Den fiktiva Babel-världen

Häromdagen såg jag några sekunder av Babel på SVT, ett program som väldigt tydligt förmedlar dom verklighetsfrånvända tankegångar som finns hos innerstadskulturmänniskor i Stockholm.

Precis som för andra subkulturer så tror dessa människor att dom vet hur saker och ting fungerar i samhället. Dom tror att deras omvärldsanalys är på pricken.

Man kan jämföra det med en förortshiphopare som tror att Sverige i huvudsak består av gråhåriga kepsgubbar, gnatiga socialtantskärringar och nazistiska snutar.
Man kan jämföra det med ett äldre inskränkt landsortspar som sett för mycket på Efterlyst och som tror att dom kommer bli rånade bara dom beger sig till storstaden.

I programmet så talade dom om den svenska journalisten Dawit Isak (han har förvisso inte skrivit en enda artikel på svenska men, men). Dom beklagade sig över att åtta år av tyst diplomati och massiva tidningskampanjer inte hade gett resultat.
En av gästerna, Björn Wiman från Expressen kultur, sa att han nästan önskade ett superhjälteingripande: att någon som Lisbeth Sallander skulle åka ner till Eritrea och frita Dawit (eller David som många i dessa kretsar väljer att kalla honom) från fängelset.

Det är inte det att Björn tror att Lisbeth är en verklig person, det vet jag att han inte tror.
Men han tror att Lisbeth Sallander säger något om den tid och verklighet vi lever i, annars hade han inte använt henne som exempel. Han tror att hon är lite mer sann, än säg The bride (Kill Bill) eller Modesty Blaise. Han tror att läsarna attraheras av den radikala genusanalysen i boken. Han tror att svenskar bryr sig mer om Dawit än om någon annan random människa som sitter fast i Eritreanskt fängelse.

Naturligtvis har Björn fel där.
Det vet jag trots att jag ALDRIG har hävdat att jag skulle vara en del av ”verklighetens folk”.
Tvärtom, jag är en elitistisk skit som hatar det folkliga.

Men samtidigt har jag vett att veta var det fiktiva slutar och verkligheten tar vid. Jag vet att det inte är som i Björns Babel-värld.

I Babel-världen kan läkare och psykologer inta rollen som samhällets skurkar. Gothrockare kan vara datahackers. Rullstolsburna kurder med mandelformade ögon och slöja är ett ideal (och detta trots att man umgås helt renrasigt bortsett från den där gången då man ställde en fråga till Mustafa Can på ett feminismseminarium).
I Babel-världen intas lunchen på någon genuin söderkrog med schackrutigt golv (160 spänn för en Wallenbergare, inga extravaganser!). Man köper närodlade grönsaker av antroposofer i grova bomullsskjortor på Bondens marknad, och Lars Noréns dagbok har sin självklara plats på det finskdesignade soffbordet.

Ni vet väl att det här inte är verkligheten?
Verkligheten ser inte ut så här utanför Sofo (South of Folkungagatan för er som bor utanför Stockholm). Ändå tillåts denna bild vara dominerande på tidningarnas kultursidor år efter år.
Inte konstigt att folk slutat lyssna när ni höjer era röster.