Bok: Det börjar inte här. Kapitel 18 –Det börjar inte här men det är såhär som det slutar

TV 4: a har en helikopter som cirkulerar över kvarteret. Helikopterns kamera zoomar in på foxtrot, en prickskytt som ligger på hustaket tvärsöver gatan från Annas lägenhet. Skytten som ligger där uppe och skruvar på siktet skulle verkligen kunna avsluta allt här och nu om han bara fick ordern. Persiennerna är vinklade halvt uppåt och från vinkeln snett uppifrån så kan han se varje liten rörelse som Peter och Anna gör där inne i lägenheten.
Ordern kommer dock med största säkerhet aldrig nå honom. Svensk polis har aldrig varit särkilt benägna att lösa problem med eldkraft, och Polisledningen vet inte ens med säkerhet om mannen där inne verkligen håller kvinnan som gisslan.
Visserligen har rösterna där inifrån delvis varit upprörda men dom vet inte ens med säkerhet om han där inne är samma person som dödade Otto Mittorin. Allt är bara spekulationer än så länge. Polisen vill gå fram varligt. Dom vill absolut inte riskera att skada någon som är oskyldig. Dom vill heller inte riskera att göra samma misstag som begicks med den 35-åriga mytomanen i Annika Lindh-fallet.
En till skandal vid ett ministermord skulle vara förödande för polisens trovärdighet.
Men visst, det kommer ju att bli svårt att förklara bort en sådan här massiv insats om mannen där inne i lägenheten visar sig vara oskyldig, speciellt som medias kameror just nu fångar upp allt det som sker.

Bo har hittat en mindre blåsig plats nu, står mot en husvägg och trycker öransnäckan krampaktigt mot hörselgången. Vinden tar ännu tag i hans beiga trenchcoat men alls inte lika mycket nu som förut. Håret och papperna ligger stilla. Bredvid Bo står en polis i övre medelåldern med en stor röd Dupond-mustasch och en fantastisk comb-over.
– Jag har tagit mig en bit närmare lägenheten nu. Med mig har jag Åke Bengtsson, presstalesman hos polisen, vad kan du säga om dagens händelser Åke?
– Inte så mycket, det är väldigt lite som vi vet än så länge. Det jag kan säga är att vi har haft en lägenhet under uppsyn sedan i morse då vi fick in ett larm om ett inbrott
– Den som bröt sig in är alltså fortfarande kvar där inne i lägenheten?
– Vår uppfattning är att det rör sig om en man som först brutit sig in i en lägenhet och sedan har låst in sig en annan lägenhet
– Håller han någon som gisslan där inne i lägenheten, folk här tycks tro det?
– Vi vet inte om det rör sig om en gissla, men det finns minst en annan person där inne i lägenheten tillsammans med honom
– Har ni försökt kontakta mannen på något sätt?
– Det vill jag inte kommentera, säger Åke och tittar undvikande ner i marken.
– Det har här under morgonen spekulerats i om huruvida detta har någon koppling till mordet på Otto Mittorin. Vad säger du om denna koppling?
– I dagsläget finns det ingenting som tyder på att en sådan koppling skulle finnas. Men det är förstås oundvikligt att den typen av spekulationer uppstår i ett läge då vi har fått uppleva ytterligare ett ministermord i vårat land
Att svaret från Åke är oärligt är tydligt för alla som ser honom. Det är en vit lögn men det finns nog ingen som tror på den. I detta nu, bland TV-tittare och experter så är saken biff, det är jakten på Otto Mittorins mördare som man följer. Åke vet det lika väl som alla andra men väljer ändå att mörka eftersom att det är det som förväntas av honom.
– Men det verkar ju onekligen, med tanke på den här aktionens storlek som, om detta rör sig om något mer än ett vanligt inbrott?
– Det kanske det verkar som men det finns minst en person där inne i lägenheten utöver den eftersökte och vi vill gå varligt fram, säger Åke med spelad irritation i rösten.
– Av vem och hur blev polisen larmad?
– Jag vill inte gå in detalj om det
– Hur går ni vidare nu?
– Det är alla kommentarer som vi vill lämna för tillfället. Tack!
Åke vänder snabbt på klacken och vandrar bort till en av sina poliskollegor som står ett femtiotal meter bort.
Bo avar och lämnar över till Malou i studion som bryter för reklam.

Under tiden som Bampers visar en reklamfilm om aktiva bebisar med bra ”fit” så har en grupp på ett hundratal personer samlats vid polisens avspärrningar. Dom står där likt hålögda får och väntar på att något ska ske. Väntar på att någon ska bli skadad: helst dö. När folk boende i husen jämte Annas lämnar sina portar så ger dom alla hennes lägenhetsfönster en utdragen, förvånad blick innan dom visas ut från det avspärrande orådet av hjälpsamma poliser.
Alla är spända. På helspänn. Kan knappt bärga sig,
Hemma framför TV: n sitter folk framåtlutande på den yttersta kanten av soffdynan när Bo åter är i bild efter reklamen.
– Är vi ute igen? Är vi… Jaha, jasså… Välkomna tillbaka. Vi befinner oss alltså på Karlsgatan där polisen har slagit en järnring runt en lägenhet där man misstänker att en man håller en eller flera personer gisslan. Jag talade tidigare med polisens talesman Åke Bengtsson. Han kunde varken bekräfta eller dementerade att mannen där inne i lägenheten är Otto Mittorins mördare, men enligt källor som TV4: a tagit del av så finns det i alla fall en misstanke om att så är fallet.

Anna ställer sig upp, går mot fönstret för att släppa in morgonljuset. Solen har skinit varmt denna sommardag, gassat genom gliporna i persiennen men har inte förmått ljussätta lägenheten. När Anna vinklar persiennen nedåt så bländas hon först, men ser sedan någon skymta förbi vid tvättstugan på innergården: En man klädd helt i svart!
Hon förstår först inte vad han gör där, eller vad hans agerande betyder, men när han sätter komradion mot läpparna och deras blickar möts så förstår hon plötsligt helt och fullt vad som pågår. Hjärtat rusar till och hon ramlar nästan omkull av insikten. Snabbt vinklar hon tillbaka persiennen igen, vrider den hela vägen upp så att ljuset försvinner helt och fullt.
Prickskytten uppe på taket suckar besviket och låter kolven glida ner mot marken så att pipan pekar upp mot himlen. Besvikelsen över att inte få ta sätta ett headshot den här gången heller är märkbart stor hos honom. Han har övat på det där skottet i Counter strike så många gånger, men än så länge har han inte fått uppleva den ljuva känslan i verkligheten.

– Vad är det? Frågar Peter oroligt.
– Ingenting, det var ingenting. Solen är för stark.
Lögnen är naturligtvis genomskinlig och Peter kan läsa mellan raderna. Osäkerheten i Annas röst och hennes högt uppdragna axlarna avslöjar henne.
– Dom är här nu va?
– Ja, svarar Anna samtidigt som hon vänder sig om och tittar djupt in i Peters ögon.
Det känns som om dom är två om detta nu. Anna vet att hon kommer att framställas som ett offer i situationen. Hon har arbetat inom tidningsbranschen länge nog för att kunna gissa sig till hur morgondagens rubriker kommer se ut.

Med piporna från CGA5P och MP5 riktade mot dörren och med ryggarna tryckta mot väggen står poliserna på knä utanför lägenhetsdörren. Dom är tio man som klänger sig på varandra för att få plats i den trånga trappuppgången.
På våningen nedanför, och i trappan upp mot lägenheten står ytterligare ett tiotal svartklädda män som alla hoppas på en blodig uppgörelse.
Poliserna närmast dörren är redo att ingripa när som helst dom får ordern i sina öronsnäckor. Dom kan höra Anna och Peters oroliga röster där inifrån.

Anna går fram till ytterdörren och trycker sitt öra emot för att höra. Hon står stilla med krökt rygg och pekfingret uppsträckt som för att teckna till Peter att han ska vara tyst.
När hon övertygad sig själv om att hörselintrycken är riktiga så går hon sakta tillbaka till Peter som står mitt på golvet i vardagsrummet. Han står där som fastfrusen under den runda rispapperslampan
– Dom står där utanför Peter, vad ska du göra? Viskar Anna
– Jag vet inte, stammar Peter till svar.
– Du måste ge dig. Dom kommer skjuta sig in om du inte gör något
– Dom kommer att kontakta mig först. Jag lovar att inte utsätta dig för någon fara, men jag vill inte gå ut där innan jag har fått någon form av tecken. Jag är rädd att någon trigger happy-kille kommer börja skjuta vilt om jag går ut nu, och då är jag rädd att du kan bli skadad
Peter säger detta ganska högt för han vill säkerställa att dom där utanför verkligen ska höra honom.
Anna och Peter står tysta. Helt tysta och stilla i flera sekunder. Sedan ringer det då plötsligt till i Annas mobiltelefon. Hon hoppar till av ringsignalen och dröjer några sekunder med mobilen i handen innan hon svarar.
– Anna… Jo, ja det är sant… Ja, han är här… Nej det är ingen, fara jag lovar… Okej… Jag lovar att det ordnar sig… Okej, jag måste lägga på nu… He-he-hej, ja hej då…
Anna lägger på.
– Det var inte dom?
– Näe, det var mamma

Det är ljudet av en megafon som plötsligt bryter tystnaden.
– Peter vi vet att du är där inne, gå till dörren och kom ut med händerna över huvudet!
Slaget är förlorat. Peter inser att det hela kommer sluta här och nu. Egentligen har han vetat redan från början att det var såhär det skulle sluta. Han har spelat upp den här sekvensen i sitt huvud så många gånger dom senaste månaderna att han nu har rutinen mer inövad än en wrestlingmatch mellan Ultimo Dragon och Rey Mysterio.
Visserligen hade han velat att det skulle dröja längre tid, att han skulle ha fått hinna med mer, men precis som en wrestlare så känner han till vikten av att agera och reagera. Man måste inse när det är dags att lägga axlarna mot mattan.
Beslut måste tas på en tiondels sekund. Han har sålt sina moves så länge som det har gått, nu är det dags för ett avslut. Psykologin kräver det.
Anna hinner inte med, hennes händer hinner inte stoppa honom. Handen hinner upp från jackfickan och när hon skriker ett långt utdraget ”NEEEJ!” så har pistolen redan avfyrats och kulan redan slagit sönder Peters gomsegel, och borrat sig upp genom hjärnan.
Avslutningen blir alltså ett jävla Budd Dwyer-spektakel!
När kroppen slår i golvet så forsar blodet genom näsborrarna som ett tudelat vattenfall. Mängden blod är häpnadsväckande!
Insatsstyrkan slår sönder dörren och stormar in i lägenheten. Dom ser Anna sitta där och hålla upp Peters huvud i sitt knä. Om man bortser från det forsande näsblodet så ser han fortfarande levande ut. Ögonen är öppna och handen kramar fortfarande pistolens kolv. Ansiktet har fastnat i ett leende. Ja, han ser faktiskt nöjd ut.
Anna håller upp hans huvud mot sitt bröst som om det på något sätt skulle ge tröst.
Polisernas röster låter som om dom vore inspelade under vatten men Anna förstår ändå genom sammanhanget vad det är som dom gör: Dom springer runt i lägenheten och deklarerar att rum efter rum har säkrats.
Tre av poliserna går fram till Anna, riktar piporna mot Peters livlösa kropp som om dom förväntar sig ett skräckfilmsuppvaknande där mördaren slår till en sista gång.
– Gå bort från mannen! Skriker en av dom svartklädda adrenalinfyllt, men Anna vägrar lyda hans uppmaning.
– Han är död, utbrister hon argt och tittar upp mot dom visirklädda männen och deras hotfulla automatkarbiner.
– Alla rum är säkrade nu!
Poliserna samlas en och en i vardagsrummet. Dom ställer sig längst väggarna som panelhönor på en skoldans tills hela rummet är fyllt. Dom står där och tittar mot rummets mitt där Anna sitter och stryker handen över Peters hår.
Sekunder blir minuter. En efter en försvinner poliserna. Tillslut kommer ambulanspersonalen in. Två grönklädda män lyfter upp Peter på båren och drar det gula täcket från Landstinget över hans huvud. Anna sitter kvar. Det är till slut bara hon och en äldre polisman kvar i rummet. Han är gråhårig, omaskerad, ser snäll ut. Han sträcker henne sin hand. Dom går ut ur rummet, ut genom trappuppgången.
Den äldre grannen tittar nyfiket på Annas bortförande genom fisheye-linsen.
Nedanför är det en stor samling. Båren med Peters döda kropp var naturligtvis en höjdare. Man kunde se en gympasko skymta under filten. Men Annas uttåg går inte heller av för hackor!
Pressfotografernas kameror blixtrar runt henne, och folkets kameramobiler fångar henne från alla vinklar.
– Hur känns det Anna?!
Anna vänder sig om och ser att frågan kommer från hennes hipster-kollega på Kvällsbladet, Jesper. Han sträcker sig fram över kravallstaketet med ett Stomatol-leende och håller upp fickbandspelaren mot hennes mun.
Innan Anna går in i den svarta civilpolisbilen så ger hon ”Peter Jihde-frågan” ett fysiskt svar: En stenhård knytnäve rakt över läppen!
Chockad faller Jesper omkull och greppar handen om den brutna käken. Åskådarna ger ifrån sig ett utdraget ”Ooouuuhhh!”.
Det låter precis som publiken på Likki Rake när någon av gästerna berättar att han ligger med den andra gästens morsa.
Kameramobilerna flyttar sitt fokus från Anna till journalisten som ligger på marken i smärtor.
Hon ler nöjt när hon sätter sig i bilen med dom tonade rutorna och förs i väg till säkerhet.
Kanske ändrade hon den där klyschiga rubriken på Morgondagens tidning? Hon hoppas det i alla fall.

_________________________________________________________________SLUT________________