Bok: Det börjar inte här. Kapitet 17 –Ett viktigt samtal igen

– Lägg ut, lägg ut, skriker Bo Holmberg in i kameran.
Hans beiga överrock fladdrar i vinden och han försöker desperat trycka in öronsnäckan i hörselkanalen.
Bo, en rutinerad journalist som varit med sedan 70-talet har med sin domderande och självgoda stil blivit något av en kultfigur inom den svenska TV-journalistiken, en skjutjärnsreporter som inte allt för sällan har bestämt vinkeln på sina reportage redan innan han åkt ut till inspelningsplatsen.
Runt Bo springer hukande specialtränade poliser från Nationella insatsstyrkan klädda helt i svart. Dom bär hjälmar med visir, skottsäkra västar och osäkrade automatkarbiner.
Några barn på lekplatsen intill riktar sina trädpinnar till pickadoller och gör POFF-ljud när männen springer förbi. En av männen lyfter visiret och ger barnen en barsk min.
– Stick åt helvete skitungar!
Barnen skingras långsamt utan att visa någon rädsla eller respekt.
Hettan torde vara kvävande innanför dräkterna. Den tilltagande blåsten svalkar dock någon även fast materialet inte släpper igenom mycket.
Polisen har satt upp avspärrningar runt hela kvarteret men ännu har inga boende evakuerats. Man vill undvika att skapa skrik och panik. Man vill inte att Peter ska börja ana oråd. Man vill inte att han ska stressas till handling.
Det finns indikationer på att han håller någon gisslan i lägenheten. Man vill gå varligt fram.
Det skulle ju dock räcka med att Peter slog på TV: n för att förstå vad som föregick utanför: både SVT och TV4: a sänder live från polisens aktion. Dom halvt neddragna persiennerna på Annas lägenhetsfönster är kamerornas självklara fokus.
– Jag hoppas att ni hör och ser mig nu, säger Bo med skärpt blick in i kameralinsen. Jag befinner mig på Karlsgatan i centrala Stockholm där jakten på Otto Mittorins mördare nu verkar gå mot sin upplösning. Huruvida denna upplösning blir lycklig eller inte går det bara att spekulera om. Polisen har slagit en järnring runt det lägenhetshus där den misstänkte mördaren har barrikaderat sig. Enligt obekräftade uppgifter håller han en okänd kvinna som gisslan där inne
Bo plattar till håret med handen och tappar nästan sina lappar i den fladdrande vinden.

– Ska jag blunda för dom fel som jag ser? Ska jag acceptera andras ondska och dumhet fastän jag själv vet bättre?
Egentligen har Peter lovat sig själv att inte dra upp det där ämnet, men ibland känns tillvaron så konstig. Det känns som om att han lever i uppånervända världen, där gott är ont och ont är gott. Dessutom är det sällan som han får vädra sina åsikter.
Att tala helt ärligt till en annan människa är faktiskt en helt annan sak än att spy ut sitt hat på ett Internetforum. Han vet fortfarande inte vad han ska känna, vad som är rätt eller fel? Vilken fot han ska stå på? Konsekvenserna av hans agerande är hemska naturligtvis. Sympatin som det väckt bland nazister är avskyvärd. Han är helt på det klara med det, men sakfrågan? Hade han rätt i sak?
– Det är klart att du inte ska blunda för det som du anser är fel, men det du har gjort är moraliskt förkastligt
Anna vet att hon har etiken på sin sida när hon säger dom där orden. Hon vet att hon agerar talesman för samhällets norm.
– Det var aldrig min mening att göra annat än att framföra min åsikt. Jag ville bara föra fram en åsikt som jag ansåg förtegs överallt
– Hade det stannat vid ord så hade det varit okej, säger Anna och ställer dom urdruckna glasen på diskbänken. Lotusblommorna ligger nu uttorkade på botten av tekannan.
– Så den där natten när jag jagade bort dom där killarna som försökte våldta dig så var mitt agerande felaktigt? Jag borde ha låtit bli? Det borde ha stannat vid ord?
– Naturligtvis inte, säger Anna ilskt och tittar irriterat ner i bordduken med huvudet bortvänd.
– Du Anna, jag vill inte vara en besserwisser, men jag vet tusen saker om tusen saker och dessa tusen saker vet jag tusen saker om. Men det har aldrig funnits någon som velat lyssna på mig. Ingen har varit intresserad av att höra vad som håller på att hända med det här landet.
– Vad är det som händer då? Frågar Anna smått stött av Peters tidigare kommentar om agerande vid våldtäktsförsöket.
– Du är väl feminist, du måste ju inse vad som sker?
– Vaddå?
– Tycker du på fullaste allvar att det inte finns någon konflikt mellan att vara för jämställdhet och att det samtidigt lyfts fram ”starka kvinnor” som programledarna i Jihad-TV som inte tar män i handen för att några skäggiga män någon gång i tiden var rädda för att beröring skulle kunna leda till sexuella tankar?
– Har jag sagt att jag skulle stödja det?
– Nej, men du låter det ske okommenterat
– Blanda inte ihop mig och mina åsikter med allt du någonsin hört! Du tror att du vet så mycket, men i själva verket vet du inte ett dugg. Jag hatar religiösa bakåtsträvare!
– Förlåt, jag ska inte vara så snabb med att döma, säger Peter skamset.
Skammen är uppriktig från Peters sida, han vet att Anna har etiken på sin sida, han vet att hon förordar den samhälliga normen i den här frågan, och att han är det svarta fåret. Han vet fortsatt ingenting om Anna och hennes åsikter. Återigen är han för snabb med att döma andra…
– Peter kom ihåg att man faktiskt kan ha en humanistisk livssyn men fortfarande se problemen. Jag lovar dig, jag tycker själv att det finns problem i det här landet, skillnaden mellan oss är att jag tror att människor kan förändras utan våld och hot. Jag tror gott om människan, oavsett religion eller hudfärg
– Det gjorde jag också förr, men inget händer ju… Jag är så trött på att inget sker. Jag önskar att något skedde. Jag önskar verkligen att någon tog tag i problemen så att vi slapp enfrågepartier som står för en svulstig nationalromantik och kristen värdekonservatism.
Anna säger ingenting men håller innerst inne med om det där sista: Det spelar egentligen ingen roll hur humanistisk man är om det samtidigt är så att inget händer. Hon har ju själv ögon att se med, och hon ser ju att inget görs åt dom problem som finns.
Hon är helt med på Peters tankar där.
Hennes lösningar ligger dock inte i att minska invandringen. Visst, hon tycker själv att det är lite konstigt att iranska kvinnor som kommit till Sverige och kämpar för kvinnors rätt åker ut med huvudet före medan folk från Somalia som kommer hit med seder och bruk som vi inte ens hade på medeltiden får stanna. Självklart har dom frågorna drabbat henne.
– Jag är helt enkelt trött på att inte synas, jag vill lämna ett avtryck, göra stora hål i asfalten där jag går fram, säger Peter teatraliskt och ställer sig tillfälligt upp för att hasa upp sina illa sittande lånebyxor. Rörelsen dödar ordens kraft och Anna kan inte låta bli att le vid åsynen.