Kvinnoöden i feelbadfilmer

Jag har varit inne på ämnet tidigare. Verklighetsbaserade feelbadfilmer ligger mig nära hjärtat. Jag gillar att filmens karaktärer har funnits på riktigt, att dom plågsamma ögonblicken har inträffat i verkligheten. Samtidigt så är det hemsk. En Känslomässig bergochdalbana. Obehagligt.
Allt som oftast så blir min nyfikenhet så stor att jag måste lära mig mer om människorna bakom historien.
Jag letar upp bilder, texter och ljudupptagningar. Vill veta hur det var i verkligheten.
När man vet att det man ser på TV-skärmen har hänt på riktigt så blir upplevelsen starkare. Jag tänkte här skriva lite om dom kvinnoöden som berört mig djupast.

Teena Brandon

Teenas liv berättas i filmen Boys don´t cry. Teena lurade sin omgivning att hon var en man och hade även förhållanden med kvinnor. Till slut fick några rednecks reda på hennes hemlighet och hon dödades.
















Juliette Hulmes och Pauline Parker

Juliette och Paulines äventyr kan ses i filmen Svarta änglar.
Egentligen är dom båda flickorna inte offer i någon egentlig mening. Tillsammans mördade dom Paulines mamma i en av världshistoriens vidrigaste mord.
Men Juliette och Pauline måste ändå ses som någon slags offer i den här historien.
Bägge var mycket unga när mordet begicks, och minnena måste verkligen plåga dom varje dag. Juliette bytte namn efter fängelsetiden i Nya Zeeland, flyttade till USA och blev författarinna. En av hennes böcker handlar om en ung flickas erfarenhet av fängelsevistelse: en helt fiktiv historia bedyrar hon.






















Sylvia Likens

Ondskan som Sylvia utsattes för i Gertrude Baniszewskis hus kan inte sättas ord på. Sylvia våldtogs med glasflaskor. Fick äta sin egen avföring, fick orden ”I´m a prostitute and I´m proud of it” inristat på magen med en glödgad nål.
Den här historien gör mig så ledsen och arg att jag har svårt att greppa att det verkligen har hänt. Faktum är att det var MYCKET VÄRRE än det som man kan se i filmen American crime, och det räcker, tro mig…



















Anneliese Michel

Anneliese var sjuk och inte besatt som Hollywood vill låta påskina i filmen The Exorcism of Emily Rose. Hon förvandlades av sinnessjukdom, epilepsi och gudsfruktan från en levnadsglad student med livet framför sig, till en självdestruktiv religiös martyr.
Eftersom att jag själv hade epilepsi under tonåren så förstår jag hur detta kunde ske. Med kunskap om sjukdomen så är det lätt att förstå hur allt kunde skena iväg.
Annelieses historia berättas i filmen Requiem.