”Skogås” i samma mening har alltid gjort honom illamående.
Han hade sett poliserna aktivitet vid lägenheten tidigare under kvällen i skydd från den skogsbeklädda bergstoppen vid dagiset. Han hade tagit sig dit direkt efter att Hasse Karo tackat sina tittare för uppmärksamheten. Poliserna hade burit ut hans böcker, hans dator, hans spiralblock med anteckningar. Allt var borta nu. Allt han ägde stod nu i pappkartonger på ett poliskontor.
Peter har svårt att hitta andningen mellan alla skyltar om Lekande barn, trädfällning och Privat mark.
Här i Stortorp så byggs det för påhittade behov.
Här byggs det för en mänsklig standard som ingen människa har behov av.
Vad ska människor slösa sina pengar på när det inte längre finns något kvar att köpa?
DVD-spelare i bilen, utlandssemester två gånger per år till Thailand, studsmattor i varje trädgård… Till och med en sjuksköterskelön stör i Peters ögon. Arton tusen i ingångslön, är det verkligen ett problem stort nog att strejka för? Hur många paket gula Blend behöver man egentligen köpa i månaden? Peter tänker på den absoluta tysthet som dom verkligt fattiga bemöts av i samhället. Dom som inte berörs av fackliga avtal och strejker, som dom svarta killarna som delar ut morgontidningen i tunnelbanan, vad tjänar dom? Nittio spänn i timmen? Tre timmars jobb per dag?
Och så då allt detta… Hur kan en människa någonsin behöva allt detta? Tre bilar på uppfarten. Hus som når ända upp till molnen.
Peter blir bara stressad av tanken på pengar, ser det som ett nödvändigt ont för att betala mat och hyra. Han har ingen lust att spendera pengar men går ibland till bankomaten och ställer sig i kön, mest bara för att ingen ska börja undra.
Vägen blir smalare och smalare, går från asfalt till grus, till nedtrampad lera. Husen förblir stora. Eller rättade sagt, växer sig större och större. Peter närmar sig sjön där han brukade bada förr om åren.
Till slut försvinner vägen helt.
Vägen ersätts att en skylt som deklarerar att ”Allmän väg upphör” och att
man ”går in på egen risk”.
Personen som skrivit skylten har ritat ett gevär som avlossar en kula för att markera att ”på egen risk” verkligen inte bara är ett tomt hot.
Ett tiotal meter längre bort kan man se badstranden hägra. Man kan inte nå sjön utan att bryta lagen. Dom senaste åren har strandtomterna ätit upp all ledig mark: förra sommaren så försvann den sista allmänna badplatsen runt sjön.
Egentligen borde ingenting i den här historien förvåna henne längre.
Peter, Peter Zerdinski, han som räddade hennes liv är alltså samma person som hotade Mikael Festivus och som misshandlade Mourat?
Anna skakar på huvudet när hon lägger ifrån sig fjärrkontrollen. Hon känner att det är hög tid att skriva om vad som hände henne den där kvällen.
Hon har inte velat säga det till någon. Hennes anmälan ligger och ruttnar på ett poliskontor någonstans. Den där konstapeln är den enda hon pratat om detta med. Hon skulle aldrig få för sig att prata med Karin eller Tova om detta. Vissa saker passar sig bättre att skriva. Det är så hon alltid gjort. Lämnar hellre fram en lapp än säger det rakt ut.
Anna lyfter upp lapptoppen från den vita IKEA-pallen bredvid soffan, upp i knäet. Hon sträcker armen vant bakåt utan att titta och tänder golvlampan.
Hon känner att om hon bara sätter fingrarna mot tangenterna så kommer detta att skriva sig självt. Hon blundar en sekund och släpper sedan loss.
Jag känner dig inte. Jag vet ingenting om dig men din uppenbarelse var enorm, livsavgörande. När jag gick hem genom parken härom natten hörde jag plötsligt steg som förföljde mig. Jag försökte springa ifrån dom, gömma mig, men stegen hann ikapp mig. Hur många var dom? -Jag hann inte se. Armarna slet i mig, greppande mitt hår, mitt underliv, slog mig över munnen och ögonen. Dom drog ut mig på lekplatsen. Jag skrek. Försökte sparka mig loss. Sedan kom du då. En man i mask. Jag skulle vilja säga ”hjälten”. Du sprang in med ett vrål och männen flydde från platsen.
Min tacksamhet gentemot dig är enorm. Ni känner kanske till hans namn. Peter, Peter Zerdinski., den där ”Ninjamannen” som tidningarna skrivit om och som TV rapporterat om.
Tro inte allt ni ser och hör: den mannen är inget monster, han räddade mitt liv.
Han vågade gå in med öppna ögon där dom flesta av oss hade blundat. Hans mod var enormt. Jag vet inte om han någonsin såg kniven. Jag tror inte det hade spelat någon roll, han hade offrat sitt liv för mig!
Jag vet att jag låter som en drama queen nu. Det kan inte hjälpas, det var det starkaste jag känt i hela mitt liv. När jag kysste honom adjö genom Taxifönstret så visste jag att jag för alltid skulle älska honom. Sedan kom samvetet, hur skulle jag någonsin kunna återgälda honom?
Jag grät ingenting den natten när jag kom hem, det är först nu som det kommer över mig. Det som skedde försvinner aldrig. Jag älskar honom. Jag önskar att han vore här nu.
När Anna slår igen lapptoppen slår tomheten över hennes. Orden kom inte ut exakt så som hon hade önskat. Det är för sent att ändra något nu, hon har redan tryckt på ”publicera”. Anna drar tummen och pekfingret över näsroten upp mot ögonen och plockar bort ögongruset. Hon gäspar mot skorpan. Timmen är sen, hon är trött och vill gå och lägga sig. När hon ställer sig framför spegeln i badrummet för att borsta tänderna så märker hon att ögonen är helt rödsprängda, nygråtna. Dom har läckt utan att hon märkte det.
Sunday, August 23, 2009
Av festen bidde ingenting…
En kvart, sedan var festen över. Dom svenska, rasrena Reclaimarna flydde fältet och tog skydd inne på McDonalds när Rosengårdsbor och Lionsmedlemar (inte välgörenhetsrörelsen) jagade bort dom.
Nyheten är värd ett riktigt burkigt amerikanskt skratt. HAHAHAHA!
"De kommer hit och ställer till problem och vi vill inte ha dem här. Det blir bara en massa våldsamheter som ger Rosengård dåligt rykte. De kan väl ha sina fester hemma i Limhamn?" /Mohammed Aburid
“Watch your back when you attack, cause we might just turn on you!”
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3397071.svd
Nyheten är värd ett riktigt burkigt amerikanskt skratt. HAHAHAHA!
"De kommer hit och ställer till problem och vi vill inte ha dem här. Det blir bara en massa våldsamheter som ger Rosengård dåligt rykte. De kan väl ha sina fester hemma i Limhamn?" /Mohammed Aburid
“Watch your back when you attack, cause we might just turn on you!”
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3397071.svd
Bok: Det börjar inte här. Kapitel 10 –Jag kommer inte härifrån
– Välkommen till Kriminalmagasinet med mig Hasse Karo, ikväll tar vi upp fallet med Ninjamannen och presenterar polisens nya spår i fallet
Hasse är avslappnat framför kameran. Han har rutin på det här, har gjort programmet i fler år än vad han skulle vilja erkänna. Han är alltid lika stilig i sin perfekta sidbena, finska designerglasögon och svarta kostym.
Hans stilighet står verkligen i bjärt kontrast till Sven GW: s slafsiga jägarstil med röd flanellskjorta och fiskarväst. Med vana steg fortsätter Hasse sin presentation samtidigt som han rör sig bort mot rummet mitt. Kameran följer honom bort till skrivbordet där Sven sitter framför laptoppen med glasögonen i pannan. Det tar flera sekunder innan Sven inser att han är i bild och släpper blicken från laptoppen.
– För två dagar sedan så blev TV-producenten Anton Pave hotad i sitt hotellrum av en man iklädd en svart ninjamask, nu tyder mycket på att denna Ninjaman är samma person som dagen efter bröt sig in och hotade Tidningsredaktören Mikael Festivus. Sven GW, vad är det egentligen som framkommit i detta fall som gör att polisen nu tror att det rör sig om samma person?
– Jaa, helt säkert är det förstås inte, men i det senaste fallet, där Festivus blev hotad, så gick ju gärningsmannen ut med ett namn. Namnet ledde polisen till en adress, och där hittades en del bevis som tyder på att gärningsmannen är den samma i bägge fallen.
– Det är alltså en man vid namn Peter Zerdinski som vi talar om nu. Vad var det man hittade i husrannsakan hos honom?
– Av utredningstekniska skäl har polisen varit väldigt sparsmakade med information om det, men det har talats om någon form av skriftligt material som sammankopplade dom bägge fallen.
– En namnlista?
– Kan så vara, svarar Sven med plirig blick och flyttar samtidigt glasögonen från huvudet till munnen.
– Men GW, om vi nu förutsätter att det rör sig om samma man vid bägge attackerna, vad kan då motivet vara? Ett allmänt hat mot mediepersonligheter eller?
– Det kan det vara men jag tror mer att det rör sig om ett allmänt hat gentemot människor. Det är inte bara journalister som drabbats av denne mans framfart
– Näe, det var bra att du tog upp det för det är nämligen så att vi har träffat ytterligare ett offer i denna historia, Mourat… Mourat var på väg hem från McDonalds när en maskerad man utan anledning hoppade på honom och puttade ner honom för en trappa. Vi ser detta och fallet med Smedmördaren efter reklamen!
I ett av dom ofärdiga rummen i det ofärdiga kontorskomplexet står en liten TV. Svartvit. Peter har inte sett, eller tittat på en svartvit TV sedan dom tidigaste barndomsåren hemma hos Farmor och Farfar i Warszawa. Det var fotboll då, Polen-Sovjet. Nu är det långt senare och Hasse Karo har precis kommit tillbaka från reklamen. När Peter ser Mourats spelade ynklighet och det oproportionerligt stora bandaget runt hans huvud kan han inte låta bli att le. ”Vilken idiot, vilken fjant”.
– Jag gick där helt i min egen värld liksom. Chillade. Så kom han bakom mig. Jag tror han hade sån här eh, krogjärn eller nått.
Mourat gestikulerar yvigt under samtalet från sjukhussängen och kan inte låta bli att titta in i kameran då och då med en blick som signalerar ”jag är en TV-stjärna nu”.
– Han var maskerad?
– Ja, han hade en skitläskig mask asså. Det var typ som yxor såhär vid munnen
Mourat gestikulerar med händerna framför munnen i ett tafatt försök att i luften teckna hur yxorna såg ut.
– Vad hände då, han slog dig eller?
– Ja, först så slog han mig i bakhuvudet. Sedan jag försökte gå därifrån. Sa till honom typ ”låt mig vara!”. Då ställde han sig still så jag tänkte okej han låter mig vara nu. Men när jag kom till trappan så hörde jag att han började springa. Precis när jag vände mig om så kom hans huvud mot min mage. Jag ramlade ner du vet med huvudet före. Efter det så blev det helt mörkt. Jag svimmade.
– Läkarna sa att du var nära att dö?
– Ja, för dom trodde först att jag inte skulle kunna gå och så i framtiden. Att jag hade brutit nacken. Dom satte pinnar, så här stålpinnar runt huvudet.
– Vad tycker om det ökade gatuvåldet i samhället?
– Det är galet alltså! Det finns typ ingenstans man kan gå utan att det blir tjafs. Där jag kommer ifrån så är det mycket sånt. Småkillar, kanske 10 år som rånar och grejer.
Efter inslaget med Mourat åker kameran fram över studiogolvet till Hasse.
– Sven GW, det här fallet med Mourat skiljer sig en del från fallet med Pave och Festivus i det att Mourat är en till synes vanlig människa utan mediamakt, kan man verkligen vara säker på att Peter Zerdinski är gärningsman i alla tre fallen?
– Det kan man naturligtvis inte vara säker på, däremot så kan man anta det. Även om tillvägagångssättet är helt annorlunda i detta fall, och offret i detta fall inte tillhör mediasfären så kan man se ett mönster. Det handlar om en gärningsman som vänt samhället ryggen
– Det finns ju gott om dårar som ställt till med elände i Sverige. Alla minns nog mannen som åkte bil genom Gamla stan, järnspettmannen, dubbelmördaren i Linköping osv, men det känns som om det rör sig om något annat i det här fallet, något mer uttänkt, en gärningsman med en plan
– Det svårt att dra paralleller till nån tidigare händelse eftersom att detta i stort sett aldrig händer i Sverige, men i USA så finns det vissa liknande fall, säger Sven samtidigt som han drar handen över sitt flottiga hår.
– Har du något exempel där?
– Ja, vi har ju Zodiak exempelvis som var en känd seriemördare på 1960-talet i USA som ibland var maskerad och ibland inte när han utförde sina dåd. Man måste förstå att det hos denna typ av människa, även om vi inte talar om en mördare i detta fall, finns ett visst mått av förhoppning om att åka fast. Den där dikten som Peter krävde skulle publiceras i tidningen Stan är ett klassiskt rop på hjälp
– Dikten kan ni tittare läsa på webben, ni hittar den på kriminalmagasinet punkt se. Vad säger dikten egentligen?
– Det är ren gallimatias om du frågar mig men det finns såklart en del undertoner där, referenser till alla uppoffringar som han gjort men inte fått något för. Klassisk offermentalitet som man hittar hos många kriminella, och seriemördare i synnerhet
Svens glasögon har nu funnit sin plats längst ut på nästippen, han håller kvar handen någon sekund på glasögonkarmen innan han slutligen släpper taget.
– Seriemördare? Tror du att han skulle kunna begå ett mord?
– Det hoppas jag inte men han är beväpnad och om Mourat var hans verk så har han redan varit nära att döda. Om han fortsätter känna att han inte respekteras så kommer det sluta i att någon dör, tyvärr.
– Var tror du Peter befinner sig nu?
– Jag tror att han finns någonstans här i staden, jag tror inte att han är stark nog för att förflytta sig. Jag tror aldrig att han kommer härifrån.
Hasse är avslappnat framför kameran. Han har rutin på det här, har gjort programmet i fler år än vad han skulle vilja erkänna. Han är alltid lika stilig i sin perfekta sidbena, finska designerglasögon och svarta kostym.
Hans stilighet står verkligen i bjärt kontrast till Sven GW: s slafsiga jägarstil med röd flanellskjorta och fiskarväst. Med vana steg fortsätter Hasse sin presentation samtidigt som han rör sig bort mot rummet mitt. Kameran följer honom bort till skrivbordet där Sven sitter framför laptoppen med glasögonen i pannan. Det tar flera sekunder innan Sven inser att han är i bild och släpper blicken från laptoppen.
– För två dagar sedan så blev TV-producenten Anton Pave hotad i sitt hotellrum av en man iklädd en svart ninjamask, nu tyder mycket på att denna Ninjaman är samma person som dagen efter bröt sig in och hotade Tidningsredaktören Mikael Festivus. Sven GW, vad är det egentligen som framkommit i detta fall som gör att polisen nu tror att det rör sig om samma person?
– Jaa, helt säkert är det förstås inte, men i det senaste fallet, där Festivus blev hotad, så gick ju gärningsmannen ut med ett namn. Namnet ledde polisen till en adress, och där hittades en del bevis som tyder på att gärningsmannen är den samma i bägge fallen.
– Det är alltså en man vid namn Peter Zerdinski som vi talar om nu. Vad var det man hittade i husrannsakan hos honom?
– Av utredningstekniska skäl har polisen varit väldigt sparsmakade med information om det, men det har talats om någon form av skriftligt material som sammankopplade dom bägge fallen.
– En namnlista?
– Kan så vara, svarar Sven med plirig blick och flyttar samtidigt glasögonen från huvudet till munnen.
– Men GW, om vi nu förutsätter att det rör sig om samma man vid bägge attackerna, vad kan då motivet vara? Ett allmänt hat mot mediepersonligheter eller?
– Det kan det vara men jag tror mer att det rör sig om ett allmänt hat gentemot människor. Det är inte bara journalister som drabbats av denne mans framfart
– Näe, det var bra att du tog upp det för det är nämligen så att vi har träffat ytterligare ett offer i denna historia, Mourat… Mourat var på väg hem från McDonalds när en maskerad man utan anledning hoppade på honom och puttade ner honom för en trappa. Vi ser detta och fallet med Smedmördaren efter reklamen!
I ett av dom ofärdiga rummen i det ofärdiga kontorskomplexet står en liten TV. Svartvit. Peter har inte sett, eller tittat på en svartvit TV sedan dom tidigaste barndomsåren hemma hos Farmor och Farfar i Warszawa. Det var fotboll då, Polen-Sovjet. Nu är det långt senare och Hasse Karo har precis kommit tillbaka från reklamen. När Peter ser Mourats spelade ynklighet och det oproportionerligt stora bandaget runt hans huvud kan han inte låta bli att le. ”Vilken idiot, vilken fjant”.
– Jag gick där helt i min egen värld liksom. Chillade. Så kom han bakom mig. Jag tror han hade sån här eh, krogjärn eller nått.
Mourat gestikulerar yvigt under samtalet från sjukhussängen och kan inte låta bli att titta in i kameran då och då med en blick som signalerar ”jag är en TV-stjärna nu”.
– Han var maskerad?
– Ja, han hade en skitläskig mask asså. Det var typ som yxor såhär vid munnen
Mourat gestikulerar med händerna framför munnen i ett tafatt försök att i luften teckna hur yxorna såg ut.
– Vad hände då, han slog dig eller?
– Ja, först så slog han mig i bakhuvudet. Sedan jag försökte gå därifrån. Sa till honom typ ”låt mig vara!”. Då ställde han sig still så jag tänkte okej han låter mig vara nu. Men när jag kom till trappan så hörde jag att han började springa. Precis när jag vände mig om så kom hans huvud mot min mage. Jag ramlade ner du vet med huvudet före. Efter det så blev det helt mörkt. Jag svimmade.
– Läkarna sa att du var nära att dö?
– Ja, för dom trodde först att jag inte skulle kunna gå och så i framtiden. Att jag hade brutit nacken. Dom satte pinnar, så här stålpinnar runt huvudet.
– Vad tycker om det ökade gatuvåldet i samhället?
– Det är galet alltså! Det finns typ ingenstans man kan gå utan att det blir tjafs. Där jag kommer ifrån så är det mycket sånt. Småkillar, kanske 10 år som rånar och grejer.
Efter inslaget med Mourat åker kameran fram över studiogolvet till Hasse.
– Sven GW, det här fallet med Mourat skiljer sig en del från fallet med Pave och Festivus i det att Mourat är en till synes vanlig människa utan mediamakt, kan man verkligen vara säker på att Peter Zerdinski är gärningsman i alla tre fallen?
– Det kan man naturligtvis inte vara säker på, däremot så kan man anta det. Även om tillvägagångssättet är helt annorlunda i detta fall, och offret i detta fall inte tillhör mediasfären så kan man se ett mönster. Det handlar om en gärningsman som vänt samhället ryggen
– Det finns ju gott om dårar som ställt till med elände i Sverige. Alla minns nog mannen som åkte bil genom Gamla stan, järnspettmannen, dubbelmördaren i Linköping osv, men det känns som om det rör sig om något annat i det här fallet, något mer uttänkt, en gärningsman med en plan
– Det svårt att dra paralleller till nån tidigare händelse eftersom att detta i stort sett aldrig händer i Sverige, men i USA så finns det vissa liknande fall, säger Sven samtidigt som han drar handen över sitt flottiga hår.
– Har du något exempel där?
– Ja, vi har ju Zodiak exempelvis som var en känd seriemördare på 1960-talet i USA som ibland var maskerad och ibland inte när han utförde sina dåd. Man måste förstå att det hos denna typ av människa, även om vi inte talar om en mördare i detta fall, finns ett visst mått av förhoppning om att åka fast. Den där dikten som Peter krävde skulle publiceras i tidningen Stan är ett klassiskt rop på hjälp
– Dikten kan ni tittare läsa på webben, ni hittar den på kriminalmagasinet punkt se. Vad säger dikten egentligen?
– Det är ren gallimatias om du frågar mig men det finns såklart en del undertoner där, referenser till alla uppoffringar som han gjort men inte fått något för. Klassisk offermentalitet som man hittar hos många kriminella, och seriemördare i synnerhet
Svens glasögon har nu funnit sin plats längst ut på nästippen, han håller kvar handen någon sekund på glasögonkarmen innan han slutligen släpper taget.
– Seriemördare? Tror du att han skulle kunna begå ett mord?
– Det hoppas jag inte men han är beväpnad och om Mourat var hans verk så har han redan varit nära att döda. Om han fortsätter känna att han inte respekteras så kommer det sluta i att någon dör, tyvärr.
– Var tror du Peter befinner sig nu?
– Jag tror att han finns någonstans här i staden, jag tror inte att han är stark nog för att förflytta sig. Jag tror aldrig att han kommer härifrån.
Bok: Det börjar inte här. Kapitel 9 –Ett viktigt samtal
Margareta och Sören tittar ut genom köksfönstret halvt dolda av den veckade blomstergardinen. Deras hyperventilerande andedräkter immar igen fönsterrutan när dom pressar sig fram för att bättre kunna se vad som sker där utanför. Det har varit inplanerat sedan flera dagar att Ilbudet ska komma hem till dom och göra en intervju om flyktinganläggningen på orten, och nu är journalisten Petra Mehdiri med bestämda steg på väg upp mot deras ytterdörr. Ljudet från stövelklackarna som slår mot den stenlagda gången upp mot huset ökar i styrka ju närmare hon kommer. Sören har desperat försökt avboka intervjun under dagen men Petra har inte gått att få tag på.
Han hade inte fått några svar när han hade ringt på det mobilnummer som hon hade lämnat till honom. Att hon dessutom hette Mehdiri i efternamn var något som Sören hade fått reda på först efter att han hade ringt upp Ilbudet i jakt på ett annat nummer att nå henne på. Med ett sådant efternamn var det inte svårt för honom att lista ut vilken vinkel artikeln skulle få: han skulle framställas som en galen rasist.
När han hade talat med henne för en vecka sedan över telefonen så hade hon låtit oerhört trevlig och parant, väldigt svensk om man så vill. Det hade inte funnits ens den minsta antydan till brytning i hennes röst. Sanningen är att hon även nu, när han ser henne där ute på gårdsplanen ser väldigt svensk ut. Det kastanjefärgade håret, den ljusa huden: det finns ju helsvenskar med kolsvart hår gud bevars. Sören förbannar att han hade låtit sig luras men måste ändå medge för sig själv att det är svårt att veta vem som invandrare om invandraren ser ut, pratar, och beter sig som en svensk.
När maskeronen slår mot dörren så duckar Sören instinktivt till på samma sätt som en utrikeskorre gör vid ett raketanfall. Gårdagens händelser har gjort både honom och hans fru överspända.
– Ska jag öppna, frågar Margareta?
– Ja… Det är väl bäst så…
Margareta går mot dörren suckandes och Sören följer efter strax bakom. Sören rättar till sin slips och harklar sig på samma gång. Han tittar upp mot taket och drar handen över skjortbröstet i samma stund som Margareta öppnar dörren.
– Hej, Petra, Ilbudet!
– God dag, Margareta heter jag, Sörens fru
Petras leende är stort när hon skakar hand med Margareta. Sören står någon meter bakom Margareta, nästan helt dolt i skuggorna. Petra är tvungen att ta några steg in i rummet för att Sören ska framträda tydligt framför henne.
– Du måste vara Sören, kul att träffas
– Ja, god dag, svarar Sören med en närmast ohörbar röst.
Hans blick lämnar inte golvet och han blottlägger mer flint än ansikte för Petra som ännu ler.
– Ska vi göra intervjun här inne, frågar Petra, eller ska vi gå ut i trädgården kanske, det är ju så härligt väder?
Petras glada humör står verkligen i kontrast till Sörens mulna och introverta framtoning. Frågan förblir obesvarad i flera sekunder innan Margareta bryter in.
– Min man mår inte så bra, jag tror vi får skjuta på den här intervjun… eller, rättade sagt, jag tror vi får hoppa över den helt och hållet
Petras leende försvinner och hon riktar nu blicken rakt igenom Margareta. Hon söker Sören utan att få ögonkontakt med honom. Han står bara där, helt tyst i skuggorna utan att säga något.
Petra kom inte hit för att nekas en intervjun, hon kom hit för att få en story om gamla rika människors motvilja gentemot människor från andra kulturer. Oavsett om Sören vill bistå henne med svar på frågor så är det den vinkeln som storyn kommer få.
Hon hade medvetet presenterat sig med bara sitt förnamn när hon ringde upp Sören i förra veckan. Det var ett medvetet test. Hon ville se om hon skulle bli behandlad på samma sätt över telefon som i detta, det personliga mötet. Egentligen vore det nästan bara bra om intervjun inte blev av men Petra försöker igen i alla fall.
– Om jag bara får fråga, har du ändrat dig i frågan om flyktingförläggningen? Är du inte längre emot den?
– Jag har inga kommentarer. Du får gå nu säger Sören tyst.
Sören blundar, stänger ute det som händer runt omkring och öppnar inte ögonen igen förrän dörren har slagits igen bakom Petra. Han står så ett tag och funderar på varför han över huvud taget skulle finnas tillgänglig för journalisten idag? Han hade väl hoppats att han skulle klara av situationen när den uppstod, men det höll på att svartna för hans ögon när han tänkte på att varje ord som han säger bevakas av en galning som kan komma tillbaka och döda honom.
När Petra går bort mot sin parkerade bil längre ner på gatan så är leendet tillbaka igen, hon har fått sin story trots allt. ”Inga kommentarer.”
Det är jävligt gångbart citat, det går att bygga mycket story runt dom orden.
Skinnsoffan i Fiddes studio är så mjuk att när Anna sätter sig så sjunker hon ner så djupt att hon börjar fundera på om hon någonsin ska kunna resa sig upp igen? Fidde ler och gungar lite upp och ner på huvudet där han sitter i sin svarta läderfåtölj mitt emot henne.
– Sitter du bra? Frågar Fidde glatt, lite flörtigt.
Han ser bekväm och laid back ut i sin vita velourtröja. Texten ”Isidor och Fille” är centrerat över bröstet i decimeterstora bokstäver. Typsnitt: Old English. Hans hår är svart och ansiktet runt och vänligt. Dom vita gymnastikskorna är stora som båtar på hans fötter och dom vita tubsockorna med den rödrandiga bården är uppdragna över dom mörkblå baggy jeansen.
– Jo tack, det är bra svikt i den här, säger Anna samtidigt som hon med armarna häver upp sig själv till en lite stadigare sittställning i soffan.
– Ska vi börja intervjun eller?
– Ja, det låter bra. Först tänkte jag fråga dig om Isodor, kommer ni göra musik tillsammans igen?
– Absolut, vi gör musik hela tiden. Jag träffade honom tidigare idag faktiskt. Man börjar bli vuxen kanske? Du vet, han var här redan vid 10-tiden. Vi försöker repa eller spela in minst tre dagar i veckan.
– Blir det en ny skiva snart då eller?
– Absolut, i september kommer den. ”Välkommen till Vårberg” kommer den heta, lite en hyllning till Latin Kings, ”Välkommen till förorten” du vet.
– Mmm. Vems var idén till TV-programmet Ibra?
– Jag tror inte det var någon särkilt som kom på det eller så, det var något som jag och Giganten alltid kört sådär du vet, interna skämt liksom. Men den som sa att vi borde göra det på TV var Ali Nour. Ali kände producenten till Humorskolan på SVT så vi fick tio lax för att spela in en pilot. Vi spelade in den på typ två veckor och det var jävligt kul. Hårt, snabbt jobb men jävligt kul. Sedan ringde kanal 10 och ville ha en hel serie. Vi sa ja direkt.
– Din karaktär Jihal el-Suede, var det en vidareutveckling av den där karaktären Jimbo som du gjorde på den senaste skivan med Isodor och Fidde?
– Ja klart, Jimbo är samma som Jihal, bara annat namn. Jag, Giganten och David Boyaniglou brukade köra dom där rösterna och grejerna långt innan det spelades in på TV. Det var inte svårt, alla skämt var redan klara innan kamerorna kom dit. Det gällde bara att skriva ett manus runt det där.
– Ibra har ju verkligen blivit en hit men det finns samtidigt många som hatar det. Det finns även dom som säger att ni går rasisternas ärende.
– Det är skitsnack. Alla är så rädda idag. Du vet, man ska inte trampa på några tår. Jihal och Babu är överdrivna karaktärer, dom finns inte i verkligheten, inte riktigt så extremt i alla fall. Men du vet, som Åsa-Nisse, han är också överdriven och dom där Stefan och… vad heter han?
– Krister?
– Ja just det, Krister. Du vet, man får överdriva om bönder men om det är överdrivet om invandrare så tror folk att dom kommer börja grina. Man måste tåla ett skämt eller hur?
– Jo, det håller jag med om.
– Om man tror att Jihal och Babu är sant då kan man lika gärna tro på Bamse. Det är en saga liksom. Det är humor, det är meningen att man ska skratta.
Peter lägger på luren och tittar ut genom fönstret. Han har precis avslutat ett viktigt samtal. Han är både nöjd och missnöjd. Det blev lite babbligt kanske? Lite för oriktat? Men han hoppas och tror att budskapet gick hem. Solen leker i hans ögon och han kan höra fåglar utanför fönstret. Det känns som landet. Han minns somrarna. Han minns bokskogarna. Han minns. Han tvingar sig själv att släppa det förflutna. Han har inte tid till nostalgi. Denna dag är viktig. Denna dag kan bli den sista i frihet om han inte spelar sina kort rätt.
Anna är ganska nöjd med hur intervjun har gått. Hon hade lyckats ta sig upp ur soffan också även om Fidde var tvungen att bistå med en hjälpande hand. När hon nu går runt bland hyllorna på den lokala ICA-affären i Vårberg så slår det henne att det finns många produkter där som hon aldrig tidigare har sett, olika sorters kakor, kex, frön och dylikt: tilltugg i alla dess former. Anna är dock ute efter något helt annat, detta är den enda butiken i Sverige som saluför Xens nya skiva ”Mörnad”. Anna tycker väl sådär om den svenska hiphopscenen men Xen gillar hon eftersom att han visar upp humor mitt i all ”förortsmissär”. När Anna når kassan så ser hon löpsedlarna ”Mikael Festivus dödshotad” och ”Känd tidningsman knivhotad”. Båda dom stora tidningarna har snappat upp historien om redaktören på tidningen Stan, och lagt in storyn i kvällsupplagan.
Anna tar ett exemplar av Ilbudet och lägger den på rullbandet även om hon antar att det inte kommer stå något annat än det hon redan har kunnat läsa sig till i Stan.
Den grånade mannen i kassan ser bister och ointresserad ut när han håller upp tidningens kod mot streckkodsavläsaren. Han ställer inte den vardagsvänliga frågan ”var det bra så?”. Han säger ingenting alls så Anna får ta ton.
– Jag skulle vilja ha ett exemplar av ”Mörnad” också.
Den torra mustaschprydda mannen i kassan reser sig upp från stolen och börjar treva ljudlöst med handen under kassan, slutligen får han tag på ett exemplar av skivan och knappar in dess kod på kassaapparaten. Han ser verkligen helt levnadstrött ut och bemödar sig inte ens att säga hur mycket hennes varor kostar då han troligtvis tänker ”det står ju ändå i gröna elektroniska siffror här bakom mig”. Anna lägger två hundralappar i hans utsträckta hand och får tillbaka en tia. Transaktioner är över. Annas ”tack” bemöts av ett grymtande.
Anna ler när hon går ut genom dom automatiska dörrarna, hon brukar ofta tänka att hon lever i ett Seinfeld-universum. Hon har nog aldrig stött på någon trevlig människa inom servicenäringen i hela sitt liv. Anna tyckte att det var lite kul att Xen hade valt att enbart saluföra sin skiva i denna butik när gubben, som hon antar äger butiken, inte ens kunde bemöda sig med ett ”hej” eller ”tack”. Enligt Xen så var tanken med att enbart saluföra skivan i denna förortsaffär att få folk att komma ut och inse att förorten inte är så farlig som man tror. Anna är dock inte så säker på att gubbens surläppande var en så särdeles bra reklampelare för förorten och människorna däri.
Han hade inte fått några svar när han hade ringt på det mobilnummer som hon hade lämnat till honom. Att hon dessutom hette Mehdiri i efternamn var något som Sören hade fått reda på först efter att han hade ringt upp Ilbudet i jakt på ett annat nummer att nå henne på. Med ett sådant efternamn var det inte svårt för honom att lista ut vilken vinkel artikeln skulle få: han skulle framställas som en galen rasist.
När han hade talat med henne för en vecka sedan över telefonen så hade hon låtit oerhört trevlig och parant, väldigt svensk om man så vill. Det hade inte funnits ens den minsta antydan till brytning i hennes röst. Sanningen är att hon även nu, när han ser henne där ute på gårdsplanen ser väldigt svensk ut. Det kastanjefärgade håret, den ljusa huden: det finns ju helsvenskar med kolsvart hår gud bevars. Sören förbannar att han hade låtit sig luras men måste ändå medge för sig själv att det är svårt att veta vem som invandrare om invandraren ser ut, pratar, och beter sig som en svensk.
När maskeronen slår mot dörren så duckar Sören instinktivt till på samma sätt som en utrikeskorre gör vid ett raketanfall. Gårdagens händelser har gjort både honom och hans fru överspända.
– Ska jag öppna, frågar Margareta?
– Ja… Det är väl bäst så…
Margareta går mot dörren suckandes och Sören följer efter strax bakom. Sören rättar till sin slips och harklar sig på samma gång. Han tittar upp mot taket och drar handen över skjortbröstet i samma stund som Margareta öppnar dörren.
– Hej, Petra, Ilbudet!
– God dag, Margareta heter jag, Sörens fru
Petras leende är stort när hon skakar hand med Margareta. Sören står någon meter bakom Margareta, nästan helt dolt i skuggorna. Petra är tvungen att ta några steg in i rummet för att Sören ska framträda tydligt framför henne.
– Du måste vara Sören, kul att träffas
– Ja, god dag, svarar Sören med en närmast ohörbar röst.
Hans blick lämnar inte golvet och han blottlägger mer flint än ansikte för Petra som ännu ler.
– Ska vi göra intervjun här inne, frågar Petra, eller ska vi gå ut i trädgården kanske, det är ju så härligt väder?
Petras glada humör står verkligen i kontrast till Sörens mulna och introverta framtoning. Frågan förblir obesvarad i flera sekunder innan Margareta bryter in.
– Min man mår inte så bra, jag tror vi får skjuta på den här intervjun… eller, rättade sagt, jag tror vi får hoppa över den helt och hållet
Petras leende försvinner och hon riktar nu blicken rakt igenom Margareta. Hon söker Sören utan att få ögonkontakt med honom. Han står bara där, helt tyst i skuggorna utan att säga något.
Petra kom inte hit för att nekas en intervjun, hon kom hit för att få en story om gamla rika människors motvilja gentemot människor från andra kulturer. Oavsett om Sören vill bistå henne med svar på frågor så är det den vinkeln som storyn kommer få.
Hon hade medvetet presenterat sig med bara sitt förnamn när hon ringde upp Sören i förra veckan. Det var ett medvetet test. Hon ville se om hon skulle bli behandlad på samma sätt över telefon som i detta, det personliga mötet. Egentligen vore det nästan bara bra om intervjun inte blev av men Petra försöker igen i alla fall.
– Om jag bara får fråga, har du ändrat dig i frågan om flyktingförläggningen? Är du inte längre emot den?
– Jag har inga kommentarer. Du får gå nu säger Sören tyst.
Sören blundar, stänger ute det som händer runt omkring och öppnar inte ögonen igen förrän dörren har slagits igen bakom Petra. Han står så ett tag och funderar på varför han över huvud taget skulle finnas tillgänglig för journalisten idag? Han hade väl hoppats att han skulle klara av situationen när den uppstod, men det höll på att svartna för hans ögon när han tänkte på att varje ord som han säger bevakas av en galning som kan komma tillbaka och döda honom.
När Petra går bort mot sin parkerade bil längre ner på gatan så är leendet tillbaka igen, hon har fått sin story trots allt. ”Inga kommentarer.”
Det är jävligt gångbart citat, det går att bygga mycket story runt dom orden.
Skinnsoffan i Fiddes studio är så mjuk att när Anna sätter sig så sjunker hon ner så djupt att hon börjar fundera på om hon någonsin ska kunna resa sig upp igen? Fidde ler och gungar lite upp och ner på huvudet där han sitter i sin svarta läderfåtölj mitt emot henne.
– Sitter du bra? Frågar Fidde glatt, lite flörtigt.
Han ser bekväm och laid back ut i sin vita velourtröja. Texten ”Isidor och Fille” är centrerat över bröstet i decimeterstora bokstäver. Typsnitt: Old English. Hans hår är svart och ansiktet runt och vänligt. Dom vita gymnastikskorna är stora som båtar på hans fötter och dom vita tubsockorna med den rödrandiga bården är uppdragna över dom mörkblå baggy jeansen.
– Jo tack, det är bra svikt i den här, säger Anna samtidigt som hon med armarna häver upp sig själv till en lite stadigare sittställning i soffan.
– Ska vi börja intervjun eller?
– Ja, det låter bra. Först tänkte jag fråga dig om Isodor, kommer ni göra musik tillsammans igen?
– Absolut, vi gör musik hela tiden. Jag träffade honom tidigare idag faktiskt. Man börjar bli vuxen kanske? Du vet, han var här redan vid 10-tiden. Vi försöker repa eller spela in minst tre dagar i veckan.
– Blir det en ny skiva snart då eller?
– Absolut, i september kommer den. ”Välkommen till Vårberg” kommer den heta, lite en hyllning till Latin Kings, ”Välkommen till förorten” du vet.
– Mmm. Vems var idén till TV-programmet Ibra?
– Jag tror inte det var någon särkilt som kom på det eller så, det var något som jag och Giganten alltid kört sådär du vet, interna skämt liksom. Men den som sa att vi borde göra det på TV var Ali Nour. Ali kände producenten till Humorskolan på SVT så vi fick tio lax för att spela in en pilot. Vi spelade in den på typ två veckor och det var jävligt kul. Hårt, snabbt jobb men jävligt kul. Sedan ringde kanal 10 och ville ha en hel serie. Vi sa ja direkt.
– Din karaktär Jihal el-Suede, var det en vidareutveckling av den där karaktären Jimbo som du gjorde på den senaste skivan med Isodor och Fidde?
– Ja klart, Jimbo är samma som Jihal, bara annat namn. Jag, Giganten och David Boyaniglou brukade köra dom där rösterna och grejerna långt innan det spelades in på TV. Det var inte svårt, alla skämt var redan klara innan kamerorna kom dit. Det gällde bara att skriva ett manus runt det där.
– Ibra har ju verkligen blivit en hit men det finns samtidigt många som hatar det. Det finns även dom som säger att ni går rasisternas ärende.
– Det är skitsnack. Alla är så rädda idag. Du vet, man ska inte trampa på några tår. Jihal och Babu är överdrivna karaktärer, dom finns inte i verkligheten, inte riktigt så extremt i alla fall. Men du vet, som Åsa-Nisse, han är också överdriven och dom där Stefan och… vad heter han?
– Krister?
– Ja just det, Krister. Du vet, man får överdriva om bönder men om det är överdrivet om invandrare så tror folk att dom kommer börja grina. Man måste tåla ett skämt eller hur?
– Jo, det håller jag med om.
– Om man tror att Jihal och Babu är sant då kan man lika gärna tro på Bamse. Det är en saga liksom. Det är humor, det är meningen att man ska skratta.
Peter lägger på luren och tittar ut genom fönstret. Han har precis avslutat ett viktigt samtal. Han är både nöjd och missnöjd. Det blev lite babbligt kanske? Lite för oriktat? Men han hoppas och tror att budskapet gick hem. Solen leker i hans ögon och han kan höra fåglar utanför fönstret. Det känns som landet. Han minns somrarna. Han minns bokskogarna. Han minns. Han tvingar sig själv att släppa det förflutna. Han har inte tid till nostalgi. Denna dag är viktig. Denna dag kan bli den sista i frihet om han inte spelar sina kort rätt.
Anna är ganska nöjd med hur intervjun har gått. Hon hade lyckats ta sig upp ur soffan också även om Fidde var tvungen att bistå med en hjälpande hand. När hon nu går runt bland hyllorna på den lokala ICA-affären i Vårberg så slår det henne att det finns många produkter där som hon aldrig tidigare har sett, olika sorters kakor, kex, frön och dylikt: tilltugg i alla dess former. Anna är dock ute efter något helt annat, detta är den enda butiken i Sverige som saluför Xens nya skiva ”Mörnad”. Anna tycker väl sådär om den svenska hiphopscenen men Xen gillar hon eftersom att han visar upp humor mitt i all ”förortsmissär”. När Anna når kassan så ser hon löpsedlarna ”Mikael Festivus dödshotad” och ”Känd tidningsman knivhotad”. Båda dom stora tidningarna har snappat upp historien om redaktören på tidningen Stan, och lagt in storyn i kvällsupplagan.
Anna tar ett exemplar av Ilbudet och lägger den på rullbandet även om hon antar att det inte kommer stå något annat än det hon redan har kunnat läsa sig till i Stan.
Den grånade mannen i kassan ser bister och ointresserad ut när han håller upp tidningens kod mot streckkodsavläsaren. Han ställer inte den vardagsvänliga frågan ”var det bra så?”. Han säger ingenting alls så Anna får ta ton.
– Jag skulle vilja ha ett exemplar av ”Mörnad” också.
Den torra mustaschprydda mannen i kassan reser sig upp från stolen och börjar treva ljudlöst med handen under kassan, slutligen får han tag på ett exemplar av skivan och knappar in dess kod på kassaapparaten. Han ser verkligen helt levnadstrött ut och bemödar sig inte ens att säga hur mycket hennes varor kostar då han troligtvis tänker ”det står ju ändå i gröna elektroniska siffror här bakom mig”. Anna lägger två hundralappar i hans utsträckta hand och får tillbaka en tia. Transaktioner är över. Annas ”tack” bemöts av ett grymtande.
Anna ler när hon går ut genom dom automatiska dörrarna, hon brukar ofta tänka att hon lever i ett Seinfeld-universum. Hon har nog aldrig stött på någon trevlig människa inom servicenäringen i hela sitt liv. Anna tyckte att det var lite kul att Xen hade valt att enbart saluföra sin skiva i denna butik när gubben, som hon antar äger butiken, inte ens kunde bemöda sig med ett ”hej” eller ”tack”. Enligt Xen så var tanken med att enbart saluföra skivan i denna förortsaffär att få folk att komma ut och inse att förorten inte är så farlig som man tror. Anna är dock inte så säker på att gubbens surläppande var en så särdeles bra reklampelare för förorten och människorna däri.
Subscribe to:
Posts (Atom)