Segregeringen kostar pengar, och måste kosta pengar (tyvärr)

DN har just nu en artikelserie om vad dom olika politiska partierna vill göra för att minska segregeringen i Stockholm. Det Socialdemokratiska Oppositionsborgarrådet Carin Jämtin vill att man ska satsa mer pengar på utbildning och jobb i förorten. 25 miljoner kronor i en pott ska fördelas till olika skolor (en summa som jag förvisso tycker låter liten i sammanhanget). Pengarna ska exempelvis gå till speciallärare i svenska.
En annan plan som Carin nämner är att Socialdemokraterna vill införa mikrolån för småföretag där kommunerna går in med borgen vid lån på upp till 100 000 kronor.

Naturligtvis blir Carin fullständigt hudflängd i artikelkommentarerna. Dom flesta läsarna tycker att förslagen är att kasta pengar i sjön.

Det är förvisso sant, ekonomiska incitament för att minska segregering och utanförskap är oftast ruggigt ineffektiva och resursslösande.
Många vill naturligtvis hävda att det även finns en diskriminerande aspekt i det hela också. Att svenskar inte får samma möjlighet som invandrare. Jag kan förstå det, men det är ett argument som jag ogillar då pengarna trots allt måste läggas där dom behövs som mest: Det vill säga i problemområden.

När det gäller exempelvis mikrolånen så vet jag förstås inte i vilken utsträckning som kommunerna kommer få tillbaka sina pengar. Om det är från varannan låntagare eller var hundrade? Men en sak är jag säker på: det kommer bli en ren förlustaffär för kommunerna.

Men säg mig då, vad är alternativet? Situationen är ju som den är: Utanförskap kostar pengar. Det är bra att folk får veta att det kostar pengar. Det är bra att folk uppmärksammas på vilken dålig idé det mångkulturella samhällsbygget är. Det är bra att folk kan jämföra vad hjälp på plats vid oroshärdar ger jämfört med det i sammanhanget futtiga antalet människor som Sverige härbärgerar varje år.

Alternativet som dom flesta som lämnat kommentarer under artikeln tycks förespråka är att vi bör skita i förorten helt och hållet. Jag förstår även det argumentet, men jag vill påminna alla om vad en sådan utveckling kommer att innebära:
Att förvandla våra förorter till amerikanska ghetton där enbart dom starka överlever är inte givande, varken för dom som bor däri eller för dom som bor utanför.
Att låta Rinkeby bli ett Harem av Rut-avdragkärringar som skurar trappuppgångar från träck gläder kanske Moderater under något år, men ganska snart kommer det kalla samhällsklimatet få sitt genomslag även i innerstan. ”Alla ska klara sig själv-mentaliteten” kommer bita liberalerna i arslet till slut.

Situationen som den ser ut i dag kan alla i sjuklövern beskyllas för. Det är ingen idé att peka finger, det gäller bara att acceptera att notan kommer att bli stor och att den MÅSTE betalas.
Det är liksom det som utanförskapet medför: kostnader.

När man för en ghettofieringspolitik med ett näst intill omättligt intag av nyanlända invandrare varje år så ska man inte förvånas när budgeten går över styr, och man faktiskt lyckas skapa ghetton.

Att trenden med den misslyckade integrationen skulle vända och få det pensionsräddande resultatet som propagerats för i femton år nu känns inte troligt. Jag menar, 44;orna har ju gått i pension, ändå kvarstår massarbetslösheten.

Snittiden som det tar för en nyanländ invandrare att bli självförsörjande är 7 år i snitt för män och 10 år för kvinnor. Siffrorna lär bli sämre för varje år med tanke på att invandrare från exempelvis forna Jugoslavien som kom hit på 90-talet hade betydligt enklare att integreras i det svenska samhället jämfört med exempelvis en Irakier eller Somalier. Lägg där till utflyttning av svenskar från områdena och du har en verklighet där vissa människor inte ens träffar svenskar. Eller som en glad arabisk tjej beskrev sin tillvaro i Malmö ”det är precis som ett arabland”.

Vi kan i värsta fall tala om generationer innan pendeln har vänt. Om vi under dessa år fortsätter ta emot invandrare i hundratusental varje år så kommer vi få stadigvarande ghetton likt dom i USA och Sydamerika.

Den framtiden ligger inte allt för långt borta, det är ju bara att se sig om i Europa för att få en försmak. I länder som Frankrike, England, Italien och Grekland har man gått från bilbränder till faktiska rasupplopp på bara något år. Det är en utveckling som vi kommer se även här.

Nu snackar jag om förorter som dagens invandrare inte ens själva kommer vilja att besöka. Jag talar om ett samhälle där ingen kommer gå trygg. En stad där man, om man hamnar ett kvarter bort från huvudstråket aldrig mer kommer återse sin plånbok…

Carin kommer inte med några lösningar på problemen, hon beskriver bara något som måste göras för att minska lågorna. Och jag förstår folks ilska, speciellt eftersom att Carins parti är huvudskurken i den här farsen…
Men jag tror faktiskt att det är fullständigt nödvändigt att pumpa in otroliga mängder stålar i omöjliga integrationsprojekt som kommer att gå back med miljarder,
Notan för negligering av förorterna riskerar nämligen att bli fruktansvärt mycket större än så.

Efter det kan vi börja se framåt, och låta Sverige bli en stormakt när det gäller hjälp på plats vid krig och katastrofer. Vi kan bli ett land som hjälper länder med demokratiambitioner att bygga upp infrastruktur etc.

Efter några år så kan vi göra ett bokslut och se vilken hjälp som var mest effektiv: att bygga ghetton eller att dela ut mat och mediciner?

http://www.dn.se/sthlm/s-battre-skola-och-fler-jobb-i-stockholms-fororter-1.1054453