Sunday, September 27, 2009

Misantropi vs Filantropi

Jag kan inte släppa dokumentärfilmen ”När jag blir stor”. Det är så sällan man får uppleva kultur där humanismen känns så äkta. Oftast brukar det vara något påklistrat ljug om trevliga pizzagbagare (sådana existerar väl inte?) eller någon solskenshistoria om skolelever som nått otroliga framsteg när en ny grekisk pedagog gjort entré i förortsskolan.

Det har aldrig känts särkilt äkta.

När Kurdo Baksi beskrev sitt utopiska Sverige, där han hyllade starka, rullstolsburna, slöjbärande kvinnor med mandelformade ögon så kändes det fruktansvärt naivt och verklighetsfrånvänt.

Rainer Hartleb som regisserat ”När jag blir stor” skulle aldrig vara så banal.
Han beskriver saker som dom är.
I och med det så förmänskligar han alla dom som misslyckas, som inte får dom där betygen, som fastnar i gängen, som fastnar i drogerna, som aldrig tar sig upp till ytan.

Det är beundransvärt. Eftersträvansvärt. Förlåtande.

Han visar kanske inte hela bilden. Klipper bort våldet och barnen som tvingas betala tull till andra elever för att slippa att få stryk, men jag som misantrop visar heller inte hela bilden.
Jag redigerar bort människor som avviker från fördomsmallen. Nämner inte dom vardagshjältar till ensamstående mammor som kämpar för sina barns väl i en svår ekonomisk och social situation.

Om jag hade kunnat vara filantrop utan att bli oärlig så skulle jag vara det.
Men samtidigt så är jag säker på att mitt och Rainers mål är det samma: ett bättre samhälle.
Han vill nå dit genom att peka på det som är bra.
Jag saknar den talangen, så jag pekar istället på vad som är dåligt.

Där Rainer hade tryckt på dom positiva sidorna, berättat om ungdomarnas vänskap och känslor så väljer jag att skriva en text om att det är rätt med arbetarklassförakt.

Det är en fråga om strategi och kunnande.

Den fiktiva Babel-världen

Häromdagen såg jag några sekunder av Babel på SVT, ett program som väldigt tydligt förmedlar dom verklighetsfrånvända tankegångar som finns hos innerstadskulturmänniskor i Stockholm.

Precis som för andra subkulturer så tror dessa människor att dom vet hur saker och ting fungerar i samhället. Dom tror att deras omvärldsanalys är på pricken.

Man kan jämföra det med en förortshiphopare som tror att Sverige i huvudsak består av gråhåriga kepsgubbar, gnatiga socialtantskärringar och nazistiska snutar.
Man kan jämföra det med ett äldre inskränkt landsortspar som sett för mycket på Efterlyst och som tror att dom kommer bli rånade bara dom beger sig till storstaden.

I programmet så talade dom om den svenska journalisten Dawit Isak (han har förvisso inte skrivit en enda artikel på svenska men, men). Dom beklagade sig över att åtta år av tyst diplomati och massiva tidningskampanjer inte hade gett resultat.
En av gästerna, Björn Wiman från Expressen kultur, sa att han nästan önskade ett superhjälteingripande: att någon som Lisbeth Sallander skulle åka ner till Eritrea och frita Dawit (eller David som många i dessa kretsar väljer att kalla honom) från fängelset.

Det är inte det att Björn tror att Lisbeth är en verklig person, det vet jag att han inte tror.
Men han tror att Lisbeth Sallander säger något om den tid och verklighet vi lever i, annars hade han inte använt henne som exempel. Han tror att hon är lite mer sann, än säg The bride (Kill Bill) eller Modesty Blaise. Han tror att läsarna attraheras av den radikala genusanalysen i boken. Han tror att svenskar bryr sig mer om Dawit än om någon annan random människa som sitter fast i Eritreanskt fängelse.

Naturligtvis har Björn fel där.
Det vet jag trots att jag ALDRIG har hävdat att jag skulle vara en del av ”verklighetens folk”.
Tvärtom, jag är en elitistisk skit som hatar det folkliga.

Men samtidigt har jag vett att veta var det fiktiva slutar och verkligheten tar vid. Jag vet att det inte är som i Björns Babel-värld.

I Babel-världen kan läkare och psykologer inta rollen som samhällets skurkar. Gothrockare kan vara datahackers. Rullstolsburna kurder med mandelformade ögon och slöja är ett ideal (och detta trots att man umgås helt renrasigt bortsett från den där gången då man ställde en fråga till Mustafa Can på ett feminismseminarium).
I Babel-världen intas lunchen på någon genuin söderkrog med schackrutigt golv (160 spänn för en Wallenbergare, inga extravaganser!). Man köper närodlade grönsaker av antroposofer i grova bomullsskjortor på Bondens marknad, och Lars Noréns dagbok har sin självklara plats på det finskdesignade soffbordet.

Ni vet väl att det här inte är verkligheten?
Verkligheten ser inte ut så här utanför Sofo (South of Folkungagatan för er som bor utanför Stockholm). Ändå tillåts denna bild vara dominerande på tidningarnas kultursidor år efter år.
Inte konstigt att folk slutat lyssna när ni höjer era röster.

Saturday, September 26, 2009

Arbetarklassförakt är till viss del bra

När den skäggige veganen Promoe släppte låten Svennebanan så var det många stockkonservativa högermänniskor som gick i taket. Låten förmedlade ett Svenskhat sades det. Naturligtvis var många av dessa röster Sverigedemokratiska.

Den kritiken rörde inte Promoe i ryggen, men när delar av den autonoma vänstern tyckte att Promoe visade upp ett arbetarklassförakt så blev naturligtvis Promoe lite ledsen i ögat.
Det var ju aldrig det han hade menat med låten försökte han förmedla.
Hans ambition var inte att framställa sig själv som BÄTTRE än dom Foppa-toffla-människor han rappade om.

BULLSHIT! Låten är ett klassiskt exempel på arbetarklassförakt!
Det är exakt samma typ av förakt som man hittar i Nirvanas musik.
Kurt Cobain hatade machokulturen. Han hatade sportintresserade män som drack öl framför TV: n i nätbrynja, och som uppfostrade sina söner till att inte bli ”wimpy pussies”.
Dessa män kommer företrädelsevis från arbetarklassen/underklassen.

Och varför skulle Promoe, med sin övremedelklassuppväxt tycka att han är på samma nivå som killar som drar till Bulgarien och super hjärnan av sig?
Varför skulle han vilja försvara snubbar som bara tränar överkropp, gillar eurodisco och som drar av sig tröjan så fort solen visar sig i slutet av maj?

Promoe vet att han är bättre än dessa människor.
Hans förakt är fullt legitimt.

När jag blir stor

Rainer Hartleb återvänder till förorten Jordbro för jag vet inte vilken gång i ordningen.
Man måste beundra hans ambition. 1972-2006 filmade och intervjuade han ettagluttare hela vägen upp till vuxenvärlden. Dom nya eleverna i ”När jag blir stor” följs mellan åren 1999-2008. Ettan till nian.

För er som inte sett Rainers Jordbro-filmer så är det lågmälda och melankoliska skildringar av livet. Eleverna berättar om längtan efter syskon, om tron på gud, om kompisarna, om resan till hemlandet Bosnien, om fotbollsträningarna.
Det kan tyckas trivialt, men inget är mer äkta än det här.

”När jag blir stor” går just nu på biografen Zita i Stockholm inför mer eller mindre tomma hus. Det hade ju varit trevligt om intresset hade varit lite större, för den här filmen säger faktiskt något väldigt viktigt om Sverige.

Det är oväntat, det är uppriktigt, det är sorgligt, och det är faktiskt på många sätt hoppfullt!
Kan ni tro det? I dessa tider med brinnande förorter så tar en äkta humanist ton och visar att allt faktiskt inte är bäckmörkt.

Jag behöver själv påminnas då och då.
Jag behöver själv le då och då.

Tuesday, September 22, 2009

Aftonbladet och dom apatiska flyktingbarnen

Aftonbladet är ute på jävligt tunn is när dom återigen börjar skriva om Apatiska flyktingbarn.
Det var en sjukdom som dök upp från ingenstans, försvann, och sedan kom tillbaka igen.
Det finns ingen som vill ta den där debatten.
Att ens ifrågasätta fenomenet har fått storhårade SVT-journalister att lämna sina uppdrag.
Ifrågasättande har fått politiker och läkare att kallas för nazister.
Medhåll har fått läkare att kallas för naiva dårar.
Komplexiteten i svaret är troligtvis svårare än "bluff" respektive "sanning".
Det är inte ens säkert att svaret ligger någonstans mittemellan.

Denna geografiskt betingade sjukdom drabbar i stort sett bara barn från forna Jugoslavien (och till viss del barn från tidigare Sovjetstater). Dom drabbade har liknande kulturella bakgrund, en stark familjesammanhållning och ett utanförskap i samhället (både i Sverige och hemlandet). Nästan alla drabbade familjer har varit ekonomiska flyktingar snarare än krigsflyktingar. Enbart en handfull fall har upptäckts utanför Sverige. I Norge uppkom sjukdomen ungefär samtidigt som den först slog igenom i Sverige, men den upphörde nästan omgående där när barnen skrevs in på sjukhus och fick 24-timmarsbevakning.
Apatiska flyktingbarn existerade inte som fenomen under den stora flyktingvågen från Jugoslavien under krigsåren.

Vi kan väl enas om att ALDRIG ta den här debatten igen!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5833111.ab

Debatt 22/9

Jimmie Åkesson kunde luta sig tillbaka, knäppa händerna bakom huvudet och låta debatten vinnas utan att egentligen säga så särdeles mycket.
Lotta Gröning kom med en del klokskap om vikten av yttrandefrihet, Belinda Olsson förmedlade en frustration som folk känner av att inte våga säga sin mening, Jan Helin satt med dumstruten, och Lenda Sundström fortsatte berätta om sina danska semesterminnen.
Så gick det alltså till när Sverigedemokraterna återigen vann mark och röster från partier som sedan länge gömt huvudet i sanden.

Nardwuar the human serviette

Journalisten Nardwuar, den mänskliga servetten från Vancouver Kanada, är naturligtvis spritt språngande galen. Hans kunskapsbank är outtömlig. Han vet ALLT som är värt att veta om banden/artisterna som han intervjuar.

Det finns nära på ingen i musikvärlden som har undgått honom och hans underliga frågor. Han har intervjuat ALLA: Från dom största hiphopstjärnorna, till dom minsta punkbanden.

Hans kläder, frissa och nasala röst retar många. Mer än en gång har han varit nära på att få stryk.

I en intervju som han gjorde med bandet Blur så puttades han omkull vid upprepade tillfällen. Bandet ställde sig mitt i ansiktet på honom för att mucka gräl. Dom HATADE verkligen hela hans uppsyn.

Andra, som N.E.R.D i videon här nedan chockas av Nardwuars kunskap.
Dom kan inte låta bli att kapitulera inför hans visdom.
Hans förmåga att plocka upp referenser och inspirationskällor hos banden är verkligen häpnadsväckande.

Ett bra exempel på detta var när han intervjuade den svenska artisten Lykke Li.
Till intervjun hade han med sig två singlar. Den ena med bandet Dag vag, och den andra med gruppen Tant strul.

Först och främst ska vi betänka att intervjun ägde rum i Kanada. Han hade alltså köpt dessa skivor på import enbart för att imponera på Lykke Li.
Tant Strul-singeln var deras skivdebut från 1980, och jag har trots eget letande aldrig sett denna skiva i Sverige. Dag Vag-singeln vet jag mindre om, men den lär vara exklusiv den också.

Kopplingen till Lykke li?
–Lykke li´s pappa sjöng och spelade gitarr i Dag Vag under namnet Zilverzurfarn, hennes mamma Kärsti Stiege var originalsångerskan i Tant Strul innan Kajsa Grytt tog över…

Nardwuar lämnar ingenting åt slumpen.

Monday, September 21, 2009

Vänstern tvingas välja, och kommer välja rätt!

Ibland tvingas man göra val som får konsekvenser, val som visar ens rätta färger.
Den svenska vänstern (i bemärkelsen allt som är vänster om Socialdemokratin) skulle såklart påstå att dom INTE står splittrade i den här frågan, men engagemanget i Irans frihetskamp har tvingat fram ett ställningstagande mot Mahmoud Ahmadinejad som inte fanns tidigare, och som innebär ett ganska stort mått av åsiktsrevidering.
Iranfrågan sätter den Iranska regimens stöd till Hizbollah och Hamas på agendan.

Det skulle ha varit problemfritt för vänstern om det inte vore för att man dom senaste åren har protesterat TILLSAMMANS med Islamister som visat starkt stöd till just dessa grupperingar. Protesterna mot Davis cup-matchen i Malmö är väl det mest kända exemplet: Vänsterfolk som går jämte skäggiga machoislamister som inte delar NÅGON av vänsterns ideal.

Även om man tar den grövsta avarten av den svenska vänstern (SD-bashande AFA-iter) så har jag svårt att se att se kopplingen till en judehatande, kvinnoförtryckande, Hamassympatisör. Dom har liksom INGENTING gemensamt.

Vänstern har helt enkelt blundat för vad Hamas och Hizbollah verkligen står för.
När frågan om terrorism har dykt upp så har man svarat ”Hamas och Hizbollah är valda i demokratiskt val, dom är legitima partier och frihetskämpar”.
Och det är ju just i hatet mot USA och Israel som man kunnat förenas.

Men nu har alltså problematiken för första gången ställts på sin spets (och den kommer att ställas på sin spets fler gånger).
Igår, när Jonas Mohamed Omar och hans arabpolare (plus fem-tio nazzar) hade foliehattsmöte på Sergelstorg så skrek Iranier (i övervägande majoritet naturligtvis) tillsammans med vänsterfolk, SD-anhängare, judar och liberaler i enad röst (nåväl, Allah Akbar-körerna var dom sistnämnda grupperingarna inte så heta på).

Jag tror faktiskt att vänstern är på väg att släppa sargen och komma in i matchen i den här frågan. Det dröjer nog inte länge innan Hamas och Hizbollah börjar benämnas som ”en desperat konsekvens av imperialistik politik och förtryck” snarare än ”legitima frihetskämpar” som dom hittills har fått titulera sig med.

USA och Israel kan fortsatt få spela rollen som ”djävulen”.
Det gör mig inte ett smack.
Huvudsaken är att vi kan enas om att totalitarism och terrorism mot den egna befolkningen inte är rätt sätt att nå några mål.

Sunday, September 20, 2009

Jonas Mohamed Omar gör det igen…

Clownen Jonas Mohamed Omar hade bjudit in Sveriges största sågspån i manegen för att delta i en demonstration mot Israel.

Allt brakade dock åt helvete och Jonas var tvungen att söka polisskydd för att inte lynchas.

Iranier i Sverige är stolta förstår ni, dom låter sig inte trampas på av en islamist som Jonas Mohamed Omar och hans käcka nazipolare. Exil-Iranier har inte glömt. Dom vet att det är tack vare personer som Jonas, som dom inte längre kan bo kvar i Iran.

Låt islamist-nazisterna hålla sina manifestationer. Låt dom tala till punkt.
Men glöm ALDRIG bort att detta är den största fienden i Sverige, i världen.

Jonas och hans hopsamlade arabpolare hade gjort sig utmärkta som Gauleiters i Hitler-Tyskland.

http://www.svd.se/stockholm/nyheter/artikel_3549043.svd

Det där namnet som jag vägrar befatta mig med

Jag var på bio idag. Såg Flickan med tändstickorna? Flickan som skyr elden? Flickan som eldar upp saker med Paolo Roberto?

What ever, jag minns inte vad filmen heter och jag bryr mig inte heller.

Det var ett rent misstag faktiskt. Jag skulle egentligen se den där andra filmen med ”flicka” i titeln (Flickan) men upptäckte mitt misstag först när jag befann mig inne i biosalongen.

Så jag tvingade mig igenom filmen.
Den tycktes aldrig ta slut.
Var den tre timmar lång?
Det kändes i alla fall som det…
Hyllad har jag hört. ALLA människor i Sverige har läst dom där böckerna.

Jag kunde inte bry mig mindre. Fem minuter efter att jag lämnade salongen var filmen glömd och raderad ur min hjärna.

Beck-filmer, Wallander-filmer och nu då den där trilogin: det är verkligen hjärndöd underhållning för en hjärndöd publik. Bröd och skådespel för idioter.

Ett sätt att fly verkligheten.

Men det är sådant som det pratas om på fikaraster och hemma vid frukostbordet. När man är rädd att det ska brännas så börjar man tala om händelser som skapats av media: händelser och personer lika fiktiva som en gothrockare med dataskills som jagar ondskefulla psykologer.

Helt plötsligt är Taylor Swift, Lady Gaga, Perez Hilton och Chris Brown namn som man lärt sig trots att man aldrig har begärt det.

Och nu finns det då ett nytt namn.
Jag vägrar befatta mig med det. Jag vägrar nämna det. Ni vet säkert vem jag tänker på.
Hennes namn lyser i neon på Palladium just nu.
Hon är någon slags stockkonservativ, plastikopererad kristdemokrat som gillar att suga kuk.

Madre! Kan inte fågelinfluensan göra comeback och döda henne, och alla journalister som befattat sig med henne.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johannehildebrandt/article5824529.ab

Friday, September 18, 2009

Jimmie Åkesson vs Jan Helin

Räddhågsna, nervösa journalister brukade förr om åren (för inte alls länge sedan) ställa frågan “hur gör vi för att stoppa Sverigedemokraternas framfart?”

Man körde länge med en ihjältigande taktik: att hindra Sverigedemokrater från att yttra sig i största möjliga mån. Man vägrade dom både debattutrymme och annonsutrymme.

Om Sverigedemokrater trots allt fick vara med i debatter så var det alltid EN Sverigedemokrat som fick möta en hel panel av vänstertyckare, AFA-iter och intellektuella kulturpersonligheter.
Det var nog den mest lyckade taktiken för ”demokratiförespråkarna”.
Det höll kvar SD på promillenivåer.

Sedan ett tag tillbaka har medierna ändrat taktik och låter nu Sverigedemokrater komma till tals i allt större utsträckning. Man har nästan gått till överdrift med tanke på att Sverigedemokraterna fortsatt är ett litet parti som knappt ens når upp till KD:s storlek..

Samtidigt med det ökade utrymmet så ökade man även på förtals- och propagandakampanjerna. Man har vänt på varenda jävla sten för att hitta skandaler.
Om det så inte är gråsuggor som väller ut så kanske det åtminstone finns en mask, eller en myra som man kan sätta nazistämpeln på?

Denna taktik har gått ganska dåligt hittills eftersom att läsarna har genomskådat ”skandalerna” som lögner och grova överdrifter, så nu prövar alltså Aftonbladets chefredaktör Jan Helin en tredje taktik: att vägra Sverigedemokraterna annonsutrymme och SAMTIDIGT ge dom debattutrymme.

Att Aftonbladet frivilligt låter sig sablas ned i sin egen tidning är fullständigt sensationellt.



http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/medier/article5814390.ab
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/medier/article5808066.ab

Wednesday, September 16, 2009

När jag var femton år…

När jag var femton år så kallade jag mig själv för kommunist. Det är knappt så jag minns det längre, men så var det. Ärligt talat så visste jag inte vad ordet betydde men jag gillade idén med ett klasslöst samhälle där alla människor tjänade lika mycket pengar.

Jag tyckte att Sverige borde styras av en hjärntrust. En elitistisk grupp som ville alla människors väl och som skulle lära ut god kultur (i form av underground hiphop, smal indiepop, vardagsrealistiska serier och finkulturella art house filmer). Hehe.

Serietecknaren Daniel Ahlgrens ord ringde så sanna i mina öron: ”eftersom att jag aldrig tycker som majoriteten så får jag aldrig vara med och bestämma och det måste ju betraktas som djupt odemokratiskt” (ungefärligt citat).

Jag var trött på att idioter bestämde allt.

Det fanns egentligen ingen djupare tanke bakom det där. Det var en mix av att det lät ballt och en förhoppning om att framställa mig själv som speciell och annorlunda.
Hävdelsebehov om ni så vill.

Det tog sig även utlopp i andra pubertala aktiviteter som att hoppa in i taggbuskar och krampaktigt krama främlingar med ett mongogarv. Dricka öl genom näsan och äta glasfiber direkt från innerväggen.

Insikten att jag inte var kommunist kom när jag var på en fest där några RIKTIGA kommunister förhörde mig om mina åsikter. Dom var dryga och satte mig verkligen på plats. Förklarade för mig att jag inte var kommunist. Jag var bara en bångstyrig, korkad wannabe i deras ögon. Det gjorde ont att bli tillplattad på det sättet, men det var nyttigt.

För jag var ju verkligen korkad. Herre gud vad korkad jag var! Min hjärna var långt ifrån färdigutvecklad på den tiden.

Samtidigt var den där perioden viktig för mig.
Det var ett identitetssökande som spretade åt alla håll samtidigt. Som proggbandet ”Risken finns” uttryckte saken: ”Om man inte är radikal när man är ung, när ska man då vara det?”.

Kort där efter kom jag fram till att jag var demokrat trots allt. Jag började acceptera löneskillnader (bara det att dom borde vara mindre och att det fortsatt borde vara förbjudet att tjäna mer än 50k i månaden). Jag kom fram till att majoriteten måste få bestämma trots att dom är korkade och har fel musiksmak.

Å där står jag nu många år senare: Fast övertygad om att det inte finns något alternativ jämte det parlamentariska. Jag har till och med blivit pacifist dom senaste åren. Jag får akta mig så att jag inte blir kristen också! :)

Anledningen till att jag gör mig till ett laughing stock på det här viset, och visar upp min ungdomliga dumhet, beror på att Patrik Ehn, en av Sverigedemokraternas kandidater i Göteborg nu ska stå till svars för att han i sin ungdom var medlem i Nordiska rikspartiet och Föreningen Sveriges framtid.
Det var drygt 20 år sedan!

Patrik har sedan tidigt 90-tal varit aktiv inom Centerpartiet. Han är vad jag förstår inte medlem i någon sekt, han hyllar inte någon galen Korean som tror att han är Messias.
Han förnekar inte förintelsen och han bränner inte kors i trädgården.

Hans ungdomssynder var ointressanta när han var medlem i Centerpartiet, men nu som Sverigedemokrat är pressen mindre förlåtande.

Man ska inte behöva stå till svars för saker man gjorde som femtonåring.
Ärligt talat, både jag och Patrik var andra personer på den tiden.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3532597.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3528771.svd

Tuesday, September 15, 2009

Fortsättning följer och lär följa









Namnet Safia Benaouda visade sig stämma. Föga förvånande. Mamma Helena Benaouda, Ordförande i Sveriges muslimers råd, har varit avvaktande i sina kommentarer hittills.
Förra gången som Safia greps misstänkt för terrorism så var Helena jävligt noga med att peka på att hennes dotter var en helt vanlig tjej som gillade smink och lakrits.
Huruvida Safia verkligen gillar smink eller inte är svårt att avgöra då hon på fotot här ovan (den där svarta klumpen) är ganska så påpälsad. Men vi litar såklart på Helenas ord, ”Fia” är en vanlig svensk tonårstjej. Sprallig och glad…

Tvååringen Benjamin är naturligtvis det största offret i den här historien. Han liv är redan nu utstakat. Det spelar ingen roll om Safia släpps och behåller vårdnaden eller om vårdnaden tillfaller Helena.
Vi vet hur det kommer sluta oavsett.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3521775.svd

Monday, September 14, 2009

Robyn

Allt ordnar sig om man vågar vara sig själv. Bara man litar på sin egen röst och förmåga så kommer folk lyssna. Man måste verkligen tro på dom där orden även om det kan vara svårt med tilltron till mänskligheten ibland.
Jag har alltid framhållit Robyn som en talangfull artist som umgåtts i fel kretsar.
När hon då slutligen vågade bryta med sitt skivbolag så var det som om alla dämningar släppte. Framgången kom! Låtskrivande kom! Robyn blev en megastjärna på riktigt!
På sina egna vilkor. Det är så det måste vara.

Be Mine:


Bum like you:


With every heartbeat:

Sunday, September 13, 2009

Inglourious Basterds

Jag såg Inglourious Basterds i helgen. En fantastisk film. Den förtjänar verkligen sitt goda rykte.
Bäst av alla i filmen är nazisten Hans Landa (spelad av Christoph Waltz). Han lyckas med bedriften att vara cyniskt beräknande och iskall på inte mindre än fyra olika språk (Tyska, Franska, Italienska och Engelska): Alla vilka han tycks behärska till fullo.
Jag såg en intervju där Christoph benämnde rollen som en dom bästa som skrivits dom senaste 100 åren, både när det gäller film och teater.
Jag är beredd att hålla med honom, men framförallt så är det Christoph själv som drar det tunga lasset. Ingen annan skådis skulle kunna spela rollen lika genuint levande. Han är nästan som ett barn när han når sina slutsatser. Det finns en upptäckarglädje inom honom som är enorm.
Det plirar i hans ögon när han vänder en gemytlig stämning till ett test i psykisk terror.
Han vet redan i förväg hur allt ligger till, men han vill se reaktionerna. Han vill ha reaktioner att reagera till.

För Hans Landa är livet ett schackspel, han visar gärna sin kung för att sedan krossa dig med Drottningen.

Friday, September 11, 2009

Sverige håller på att förvandlas till en Idiocracy

Det svenska folket blir mer korkat för varje dag som går. Det spelar ingen roll att det hos många människor finns en ironisk självdistans: korkskalligheten lyser ändå igenom i allt som dom tilltar sig. Det sprider sig som ringar på vattnet, sprider sig över hela samhällskroppen.
Snart är det bara dumskallar kvar.

Följande samtal (fritt från minnet) utspelade sig mellan Josefin Crafoord, Jakob Öqvist och Paul Haukka i radio/TV-programmet ”Vakna med the Voice” i morse.

Josefin: Jag hatar alla skriverier om Christer Fuglesang. Jag hatar honom! Han är en bluff. Han kommer ju aldrig få åka upp i rymden!
Jakob: Han är ju i rymden nu
Josefin: Va! Är han!?
Jakob: Ja, han är ju på väg och ska åka tillbaka till jorden nu
Josefin: Vad har han gjort i rymden då?
Jakob: Han har varit där uppe på rymdstationen, tappat en skiftnyckel i rymden bland annat
Josefin: Har han varit på månen och satt en svensk flagga där?
Jakob: Näe, man åker inte till månen längre
Josefin: Jag visste det! Han är så jäkla fejk!
Jakob: Jag tror inte att någon svensk har varit på månen? Man åker inte dit längre. Det höll man på med på typ 50-talet
Paul: 60-talet

Ridå!

Den svenska kvinnan som greps tillsammans med Mehdi Ghezali

Det är inte bekräftat, men mycket tyder på att det är Helena Benaoudas dotter, Safia som nu gripits i Pakistan.

Safias ålder samt tidigare historik stämmer bra överrens med dom uppgifterna som TV4: a presenterar på nyhetskanalen.

Safia greps senast för två år sedan i Kenya av Etiopisk militär (på gränsen till Somalia) misstänkt för terrorism.
Egentligen var det meningen att hon och hennes fästman skulle semestra i Dubai men lyxen och dom indiska gästarbetarna tråkade ut paret, så dom åkte vidare till Somalia för att uppleva ett genuint muslimskt land.
Det råkade vara krig där då. Ett krig mellan Somalia och Etiopien.

Paret skiljdes i kaoset och Safia lyckades ta sig till Kenya i sällskap med en kvinna som hon stötte på av ren slump. Kvinnans man råkade vara en terrorist som anordnade träningsläger för al-qaida i Somalia.

Precis som med Mehdi så satte UD in resurser och fick hem henne till Sverige.
Mamma Helena Benaoudas (känd från Sveriges muslimers råd och Södermalmsmoskeén) grät i media och berättade om sin oskyldiga lilla "Fia" (av medfångarna i Etiopien kallad "Crazy Inga") som var allt för ung för att begripa att det kunde vara farligt där ute i stora världen.

Vi kommer alltså troligtvis få se den finska konvertiten med barnporträttet av dottern i famnen än en gång i media. Huga!













http://nyhetskanalen.se/1.1200754/2009/09/11/19_arig_svenska_terrormisstankt
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5780186.ab

Thursday, September 10, 2009

Maximal otur två gånger om!

Guantánamosvensken Mehdi Ghezali har gripts i Pakistan.
Tänk vilken otur den gode Mehdi tycks ha!
Han befinner sig JÄMT på fel plats, vid fel tidpunkt.

Som jihadist är han värdelös, han grips ju hela tiden!
Han borde väl åtminstone vara kapabel att montera ett bombbälte runt sin egen midja och smälla av?

Just do it man! Jag vet att du vågar!
Oskulderna hägrar!

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3504877.svd

Verklighetsfrånvänd folkpartist

I filmen Yrrol finns en scen där Johan Ulvesson spelar en politiker som gjort ett uttalande i riksdagen om att svenska arméns JAS-plan borde kärnvapenbestyckas. Han bjuds in till ett debattprogram för att vidareutveckla tankarna bakom förslaget, men debatten dör ganska snabbt när han säger: ”Har jag sagt det? Ja, då får jag be om ursäkt, det var verkligen gripet ur luften”.

Lars Hemzelius (FP) har lagt fram ett (luft)förslag om att en lärares lön borde baseras på det resultat som hans elever når på dom nationella proven. ”Mysfaktorn” borde inte sätta lönen utan det faktiska resultatet.

Vi har sett det här förut. Skolor som inte når resultat ska straffas. Nu är det alltså lärarna som står på tur.

Det är så verklighetsfrånvänt att jag blir mörkrädd!
Förstår Lars ingenting om lärarnas situation?
Förstår han hur svårt det är att nå bra resultat i socialt utslagna områden med en hög procentandel invandrare?

Förstår han vad ett dylikt förslag innebär i form av ytterligare nedrustning av våra förorter?
Förstår han vad det innebär i form av ytterligare brain drain av förorten?
Vilken lärare skulle vilja jobba med problem-kids om han straffades för sitt arbete?

Det tar inte ett år, eller ens tre-fyra för en nyanländ invandrare att lära sig tillräckligt bra svenska för att nå samma resultat som det svenska medlet.
Då har jag inte ens nämnt kulturella skillnader och sociala faktorer: dom kan hålla tillbaka en människa en hel livstid i vissa fall…

Lärare som arbetar i förorten straffas redan idag med en stökig och otrygg arbetsmiljö. Dom skulle straffas ytterligare om deras elevers oförmåga att nå målen skulle styra deras lön.

Lars Hemzelius förslag är helt gripet ur luften. Värt en ursäkt kanske?
–Åtminstone värt ett studiebesök i verkligheten.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3504357.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3501103.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3502421.svd

Wednesday, September 9, 2009

Det är inte en naturlag att västerlänningar är oskyldiga

Norrmännen Tjostolv Molands och Joshua French har dömts till döden i Kongo-Kinshasa. Det kan inte vara så kul. Fem gånger om dessutom. Man kan ju tycka att ETT dödsstraff borde ha varit tillräckligt, men det var väl inte nog avskräckande kan man tänka sig?
Det är den amerikanska modellen som kongoleserna kör med, straffen adderas på varandra in absurdum.

Det är en hel radda av brott som norrmännen dömts till, bland annat spioneri och mordförsök. Men mest graverande är naturligtvis mordet på Abedi Kasango, en man som agerade chaufför åt norrmännen innan han sköts till döds den 5:e maj i år.

Vi kan skratta hur mycket vi vill åt att Celine Dion spelades i rättssalens högtalarsystem, eller att domen förkunnades på franska inför dom tolklösa och skogsskäggiga norrmännen.
Vi kan verkligen skratta åt allt det primitiva och slå oss för bröstet. Vi kan konstatera att här i väst har vi minsann riktiga stolar i våra domstolar, inte några vita plaststolar avsedda för utomhusbruk.

Men sanningen är den att väldigt många människor är allt för snabba med att avskriva ärenden likt detta enbart för att dom anklagade råkar vara vita västerlänningar.
Av det lilla vi vet i ärendet pekar i stort sett allt på att dessa norrmän är skyldiga till mord.
Motivet är väl lite luddigt allt jämt, men allt annat pekar verkligen åt det hållet.

Det är sällan jag använder mig av ordet rasism, men i det här fallet är det faktiskt berättigat.
Alla som benfast slår fast att norrmännen MÅSTE vara oskyldiga bara för att dom dömts i ett U-land gör detta med hudfärgen som förklaringsmodell.
Alla hade köpt att dom var skyldiga rakt av utifall dom hade varit svarta.

Ta Calle Jonsson som exempel, han svensken som anklagades för mordförsök på Kos. Han blev friad till slut, men faktum kvarstår: offrets blod fanns på hans kläder, vittnen pekade ut honom (däribland den man som faktiskt blev knivskuren).
I Sverige målades Grekland, ett modernt land i Europa, upp som ett genomkorrumperat skitland där rättvisa inte existerar.
Var det verkligen rättvist? Ljuger alla människor automatiskt bara för att dom inte är svenskar?

Jag vet förstås inte vad norrmännen gjorde där i Kongo-Kinshasa. Vi får kanske aldrig veta.
Men norrmännen hade sina militära ID-kort på sig när dom greps. Dom hade nyligen startat ett säkerhetsbolag. Dom hade tidigare sparkats från den norska militären eftersom att dom hade försökt göra egna rekryteringar därifrån till sitt privata säkerhetsbolag.

Två män med bakgrund som yrkesmilitärer reser alltså in i ett krigsdrabbat land. Man kan anta att sol och bad inte fanns på agendan.

Enligt norrmännen själva gjorde dom resan in i Kongo-Kinshasa för att dom ville starta upp ett nytt företag: ett företag som skulle specialisera sig på extremäventyrssemestrar för rika människor.

Jo, jag tackar för extremäventyr jag…
Kongo-Kinshasa är väl ungefär det mest extrema land man kan tänka sig: krig, mord, stympningar och blodsdiamanter i en härlig symbios.

I Kongo-Kinshasa torde det finnas betydligt mer pengar att tjäna på att agera privat livvaktsarmé åt ”affärsmän” än att anordna krigsrollspel för äventyrslystna brats.

Jag vet som sagt var inte vad som verkligen hände där nere. Jag kan dock anta vad som hände.
Det är troligt, rent av sannolikt att dom bägge norrmännen inte har rent mjöl i påsen.

Sedan har vi fotot då (förutom vittnesuppgifter från mordplatsen, och dom vapen som hittats på norrmännens hotellrum det vill säga).
Hur förklarar man ett sådant foto?
Hur förklarar man bort det där mega-smilet?
Enligt norrmännen berodde leendet på den lättnad som dom kände efter att ha överlevt gangsterattacken som dödade Abedi Kasango.
Jag vet inte om jag själv skulle ha fyrat av ett leende om jag stod och skurade upp blodet från min döda chaufför i den afrikanska natten… Men så har jag ju heller ingen bakgrund som yrkesmilitär.

Ärendet kommer ju att bli en utrikesdiplomatisk fråga nu. Norska staten har krävts på en halv miljard i skadestånd för spioneri. Den delen av domen är naturligtvis absurd. Männen har naturligtvis agerat på eget bevåg, men just det kan bli det som räddar dom i slutändan. Norge kommer säkert lösa ut dom bägge männen med en saftig check.
Skuldfrågan kvarstår dock.
Mycket pekar som sagt var på skuld. Även fast dom är vita i skinnet.


















http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3495707.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3492323.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3486713.svd
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5756357.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5758847.ab

Tuesday, September 8, 2009

”Den stora resan” vs Idol

Idag blir det en megakamp om TV-tittarnas gunst.
Fyran vs SVT.
Den stora resan vs Idol…

Jag kommer osökt att tänka på det där Johan Glans-citatet i Parlamentet när han sågade innebörden av att vara svensk: ”Och sen blir det helg och så sitter man där med sin indolenta familj och tittar på På spåret, Bingo Royale och Hey jävla Baberiba!”

Om vi ska tala om bröd och skådespel så är det oklart om det kommer i större doser än så här?

Den Stora resan vs Idol.

Sug på dom orden.
Skämmes ta mej faan!
Ändå lär man väl sitta där som ett fån och följa nått av det...
Jag menar, i brist på annat. Av trötthet kanske?
För att man inte orkar tänka hela jävla tiden?

Vad Idol går för vet vi redan sedan tidigare. Jag är svag för skiten, speciellt nu i audition-omgångarna. Jag känner mig dock alltid smutsig efter att ha sett på Idol.
Äcklig rent utav. Jag måste duscha efteråt.

Man kan ju förstås hoppas på att det kommer fram en ny Lasse Eriksson (som för övrigt släpper sin skiva ganska snart) men troligtvis blir det väl samma ”sjunga-fint-på-skolavslutningsvis-deltagare” som det brukar.
Det är inget bra recept om man vill bygga artister med långa karriärer, men i det korta loppet fungerar det som underhållning.

Den stora resan har ju fått skit redan innan det sänts. Den befogade delen av kritiken gör gällande att det inte är verkligheten som skildras.
Det är det sällan i den här typen av program.
Amazing race är väl inte heller direkt dokumentärt (nu senast var det gökklockor, joddlare, stora skägg och Lederhausen i Tyskland).

Himbafolket har slängt sina västerländska kläder och blivit old school-leriga för att framstå som mer rustika. Dom har ersatt sina plåtskjul med lerhyddor, och affären där dom brukar gå och handla har klippts bort av producenten eftersom att det inte var exotiskt nog…

Visserligen inkräktar inspelningarna på byfolkets vardagsgöremål. Dom har till och med fått flytta för att hamna längre bort från civilisationen, men diskussionen om ersättning känns ändå ganska löjlig. Det är egentligen skit samma om dom fick majs, pengar eller ingenting som lön. Man brukar oftast inte få någon betalning alls för att delta som statist i dokusåpor.

Dessutom vore det naturligtvis bra om folk slutade behandla andra människor som barn. Är man helt viljelös och handfallen bara för att man inte har gått i skola och talar her queens english? Folk kan väl tala för sig själva och kräva den ersättning som dom själv tycker är lämplig?

Nu har dock produktionsbolaget Eyework satt sig i förhandlingar med LAC, Legal Assistance Center, som företräder minoritetsgrupper i Namibia. Ersättningen kommer höjas från dom ca 45 kronor per dag och deltagare plus några säckar majs som var sagt från början, till en nivå på ca 50 000 kronor +medicin.
Ingen opponerar sig, alla är nöjda.

Men som sagt var, verkligheten speglas inte i programmet och det tycker jag är synd, för den inblicken skulle verkligen alla parter vinna på.
Det hade varit betydlig mer intressant att faktiskt se dom effekter som globaliseringen har haft på detta folk. Den polerade, mer ”vilda” bilden gör att projektet känns ganska falskt och menlöst.

Det skulle vara som om namibier gjorde ett TV-program om svenskar och vi där representerades av samer som bor i kåtor och täljer knivslidor av renhorn…

Vi skulle naturligtvis inte kalla det rasistiskt, men däremot töntigt och oseriöst.
En utebliven ersättning för samerna hade vi naturligtvis inte brytt oss ett skit om.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article5756166.ab
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article5728087.ab

Jag är inte rasist men…

”Jag är inte rasist men…”
Jag har aldrig inlett en text med dom orden förut. Jag gör det nu enbart för att tillgodose Ronnie Sandahls uppfattning om hur en realist uttrycker sig.
Sanningen är att jag varken i text eller verbalt har hört/sett en realist starta ett resonemang på det sättet.

Man skulle ju kunna tro att jag skulle ha stött på dom där orden under dom tusentals timmar som jag suttit vid datorn framför realismens högborg, internetsidan Flashback. Men näe, inte en enda jävla gång faktiskt. Zip, nada.

Dom enda gångerna jag hört dom orden yttras har varit när ”humanister” på jobbets fikarast plötsligt vädrat sina åsikter om ”jallas” och ”blattar”.
Arbetskamrater som på ganska många sätt påminner om Ronnie när jag tänker efter.
Beskedliga typer med en inbyggd tryckkokare som bara väntar på att pysa över.

Jag blir alltid så illa berörd av sådant. Dels för att frustrationen är så påtaglig, men även för att det märks att dom där orden ännu inte hittat rätt: att dessa personer ännu inte nåtts av insikten av hur saker och ting fungerar.
Det är liksom inte invandrare som ska ut på gatan och förnedras, utan dom politiker och mediamänniskor som varit med att skapa utanförskap och rasism.
Det är dom som ska tugga det. Likt krossat glas ska dom tugga det!

På Flashback finns det gott om hardcore-nazister. Dom är lätta att känna igen på sina avatarer och användarnamn. Dom har läst en masse men inte förstått ett skit. Tunga, tjocka böcker om judars inbyggda ondska. Revisionister med hat på agendan.

Sedan finns då realisterna.
Vi som ser nyktert och sakligt på verkligheten.

Att vara realist är absolut inte bara kopplat till att man är emot den invandringspolitik som bedrivs i Sverige, det sträcker sig till långt många fler områden än så.

Att vara realist är nämligen samma sak som att vara upplyst.
Att kunna se igenom lögner och propaganda. Det är egentligen ganska enkelt att bli realist, det gäller bara att sluta ljuga, att sluta gå på lögner.
En realist kallar saker för dess rätta namn:
Om den muslimska fundamentalismen är ett större problem i samhället än den kristna så säger vi det utan omsvep.

Vi säger det utan att inleda våra meningar med ”Jag är inte emot Islam men…”.

Vi rankar kulturer och religioner efter dom stadgar som satts upp av FN när det gäller mänskliga rättigheter. Om någon tycker att det är skönt att bedriva könsstympning och tvångsgifte så säger vi ”nej, ni har fel, det är ett tankesätt som tillhör medeltiden och vi tänker inte be om ursäkt för att vi protesterar mot det”.

Den dagen då Pridefestivalen kan hållas i Rosengård kan vi börja tala om Islam som toleransen och fredens religion, men inte förrän då.

För mig som realist är det en självklarhet att vara ateist. Jag kan inte tro på något dravel som några tossiga män hittade på för två tusen år sedan.
Men samtidigt så är det ju så att en realist ALDRIG blundar för fakta.
Det finns studier som visar på att kristna människor lever längre, lyckligare liv än ateister.
Det är hårt att vara realist, för vi vet att vi skulle leva längre om vi levde kvar i fantasins värld.
Vi har dock valt att hålla ögonen öppna hur mycket det än svider.

Vi köper inga billiga konspirationshistorier om JFK, månlandningar eller elfte september.
Vi ser till fakta och fakta allena.

Vi tittar på jorden och ser att det inte finns ett enda exempel på en fungerande mångkultur.
Det är inte en fråga om tycke och smak, det är ren och skär sanning.

Vi tittar på förorterna till Stockholm, Göteborg och Malmö, och ser att det brinner i detta nu!
Det är inte spekulativt att påstå att det är dumt att placera alla människor från främmande kulturer på ett och samma ställe.
Det är inte spekulativt att påstå att det är dumt att bedriva en ”flyktingpolitik” där inte ens fem procent av dom människor som Sverige tar emot har flyktingsstatus.

Vi tittar på Irak och Afghanistan och inser att det aldrig kommer bli fred där med den rådande taktiken. Det enda som finns att göra är att lämna folket där åt sitt eget öde. Dom måste själva nås av insikten utan närvaron av amerikanska soldater.

Och det är inte omöjligt att insikten når majoriteten av afghaner och irakier så småningom. Vi har nämligen inte ras som förklaringsmodell förstår du Ronnie, utan kultur.
Och kultur kan förändras.
För vissa går det långsammare än andra, men det kan ske.
Överallt på jorden kan det ske.
Fråga ex-jugoslaver och iranier om du inte tror mig.

Den där grodan som kokas i grytan som Ronnie skriver om är det svenska folket.
Det är politiker och media som sakta höjer temperaturen.
Förändringen sker så sakta att vi knappt märker det. Saker tystas ner och vitpixlas.
Vi matas med bröd och skådespel för att hålla oss lugna.
Snart är vi så groggy att vi inte ser klart längre.
Snart blir vi alla hjärndöda idioter som törstar efter att läsa mer om Lady Gagas ”penisbit” istället för att lära oss om hur saker och ting verkligen ser ut.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article5717178.ab

Monday, September 7, 2009

Roast på Berns

Jag missade första akten av Roast på Berns. Det verkar dock inte som om det håller så jävla hög kvalitet. Roasts i Sverige MÅSTE inkludera Peter Wahlbeck och/eller Henrik Schyffert, annars blir det ju bara skit.

Lite kort om kvällens deltagare:

Magnus Betnér –Magnus måste vara Sveriges mest politiskt inkorrekte komiker. Näspetaren Magnus vågar ta upp alla dom känsliga ämnena, ni vet, rasism, orättvisor mellan könen etc.
Han har gått hårt ut med att han tycker att Israel är en terrorstat bland annat.
Rykten gör gällande att han TILL OCH MED har vågat kritisera Tyskland för deras agerande under andra världskriget!

Erik Haag –På 90-talet var Erik Haag en talanglös nolla som enbart var känd för att han var polare med Henrik Schyffert. Idag är han väl mest känd för att han på 90-talet var en talanglös nolla som var polare med Henrik Schyffert?

Soran Ismail –Kurdistans rundaste huvud. Rykten gör gällande att han kommer spela huvudrollen i barnversionen av Mr Bean.

Björn Gustavsson –Kvällens huvudperson. Gör humor för tonårsbrudar.... att onanera till. Har ungefär lika mycket talang som han den där ena snubben i Milli vanilli.
Alltså, han, den där snubben som är död.

Petra Mede –Petra ser ut som en citron i ansiktet när hon drar igång med sitt hopbitna hästskratt. Korrektion: hon ser ut som en citron som äter en citron.

André Wickström –André ser ut som en intellektuell, finsk industridesignern. Eller som finnar brukar uttrycka saken: BÖG!

Özz Nujen –Att skämta om Özz´s ludna kropp är verkligen gammalt och slitet. Men jag läste i eftertexterna till Peter Jacksons film "King Kong" att Özz hade en roll där. Det var bara en liten roll naturligtvis, men han spelade rollen som "King kongs kuk".

David Batra –David Batra får Johan Glans att framstå som exotisk. Jag vet inte varför men seglarskor, MUF-fester och vita jeans dyker alltid upp i mitt huvud när jag tänker på David Batra.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article5755943.ab

Johan Kling

Jag har tusen idoler.
Lite pubertalt kanske, men jag blir verkligen stars truck av vissa individer.

Johan Kling är en sådan person.

Johan Kling är väl inte direkt ett namn som sådär jättemånga känner till?
Om man skulle visa en bild på hans flintskalle så tror jag inte ens att en procent av Sveriges befolkning skulle känna igen honom.

Johan var HELT okänd fram tills för något år sedan då han gjorde filmen Darling.

Ni som ännu inte sett den filmen gör rätt i att genast köpa/hyra/lagligen ladda ner ett exemplar. Det är en av dom bästa svenska filmerna genom tiderna (bakom Fucking Åmål, Den enfaldige mördaren, Yrrol, Sånger från andra våningen och Smala Sussie skulle jag säga).

Det är en fantastisk skildring av ensamhet, obesvarad vänlighet, likgiltighet och mänsklig elakhet.
Michael Segerströms tragiska karaktär ”Bernard” är verkligen hjärtskärande i all sin naiva godhet. Han ger aldrig upp trots att allt går emot honom.
Michelle Meadows ”Eva” kan vara den mest livlösa, iskalla filmfiguren någonsin. Absolut ingenting bränns eller är på allvar i hennes liv.

Men min vurm för Johan Kling började långt innan Darling-hypen.
Det var genom Kanal 5 som jag lärde känna hans namn. Redan då jobbade han åt produktionsbolaget Spader knekt.
Dom låg bakom fantastiska TV-program som Nalles show, Stockholmare och Spacer etc.

Nalles show var mer eller mindre en dokusåpa med inslag av skådespeleri.
Det var svårt att sätta fingret på var manuset slutade och var verkligheten tog vid.
Det var hysteriskt kul att följa denna katastrof till show. Showens regissör, Nalle Knutsson, hade redan tidigare gjort entré i TV-rutan genom andra Spader Knekt-produktionener, bland annat i tv-programmet Estrad, där han i baksätet på en limousine agerade mentor åt Peter Siepen.
Som kontrast till Nalles extravegans och dyra pälsar fanns den ovårdade turnéledaren Jugge Nohall, och den supertråkiga revisorn Olle Kvarnsmyr.

Spacer var mer allvarlig. Mer manusbaserat. Ett drama om en kille som ska dra ihop en klassåterföreningsfest. En av dom bästa dramaserierna som gått i svensk TV. Exakt samma mix mellan humor och allvar som i Darling.

Jag skickade till och med ett pinsamt hyllningsmejl till Spader knekt när det begav sig. Dom lovade att vidarebefordra mitt mejlet till rätt person.

När jag nu har läst ut Johan Klings debutroman ”Människor helt utan betydelse” så är jag inte säker på att det där mejlet någonsin nådde honom.
Det går en röd tråd genom hela hans produktion. Det handlar mycket om ytligheten i Stockholms innerstadskretsar, om brustna förhoppningar, om osäkerhet i förhållanden, brist på tilltro.

Jag tror alltid att det man skriver reflekterar saker från ens inre. Saker man varit med om.
Ska man tro att det han skriver i boken är det minsta självbiografiskt så kan man gissa att dom där frilansåren inte alltid var så feta.
Kreatörer uppskattas inte helt enkelt.

Jag är säker på att mitt mejl hamnade i händerna på nån smilfink till producent, någon talanglös nolla som inte förtjänade berömmet.
Därför vill jag med denna text lyfta fram en person som verkligen förtjänar det!

Sunday, September 6, 2009

Zlatan en "cock teaser"

Som jag misströstat när det gäller Zlatan i landslaget. Jag har slitit mitt hår och förbannat hans blotta närvaro. Det har varit stillastående. Det har varit filmande och fula armbågar. Det har varit måltorka och det har varit mängder av missade passningar, skott och mottagningar.

Igår var det samma visa igen. Laget som helhet spelade bra. Safari, Källström, Mellberg, Majstorovic, Holmén och Elm (trots den onödiga straffen) -Alla visade dom klass.

Zlatan var dock usel som vanligt.

När han spelar i landslaget så underpresterar han, det hör liksom till. Det var inte många rätt från hans fötter igår.

Men så plötsligt slår han till! Han gör det inte ens snyggt. Det är samma dåliga mottagning som vi vant oss vid i landslagssammanhang. Samma värdelösa skott som går rakt på målvakten.

Dom flesta andra anfallare på elitnivå hade fått bollen närmare sig i mottagningen, hade hunnit med att få till en chip i det där läget.

Men det är liksom skitsamma för när den där bollen studsar in så är det som om ALLA missade målchanser genom åren är som bortblåsta från minnet. Då förvandlas han återigen till Ibrakadibra!

Jag blev så glad att jag bara skrek rakt ut!

Känner jag Ibra rätt så kommer han gå kräftgång i landslaget även fortsättningsvis, men så kommer han göra dom där ca två mål per år som förlåter allt.

Man vet ju att han kan prestera i klubblag, men i landslaget är det alltid med kniven mot strupen: alltid efter en långvarig svacka.

Det är lite tråkigt att det ska vara så, för man vet ju att kapaciteten finns där om han skulle kriga mer, om han skulle röra på sig lite mer, om han skulle öka passningstempot.

Om Zlatan hade varit en kvinna så hade jag gett honom epitetet ”cock teaser”.

http://www.svd.se/sportspel/nyheter/artikel_3475367.svd

Killinggängets svarta får

Den här texten är enormt spekulativ och ska inte tas på så stort allvar, men ibland slås jag av tanken ”hur står Killinggänget ut med Robert Gustafsson?”.
Personligen har jag ingenting emot Robert, jag tycker att han gjort många saker som är jävligt roliga, men hur en elitistisk stropp som Andres Lokko kan stå ut med Roberts snubbelhumor, det är faktiskt bortom min fattningsförmåga?

Andres Lokko har på kort tid skrivit två kolumner i Svenska dagbladet där han dissar Sascha Baron Cohen och Quentin Tarantino just för att dom är för folkliga.
Robert måste ju anses vara mer folklig än Beck-filmer, Millenium-trilogin och Schlagerfestivalen tillsammans…

I extramaterialet på DVD:n till ”Nile City 105,6” så finns en del bortklippta scener.
Bedrövliga scener. Ordvitsar och dialekthumor.
Roberts idéer naturligtvis…

I bakom-kulisserna-materialet på DVD: n så ser man hur Killinggänget sitter och diskuterar sketch-idéer.
Även om dom aldrig säger det rakt ut så kan man se hur dom andra i gruppen är väldigt reserverade när Robert presenterar sina förslag. Dom säger inte NEJ rakt ut, men det är tydligt vad blickarna förmedlar: Dom tycker att Roberts idéer suger kuk!

Roberts folklighet står i bjärt kontrast till allt som dom andra i gänget står för.
Dom har honom att tacka för populariteten, och dom är säkert tacksamma, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det finns en missunnsamhet där.

Värst måste det nästan vara för Jonas Inde. Det är ju knappt nån som ens minns hans namn. Loke Martinzon kan mycket väl vara den bästa karaktär som Killinggänget någonsin har skapat men Jonas är och förblir den där anonyma snubben som hoppade av och blev en deprimerad räv i serien Rocky.

När dom andra i gänget sitter och skriver manus så antar jag att det lätt uppkommer tankar i stil med ”först låter vi Inde och Henke dra lite hårdsmält referenshumor om studiomusiker som har arbetat tillsammans med Toto. Det kommer att vara genialt men ingen kommer att fatta ett smack. Sedan låter vi Robert komma in, dricka klorin och drar ner skratten”.

Martin Luuk är ju något av gängets Mastermind när det gäller dom mer sentida produktionerna. Hans inflytande har inneburit införande av en sublim surrealism.

Ärligt talat så har jag svårt att tro att Robert ens till hälften förstår det som Martin försöker förmedla. Det sublima har aldrig varit Roberts likör.
Jag tror att Robert hellre gör en fullgubbe med hostattacker än en brännskadad man med en strulig tonårsson.

Johan Rheborg är väl den enda som såhär sett utifrån tycks ha något gemensamt med Robert. Han och Robert är dom enda skådisarna i gänget. Ändå får jag känslan av att Johan är betydligt mer i fas med dom andra i gänget. Johan förstår sig på referenser till XLNT-Marc, och han är förmögen att komma med betraktelser i stil med: ”SVT är inget annat än ett jävla onanihus för Suzanne Osten och hennes moatjé Etienne Glaser. Det är en massa kulturkärringar som springer runt där klädda i senapsfärgade stuprör. Springer runt och hyllar Kerstin Thorvalls vitala sexliv”.

Det är väl sådant som inte existerar i Roberts begreppsvärld?

Sedan har vi Henrik Schyffert.
Robert har uttryckligen sagt att han inte förstår sig på ståuppkomik.
Han är inte mycket för referenshumor heller.
Således begriper han inte ett smack av vad Henrik gjorde i ”90´s -Ett försvarstal”.
Han har inte ens bemödat sig med att se föreställningen eftersom att han tycker att det är så sövande tråkigt.
Det låter inte riktigt som om Henrik och Robert är på samma våglängd där.

Robert är ju gubbe dessutom.
Han har varit det ända sedan han slog igen som ”Robbert” i Björnes magasin.

På 90-talet, när Henrik hängde på Fritz corner och hade på sig en T-shirt (med obskyrt bandnamnstryck i stil med Big Black) OVANPÅ en långärmad tröja så hade Robert på sig en spräcklig turkos skjorta och lekte hund i ”Gester med gester” tillsammans med Jeja Sundström.

Kontrasten kan knappast bli större.

Robert är en viktig pusselbit i Killggänget, men jag förstår ärligt talat inte hur dom andra står ut…

Saturday, September 5, 2009

Dagens Youtube-klassiker

Peter Wahlbeck ÄR Moderatkommunisten:

Friday, September 4, 2009

Konsten att slå sönder en gitarr

När Roxette sjöng om ”the satisfaction I get from smashing guitars” så var det förstås ett illa dolt försök att casha in på en utdöende grunge-trend.
Grungen var ju inte ens en riktig genre.

Visst, från början fanns det kanske en scen.
Nedstämda gitarrer. Tungt. Långsamt. Skitigt. Band som Melvins, Nirvana och Tad. Skivbolag som Amphetamine reptile och Sub pop.
Men det som kom efteråt var ju något som var helt skapat av journalister och PR-folk från skivbolagen.

Band som inte hade någonting gemensamt klumpades samman och paketerades om med flanellskjortor.
Hårdrockare tvångsfriserades på sina pudelfrillor och blev ”punkare”.
Def Leppard sjöng ”God save the queen” i candy-ass-version inför femtiotusen skrikande fans. Klädkedjan GAP skapade en egen grungekollektion.
Madonna deklarerade att hon hade varit nere med musiken sedan 80-talet.
Beastie boys började klä sig som skogshuggare.
Till och med den gamla technosnubben Moby hängde på sig en gitarr och skaffade ett kompband som hade mössor på sig inomhus...

Jag vet inte om Per Gessle hade hört Kurt Cobain säga det, men en gång när Kurt fick frågan om varför han slog sönder gitarrer på scen så svarade han: ”It´s pure Satisfaction”.

Om detta förstår Gessle givetvis inte ett skit. Att slå sönder gitarrer är nämligen inte något som alla kan. Det är en konst.

Man kan inte bara gå upp på scenen och göra det. Psykologin måste kräva det. Det måste byggas upp. Det är först när man nått Nirvana som en ”satisfaction” över huvud taget kan uppnås.

Ingen behärskade denna konst bättre än Kurt Cobain
Det självdestruktiva måste vara på riktigt för att det ska kännas.

Thursday, September 3, 2009

Bok: Det börjar inte här. Kapitel 18 –Det börjar inte här men det är såhär som det slutar

TV 4: a har en helikopter som cirkulerar över kvarteret. Helikopterns kamera zoomar in på foxtrot, en prickskytt som ligger på hustaket tvärsöver gatan från Annas lägenhet. Skytten som ligger där uppe och skruvar på siktet skulle verkligen kunna avsluta allt här och nu om han bara fick ordern. Persiennerna är vinklade halvt uppåt och från vinkeln snett uppifrån så kan han se varje liten rörelse som Peter och Anna gör där inne i lägenheten.
Ordern kommer dock med största säkerhet aldrig nå honom. Svensk polis har aldrig varit särkilt benägna att lösa problem med eldkraft, och Polisledningen vet inte ens med säkerhet om mannen där inne verkligen håller kvinnan som gisslan.
Visserligen har rösterna där inifrån delvis varit upprörda men dom vet inte ens med säkerhet om han där inne är samma person som dödade Otto Mittorin. Allt är bara spekulationer än så länge. Polisen vill gå fram varligt. Dom vill absolut inte riskera att skada någon som är oskyldig. Dom vill heller inte riskera att göra samma misstag som begicks med den 35-åriga mytomanen i Annika Lindh-fallet.
En till skandal vid ett ministermord skulle vara förödande för polisens trovärdighet.
Men visst, det kommer ju att bli svårt att förklara bort en sådan här massiv insats om mannen där inne i lägenheten visar sig vara oskyldig, speciellt som medias kameror just nu fångar upp allt det som sker.

Bo har hittat en mindre blåsig plats nu, står mot en husvägg och trycker öransnäckan krampaktigt mot hörselgången. Vinden tar ännu tag i hans beiga trenchcoat men alls inte lika mycket nu som förut. Håret och papperna ligger stilla. Bredvid Bo står en polis i övre medelåldern med en stor röd Dupond-mustasch och en fantastisk comb-over.
– Jag har tagit mig en bit närmare lägenheten nu. Med mig har jag Åke Bengtsson, presstalesman hos polisen, vad kan du säga om dagens händelser Åke?
– Inte så mycket, det är väldigt lite som vi vet än så länge. Det jag kan säga är att vi har haft en lägenhet under uppsyn sedan i morse då vi fick in ett larm om ett inbrott
– Den som bröt sig in är alltså fortfarande kvar där inne i lägenheten?
– Vår uppfattning är att det rör sig om en man som först brutit sig in i en lägenhet och sedan har låst in sig en annan lägenhet
– Håller han någon som gisslan där inne i lägenheten, folk här tycks tro det?
– Vi vet inte om det rör sig om en gissla, men det finns minst en annan person där inne i lägenheten tillsammans med honom
– Har ni försökt kontakta mannen på något sätt?
– Det vill jag inte kommentera, säger Åke och tittar undvikande ner i marken.
– Det har här under morgonen spekulerats i om huruvida detta har någon koppling till mordet på Otto Mittorin. Vad säger du om denna koppling?
– I dagsläget finns det ingenting som tyder på att en sådan koppling skulle finnas. Men det är förstås oundvikligt att den typen av spekulationer uppstår i ett läge då vi har fått uppleva ytterligare ett ministermord i vårat land
Att svaret från Åke är oärligt är tydligt för alla som ser honom. Det är en vit lögn men det finns nog ingen som tror på den. I detta nu, bland TV-tittare och experter så är saken biff, det är jakten på Otto Mittorins mördare som man följer. Åke vet det lika väl som alla andra men väljer ändå att mörka eftersom att det är det som förväntas av honom.
– Men det verkar ju onekligen, med tanke på den här aktionens storlek som, om detta rör sig om något mer än ett vanligt inbrott?
– Det kanske det verkar som men det finns minst en person där inne i lägenheten utöver den eftersökte och vi vill gå varligt fram, säger Åke med spelad irritation i rösten.
– Av vem och hur blev polisen larmad?
– Jag vill inte gå in detalj om det
– Hur går ni vidare nu?
– Det är alla kommentarer som vi vill lämna för tillfället. Tack!
Åke vänder snabbt på klacken och vandrar bort till en av sina poliskollegor som står ett femtiotal meter bort.
Bo avar och lämnar över till Malou i studion som bryter för reklam.

Under tiden som Bampers visar en reklamfilm om aktiva bebisar med bra ”fit” så har en grupp på ett hundratal personer samlats vid polisens avspärrningar. Dom står där likt hålögda får och väntar på att något ska ske. Väntar på att någon ska bli skadad: helst dö. När folk boende i husen jämte Annas lämnar sina portar så ger dom alla hennes lägenhetsfönster en utdragen, förvånad blick innan dom visas ut från det avspärrande orådet av hjälpsamma poliser.
Alla är spända. På helspänn. Kan knappt bärga sig,
Hemma framför TV: n sitter folk framåtlutande på den yttersta kanten av soffdynan när Bo åter är i bild efter reklamen.
– Är vi ute igen? Är vi… Jaha, jasså… Välkomna tillbaka. Vi befinner oss alltså på Karlsgatan där polisen har slagit en järnring runt en lägenhet där man misstänker att en man håller en eller flera personer gisslan. Jag talade tidigare med polisens talesman Åke Bengtsson. Han kunde varken bekräfta eller dementerade att mannen där inne i lägenheten är Otto Mittorins mördare, men enligt källor som TV4: a tagit del av så finns det i alla fall en misstanke om att så är fallet.

Anna ställer sig upp, går mot fönstret för att släppa in morgonljuset. Solen har skinit varmt denna sommardag, gassat genom gliporna i persiennen men har inte förmått ljussätta lägenheten. När Anna vinklar persiennen nedåt så bländas hon först, men ser sedan någon skymta förbi vid tvättstugan på innergården: En man klädd helt i svart!
Hon förstår först inte vad han gör där, eller vad hans agerande betyder, men när han sätter komradion mot läpparna och deras blickar möts så förstår hon plötsligt helt och fullt vad som pågår. Hjärtat rusar till och hon ramlar nästan omkull av insikten. Snabbt vinklar hon tillbaka persiennen igen, vrider den hela vägen upp så att ljuset försvinner helt och fullt.
Prickskytten uppe på taket suckar besviket och låter kolven glida ner mot marken så att pipan pekar upp mot himlen. Besvikelsen över att inte få ta sätta ett headshot den här gången heller är märkbart stor hos honom. Han har övat på det där skottet i Counter strike så många gånger, men än så länge har han inte fått uppleva den ljuva känslan i verkligheten.

– Vad är det? Frågar Peter oroligt.
– Ingenting, det var ingenting. Solen är för stark.
Lögnen är naturligtvis genomskinlig och Peter kan läsa mellan raderna. Osäkerheten i Annas röst och hennes högt uppdragna axlarna avslöjar henne.
– Dom är här nu va?
– Ja, svarar Anna samtidigt som hon vänder sig om och tittar djupt in i Peters ögon.
Det känns som om dom är två om detta nu. Anna vet att hon kommer att framställas som ett offer i situationen. Hon har arbetat inom tidningsbranschen länge nog för att kunna gissa sig till hur morgondagens rubriker kommer se ut.

Med piporna från CGA5P och MP5 riktade mot dörren och med ryggarna tryckta mot väggen står poliserna på knä utanför lägenhetsdörren. Dom är tio man som klänger sig på varandra för att få plats i den trånga trappuppgången.
På våningen nedanför, och i trappan upp mot lägenheten står ytterligare ett tiotal svartklädda män som alla hoppas på en blodig uppgörelse.
Poliserna närmast dörren är redo att ingripa när som helst dom får ordern i sina öronsnäckor. Dom kan höra Anna och Peters oroliga röster där inifrån.

Anna går fram till ytterdörren och trycker sitt öra emot för att höra. Hon står stilla med krökt rygg och pekfingret uppsträckt som för att teckna till Peter att han ska vara tyst.
När hon övertygad sig själv om att hörselintrycken är riktiga så går hon sakta tillbaka till Peter som står mitt på golvet i vardagsrummet. Han står där som fastfrusen under den runda rispapperslampan
– Dom står där utanför Peter, vad ska du göra? Viskar Anna
– Jag vet inte, stammar Peter till svar.
– Du måste ge dig. Dom kommer skjuta sig in om du inte gör något
– Dom kommer att kontakta mig först. Jag lovar att inte utsätta dig för någon fara, men jag vill inte gå ut där innan jag har fått någon form av tecken. Jag är rädd att någon trigger happy-kille kommer börja skjuta vilt om jag går ut nu, och då är jag rädd att du kan bli skadad
Peter säger detta ganska högt för han vill säkerställa att dom där utanför verkligen ska höra honom.
Anna och Peter står tysta. Helt tysta och stilla i flera sekunder. Sedan ringer det då plötsligt till i Annas mobiltelefon. Hon hoppar till av ringsignalen och dröjer några sekunder med mobilen i handen innan hon svarar.
– Anna… Jo, ja det är sant… Ja, han är här… Nej det är ingen, fara jag lovar… Okej… Jag lovar att det ordnar sig… Okej, jag måste lägga på nu… He-he-hej, ja hej då…
Anna lägger på.
– Det var inte dom?
– Näe, det var mamma

Det är ljudet av en megafon som plötsligt bryter tystnaden.
– Peter vi vet att du är där inne, gå till dörren och kom ut med händerna över huvudet!
Slaget är förlorat. Peter inser att det hela kommer sluta här och nu. Egentligen har han vetat redan från början att det var såhär det skulle sluta. Han har spelat upp den här sekvensen i sitt huvud så många gånger dom senaste månaderna att han nu har rutinen mer inövad än en wrestlingmatch mellan Ultimo Dragon och Rey Mysterio.
Visserligen hade han velat att det skulle dröja längre tid, att han skulle ha fått hinna med mer, men precis som en wrestlare så känner han till vikten av att agera och reagera. Man måste inse när det är dags att lägga axlarna mot mattan.
Beslut måste tas på en tiondels sekund. Han har sålt sina moves så länge som det har gått, nu är det dags för ett avslut. Psykologin kräver det.
Anna hinner inte med, hennes händer hinner inte stoppa honom. Handen hinner upp från jackfickan och när hon skriker ett långt utdraget ”NEEEJ!” så har pistolen redan avfyrats och kulan redan slagit sönder Peters gomsegel, och borrat sig upp genom hjärnan.
Avslutningen blir alltså ett jävla Budd Dwyer-spektakel!
När kroppen slår i golvet så forsar blodet genom näsborrarna som ett tudelat vattenfall. Mängden blod är häpnadsväckande!
Insatsstyrkan slår sönder dörren och stormar in i lägenheten. Dom ser Anna sitta där och hålla upp Peters huvud i sitt knä. Om man bortser från det forsande näsblodet så ser han fortfarande levande ut. Ögonen är öppna och handen kramar fortfarande pistolens kolv. Ansiktet har fastnat i ett leende. Ja, han ser faktiskt nöjd ut.
Anna håller upp hans huvud mot sitt bröst som om det på något sätt skulle ge tröst.
Polisernas röster låter som om dom vore inspelade under vatten men Anna förstår ändå genom sammanhanget vad det är som dom gör: Dom springer runt i lägenheten och deklarerar att rum efter rum har säkrats.
Tre av poliserna går fram till Anna, riktar piporna mot Peters livlösa kropp som om dom förväntar sig ett skräckfilmsuppvaknande där mördaren slår till en sista gång.
– Gå bort från mannen! Skriker en av dom svartklädda adrenalinfyllt, men Anna vägrar lyda hans uppmaning.
– Han är död, utbrister hon argt och tittar upp mot dom visirklädda männen och deras hotfulla automatkarbiner.
– Alla rum är säkrade nu!
Poliserna samlas en och en i vardagsrummet. Dom ställer sig längst väggarna som panelhönor på en skoldans tills hela rummet är fyllt. Dom står där och tittar mot rummets mitt där Anna sitter och stryker handen över Peters hår.
Sekunder blir minuter. En efter en försvinner poliserna. Tillslut kommer ambulanspersonalen in. Två grönklädda män lyfter upp Peter på båren och drar det gula täcket från Landstinget över hans huvud. Anna sitter kvar. Det är till slut bara hon och en äldre polisman kvar i rummet. Han är gråhårig, omaskerad, ser snäll ut. Han sträcker henne sin hand. Dom går ut ur rummet, ut genom trappuppgången.
Den äldre grannen tittar nyfiket på Annas bortförande genom fisheye-linsen.
Nedanför är det en stor samling. Båren med Peters döda kropp var naturligtvis en höjdare. Man kunde se en gympasko skymta under filten. Men Annas uttåg går inte heller av för hackor!
Pressfotografernas kameror blixtrar runt henne, och folkets kameramobiler fångar henne från alla vinklar.
– Hur känns det Anna?!
Anna vänder sig om och ser att frågan kommer från hennes hipster-kollega på Kvällsbladet, Jesper. Han sträcker sig fram över kravallstaketet med ett Stomatol-leende och håller upp fickbandspelaren mot hennes mun.
Innan Anna går in i den svarta civilpolisbilen så ger hon ”Peter Jihde-frågan” ett fysiskt svar: En stenhård knytnäve rakt över läppen!
Chockad faller Jesper omkull och greppar handen om den brutna käken. Åskådarna ger ifrån sig ett utdraget ”Ooouuuhhh!”.
Det låter precis som publiken på Likki Rake när någon av gästerna berättar att han ligger med den andra gästens morsa.
Kameramobilerna flyttar sitt fokus från Anna till journalisten som ligger på marken i smärtor.
Hon ler nöjt när hon sätter sig i bilen med dom tonade rutorna och förs i väg till säkerhet.
Kanske ändrade hon den där klyschiga rubriken på Morgondagens tidning? Hon hoppas det i alla fall.

_________________________________________________________________SLUT________________

Tuesday, September 1, 2009

Bok: Det börjar inte här. Kapitet 17 –Ett viktigt samtal igen

– Lägg ut, lägg ut, skriker Bo Holmberg in i kameran.
Hans beiga överrock fladdrar i vinden och han försöker desperat trycka in öronsnäckan i hörselkanalen.
Bo, en rutinerad journalist som varit med sedan 70-talet har med sin domderande och självgoda stil blivit något av en kultfigur inom den svenska TV-journalistiken, en skjutjärnsreporter som inte allt för sällan har bestämt vinkeln på sina reportage redan innan han åkt ut till inspelningsplatsen.
Runt Bo springer hukande specialtränade poliser från Nationella insatsstyrkan klädda helt i svart. Dom bär hjälmar med visir, skottsäkra västar och osäkrade automatkarbiner.
Några barn på lekplatsen intill riktar sina trädpinnar till pickadoller och gör POFF-ljud när männen springer förbi. En av männen lyfter visiret och ger barnen en barsk min.
– Stick åt helvete skitungar!
Barnen skingras långsamt utan att visa någon rädsla eller respekt.
Hettan torde vara kvävande innanför dräkterna. Den tilltagande blåsten svalkar dock någon även fast materialet inte släpper igenom mycket.
Polisen har satt upp avspärrningar runt hela kvarteret men ännu har inga boende evakuerats. Man vill undvika att skapa skrik och panik. Man vill inte att Peter ska börja ana oråd. Man vill inte att han ska stressas till handling.
Det finns indikationer på att han håller någon gisslan i lägenheten. Man vill gå varligt fram.
Det skulle ju dock räcka med att Peter slog på TV: n för att förstå vad som föregick utanför: både SVT och TV4: a sänder live från polisens aktion. Dom halvt neddragna persiennerna på Annas lägenhetsfönster är kamerornas självklara fokus.
– Jag hoppas att ni hör och ser mig nu, säger Bo med skärpt blick in i kameralinsen. Jag befinner mig på Karlsgatan i centrala Stockholm där jakten på Otto Mittorins mördare nu verkar gå mot sin upplösning. Huruvida denna upplösning blir lycklig eller inte går det bara att spekulera om. Polisen har slagit en järnring runt det lägenhetshus där den misstänkte mördaren har barrikaderat sig. Enligt obekräftade uppgifter håller han en okänd kvinna som gisslan där inne
Bo plattar till håret med handen och tappar nästan sina lappar i den fladdrande vinden.

– Ska jag blunda för dom fel som jag ser? Ska jag acceptera andras ondska och dumhet fastän jag själv vet bättre?
Egentligen har Peter lovat sig själv att inte dra upp det där ämnet, men ibland känns tillvaron så konstig. Det känns som om att han lever i uppånervända världen, där gott är ont och ont är gott. Dessutom är det sällan som han får vädra sina åsikter.
Att tala helt ärligt till en annan människa är faktiskt en helt annan sak än att spy ut sitt hat på ett Internetforum. Han vet fortfarande inte vad han ska känna, vad som är rätt eller fel? Vilken fot han ska stå på? Konsekvenserna av hans agerande är hemska naturligtvis. Sympatin som det väckt bland nazister är avskyvärd. Han är helt på det klara med det, men sakfrågan? Hade han rätt i sak?
– Det är klart att du inte ska blunda för det som du anser är fel, men det du har gjort är moraliskt förkastligt
Anna vet att hon har etiken på sin sida när hon säger dom där orden. Hon vet att hon agerar talesman för samhällets norm.
– Det var aldrig min mening att göra annat än att framföra min åsikt. Jag ville bara föra fram en åsikt som jag ansåg förtegs överallt
– Hade det stannat vid ord så hade det varit okej, säger Anna och ställer dom urdruckna glasen på diskbänken. Lotusblommorna ligger nu uttorkade på botten av tekannan.
– Så den där natten när jag jagade bort dom där killarna som försökte våldta dig så var mitt agerande felaktigt? Jag borde ha låtit bli? Det borde ha stannat vid ord?
– Naturligtvis inte, säger Anna ilskt och tittar irriterat ner i bordduken med huvudet bortvänd.
– Du Anna, jag vill inte vara en besserwisser, men jag vet tusen saker om tusen saker och dessa tusen saker vet jag tusen saker om. Men det har aldrig funnits någon som velat lyssna på mig. Ingen har varit intresserad av att höra vad som håller på att hända med det här landet.
– Vad är det som händer då? Frågar Anna smått stött av Peters tidigare kommentar om agerande vid våldtäktsförsöket.
– Du är väl feminist, du måste ju inse vad som sker?
– Vaddå?
– Tycker du på fullaste allvar att det inte finns någon konflikt mellan att vara för jämställdhet och att det samtidigt lyfts fram ”starka kvinnor” som programledarna i Jihad-TV som inte tar män i handen för att några skäggiga män någon gång i tiden var rädda för att beröring skulle kunna leda till sexuella tankar?
– Har jag sagt att jag skulle stödja det?
– Nej, men du låter det ske okommenterat
– Blanda inte ihop mig och mina åsikter med allt du någonsin hört! Du tror att du vet så mycket, men i själva verket vet du inte ett dugg. Jag hatar religiösa bakåtsträvare!
– Förlåt, jag ska inte vara så snabb med att döma, säger Peter skamset.
Skammen är uppriktig från Peters sida, han vet att Anna har etiken på sin sida, han vet att hon förordar den samhälliga normen i den här frågan, och att han är det svarta fåret. Han vet fortsatt ingenting om Anna och hennes åsikter. Återigen är han för snabb med att döma andra…
– Peter kom ihåg att man faktiskt kan ha en humanistisk livssyn men fortfarande se problemen. Jag lovar dig, jag tycker själv att det finns problem i det här landet, skillnaden mellan oss är att jag tror att människor kan förändras utan våld och hot. Jag tror gott om människan, oavsett religion eller hudfärg
– Det gjorde jag också förr, men inget händer ju… Jag är så trött på att inget sker. Jag önskar att något skedde. Jag önskar verkligen att någon tog tag i problemen så att vi slapp enfrågepartier som står för en svulstig nationalromantik och kristen värdekonservatism.
Anna säger ingenting men håller innerst inne med om det där sista: Det spelar egentligen ingen roll hur humanistisk man är om det samtidigt är så att inget händer. Hon har ju själv ögon att se med, och hon ser ju att inget görs åt dom problem som finns.
Hon är helt med på Peters tankar där.
Hennes lösningar ligger dock inte i att minska invandringen. Visst, hon tycker själv att det är lite konstigt att iranska kvinnor som kommit till Sverige och kämpar för kvinnors rätt åker ut med huvudet före medan folk från Somalia som kommer hit med seder och bruk som vi inte ens hade på medeltiden får stanna. Självklart har dom frågorna drabbat henne.
– Jag är helt enkelt trött på att inte synas, jag vill lämna ett avtryck, göra stora hål i asfalten där jag går fram, säger Peter teatraliskt och ställer sig tillfälligt upp för att hasa upp sina illa sittande lånebyxor. Rörelsen dödar ordens kraft och Anna kan inte låta bli att le vid åsynen.