Popcirkus

Frida Hyvönen och Those dancing days gjorde storstilade framträdanden på Popcirkus ikväll.
Dom berörde mig djupt. Sahara hotnights, not so much…
Jag har alltid tidigare avskrivit Frida som en pretentiös, tråkig artist med storsvulstigt svårmod. Troligtvis har jag byggt den åsikten på hennes finska namn (fördom) och 30-sekunders klipp från Musikmagasinet.
Och kanske var den åsikten korrekt en gång i tiden, men nu, med det där bandet: det är liksom bara så jävla bra!
Basen och trummorna spelar ”dumdududumdum” precis som i ”My Sharona”.
Sliiiiickt, för att använda studiomusikerspråk (kräk-smiley).
Jag gillar nostalgin i texterna också. Jag har själv känt mig väldigt nostalgisk den senaste tiden, det blir väl lätt så när framtiden är så bäckmörk.
Men jag kan verkligen förlika mig med det in the basement of Folkets hus.



Sedan kom då Those dancing days in och brände av levnadsglad pop som får en att tro på ungdomen igen.
Bara sådär. Otroligt!
Trummisen höll på att skratta sig av stolen med kinder som man bara vill nypa i. Hon slog nästan lika hårt på skinnen som Kim från ”Matt and Kim”.
Gitarristen kunde ha fått låta lite mer men det är okej.
Sångerskan var sval i det heta. Basisten ännu svalare med sin bibliotekarie-look och nedtonade spelstil. Synth-tjejen var “to cool for school”.
När jag ser så unga människor med så mycket talang så brukar jag fundera på hur det är möjligt? Hur kommer det sig att fem människor helt på random träffar varandra och allt bara klaffar sådär direkt?
Och hur kommer det sig att pop-Sverige helt och hållet lyfts upp av tjejer. Finns det över huvud taget några killar som når upp till axlarna på dom här tjejerna?