Saturday, February 28, 2009

Svenskar som tror att dom är exotiska negrer

Jag ogillar ordet neger, jag använder det sällan själv, men till titeln på denna text var jag tvungen att använda ordet eftersom att dom jag skriver om i denna text gärna sätter det epitet på sig själva.
Det finns nämligen en del människor i det här landet som på alla sätt och vis ÄR svenskar (om än invandrade) men som hela tiden hävdar att dom inte tillhör vår gemenskap.
Det är ett självpåtaget utanförskap som används för att framställa sig som mer exotisk och annorlunda än vad man egentligen är.
Ta den gamla punklegenden Michael Alonzo som exempel. Han har spelat i punkband som KSMB och Stockholms negrer. Jag ifrågasätter djupt att någon, förutom han själv och ett fåtal boneheads, någonsin har sett honom som något annat än svensk.
Visst har han setts som en outcast i samhället, men det beror ju på att han var punkare. Hans svenska är fläckfri, och han ser ut som vilken annan svensk som helst.
Det räcker inte med att han skriker att han ska våldta svenska flickor i sina låtar för att svennigheten ska kunna tvättas bort. Jag vet att Michael vill att vi ska tycka att han är en neger, men jag är ledsen Michael, negrer spelar inte punk, och dom skriver definitivt inte texter om att dom blivit slagna av sina före detta fruar.
Jonas Mohammed Omar är ett annat exempel. Han och Andreas Malm är exakt samma personlighetstyp. Man verkligen hör hur dom anstränger sig att framställa sig själva som araber med stora terroristskägg, men den svenska uppväxten lyser igenom även om deras arabiska uttal av muslimska terroristgrupper är fläckfritt.
Sedan har vi Gringo-gänget. Det verkligen skär sig när dom krystat pressar in ord som guss, len och blatte i sina texter. Brrr…
Ett sista exempel är den gamla semikändisen och Folkpartisten, Mikael Trolin. Av någon anledning så envisas han med att se sig själv som svart afrikan trots att han är lika lite svart som Barack Obama eller Tiger Woods. Kom in i matchen nu Micke, du blir inte afrikan bara för att du har titeln ”Negerprins” i din pappas hemby. Vi ser dig inte som mindre svensk bara för att du klär dig i en lustig hatt. Svennigheten sitter i oavsett.
Det jag vill säga är att svenskheten kan rymma väldigt många nyanser.
Svenskheten kan även rymma folk som anser sig vara MOT svenskheten. Men oavsett hur mycket man än hatar Sverige så kan man inte komma undan sin egen spegelbild.
I alla dom här fallen så rör det sig om svenskar: lika svenska som Titiyo och Cornelis Vreeswijk. Lika svenska som den där turken i tobaksaffären som snackar på släpig stockholmska. Lika svennig som Laleh på en Kulturhusspelning.

Those dancing days II

Jag kan inte släppa ”Those dancing days”. Det var länge sedan jag kände såhär, men jag har lust att skriva deras namn med spritpenna på ryggsäcken och rita Idolporträtt på skrivbordet.
Senast jag kände såhär var när den svenska hiphopen hade sin guldålder under sent 90- och tidigt 00-tal. På den tiden brukade jag skriva alla dom där band- och artistnamnen med stora bokstäver i mina block:
SERON, MBMA, DE 6 APORNAS ARMÉ, FATTARU, RETARDERAT ELEVERADE, PST/Q, EBOLA, MOTORISK AFASI, DOWN SOUTH BALLERS, UNGDUMSHÄLSAN, FORM ONE, TVÅ BLÄBÄR, AYO, PROFESSOR P, HELI…
Det roligaste med TDD är att dom andas ungdomlig optimism. Jag önskar att jag själv kunde vara lika care free. Jag ska försöka.

Friday, February 27, 2009

Debatt i SVT 26/2 2009

Min första tanke om whistle blowern Peter Magnusson var till en början positiv. Jag anser inte att man kan ha en fungerande arbetsplats om folk häver ur sig rasistiska kommentarer titt som tätt. Vad man har för åsikter privat är inget som jag lägger mig i, men på arbetstid så ska man varken sjunga sånger om talibaner eller berätta för folk att dom kan hitta sin frälsning hos gud. Det är till och med så att jag stör mig på dom godhjärtade tanter som på fikarasterna berättar om det fina arbete som Världsnaturfonden gör för att rädda gulliga pandor. -LEAVE ME ALONE!
I fallet med Södertälje Sjukhus intensivvårdsavdelning där Peter Magnusson arbetar så verkar det dessutom som om jargongen har resulterar i att invandrare i vissa fall har fått sämre vård, och det är helt oacceptabelt.

Men nu har faktiskt Peter gått för långt! Peter har alltså spelat in interna möten som han blivit kallade till av sin överordnade utan att banden har kunnat visa på något extraordinärt över huvud taget. Ändå valde han återigen att gå till Janne Josefsson.
På dom 2,5 timmar långa inspelningarna (eller hur många timmar han nu spelat in?) så har han fått fram noll och ingenting av värde.
Det man hör på banden är bland annat att Peters närmsta chef säger att hon har en förtroende kris. Det är väl ett understatement om något: Peter har ju indirekt kallat henne för rasist inför hela svenska folket. Dessutom stärks väl inte förtroendet sådär jättemycket genom att Peter spelar in hennes uttalanden med dold mikrofon…
Debatten i SVT var mycket underlig. Alla personer i studion satt och höll med varandra. Man var rörande överens om att det var fruktansvärt det som cheferna hade gjort.
Avsaknaden av ”debatt” gjorde dock att programmet inte riktigt levde upp till sitt namn…

Själv har jag svårt att förstå vad som upprör så mycket? Att Peter kallades till interna möten där han fick sitta som anklagad med fyra chefer på andra sidan borden var naturligtvis ingen kul upplevelsen för honom, det förstår jag.
Och troligtvis har det med att jag själv enbart har arbetat inom den privata sektorn att göra, men jag har väldigt svårt att förstå allt det där snacket om att chefer som agerar på detta sätt ska kunna få fängelsestraff i ett år.
Jag är ledsen, men jag tycker inte alls att det är konstigt att någon som gått till Janne Josefsson grillas av sina chefer. Att gå till Josefsson bådar ju inte direkt för en saklig och korrekt granskning. Sanningen är den att Peter hade haft mycket större trovärdighet om han berättat sin historia själv i ett nyhetsreportage.
Att han två gånger om vänder sig till slaskjournalisten Josefsson stjälper Peters historia mer än det hjälper. Dessutom tycker jag att det är bra att Peter kallas till möten hos sina chefer. Det är väl bra att saken diskuteras? För ni tror väl inte det, att mötena har varit timtal av utskällningar av Peter?
Om så hade varit fallet så kan jag lova er att banden hade bjudit på bra mycket mer smaskiga citat och gormningar än dom ni fått höra nu.


http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2529509.svd

Vem/Vilka är det som eldar i Södertälje?

Det har brunnit ganska mycket på olika ställen i landet den senaste tiden. Det har varit Nyköping, Tensta, Eskilstuna osv.
Det är inte så underligt kanske, Sverige har blivit kallt och idioter inspirerar andra idioter.
På alla ställen förutom i Södertälje har det dock varit ganska klart hur gärningsmannaprofilen har sett ut.
I Nyköping har det handlat om krig mellan olika krogar.
I Eskilstuna har det handlat om konkurrensen mellan dom två jättarna i staden: det nedbrunna Stadshotellet och rivalen ”Harrys”. Nu har polisen dessutom gripit en 37-åring i Eskilstuna som hade fångats av hotellets kameror. Han sägs vara känd av polisen sedan tidigare, och har kopplingar till krognäringen. –Det är föga förvånande.
I Tensta, precis som i Rosengård tidigare så har det rört sig om understimulerade invandrarungdomar som ”inte haft någon lokal” eller någon annan gammal klyscha som gärna uppkommer i muslimtäta områden.

I alla dessa fall så har det varit open case closed, det har inte direkt varit något mysterium.
I Södertälje är det annorlunda.
Det finns förvisso en huvudmisstänkt för butiksbränderna i Södertälje i form av den löst sammansatta vänsterorganisationen ”Global intifada”.
Global intifada har satt upp klisterlappar i Södertälje där dom skrivit att butiker som säljer amerikanska produkter ska eldhärjas. Klisterlapparna har även innehållit ritningar för hur man tillverkar tidsinställda brandbomber.
Men vem eller vilka är Global intifada?
Termen ”löst sammansatt organisation” innebär oftast ett fåtal personer som agerar på egen hand, helt skilda från vad andra som också bekänner sig till rörelsen gör.
Rörelsen har ingen ledning, och heller ingen styrning utan fungerar mest som en bra catch frase för likasinnade.
”Jag la en brandbomb framför Försvarets materiellverk, höhöhö. GLOBAL INTIFADA!”
”Jag la en brandbomb utanför Danmarks ambassad, höhöhö. GLOBAL INTIFADA!”.

Global intifada kan i detta fall vara EN person eller tio personer (helsvensk/a med vurm för action alá Hollywood). Det kan vara en ensam galning eller ett helt gäng galningar. Det behöver inte vara Global Intifada heller, det kan vara någon som inspirerats av deras budskap bara.
Det kan vara någon som helt enkelt bara vill slå ut konkurrenter på matbutiksmarknaden i Södertälje.
Det kan vara maffian.
Det kan vara Hells Angels.
Det kan vara OG.
Det kan vara Brödraskapet Wolfpack.
Det kan vara förortsgäng med oböjda vita kepsar.
Det kan vara medelklassbarnen från AFA.
Det kan vara en 60-årig svensk man med gubbkeps som kör Saab.
Det kan till och med vara en Charles Manson-wannabe som vill skapa ett nytt Helter Skelter (jag vet att åtminstone Anders Lago har satsat en slant på det sistnämnda scenariot).
Det kan vara nästan vem som helst i den här galna världen.

Och det är just det som skrämmer mig: det finns så många människor som skulle kunna vara kapabla till något sådant här. Det är omöjligt att veta eller ens att gissa sig till vem/vilka som är skyldiga.

http://www.svd.se/stockholm/nyheter/artikel_2521705.svd

Thursday, February 26, 2009

Saab

Saab har gått med förlust i tjugo år.
General Motors förlust det senaste året har varit 5,2 miljarder kronor i veckan!
Nu jobbar Saab på att produktionen av den norska elbilen ”Think” ska flyttas till Trollhättan för rädda jobben.
Tillverkningen av ”Think” har stått stilla den senaste tiden i Norge, orsak:
-brist på pengar.
Är det verkligen sunt att flytta över ett förlustprojekt för att rädda ett annat förlustprojekt?

Jag förstår protesterna. Jag förstår oron, men resultatet kan inte bli annat än förlust. Hur mycket pengar staten eller GM än skjuter till så kommer det obönhörligen bli förlust.
Mitt förslag är att Saab börjar tillverka fräsiga cyklar istället…




http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2524583.svd

Wednesday, February 25, 2009

Popcirkus

Frida Hyvönen och Those dancing days gjorde storstilade framträdanden på Popcirkus ikväll.
Dom berörde mig djupt. Sahara hotnights, not so much…
Jag har alltid tidigare avskrivit Frida som en pretentiös, tråkig artist med storsvulstigt svårmod. Troligtvis har jag byggt den åsikten på hennes finska namn (fördom) och 30-sekunders klipp från Musikmagasinet.
Och kanske var den åsikten korrekt en gång i tiden, men nu, med det där bandet: det är liksom bara så jävla bra!
Basen och trummorna spelar ”dumdududumdum” precis som i ”My Sharona”.
Sliiiiickt, för att använda studiomusikerspråk (kräk-smiley).
Jag gillar nostalgin i texterna också. Jag har själv känt mig väldigt nostalgisk den senaste tiden, det blir väl lätt så när framtiden är så bäckmörk.
Men jag kan verkligen förlika mig med det in the basement of Folkets hus.



Sedan kom då Those dancing days in och brände av levnadsglad pop som får en att tro på ungdomen igen.
Bara sådär. Otroligt!
Trummisen höll på att skratta sig av stolen med kinder som man bara vill nypa i. Hon slog nästan lika hårt på skinnen som Kim från ”Matt and Kim”.
Gitarristen kunde ha fått låta lite mer men det är okej.
Sångerskan var sval i det heta. Basisten ännu svalare med sin bibliotekarie-look och nedtonade spelstil. Synth-tjejen var “to cool for school”.
När jag ser så unga människor med så mycket talang så brukar jag fundera på hur det är möjligt? Hur kommer det sig att fem människor helt på random träffar varandra och allt bara klaffar sådär direkt?
Och hur kommer det sig att pop-Sverige helt och hållet lyfts upp av tjejer. Finns det över huvud taget några killar som når upp till axlarna på dom här tjejerna?

Tuesday, February 24, 2009

Daniel och hon den där prinsessan

Mitt hjärta må vara helt bottenfruset, men vem faan bryr sig om att Victoria och Daniel har förlovat sig? Jag bryr mig så lite att jag inte ens vet om hon stavar sitt namn med C eller K.
Enligt tidningarna förväntar man sig att det ska komma runt 12 000 turister i samband med bröllopet. 12 000?! Vad faan gör man på en sådan semester? Är det att man åker till Slottet, står där utanför och vinkar lite, och sedan åker till hotellet och beställer in hummer till rummet medan man tittar på TV-sändningen av bröllopet?
Det låter som en pisstråkig semester om ni frågar mig.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4489519.ab

Monday, February 23, 2009

Sanningen bakom Ronnie Sandahl

Efter ett antal artiklar i Aftonbladet om Sverigedemokraternas framfart har nu Ronne Sandahl skrivit en krönika med rubriken ”Rasismen blev rumsren i vinter”. Texten är naturligtvis helt infantil men den kräver ändå en replik.

Menar Ronnie att vi stillatigande ska se på när galningar som Jonas Mohammed Omar tar över och börjar promota Hamas? Ska vi stillatigande se på när en homosexuell man får halsen avskuren i sin lägenhet i Malmö: Halalslaktad för att han levde ett syndigt liv?
Ska vi stillatigande se på när balkongflickorna står som spön i backen?

Aftonbladets granskning av Sverigedemokraterna började sakligt och bra med Jan Guillous artikel. Jag har skrivit en del om det tidigare om ni är intresserade. Sedan följde ett antal artiklar av andra, lite mer sensationslystna ”journalister” som ville gräva fram så mycket skit som det bara var möjligt om Sverigedemokraterna.
För att göra detta så ringde Aftonbladet till Cecilia Beckroth för att fråga om tänkbara personer med insyn i SD som skulle kunna vara beredda att skvallra. Redan där borde man ana oråd: att ringa upp Cecilia räcker för att trovärdigheten ska vara lika med noll.
För er som inte vet vem denna Cecilia är så finns det nog ett hundratal trådar (lite överdrivet) på Flashback att läsa.
Skit samma, nu var det Ronnies naiva krönika som det gällde.

Ronnie börjar starkt med ta upp upploppen i Rosengård. Han säger att vi i framtiden inte kommer minnas varför det brann där, bara ATT det brann.
Låt mig friska upp ditt minne lite Ronnie: Rosengård brann för att bostadsbolaget ville stänga en källarmoské och göra om det till en ”bo-i-lägenhet-skola”. Man kan förstås håna det faktum att en ”bo-i-lägenhet-skola” ska behöva existera, men enligt mig är det inte så dumt. Det är inte lätt att förstå allt om spisar, tvättmaskiner och sopsortering om man inte hade sådant i det land man kommer ifrån. Jag menar verkligen det helt utan ironi.

Men alltså, ungdomarna ville hellre ha sin moské. Det var ju förstås en spännande miljö där man kunde höra propaganda om att judar var grisar, och att USA var satan: något sådant är förstås taskigt att förvägra någon…
Så ungdomarna brände lite saker (bus), och polisen fick stenar kastade på sig (pojkstreck).
Poliserna blev sura och använde dumma ord som Blattajävlar och Apajävlar (det senare uttrycket är för övrigt inte en rasistisk kommentar utan är en ordlek på ”AFA-jävlar”).

Vidare skriver Ronnie att Sverigedemokraterna har utfört ett ”normaliseringsarbete” men att dom fortfarande har samma budskap: ut med blattarna.
Jag vet inte riktigt när Ronnie tittade i kalendern senast, men senaste gången jag tittade så var det år 2009. Jag kan inte Sverigedemokraternas 1990-talshistoria så bra, men i dag finns inget ”Ut med blattarna-budskap” i deras politik.
Det är dock säkert en majoritet av Sverigedemokraterna som EGENTLIGEN tycker det, men det är ingen politik som förs, eller som kommer att föras i framtiden om inget radikalt sker.
Att tvinga folk som är svenska medborgare att åka härifrån är en omöjlighet. Däremot vill SD öka det återvändarbidrag som finns redan idag.
Det är inte så dumt att titta på den möjligheten faktiskt, speciellt eftersom att UD gång på gång får hjälpa hem ”svenskar” som befinner sig på månadslånga semestrar i Libanon, Somalia och Palestina (fler länder lär följa i framtiden).
UD: s rekommendationer om vilka länder man bör avstå från att besöka ignoreras gång på gång, och frågan är ju vilken nationalitet man anser sig tillhöra om hela ens vistelse i Sverige går ut på att spara pengar till nästa års semesterresa i hemlandet?

Sedan tar Ronnie upp Tobias Billströms utspel om att invandrare som inte sköter sig ska kunna bli av med sitt medborgarskap. Jag vet inte om Ronnie har missat det, men denna typ av utspel är knappast något som är nytt bland dom etablerade partierna. Även Socialdemokraterna spelar detta spel då och då. Dom senaste tio åren så har det varit utspel om allt från att nyanlända invandrare ska ha ordnat försörjning innan barn och övrig familj får komma in i landet, till Folkpartiets språktest. Och Billströms utspel är just ett sådant: ett test.
Som jag i ett tidigare inlägg har skrivit så kommer Moderaterna att göra noll och ingenting med dessa luftförslag om inte deras makt står på spel.

Sverigedemokraterna delar inte ut flygblad i Moderat-täta bostadsområden, skriver Ronnie och lägger till det ironiska Sverigedemokraternacitatet ”det behövs inte”.
Men Ronnie misstar sig. Anledningen till att det ”inte behövs” är för att Sverigedemokraterna sällan eller aldrig lyckas omvända Moderater till Sverigedemokrater. Den andra orsaken är att Sverigedemokraterna är i behov av Moderaternas hjälp för att ha chans till makt (dom rödgröna har ju redan stängt alla dörrar).
Sverigedemokraterna vet att det inte är någon idé att dela ut flygblad bland höginkomsttagare som bor så långt bort ifrån verkligheten att dom ändå inte berörs av den.
Sverigedemokrater vinner sina röster bland Socialdemokrater och LO-medlemmar.
Dom vet att det inte är någon mening med att dela ut flygblad i Silverstråles och Sandahls brevlåda.
För det är så Ronnie, dina vänner med dubbla efternamn är INTE dom som Sverigedemokraterna är rädda för. Det är inte dina Café String-polare som ska ”skickas hem”, så sluta var så rädd (och rätta mig inte när det gäller om Café String är inne, ute eller till och med har stängt -Jag kunde verkligen inte bry mig mindre om livsstilsmänniskor med popfrillor).

Året är visst 1991 i Ronnie Sandahls värld, i det här citatet från krönikan försöker Ronnie härma en ”typsik” Sverigedemokratisk röst:
”Invandrarna som kom hit och tog våra jobb, vår välfärd, våra bidrag!”

Hahahaha! Det där citat är för jävla roligt! När hörde du dessa argument senaste Ronnie?
Om det hade varit så att invandrarna hade tagit ”våra jobb” så hade ju det varit jättebra, men Sverigedemokraterna precis som du vet att arbetslösheten bland vissa invandrargrupper är ett gigantiskt problem. Däremot är det sant att bidragsargumentet fortfarande används, men framför allt så är det framväxandet av fundamentalistisk Islam och brottslighet som är dom stora argumentet för minskad invandring.

Att fortsätta i samma gamla hjulspår när det så uppenbart inte kommer leda till något annat än skapandet av nya ghetton är djupt oansvarigt.
Ronnie presenterar ingen lösningar på problemet.
Och varför är enbart ca 5 % av dom som invandrar till vårat land flyktingar? Det är faktiskt en relevant fråga att ställa. Om vi ska bygga upp ghetton så hade jag önskat att dom till 100% bestod av invandrare med flyktingbehov.

Du har rätt när du skriver att medelklassen tiger, Ronnie. Det är fruktansvärt att du tiger, varför gör du det?
Det här experimentet har gått över styr och kommer leda till ett inbördeskrig om inget görs.
Du har helt rätt när du skriver att vi kommer att skämmas över denna tid i framtiden. Vi kommer att skämmas på samma sätt som vi i dag skäms över nazismens framfart på 1930-talet. Det finns ju så många tecken i tiden: Balkongflickor, unga tjejer som opererar underlivet för att blöda på bröllopsnatt, gruppvåldtäkter, utomhusvåldtäkter, misshandlar, ungdomsrån, mord.
Vi kommer verkligen att skämmas om vi inte gör något åt den fanatism och brottslighet som redan nu är kolossal i förorterna. Du kommer att skämmas när inte ens innerstaden blir en fristad längre, när dina barn betalar ”tull” i skolans kapprum och sedan får sitta vid ”svenskbordet” i matsalen. Då kommer du att skämmas.


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4486059.ab

Sunday, February 22, 2009

Dressman och mordhotet

När jag handlar kläder är det alltid samma visa. Jag tar ut 4000 spänn i bankomaten och åker sedan till Dressman. Där plockar jag på mig 12 par strumpor, 8 kalsonger, 2 jeans och några tröjor. Jag testar jeansen. Om dom sitter hyfsat eller bra så tar jag dom. Sedan går jag till kassan och betalar. Cash.
Dom senaste tre gångerna när jag handlat så har butiksbiträdet levererat repliken ”Nu slipper du tvätta på ett tag”.
Jag hatar den repliken, den antyder att jag skulle vara en slarvig person med dålig hygien.
Det är inte alls så. Jag handlar bara någon enstaka gång per år eftersom att jag HATAR det.
Jag hatar att stå och svettas i omklädesbåset. Jag hatar att leta upp mina storlekar. Jag hatar att jämföra priser.
Jag vill inte ha någon mänsklig interaktion med personen i kassan. Jag vill inte ha några kommentarer på att jag köper tre par skor av samma märke på en och samma gång. Det borde vara upp till mig som kund att bestämma om jag vill vara engagerad eller inte.
Jag vill inte ha några lama skämt slängda i ansiktet bara för att jag är udda på den här fronten.
Jag önskar att man kunde prenumerera på kläder. Tänk vilken lyx att få allt hemsänt till sig!

På vägen in till Dressman idag så tog jag tunnelbanan. I vagnens dörröppning stod en skinhead(!?) och pratade med någon annan kille utanför medan tåget stod inne på perongen. Jag såg inte ansiktet på den som stod utanför men jag överhörde konversationen. Skinheaden var visst skyldig killen utanför vagnen en massa stålar. Skinheaden pratade med den mörkaste röst jag någonsin hört hos en människa. Han lät nervös, snörvlig och drogad. Han sa att han skulle ordna allt men att han var medveten om att tiden var knapp.
Killen utanför vagnen sa att ”det var bäst” eftersom att det snart skulle komma några killar hit från Bulgarien, och dom skulle visst inte vara allt för trevliga.
Konversationen fortlöpte ända tills dörrarna slog igen. Skinheaden satte sig på sätet mittemot mig. Jag vart lite nervös. Jag hade 4000 spänn i plånboken. Om han hade vetat det så hade han nog rånat mig. 4000 spänn skulle nog inte vara tillräckligt för att slippa Bulgarerna, men det skulle nog i alla fall vara en bit på vägen.
Jag höll hårt om plånboken i jackfickan. 4000 spänn, det var ju mitt Dressman-konto, jag ville inte ha förberett mig för det hemska klädköpet i över en vecka bara för att stoppas av något dumt rån!
Det ordnade sig. Skinheaden klev av stationen efter och jag fick mina nya jeans och skor.
Killen på Dressman sa att ”nu slipper du tvätta på ett tag” och jag hade god lust att ge honom en hård snyting över näsbenet och sedan skicka några Bulgarer efter honom.

Dagens skämt

Varför bär alla finnar gummistövlar och träningsoverall?
- Man vet altrig om tet pörjar regna på spjuttävligen.

Saturday, February 21, 2009

Osorterat pladder om Jan Guillou, Sverigedemokraterna, media och självpåtaget martyrskap

Jag älskar ramblings. Jag älskar att slänga in engelska ord i svenska meningar, jag är väl lite multikulturell på det viset antar jag?
Allvarligt talat så vet jag inte om jag kommer att kunna få ihop den här texten på ett begripligt och intressant sätt, men jag gör ett försök.

Först skulle jag vilja komma med några uppmaningar så att ni lättare kan hänga med i det jag skriver:

1). Läs denna artikel om Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna av Jan Guillou:
Del 1:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4449732.ab
Del 2:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4450932.ab

2). Lyssna sedan på denna radiointervju som Sveriges radio gjorde med Jan Guillou
http://www.youtube.com/watch?v=7dwmYzZwxrQ

3). Lyssna slutligen på denna debatt i Radio Sjuhärad mellan: William Petzäll (Sverigedemokraterna) Lennart Andreasson (Vänsterpartiet) Anna Grahn (Vägvalet) och Sheeda Firouzfateh:
Del 1:
http://www.youtube.com/watch?v=zjzMQP4JaZo
Del 2:
http://www.youtube.com/watch?v=zjzMQP4JaZo
Del 3:
http://www.youtube.com/watch?v=Bc948uBQNwM&feature=related
Del 4:
http://www.youtube.com/watch?v=67m1SYaqZoA&feature=related

Pust, så där ja! Är ni med nu? Okej, då kör vi.

Jan Guillous reportageserie om Sverigedemokraterna har blivit något av en följetong på den här bloggen. Till och med redan innan den första artikeln var publicerad i Aftonbladet så hade jag behandlat ämnet.
Mina farhågor var stora. Inte så att jag trodde att Janne skulle komma med något fantastiskt avslöjande, utan mer att han skulle vinkla den insamlade informationen på det sätt som hundratals journalister har gjort innan honom när det gäller Sverigedemokraterna..
Nu visade sig dom farhågorna komma helt på skam.
Visserligen använde Guillou språket på ett nästintill thrilleraktigt manér. Man satt verkligen på helspänn genom hela texten och tänkte, nu kommer det, nu kommer det där ”dräpande” avslöjandet snart.
För texten var ju verkligen skriven så: suggestiv och spännande..
Men dom hårdslående ”avslöjandena” uteblev och var istället ersatta av saklighet(!).
Det var i sanning chockerande, för jag har aldrig tidigare sett en kvällstidning ge Sverigedemokraterna en sådan rättvis behandling
Det var också överraskande eftersom att jag inte hade så höga tankar om Guillou.
Jag var övertygad om att han skulle låta egot ta över historien, att han skulle fabricera lite fakta på samma sätt som han gjorde när han skrev Ondskan.
Men han var alltså helt ärlig och inlyssnande, vilket även radiointervjun som gjordes med honom bevisar. Lyssna noga på hur chockad den manlige clownen till programledare blir när Jan presenterar Jimmie Åkerlund som en mänsklig och tänkande individ. Man riktigt märker att intervjun inte går den väg som programledaren hade önskat och trott.
Man kan riktig se framför sig hur programledaren tänker ”men vad tusan sysslar Guillou med, han ska ju säga saker i stil med ”Jimmie är Sveriges farligaste man” eller ”Ser man bakom dom fina orden så finns där ett unket 30-tals spöke”.

Det finns förstås vissa saker i Jan Guillous artikel som dock tydligt visar att det är SD som han skriver om. Det är helt enkelt så att det är lite andra regler som gäller då än när man skriver reportage om andra politiska partier.

Sverigedemokraternas mörka historia tas förstås upp i artikeln.
Det är inte mer än rätt. Det finns många lik i den garderoben, och även om Sverigedemokraterna har arbetat hårt med att få bort dom värsta rättshaveristerna och galenpannorna ur partiet så finns det säkerligen kvar en och annan idiot fortfarande.
Bland röstarna finns det dessutom väldigt gott om idioter.
Detta normaliseringsarbete med uteslutningar av kriminella och tokskallar beskrivs på ett bra sätt i artikeln.
Det här med övergripande förändringar inom partier i Sverige är dock inget nytt: Vänsterpartiet har tagit bort k: et från sitt namn, och Miljöpartiet har gått från att ha varit ett enfrågeparti om sjuka sälar till att bli ett etablerat mitten/vänsterparti med väldigt divergerande frågor på dagordningen.
Bara när det gäller Sverigedemokraterna skulle en journalist beskriva förändringen inom partiet i ordalag som ”en Parasitstekel som angriper sina närbesläktades larver och lägger sina ägg där”.
Att Sverigedemokraterna hämtar sina röster bland vanliga svenssons från låg- och medelklassen är också något som det sätts språkliga skräckfilmstoner alá Thermin på.

Martyrskapet som många av Sverigedemokraterna känner nämns också utan att Guillou tar ställningen till om analysen är felaktig eller korrekt.
Är det rätt eller fel om Jan Mildh om den gamla Socialdemokraten känner sig som en martyr när han håller ett torgmöte och möts av stenkastare, bara för att nästan dag få läsa i tidningen att ”nazismen har visat sitt fula tryne i stan”?
Jan Guillou ställer inte den frågan.
Jag tycker dock att den är för intressant för att släppa.
Alltså, är Sverigedemokrater martyrer?
För mig är det självklart att dom är det. Dom skyltar offentligt med sina namn och står för sina åsikter trots att det kan leda till många tråkigheter.
Snarare borde frågan vara: är deras martyrskapet självpåtaget eller ej?
Jag skulle vilja säga att martyrskapet kanske är självpåtaget i någon utsträckning (exempelvis när Sverigedemokratiska ungdomsförbundet på kort tid anordnade TVÅ torgmöten i Malmö bara för att mötas av en massiv ljudvall av busvisslingar bägge gångerna). Då visste dom att händelserna skulle få spridning i media på riksnivå, och det skulle hjälpa dom när det gäller rekrytering av nya medlemmar.
Många inom Sverigedemokraterna jublar säkert också när Kvällstidningar skriver om ”svenskar” som strider i Somalia eller när kriminella vitpixlas på tidningarnas löpsedlar. Man jublar eftersom att den typen av medialögner är så lätta att avslöja i det informationssamhälle som vi lever i. Informationen finns där för alla att se, på bloggar och på Flashback. Sverigedemokraterna vinner nya röster varje gång som en galen islamist beskrivs som en svenska familjefader.
Men sedan finns det den andra sidan av martyrskapet, och det handlar om att Sverigedemokratiska politiker får motta mordhot, att man misshandlas, att ens barn trakasseras etc. Den typen av martyrskap är det ingen som önskar sig.
Man vinner säkert röster på sådant, men avhoppen från SD har varit många ute i landet just pga hot om våld, och det är något som alla skulle vilja slippa.
Alltså, jag tror verkligen att det handlar om en genuin önskan om förändring i samhället, och inte att man vill skapa konflikter som leder till att man får fler röster.
Jag tror till och med att många som röstar på Sverigedemokraterna skulle låta bli att rösta på Sverigedemokraterna om något av dom etablerade partierna började uppmärksamma, och göra något åt dom problemen som finns med invandringen idag.
Men där är vi inte än, och därför kommer Sverigedemokrater fortsätta och växa, och därmed även antalet martyrer.
Jag tror helt enkelt att det finns en offermentalitet hos många Sverigedemokrater därför att dom i så många fall har varit just offer.
Att stå för SD: s åsikter i invandringsfrågan är inte bara farligt för ens egna fysiska välbefinnande, det kan även leda till att man mister sitt jobb, kanske till och med sina vänner. Det finns många som är så rädda för att säga sin åsikt att inte ens deras egen familj vet var dom står i frågan.
Rädslan att stå för en normavvikande åsikt i den här frågan är enorm. Lyssna bara på vad folket på gatan säger när dom får frågan i radiodebatten i Radio Sjuhärad. Så fort dom hör ordet ”Sverigedemokraterna” så hör man paniken i deras röster.
Jag hånar dom inte för det, jag hade blivit lika rädd själv om jag hade fått frågan.

Med radiodebatten på Sveriges radio Sjuhärad vill jag visa på skillnaden mellan det som Jan Guillou skrev, och hur det BRUKAR låta när Sverigedemokraterna är med i Media, den här radiodebatten innehåller nämligen alla klyschor som en ”god” debatt med Sverigedemokraterna ska ha enligt den gängse mediamodellen.
För det första är det nästan alltid en mot tre (minst) när Sverigedemokraterna bjuds in till debatt. Motståndarna till Sverigedemokraterna brukar förutom det numerära övertaget dessutom kunna delas upp i fyra ganska så klyschiga personlighetstyper. Tre av dessa personlighetstyper är representerade i denna specifika radiodebatt (ni får själva lista ut vilka dom är)

Typ A)
Denna person presenterar inte några argument utan spottar enbart ur sig floskler som ”Vi måste våga ta debatten med extremister för då kommer deras argument smulas sönder”, ”Sverigedemokraterna vinner legitimitet om dom tystas ned” eller ”Sverigedemokraterna är ett populistiskt parti som plockar poäng genom att framstå som martyrer”.

Typ B)
Detta är en proffspolitiker från något av dom etablerade partierna som sitter, eller har suttit vid makten. Denna person håller med Sverigedemokraten under debattens gång när det gäller att invandringspolitiken har havererat, men skyller detta på dom som satt vid makten förr, eller på det faktum att han inte längre själva sitter vid makten. Denna person pekar dessutom gärna på att ”skillnaden mellan oss två är milslång”. Vari skillnaden ligger behöver inte artikuleras. Argument som ”Pizza” och ”Zlatan” och ”min vän från Spanien” är vanligt förekommande.

Typ C)
En person som framför sakliga argument men som helt fastnat i en förlegad bild av samhället tillhörande 1970-talet. Argumenten är ”solidaritet” och ”medmänsklighet”. Den person är i mångt och mycket sympatisk, men har en naiv tro på att invandrare från Afrika och mellanöstern är lika lätta att integrera som dom Jugoslaver och Finnar som kom hit som arbetskraftsinvandrare på 60-talet.

Typ D)
Den rabiata invandraren (oftast muslim). En person som trots nära tjugo år i landet fortfarande varken pratar eller förstår svenska. En person som gärna svänger sig med uttryck som ”Vi byggde Sverige” eller ställer retoriska påståenden utan frågetecken, som ”Du tycker att jag ska åka hem”. Dom sakliga argumenten är noll och inga. Kunskapsnivån hos denna individ är ofta så låg att Typ C oftast brukar ta över och tala i denna persons ställe.

Jag har hört/sett den här typen av debatt där en ensam representant från SD möter två-tre meningsmotståndare ett tiotal gånger. Aldrig någonsin har jag sett/hört SD förlorat en sådan debatt. Hur många gånger det än framförs att ”lyser man bara på deras argument så spricker dom som troll i solen” så kvarstår ändå fakta: på 2000-talet har Sverigedemokraterna ännu inte förlorat någon radio- eller TV-debatt. Gå tillbaka och titta själva.
Anledningen till att dom inte förlorar beror på att meningsmotståndarna så tydligt faller under någon av dom fyra klyschiga kategorierna här ovan. Hade någon debattör från dom etablerade partierna vågat vara djupt och innerligt självkritisk samtidigt som dom hade attackerat SD när det gäller moral och etikfrågor (där SD har en väldigt omodern och backwards politik) så hade man kunnat vinna en debatt mot SD.
Det är dock ingen som har gjort det hittills och det är, tja, konstigt.

Det roligaste i allt det här är förstås att Jan Helin (se bilden i Jan Guillous artikels inforuta) ser ut som en exakt kopia av Jimmie Åkesson. Är dom månne släkt?
Gode gud, hur ska man kunna se skillnad på dom onda och dom goda om bägge har samma designerglasögon och båda handlar på Dressman!?

Melodifestivalen 2009, deltävling 3

Velvet +
Det här är alltså tredje året som Velvet tävlar i melodifestivalen? Trots att jag sällan har missat ett program genom åren så har jag inget minne av henne. I morgon kommer jag ha glömt bort henne.

Rigo & The Topaz Sound feat. Red Fox ++++
Skön feel good musik. Jag tror att Outcasts “Hey ya” har fått stå som förebild. Synd att dom blev utslagna av Triple and touch.

Molly Sandén +
För att citera Per Bjurmans klassiska recension av en Toto-konsert: Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

EMD ++
Faan också, den där låten växer! Jag vill bara hålla för öronen och skrika bort melodin! Den gräver ett hål i själen och ersätter hjärtat med en svart sten!

Mikael Rickfors ++
Trallvänlig gubbrock.

Maja Gullstrand +++
Min gamla Fame Factory-favorit framför en banalitet till låt. Tävlingens bästa röst. Tävlingens sämsta text. Jag väntar bara på att Maja ska göra en ”Robyn” och den släppa den där fantastiska skivan som visar på hela hennes potential.

Sofia +
Det här försöker vara någon form av hopkok av dom senaste årens vinnare i Eurovision. Gräsligt! Vidrigt!

BWO +++
Till och med Kurt Cobain skrev ”Army of Lovers” i sin dagbok en gång när han listade artister som han gillade. Bard vet verkligen hur man skriver hits, det här var en skön ballad.


Folk har som vanligt fel när dom röstar men det är okej.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen2009/article4473720.ab

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2503397.svd

Christers inre tankar

Vad är dealen med Christer Ulfbåges vurm för kinesiskor och Ukrainska tvillingsystrar? Är det månne så att han när en dröm om en nätt Wang och 2x Semerenko i sänghalmen?

Thursday, February 19, 2009

Arne Höök

Jag läser visserligen sällan Aftonbladets papperstidning men det verkar som om den gamla 90-talsprofilen Arne Höök har gjort en storstilad comeback som allmänreporter efter att ha levt en borttynande tillvaro i Aftonbladets Kvinnobilaga Wendela.
Hur länge sedan var det han stod i rampljuset senast? Det måste ha vara nära femton år sedan?
Hans text om den klottrande konstfacksstudenten Nug är något av det mest gubbiga som man kan läsa i en modern tidning.
Mossig är väl det snällaste man kan säga om Sveriges äldsta 44-åring.
Den gamla Jyckenskaparen var ju något av en hustomte på Aftonbladet förr i tiden: alltid helt oförarglig och nyktert snusförnuftig.
Då precis som nu skriver han vardagsbetraktelser fyllda av plattityderna och banaliteter.
Arne var 80- och 90-talets svar på Jon Hansson, en svensk Andy Rooney om ni så vill.
Nu väntar jag bara på att Tom Hjelte och Annika Sundbaum-Melin ska göra comeback!


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4430829.ab

Tuesday, February 17, 2009

Wallraffandet av SDU

Günther Wallraff gjorde sig känd i världen genom sitt undercoverreportage där han iklädde sig rollen som turkiska gästarbetare i Tyskland. Avslöjandet var brännhett. Det visade på djupa orättvisor för dom som befann sig på samhällets botten. Det visade på hur gästarbetarna mer eller mindre behandlades som livegna slavar. Motsvarigheten i Sverige kan man nog sägas vara det superbra reportaget som Uppdrag granskning gjorde om städare på hamburgerrestauranger för något år sedan.
Dom reportagen var bra eftersom att dom avslöjade saker som folk och politiker länge hade blundat för. Förhoppningsvis leder den typen av avslöjanden till något gott även för dom stackars satar som utsätts för brotten, även om pengarna alltid tycks segra i slutändan…

Nu har alltså ”wallraffandet” nått Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Under sex månader infiltrerades dom av Caroline Stenman från Sveriges radios program Kaliber.
Sex månader, det är ganska lång tid. Lägg där till att hon när hon avslöjades befann hon sig på en rent privat tillställning, en fyllekryssning som SDU hade anordnat.
Jag vet inte om ni själv varit på kryssning, men skandalerna brukar inte vara långt borta, och jag kan komma på ett tiotal historier från min egen bekantskapskrets som skulle kunna framstå som ganska graverande om mina vänner hade haft en politisk titel.
Så gör nu det experimentet själva:
Ta din egen bekantskapskrets, sätt politiska titlar på dina vänner och tänkt tillbaka på vad du sett och hört dom senaste sex månaderna.
Vad finns det för smaskiga detaljer att berätta om?

Kanske finns där någon saftiga otrohetshistorier?
Kanske en historia om dom där killarna och tjejerna som tog lite för mycket av det gröna i bastun?
Kanske något negrerskämt som drogs?
Kanske en farsa som stack från sin tjej och nyfödda barn för att hitta lugnet i Indien?

I alla ungdomskretsar så finns det potentiella skandaler om man wallraffar.
Att någon i SDU under sex månaders tid har kläckt ur sig diverse rasistiska citat är inget som kommer förvåna det minsta.
Valstugereportaget visade väl just det, att rasismen finns överallt.
Så ja, jag är säker på att Kalibers reporter har lyckats få citat på band i stil med ”Hitler hade rätt, man borde ha gasat ihjäl alla blattar” eller ”Man borde släppa en stor jävla atombomb över alla jävla apor i mellanöstern”. Kanske har Caroline till och med avslöjat att det finns någon/några i SDU: s utkant som både förr och nu har sympatier med Folkfront och andra naziorganisationer.
Det ska verkligen bli intressant att se vad Kaliber har kommit på för avslöjanden. Men alltså, det mest troliga är att SR enbart kommer sparka in dörrar som sedan länge stått öppna.
För Wallraffandet är nämligen sådan till sin natur, eller borde i alla fall vara så: man kan med dold identitet avslöja saker som ingen vet om eller orkat bry sig om.
Att sjuttio procent av Sveriges befolkning ogillar folk från andra kulturer är dock ingenting som man behöver följa SDU för att avslöja, det räcker med att gå in i fikarummet på valfri arbetsplats, eller gå in i valfri moské.
När det gäller händelsen i hytten, och rånet av Carolines väska så är det mer eller mindre en ickehändelse. Caroline blev rädd när hon blev avslöjad, det är förståeligt. Hon var konfronterad av fyra män i hytten. Det är också förståeligt att Erik Almquist och dom andra personerna från SDU blev rädda och tog hennes väska. Deras första antagande var att hon var spion utsänd från AFA. Det är förståeligt, speciellt med tanke på att Erik och andra från SD och SDU råkar ut för mordhot och till och med mordförsök med jämna mellanrum från den grupperingen.
Att man inte lämnat tillbaka filmen till Kaliber beror naturligtvis på att man inte vill få sitt ansikte klistrat över hela Internet med citat som är tagna ur sitt sammanhang ackompanjerat av suggestiv musik i bakgrunden.

Jag tror att ni kan komma på händelser där ni själva spelat huvudrollen dom senaste sex månaderna som ni helst inte vill att folk ska beskåda. Händelser som varit av högst privat natur med enbart vänner som vittnen. Händelser som exempelvis kanske har skett på en Finlandsfärja efter ett lite för stort alkoholintag?

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2481591.svd

Och där kom den ja!

Moderaterna går nu starkt ut med att kriminella invandrare ska kunna bli av med sitt medborgarskap.
Har vi hört den förut eller?
Samtliga partier, röda som blå kommer då och då med utspel som ska blidka Sverigedemokratiska tendenser i samhället. Det är ett genomskinligt knep, för efter varje utspel så följer en långvarig tystnad. Vad hände exempelvis med språktestet?
Man vet att förslagen aldrig kommer bli mer än förslag eftersom att den spelade upprördheten i Riksdagen är för stor för att något sådant ska kunna röstas igenom.

Socialdemokraten Veronica Palm säger att Moderaterna försöker flytta fokus från sin egna misslyckade arbetsmarknadspolitik.
Har Veronica sovit under en stubbe dom senaste tjugo åren eller vad är dealen?
Mig veterligen så hade exempelvis den Somaliska befolkningen i Sverige uppemot
90 % arbetslöshet även under Socialdemokratiskt styre?
Och jag undrar, är det möjligt, eller ens värt att satsa på jobb åt folk som inte kan ett ord svenska?
Visst lär man sig språket bättre om man arbetar, det säger ju sig självt, men det finns ju inte så jävla många tunga, manuella industriarbeten kvar. Dom flesta arbetsuppgifter kräver faktiskt någorlunda svenskkunskaper.

Varför Moderaterna är oärliga med sitt utspel krävs ingen Einstein för att förstå. Däremot är det konstigt varför Veronica är oärlig?
Varför säger hon inte rakt ut att utspelet helt och hållet är ett sätt för Moderaterna att vinna SD-röster (SD-röster som för övrigt tidigare vunnits bland Socialdemokratiska LO-medlemmar)?
Men tänk om hon inte ljuger, tänk om hon är för korkad för att förstå?

Jag ska skriva det i klartext åt dig Veronica så att du bättre förstår:
Moderaterna lägger fram ett förslag som dom inte förrän i yttersta nödfall kommer försöker driva fram.
Med ”i Yttersta nödfall” menas ett läge där Sverigedemokraterna i slutet av valupptakten år 2010 oundvikligen ser ut att komma in i Riksdagen.
Moderaterna vill för allt i världen inte hamna i det läget.
Det har INGENTING med enskilda moderaters personliga övertygelser att göra: Jag skulle gissa att minst 70 % av Sveriges Moderater avskyr invandrare och önskar att dom kunde slängas ut hela bunten.
Nä, det handlar istället om ett upprätthållande av PK-ismen, där osunda tankar och åsikter trycks undan för att politikerna ska kunna behålla makten över folket.
Det är liksom inget konspiratoriskt i det. Det har inte hållits något möte i ämnet (om man räknar bort ”Lilla Saltsjöavtalet”), det är bara det att rädslan är så stor bland politiker och folk i allmänhet att man inte vågar vara ärlig i den här frågan.
Man vet att straffet för ärligheten kommer bli hård både internt och externt om den skulle blottas.

Alltså: Moderaterna kommer inte att tveka en enda sekund om dom tvingas söka SD: s stöd. Däremot så kommer dom låtsas som om det bär dom emot, och dom kommer att lägga fram ”Sverigedemokratiska” luftförslag så länge som Sverigedemokraterna befinner sig utanför riksdagen.
”Dom” i detta fallet är SAMTLIGA etablerade partier (undantaget Vänsterpartiet och Miljöpartiet). Förslagen kommer att vara rubriceras som allt från ”Socialdemokratiska” till ”Folkpartistiska” och "Kristdemokratiska".
Några av ”dom” kommer nog till och med resa sig upp från SVT: s nyhetssoffa i protest efter valet om SD kommer in, men under den följande mandatperiod kommer SAMTLIGA förslag som SD lagt fram införas. Förslagen kommer förstås ha fått nya partipolitiska rubriceringar, men sakinnehållet kommer vara det samma.
Så fungerar det när man låter rädslan styra. Men, men, Bert Karlsson kan ju kanske berätta lite mer om det där för dig Veronica.


http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_2480769.svd

Monday, February 16, 2009

Territorial Pissing

Det är vaddå?
Motsvarigheten till en sönderslagen högtalare och en sten i ansiktet på polisen?
Det är liksom inte lika bra som det är provocerande. Och det gör sig till och larmar, och det är tal om fyra års fängelse, och det är så jävla rätt, och så jävla fel.
Fredrik Malm sätter ner foten och ropar: Nu är sötebrödsdagarna över Konstfack! Ni kan kyssa era statliga miljoner bye bye!
I ilska pressas den rödlila ansiktsnyansen fram hos folk. Man skriker ord som ”Skulle det här vara konst?!” ”Ska konstfack verkligen pyssla med sådant här?!”.
Samtidigt sitter Nug och skrattgråter över det miss/lyckade projektet…
– Men såhär får man väl ändå inte göra? Nu blir jag upprörd!
Men jag är ledsen, det är liksom inte upp till dig att bestämma vad som är konst lille man. Konst avgör jag och bara jag, och du och bara du. Och ni skriker: DET ÄR FLUM!
Och jag håller med, det är flum, och ni blir ännu mer provocerade.
Kan något lämnas med ett frågetecken för en gångs skull, eller måste ni ha era åsikter och känslor serverade på ett jävla bloggfat?



http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4422598.ab

Sunday, February 15, 2009

Melodifestivalen 2009, deltävling 2

Bättre sent än aldrig, här kommer betygsättningen för gårdagens bidrag i Melodifestivalen.

H.E.A.T +
Snoppbyx-poseringar och stora frillor, jag vet att sånt här är poppis men vad faan. Hårdrock går ju hem hos barn, åldringar och infantiler, men det är bara för bedrövligt.

Måns Zelmerlöw +++
En knapp trea. Jag är kanske lite snål men det här är väl ingen ny Cara mia? Proffsigt vilket som.

Amy Diamond ++
I Amys flickrum finns ett guldhjärta där Amy skrivit ”Femton 4-ever!”. Jag vet inte om hon druckit någon magisk dryck för att stanna i utvecklingen, men det här är Amy idag och för evigt. Sött.

Lili & Susie ++
Den här typen av återföreningslåtar finns det gott av i musikhistorien: låtar som inte alls lever upp till original-hitsen. Nåväl, vi kan ju låtsas att det är bra.

Cookies n Beans +
Oinnerligt är det första ordet som slår mig när jag hör detta. När man sjunger med smärta i rösten så måste det vara äkta, inte ett inövat manér där man försöker efterlikna någon idol. Jag tror på Dolly Parton, jag tror INTE på Cookies n Beans.

Markoolio +++++
Jag skrattade så jag grät när skridskoåkaren kom upp ur pianot. Det var vackert,.fint och fruktansvärt subtilt.

Jennifer Brown ++
Det här var så softat, retro och stilmedvetet att det blev tråkigt. Visst fanns det vissa ögonblick då man kunde ana något stort, men nä, JB lyckas inte nå fram på samma sätt som exempelvis Emilia.

Lasse Lindh ++
Jag gillar Lasse. Denna gång precis som i förra årets tävling så blir det dock fel. Text och musik känns klyschigt Håkan Hellström-aktig. Lasse har ju skrivit en av dom bästa låtarna som finns på svenska ”Du skär”, men det här skär ingenting alls.




http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article4416011.ab

Saturday, February 14, 2009

Wow, jag börjar fatta vad bloggandet går ut på!

Igår fick jag typ 180 läsare på bloggen, helt enormt mycket med tanke på att jag legat på runt 5-6 stycken per dag tidigare.
Det här är en väldigt ny blogg och jag kände inte till makten med Bloggportalen, Twingly osv innan. Jag hade i min enfald trott att intresset för en viss blogg spreds genom "word of mouth": att folk länkade till bloggar som dom själv gillade för att sprida gospeln. Nu förstår jag att den tron var väldigt naiv. Det dom flesta vinner läsare på är att helt sonika länka till så många Aftonbladet-artiklar som det är möjligt. Det var ju också därför som jag fick så många läsare igår. Jag skrev om Gömda Mia och länkades från SvD. Läsarna strömmade in, i en för min bloggs mått mätt, hysteriskt takt.
Men det är faan inget att skryta med. Jag vill att min blogg ska vinna läsare på egna meriter.
Å ena sidan kan jag nå typ 50 personer per dag genom att skriva bra och intressant, Å andra sidan så kan jag så småningom nå runt 1000 personer per dag om jag lägger till lite sell out tricks.
Jag tror jag väljer en mellanväg där, det finns för mycket punkideal i mig för att gå hela vägen upp på klapptrappan: Jag kan inte förmå mig själv att skriva intetsägande inlägg om Zelmerlövs frissa.

För övrigt har bloggandet resulterat i att jag SJÄLV har börjat läsa bloggar, det är oftast inte någon trevlig bekantskap. Banala one-liners blandas med "Dagens outfit" och inlägg om stadens godaste Orange mocha latte frappuccino.

För att travestera Pst/Q :

Hade bloggare inte glappat hade jag inte behövt nämna nått.
Hade dom talat sanning direkt hade dom inte behövt ändra nått.
Och hade ni kunnat skriva rätt hade ni inte behövt skämmas nått.
Hade dom inte varit hjärndöda hade jag inte behövt skända nått.
Om ni bara hade hållit käften hade det inte behövt hända nått.
Men då hade ni förstås aldrig blivit kända dock.

Friday, February 13, 2009

The Breeders –Mountain battles

Åtskilliga epilepsistinna eftermiddagar efter skolan i gymnasiet somnade jag till The Breeders skiva ”Last Splash”. Jag tyckte då, och tycker fortfarande att Last Splash är en av dom bästa skivorna som någonsin gjorts. Det fanns en enhetlighet i den skivan som jag gillade. Alla låtar förmedlade samma drömska känsla. Efter den skivan följde ett par svarta år för The Breeders. Systrarna Deal bråkade, hade drogproblem och startade nya bandprojekt men lyckades aldrig nå upp till gamla höjder. Sedan då, år 2002, sju år Last Splash kom då äntligen en uppföljare till Last Splash. Mina förväntning var överhettade, jag tänkte att nu kommer skivan som klår alla skivor som någonsin släppts. Men skivan Title TK blev en stor besvikelse för mig. Det hade väl delvis med mina förväntningar att göra, men skivan förmådde aldrig bli mer än ljummen.
Ytterligare fem år gick och när The Breeders förra året släppte Mountain battles så var mitt intresse otroligt svagt efter tidigare besvikelse.
Men, och detta är ett stort MEN, igår skaffade jag ändå skivan och lyssnade igenom den. Vad ska man säga? Mountain battles kan möjligtvis vara den bästa Breedersskivan någonsin. Jag har bara hunnit lyssna igen om den två gånger, men låtarna växer för varje gång.
Skivan innehåller allt för trasig country till gripande spanska kärleksballader. Fantastico!

Personer som hade kunnat bli grymma wrestlare

När jag för några år sedan bets av Wrestling-flugan så började jag tänka på hur vissa personer hade kunnat bli utmärkta wrestlers om dom valt det som karriär istället.
Här är några personer som hade kunnat bli stora stjärnor inom Indie-wrestlingen.

Buster Keaton. Buster hade en fantastisk förmåga att flippa runt på en femöring. Hans tekniskt akrobatiska stil och lealösa kropp påminner mycket om Jack Evans.

Kurt Cobain. Vissa kvällar spelade Kurt gitarr stående på huvudet. Han kastade sig gärna in i förstärkare och trumset. Hans stil påminner mycket om Spike Dudleys: en liten kille som inte tycks bry sig ett skit om sitt eget välbefinnande.

Gösta Ekman. Scenen när han dyker från sängen i Picassos äventyr visar att vi här har att göra med en CZW-brottare. Mer hardcore än så här blir det inte. Gösta kan nog närmast liknas med Danny Havoc.

Chris Farley. Den tjocke Chris skulle säkerligen ha varit en chairs and tables specialist. Närmast kan man nog likna honom med Bubba Ray Dudley, en komisk karraktär med tejpade glasögonbågar som med galen blick skriker ”Get the tables!”.

Tony Jaa. Tony från Ong bak skulle kunna ge Takuya Sugi en match om titeln som den mest akrobatiska wrestlaren genom tiderna.

Det är synd att dessa personer inte hade vett att välja rätt karriär.

WT-Mia från Gömda träder fram

Jag tänker varken bli plusmedlem på Aftonbladet.se eller köpa deras papperstidning. Kanske står där något som totalt kommer att befria Mia och Liza Marklund från lögnanklagelserna, men nä, jag skulle inte tro det. SvD skulle säkert ha lyft fram dom starka argumenten mot Monica Antonsson om några sådana hade funnits.

”Den är partisk. Hon har tagit två män som jag har genomgått vårdnadstvister med som varit väldigt ugly, fula, kan man säga så? Ångrar ingenting, och en av de männen har misshandlat och slagit oss och gjort att våra liv blivit på flykt”.

Wow! Jag får lite Victoria Silvstedt-vibbar av det där citatet. Tillbaka till gömstället nu, mannen med dom svarta ögonen kan ju leta upp dig och döda dig. Chilenaren ”Anders” kan ju förvisso rädda dig med sin bil, men mot galna Libaneser med k-pistar är det svårt att skydda sig.


http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2464035.svd

Thursday, February 12, 2009

Jay Z rasar inte, han mordhotar

Jag har www.msn.se som startsida på internet. Det handlar om ren lathet, Internet Explorer hade den som startsida när jag köpte datorn och jag har inte orkat ändra...
Jag vet, det är lite som det där gamla Nicko och Pulver-skämtet:
-Hörrödu Nicko, varför har du vänt tidningen uppåner?
-Det har jag inte Pulver, den var såhär när jag köpte den!
Det var väl Lasse Åberg som spelade rollen som Nicko om jag inte missminner mig. Alla sketcher slutar med att Nicko ramlar baklänges från en gärdsgård och slår i marken.
Nåväl, det där var ett jävla sidospår till det som jag egentligen skulle skriva om.
MSN var det. Varje dag som jag går in på internet så möts jag alltså av denna sida och deras värdelösa kändisnyheter. Det handlar alltid om samma, ointressanta kändisar (Paris Hilton, Britney Spears, Justin Timberlake osv). Idag skrev dom att "Jay Z rasar mot Chris Brown". Chris Brown är visst någon som man ska känna till namn, men jag vet av andra tidningars skriverier att denna Chris är Rhiannas pojkvän och att han misshandlade henne häromdagen. Nu har Jay Z sagt att "Chris är en död man". Jag antar att han använde sig av den amerikanska uttrycket "He´s a dead man".
MSN har dock missuppfattat en sak när det gäller uttrycket "rasar". På svenskt mediaspråk betyder "rasar" att någon har en marginellt avvikande åsikt än någon annan. Rasar betyder INTE att personen i fråga är arg, långt därifrån. För att rasa räcker det med att kändisen har sagt något som delvis kan tolkas som ett ifrågasättande av en annan persons åsikt. Ett påhittat exempel: En tokdåre säger att sex med hästar är skönt, en tidning ringer då upp Skansen-Jonas och frågar om hans åsikt i frågan. Denna säger "det låter inte bra". Nästa dag i tidningen kan han läsa "SKANSEN-JONAS RASAR MOT HÄSTKNULLARE". Alltså, låt oss hålla isär begreppen här MSN: Jay Z rasar inte, han mordhotar, det är STOR skillnad mellan dom två ordvalen.

Alejandro Fuentes Bergström

Popcirkus är väl egentligen ett helt okej TV-program, men problemet är att mycket av musiken som spelas i programmet är sövande tråkig. Det är inte Per-Sinding Larsen eller Kristian Luuks fel, det är bara så som verkligheten ser ut. Jag menar, visst finns det bra svenska artister som Mapei, Kajsa Grytt, bob hund, Robyn, Anna Ternheim etc, men dom bra artisterna i landet är för få för att kunna fylla ett helt TV-program vecka efter vecka.

Ett av inslagen i programmet är dock fruktansvärt bra: den gamla Humorlabb-apan "Alejandro Fuentes Bergström".
Ingen kan som Alejandro få ekonomi och bokföring att bli intressant och sexig. Alejandros visdomsord om privatekonomi är ord att leva efter.
"Diskrepans mellan lån och lön blir BRUTAL om man exempelvis har en lön på 5000 kr i månaden samtidigt som man har lån på 1 Miljard".

Tack för dina tips Alejandro och lycka till med uppfostran av din son!

Skräck och blod i brevlådan

Jag är ledig från jobbet idag, så jag gick till brevlådan för att se om paketet hade anlänt, och jodå, det hade det. Två dubbel DVD: er som jag längtat efter så länge. Dom ligger fortfarande inplastade här bredvid mig när jag skriver detta, men jag kan knappt bärga mig.

Den första filmen är ECW -The most extreme matches. Filmen innehåller några av dom mest klassiska wrestlingmatcherna från ECW: s historia. För er som inte vet någonting om wrestling så kan jag säga: det här är inte det som ni sett på svensk TV, det här är något HELT annat. "Extreme" står här för extremt blodigt och extremt bra. Sabu, Cactus Jack, Sandman, Terry Funk... Jag dregglar bara av att tänka på saken.

Den andra filmen är The Amityville horror, originalet från 1979. När jag såg denna filmen för första gången så höll jag på att skita på mig av rädsla (korrektion, en viss toalettscen i filmen gjorde att jag inte kunde förmå mig att gå på toaletten på flera timmar). Extramaterialet till filmen är så digert att det tar upp en helt egen disc.

Ord vs stenkastning

Jag har inte satt mig in allt för mycket i debatten om poliserna som hade använt ord som ”apajävlar” och ”blattesvin” (eller vad det nu var?) under kravallerna i Rosengård. Jag är en människa som dömer folk efter deras handlingar, inte efter deras ordval (jag gillar ju den våldsironiska hiphop-duon Ungdumshälsan gud bevars). Min åsikt är väl ungefär ”det var ju tråkigt att dom sade så”. Mer fördömande är jag inte, för jag skulle inte ens i min vildaste fantasi kunna sätta mig in i hur det måste ha varit att arbeta under den psykiska press som kravallerna innebar. Brottet att kasta sten mot brandkåren är för mig mycket värre än vad rasistiska fraser någonsin kan bli.

Såhär lät det när ämnet diskuterades på Ring P1:

Del 1:


Del 2:


Del 3:



Och avslutningsvis, så här låter Ungdumshälsan, två goa Masthuggare som trots dom hårda orden aldrig begått något större brott än att gilla lite av det gröna och det bruna:

Wednesday, February 11, 2009

Sea of trees

Jag är en sucker för läskiga miljöer (inte att vara i dom).
Jag läste på Flashback om Aokigahara, även kallad "Sea of trees", en skog i Japan där mer än 500 personer tagit livet av sig sedan 1950-talet. I snitt hittas där ett 30-tal döda varje år, och 2002 var det så många som 78 stycken. Kusligt. Händelserna i skogen har även blivit film, "Jyukai - The Sea of Trees Behind Mt. Fuji" från 2004.
Det är föga förvånande att folk tar livet av sig, speciellt inte i ett så strikt och konservativt land som Japan. Vad som däremot slår mig som underligt är att man går ut i en kuslig skog där man kan råka se gud vet vad för att göra det.
Sea of trees är den andra mest populära platsen för självmord i världen, i topp ligger Golden gate-bron.

http://en.wikipedia.org/wiki/Aokigahara

P3 Guld

Ursprungligen publicerad 17/1

Jag har brottats en del med vad denna blogg ska handla om. Jag har nu bestämt mig att jag kommer avhandla allt och ingenting. Det skulle bli väldigt icke komplext om jag bara skrev om saker som stör mig, om saker som kan anses som o-pk. Det skulle inte ge er en sann bild av mig. Jag skulle riskera att framstå som en hatisk människa utan gråzoner. Så är det alls inte, alltså kommer även världsliga ting som TV-program och kultur att avhandlas.

Ikväll var det då P3 Guldgalan. Ingen vidare gala om jag ska vara ärlig. Till viss del handlar det om min egen okunskap, jag har helt enkelt inte hört så mycket från dom nominerade. Danskategorin är ett djupt svart hål och pop-kategorin känns lite väl obskyr för att kunna benämnas som "populär".
På något sätt så är det som om det ligger en slick innerstadsmentalitet över den ankdamm som vi kallar den svenska popscenen. Idag ska det vara strikta nazistiska sidbenor och stiltrendiga 60-talsbrillor på artister som med självklarhet kan nämna namnet på sina favoritbloggare, modeskapare och fik på söder. På Onsdagar vänder Krunegård vax på någon hipp klubb, på Torsdagar recenserar han Café latte-sorter i Nöjesguiden.
Mitt punkhjärta blöder!
Kul då att få se något innerligt som Hello Saferide och Detektivbyråns gråtfärdiga version av "Anna". Det hade varit kul att höra hela låten dock.
Afasi har jag gillat sedan han var typ fjorton år och rappade tillsammans med Westra Aaros och Organism 12. Många år har gått sedan dess, och likt bob hund skulle Afasi kunna sjunga: "Min lön kommer fem år försent".
Att Tråk-Håkan, som gjort samma låt i i fem-sex år nu tar hem dom stora priserna på galan är varken roligt eller rättvist. Live-kategorin borde ha vunnits av Robyn, men hon var ju inte ens nominerad (jag vet inte om P3 anser att en artist måste ha turnerat i Sverige mycket under året för att kunna nomineras till Guldmicken?) tråkigt var det i alla fall.
När det gäller årets artist så hoppades jag på Anna Ternheim eller Hello Saferide. Det har ju i sanning varit kvinnornas år på pop-himmelen.
Tidigare år har det varit så tunnsått med bra kvinnliga artister att man i vissa galor har fått slänga in wild-card från Schlagerns värld för att täcka upp.
I år fanns ingen könsuppdelning mellan priserna, men om det hade funnits så hade det med tydlighet framgått att männen just nu är hopplöst efter. Visst, Kleerup och Krunegård är bra, men kvinnorna är bättre. Nästa år hoppas, tror och vet jag att Mapei kommer vinna allt.
Kom ihåg var ni läste det först, och glöm inte att lägga ett bokmärke på den här sidan.

SVT: s påstådda opartiskhet

SVT basunerar gärna ut sitt budskap om "Opartisk TV". Varför är det då så svårt att ta detta budskap på allvar? Ja, vi behöver kanske inte gå in detaljer vad gäller rapporteringen från exempelvis Mellanöstern, eller hur Obama har lyfts till skyarna redan innan han tog över makten. Låt oss istället titta på alla dom personer som lämnat SVT dom senaste åren. Låt oss se om deras agendor och ämnen har ändrats sedan dom hoppade av/fick sparken.
På TV8 återser man nu för tiden dom gamla SVT-profilerna Erik Anér och Lars Adaktusson. I deras program finns en tydlig högervinkel. Eller rättade sagt, en motvikt till SVT: s vänstervinkling. Dom gör i stort sett samma program då som nu, men det är ändå tydligt att nyansen har gått från ljust rött till ljust blå.
Elisabeth Högberg hoppade av från SVT eftersom att hon tyckte att det inte fanns något utrymme att diskutera dom apatiska barnen på nyhetsredaktionen. Hennes uppfattning, precis som min egen, är att apatiska barn-epidimin inte bara är nys, utan även det största sveket mot barn i Sveriges historia. Även Elisabeth har gått åt höger sedan avhoppet.
Sivert Öholm är nog den enda öppet mörkblå kristdemokrat som någonsin haft ett debattprogram på SVT, inte ens gamla barnvurmmisstankar kunde stå i vägen för det.

Sveriges bästa blogg

Sveriges bästa blogg heter Rum 237 (se listan med länkar på högersidan). Jag är helt fascinerad över denne mans kreativitet och hängivelse. Jag kommer aldrig bli en lika bra bloggare, inte en chans. Skillnaden mellan oss är i huvudsak att jag själv inte har ADHD, om jag hade haft det så hade jag kunnat spotta ur mig inlägg i samma utsträckning. Men det är inte alls bara det, hans inlägg är inte fylld av tankevurpor och ramblings som mina, han har verkligen vett att skriva om saker som är viktiga. Han skriver bra. Han skriver så att det berör. Jag vill iyfta fram hans blogg eftersom att han förtjänar det.

Mona fifflar och politikers spelade folklighet

Jag har alltid fascinerats över hur Monas fuskande med tusentals kronor kunde bli "Toblerone-affären" i pressen. Det namnet var verkligen en förminskning av vad Mona verkligen hade gjort sig skyldig till.
Till viss del är jag Socialdemokrat. Jag var det förut i alla fall. Det finns många saker som jag anser är bra i den socialistiska ideologin, men jag har svårt att se hur jag skulle kunna rösta på S så länge som Mona är partiledare. Hon är inte trovärdig för fem öre.



Även Magnus Betnér har svårt med Monas trovärdighet. Jag är helt enig med Magnus, politiker ska inte hålla på och fjanta sig i TV för att vinna folklighetspoäng. Jag vill inte se Fredrik Reindfeld med kubbhatt och käpp dansa kabaré hos Luuk. Jag vill inte se Maud Olofsson visa upp sin badbalja inför en samlad press. Jag vill inte se Göran Persson på Julafton iförd gigantisk päls, hålla folkhemstal alá Per-Albin Hansson. Jag vill inte höra Mona berätta om sin ”Barbie-klubb” för hundraelfte gången.

Monday, February 9, 2009

WWE på Eurosport just nu!

Visserligen hatar jag WWE, jag tycker att det är ren skit om jag ska vara ärlig (wrestling ska vara hardcore eller högflygande annars kan det vara), men vaddå, självklart är jag tvungen att titta på Eurosports nya wrestlingssatsning nu när Hoa Hoa Dahlgren och Bruno ska kommentera tillsammans. Men vad händer, jo Brunos tåg blir försenat, så nu sitter Hoa Hoa tillsammans med någon anonym snubbe och spekulerar om saker som dom inte vet ett skit om.
Det är så jäkla kul! Och inga matcher blir det heller, bara en massa tråkwrestlare som pratar och tjatar. Bruno kanske kan styra upp saker och ting, men jag tror allvarligt talat att Eurosport har blivit blåsta. Det blir inga fajter i veckosammanfattningen.
Bättre då med Vintage-programmet, där slipper man alla tradiga "Entertainers" också: Garanterat John Cena-fritt.



http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article4335367.ab

Då fick jag tyvärr anledning att blogga även idag

Jag satt nyss och spanade runt bland tidningarnas nätupplagor för att se om det fanns något som var värt att blogga om idag. Visserligen hade jag en lös idé att skriva om Mahmoud Abbas värdelösa tal i Europaparlamentet, men det var egentligen inte ett ämne som jag brann särskilt mycket för: den där konflikten kommer ju ändå finnas kvar där i morgon och i övermorgon. Jag kan skriva om det senare, om nått år kanske...
Precis när jag höll på att ge upp kampen för att hitta något i nyhetsflödet att beröras av så såg jag en artikel i Aftonbladet om att The Cramps sångare Lux Interior hade dött av ett medfött hjärtfel.
Faan! The Cramps var ju verkligen superbra. Jag ska inte ljuga och säga att dom var mina största favoriter, men jag höll verkligen med Fredrik Strage när han placerade deras framträdande på Mentalsjukhuset i Napa som det största ögonblicket inom rockmusiken. När dårarna dansar loss till "Human fly" blir allt plötsligt väldigt otydligt. Det blir svårt att se vem som är skadad i huvudet och vem som är klok.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article4335367.ab

Saturday, February 7, 2009

Melodifestivalen 2009 Delfävling 1

Då var den första deltävlingen i årets Melodifestival över. En del överraskande resultat måste jag säga. Shirleys sistaplats kändes både underlig och felaktig. Tog tittarna hennes finalplats för given och lät bli att rösta på henne därför?

Petra skötte sitt jobb mycket bra. Många av hennes vitsar var över publikens huvuden och möttes med en absolut tystnad: det är ett gott betyg tycker jag.
Det nya röstningssystemet var uselt. Jag bemödade mig inte ens med att försöka förstå vad den internationella juryn hade för uppdrag. Vi vet väl själva vad som är bra, det behöver vi inte en fransman för att lista ut.


Här är min recension av var och en av artisterna.

Nina Söderquist ++
Bonnig hårdrocksbrud. Sådana här brudar finns det gott om på Sweden Rock. Det är inte min starkaste likör men det är kul att hon kör.

Jonathan Fagerlund +
Det här var så tråkigt att klockorna stannade. Hur har man mage att vara så trölig?

Shirley Clamp ++++
Vilken besvikelse! Det var förvisso några sura toner här och där (vilket var väldigt förvånande med tanke på att Shirley brukar vara säkerheten själv) men jag hade verkligen sett fram emot att få höra Shirley framträda i Globen. Jag tror att det hade kunnat bli en femma om hon hade fått chansen.

Scotts +++
80-talsvibbar här. Sångaren stoltserar med blonderad kalufs och sängkammarblick. Det lär ha varit gott om fuktiga trosor ute i publiken.

Emilia +++
Låten vann på en andra genomlyssning. Jag är säker på att den kan växa till en stark fyra i finalen.

Alcazar +++
Alkisarna körde som vanligt med säkra disco-kort. "Proffsighet" är väl det första ordet som slår än när man tänker på Alcazar.

Caroline af Ugglas ++
Det är en tunn linje mellan "äkta" och fjanterier. Anledningen till att Caroline så lätt går över den gränser är för att hon i grunden utger sig för att vara något annat (mer alternativ, mer äkta) än dom andra deltagarna.
Sanningen är att det skumma svengelska uttalet, och texten som INTE har något med hennes egna liv att göra, får henne att framstå som en posör. Ändock, Carolines låt liknar väl mest det som jag själv lyssnar på till vardags.

Marie Serneholt +
Jag kommer att tänka på beefen mellan Marie och Sara Lumholdt. Sara hade för ett tag sedan sagt att det var tur för Marie att reglerna gällande förinspelade bakgrundssång hade ändrats till i år. Jag kan bara hålla med Sara där. I refrängerna dränktes Maries ylanden med den förinspelade slingan.
Det har ju också spekulerats huruvida Marie sjöng en enda ton i solodebuten ”Enjoy the ride” från 2006. Dom spekulationerna kan nog komma att blossa upp igen.


Bäst i kväll var annars Freddie Wadling och Sebastian Öberg. Det är taskigt av arrangörerna att slänga in två fullblodsproffs utan tävlan på det sättet, det får ju dom andra deltagarna att framstå som värdelösa amatörer.


http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen2009/article4354972.ab

En uppblåst Jan Guillou presenterar en lögn och skrattar förnöjsamt



Jag tror jag dör av skratt. När Jan ska känna åt vilket håll vindarna blåser så slickar han på pekfingret, men istället för att hålla upp fingret mot vinden så låter han fingret glida in i rövhålet. Lyssna noga på vad Janne säger i detta klipp. Lyssna hur han inte för ett ögonblick skäms. Han tycker alltså att vi har haft en ÖPPEN debatt i Sverige om invandringspolitik, rasism osv. Det är så man blir mörkrädd.
Janne jobbar ju, som jag skrev i en tidigare post, med ett reportage om Sverigedemokraterna som ska publiceras i Aftonbladet. Han hade fått en fråga av Sveriges radio hur arbetet med reportaget fortskred, och Janne hade deklarerat att det var värre än vad han hade trott: Sverigedemokraterna hade visat sig vara gamla Socialdemokrater, "vanligt folk" om man så vill.
Detta tyckte Janne var skrämmande.
Själv tycker jag att Janne mer och mer börjar likna nazisten Manfred Wunderbaum i filmen Yrrol. Manfred klagade på att det kommit en massa Österrikare till Sverige. Herr Wunderbaum tyckte att det var skrämmande att man inte kunde se skillnad på svenskar och invandrare längre.
Janne upplever samma problem, hur ska han kunna se fascisten, om fascisten på alla sätt ser ut och beter sig som en gråsosse?

Thursday, February 5, 2009

Om sannolikhet

Centern backar i sin hjärtefråga och Alliansen står därmed eniga i frågan om utbyggnad av kärnkraft i Sverige. Ett sunt och nyktert beslut måste jag säga. Argumenten MOT kärnkraft har länge känts mossiga. När någon som är kärnkraftsmotståndare pratar så låter kärnkraften som något fruktansvärt farligt, som om Kärnkraftsverken vore tickande atombomber som kan explodera när som helst. Sanningen är ju att den senaste stora kärnkraftsolyckan inträffade 1986. Det börjar bli länge sedan nu. Man måste också betänka att det skedde i Östeuropa mitt under det kalla kriget. Det var en annan tid. Det skulle inte förvåna mig om dom på den tiden lagade läckor med gaffatejp och stanniol.
Att något skulle hända igen känns inte sannolikt helt enkelt, sedan får Tage Danielsson säga vad han vill om den saken från sin grav.
Att tala om kärnkraft som farlig är som att tala om flyg som farligt. Alla vet att kolkraft= bilar och att Kärnkraft= Flyg.
Flygning är i alla avseenden säkrare än bilåkning, men om något går snett så blir det en större smäll om du sitter i ett flyg. Kolen/bilen har en lite mer smygande effekt: fler folk dör, men inte alla på en och samma gång.
I Sverige har ”olyckorna” duggat tätt dom senaste åren, det har varit allt från några ”livsfarliga” kortslutningar, till en hantverkare som råkade ha med sig en påse raklödder in på säkerhetsområdet (jag ryser när jag tänker på vad som hade kunnat hända).
Men visst är frågan om lagring av avfallet en viktig fråga, men herre gud, så svårt kan det väl inte vara att borra upp lite fler bergrum (inga Rocha gil-skämt nu om jag får be!). Det är ju inte direkt så att något barn skulle kunna förvilla sig ner där av misstag och börja bygga ”självlysande klossar”.
Sedan får kärnkraften inte vara en ensam lösning. Jag hoppas att vi i Sverige bygger upp fler vindkraftverk, men det är bra mycket bättre att vi har el producerad av kärnkraft än att vi som nu köper in smutsig kolkraftsframtagen el från utlandet.
Det ska också bli skönt att slippa Maud Olofssons krokodiltårar. Jag minns fortfarande med skräck när Maud satt och grät i TV och berättade om den hemska tiden efter Tjernobyl. Jag tror till och med att hon talade om sig själv i form av ”offer”. Hon kunde ju inte gå ut och plocka bär i skogen till sina barn gud bevars!
1986. Det börjar bli länge sedan nu.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4331963.ab

Medeltid, tiden mellan upplysning

Esaias Tegnér skrev 1816 ”Är det icke skenbarligen medeltidens osalige vålnad som stiger ur sin grav med dolk och radband, är det icke det yttersta mörkret som kommer och breder sin jesuitkåpa över jorden?”.

Det är läskigt hur ålderstigna ord kan klinga så rätt med vår samtid. Är det inte exakt det som vi upplever nu? Är det inte skenbarligen medeltidens osaliga vålnad som visar sitt ansikte gång på gång i vår nutid?
Det är inte en eller två händelser som kan få än att undra, det hundratals händelser varje dag.
När kommer vår Renässans? Kommer vi få uppleva den under vår levnadstid?

Wednesday, February 4, 2009

Lögnarna



Denna video av Jan Mild från Blågula frågor känns tack och lov ganska förlegad nu. Det har hänt något dom senaste åren, helt plötsligt har SD fått ta plats i debatten och motståndarna mot SD har tvingats konkretisera sina argument. Men denna video visar en sanning som var aktuell i många år, och ännu har vi inte en total jämvikt.

Åsa-Nisse

Henrik Dorsin håller på och jobbar med en NY Åsa-Nisse film. Kjell Bergquist ska spela Åsa-Nisse och Robert Gustafsson ska spela Klabbarparn. Även Ann Petrén, Sisela Kyle Johan Glans, Anders Jansson och Johan Wester är aktuella för roller.

Jag måste säga att det låter väldigt skruvat och därmed också väldigt roligt. Det kommer nog bli otroligt klyschigt om spritbränning, lösa kjolstyg, könsvitsar och drag under galoscherna.
Jag hade dock önskat att Henrik hade gått lös totalt med bonneriet och fått hjälp med manusarbetet av Stefan och Krister.
Annika Andersson och Jojje Jönsson hade varit sköna tillskott på skådissidan (samt den där snekäftade kärringen med nedhasade strumpor som jämt går runt och gormar på den där utomhusteatern i Falkenberg).



http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2419467.svd

Tuesday, February 3, 2009

Jan Guillou

Nu ska man visserligen inte döma någon/något i förhand, men när jag hör att Jan Guillou ska göra en reportageserie om Sverigedemokraterna så börjar jag ana oråd. Vad kan vi förvänta oss?
Naturligvis kommer SD-röstaren framställas som en korkad bonnläpp, en "Simple Jack" med dålig fattningsförmåga.
Arbetsklassföraktet kommer bli storslaget, magnifikt, från den gode Jan.
Måhända kommer Jannes egen "svartskallighet" nämnas (som om någon bryr sig) och kanske kommer vi även få en lektion om Valloner och 60-talsjuggar.

Grunge från 1969?

Häromdagen såg jag en gammal inspelning med ett av mina favoritband, Melvins (the godfathers of grunge). Dom spelade en låt som hette "The Nile song". Låten kändes väldigt bekant men jag kunde inte placera den. Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad när jag läste att det var en Pink Floyd cover. Låten lät inte alls som det jag hört av PF tidigare, varken i början eller senare i deras karriär. Låten hade ett typiskt 90-tals grunge sound.

Grunge från 1969, är det verkligen möjligt?

Sunday, February 1, 2009

Källhänvisning saknas

Om två ungdomar från Malmö hade skurit halsen av en homosexuell man så hade det naturligtvis varit en riksnyhet, inte sant?
Visst skulle det väl dyka upp löpsedlar som grottar ner sig i alla detaljer?
Visst skulle väl ungdomarnas kopplingar till källarmoskéer i Rosengård varit en riktigt smarrig historia för tidningarna att skriva om?
Nä, riktigt så ser ju inte verkligheten ut.
Jag blir ärligt talat äcklad när jag INTE läser om det vidriga som hände Daniel Nordström.
Torterad och halsen avskuren...
Ibland måste jag nypa mig i armen för att bli klar med att det är år 2009, och att jag befinner mig i Sverige.