Sunday, June 27, 2010

ECW

Jag har länge haft tanken att jag borde skriva en text om min kärlek till wrestlingen.
Varje gång som jag påbörjat arbetet så har jag kommit fram till att det blir för stort. För oöverskådligt.
Det går helt enkelt inte att skriva en kort och koncis text om ett ämne som har en sådan bredd. Att ens försöka förklara dom olika stilarna av brottning skulle kräva ett utrymme som ingen oinsatt människa skulle orka med att läsa.

Jag vet inte ens om det är möjligt att förklara. För dom flesta är Wrestling den där plastiga fejkbrottningen som visas på TV, men sanningen är att det är långt mer än så. Det finns en själ, en kamratskap, ett självuppoffrande som man inte kan förstå utan inblick i det vi kallar ”indie wrestling”.
”Indie” i detta fall representerar samma sak som det gör inom musiken, det vill säga ”independent”.
I dom små förbunden hittar man i min mening wrestlingens verkliga själ.

I den här texten har jag valt att koncentrera mig på ETT av dessa småförbund: ECW.
Det föll sig logiskt att skriva om ECW då det var detta förbund som fick mig att bli intresserad av wrestling på allvar. Det är dessutom en historia som rymmer en David/Goliat-berättelse som jag hoppas kan väcka intresse hos den som inte vet något om wrestling men som är nyfiken på att lära sig mer.

Eastern Championship Wrestling (ECW) startade 1992. Det var ett av många småförbund som var inordnade i det landsomfattade samlingsförbundet NWA (National Wrestling alliance).

Fram till 60-talet var Wrestlingen indelad på det sättet att lokala förbund turades om att få tilldelat utmanare till världsmästartiteln (NWA-titeln).

Wrestlingstjärnor åkte runt i landet under NWA-flagg och gjorde gästspel i dom olika lokala förbunden. Detta var en väldigt demokratisk och rättvis ordning.
Men allt ändrades när WWF (World wrestling federation) äntrade arenan.

WWF (sedermera WWE) är det som dom flesta känner igen från TV, dom äger i stort sett allt i den här branschen. WWF: s Ordförande Vince McMahon gjorde med införandet av landstäckande TV-sändningar att många småförbund gick i graven. Många förbund köptes upp av WWF och dom små förbunden dränerades på talang.

Tidigare starka lokala förbund som hade lyckats dra tusentals besökare varje vecka (I Dallas, Memphis etc) klarade inte av konkurrensen från stjärnorna på TV och fick antingen gå ner i skala eller lägga ner.

1988 kom nästa slag mot småförbunden. Då kom Miljardären Ted Turner in i branschen och skapade ytterligare ett gigantiskt förbund WCW (World Championship Wrestling).

Denna gången var det ägarna bakom NWA själva som sålde ut sina lokala förbund genom att skriva på ett avtal om att dom inte skulle konkurrera med WCW.

Det som återstod efter WWF och WCW: s plundringar var alltså små obetydliga förbund som ECW, och ett NWA som helt hade förlorat sin makt.

I en svettig gympasal inför ett hundratal entusiaster kämpade man envist på medan WWF och WCW visade upp sina ”Superstars” på TV.

Tod Gordon, ECW: s ägare insåg att något behövde göras och tog in en ung talangbokare vid namn Paul Heyman. Detta visade sig vara ett smart drag. Paul hade tidigare arbetat för WCW och HATADE allt som Ted Turner och hans företag stod för. Han hatade säkert WWF också, men eftersom att han ännu inte bränt sina broar där, så valde han att inte göra sig ovän med dom.

Pauls ideér var inspirerade av grungen. Han ville få fram det som var äkta och som kändes på riktigt. Han ville få bort töntiga karaktärer som dvärgar, clowner och överviktiga Elvis kopior. Han ville att brottningen skulle kännas i magen. Han anammade mycket av punkens ideal i brottningen.

Pauls influens på förbundet märktes ganska snart. Han hade verkligen ett öga för talanger, och gamla ikoner från NWA: s glansdagar som Jimmy Snuka, Terry och Dory Funk fick snart sällskap av nya misfits som Sandman, Sabu, Rob van Damm och Tazz etc.

Det mest avgörande datumet i ECW: s historia var den 27:e augusti 1994. Avtalet mellan WCW och NWA om konkurrensförbud var över och en NWA-titelmatchen skulle hållas i ECW:s regi.

Vad som hände den kvällen i Philadelphia var regisserat av Tod Gordon och Paul Heyman tillsammans.

Matchen hölls mellan brottarna 2 Cold Scorpio och Shane Douglas. När Douglas vunnit matchen så kastade han NWA: s titelbälte på marken och deklarerade att han inte kunde känna någon stolthet över att äga ett bälte från ett förbund som varit helt dött i sju år. Sedan slog han fast att Eastern Championship Wrestling numera skulle gå under namnet Extreme Championship Wrestling, och att samarbetet med NWA nu var helt över.

Det fanns egentligen inte så mycket mer att orda om i den saken. NWA-titeln blev vakant och fortsatte sin obetydliga existens. EXTREME Championship Wrestling fortsatte dock framåt mot nya mål.

Det som var speciellt i Paul Heymans filosofi var inte bara hardcore-inslagen i matcherna. Wrestlare som Terry Funk, Mick Foley, Sabu etc hade alla varit i Japan och brottats i förbund som IWA och FMW. I Japan hade det sedan det tidiga 90-talet blivit väldigt populärt med death matches: matcher som inkluderade inslag som eld, taggtråd och glas.

Paul anammade en del av dessa inslag men ville även behålla balansen och premierade därför dom brottningsskickliga wrestlarna. Kort sagt, ECW blev en smältdegel av det bästa från alla världar. Mexikansk lucha libre-brottning med små högflygande brottare blandades med japansk hardcore.

Till detta tillsattes även ett mått av äkthet i promos och storylines.
I ECW fanns det ingen plats för ”cowboys”, ”clowner” eller ”sumobrottare”.
I ECW byggde brottarna sina karaktärer på hur dom var i verkligheten.
Var man en suput i verkligheten (vilket många i ECW var, så var man det även i ringen).

Matcherna, karaktärerna, känslorna: allt skulle vara så äkta som det bara var möjligt.

Det nya extrema ECW hade gått från ett förbund som lockade barnfamiljer, till att bli ett förbund med vuxna män som fans. 18-35-åringar attraherades av dom långa, tekniska, blodiga matcherna.

Bland fansen började en slags fanatism spridas, och matcherna som sändes på lokal-TV fick spridning genom kopierade VHS-band över hela landet (det här var alltså innan Internets stora genomslag).

Publiken började skandera ord som ”EC-dubb!” och ”Holly shit!” när något extraordinärt inträffade i den lilla bingo hallen i Philadelphia. När publiken såg något dom inte gillade så skrek dom ”boring!” ”you can’t wrestle!” eller ”you suck!”.

Dom negativa orden hade publiken ingen större användning av förrän 1995 då WWF tog sin show till Philalephia och där anordnade turneringen ”King of the ring”.
Dom etablerade stjärnorna som var vana vid att mötas av applåder och hurrarop bemöttes plötsligt med ett kompakt HAT. ECW-Ramsorna ekade över arenan när Mabel och Savio Vega påbörjade sin trötta WWF-show.

Vince McMahon, WWF: s Ordförande har alltid haft näsa för affärer, och han insåg ganska snabbt att ECW: s popularitet kunde användas till hans fördel. Dels såg han en potential hos många av wrestlarna i ECW och han vill inte gärna förlora dom till Ted Turners WCW,

Det Vince gjorde kan tyckas korkat, men han välkomnade in ECW in i prime time TV. Från 1996-1997 gjorde ECW: s stjärnor en rad gästframträdanden i WWF: s TV-sändningar.

När WWF sände galor från Philapelphia så bjöds hängivna ECW-fans in för att låta sitt hat gentemot WWF-brottarna höras. ECW var den hårda, ruffa kusinen från landet som var kantigare, elakare.
Detta var en Win-win situation för både Vince och Paul Heyman: ECW fick nationell spridning av sitt budskap och WWF vann en ny publik som tidigare hade ratat den tillrättalagda och mesiga WWF-brottningen.

ECW: s påverkan på branschen var stor. Både WWF och WCW började arrangera matcher med tekniska och extrema moment. Tittarsiffrorna för Wrestling som helhet slog i taket och många vill tillskriva denna tid den gyllene eran inom wrestlingen.

I och med att ECW hade börjat synas började även ett uppsving för deras Pay per view galor och man började föra samtal om nationella avtal för TV-sändningar.

Men trots att ECW: s produkt hade stor potential så var det svårt att få till ett avtal. Många tvekade om det skulle finnas utrymme för tre rikstäckande förbund. Dessutom hade många av ECW: s forna stjärnor nu fått jobb inom WWF och WCW.

Man tecknade visserligen ett avtal med kanalen TNN till slut, men äventyret där blev kortvarigt. Showen var visserligen rikstäckande och genererade dom högsta tittarsiffrorna i TNN: s historia. Men ändå, kanalen hade dålig spridning och budgeten var extremt liten.

Paul förväntades göra en ECW-show varje vecka, lika spektakulär som den hos WWF och WCW fast till en tiondel av kostnaden.
Detta samtidigt som dom större förbunden lockade hans brottare med sedelbuntar som ECW inte kunde förmå matcha.

Flykten av brottare och oförmågan att knyta upp ett avtal som hade en rimlig ekonomisk kalkyl var det som slutligen gjorde att ECW gick i graven.
Sanningen var den att Paul Heyman på slutet inte hade råd att betala ut löner till sina anställda. Checkar som skickades ut saknade täckning.

Men helt slut var det faktiskt inte.
Vince köpte upp namnet och tog in ECW som ett varumärke inom WWF.
Två fantastiska pay per view följde (One night stand 2005, One night stand 2006) där ECW-publiken verkligen visade vad ECW betydde.

Tyvärr följde sedan fyra år av ren tortyr för alla ECW-fans. Vince körde namnet ECW i botten genom att göra sig av med i stort sett alla brottare som varit med från ECW-tiden. Ersättarna som kom in hade ingenting med ECW: s tradition av äkthet att göra. Brottningen blev familjeorienterad och tillrättalagd igen.

2010 valde Vince slutligen att lägga ner ECW.

Lite blandade ögonblick i den tidiga ECW-historien:


WWE/F-brottaren John Cena får ett varmt mottagande från ECW-publiken:


Lucha libre match mellan Psicosis och Rey Mysterio Jr:


Hardcorematch mellan Sabu och The Sandman (Varning utfärdad till dom som är känsliga för blod):


Saturday, June 26, 2010

Den smygkommunistiska PK-vänsterpyramiden av Pontus Lundkvist

Jag skrattade så jag grät när jag såg denna teckning i tidskriften Galago. Självklart förstår jag att Pontus med teckningen vill göra sig lustig över sådana som mig. Det spelar ingen roll. Jag skrattar bara åt det. Bilden av Promoe där han sitter på toppen av pyramiden som en bajsande, ond Jesus får mig att bryta ihop av skratt!

Pontus serie om Kommentarfältherrarna (en serie som handlar om anonyma män som skriver kommentarer på kvällstidningarnas nätupplagor) var en av få ljusglimtar i Galagos Valspecial. I övrigt var det ganska blodfattigt.

Det känns som om vänstern, i den mån folk i alternativa kretsar ännu tillskriver sig det epitet har tappat sina illusioner om en fungerande mångkultur. När Johan Jergner Ekervik (typiskt Nöjesguiden-namn) i samma nummer av Galago framställer SD som ett parti som halshugger veganer som anordnar filmkvällar så känns det varken träffande eller ens provocerande. Det blir liksom ett slag rakt ut i tomma luften.

Pontus serie är dock på pricken. Kommentarfältherrarna existerar i allra högsta grad. PK-vänsterpyramiden kunde varit plockad direkt från Flashback eller Jan Millds Vitbok. Man kan tycka att den samhällsbeskrivningen är rätt, eller fel. Men den existerar i allra högsta grad.

Saturday, June 19, 2010

Rättshaverist? -Javisst!

Jag blev kallad för rättshaverist i dag. Måste säga att jag känner mig ganska bekväm med det epitetet. Speciellt då en dag som denna då politikerna går man ur huse för att gå på Kungligt bröllop.

Den enda politikern som hade vett att stanna hemma var Ohly, men han lät å andra sidan sin frånvaro bli till sketcher från SVT: s bröllopssändningar…

Det är väääldigt mycket bröd och skådespel just nu. I dagarna presenterade partiledarna även sina spellistor på Spotify(!).

Maud Olofsson lyssnar visst på Frida Hyvönen och Mando diao…
Det är nästan så att man skulle kunna missta henne för en hipster på Söder.

Dom andra politikernas listor fortsätter i samma stil. Det är idel frän, ny indie, gärna svenskt naturligtvis. Man märker att PR-människorna jobbat på högvarv.

Den enda politiker som hade vett att avstå från att presentera någon lista var Reinfeldt, men han har å andra sidan Da Buzz som favoritband, så han kommer heller inte undan skammen.

Är det konstigt att man blir rättshaverist i ett samhälle som fullständigt havererat:
Ett samhälle där politiker ser det till sin uppgift att mingla med kungligheter framför att göra något åt dom förorter som faktiskt brinner i detta nu?

Så, ja, jag är rättshaverist. Till och med stolt sådan.

Sunday, June 13, 2010

Raljerande och projicerande om upplysthet

Om man tänker att upplystheten är en slags vippbräda som ständigt skiftar tyngdpunkt så måste det väl någon gång ha funnits en jämvikt, då sanningen var som mest sann? En tid då sanningen i högst grad nådde fram till den stora massan? En tid då vi var som mest upplysta. Eller?

70-talets barnböcker ter sig naturligtvis vänsterextrema och löjliga i våra moderna ögon. Var och var annan bok handlade om daghem, alkoholister, neurosedynskadade barn i Kambodja, uttråkade barn i Tjeckoslovakien etc.

Det var en annan tid, ett annat språk, andra ideal, annan etik.
Dom vuxna trodde naturligtvis att dom gjorde gott när dom skyddade oss barn från satellitkanaler och hemska amerikanska serietidningar.

Man var naturligtvis inte ond när man talade om videovåld och USA: s härjningar i Indokina –Det var bara det att det gick inflation i hatet mot den vita mannen och dennes gärningar.

80-talet kan på ytan sett se mer frihetligt ut, men fortsatt var Sverige ett land där barn i stort sett matades med samma ”sanningar” som tidigare.
En TV-kanal hade blivit två.
Tråkiga barnprogram om pannkakor och strumpor med pärlögon ersattes av neonfärgade benvärmare och Björn Skifs-komedier.

Viljan att förändra samhället hade ersatts med axelvaddar och ytlighet.
På 80-tal gick det inflation i självförverkligande och egoism.

Inte konstigt då att 90-talet blev en sådan omvälvning. En ekonomisk kris gjorde sitt. Och en påbörjad massinvandring hjälpte naturligtvis också till.

Klyftor. Arbetslöshet. Håglöshet.
Människor började tappa sin illusioner.

Trots detta ville sig inte riktigt något hända. Folk var stagnerade. Rädda. Ville inte tappa ansiktet. Vågade inte vara politiska. Man staplade hellre drickabackar än talade sanning.

90-talet var aldrig politiskt på annat än det personliga planet. Man brydde sig tji om Jugoslavien samtidigt som man gjorde ett statement genom att vägra äta kött.

Om man tyckte att det fanns problem i samhället så protesterade man genom att vara emo och nedstämd.
Färgade håret svart, satte stjärnor under ögonen och kallade sig själv för vänster. En ursäkt för att få bära scchnyga Converse med Kent-citat.

På 90-talet så fanns det inget ämne stort nog att inte skämta bort.
80-talet hade effektivt suddat ut all vilja att förändra saker.

90-talet splittrade folk. Det skapades vi och dom. Att 90-talet producerade både Lasermannen och begreppet ”kickers” känns naturligt.

Man var en INDIVID mer än något annat på 90-talet. Inte likriktig.

Om 90-talet var extremt splittrat är det ingenting mot 00-talet. Vad har 00-talet gett oss? Ett håglöst krig mot terrorismen. Hormode och en ambition att vara oinsatt och dåligt påläst. En önskan att vara dum i huvudet rent ut sagt.

Och å andra sidan, ett totalt fritt Internet där lögner avslöjas ett musklick bort.

Trots det går propagandan het. Medierna vet att folk inte orkar kolla källor. Det politiska engagemanget sträcker sig sällan längre än till att starta en facebookgrupp, eller skriva hätska anonyma kommentarer på diverse bloggar.

Det ”fria” har lett till att folk kan hävda vad som helst. Man kan mobbas på distans. Hot om våld leder till att folk börjar skriva under pseudonym. Om någon sticker ut så kan IP-adressen skickas till AFA eller arbetsgivare. Statens övervakning är ingenting mot det Internetkrig som förs av privatpersoner.

Den moderna människan i Sverige är ett resultat av alla dessa tidigare epoker. Vi har en gnagande skuldkänsla över allt ont vi gjort och samtidigt är ytligheten och pengaflashandet totalt. Framgång mäts i hur liten mobiltelefon man har, och hur många apps den har.

Det som har lärts ut under dessa tidigare epoker har naturligtvis satt sina spår. Journalistkåren är ett utmärkt exempel på detta. Enligt boken ”Den svenska journalistkåren” så föredrar 73% av dom journalister som bevakar politik och samhälle vänstern (13 procent v, 30 procent s och 30 procent de gröna).

Samtidigt har 80-talets individualism och självförverkligande också spelat in. Framgång mäts av bostadsort och hur fräck Espressomaskin man har. I Skärholmen finns det 2 journalister per 1000 hushåll medan motsvarande siffra är 28 på västra Södermalm, enligt Kerstin Ekbergs undersökning ”Här bor journalisterna” från 2007.

Lite halvt relaterat så läste jag häromdagen Aftonbladets ”vi fem”. Frågan som ställdes var om förtroendet för Röda korset var förbrukat? En kvinna i trettioårsåldern svarade ”Nej, jag har aldrig haft något förtroende för vita medelålders män”.

Det som är uppenbart med uttalandet är med vilken lätthet det kan sägas. Det är en ofarlig klyscha. Och ja, vid nästa parmiddag så kan ni ju testa att vända på begreppet och säga att ditt förtroende för ”Svarta unga kvinnor aldrig varit stort”. Och då menar jag säga det och verkligen mena det, inte ursäkta sig med någon slags nittiotals ironi.

Att denna thirty-something-kvinna arbetade med något individualistiskt som ”Webbdesigner” känns också mitt i prick. Det skulle liksom inte kunna vara mer klyschigt.

Att den ”vita medelålders mannen” är hennes egen far är också en aspekt som man glömmer. Den ”vita medelålders man” som hennes medvetna vänsterpappa talade om på 80-talet har ju nu blivit HAN.

Det är samma sak som när gamla sossar går och protesterar mot ”etablissemanget” på 1 Maj, det är liksom som att demonstrera mot sig själv.

Eller som när gamla hårdrocksrävar pratar om ”tråkiga gubbar”, när ”tråkiga gubbar” generellt sett gillar samma tråkiga gubbrock som den ”rebelliska” hårdrockaren. Vilket dilemma!

Men fanns det då ingen tid då kunskap faktiskt premierades? Fanns det ingen tid då det faktiskt fanns någon slags balans?

Jo, det fanns det naturligtvis.
Det blomstrande 50- och 60-talet. Välfärdsåren, efterkrigstiden.

När folk, likt exempelvis Kalle Lind (bloggen ”En man med skägg”) gör sig lustig över nostalgiker så nämner han att man i alla tider sagt att det var bättre förr. ”Det var bättre förr” är ett uttryck som är lika lätt att håna som medelålders vita män. Det finns liksom inget motstånd där.

Men tänk om det är sant då? Tänk om lärdomarna från andra världskriget faktiskt gjorde oss till bättre människor?
Tänk om den romantiska bilden av gentlemannen med Oxford-engelskan och tweedkostymen är mer än en ogrundad uppfattning? Att den människan faktiskt var BÄTTRE än sin 30-talslike i ridstövlar?

Att det faktiskt finns något att hämta där.

Jag menar, det är inte ens nostalgi för min egen del eftersom att jag inte ens var född då.

För första gången kunde arbetarsöner och arbetardöttrar läsa vidare på högskola. I USA hade man medborgarrättsrörelsen.
Ungdomar fick sin egen kultur.
Västländerna lämnade sin kolonier.

Vi hade Du-reformen i Sverige. Vi hade ett sunt utbyte med andra kulturer genom arbetskraftsinvandring.

Vi började få så pass stort välstånd att vi kunde åka på charter.
Vi intresserade oss för andra länder. Industrin växte sig stor. Vi klättrade till en första plats på välståndslistan.

Jag vägrar se det som nostalgi. Det är fakta. Vi var bättre människor då. Mer upplysta.

Hey Dolly (En slags bokrecension)

Amanda Svenssons bok ”Hey Dolly” är inte ny, men jag läser långsamt och boken har stått i mer än ett år i min bokhylla innan jag äntligen tog ner den häromdagen.

Jag tror det tog två timmar att läsa boken. Max.
Exemplariskt. Längre än så här borde ingen bok vara.
Hade alla följt detta exempel så hade jag kunnat läsa mer, då hade min oändliga Mare Kandre-bok som jag haft i ryggan i fem månader varit utläst vid det här laget…

Hey Dolly handlar om Dolly. Dolly är en fantastisk tjej. Egensinnig. Äkta. Galen. Hon har råd att vara det, hennes bakgrund tillåter henne det.

Nu blandar jag ihop verklighet och fiktion, men det underlättar naturligtvis att Amanda Svenssons pappa är en känd och välrenommerad kulturjournalist.
Amanda hade naturligtvis hatat det konstaterandet, jag också, Dolly tre, men det måste nästan sägas eftersom att man annars knappt kan tro att det är sant. Jag menar, hur är det möjligt att någon som är född 1987 kan skriva en bok med refererelser till Morrissey, Karin Boye och Tage Danielsson?

Är det någon slags trick?
Ibland under läsningen så undrar man om man är man med i Truman show?

Ser hon mig nu? Genomskådar hon mig och min cineastiska sida? Är jag så lättläst? Är jag så klyschig? Självklart är jag det, och Amanda likaså.

Hey Dolly säger inte ALLT om mitt liv, men den säger något om mitt liv och det är gott nog. Det är väl den intellektuella medelklassbakgrunden som förenar. Bristen på respekt för orden.

Min metallicficklampa i bröstet lyser för människor som Amanda. Hon har sagt att hon vägrar bli en kulturkofta. Ärligt talat, det är ingen risk att hon hamnar där. Hon kommer garanterat dö innan hon blir Pete Townsend.

Amanda kommer att fortsätta skriva bra. Hon kommer fortsätta kunna grotta ner sig i ordvrängningar och frustande humor och ilska, i erotik och Tourettes-vindlar.
Jag litar på Amanda fullt ut. Hon kommer aldrig skriva en tjocktråkig bok som tynger min ryggsäck. Hon kommer fortsätta vara ljuset som aldrig dör ut.

Högtravande beröm? Japp, men boken, och Amanda, i all sin enkelhet förtjänar det.

http://www.expressen.se/kultur/1.1130632/amanda-svensson-hey-dolly
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/kritikerna-faller-for-dolly_1161731.svd
http://www.dn.se/dnbok/typiskt-00-tal-amanda-svensson-1.792347

Den lugnande tanken om att alla människor växer upp så småningom…

När jag var ung så fanns det en tanke som jag återkom till ganska ofta ”dom störiga ungdomarna kommer växa upp så småningom”.

Det var en tanke som jag upprepade för mig själv som ett mantra för att lugna min rädsla och hat. Tanken kändes också helt sann. Jag är säker på att den var sann.

På 80 och 90-talet var det klart som korvspad att 99 % av förortens ”kungar” så småningom skulle ta steget från drägg till vuxna: riktiga samhällsmedborgare.

För dom flesta var steget något som skedde redan i gymnasiet.
För några få höll det i sig något år ytterligare.
Det var dock oerhört ovanligt att se någon tjugo plussare som fortsatte sitt knivviftande kickersleverne.
Det var EXTREMT ovanligt att någon växte upp och blev en Denho Acar-typ.

Nu med upploppen i Rinkeby ser man dock en fruktansvärt hemsk trend på detta område: folk i tjugofemårsåldern som alltjämt ser sig själva som uttråkade tonåringar. Det gäller naturligtvis inte en majoritet, men ändå, tillräckligt många för att man ska kunna se att trenden är på uppgång.

Badr 25 år, deltog i kravallerna. Han säger i Metro att han och dom andra unga männen är i krig med polisen.

Anledningarna är dom gamla vanliga: vi har ingen lokal, det finns ingenting att göra. Fuck SL! Fuck Aina!

Dom två som gripits i samband med kravallerna är i tjugoårsåldern.
Tjugo! Unga vuxna.

Detta hade varit omöjligt på 90-talet i förorten som jag växte upp i. Det fanns inga tjugoåringar som gnällde på avsaknaden av fritidsgårdar, eller som var ledsna över att dom inte fick komma in på niornas skoldisco.

Tjugofem år!? Jag menar, har man ingen skam i kroppen?

Om man plågas av tristess som tjugoplussare så måste man kunna hantera det på ett annat sätt än genom våld mot polis, brandkår etc.

Tänk vad pinigt och gå omkring med oböjd keps, vita mjukisbyxor och hänga i centrum som VUXEN… Skämmes ta mej faan!

Monday, June 7, 2010

Reuters tar bort detaljer i foton

Reuters. Japp, bildbyrån med den mörka Hezbollywood-historiken är framme med sax och klister igen (ni som inte känner till kontroverserna kan göra en enkel googlesökning på ”Adnan Hajj”).

Israel kan drillen. Dom vet att trettiosekundersklipp som visar deras sida av saken är nog. Dom övriga timmarna på bandet behöver inte visas.
Dom kommer heller aldrig visas.

Dom vet, dom är proffs. Dom vet hur en slipsten ska dra.

Idioter på Reuters vet dock inte bättre än att försöka manipulera bilder som redan finns att tillgå i original på Internet. – Det är ett slag dömt att förlora.

Förstår dom inte att nätet är fullt av människor likt dom på bloggen Little green footballs http://littlegreenfootballs.com/weblog/ -Människor som har vanan inne, som luktar sig till lögner på en mil?

Det rör sig alltså inte om aktivister som manipulerar bilder i det här fallet, utan om en nyhetsbyrå som "snyggat upp bilder lite grann".

Jag önskar jag kunde säga att jag är förvånad. Men tyvärr, så här ser det ut i propagandakriget. Historien upprepar sig. Israel är selektiva utan att ljuga. Palestinavännerna är än mer selektiva. Och Reuters, ja dom manipulerar/suddar helt sonika ut sådant som inte passar in i deras världsbild.

Vi har sett det i Palestina. Vi har sett det i Libanon.

Det här blir också första gången som jag publicerar några bilder/videor från händelserna på Mavi Marmara på den här bloggen, och det av den enkla anledningen att enskilda bilder/30-sekundersklipp säger väldigt lite om händelsförloppet. Manipulerade bilder säger dock ALLT om vad personerna bakom har för agenda.

Original med kniv:
















Reuters croppade version utan kniv:















Original med kniv och blodpöl på räcket:
















Reuters croppade version utan kniv och blodpöl på räcket:














Förstoring av hand/kniv och blodpöl:




















En uppljusad version av bilden där man ser den skadade Israeliska soldaten:





















http://www.svd.se/nyheter/utrikes/nya-bildbevis-i-stormningen-av-ship-to-gaza_4832333.svd

Wednesday, June 2, 2010

Solklar juridik i Ship to Gaza?

Jag vill först och främst skriva att jag verkligen respekterar folk som är raka och ärliga i sin beskrivning av händelser. Jag behöver alls inte hålla med personerna i fråga, men det är bättre att folk skriver "sanningar” istället för att förvränga och antyda (vilket tyvärr är ganska vanligt, speciellt bland PK-människor).

Ett bra exempel på en person som jag respekterar är bloggaren Anders Svensson (zaramis.nu/blog). En upplyst herre som är tydlig och rak med sin agenda.

Tyvärr kan jag inte ha honom på min "blogg roll" eftersom att han censurerade den enda kommentar jag någonsin skrivit på hans blogg.
Synd tycker jag, men tyvärr ser det ut så på många bloggar (speciellt på vänsterbloggar).

Själv skulle jag aldrig censurera en kommentar från Anders, eftersom att jag vet att han lägger ner både tid och tankekraft på sina rader.

Anders är i alla fall väldigt rak och tydlig i sitt budskap: IDF-styrkan var att likna med pirater. Besättningen hade all rätt i världen att göra motstånd, ja, till och med döda soldaterna om så hade varit möjligt. IDF-styrkan å sin sida hade över huvud taget inte rätt att befinna sig där, och DÄRMED heller inte rätt att göra motstånd (ännu mindre skjuta ihjäl nio personer).

Jag gillar den uppriktigheten. Själv flummar jag gärna ut, men ett pragmatiskt sinne är inte alltid fel.

Man kan ju också se till den nytta som attacken gjorde: Egypten har nu öppnat sina gränser, det måste ju ses som en liten vinst för Palestinarörelsen?

Sedan att man efteråt märker att dom man hjälper (Hamas, IHH) ligger väldigt nära Mohammed Omar åsiktsmässigt får bli ett framtida problem att se pragmatiskt och realistiskt på…

Nåväl, som ren kontrast till Anders kan man ju nämna någon som Henning Mankell. Den mannen är synsk, har röntgenblick och mörkerseende. Imponerande, men inte särskilt trovärdigt. Han har dessutom superkoll på båtarnas last och kunde bedyra att det enda vapen dom hittade var hans rakhyvel… Japp, vi säger så.

Anders ärliga bild av händelsen är mycket sannare. Det är lättare att ta till sig den åsikten och att faktiskt respektera den. Frihetskampen får vara blodig. Måste vara blodig. Inget Gandhi-tjafs som dom tycks kört med på dom andra båtarna (av det lilla vi vet).

Samtidigt vet jag inte om det här med juridiken är så enkelt som alla försöker påskina? Ni får gärna hoppa på mig och säga emot om jag har fel någonstans, för min kunskap ligger på ren amatörnivå (om ens det).

Låt mig ge er ett litet exempel/dilemma.

I detta exempel använder jag mig av länderna Nord- och Sydkorea eftersom att det är mindre infekterat än konflikten mellan Palestina och Israel.

Tänk er en Sydkoreansk man, en snäll man som inte sett sin syster på trettio år sedan hon rövades bort till Nordkorea.
Han tar sin eka och börjar ro mot Nordkorea. Han är fast besluten att få träffa sin syster igen.

När han närmar sig land (men ännu befinner sig på internationellt vatten) så får han ett radioanrop (ja, vi får anta att ekan har en radio…). På radion ombeds han vända om eftersom att han snart äntrar Nordkoreanskt territorialvatten.

Sydkoreanen svarar desperat och med gråten i halsen att han inte tänker vända om, hans mål är fortsatt systern i Nordkorea.

Eftersom att Nordkorea och Sydkorea befinner sig i vapenvila så gäller regler för fredstid.

Viktigt att veta här är att OM Nordkorea och Sydkorea hade bedömts befinna sig i krig med varandra så hade Nordkorea i detta läge haft rätt att borda ekan och gå igenom Sydkoreanens packning och därefter förvisa honom tillbaka till sitt eget land (helt godtyckligt).

Om Sydkoreanen trots allt hade lyckats åka in på Nordkoreanskt vatten så hade Nordkorea haft rätt att använda dödligt våld.

Regler under krigstid är nämligen annorlunda än dom i fredstid.
Det räcker med att Nordkorea i det fallet hade befarat att deras gräns skulle KOMMA att överskridas för att dom skulle ha rätt att ingripa, ÄVEN på internationellt vatten.

För att koppla tillbaka lite till Israel-Palestinakonflikten så är det en konflikt som inte räknas som krig i FN: s tolkning av begreppet. I Israel är det dock helt givet ett krig, och Israel anser fortsatt att dom är i krig med arabländerna, förutom Jordanien och Egypten då som dom tecknat fredsavtal med.

Nord- och Sydkorea är inte heller i krig med varandra, det är bara relationerna som är lite frostiga…

Nåväl, Sydkoreanen fortsätter sin rodd. Innan han når Nordkoreanskt vatten så bordas han av en liten militärbåt. Ur båten, och ner i ekan hoppar en Nordkoreansk soldat. Han är tungt beväpnad.

Innan Nordkoreanen hunnit fråga vad lasten döljer (den innehåller bara kläder, mat och dylikt) så tar Sydkoreanen upp åran och svingar den mot Nordkoreanens huvud. Han är desperat. Han är beredd att dö för att träffa sin syster igen, han tänker inte vända om!

Dilemmat här blir nu om Nordkoreanen har rätt att slå tillbaka?
Eftersom att han slås och slås, och kommer slås ihjäl om han inte gör något så måste han ju nästan göra något, inte sant?
Eller ska han låta sig slås ihjäl?

Soldaten får tillslut upp pistolen och avfyrar den mot Sydkoreanen som träffas i hjärtat och dör.

Systern och brodern får aldrig träffa varandra. Alla gråter.

Vem har agerat i självförsvar i detta exempel?
Har bägge agerat i självförsvar?
Är det ens ett dilemma?

Att Nordkoreanen är den största skurken i dilemmat råder det ju inget tvivel om, iaf inte i juridisk, internationell mening (även om det på nationell nivå kan råda stort tvivel).

Jag menar, även fast vi låtsas att Nordkorea och Sydkorea är rörande överens om att deras konflikt är ett regelrätt krig så måste ju den typen av bedömningar komma från högre instanser, exempelvis FN. Inte sant?
Och till och med under krigstid är bara ett visst mått av våld som är tillåtet (vad som nu menas med det?).

Vi kan enas om att Nordkoreanen har gjort fel. Nästan alla skriver väl under på det?
Betyder det då att Sydkoreanens självförsvar är helt korrekt ur juridisk synvinkel?

Jag menar, nu är han ju död och får inte se sin älskade syster, men hade han rätt att slå soldaten med åran, om själva bordningen så var felaktig juridskt sett?

Jag är själv kass på juridik (vilket jag redan nämnt), men jag antar att det är samma problematik som om man utsätts för ett inbrott i sitt hem. Man har rätt att göra ett civilt gripande: att hålla kvar förbrytaren. Men sen? Slå honom? Slå honom innan han ens hunnit fråga var man har kassaskåpet?

Jag tror att det är ganska raka besked där: Man får inte bruka våld i det fallet.

Å andra sidan så kan man naturligtvis tycka att dilemmat hade kunnat undvikas. Om jag återigen går tillbaka till dom faktiska händelserna på Mavi Marmara så läste jag en smart, enkel sak som en Israel (vars namn jag glömt) hade att säga om händelsen. Han påpekade det självklara: all blodspillan hade kunnat undvikas om IDF istället för en bordning hade skjutit sönder båtarnas propellrar.

En pragmatisk lösning som jag gillar måste jag säga. Men, det är lätt att vara efterklok.

På dom andra båtarna är "dilemmat" mycket enklare, där använde IDF alldeles säkert övervåld och förnedrade metoder mot den till övervägande delen fredliga aktivister.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/pofessor-i-folkratt-israel-har-brutit-mot-internationell-ratt-1.1115594
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/israel-kan-havda-krigstillstand_4808411.svd

Tuesday, June 1, 2010

”De skjuter människor som sover”

Nu börjas det. Är ni beredda på anstormningen nu. Antydningar, rena lögner. Små ord som insinuerar.

Vad menar Henning Mankell med citatet ” Vi blir alltså anfallna klockan halv fem på morgonen av helikoptrar, speedboats, fartyg och massor av kommandosoldater som går ombord och kapar båt efter båt. De tvekar inte att använda dödligt våld. De skjuter människor som sover”.

Är det meningen att vi ska ta citatet ordagrant? Vi ska alltså tro att Henning Mankell (som befann sig på ett fartyg där inga människor dog) såg hur folk sköts när dom låg och sov i sina sängar?

Näe, han menar inte ordagrant. Han menar bara att det hade kunnat vara så…

Jag vet exakt vad han vill låta påskina, men det dödliga våldet såg han tji av och därför känns det ganska osmakligt att han vill låta påskina att han upplevde det.

Henning var aldrig illa ute.
Jag är säker på att Henning hade det bra på sin båt. Där fanns det ett stort utbud med sprit, något som inte finns på Mavi Marmara. Det var lite mer hardcore-islamister där. Att Henning inte såg några vapen på den båten han befann sig på kan mycket väl stämma, men det säger faktiskt ingenting om hur det faktiskt var på den drabbade båten.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7228659.ab

”Påstås visa”

Orden ”påstås visa” har använts flitigt i dag och i går. Det gäller bilderna som dom israeliska styrkorna IDF tog vid bordningen av Mavi Marmara.
Varför dom ”påstås visa” när uppgifter från motsatt sida presenteras som ren fakta är för mig ett mysterium?

Vad beror denna tveksamhet på?
Bilderna finns. Dom ljuger inte. Tvärtom, bilderna förmedlar exakt det som vi redan vet om en konflikt mellan dom som drivs av fanatism (vilken man kan anse vara befogad), och dom som drivs av en önskan att ge igen tiofalt om någon trampar på deras tår.

Hur över 80 % av Aftonbladets läsare kan vara så infernaliskt korkade att dom röstar på att bilderna är "fejk" är inget annat än sorgligt.

Inte konstigt att folk i det här landet är sådana konspirations-buffs. Man vill inte ha enkla svar. Det måste finnas något större, något mer komplicerat bakom.

Folk tror alltså på allvar att IDF skulle ha placerat ut slangbellor, fickknivar och allsköns järnrör för att få islamisterna att se militanta ut?

Vad sägs om nej.
Vad sägs om ett fett jävla NEJ!

Hade Israel velat få bra propagandabilder så hade dom naturligtvis visat bilder på raketer, gevär och handgranater. Men vet ni vad, några sådana fanns troligtvis inte i lasten, och därför kommer vi heller aldrig få se några sådana bilder.

Vad vi däremot kommer få se dom närmaste veckorna är "ögonvittnesskildringar" från folk som inte sett ett jota av oroligheterna, men som ändå känner till allt som har hänt.

Att Israel i detta nu "äger" mediebilden är högst temporärt. Vi kommer matas med historier om folk som känner nån, som känner nån som fått elchocker i genetalierna och som tvingades dricka sitt eget urin inför en skrattande fångvakt med ögonlapp.

Just wait and see...

Israel vet bättre än att ljuga på det sättet. Dom är bra på propaganda, men dom vet att Pallywood-ljug enbart kommer bita dom i arslet. Dom skulle avslöjas på ett kick. Så nä, dom använder kanaler som Memri istället för att framställa araben som galen.

Det är en väldigt effektiv form av propaganda. Man använder sig av riktiga klipp, från riktiga TV-program i mellanöstern. Man tar bara med dom värsta, mest göttiga exemplen naturligtvis. Det är långt ifrån en rättvis bild man målar upp.

Man skulle kunna tänka sig ett motsvarande scenario där någon framställer svenskar som galningar genom att sätta ihop collage med klipp från Big brother, Efterlyst, Hanna och Aschbergs program.

Vi skulle framstå som totala galningar!

Men photoshopande, placerande av bevis etc, sådant lämnas över med varm hand till skurkstater som Libanon, Hamas-styrda Gaza och Nordkorea.

Att IDF störde ut Mavi Marmaras satellit ser jag dock som självklart.
Man vill inte ha bilder på döda och skadade (speciellt inte eftersom att elitsoldaterna i IDF har en tendens att bli ganska sadistiska och hårdhänta i sådana situationer…). Man vill inte ha live-twittrande under en potentiellt blodig sammandrabbning.

För den risken måste IDF helt klart ha kalkylerat med.
Och det är ju därför det är så lätt att peka finger i den här konflikten:
Det som föranledde blodbadet var IDF: s agerande.
IDF ingrep på internationellt vatten. IDF bordade ett skepp som dom inte hade rätt att borda.

Att dom mötte motstånd från galna skägg på en av båtarna var inte förvånande. Det borde funnits med i deras beräkningar.

Man kan göra jämförelsen med Iran.
Tänk om Iran hade bordat ett engelskt fartyg på internationellt hav med dragna vapen (vilket dom visserligen gjort).
Inte faan hade omvärlden fördömt engelsmännen om dom hade gjort motstånd (ens med riktiga vapen, och inte sängstolpar som besättningen på Mavi Marmara).

Hur man än vrider och vänder på saken så är Israel ”ondskan”, och skurken i den här tragedin.
Det är dom som är dom kriminella mördarna.
Det är mot dom som kritiken skall riktas.

Att Carl Bildt är mycket tydligare än mig på den punkten ser jag enbart som positivt. Internationella regler ska faan i mig gälla!

Att islamisterna agerade som islamister är en ren bisak i sammanhanget.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/analys/wolfganghansson/article7224932.ab
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article7224706.ab
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/aktivister-fran-ship-to-gaza-ger-sin-version_4801781.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/sa-vill-israel-vinna-striden-om-opinionen_4800157.svd