Konsten att slå sönder en gitarr

När Roxette sjöng om ”the satisfaction I get from smashing guitars” så var det förstås ett illa dolt försök att casha in på en utdöende grunge-trend.
Grungen var ju inte ens en riktig genre.

Visst, från början fanns det kanske en scen.
Nedstämda gitarrer. Tungt. Långsamt. Skitigt. Band som Melvins, Nirvana och Tad. Skivbolag som Amphetamine reptile och Sub pop.
Men det som kom efteråt var ju något som var helt skapat av journalister och PR-folk från skivbolagen.

Band som inte hade någonting gemensamt klumpades samman och paketerades om med flanellskjortor.
Hårdrockare tvångsfriserades på sina pudelfrillor och blev ”punkare”.
Def Leppard sjöng ”God save the queen” i candy-ass-version inför femtiotusen skrikande fans. Klädkedjan GAP skapade en egen grungekollektion.
Madonna deklarerade att hon hade varit nere med musiken sedan 80-talet.
Beastie boys började klä sig som skogshuggare.
Till och med den gamla technosnubben Moby hängde på sig en gitarr och skaffade ett kompband som hade mössor på sig inomhus...

Jag vet inte om Per Gessle hade hört Kurt Cobain säga det, men en gång när Kurt fick frågan om varför han slog sönder gitarrer på scen så svarade han: ”It´s pure Satisfaction”.

Om detta förstår Gessle givetvis inte ett skit. Att slå sönder gitarrer är nämligen inte något som alla kan. Det är en konst.

Man kan inte bara gå upp på scenen och göra det. Psykologin måste kräva det. Det måste byggas upp. Det är först när man nått Nirvana som en ”satisfaction” över huvud taget kan uppnås.

Ingen behärskade denna konst bättre än Kurt Cobain
Det självdestruktiva måste vara på riktigt för att det ska kännas.