Eden Lake

Jag är stålmagad när det gäller skräck och thriller-filmer. Jag tål det mesta. Men idag såg jag den engelska filmen Eden Lake och det var knappt så jag kunde sitta stilla av den stigande obehagskänslan. Filmen är fullständigt realistisk i all sin vidrighet och den påminde mig om en dokumentär som jag såg för några år sedan där polis hade beslagtagit hemmagjorda filmer från ett gäng i USA. Det där gänget åkte runt i bilar och gjorde drive byes med paintballgevär. Dom skrattade högljutt när folk kastade sig mot marken av rädsla och tog sig för bröstet för att se om dom var skadade.
Sedan filmade dom sig själva när dom bröt sig in och slog sönder nybyggda hus. Dom skrattade så att dom kiknade när dom klöv toalettstolar med hammarslag eller när dom slog en slägga genom en gipsvägg. Dom tyckte att vandaliseringen var så roligt att dom höll på att kissa på sig av skratt, men allra roligaste tyckte dom att det var när folk blev rädda.
Dom hoppade på folk på random. Lät slumpen välja offren. ”Ini-mini-minie-moe”. Happy slapping.

Eden Lake förmedlar samma känsla, en känsla av total bortdomnad humanism: obefintlig. Torra, dissande ögon utan liv.
En uppväxt på MTV: s Pimp my ride, Yo mama-skämt, Man U-matcher och fags.
I England finns ett fenomen som vi än så länge saknar i Sverige: Chavs, vita ungdomar med pottfrillor och fräknar som i stort sätt kan mäta sig med minoritetsgängen. Det finns historier liknande den i Eden Lake som faktiskt har inträffat på riktigt i England.
Chavs är en verklighet och dom är i många fall exakt så avhumaniserad som filmen vill låta påskina. Du kan inte vinna mot dom här monstren för dom är i högsta grad verkliga, och dom kommer inte att försvinna bara för att du blundar. Det är det som gör det så jävla läskigt.