Monday, April 26, 2010

Somalierna i Minnesota vs Somalierna i Sverige

Benny Carlson, Professor i ekonomisk historia, har skrivit en debattartikel i Aftonbladet om den Somaliska framgångssagan i USA.

Benny far inte med osanning i texten, tvärtom, han beskriver väldigt tydligt hur man får människor i jobb: man anammar den amerikanska modellen.

Först av allt måste vi titta på siffrorna. 55-60 % av Somalierna i USA är sysselsatta. Det är ju inte direkt så att man jublar när man ser dom siffrorna. Jag menar, det slår ju sysselsättningsgraden bland Somalier i Sverige (25-30 %) men man skulle ju också kunna säga att det råder massarbetslöshet bland somalier i USA. Det är lika sant som att kalla situationen en framgång.

Men som sagt, Benny berör ju förklaringarna i sin text. Och han har naturligtvis rätt. Med några enkla knep skulle kunna lyckas med Somalierna i Sverige.

JA sysselsättningsgraden bland Somalier i Sverige skulle kunna öka till 60 % om vi saluför Sverige som ett land där man måste jobba för att överleva och där inga papperslösa kommer in.
JA sysselsättningsgraden bland Somalier i Sverige skulle kunna öka till 60 % om vi slutar se ghetton som ett problem och börjar anamma etniska enklavsamhället inom det svenska samhället. Etniska enklaver som styrs av egna regler och lagar (vilket även inkluderar en liberalare syn på exempelvis Sharia).
JA sysselsättningsgraden bland Somalier i Sverige skulle kunna öka till 60 % om vi avskaffar dom sociala skyddsnäten och fullständigt ger faan i vad som händer med dom 40 % som hamnar utanför (vilket naturligtvis ger utslag i en skyhög kriminalitet).

Vi kan naturligtvis göra allt detta. Och DEN liberala drömmen är det många som vill se besannad.
Jag å min sida kan tycka att det låter som en ganska dålig idé…

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article7021416.ab

Jag skriver för att inte gå sönder

Häromdagen skrev jag att det kändes bra nu, och det var säkert sant då, men sanningen är att det mestadels känns dåligt. Det går i vågor.
Från att jag känner mig jävligt pepp, till att jag känner skuld, till att jag känner maktlöshet eller ilska.

Jag tänkte vara frank för en gångs skull, självutlämnande om ni så vill.
I vanliga fall vaktar jag tungan och försöker ha distans till det jag skriver.

Det har alltid varit viktigt för mig att bloggen INTE ska bli en plats för mig att skriva om mina egna demoner, min egen ensamhet.

Men sanningen är den att det inte alltid går att vara kall och logisk.
Man kan inte leva i logik utan att drabbas av skam och ångest emellanåt.
Ordval biter sig fast. Saker man sagt kommer tillbaka till en. Saker man inte sagt. Saker som sagts för att provocera. Saker som är sanna men som inte nödvändigtvis hade behövt sägas.

Ni måste förstå att ”Inget val” är ett betyg åt den tid vi lever i.
Ett dåligt betyg. Måhända ett överdrivet betyg?

Jag tror förstås inte det, men det hade naturligtvis varit skillnad om jag hade varit en del av något större. Om jag hade haft något annat än ensamhet att luta mig emot.

Min kropp rymmer så mycket hat. Jag kan nästan inte andas när den väller upp inom mig.

Jag gick i Vasastan i går. En promenad i vårvärmen. Jag önskar jag kunde slappna av, att min hjärna skulle sluta gå på högvarv, men min äkthet är oförlåtande.
Jag kan inte blunda. Jag kan inte acceptera att vi under så många år byggt upp detta skitsamhälle av folk som vill ha mer, och folk som ska användas som någon slags reserver.

Det första jag ser är en reklamskylt med Stockholms starke man. Han har lila slips på sig, en färg som SAMTLIGA partier anammat. Det är en köpt idé, ett resultat av en PR-byrås tänkande.
Det är en färg som ska väcka förtroende. Det nya ”smårutiga” om ni så vill.

Det är lite som när kommande böcker presenterades av förlagen förra året. ALLA författare hade på sig slarvigt knutna halsdukar av modell större. Där till hade dom Skärgårdsdoktorkofta, och i bakgrunden på pressbilderna såg man en gisten eka.

Eller ta dom där bilderna på kommunernas hemsidor, där dom Ensamkommande flyktingbarnen representeras av bilder på små barn i sjuårsåldern, gärna någon gullig asiat. Detta trots att barnen i dom flesta fallen är vuxna/unga killar i 16-30-års åldern.

Jag antar att man förväntas vara idiot? Jag antar att man ska köpa den här Let´s Dance skiten rakt av? Att man inte ska känna igen bröd och skådespel när man ser det?
Att jag ska vara det där dumma fåret. Det var väl så det var tänkt, inte sant? Visst var det väl så kära PR-människor?

Vid en park ser jag två framstående, unga artister komma gående med armarna runt varandra. Nykära. Och allt jag kan tänka på är hur dom sviker sina punkideal. Dom är en del av etablissemanget nu. Äktheten, om den någonsin funnits där är bortblåst.

Inte mer än hundra meter bort ser jag en framstående Expressen-journalist.
Han är en sån där man som har örat mot marken. Som kan sina trender. Han är vänster förstås. Som alla andra här. Radioprofiler. Programledare. Ryggdunkare och posörer.

Kändistätheten här gör mig illamående. Det känns som om jag befinner mig i Nöjesguiden-land nu. Alla är hippa här. Alla känner alla. Alla umgås rasrent. Alla umgås rikt.

En bit längre bort ser jag Sveriges främsta regissör cykla förbi på en retrocykel.
Alltså inte en gammal cykel, utan en nytillverkad cykel för tio papp som är gjord för att se gammal ut. Upprätt. Inga växlar.
Det är som allt jobb han gjort, som jag faktiskt gillar, plötsligt tappar betydelse.

Bara det att han finns här, i den här miljön gör att jag tappar luften.
Eliten bor här. Dom bryr sig tji om förorten. Dom skiter fullständigt i att en förskola i Rosengård nu får lägga ner pga gängbråken. Dom vet nog inte ens om det?

Det är facket som satt ner foten.
Miljön är för farlig att vistas i. Både för barn och vuxna.

Så precis som när man la ner inomhus-Fotbollskorpen i Malmö pga ”etniska bråk” så rör det bemedlade folket inte en min.
Det är som om det är normalt. Som om det ska vara så här genom någon slags naturlag?
Eller så ska det ändras, som genom ett mirakel, eller en plötsligt skapat ”gemenskap”.

När jag svänger upp vid Hötorget så ändras plötsligt klientelet.
För första gången på flera minuter så ser jag invandrare. Jag ser en svennesnubbe i korvkön som är tatuerad i pannan.
Unga arabbrudar sitter i trappan i kortkort och äter glass i solskenet.
Det känns bra!

Och det är plötsligt som om jag kan andas igen.
Hjärtats puls går ner.
Jag känner mig hemma.
Jag känner att här, som det är här, så skulle hela Sverige kunnat vara om man hade gjort rätt från början.

När jag sedan åker hem så ser jag en städare i gul jacka och kort Hamasskägg som sopar fimpar på busshållplatsen. Folk slänger nonchalant i väg sina fimpar, och lika snabbt är han där med sin borste.
Jag ser hur några killar i spänntröjor tittar snett på honom.

Han städar för 70 spänn i timmen, ingen semesterersättning, ingen sjukersättning, och plötsligt väller skulden över mig.

Det är ju inte han. Det är ju inte hans fel att förorten brinner.
Och fimparna fortsätter slungas i väg nonchalant mot hans fötter.
Och han sopar.
Och han kämpar.
Och han kommer kanske aldrig bli en del av oss.

Han kommer i alla fall aldrig bli en del av Vasastan.

Och dom där som går där i Vasastan dom samlar på intrycken genom resor. Förverkligar sig själva i Brasilien. Lyssnar på svår svart musik på klubbar som inte släpper in svarta människor.

Och det är som om det inte spelar någon roll. Det är som om folk på Debaser kan känna någon slags tillhörighet på avstånd. Som om dom gör sitt genom att rösta rött. Som om dom gör sitt genom att dricka billig öl på Carmen.

Och samtidigt så våldtas en 11-åring i Hultsfred, och nyheten hamnar inte på första sidan. Eller andra sidan. Eller någon sida alls. Den förtigs helt och hållet eftersom att det vore fel att peka ut någon grupp.

Och rädslan att ta i frågan. Alltså inte min översvallande rädsla. Den kommer sig naturligtvis av att journalisterna som bor där i Vasastan har en fruktansvärd beröringsskräck för invandringens baksidor. Den är ett resultat av det som Doktor Kosmos sjöng: ”träffar du inte José så blir du Cp”.

Saturday, April 24, 2010

Mina partisympatier



Edit: Det var en fråga där i testet som jag missuppfattade vilket gjorde att KD hamnade högt upp (jag är för lat att för att göra om det). Naturligtvis hör KD hemma i botten tillsammans med MP och dom andra borgliga skitpartierna.

Det känns...BRA!

Jag följer med spänning händelserna nu efter att Anders Jacobssons blogg stängdes ner från alltombarn. I går var jag ganska nedstämd av hela saken eftersom att jag trodde att Anders hade lagt sig platt och själv tagit bort bloggen. Jag trodde också att han skulle låta saken bero, men det gjorde han alltså inte.
I dag skriver han argt och vettigt på Newsmill.

Så till alla kära DDR-kramare, åsiktsfascister och politiskt korrekta individer som nu tvår sina händer av att en maktapparat stängt min blogg och att en journalist på Expressen försöker mörda mig moraliskt och som för en privat förtalskampanj mot mig, Sören och våra produktioner på bland annat Twitter, till er säger jag på klockren svenska:
This time you have fucked with the wrong guy.


Det känns så jävla befriande på något sätt.
Han kommer inte ge sig. Han tänker stämma skiten ur dom som ljugit om honom.

Hos alla vi ”tysta möss” som knutit näven i fickan har ilskan varit okontrollerat stor under en längre tid. Den kommer inte att lämna oss helt, men nu känns det verkligen som om saker kommer hända.
Vi har varit ”Mad as hell” för länge.



Det behöver inte vara så! Hat är en destruktiv känsla. Om man vill ha förändring så är hat kanske nödvändigt till en början, men det vänder nu! Jag tror verkligen det!

Nu spolar vi tvärtomspråket. Nu spolar vi lögnerna. Nu börjar vi tala sanning. Om allt, oavsett om DDR-kramarna sätter rasiststämpeln på oss. –Det är ändå ingen som bryr sig om dom där orden. Dom betyder ingenting längre. Alla vet det. Du vet det! Minsta barn vet det. Det är slut nu. Slut.

http://www.newsmill.se/artikel/2010/04/24/forfattaren-till-sunebockerna-sanningen-om-rasismanklagelserna-mot-mig

Den heliga gralen

Ibland hittar man något som man letat efter rent desperat under många år. Jag har bara hört små snippets av den här inspelningen tidigare, men nu har alltså någon vänlig själ lagt upp hela Stocktown-tapet. Det är en livspelning från år 2000 med MBMA och vänner. Beatsen är så där, träsktunga.

Så lät det då:


Hela bandet kan laddas ner här:
http://rs542.rapidshare.com/files/353377718/Stocktowntapes.rar

Friday, April 23, 2010

PK-lögner, snömos och samtidsskildringar utan bett

Gårdagens Debatt blev en orgie i snömos. Radio-DJ: n Ametist och Cajsa-Lisa Ejemyrs före detta man, Carlos Rojas-Ejemyr-Beskow deklarerade sin kärlek till det segregerade samhället och menade på att det inte är så farligt om folk inte umgås över kulturgränserna. USA lyftes upp som ett bra exempel med sitt China town och little Italy…

En gubbe från Vellinge med korslagda armar var livrädd för att säga fel saker och tyckte ”synd” om dom stackars barn som tvingades bo i ett nedlagt motell. Han var inte ALLLLS kritisk till invandrare och deras kultur. Oh nej, det var den förhatliga invandringspolitiken som han ifrågasatte, politikernas kompetens…

Billström och Astudillo bråkade om vem som förstört landet mest, men var eniga om att allt skulle bli bra bara vi anammade Kanadas framgångskoncept.

En Egyptisk världsreporter hyrdes in och gjorde ett illa genomarbetat reportage från Rinkeby utan djup eller analys. På slutet deklarerade han att han i första hand var muslim, i andra hand journalist. Så var det med den opartiskheten.

Han tillstod dock att vi satt på en tidsinställd bomb i Sverige, men det presenterades ingen lösning mer än att Sverige borde ta till vara på kompetensen i förorten bättre.

Japp, som i Kanada då, framgångslandet där man integrerat ”svåra” grupper som IT-tekniker från Indien och tjänstejon från Filipinerna… Och så Somalierna förstås, som är SÅ integrerade i det nordamerikanska samhället. Det är nästan så att man blir rädd när man ser hur skönt ghettofierade dom blivit: nästan som riktiga afroamerikaner. Wow!



Eftersom att videon är från USA så kanske den inte gills. Då får man väl titta på Most Wanted listorna i Kanada stället:

Toronto:
http://www.torontopolice.on.ca/homicide/mostwanted.php

Quebec:
http://www.10criminelsrecherches.qc.ca/index-en.html

Inte bara Somalier måste man tillstå. Så något är dom väl på spåren dom goda Kanadickerna.

I TV-studion satt även Anders Jacobsson, barnboksförfattaren som tillsammans med Sören Olsson skrivit böckerna om Sune och Bert.
Han var inbjuden att delta i debatten om den ängsliga PK-ismen som gjort att barnböcker numera inte får innehålla något spår av snusk, sprit, våld eller elakheter.

Han hade, om han hade velat kunnat hoppa in i integrationsdebatten och sagt ett sanningens ord, men han valde att låta bli eftersom att ämnet fortfarande är så infekterat att man måste ljuga om andra länders ”framgångssagor” eller komma med kritik med defensivt korslagda armar, om man över huvud taget ska få yttra sig.

Men tänk om Anders hade öppnat sin käft? Tänk om han hade återgett sitt skönt satiriska blogginlägg om dom ensamkommande flyktingbarnen? Där skrev han hur synd han tyckte det var om dom små liven eftersom att dom alla tycktes lida av Hutchinson-Gilfords syndrom, en sjukdom som gör att man åldras i förtid.

En sjukdom som dessutom tycks påverka den faktiskt åldern. I alla fall om man tittar på Norge där man efter ålderstester på ensamkommande flyktingbarn kunnat fastslå att nio av tio ljuger om sin ålder och i själva verket är över arton år.

http://meritwager.wordpress.com/2010/03/07/svenska-journalisters-okritiska-blaogda-och-ofta-rent-fega-rapportering-har-skadat-sverige/

Näpp, Anders återgav ju tyvärr inte sitt blogginlägg.
Tvärtom blev han, när Expressen skrivit om hans text, rädd och tog bort sin blogg från Allt om barn.

Han hamnade i samma obekväma kroppshållning, med korslagda armar som den där mannen från Vellinge. Han började förklara sig med ord som ”jag hatar rasism” och ”jag har många vänner från andra länder”.

Att han inte stod på sig är tyvärr förklarligt. Det finns en orsak till att många invandringskritiska är anonyma. Det beror inte på att vi skulle sakna argument eller vara rättshaverister från Flashback (som Expressens Gunilla Brodrej uttrycker saken), utan att vi faktiskt räds konsekvensen av att tala SANNING.

Gunilla Brodrej använder sig även av Astrid Lindgren som slagträ i debatten.
Det är inte första gången det sker. Även Sverigedemokraternas Björn Söder har använt hennes värld i sina argument. Tillika har hon använts av antirasister tidigare.

Jag har skrivit om detta förr: Astrid skrev om SIN barndom, SIN samtid. Hon ska inte användas som argument i invandringsfrågann i dag. Det är inte värdigt.

MEN om någon ny barnboksförfattare I DAG väljer att skriva om SIN samtid med samma skärpa som Astrid gjorde så är det inte alls säkert att den boken hade fått ges ut.

För så ser verkligheten ut. Att sanningen förtigs i dag ger sitt utslag i allt från invandringsfrågan till avsaknaden av ”hemskheter” i barnböcker.

Edit: Det kom nyss till min kännedom att Anders inte stängt ner bloggen själv, utan att det är Bonnier som plockat bort bloggen. Fint så, ytterligare ett tecken i tiden.

http://www.expressen.se/kultur/1.1962063/bert-och-sune-rodnar

”Var femte mamma ljuger om vem som är fadern till deras barn”

Jag känner mig nödgad att skriva en kort liten text i detta ämne då jag hört denna Klintbergare presenteras som ren fakta ganska många gånger nu.
Det hela började med att The Guardian skrev en artikel om fadermålstest i England. I dom fall där DNA-test genomförts för att avgöra vem fadern är så har det i vart femte fall visat sig vara en annan man än den som modern uppgett.

Detta hade varit fine and dandy om det inte vore för dumskallar som tolkat detta som att var femte mamma ljuger om vem som var far till deras barn.

Tyvärr har den förvrängda lögnen ”en av fem mammor ljuger” fått rejäl spridning.
Jag har hört det på jobbet, jag har hört det bland vänner, jag har hört det på TV.

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren delgav denna myt i TV-programmet ”Boston tea party”.
Detta presenterades då som ett av dom sätt som ”kvinnor” opererar på för att få sin vilja igenom. En annan skulle vara att dom ljuger om sitt P-pilleranvändande för att på så sätt ”lura” killen till att bli fader. Även den ”sanningen” kan vi nog sätta rejäla citationstecken på.

Siffrorna kommer ursprungligen från Child support agency i England. Dom handhar ärenden där barnets boförälder (i dom flesta fall modern) får underhåll från den andra parten (i dom flesta fall fadern).
Av deras totala ärenden under 2007-2008 så var det enbart 1 % som resulterade i fadermålstest. I dessa test var det alltså en av fem där modern ljög/uppgav fel person.

Omskrivet skulle man kunna säga att EN av FEMHUNDRA av dom totala ärendena hos CSA, eller 0,2 % har visat på kvinnor som angett fel namn på fadern.

Det är svårt att veta hur stor del av världens kvinnor som ljuger om vem som gjort dom på smällen, men det är jävligt skrämmande att det finns folk som sprider den här typen av myter vidare, och som verkligen TROR på dom utan att ifrågasätta.

Det är dags att krossa myter om kvinnor som någon slags moderna häxor som använder sina ondskefulla krafter för att få sin vilja igenom. Det är dags att folk börjar ifrågasätta ”sanningar” när dom så uppenbart är felaktiga.

http://www.guardian.co.uk/politics/2008/aug/01/freedomofinformation.childprotection

Sunday, April 18, 2010

Sexton år



Inga kommentarer...

Saturday, April 17, 2010

I taket lyser stjärnorna

Häromdagen gjorde jag misstaget att börja se på filmen "I taket lyser stjärnorna".
Nu kommer ett råd: Gör för allt i världen inte det!
Jag var tvungen att stänga av halvvägs in och det är ett väldigt ovanligt beteende för min del.
Det spelade liksom ingen roll att det någonstans fanns en ganska känslig berättelse om en cancerdöende mamma och hennes dotter.
Det spelade ingen roll att en av mina absoluta favoriter, Anki Liden spelade rollen som mormodern.

Jag älskar svensk film och förväntade mig någon skönt anspråkslös ungdomsfilm i stil med "Krama mig" eller eller "Tictac".

I värsta fall tänkte jag att det skulle vara en illa spelad tvåplusfilm i stil med "Fjorton suger", "Vackert Väder" eller "Hata Göteborg". Men jag trodde ALDRIG att jag skulle få se en film som så värdelöst beskriver hur det är att vara ung på 2000-talet.

Den som skrivit manus till det här måste vara i min ålder, det märks på referenserna. Det finns en kille i den här filmen som föreställer vara femton år gammal. Han går omkring hela filmen igenom och refererar till Steve Albini och Blonde redhead...

Dessutom tar han med sig huvudrollsinnehavaren till en skivaffär.

Alltså, det tycker till och med jag låter mossigt.

Och karaktärerna sedan då. Det föregår någon slags 80-tals mobbing i filmen som känns som om den hör hemma i ett avsnitt av Ebba och Didrik.
Man kallar varandra för "mongo" och är elak genom att säga saker i stil med "alla vet ju vem du är kär i". Jag förväntar mig att någon helt plötsligt ska yttra något i stil med "har du käkat blängsylta eller?"

I en scen så sjunger hela högstadieklassen "ja må hon leva" till den populära tjejen i skolan. Hon är dessutom ihop med en långhårig loser med hästsvans.
Det känns ju troligt.
Hela skolan är dessutom rasren. Inte en invandrare så långt ögat kan nå.

Naturligtvis är den populära tjejen skadad inombords och skolkar mycket. Hon har dessutom en alkad morsa som ser ut som Pia Johansson med illasittande peruk. Överspel så det förslår. Självklart har morsan kontorsdräkt och scarfs...

Jag förstår inte. Vad vill regisören och författaren förmedla?
Tror dom att året är 1992 och att Thurston Moore är det coolaste som går omkring i ett par jeans?

Det kanske har gått dom här människorna förbi, men Killinggänget är inte "the shit", Ungdomar mobbas inte genom att kalla andra elever för "mongo" eller "Cp".
Man är inte ball om man har hästsvans.
Man är inte ball om man äger hela bob hunds backkatalog.
Man sjunger inte "Ja må hon leva" i matsalen.

Jag är så gammal att jag inte ens skulle kunna gissa mig till vad ungdomar i dag har för kulturella preferenser. Jag vet inte om dom dansar jump style, kör crip walk eller ironiskt lyssnar på Roxette på sina fester. Men så skulle jag heller inte ha mage till att skriva manus till en ungdomsfilm.

Den som gett den här filmen bra betyg förtjänar ärligt talat en armbåge över näsan!

Monday, April 12, 2010

Vi är dom ansiktslösa mobb-trollen!

I vanliga fall så brukar censurivern från dom stora tidningarna drivas i tysthet. Man plockar helt sonika bort kommentar som inte främjar journalistens tes, men håller också käft om det.

Ibland tar tidningarna bort kommentarfunktion helt och hållet för att slippa ”näthatet”.
Man tolererar INGA kommentarer eftersom att man vet att huvudparten av dessa kommer att vara kritiska till det som journalisten har författat.

Efteråt kan man lyfta fram en eller två att dessa kommentarer (av ett tusental) och i en följande debattartikel hävda att dessa handplockade exempel (gärna innehållande mordhot, hets mot folkgrupp etc) är någon slags måttstock på hur resterande kommentarer såg ut innan man rensades bort dessa.

Cachade sidor och print screens brukar dock visa en annan sanning: allt för ofta är det helt legitima inlägg som plockas bort. Anledningen till att dessa plockas bort är för att dom stör.
Dom är obekväma. Dom visar på sanningar som ingen vill ta i ens med tång.

Vissa frågor ska man ge faan i att ställa helt enkelt.

DN har dock valt att vara väldigt öppna med sin censur.
Hädan efter kommer inga kommenterar tillåtas under texter som rör invandring. Bara i undantagsfall kommer det sanktioneras. När vädret tillåter.

Häpp, så lätt är det alltså att strypa debatten!

DN hittar på nya förklaringar på gamla begrepp för att förklara den framväxande realist-rörelsen på Internet. Folk som framför avvikande åsikter om den förda invandringspolitiken blir nu mera benämnda som ”troll” jämte den tidigare så populära "högerextrem".

Den förklaring som DN ger till begreppet ”Troll” är fullständigt felaktig. Troll är inte en realist som publicerar uppgifter om en tantmisshandlare i Landskrona. Ett troll är någon som ljuger om sina åsikter. Ett troll är någon som roar sig själv med att se hur folk reagerar på dessa lögner.

Ett troll kan exempelvis vara någon som påstått sig ha tagit Carola i tvåan, eller som uppger sig heta Kjell Levén när det i själva verket är Johan Rheborg som sitter på andra sidan skärmen.

Jag antar att jag är ett av dessa ansiktslösa mobb-troll? Jag har förvisso inte skrivit något om händelserna i Landskrona, men självklart, jag är organiserad: Får en summa från SD direkt in på kontot varje månad för att driva mitt värv. Och så har jag tusen pseudonymer också…

Eller? Näe, så är det naturligtvis inte.

Det finns dock många som tycks tro att det går till så: att vi sitter i underjordiska källare och messar varandra så fort en ny poll dyker upp på aftonbladet.se.
DN har ju till och med genom en professor på Södertörns högskola hittat en kanadensisk studie som stöder den tanken. Men om vi ska vara ärliga så, NEJ, alltså NEJ. Det är inte så det går till.

Det finns en alldeles uppenbar anledning till att vara anonym. Det handlar inte om att argumenten skulle tryta, det handlar om säkerhet: att man faktiskt i denna demokrati riskerar att straffas ut från samhällets gemenskap om man står för sina åsikter. Man riskerar vänskaper, jobb, man kan uteslutas av facket, man riskerar att utsättas för våld etc.

Och naturligtvis uttrycker vi oss oproportionerligt mycket också. Det har också en naturlig orsak: Det blir gärna så om man motarbetas jämt och ständigt. Censurivern är på inget sätt något nytt och därför kommer våra röster bara växa sig starkare för varje dag. Och vi kommer breddas också. Realismen som i dag kanske främst är en högerföreteelse kommer få spridning även bland socialister likt mig själv. När folk inser att pseudonymer som ”ungdomsgäng” och ”stökiga förorter” till slut blir för uppenbara så kommer någon plötsligt säga det rakt ut. Korrektion: Jag har det senaste åren varit med om många händelser, framför allt i jobbsammanhang där timida kvinnor helt plötsligt får nog och bara spytt ut osorterat HAT och rasistisk sörja.

Det är naturligtvis inte optimalt, men stigmatiseringen gör människor till tryckkokare. Att vara tonåring i dag och jämt knuffa undan det man verkligen känner måste vara ett rent HELVETE.

En användare på Flashback, Worm, skrev något väldigt intressant som satte fingret på den här stigmatiseringen. Han beskrev hur han gick för att demonstrera mot Moskébygget på Hisingen i Göteborg. Han satte på sig sina finaste kläder, spänd och lite nervös. Han upprepade argumenten för sig själv i huvudet utifall han skulle få några frågor från pressen.

Det var första gången som han visade sina åsikter utåt på det sättet. När han kom fram till demonstrationen blev han dock djupt besviken. Demonstranterna var ett knappt hundratal. Det var i stort sett bara WT-moppekillar runt omkring honom: folk som han föraktade. Det var kängor och rakade skallar. Worm kände sig som en udda fågel i det lilla sällskapet där han stod iförd sin ljusa skinkavaj.
Det förakt som han kände till dom han delade åsikt med översteg nästan ogillandet till moskébygget. Dessa epa-traktorkörande människor kunde ju ingenting om politik…
Vad gjorde han egentligen där?

När den 500 starka talkören från AFA och RF började skandera ”Inga rasister på våra gator!” så satte sig Worm på trottoaren ett femtontal meter bort från övriga demonstranter.
Han kände egentligen inte igen sig i orden dom skrek, men han kände ändå skuld med tanke på vilka som stod där i hans närhet. Han kände att han själv betrakades som en sån där okunnig idiot som bara hatade utan orsak: en del av en mobb...

Man kan tänka sig att det blev första och sista gången som Worm gick på en dylik demonstration.

Anledningen till att jag återger lite av det som var andemeningen från Worms inlägg är för att det väldigt bra sätter fingret på vad stigmatiseringen innebär: Vanligt folk vågar inte öppna truten. Folk vågar inte gå och demonstrera mot ett Moskébygge som sponsras med 63 sköna miljoner från Saudiarabien.

Att anta att dom som anser att moskébygget är fel, är fler än dom dryga 80 fordonskillar som Worm kunde räkna till är nog ingen djärv gissning.

Men i verkliga livet är offret för att vara öppen med sina åsikter ofta allt för stort. Det är egentligen bara dom som befinner sig längst ner på samhällstrappan som vågar göra sin röst hörd. Och så ett fåtal modiga då, som trots nederlag och konstiga blickar fortsätter med sitt ifrågasättande av exempelvis byggandet av moskéer med Wahabitisk inriktning.

Så ja, jag antar att Internet är den feges röst. Vi fega kommer öka för varje dag. Så länge som vi betecknas som en ansiktslös mobb av troll så kommer vi tvingas till att låta våra röster höras över Internet. Annars är väl alternativet att fortsätta vara den där tryckkokaren som plötsligt bubblar över och bränner stora fläckar över hela spishällen?

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/internet-uppsving-for-ultrahogern-1.1075039
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/har-du-mott-trollen-pa-natet-1.1076220

Thursday, April 8, 2010

Svensk humor knäcker arsle för att vi är så jävla ängsliga

I Aftonbladet skriver Martin Ezpeleta om bristen på humor i Sverige. Framför allt i vardagen saknas den. Det är för mycket svårmod och ängslighet. Vi tar oss själva på för stort allvar. Hans argumentation kretsar en del kring Filip Hammars utspel i Boston tea party där Filip kommenterade Silvias ”gjorda lökar” och det faktum att hon ser ut som en avdankad porrstjärna vars stiffa överklasstil hade gjort sig bra på Madame Tussaudes.

Martins har naturligtvis rätt: vi svenskar tar oss själva på för stort allvar.
Det är på gränsen till dårskap. Ibland slår det verkligen över också, då kan det bli dubbelmord och rollatorn in på bussen med blodstänk på jackan.
Svenskar är ett folk som gärna ”folkstormar”. Svenskar är ett folk som kan bli heligt förbannade för saker som saknar betydelse (läs vinnaren av Melodifestivalen).

Som exempel kan jag ta den tjej som jag hörde talandes med sin polare på tåget i morse. Hon spydde ut sin ilska över dom värdelösa saker som hon fått i födelsedagspresent. Hon hade önskat sig en brödrost: ändå hade hennes föräldrar haft den dåliga smaken att ge henne en kaffebryggare och en vattenkokare. Vad skulle hon med dom värdelösa sakerna till? Det var ju ett hån!

Så visst, det svenska svårmodet handlar inte alltid om DÖDEN eller Bergmanska demoner. Ibland är ångesten sprungen ur tråkiga presenter. ”Ååååhhhgggh! Jag som inte ens dricker bryggkaffe!” för att citera den unga damen…

Men en stark anledning till att svenskar inte skämtar är också för att vi inser våra begränsningar.
Det finns nämligen ett stort mått av modesthet hos svensken. Man gör ingenting halvdant.
Som Tintins skapare Hergé uttryckte saken ”den enda censur som borde vara tillåten är den av det medelmåttiga”.

Jag tror att svenskar i ganska stor utsträckning lever under den devisen när det gäller just humor. Gör man något så gör man det ordentligt. Dom människor som säger saker vars upplägg liknar en vits men som sedan saknar det vitala: punchlinen, borde faktiskt lära sig att knipa pajhålet!

Det är enbart irriterande med folk som försöker vara roliga men som inte förstått att humor är ett hantverk, en absolut vetenskap som det inte kan fuskas inom.

Det är den svenska humorn ett manifest till.
Hur många exempel behövs?
Hur många svenskar finns det egentligen som satsat ofantligt mycket tid på att förfina den konstform som vi kallar humor?

Nu blir den här texten lite av en ursäkt till att lista roliga svenskar, men jag hoppas att ni har överseende med detta. Jag håller nämligen på att sammanställa en lista över VÄRLDENS roligaste människor, men jag har medvetet valt att exkludera svenskar i den sammanställningen eftersom att dessa inte konkurrerar på jämbördiga villkor med en amerikan eller engelsman.

Det handlar helt enkelt om att svenskar har ett FÖRSPRÅNG i det att dom känner det svenska sinnet och dom högt ställda kvalitetskraven.

Svenskar är därför generellt sett roligare än sina engelsktalande kollegor.
I Sverige var det länge sedan det räckte med lustiga peruker och roliga dialekter (läsa Helt appropå och Nöjesmassakern). Vi har lämnat den ”internationella” humorn bakom oss (förutom på TV 4:a, i Örebro och på friluftsteatrar i Halland).

Jag slänger väl ut några namn på random:

Kristoffer Appelquist, Yngve Gamlin, Peter Apelgren, Peter Wahlbeck, Lasse O´Månsson, Nina Hemmingsson, Sara Granér, Henrik Schyffert, Mia Skäringer, Hasse och Tage, Claes Eriksson, Jan Rippe, Kerold Klang, Sissela Benn, Sissela Kyle, Martin Luuk, Anna Blomberg, Jonas Inde, Kalle Lind, Fredrik Lindström, Felix Herngren, Pontus Djanaieff, Fredrik Ljungberg (ej fotbollsspelaren), Alex Schulman, Anders Andersson (ej fotbollsspelaren), Jonas Sykfont, Moltas Eriksson, Jonathan Unge, Rolf Börjlind, Aron Flam, Peter Dalle, Ulla Skoog, Klara Zimmergren, Per Andersson, Lars Ekborg, Kjell Bergqvist, Fille och Big Fred, Anders och Måns, Fredrik och Filip, Hans Furuhagen, Robert Gustavsson, Leifi, Gösta Ekman, Beppe Wolgers, Kalle Sändare, Jan Stenmark, Martin Kellerman, Johan Rheborg etc.

Vanligt folk har vett att inte försöka sig på lustigheter, förutom Pjamas/Hey Baberiba-gänget då…


http://www.aftonbladet.se/debatt/kronikorer/martinezpeleta/article6906369.ab

Nalin Pekguls utspel i kvällens Aktuellt

Jag känner mig nödgad att skriva något om Nalins utspel om islamistiska extremister i Malmö.
Det är inte första gången som Nalin tar på sig rollen som sanningssägande whistle blower.
Hon gör det dock på ett så pass genomskinligt sätt att alla med ögon kan se att det är strategi från Socialdemokraternas sida.

Rädslan för SD blir större och större för varje dag hos dom etablerade partierna.
I det läget behövs någon som med lugn stämma visar förståelse för den oro som folk känner inför det främmande.
Att lotten fallit på Nalin är inte speciellt förvånande. Hon kan i egenskap av invandrare och muslim tala fritt om problemen. Hon är den som ska föra fram den Sverigedemokratiska retoriken utan att råka ut för repressalier.

Att det inte är Mona, eller nån annan svennebanan som tar upp frågan handlar helt enkelt om strategi. Och eftersom att debatten inte är mogen hos dom etablerade partierna så blir Nalins utspel inte mer än luftslott som aldrig kommer gå från ord till handling.

För jag menar, vad ska man med kunskapen om extremisters judefientlighet till om Mona, Fredrik och dom andra höjdarna inte ens vågar ta orden i sin mun?

När Nalin i sitt utspel börjar tala om en naivism som finns hos POLITIKERNA då brister det faktiskt för mig. Då börjar jag garva.

Tror hon på fullaste allvar att någon skulle missta henne för något annat än politisk elit?
Hennes sanningar är vatten värda så länge som ingen svensk kan ta hennes ord i sin mun utan att råka ut för spetälskebehandlingen.

Och hon visar ju ganska tydligt att så är fallet: Hennes retorik är som tagen direkt från Jimmie Åkessons privata anteckningsbok, ändå är hon tydlig med att fördöma Sverigedemokrater som extremister…

Hade Jimmie varit lika oaktsam i sina utspel: Om Jimmie hade sagt att islamister finns inom alla politiska partier, ja då hade Jimmie tvingats till avbön.

Sanningen är ju den att när Jimmie får frågor om muslimer så måste han i varje andetag hävda att det inte gäller varje muslim. Och även fast han lyfter fram handfasta exempel på hur Sverige anpassar sig till krav från ENSKILDA muslimer så är det aldrig konkret nog. Det finns alltid ord som kan vändas på. Formuleringar som kan misstolkas.

I Nalins fall så räcker hennes hårfärg som alibi. Hon behöver inte konkretisera. Hon är fri att kritisera hur mycket hon vill utan att det får några konsekvenser. Hennes ord kommer naturligtvis aldrig leda till något. Det är inte avsikten heller. Hennes roll är att säga det som ingen törs säga, och så ska det också förbli!

Wednesday, April 7, 2010

Varför finns det så många ryska MILF: s i Stockholm?

Jag är inte ute i Stockholms nattliv speciellt ofta, inte i daglivet heller, men nästan varje gång som jag åker kollektivtrafik innan/efter rusningstid så ser jag ryssar.
Korrektion, det är kanske inte ryssar i egentlig mening, men språket dom talar låter som ryska i alla fall.
Mer troligt rör det sig om Ukrainare.
Enligt migrationsverket tilldelades 1698 Ukrainare uppehållstillstånd bara under 2009.

Det hade varit enkelt att slå bort den ”ryska” närvaron som ett ickeproblem. Detta är i mångt och mycket ett lättintegrerat folk (även om den organiserade brottsligheten är ett problem för dom som befinner sig i den världen). Det hade varit lätt att acceptera det då många av kvinnorna har klara MILF-kvaliteter!

Men faktiskt, att Sverige tar emot tusentals Ukrainare, Indier och Thailändare varje år sätter fingret på ett problem i den nya liberala Sverige.

Med öppna gränser så sätter man konkurrensen ur spel. Att det var en ”ryska” som städade bort bajset från Unsgaards trapp känns inte som en slump.

Anledningen till att vi har en massa ”ryssar” och asiater i Sverige som aldrig sett ett krig måste ju bero på att man medvetet vill få ner löner: skapa ett tjänstesamhälle där rikt folk kan få sitt arsle rakat och tvättat för en billig penning och sedan få en massage med happy ending hos en Thailändska? Någon annan anledning kan det väl inte finnas till denna samhällsutveckling?

Jag vet att det är meningen att man ska tacka och bocka. Vara jävligt glad över att slippa skitjobbet, men när vi har en arbetslöshet på ca 10% så får jag faktiskt en ganska fadd smak i munnen.
Jag skiter uppriktigt talat i om den där städerskan från Chile är superduktig och lättintegrerad: det där städjobbet vore bättre att ge till någon som gått arbetslös dom senaste femton åren.

Men alltså, denna arbetskraftsinvandring har satt konkurrensen ur spel. I dag kan en städfirma inte anställa svenskar, eller invandrare (som bott i Sverige i flera år). Inte för att det omöjligt att få svenskar och invandrare att ta så skitiga jobb, utan för att det alltid finns arbetskraftsinvandrare som är beredda att göra jobbet billigare.

Helt plötsligt förstår man ivern hos dom etablerade partierna när det gäller expandering av EU. Det finns ju hur många potentiella slavar som helst att hämta från länder som Rumänien och Turkiet!

Migrationsverkets siffror om arbetstillstånd under 2009 är ganska talande. Det handlar inte om att ta in folk som ska göra jobb som det råder arbetskraftsbrist inom. Det handlar inte om att ta in folk som besitter kompetens som saknas i Sverige, utan det är i mångt och mycket en omskrivning av en person som vill få det lite bättre ekonomiskt än i sitt hemland. Kanske få lite pengar över att skicka till släkten. Jobba svart om möjligt.
Kanske bo i en container och plocka bär i dom norrländska skogarna?
Eller varför inte städa på McDonalds för en sådär 25 pix i timmen...

14 356 personer tilldelades arbetstillstånd i Sverige under 2009. Flest beviljades inom kategorin ”arbete utan krav på särskild yrkesutbildning” (7933 personer).

Topp fem yrken som dessa arbetskraftinvandrare sökte tjänst inom var:
1. Medhjälp inom jordbruk, trädgård, skogsbruk och fisk (7254 personer)
2. Systemvetare och programmerare (1611 personer)
3. (755 personer) –Japp, denna kategori saknar namn…
4. Kockar, kokerskor (736 personer)
5. Köks- och restaurangbiträden (236 personer)

Vad är meningen med denna globala rörlighet?

Jag vet ju svaret förstås, men det är ju helt vansinnigt. Ska arbetslösa i Sverige bli så desperata att dom är beredd att konkurrera med bärplockande thailändare, är det som är poängen?
Olönsamma företag som inte kan konkurrera utan lönedumpningar och skattesubventioner borde naturligtvis självdö. Jag vill inte att ”ryssar” kommer hit för att uppehålla denna våta liberala dröm!

Det är inte "ryssarnas" fel. Deras agerande är klanderfritt. Men att dom välkomnas som en "hjälp" är ett hån mot alla dom som är arbetslösa i Sverige.