Sunday, March 21, 2010

Angående ensamkommande flyktingbarn

Nina Glans och SR Göteborg må fortsätta med sin taktik av tystnad, men detta reportage från SR Örebro angående ensamkommande flyktingbarns verkliga ålder är lite av en sensation:
http://www.sr.se/cgi-bin/orebro/nyheter/artikel.asp?artikel=3491113

Naturligtvis är reportaget ett resultat av påtryckningar från bloggar och debatter på Flashback, Politiskt inkorrekt etc.
Naturligtvis är reportaget också tvunget att sluta med en snyftarhistoria om en kvinna som blir felmedicinerad pga sin felaktigt angivna ålder.

På något sätt så är det ändå vårt fel. Hur man än vrider på saken så är det vårt fel. Att studier från Norge visar att 9 av 10 av dom minderåriga barnen i själva verket är vuxna är vårt fel.

Dessa ensamkommande barn generar med tiden ett antal anhöriginvandrare, och då kan det vara värt att titta på denna studie från USA där det visade sig att 80% av dom afrikanska anhöriginvandrarna saknade släktskap vid slumpmässiga DNA-test:

http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/7573768.stm?referer=sphere_related_content&referer=sphere_related_content

Varför kan vi inte acceptera att det är en business? Varför kan vi inte sluta premiera folk som ljuger, och börja ge skydd åt folk som verkligen behöver det?

Ahmed, det ensamkommande flyktingbarnet

Jag har inte skrivit så mycket här på sistone. Det är orken som trutit. Jag får skylla på arbete och kyla, en allmän apati och trötthet.

I och med det så är jag lite sent ute med den här storyn också. Den debatterades livligt på flashback för en månad sedan, men min input i historien om fjortonårige Ahmed kommer alltså först nu.

Först lite bakgrund:
I Uppdrag granskning häromdagen sa man att det kommer sextio ensamkommande flyktingbarn till Sverige i VECKAN. Sug på dom orden.
Över 3000 barn per år.

Eller barn föresten… Det är tveksamt om man ska kalla dessa unga herrar för barn. Lika tveksamt är om dom ska kallas för flyktingar.

Jag har länge hävdat att man inte ska publicera bilder på dessa ungdomar.
Som argument har jag haft att man inte ska lägga skulden på människor som bara vill få ett bättre liv.
Vem är jag att döma någon som vill slippa fattigdom. Hade jag varit i samma situation så hade jag kanske också tagit den där resan.
Dessutom är jag inte rätt person att bedöma om någon är sjutton eller tjugoett.

När det gäller fjortonårige Ahmed så är det dock något helt annat. Här rör det sig om en ålder som alla tänkande människor måste ifrågasätta.

Och det är just bristen på ifrågasättande som gjorde att debatten blossade upp. Kunde Sveriges radios reporter Elsa Persson verkligen vara så blind att hon inte såg?
Det var ju en vuxen man som stod där framför henne!

Varför nämndes inte detta faktum med ett ord i reportaget?
Hur kunde man ta det där fotot och med berått mod skriva i bildtexten att personen var fjorton år?
Hur är det ställt med intellektet då?

Nu ska Ahmed skickas tillbaka till Italien som var det första landet som Ahmed kom till i Europa.
Ahmed är dock livrädd för att åka tillbaka till det rasistiska Italien, han blir hellre tillbakaskickad till Somalia. Ja, då förstår ni hur hemskt det var. Inte ens krig kan mäta sig med den ONDSKA som italienare besitter.

I det här fallet så ska inte Ahmed stanna i Sverige, så det är onödigt att göra en utredning, men när det gäller dom ungdomar som får stanna så är bedömningen lika godtycklig som Elsa Perssons vad det verkar.

Varför görs inte en ordentlig utredning på barnens ålder?
Varför är det bara unga män som företar sig resan?
Hur kommer det sig att dessa unga män hamnar i Sverige som ligger högst upp i Europa när dom passerar så många länder på vägen?

Man behöver inte vara professor för att kunna besvara frågorna: Svaret på alla frågor är STRATEGI.
Sannolikheten att få stanna ökar avsevärt när man är under 18 år.
Sannolikheten att få stanna i Sverige är betydligt större än i andra europeiska länder.

I Italien är man medveten om att resorna över Medelhavet är en business som vilken annan, och att flykten består i att få ett bättre liv ekonomiskt, inte att man flyr från krig. I Italien vet man att desperata människor har en tendens att ljuga.

I Sverige vet folk inte detta... än... men medvetenheten kommer, tro mig. Hur mycket media än ljuger och förtiger så kommer sanningen fram till slut.

Så som artikeln såg ut från början:
http://img714.imageshack.us/img714/4461/oftaoklartkringflykting.png

Så som artikeln såg ut efter lite moderering av Nina Glans och hennes kamrater på Sveriges radio:
http://www.sr.se/goteborg/nyheter/artikel.asp?artikel=3459612

Saturday, March 20, 2010

Varför kan inte Sverigedemokraterna få vara ett enfrågeparti?

Vem är det som sätter upp reglerna för vad ett parti ska vara? Vilka är det som bestämmer vad som ska tas upp på dagordningen?

Just nu känns det som om Sverigedemokraterna spelar med i mediernas spel: Om man ska få kallas för ett politiskt parti så ska man ha en heltäckande politik. In i minsta detalj ska man ha uppstaplade programpunkter.

Jag kommer inte få medhåll från Sverigedemokrater i den här frågan, men enligt mig är det helt onödigt, och i slutändan så kan ambitionerna bli något som fäller partiet i dess planer att nå riksdagen.

Rollen som opinionsbildare när det gäller invandringsfrågan är där som Sverigedemokraterna behövs som mest: att vara en sanningssägare, att vara barnet som poängtera att kejsaren är naken.
Om ambitionen hade varit att STYRA landet så hade en allomtäckande politisk agenda varit att föredra, men jag tror dom flesta vill att SD ska vara en nagel i ögat på etablissemanget, inte att dom ska sitta och detaljstyra på varje område.

Att ha en agenda för allt blir bara löjligt. Det blir som att utkräva svar från piratpartiet huruvida dom är för höjd bensinskatt eller inte. Vad ska dom tycka om det liksom? Kanske ett ”who the fuck cares” eller ”det kan vi väl lämna åt folk som kan någonting i frågan”.
Och visst, Sverigedemokraternas vill bli mer än ett enfrågesparti, men vem gör man det för? För sin egen del eller för att få sanktionsstämpeln från etablissemanget?

Jag är rädd att svaret är det senare.

När jag läste intervjun i Dagens arbete med Per Björklund, Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman och partikassör så blev jag uppriktigt ledsen.
Ni kan läsa den här:
http://www.dagensarbete.se/home/da/home.NSF/98770b2ae7748f3541256ce5006dad5f/1090acf0fc83b1d4c125739f002cbb75

Det var inte den uppenbara högerpolitiken som störde mig, utan snarare att han inte tycktes veta vad han själv eller partiet stod i dom arbetsmarknadspolitiska frågorna.

Frågan är om det ens finns någon riktig politik utstakad på dessa områden?
Och om det finns, varför finns det i sådana fall det? Är det inte viktigare att ta upp dom områden där det än så länge inte pågår någon debatt: exempelvis att ta upp frågan om ”ensamkommande flyktingbarn” eller ”apatiska barn”?

Är det inte av större vikt att avslöja lögner på dessa områden, än att enas om huruvida man ska bedriva en moderat eller kristdemokratisk arbetsmarknadspolitik?

Menar jag att Sverigedemokraterna borde vara ett enfrågeparti? Jo, jag tycker nog det, i alla fall till viss del. Som det är nu så spelar man dom etablerade partierna i fatet.

Självklart applåderas denna (förvisso naturliga) utveckling av sjuklövern då dom kan utkräva svar i frågor om äldrevård, skola, eller något annat ämne istället för att själva behöva sitta och försvara en invandringspolitik som fullständigt havererat (och som slutligen kommer leda till att vissa områden i vårat land blir ”no go zones” där alla som irrar sig in är legitima mål för våld).

Naturligtvis finns det ett mått av själviskhet i mitt tyckande också: jag gillar inte att Sverigedemokraterna så tydligt tagit på sig rollen som ett konservativt högerparti. Men mitt stora invändande är att man tappar fokus på frågan som är avgörande för Sveriges framtid. Om man profilerar sig som ”Kristdemokrater för invandringskritiska” så riskerar man att exkludera en stor del av den egna väljarbasen. Och inte bara det, man riskerar att återigen missa riksdagen vilket i sin tur kommer leda till att vi snart kommer få dom rasupplopp som redan nått Italien, England, Frankrike, Australien etc.

Vägen till att bli ett allomfattande parti är dessutom låång (vilket intervjun med Per Björklund visar med all tydlighet).

När man lämnar invandringsfrågan så kommer man med all säkerhet att förlora. Vassa proffspolitiker från alla politiska läger äter upp en tvekande Per Björklund utan att blinka.

Det är inte den arbetsmarknadspolitiska debatten som Reinfeldt syftade på när han konstaterade att man inte kan vinna en debatt mot Sverigedemokraterna.

Thursday, March 4, 2010

Segregeringen kostar pengar, och måste kosta pengar (tyvärr)

DN har just nu en artikelserie om vad dom olika politiska partierna vill göra för att minska segregeringen i Stockholm. Det Socialdemokratiska Oppositionsborgarrådet Carin Jämtin vill att man ska satsa mer pengar på utbildning och jobb i förorten. 25 miljoner kronor i en pott ska fördelas till olika skolor (en summa som jag förvisso tycker låter liten i sammanhanget). Pengarna ska exempelvis gå till speciallärare i svenska.
En annan plan som Carin nämner är att Socialdemokraterna vill införa mikrolån för småföretag där kommunerna går in med borgen vid lån på upp till 100 000 kronor.

Naturligtvis blir Carin fullständigt hudflängd i artikelkommentarerna. Dom flesta läsarna tycker att förslagen är att kasta pengar i sjön.

Det är förvisso sant, ekonomiska incitament för att minska segregering och utanförskap är oftast ruggigt ineffektiva och resursslösande.
Många vill naturligtvis hävda att det även finns en diskriminerande aspekt i det hela också. Att svenskar inte får samma möjlighet som invandrare. Jag kan förstå det, men det är ett argument som jag ogillar då pengarna trots allt måste läggas där dom behövs som mest: Det vill säga i problemområden.

När det gäller exempelvis mikrolånen så vet jag förstås inte i vilken utsträckning som kommunerna kommer få tillbaka sina pengar. Om det är från varannan låntagare eller var hundrade? Men en sak är jag säker på: det kommer bli en ren förlustaffär för kommunerna.

Men säg mig då, vad är alternativet? Situationen är ju som den är: Utanförskap kostar pengar. Det är bra att folk får veta att det kostar pengar. Det är bra att folk uppmärksammas på vilken dålig idé det mångkulturella samhällsbygget är. Det är bra att folk kan jämföra vad hjälp på plats vid oroshärdar ger jämfört med det i sammanhanget futtiga antalet människor som Sverige härbärgerar varje år.

Alternativet som dom flesta som lämnat kommentarer under artikeln tycks förespråka är att vi bör skita i förorten helt och hållet. Jag förstår även det argumentet, men jag vill påminna alla om vad en sådan utveckling kommer att innebära:
Att förvandla våra förorter till amerikanska ghetton där enbart dom starka överlever är inte givande, varken för dom som bor däri eller för dom som bor utanför.
Att låta Rinkeby bli ett Harem av Rut-avdragkärringar som skurar trappuppgångar från träck gläder kanske Moderater under något år, men ganska snart kommer det kalla samhällsklimatet få sitt genomslag även i innerstan. ”Alla ska klara sig själv-mentaliteten” kommer bita liberalerna i arslet till slut.

Situationen som den ser ut i dag kan alla i sjuklövern beskyllas för. Det är ingen idé att peka finger, det gäller bara att acceptera att notan kommer att bli stor och att den MÅSTE betalas.
Det är liksom det som utanförskapet medför: kostnader.

När man för en ghettofieringspolitik med ett näst intill omättligt intag av nyanlända invandrare varje år så ska man inte förvånas när budgeten går över styr, och man faktiskt lyckas skapa ghetton.

Att trenden med den misslyckade integrationen skulle vända och få det pensionsräddande resultatet som propagerats för i femton år nu känns inte troligt. Jag menar, 44;orna har ju gått i pension, ändå kvarstår massarbetslösheten.

Snittiden som det tar för en nyanländ invandrare att bli självförsörjande är 7 år i snitt för män och 10 år för kvinnor. Siffrorna lär bli sämre för varje år med tanke på att invandrare från exempelvis forna Jugoslavien som kom hit på 90-talet hade betydligt enklare att integreras i det svenska samhället jämfört med exempelvis en Irakier eller Somalier. Lägg där till utflyttning av svenskar från områdena och du har en verklighet där vissa människor inte ens träffar svenskar. Eller som en glad arabisk tjej beskrev sin tillvaro i Malmö ”det är precis som ett arabland”.

Vi kan i värsta fall tala om generationer innan pendeln har vänt. Om vi under dessa år fortsätter ta emot invandrare i hundratusental varje år så kommer vi få stadigvarande ghetton likt dom i USA och Sydamerika.

Den framtiden ligger inte allt för långt borta, det är ju bara att se sig om i Europa för att få en försmak. I länder som Frankrike, England, Italien och Grekland har man gått från bilbränder till faktiska rasupplopp på bara något år. Det är en utveckling som vi kommer se även här.

Nu snackar jag om förorter som dagens invandrare inte ens själva kommer vilja att besöka. Jag talar om ett samhälle där ingen kommer gå trygg. En stad där man, om man hamnar ett kvarter bort från huvudstråket aldrig mer kommer återse sin plånbok…

Carin kommer inte med några lösningar på problemen, hon beskriver bara något som måste göras för att minska lågorna. Och jag förstår folks ilska, speciellt eftersom att Carins parti är huvudskurken i den här farsen…
Men jag tror faktiskt att det är fullständigt nödvändigt att pumpa in otroliga mängder stålar i omöjliga integrationsprojekt som kommer att gå back med miljarder,
Notan för negligering av förorterna riskerar nämligen att bli fruktansvärt mycket större än så.

Efter det kan vi börja se framåt, och låta Sverige bli en stormakt när det gäller hjälp på plats vid krig och katastrofer. Vi kan bli ett land som hjälper länder med demokratiambitioner att bygga upp infrastruktur etc.

Efter några år så kan vi göra ett bokslut och se vilken hjälp som var mest effektiv: att bygga ghetton eller att dela ut mat och mediciner?

http://www.dn.se/sthlm/s-battre-skola-och-fler-jobb-i-stockholms-fororter-1.1054453

Wednesday, March 3, 2010

När orden inte hittar rätt och svämmar över

”När man öppnar upp den här stinkande burken av PK-lögner så kommer det obönhörligen sippra ut en hel del illaluktande skit” –Exakt så tänkte jag för drygt ett år sedan.
Det var ett annat debattklimat då. Folk höll käften. Fastän dom led höll dom käften.

Jag tänkte på tjejerna. Jag tänkte på bloggbrudarna.
Jag tänkte på hur länge tystnaden skulle hålla i sig?
Dom levde ju trots allt mer i verkligheten än vad jag, som arbetande vuxen gjorde.
Jag tar sällan dom där nattbussresorna. Jag har ingen skola att gå till med skåphallar där kungar styr.

För min egen del drivs jag främst av minnet. Hur det var. Hur det kändes.
Men i dag? Jag har mitt 9-5 jobb. Jag har resvägen till och från jobbet. Sedan är det inte mycket mer. Besök i matbutiken då kanske? Ja, där stöter man ju på lite olika karaktärer förstås…
Men jag har lovat mig själv att aldrig glömma, att aldrig se ner på dom som lever i den verklighet som jag själv sett för mycket av under tidigare år.

Och ni ska veta att jag sett och upplevt. Jag är uppvuxen i förorten. Men till skillnad från hårda hiphopare så är det utan stolthet och coolhet som jag deklarerar det faktumet.
Jag kan inte påstå att den bakgrunden gett mig mer än cynisk hårdhet och nedstämdhet.
Att lämna mina ”kamrater” bakom mig var det lättaste steget jag någonsin tagit. Vad fanns det liksom att stanna kvar vid? –Vetskapen att det i min klass fanns både mordoffer, mördare och barn som fick något ofantligt jävla mycket stryk av sina fäder?

När blogggtjejerna plötsligt tog ton hade ilskan kokat upp under så lång tid att allt bara svämmade över. Det var inte tillrättalagt eller genomtänkt. Det var rent HAT som slammade upp.

När Paow, Katrin Z och andra bloggtjejer började spy upp sin galla över den havererade invandringspolitiken så var det med ordval som ”blattar” och ”abou” snarare än ”assimilering” och ”kulturer”.

Ärligare så kan tyckas, mer sanningsenligt?
Jag vete faan, mer frustrerat om inte annat.

Det var tydligt att dessa tjejer inte var vana vid att sätta så komplexa tankar i pränt. Dom hade inte tränat på återhållsamheten. Dom lät det bara spys upp: totalt! Potatisskal, magsaft och fiskrens i en illaluktande rasistisk sörja!

Och tankegångarna från tjejerna var liberala förstås. Snack om hårdare straff, utvisningar och indragna bidrag: Sådant där som jag själv slutade tänka för hundra år sedan.
Men jag minns. Det fanns en tid då jag kunde tänka saker i stil med ”alla störiga människor borde skjutas i knäskålarna” eller ”släng in alla rasister och kickers i Globen och låt dom ta död på varandra”.

Det var verkligen tvunget att vara så oförsonligt, fult och hårt.
Alternativet hade varit fortsatt tystnad.

När det nu kommer så kommer det i kaskader och fontäner.
Fullkomligt oförmildrat. Ungdomligt radikalt som en sten i ansiktet på en polis.

Exakt samma frustration som den hos förortskillen som blivit sviken av samhället gång på gång på gång. Samma ilska. Samma brist på passande ord.
Är det förvånande eller ens fel?
-Knappast.

Tuesday, March 2, 2010

Antisemitismen lever och frodas i Malmö även utan Reepalu

Ilmar Reepalu känner sig förföljd av den ”Judiska lobbyn”. Hotbilden kan visst jämföras med den som fanns mot Olof Palme veckorna innan mordet 1986… Jag antar att det finns både PKK-agenter, Contra-medarbetare och fullgubbar från Sollentuna med i ekvationen? Eller så är det kanske judar och realister som fått Säpo att höja beredskapen?

Vilket som så är det naturligtvis för jävligt att politiker utsätts för hot. Jag är dock fullständigt säker på att Reepalu inte behöver frukta mer än möjligtvis en gräddtårta i ansiktet. – Han har nämligen intellektuella motståndare i det här fallet: Ofarliga glasögonormar med ärmlösa pullovers och chinos.
Hans motståndare garvar nog snarare åt grodorna än låter sig provoceras till våldsbrott.

Ska jag vara ärlig vet jag inte ens riktigt vad Ilmar sagt som är så kontroversiellt?

Fastän jag läst vad han sagt och påståtts sagt flera gånger nu så har orden inte fäst hos mig.
Visst, jag antar att det kan ses som lite kontroversiellt att påstå att inga judar utsatts för hot under 2009 i Malmö, förutom i samband med Davis cup-demonstrationen, men samtidigt så förminskas ju problemen i samhället jämt. Jag vet inte varför man skulle göra ett undantag när det gäller just hotet mot judar?

Svante Weyler på Sveriges radio tyckte dock att det var dags att ta bladet från munnen och spelade in en ganska tillspetsad krönika i "God morgon Världen" om Ilmars påstådda antisemitism.

För mig är det här väldigt mycket ett slag mellan två bemedlade PK-iter med starka drama queen-kvalitéer.
Antisemitismen är på alla sätt levande och frodande i Malmö, men det är knappast Ilmar som står för det tunga artilleriet: Den delen sköter män med rötter i mellanöstern med bravur.

Tillika frodas hatet mellan kristna MENA-invandrare och muslimska diton i Malmö, Södertälje och var hän dom råkar blandas. Det är nästan så att man börjar tveka på det mångkulturella samhällets förträfflighet…

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/reepalu-overvager-polisanmalan_4353867.svd
http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=438