Harmony Korine

Harmony Korine, eller Harmful Korine (som han döpte om sig själv till under lågstadiet för att låta mer ondskefull) är en amerikansk författare och regissör.

Han är en av mina absoluta favoriter, med filmer som Gummo och Julien Donkey boy i bagaget.

Hans stora genombrott kom som manusförfattare till filmen “Kids”. Han var 19 år då.

Sedan skrev han en bok ”A day at the racetrack” som handlar om ett stundande raskrig i USA. Judarna sitter och gömmer sig i träd. Dom vita leds av Vanilla Ice och dom svarta leds av MC Hammer.
Det känns inte som en helt orimlig utveckling faktiskt….

Fast från början var det tänkt att denna, den Stora amerikanska novellen enbart skulle bestå av ett ord. Ordet han till slut bestämde sig för var ”Hepburn”.

Det känns helt rätt på något sätt. ”Hepburn” rymmer så mycket: förkrigsromantik, Hollywood, äventyr och den amerikanska drömmen.

Harmonys senaste film, Trash humpers, handlar om pensionärer som knullar soptunnor.

Pensionärerna driver runt på stan, slår sönder saker, dödar folk på pin ki. Nynnar på melodier som gamla människor gör (bekanta sånger som man inte kan placera riktigt: Psalmer kanske?).

Och sedan ett klipp på en liten kille i tioårsåldern, stiligt klädd i kostym och slips.
Killen stoppar in en docka i en genomskinlig plastpåse och skakar byltet med kraft och frenesi.
Sedan lägger han dockan på marken och slår den i ansiktet med en hammare.
Han skrattar ett elakt skratt under tiden och upprepar orden ”I told ya I’d kill it!”.

Harmony själv spelar rollen som steppande pensionär i Sydstatartröja. Genom hela filmen upprepar han mantrat ”make it, don’t fake it!” med en nasal och skärande röst.

Harmony fejkar inte, hans filmer är så nära verklighet som total galenskap kan komma. Ibland vet man inte vilka partier som är regisserade, och vilka som är ett resultat av en kamera som bara går och dokumenterar?

Många blir upprörda av hans filmer. Många skräms av det dom ser: ser det som nutida skräckfilmer. Många blundar, för dom vet att Harmony beskriver en verklighet som dom inte vill kännas vid.

Ta bara scenen från Gummo där några machomän står i ett kök, ivrigt påhejade, brottandes med en stol(!). Hur mycket säger inte en sådan scen om tristessen och det menlösa våldet som finns att finna i dom flesta fattiga miljöer runt om i världen?

Men filmerna utspelar sig i USA. Dom kan inte utspela sig någon annan stans. Dom är ett resultat av det amerikanska samhället. Dom är lika amerikanska som Hepburn, seriemördare, Coca Cola och talkshows.