Tuesday, June 30, 2009

Vad är svensk kultur?

När man talar om svensk kultur så kommer man alltid in på definitionsfrågan av svenskhet.

Svaret på frågan måste naturligtvis bli att svenskhet avgörs av varje enskild individ, men att vissa saker ÄR svenska genom ett outtalat majoritetsbeslut.

Vi behöver liksom inte ha en omröstning för att kapitulera inför vetskapen att kräftor, blyghet, midsommar, facket, kungen, dåligt väder, Astrid Lindgren och Allsång på skansen tillhör den svenska kulturen.
Man kan tycka vad man vill om dessa saker men faktum kvarstår.

När man talar om personer så brukar ju även Zlatan dyka upp som exempel? Ni har hört det förut inte sant…
- Är Zlatan svensk?

Återigen, samma svar: Individen bestämmer.
Personligen skulle säga att Zlatan är svensk. Men han är också en kaxig förortsbo med divaliteter och en förkärlek för att ge fula efterslängar.
Är Zlatan svensk enligt Zlatan själv?
Ja, troligtvis, men jag tror också att han definierar sig själv som Rosengårdare, Malmöit, förortsbo, Kroat, Bosnier, invandrare, samt Italienare med designerkalsonger och dyra bilar.
Är Zlatan svensk enligt det outtalade majoritetsbeslutet? Ja, jag skulle tro det, i alla fall dom (visserligen få) gånger som det går bra för honom i landslaget.

Om någon talar sig varm för svensk kultur så får denne hela tiden höra att saker och ting inte är svenska för att dom har sitt ursprung i andra länder.
Men är inte det en sanning som gäller för alla kulturer?
Finns det en enda ”genuin” (läs inavlad) kultur som inte tagit inspiration utifrån?

För även om kåldolmarna kommer från Turkiet, Julgranen från Tyskland och potatisen från Sydamerika så kan det väl inte råda något tvivel om att dessa saker är en del av den svenska kulturen?

Råder det något frågetecken: fråga majoriteten.

En av dom största svenska ikonerna, Cornelis Vreesvijk föddes inte ens i Sverige.
Råder det något tvivel om hans berättigande inom det svenska kulturarvet?

Jag skiter fullständigt om Ankan på julafton är en tvättäkta amerikan (skapad av en man med rötter i Irland, Kanada och Tyskland). Min upplevelse är ändå att det i högsta grad rör sig om en svensk tradition. Likaså tycker jag att Grevinnan och betjänten är lika mycket svensk tradition som lutfisk (om inte mer).

När jag lyssnar på Mapei rappandes, och ser Malin of Sweden skakandes rumpa i videon till ”Video vixens” så är det också svensk kultur, men det gäller förstås kanske bara mig?
Och som sagt, min definition är lika bra som din, det är bara majoritetsbeslutet som inte kan ifrågasättas.

Sunday, June 28, 2009

En nation byggd på debatt

Ett starkt minne från min barndom var när jag stod på gränsen mellan Sverige och Norge. Jag hade vänsterfoten i Sverige och högerfoten i Norge. Hoppade mellan dom bägge länderna i någon slags surrealistiskt glädjerus.

Jag tvekar ofta att skriva om vissa ämnen eftersom att jag tror att saken redan är allmänt känd. Sedan kommer jag på mig själv tänkandes ”Det kanske inte är så, dom flesta har kanske inte Flashback och bloggar som sin främsta informationskälla? Dom flesta kanske fortsatt får sina nyheter genom Aftonbladet och Aktuellt? Det kanske inte alls är ett självklart faktum att samtliga av Oslos överfallsvåldtäkter dom senaste tre åren (41 till antalet) har begåtts av utomeuropeiska invandrare?
Jag måste helt enkelt sluta anta att folk vet en massa saker och skriva dom rakt ut istället.

När jag var liten så var det verkligen bara ett litet kliv så var jag över i Norge, och skillnaden var ingen alls. Det var samma land i mångt och mycket.
Idag ser det annorlunda ut. Idag finns det en levande debatt i Norge om Invandringens baksidor, och tidningarna skriver rakt ut när det gäller kulturella och etniska faktorer bakom brott (som att unga mobilrånare ofta har en rasistisk agenda när dom begår sina brott).

I Sverige är det dött på den fronten. Folk är verkligen livrädda. Vågar inte skriva ut sina namn, vågar inte visa sina ansikten. Tidningarna och TV-kanalerna ger heller inte ut något utrymme i onödan (även om det blivit mycket bättre på den fronten dom senaste åren).

Jag är själv livrädd. Jag skulle inte ens våga säga öppet att det är galet att en fjärdedel av Sydafrikas män säger sig vara våldtäktsmän. Jag skulle inte öppet våga säga att det är galet att en Sydafrikansk kvinna våldtas i snitt 2 gånger per liv.

När vågar Sverige bli som Norge eller Danmark i den här frågan?
När vågar Sverige bli en nation som bygger sin existens på dialog istället för nedtystad rädsla?
När vågar JAG blogga med mitt personnamn istället för ”Inget val”?
Om fyra år?
Om aldrig någonsin?

Saturday, June 27, 2009

Neil Hamburger drar några Michael Jacksonvitsar

Från innan Michaels död kan tilläggas.

Kvinnoöden i feelbadfilmer

Jag har varit inne på ämnet tidigare. Verklighetsbaserade feelbadfilmer ligger mig nära hjärtat. Jag gillar att filmens karaktärer har funnits på riktigt, att dom plågsamma ögonblicken har inträffat i verkligheten. Samtidigt så är det hemsk. En Känslomässig bergochdalbana. Obehagligt.
Allt som oftast så blir min nyfikenhet så stor att jag måste lära mig mer om människorna bakom historien.
Jag letar upp bilder, texter och ljudupptagningar. Vill veta hur det var i verkligheten.
När man vet att det man ser på TV-skärmen har hänt på riktigt så blir upplevelsen starkare. Jag tänkte här skriva lite om dom kvinnoöden som berört mig djupast.

Teena Brandon

Teenas liv berättas i filmen Boys don´t cry. Teena lurade sin omgivning att hon var en man och hade även förhållanden med kvinnor. Till slut fick några rednecks reda på hennes hemlighet och hon dödades.
















Juliette Hulmes och Pauline Parker

Juliette och Paulines äventyr kan ses i filmen Svarta änglar.
Egentligen är dom båda flickorna inte offer i någon egentlig mening. Tillsammans mördade dom Paulines mamma i en av världshistoriens vidrigaste mord.
Men Juliette och Pauline måste ändå ses som någon slags offer i den här historien.
Bägge var mycket unga när mordet begicks, och minnena måste verkligen plåga dom varje dag. Juliette bytte namn efter fängelsetiden i Nya Zeeland, flyttade till USA och blev författarinna. En av hennes böcker handlar om en ung flickas erfarenhet av fängelsevistelse: en helt fiktiv historia bedyrar hon.






















Sylvia Likens

Ondskan som Sylvia utsattes för i Gertrude Baniszewskis hus kan inte sättas ord på. Sylvia våldtogs med glasflaskor. Fick äta sin egen avföring, fick orden ”I´m a prostitute and I´m proud of it” inristat på magen med en glödgad nål.
Den här historien gör mig så ledsen och arg att jag har svårt att greppa att det verkligen har hänt. Faktum är att det var MYCKET VÄRRE än det som man kan se i filmen American crime, och det räcker, tro mig…



















Anneliese Michel

Anneliese var sjuk och inte besatt som Hollywood vill låta påskina i filmen The Exorcism of Emily Rose. Hon förvandlades av sinnessjukdom, epilepsi och gudsfruktan från en levnadsglad student med livet framför sig, till en självdestruktiv religiös martyr.
Eftersom att jag själv hade epilepsi under tonåren så förstår jag hur detta kunde ske. Med kunskap om sjukdomen så är det lätt att förstå hur allt kunde skena iväg.
Annelieses historia berättas i filmen Requiem.

Friday, June 26, 2009

Mjölken hade sinat men man ville ändå mjölka

Man måste ju ändå avhandla ämnet Michael Jackson en dag som denna.
Även fast jag själv aldrig har gillat hans musik så är jag naturligtvis inte helt oberörd inför Michael Jackson som människa och fenomenet.
Jag har i högsta grad varit en del av MTV-generationen även om min idoldyrkan aldrig varit riktad mot den mjäkiga soul-popartisten .
Tvärtom, dagen då Michael Jacksons skiva ”Dangerous” petades från Billboardlistan av Nirvanas skiva ”Nevermind” var ett av dom vackraste ögonblicken i musikhistorien i mitt tycke.

Jag tycker att Michaels död säger en hel del om ”the American dream” och hur den är totalt oförlåtande mot dom som ramlar av från tronen.
Hur många konserter var Michael bokad till att spela? Femtio bara i London…
Konsertarrangören AEG hade redan sålt biljetter för 650 miljoner kronor.
Det här kommer bli en dyr historia. AEG kommer att få ta den huvudsakliga ekonomiska smällen själva. Försäkringsbolagen har nämligen inte skrivit avtal på att dom ska ta ansvar vid inställda konserterna.

Dom fruktade, och det på goda grunder, att Michael Jackson inte var i så bra form (undrar var den uppfattningen kom ifrån?).
AEG bedyrade att Michael var i toppform, och lyckades till och med hitta ”läkare” som kunde sätta sina signaturer på detta ”faktum”.
Jag är osäker på hur dom där ”läkarna” nådde sin slutsats? Själv hade jag varit väldigt tveksam till att ge grönt ljus till en kille som sitter i rullstol, tuggar smärtstillande och väger 45 kilo, men så är ju jag å andra sidan bara en simpel lekman på området…

Man slutar inte mjölka en kassako.
The show must go on helt enkelt.

http://www.e24.se/lifestyle/kultur/artikel_1415705.e24

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_3124327.svd

Tuesday, June 23, 2009

Trio Lligo

Ibland dyker band upp i helt fel tid. Trio Lligo hade kunnat bli ett av nittiotalets största indieband, helt klart i paritet med bob hund eller Broder Daniel. Tyvärr ville ödet annorlunda för bandet hade oturen att ha sin ”storhetstid” i slutet av 80-talet.
På den tiden så fanns det inget utrymmer för quirky vispop med filosofiska texter.
På den tiden var det new wave från helvetet som gällde, blipblop-synthar och pudelfrillor. Man tyckte till och med att Orup var ”annorlunda” på den tiden.
Trio lligo körde ståbas, RIKTIGA trummor samt akustisk gitarr. Något sådant hade man inte sett sedan Dylans dagar. Det måste ha tett sig väldigt otidsenligt och fel.

Torrent:
http://www.triolligo.com/index.html.sv

Lyssna:
http://www.klicktrack.com/nons/releases/trio-lligo/bulldozerballader-lika-latt-som-ingenting-i-usa

Monday, June 22, 2009

Revolution i Iran ett önsketänkande?

Troligtvis och förhoppningsvis så kommer jag ha anledning att återvända till det här ämnet längre fram, men ännu känns utvecklingen i Iran allt för luddig för att jag ska kunna ha en klar uppfattning om vad som verkligen sker i landet.

Väktarrådet medger ”vissa valfel”. Däribland att vissa av dom räknade distrikten hade mer än 100 % valdeltagande. Det är föga förvånande. Valfusk förekommer nog i alla val i den regionen. Men även om det skulle vara så att valfusket var utbrett, är det då säkert att det är en folklig revolution som vi ser i Iran? Jag hoppas det innerligt, men om jag ska vara ärlig så är min gissning att en majoritet av Irans befolkning fortfarande stödjer Mahmoud Ahmadinejad.

Det är naturligtvis en djup splittring i landet.
Det är en konflikt mellan olika etniska grupper. Det är en konflikt mellan fattig och rik, mellan ung och gammal, mellan stadsbo och landsortsbefolkning.
Det är inte konstigt om den unga, urbana, bättre bemedlade gruppen i större utsträckning når ut genom bloggar och twitter.

Jag trodde ärligt talat att jag skulle bli jublande glad när iranska ungdomar började protestera, och initialt så jublade jag. Till viss del gör jag det fortfarande även om tveksamheten växer sig större ju mer jag läser i ämnet.

Vilken revolution är det FOLKET i Iran vill se? Vill FOLKET ens se en revolution?

Bland exil-Iranier i Sverige och övriga Europa så finns det en uppfattning om att demonstrationerna inte handlar om Mir Hossein Mousavi, utan att dom är ett rop på demokrati. Det finns en uppfattning om att protesterna har ett stort folkligt stöd.

Jag hyser den högsta respekten för Iranier i Sverige. Jag har stött på många av dom på diverse arbetsplatser och jag har inte stött på en enda iranier som jag inte funnit sympatisk.
Speciellt så har den iranska kvinnan alltid haft en speciell plats i mitt hjärta: vackra, mentalt starka (mycket starkare än männen), vänliga och djupt Islamkritiska.

Men jag tror faktiskt att deras estimeringar i denna fråga kan vara fel. Protesterna som vi ser i Iran går under den gröna flaggan, islams färg. Och let´s face it, om inte den andlige ledaren försvinner så kommer Iran aldrig bli ett demokratiskt land.

Jag tror exil-iraniernas önskan är önsketänkande.
Jag hoppas så jävla hårt att jag har fel. Jag håller tummarna tills knogarna vitnar.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3098141.svd

Sunday, June 21, 2009

Richard Dollarhjärta

Johan af Donner festar på STHLM finest (mannen med snusnäsduken i kavajfickan).
Det om något är ett gott tecken på att han är en idiot. En Gratisätande paria.
Men faktiskt, även fast Johan har förskingrat 2,7 miljoner av Röda Korsets pengar och ljugit om sina betyg så borde han på inget sätt vara ensam att hängas ut nu när Röda korset ändå är på tapeten.

Vi talar om en välgörenhetsorganisation nu. Vi talar om en välgörenhetsorganisation som förväntar sig donationer och frivilligarbete samtidigt som dom tycker att man kan ha en Ordförande i Bengt Westerberg som tjänar 822 000 kronor per år (på en tjänst som beräknas vara 70% av full tid). Eller som tycker att det är rimligt med en månadslön på 86 000 kronor för Generalsekreteraren Christer Zettergren...
















http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5408772.ab

Saturday, June 20, 2009

Eden Lake

Jag är stålmagad när det gäller skräck och thriller-filmer. Jag tål det mesta. Men idag såg jag den engelska filmen Eden Lake och det var knappt så jag kunde sitta stilla av den stigande obehagskänslan. Filmen är fullständigt realistisk i all sin vidrighet och den påminde mig om en dokumentär som jag såg för några år sedan där polis hade beslagtagit hemmagjorda filmer från ett gäng i USA. Det där gänget åkte runt i bilar och gjorde drive byes med paintballgevär. Dom skrattade högljutt när folk kastade sig mot marken av rädsla och tog sig för bröstet för att se om dom var skadade.
Sedan filmade dom sig själva när dom bröt sig in och slog sönder nybyggda hus. Dom skrattade så att dom kiknade när dom klöv toalettstolar med hammarslag eller när dom slog en slägga genom en gipsvägg. Dom tyckte att vandaliseringen var så roligt att dom höll på att kissa på sig av skratt, men allra roligaste tyckte dom att det var när folk blev rädda.
Dom hoppade på folk på random. Lät slumpen välja offren. ”Ini-mini-minie-moe”. Happy slapping.

Eden Lake förmedlar samma känsla, en känsla av total bortdomnad humanism: obefintlig. Torra, dissande ögon utan liv.
En uppväxt på MTV: s Pimp my ride, Yo mama-skämt, Man U-matcher och fags.
I England finns ett fenomen som vi än så länge saknar i Sverige: Chavs, vita ungdomar med pottfrillor och fräknar som i stort sätt kan mäta sig med minoritetsgängen. Det finns historier liknande den i Eden Lake som faktiskt har inträffat på riktigt i England.
Chavs är en verklighet och dom är i många fall exakt så avhumaniserad som filmen vill låta påskina. Du kan inte vinna mot dom här monstren för dom är i högsta grad verkliga, och dom kommer inte att försvinna bara för att du blundar. Det är det som gör det så jävla läskigt.

Nirvanas topp sex (sju) trummisar

Aahh, Nirvanas trummisar, ett ämne som man skulle kunna doktorera i. Det verkar råda någon slags koncensus bland fans, musikkännare och tyckare i allmänhet att Nirvana var ett helt värdelöst band innan David Grohl gjorde entré. Det är naturligtvis bullshit, Kurt hade kunnat turnera med i stort sett vilken trummis som helst. Grohl var bara en i raden av trummisar.
Men det är klart, hade man frågat Kurt när han levde så hade han valt David Grohl alla dagar i veckan. Kurt var nämligen sjukligt besatt i att ha en trummis som kunde slå hårt och som lydde hans direktiv. Allt annat var underordnat. Så här skulle jag själva ranka Nirvanas trummisar (åren bakom namnen anger deras tid i bandet).


1. Dale Crover (1987) (1988) (1990)

Kurt hade aldrig velat gjort något som hade kunnat äventyra hans favoritband Melvins överlevnad, därför var Dale aldrig någon långsiktig lösning. Dale koncentrerade sig på Melvins men hjälpte Nirvana vid några kortare turnéer och vid några demo- och studioinspelningar. Dale kan höras på skivan Bleach bland annat.
Jag skulle ranka Dale, inte bara som Nirvanas bästa utan även som VÄRLDENS bästa trummis.





2. Dave Foster (1988)

Kurt och Krist kände sig aldrig riktigt bekväma med Dave Foster. Delvis berodde det på fördomar. Dave hade mustach och jeansväst: En riktig metalkille. En metalkille som dessutom spelade spelade trummor på ett jazzinfluerat manér som inte riktigt gladde Kurt. Daves tid i bandet blev kortvarig, men själv anser jag att han var otroligt talangfull.





3. David Grohl (1990-1994)

Redan efter någon minut på Davids audition stod det klart att han var den rätta trummisen för Nirvana. Efter Grohls entré så var hattandet över. Kurt sa att David var en miniversion av Dale Crover, och att han en dag kanske till och med kunde bli bättre än Dale. Grohl kommer förstås aldrig att slå Crover men när det gäller hårdslående timing så finns det ingen levande trummis som klår honom.





4. Dan Peters (1990)

När Dans band Mudhoney hade tagit time out på obestämd tid så kallades Dan in i Nirvana.
Dan fick ETT fototillfälle tillsammans med bandet, EN studioinspelning (singeln Sliver) samt EN livespelning. Han gjorde definitivt inte bort sig, men Kurt hade precis i samma veva träffat David Grohl.
Kurt och Krist vågade inte ens ge Dan sparken muntligt. Dan fick reda på att han hade ersatts av David Grohl genom att läsa om kommande Nirvana-spelningar i en rocktidning.
Dan var för övrigt inte den enda trummisen i Nirvanas historia som fick reda på att han hade fått sparken genom snacket på stan, det samma gäller även Burckhardt och Foster.





5. Mike Dillard (1987)?

Det råder delade meningar om huruvida Mike Dillard verkligen har trummat för Nirvana. Den här osäkerheten säger en hel del om hur Nirvana och Melvins böt medlemmar med varandra som andra byter kalsonger. Det finns i alla fall ingen inspelning med Mike Dillard som Nirvana-trummis, däremot är han med på Melvins skiva ”Mangled demos from 1983” samt i denna reunionspelningen med Melvins från 2008.




6. Chad Channing (1988-1990)

Den lilla alvliknande trummisen Chad hade en förmåga att tappa tempo under spelningarnas gång. Kurt var aldrig riktigt nöjd med Chads arbete i studion heller. På det personliga planet så klickade det mestadels, men Chad var lite för mycket medelklasshippie för att Kurt och Krist skulle känna sig helt bekväma (Ja, Kurt och Krist var extremt dömande mot människor som inte var ”rätt” när det gäller punkideal).





7. Aaron Burckhardt (1987)

Ytterligare en metalkille med mustach och jeansväst. Aaron var allt för macho för Kurt och Krist, och om man ska vara ärlig så höll inte trummandet heller.

I´m back!

Hej hej!

Det var skönt med ledighet, att inte bry sig om current afairs och jobb. Dock så måste jag säga att det var svårt att släppa bloggandet helt och hållet. Jag har saknat skrivandet, i alla fall lite grann. Jag har saknat tillgången till nymedierna också (bloggar, Flashback mm).

När man enbart har tillgång till pappers- och TV-media så får man verkligen ha bra fantasi, fylla i luckorna själv där man tycker att det glappar. Dom rapporterade exempelvis på nyheterna att det går bra för dom Somalier som flyttar till England.
Dom presenterade inga siffror eller så, sa bara att det går bra för Somalierna där…
Jag var långt ifrån Internet när jag såg det så jag var tvungen att anta att det var en lögn.

Sedan läste jag i Aftonbladet om den där unga tjejen som hade mördats, och naturligtvis stod det inte ett ord om etnicitet i artikeln. Så, vad skulle jag göra? Jag antog naturligtvis. Jag antog att min statistiska och empiriska kunskap skulle slå rätt även i detta fall.

Det var först när jag kom hem igen som jag fick revidera min gissning. Bägge dom misstänkta är etniska svenskar. Bara en sån sak. Jag antar att gammalmedia har skadat sig själva genom att ropa varg (vitpixla) allt för många gånger?
Eftersom att dom inte brukar vara sena med att förtiga sanningen så är det inte konstigt att man skapar sina egna sanningar.

Allt hade fungerat bättre för medierna om deras mammor redan från början hade förklarat för dom att det är fult att ljuga.

Som det där som stod på Aftonbladets kultursidor: I en recension av en bok om kvinnor inom den HÖGEREXTREMA rörelsen (ni vet nazister) så skrev recensenten att Sverigedemokratiska kvinnor ser det som sin primära uppgift att föda barn och bevara rasen…

Jag skrattade rakt ut i luften när jag läste den meningen.
Föda barn och bevara rasen?
Är dom här hatmånglarna på Aftonbladet allvarliga?
Okej att dom flesta Sverigedemokrater är stockkonservativa, men synen på SD-kvinnan som någon slags rasbiologisk värphöna känns liiiite off (för att uttrycka saken milt).

Har dom talat med några SD-kvinnor och frågat vad dom har att säga i frågan? Självklart inte… Deras antaganden är lika goda som mina när jag är strandsatt utan dator antar jag?
Skillnaden är, att med dator så genomskådar jag alla lögner med några enkla klick.
Då får jag både namn och födelseort på dom misstänkta, då kvarstår inga frågetecken.

Två veckors ledighet med bara gammalmedia var verkligen ett intressant experiment, men jag känner att jag hade vunnit mer kunskap på att skippa medierna helt och hållet.
Det är bara förvirrande att ta del av en rapportering som man vet bara presenterar halva sanningar.
Jag skulle ha hållit mig till skogspromenader istället.

Friday, June 5, 2009

Jag blir datorlös i två veckor nu.

Jag lämnar er tillfälligtvis med en klassiker. Vi ses!

Basutbudet -Fett med soft

Thursday, June 4, 2009

Sverigedemokraterna är inget missnöjesparti

Nästan dagligen läser jag kommentarer i stil med ”Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti som vinner sympatier under lågkonjunkturen”, eller ”Parallellen mellan Sverigedemokraterna och Ny demokrati är tydlig, missnöjesrösterna ökar alltid när det blir dåliga tider”.

Jag kan verkligen inte köpa att Sverigedemokraterna skulle vara ett missnöjesparti, och jag ska förklara hur jag tänker.
Först av allt vill jag poängtera att dom som röstar på Sverigedemokraterna självklart är missnöjda. Men att vara missnöjd och att populistiskt söka missnöjesröster är två skilda saker.
Vänsterpartiet är också missnöjda med samhällsordningen, men ingen skulle få för sig att kalla dom för ett missnöjesparti.

Normen för missnöjespartier är att dom är populistiska, att dom får stora framgångar snabbt i dåliga tider. Men Sverigedemokraternas framfart har ju verkligen inte varit stormande.
Partiet har växt sakta i takt med att samhället håller på att gå sönder, och den långsamma ökningen påbörjades långt innan SAAB sökte pengar av staten.

Det har aldrig varit tal om några gigantiska skutt i ökningen.
Det har inte varit drag under galoscherna och staplande av drickabackar. Det har varit ett långsamt gnetande. Ett arbete som försiggått lika mycket internt i partiet som utåt mot väljarna.

Man har inte lockat med Skara Sommarland eller någon Greve med gula byxor. Man har lockat med hederlig tråkighet. Så vardagligt tråkigt att vissa meningsmotståndare har gett dom Sverigedemokratiska politikerna namn som Dressman-Erik och Dressman-Jimmie (eller om det var Brothers?).

Socialdemokraterna, där har ni det riktigt populistiska partiet.
Mona Sahlin har 2643 Twitter-vänner(!) Man snackar ”Sociala medier”. Man lägger sig till med catch frases som ”S we can”. Man photoshopar sig själva till oigenkännlighet på valaffischerna. Man kontrakterar Henrik Schyffert till Almedalveckan. Man har en partiledare som kysser Stoltenberg i TV och som skriver på DN-debatt om sin kärlek till Bruce Springsteen…

Ni förstår va? Jag pratar om tråkig ärlighet mot staplande av drickabackar nu.

Partille Johnny /Täbbs

Jag har en mardröm just nu, jag hoppas att jag snart ska vakna upp. Jag drömmer att det verkligen finns en modetrend för killar som inkluderar solariebränna, glansskjorta, läppglans, spretlugg och hårsnoddar runt jeansbenen. Jag fantiserar ihop att trenden kallas Täbbs eller Partille Johnny (beroende på var i landet man bor eller vilket namn man bäst gillar). Snart vaknar jag nog!



Wednesday, June 3, 2009

Det kommer bli blodigt i sommar

I början av maj fick jag en obehaglig förnimmelse i kroppen, en tanke som vägrade lämna mig.

”Den här sommaren kommer bli blodig”

Det kändes nästan som ett varsel men tanken var för luddig för att kunna kläs i ord så jag skrev aldrig ner det.

Nu skriver jag det i efterhand. Jag vet att det ser ut som en efterkonstruktion med bakgrund av alla vansinnighetsdåd som maj och juni hittills fört med sig.
Men det kommer att bli fler blodiga dåd även längre fram i sommar, fler än aldrig någonsin förr.

Måhända var det inte ens ett varsel? Måhända var det enbart en logisk slutsats av läget vi befinner oss i? Med en havererad psykvård och en galen invandringspolitik så var det väl exakt det här som vi hade att vänta oss?

Att kvinnor och män knivas på öppen gata, och att flyktingförläggningar utsätts för brandattacker och stenkastning känns så naturligt att det inte ens är värt en axelryckning längre. Ibland tycker inte ens tidningarna att det är notisvärdigt.
”Varslet” som jag fick i början av maj var i själva verket bara det sunda förnuftet.

Och som sagt: det kommer bli blodigt.

Ledin turnerar med SAAB och Volvo

Tomas Ledin kliver nu in som en Robin Hood för att rädda den svenska bilindustrin. Hans sommarturné blir en kombination av konsert och utställningshall för SAAB och Volvo.

Det är jävligt roligt måste jag säga.
En nyhet som man inte kan låta bli att le åt.

”Publiken på Tomas Ledins konserter är vår målgrupp” säger SAAB automobiles VD Jan Åke Jonsson.

Och ja, det är väl så, Ledinlyssnarna är några av få i det här landet som har råd att köpa nytillverkade bilar i kristider.

Jag kan knappt tänka mig en mer homogent sammansatt grupp än Ledinlyssnarna: någon slags konstig avart av den övre medelklassen där Svenniga WT-tendenser har fått bygga bo. Välbemedlade. Villaägare. Lionsmedlemmar.
Och det är klart att man ska få gå på konsert och köpa bil!
Inget fel i det.
Det är inget fel i att vara städad när man njuter av solnedgången till tonerna av ”Sommaren är kort”.

I bakfickan på cityshortsen finns det kulor vill jag lova!

Det är klart att Ledinlyssnaren vill stödja den svenska industrin. Det svenska.
Att gå på Ledin-konsert torde vara som att delta i ett Nationaldemokratiskt nationaldagsfirande: Garanterat rasrent. Svenskt. Propert. Fina ideal. Taskig musiksmak.

Volvo, SAAB och en SUND nationalism.
Jag kan inte låta bli att skratta åt bilden.

http://www.e24.se/branscher/verkstadsindustri/artikel_1362381.e24

Monday, June 1, 2009

Hammarkullen

Lite sent att tippa om ett program vars första avsnitt sändes i går kanske, men jag hoppas verkligen att ni tittar på Hammarkullen. Jag har alltid rankat den som en av dom bästa svenska TV-serierna och det är så kul att återse alla karaktärer.
Diskbänkssurrealism på högsta nivå.

VM i Onani

Det har varit Onanimaraton i helgen. Ett slags inofficiellt VM i Danmark med ”25 glada onanister” som Ekstrabladet/Expressen uttrycker saken. Det sattes danskt rekord i grenen längd, där en man lyckades spruta satsen 2,5 meter. Bra så, det torde vara ganska lätt att kontrollera.

Dom andra rekorden som slogs är dock lite mer svårbedömda. Bland annat har vi uthållighetsrekordet där en man lyckades sysselsätta sig själv i 7,5 timmar innan han nådde klimax. Det rekordet torde ju helt hänga på i vilken takt man bearbetar köttpålen? Om man dessutom enbart har ett foto på Birgitta Dahl som runkvirke så skulle nog till och med jag kunna slåss om det rekordet.
Sedan har vi då slutligen det riktigt svårbedömda rekordet: En kvinna som lyckades få 222 orgasmer under dagen. TVÅHUNDRATJUGOTVÅ
Dom flesta av dom var dessutom fontänorgasmer.

Här kräver jag faktiskt en internationella observatör med ”detektion av fejkning” som specialitet. Jag skulle dessutom vilja ha en recount på neutral mark.

http://www.expressen.se/sex/1.1590174/varldsrekord-i-onani-222-orgasmer