Raljerande och projicerande om upplysthet

Om man tänker att upplystheten är en slags vippbräda som ständigt skiftar tyngdpunkt så måste det väl någon gång ha funnits en jämvikt, då sanningen var som mest sann? En tid då sanningen i högst grad nådde fram till den stora massan? En tid då vi var som mest upplysta. Eller?

70-talets barnböcker ter sig naturligtvis vänsterextrema och löjliga i våra moderna ögon. Var och var annan bok handlade om daghem, alkoholister, neurosedynskadade barn i Kambodja, uttråkade barn i Tjeckoslovakien etc.

Det var en annan tid, ett annat språk, andra ideal, annan etik.
Dom vuxna trodde naturligtvis att dom gjorde gott när dom skyddade oss barn från satellitkanaler och hemska amerikanska serietidningar.

Man var naturligtvis inte ond när man talade om videovåld och USA: s härjningar i Indokina –Det var bara det att det gick inflation i hatet mot den vita mannen och dennes gärningar.

80-talet kan på ytan sett se mer frihetligt ut, men fortsatt var Sverige ett land där barn i stort sett matades med samma ”sanningar” som tidigare.
En TV-kanal hade blivit två.
Tråkiga barnprogram om pannkakor och strumpor med pärlögon ersattes av neonfärgade benvärmare och Björn Skifs-komedier.

Viljan att förändra samhället hade ersatts med axelvaddar och ytlighet.
På 80-tal gick det inflation i självförverkligande och egoism.

Inte konstigt då att 90-talet blev en sådan omvälvning. En ekonomisk kris gjorde sitt. Och en påbörjad massinvandring hjälpte naturligtvis också till.

Klyftor. Arbetslöshet. Håglöshet.
Människor började tappa sin illusioner.

Trots detta ville sig inte riktigt något hända. Folk var stagnerade. Rädda. Ville inte tappa ansiktet. Vågade inte vara politiska. Man staplade hellre drickabackar än talade sanning.

90-talet var aldrig politiskt på annat än det personliga planet. Man brydde sig tji om Jugoslavien samtidigt som man gjorde ett statement genom att vägra äta kött.

Om man tyckte att det fanns problem i samhället så protesterade man genom att vara emo och nedstämd.
Färgade håret svart, satte stjärnor under ögonen och kallade sig själv för vänster. En ursäkt för att få bära scchnyga Converse med Kent-citat.

På 90-talet så fanns det inget ämne stort nog att inte skämta bort.
80-talet hade effektivt suddat ut all vilja att förändra saker.

90-talet splittrade folk. Det skapades vi och dom. Att 90-talet producerade både Lasermannen och begreppet ”kickers” känns naturligt.

Man var en INDIVID mer än något annat på 90-talet. Inte likriktig.

Om 90-talet var extremt splittrat är det ingenting mot 00-talet. Vad har 00-talet gett oss? Ett håglöst krig mot terrorismen. Hormode och en ambition att vara oinsatt och dåligt påläst. En önskan att vara dum i huvudet rent ut sagt.

Och å andra sidan, ett totalt fritt Internet där lögner avslöjas ett musklick bort.

Trots det går propagandan het. Medierna vet att folk inte orkar kolla källor. Det politiska engagemanget sträcker sig sällan längre än till att starta en facebookgrupp, eller skriva hätska anonyma kommentarer på diverse bloggar.

Det ”fria” har lett till att folk kan hävda vad som helst. Man kan mobbas på distans. Hot om våld leder till att folk börjar skriva under pseudonym. Om någon sticker ut så kan IP-adressen skickas till AFA eller arbetsgivare. Statens övervakning är ingenting mot det Internetkrig som förs av privatpersoner.

Den moderna människan i Sverige är ett resultat av alla dessa tidigare epoker. Vi har en gnagande skuldkänsla över allt ont vi gjort och samtidigt är ytligheten och pengaflashandet totalt. Framgång mäts i hur liten mobiltelefon man har, och hur många apps den har.

Det som har lärts ut under dessa tidigare epoker har naturligtvis satt sina spår. Journalistkåren är ett utmärkt exempel på detta. Enligt boken ”Den svenska journalistkåren” så föredrar 73% av dom journalister som bevakar politik och samhälle vänstern (13 procent v, 30 procent s och 30 procent de gröna).

Samtidigt har 80-talets individualism och självförverkligande också spelat in. Framgång mäts av bostadsort och hur fräck Espressomaskin man har. I Skärholmen finns det 2 journalister per 1000 hushåll medan motsvarande siffra är 28 på västra Södermalm, enligt Kerstin Ekbergs undersökning ”Här bor journalisterna” från 2007.

Lite halvt relaterat så läste jag häromdagen Aftonbladets ”vi fem”. Frågan som ställdes var om förtroendet för Röda korset var förbrukat? En kvinna i trettioårsåldern svarade ”Nej, jag har aldrig haft något förtroende för vita medelålders män”.

Det som är uppenbart med uttalandet är med vilken lätthet det kan sägas. Det är en ofarlig klyscha. Och ja, vid nästa parmiddag så kan ni ju testa att vända på begreppet och säga att ditt förtroende för ”Svarta unga kvinnor aldrig varit stort”. Och då menar jag säga det och verkligen mena det, inte ursäkta sig med någon slags nittiotals ironi.

Att denna thirty-something-kvinna arbetade med något individualistiskt som ”Webbdesigner” känns också mitt i prick. Det skulle liksom inte kunna vara mer klyschigt.

Att den ”vita medelålders mannen” är hennes egen far är också en aspekt som man glömmer. Den ”vita medelålders man” som hennes medvetna vänsterpappa talade om på 80-talet har ju nu blivit HAN.

Det är samma sak som när gamla sossar går och protesterar mot ”etablissemanget” på 1 Maj, det är liksom som att demonstrera mot sig själv.

Eller som när gamla hårdrocksrävar pratar om ”tråkiga gubbar”, när ”tråkiga gubbar” generellt sett gillar samma tråkiga gubbrock som den ”rebelliska” hårdrockaren. Vilket dilemma!

Men fanns det då ingen tid då kunskap faktiskt premierades? Fanns det ingen tid då det faktiskt fanns någon slags balans?

Jo, det fanns det naturligtvis.
Det blomstrande 50- och 60-talet. Välfärdsåren, efterkrigstiden.

När folk, likt exempelvis Kalle Lind (bloggen ”En man med skägg”) gör sig lustig över nostalgiker så nämner han att man i alla tider sagt att det var bättre förr. ”Det var bättre förr” är ett uttryck som är lika lätt att håna som medelålders vita män. Det finns liksom inget motstånd där.

Men tänk om det är sant då? Tänk om lärdomarna från andra världskriget faktiskt gjorde oss till bättre människor?
Tänk om den romantiska bilden av gentlemannen med Oxford-engelskan och tweedkostymen är mer än en ogrundad uppfattning? Att den människan faktiskt var BÄTTRE än sin 30-talslike i ridstövlar?

Att det faktiskt finns något att hämta där.

Jag menar, det är inte ens nostalgi för min egen del eftersom att jag inte ens var född då.

För första gången kunde arbetarsöner och arbetardöttrar läsa vidare på högskola. I USA hade man medborgarrättsrörelsen.
Ungdomar fick sin egen kultur.
Västländerna lämnade sin kolonier.

Vi hade Du-reformen i Sverige. Vi hade ett sunt utbyte med andra kulturer genom arbetskraftsinvandring.

Vi började få så pass stort välstånd att vi kunde åka på charter.
Vi intresserade oss för andra länder. Industrin växte sig stor. Vi klättrade till en första plats på välståndslistan.

Jag vägrar se det som nostalgi. Det är fakta. Vi var bättre människor då. Mer upplysta.