Dressman och mordhotet

När jag handlar kläder är det alltid samma visa. Jag tar ut 4000 spänn i bankomaten och åker sedan till Dressman. Där plockar jag på mig 12 par strumpor, 8 kalsonger, 2 jeans och några tröjor. Jag testar jeansen. Om dom sitter hyfsat eller bra så tar jag dom. Sedan går jag till kassan och betalar. Cash.
Dom senaste tre gångerna när jag handlat så har butiksbiträdet levererat repliken ”Nu slipper du tvätta på ett tag”.
Jag hatar den repliken, den antyder att jag skulle vara en slarvig person med dålig hygien.
Det är inte alls så. Jag handlar bara någon enstaka gång per år eftersom att jag HATAR det.
Jag hatar att stå och svettas i omklädesbåset. Jag hatar att leta upp mina storlekar. Jag hatar att jämföra priser.
Jag vill inte ha någon mänsklig interaktion med personen i kassan. Jag vill inte ha några kommentarer på att jag köper tre par skor av samma märke på en och samma gång. Det borde vara upp till mig som kund att bestämma om jag vill vara engagerad eller inte.
Jag vill inte ha några lama skämt slängda i ansiktet bara för att jag är udda på den här fronten.
Jag önskar att man kunde prenumerera på kläder. Tänk vilken lyx att få allt hemsänt till sig!

På vägen in till Dressman idag så tog jag tunnelbanan. I vagnens dörröppning stod en skinhead(!?) och pratade med någon annan kille utanför medan tåget stod inne på perongen. Jag såg inte ansiktet på den som stod utanför men jag överhörde konversationen. Skinheaden var visst skyldig killen utanför vagnen en massa stålar. Skinheaden pratade med den mörkaste röst jag någonsin hört hos en människa. Han lät nervös, snörvlig och drogad. Han sa att han skulle ordna allt men att han var medveten om att tiden var knapp.
Killen utanför vagnen sa att ”det var bäst” eftersom att det snart skulle komma några killar hit från Bulgarien, och dom skulle visst inte vara allt för trevliga.
Konversationen fortlöpte ända tills dörrarna slog igen. Skinheaden satte sig på sätet mittemot mig. Jag vart lite nervös. Jag hade 4000 spänn i plånboken. Om han hade vetat det så hade han nog rånat mig. 4000 spänn skulle nog inte vara tillräckligt för att slippa Bulgarerna, men det skulle nog i alla fall vara en bit på vägen.
Jag höll hårt om plånboken i jackfickan. 4000 spänn, det var ju mitt Dressman-konto, jag ville inte ha förberett mig för det hemska klädköpet i över en vecka bara för att stoppas av något dumt rån!
Det ordnade sig. Skinheaden klev av stationen efter och jag fick mina nya jeans och skor.
Killen på Dressman sa att ”nu slipper du tvätta på ett tag” och jag hade god lust att ge honom en hård snyting över näsbenet och sedan skicka några Bulgarer efter honom.