Revolution i Iran ett önsketänkande?

Troligtvis och förhoppningsvis så kommer jag ha anledning att återvända till det här ämnet längre fram, men ännu känns utvecklingen i Iran allt för luddig för att jag ska kunna ha en klar uppfattning om vad som verkligen sker i landet.

Väktarrådet medger ”vissa valfel”. Däribland att vissa av dom räknade distrikten hade mer än 100 % valdeltagande. Det är föga förvånande. Valfusk förekommer nog i alla val i den regionen. Men även om det skulle vara så att valfusket var utbrett, är det då säkert att det är en folklig revolution som vi ser i Iran? Jag hoppas det innerligt, men om jag ska vara ärlig så är min gissning att en majoritet av Irans befolkning fortfarande stödjer Mahmoud Ahmadinejad.

Det är naturligtvis en djup splittring i landet.
Det är en konflikt mellan olika etniska grupper. Det är en konflikt mellan fattig och rik, mellan ung och gammal, mellan stadsbo och landsortsbefolkning.
Det är inte konstigt om den unga, urbana, bättre bemedlade gruppen i större utsträckning når ut genom bloggar och twitter.

Jag trodde ärligt talat att jag skulle bli jublande glad när iranska ungdomar började protestera, och initialt så jublade jag. Till viss del gör jag det fortfarande även om tveksamheten växer sig större ju mer jag läser i ämnet.

Vilken revolution är det FOLKET i Iran vill se? Vill FOLKET ens se en revolution?

Bland exil-Iranier i Sverige och övriga Europa så finns det en uppfattning om att demonstrationerna inte handlar om Mir Hossein Mousavi, utan att dom är ett rop på demokrati. Det finns en uppfattning om att protesterna har ett stort folkligt stöd.

Jag hyser den högsta respekten för Iranier i Sverige. Jag har stött på många av dom på diverse arbetsplatser och jag har inte stött på en enda iranier som jag inte funnit sympatisk.
Speciellt så har den iranska kvinnan alltid haft en speciell plats i mitt hjärta: vackra, mentalt starka (mycket starkare än männen), vänliga och djupt Islamkritiska.

Men jag tror faktiskt att deras estimeringar i denna fråga kan vara fel. Protesterna som vi ser i Iran går under den gröna flaggan, islams färg. Och let´s face it, om inte den andlige ledaren försvinner så kommer Iran aldrig bli ett demokratiskt land.

Jag tror exil-iraniernas önskan är önsketänkande.
Jag hoppas så jävla hårt att jag har fel. Jag håller tummarna tills knogarna vitnar.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3098141.svd