Sunday, January 31, 2010

En historia fylld av cynism

För ett tag sedan gick jag runt planlöst i en bokhandel och tittade på Historieböcker. Det fanns en bok där som provocerade mig något enormt. Den hette någonting i stil med ”100 historiska personer som jag älskar”. Författarinnan hade skrivit tillrättalagda personporträtt av några av historiens finaste män. Det var det vanliga gamla gänget av politiker, musiker och religiösa ledare. Inga överraskningar.

Utan att öppna boken (bilderna på omslaget var nog) så stod det helt klart för mig att alla som porträtterades i den hade tilldelats någon slags PK-gloria som kändes banal och tillrättalagd.

Hur kan man ens nämna hundra historiska personer som man älskar? Själv kan jag inte komma på ett enda namn. Se bara här hur dåligt det går när jag försöker:

Gandhi –Vägrade ta sig an svarta personers ärenden när han jobbade som advokat eftersom att han var en fullblodsrasist. Dessutom hade han en ganska äcklig lavemangfetischism som inkluderade unga flickor.

Churchill –Var med och introducerade nymodigheten Koncentrationsläger som dödade uppemot 28 000 Boer.

Dalai Lama –Teokratiförespråkare som skrattar åt allt och vill att Tibet återigen ska bli ett religiöst land där man tillämpar medeltida kroppsbestraffning som nålar i ögonen på meningsmotståndare och tjuvar. ”Hihihi”, för att citera Dalai Lama.

Clinton –Dödade Vince Foster…

Carter -Gav pengar och pepp-talks till Talibanerna (well, det var ett agerande som kom tillbaka och bet USA i arslet).

Moder Theresa –Religiös sadist som gillade att plåga barn på sitt barnhem. Tvingade dom bland annat att sova på stålsängar utan madrasser för att dom på det sättet skulle botgöras från sina synder.

Såhär fortsätter det med historisk person efter historisk person… Det är väl ingenting att älska?

En historia utan minsta spår av cynism

I dag när jag tog bussen hem så var det två väktare som började samtala med busschauffören. Det var lite så där allmänt jobbprat om vädret och avåkning vid blixthalka etc. Chauffören berättade att denna tur, var den sista i hans yrkesliv. Han skulle åka med bussen till bussgaraget och där få sin sista avlösning.

Han var sjuttio år fyllda. Enligt Swebuss bestämmelser får man inte köra buss efter att man fyllt sjuttio. Han berättade att han hade haft det här jobbet sedan 1980.
Han var modest, hävdade att det fanns andra busschaufförer som hade jobbat många fler år än vad han själv gjort.

Den buss som han nu körde var hans absoluta favoritbuss genom alla tider. Han berättade att den hade varit vit från början och att inredningen hade bytts någon gång på 90-talet.

Dom två väktarna var genuint intresserade av hans berättelser, och imponerade över mannens långa karriär.

Själva var dom i 25-årsåldern och hade nog svårt att greppa det där med någon som haft ett och samma yrke i trettio år. I vått och torrt hade han kört sin buss, i solsken och polarkyla. Tidiga mornar. Sena nätter.

En ung kvinnas röst hördes över radion, hon förmedlade att det nog inte skulle finnas någon avlösare vid bussgaraget trots allt, mannen skulle tvingas jobba över några timmar. Hennes order löd ”finns det ingen ersättare där ute så gå in på kontoret och hämta upp nyckeln”. Mannen tog emot ordern utan att ifrågasätta. Han var van vid att tvingas jobba över, en sista gång skulle inte göra någon skillnad.

Den ena väktaren petade den andra väktaren på axeln och halvviskade fram ”jag tror att det där med den saknade avlösaren är en bluff, dom har säkert planerat en överraskningsfest”.

Japp, det tror jag också faktiskt! Jag hoppas det i alla fall.

Monday, January 25, 2010

Guldbaggegalan 2009

Som vanligt när det svenska filmåret summeras så slås jag av hur mycket bra film som jag missat. För jag tillhör den där smala gruppen människor som verkligen älskar svensk film, men som sällan tar mig biografen.

Fyra filmer som försvann lite under galan var Apan, Flickan, Metropia och Mammoth. Jag har bara sett den sistnämnde och måste tillstå att den trots sina kvaliteter ändå är Lukas Moodyssons sämsta film (vilket på inget sätt betyder att den är dålig). Apan vill jag gärna se, speciellt med tanke på hur mycket jag älskade Farväl Falkenberg. Metropia och Flickan låter också väldigt spännande.

Att Män som hatar kvinnor skulle vinna storslam var ju ingen högoddsare, och den var säkert värd sina utmärkelser om man gillar actionfilmer. För min egen del är den typen av filmer med påklistrad punkestitik, stora explosioner och kampsportsinslag något som Hollywood kan hålla sig till. Det intresserar mig inte. Men gillar man sånt så är det säkert välförtjänt.

Att Michael Hanecke vann pris för bästa utländska film var jävligt rolig. Jag har Hanecke-boxen hemma, och det är filmgodis rakt igenom. Det vita bandet lär ju också hålla klass.

Ebbe the movie vann välförtjänt priset som årets dokumentär. Karin af Klintberg och Jane Magnusson måste helt klart vara något av dom hårdast arbetande människorna i svensk media!

Det var kul att Bröllopsfotografen fick pris för både manliga biroll och manus. Kjell Bergqvist och Ulf Malmros är ju ett enastående team. Lägg där till Tuva Novotny och Björn Starin och du har ett DREAM TEAM. Bröllopsfotografen har jag dessutom sett och den är numera, tillsammans med Smala Sussie en av mina absoluta favoriter när det gäller svenska komedier.

Det bästa valet som pristagare under kvällen alla kategorier var dock Anki Lidén.
Jag älskar den kvinnan! Hon är något av en doldis i svensk film, men hennes rollprestation som den döende mamman i Mitt liv som hund är nog den starkaste rollgestaltningen som jag sett i svensk film (jämte Livia Millhages roll i Miffo och Stellan Skarsgårds roll i Den enfaldige mördaren).

Stort grattis till Anki! Nu blir det till att gå och se I taket lyser stjärnorna, Flickan, Apan, Metropia och alla andra grymma filmer som jag har missat!

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/kommersiella-val-av-juryn_4150189.svd

Vitpixla eller inte, det är det som är frågan?

Som bloggare är man fri att sätta sin egen agenda, att sätta upp sina egna förhållningsregler.
Det finns vissa saker som jag försökt hålla mig till i så stor utsträckning som möjligt:
* Att inte skriva för personligt
* Att inte skriva om enskilda fall

Den andra punkten har hindrat mig från att skriva många texter.
För mig är ETT mord, eller EN våldtäkt inte värd en text, eftersom att den säger väldigt lite om helheten. Dom gånger som jag trots allt skrivit om enskilda händelser så har det i stort sett alltid handlat om hur händelsen har beskrivits i media.

Det kan vara allt från att ett dödsfall från en balkong avskrivs som olyckshändelse, till att en Jihadist-resa till Pakistan av tidningarna beskrivs som en semesterresa av några naiva tonåringar.

Det är bara när folk farit med osanning som jag valt att skriva ut namnen. Jag har kategoriskt valt att inte publicera bilder på våldtäktsmän, eller ”politiska motståndare”, den typen av polemik intresserar mig inte. Jag tycker tvärtom att det är ganska otäckt (både när det sker på vänsterbloggar och högerbloggar).

Ett annat ställningstagande gäller vitpixling. Var drar man gränsen? När är det berättigat att gå ut med en gärningsmans etnicitet?

Jag menar naturligtvis inte bokstavligt talat ”vitpixling” nu. Det är aldrig rätt att måla ansiktet vitt på fotografier som kvällstidningarna gör, men när är etniciteten av vikt?

För mig som inte skriver så mycket om enskilda fall är detta sällan ett problem, för kvällstidningarna är det dock ett superdilemma då man gärna gottar sig i detaljer, men inte gärna vill tillskriva etnicitet någon del av förklaringen. Valet man gör då är oftast att skriva spaltmeter när svenskar är gärningsmän… och notiser när gärningsmannen är utlänningar (jämför Hagamannen med våldtäktsmannen Babyface).

På dom invandringskritiska bloggarna (dit även denna blogg räknas) så finns det en vinkling åt andra hållet, både pga av hur det faktiskt ser ut i verkligheten, men även pga den agenda som man valt att ha (ingen av oss, varken till höger eller vänster är utan agenda).

Vad man däremot sällan hör, är debatten om i vilka fall som etnicitet har betydelse?
Bloggen Politiskt inkorrekt skrev för ett tag sedan om mediebevakningen av mannen som lurade försäkringskassan att han var rullstolsburen men sedan blev tagen på bar gärning då han hade setts dansa med en av kaninerna på Liseberg.

Det var naturligtvis en historia som i sig var jävligt lustig, men ännu lite roligare blev det när det visade sig att denne irakiske bidragsfuskare gång på gång, i tidningsillustrationer hade framställts som en etniskt svensk gubbe.

Jag tycker att den historien sätter ämnet lite på sin spets.
Var det relevant att mannen var irakier?
Visst, tidningarna borde inte ha ritat honom som etnisk svensk i sina teckningar, men hade hans etnicitet någon relevans i övrigt?
Hade det varit berättigat att skriva ut att han var etniskt SVENSK om så hade varit fallet?

Svaret där kan naturligtvis inte vara JA på den första frågan och NEJ på den andra, något så när konsekvent måste man faktiskt vara oavsett vilken agenda man har.

Om man i samtliga fall gjorde en etnisk kategorisering så skulle ju det visa på en grov överrepresentation bland vissa grupper. Men i enskilda fall så är det ganska irrelevant.

Det viktigaste enligt mig är att man inte undanhåller statistik (eller som i Sveriges fall, låter bli att sammanställa statistik om etnicitet och brottslighet, då denna kan komma att bekräfta fördomar som den styrande eliten inte känner sig bekväm med).

Men som sagt var. När en etnisk svensk skjuter ihjäl sin syster, är det då mindre relevant att skriva ut etniciteten än om syskonparet hade varit Irakiska kurder?

Kan man kategoriskt tillskriva det första mordet ett resultat av sinnessjukdom, och det andra ett resultat av någon slags hederskultur?

NEJ, inte i det enskilda fallen naturligtvis.
I det större perspektivet är det dock väldigt troligt att morden kan kategoriseras just på det sättet.

Kändis-bloggare kulturberikad på bio

Japp, nu är det officiellt, ”Inget val” ger sig in i nöjesjournalistiken, rapporterar direkt från ankdammen i den Stockholmska bloggsfären. Naturligtvis var jag tvungen att ge texten dess rättmätiga kvällstidningsrubrik!

Kändisen Katrin Zytomierska gick på bio nyligen, Snabba Cash.
Oturligt nog var biljetterna slut i innerstan så Katrin, hennes man Bingo och deras gemensamma barn Ringo (hepp!) åkte till Heron City som fortfarande hade biljetter kvar.

Well, det var en resa som Katrin aldrig lär göra igen. Hon blev så störd inne på bion att hon var tvungen att skriva en hattext när hon kom hem. Bara spy ut sin ilska över dom idioter som hade suttit på bion och gormat, skrattat åt felöversättningar av Serbokroatiska ord etc.

Katrin använde sig av ordet blatte i sin text, skrev att det inte var förvånande att folk såg ner på folk som betedde sig som dom i biosalongen.

Det fanns egentligen inget sensationellt i Katrins beskrivning av kvällen. Det var ingen som satt och sköt mot bioduken (vilket är ett faktiskt problem i svarta, fattiga områden i USA), det var ingen som våldtogs den kvällen, ingen som blev cuttad. Det uttalades inte ens ett enda litet mordhot.

Det som var förvånande var att Katrin blev så överraskad av ungdomarnas agerande, som att detta var första gången i hennes liv som hon upplevt något liknande?

Vad lever man egentligen i för skyddad verkstad om skräniga ungdomar på ett biopalats i förorten kommer som en överraskning?

Såhär har det ju sett ut dom senaste femton åren. Det lär inte bli bättre dom närmaste femtio…

Katrin, jag hoppas att du använder din nyvunna kunskap, inte till att bespotta ditt polska arv eller genom att ge folk epitet ”blattar”, utan genom att beordra dina innerstads-väninnor att göra en studieresa till Heron City för att själva uppleva Snabba Cash i den miljön. Det ger ju dessutom filmen lite 3D-känsla eftersom att man då omges av människor som inget hellre vill än att framställa sig själva som dom hårda grabbarna i filmen.

Tillägg: Nu är Katrins text bortplockad från bloggen vad det verkar.

Thursday, January 21, 2010

Därför vägrar den medvetna vänstern ta debatten med Sverigedemokraterna

Den medvetna vänstern? Ja, det finns faktiskt en sådan.
Dom är få till antalet, men huvuddelen av Vänsterpartiets medlemmar är faktiskt relativt medvetna (ägghjärnor som tror på konspirationer, nyckelskramlande våldsverkare och partiledare som inte fattat att dom inte tillhör samma klass längre borträknat).

Jag talar helt enkelt om majoriteten av vänsterpartiets väljare, dom som i högsta grad faktiskt lever i verkligheten.

Dessa människor är fullständigt på det klara med att förorten suger. Dom förstår att kriminaliteten är ett faktiskt, verkligt hot. Dom vet eftersom att dom själva lever i det. Skillnaden är att dom valt att vara naivt hoppfulla om att en förändring kan ske, och att denna förändring kommer förena alla arbetare, oavsett ras, kultur eller kön.

Deras politiska drömmar bygger på förhoppningar, i dom flesta fall utopiska sådana.
Dom hoppas och tror att arbetarklassen ska resa sig, och med enad röst deklarera att nog är nog!

Dom hoppas och tror att både företagsledare och religiösa ledare ska tvingas avsäga sig makten när arbetarklassen väl blir tillräckligt medveten om sin situation.

Denna ”medvetenhet” är dessutom alltid nära förestående. Varje minsta politisk framgång i övriga världen (läs Sydamerika) tolkas som ett tecken i tiden. Revolutionen kommer alldeles snart till Sverige.
Strax.
Snart så…

Men trots denna naiva världssyn så finns en alldeles korrekt analys av vad en debatt med Sverigedemokraterna skulle innebära för vänstern.

Man skulle förlora den. Stort.

Man kan inte gärna gå in i en debatt och säga att alldeles snart så kommer Black cobras-Hamid och Nazist-Peter enas i sin klasskamp. Det är liksom inte trovärdigt att försöka framhäva en sådan surrealistisk ståndpunkt i en debatt där meningsmotståndaren kommer med fakta och statistik.
Man kommer förlora tio gånger av tio.

Vänsterns taktik är därför att varje gång som ”högerextrema” (vänsterretorik för Sverigedemokrater) har haft torgmöte så ska vänstern komma dit dagen efter och hålla ett eget torgmöte.

Man undviker dock kategoriskt att ta debatten direkt med Sverigedemokrater.

Det är ett fritt val. Ett taktiskt smart val.
Det är enklare att hålla upp en bild på Jimmie Åkesson och säga ”titta på den här galningen” och sedan flina lite, än att verkligen argumentera med honom.
I en debatt riskerar man ju snudda vid obehagliga sanningar som inte går att vifta bort genom argument som att Jimmie handlar alla sina kläder på Dressman.

Det är betydligt enklare att komma tillbaka dagen efter och tala ideologi och drömmar till redan frälsta, än att ta debatten inför åhörare med krav på saklighet.

Problemet för vänstern är bara att ”dom redan frälsta” blir färre hela tiden.
Det är ett damned if you do, damned if you don´t-dilemma eftersom att vänstern förlorar hur dom än gör.

Jag har skrivit det här förr och jag skriver det nu igen: drömmar och ideologi är inte fel att hålla fast vid. Tvärtom så hoppas jag att folk så långt som det bara är möjligt försöker upprätthålla någon slags naiv humanism, hur mörk världen än ter sig.

Man behöver inte alls slå ner på enstaka kulturer eller människor, man kan bara torrt konstatera att det bästa som kan göras i dagens Sverige är att minska invandringen.
Dels så kommer det göra livet lättare för alla dom invandrare som idag är utan arbete, plus då att pengarna gör större nytta på plats än vad dom gör om man investerar dom i svenska ghetton.

Ta Haiti som exempel, det ger naturligtvis mer för Haiti om man satsar pengar på uppbyggnad av sjukvård och vägar, än vad 1000 hitskickade, blivande arbetslösa någonsin kan ge.

Men så länge som den medvetna vänstern (japp, fortsatt medvetna trots allt) håller fast vid sina hundraåriga profetior som aldrig slår in så kommer dom förlora debatten om dom väljer att ta den.

Det kommer dom dock aldrig göra. Dom skyr frågan som elden.
Det finns ett klassiskt youtube-klipp som demonstrerar den rädslan väldigt väl: Lars Ohly attackerade Fredrik Reinfeldt hårt i en debatt om att antalet socialbidragstagare har ökat kraftigt, Reinfeldt slog då tillbaka med orden:
– Om det är så att socialbidragen har ökat så vet jag vad det beror på, men om Lars Ohly vill tala invandringspolitik så är det en helt annan debatt.

Den SKRÄCK som man kunde avläsas i Ohlys ögon där och då är något som jag inte ens önskar min värsta fiende. Ohly skakade på huvudet med en blick som deklarerade ”oh no you didn´t”. – Det är en outtalad överenskommelse naturligtvis, det där ämnet rör man inte.
Ingen är mer medveten om detta än vänstern.

Personligen tycker jag att det är synd att vänstern inte tar debatten med Sverigedemokraterna. Dels så hade det varit intressant att få infallsvinklar från annat än liberala möghuvuden som misstagit fotbollsspelare och maträtter för politiska argument, dels så hade det varit välbehövligt för vänstern att få en reality check.

Vänstern behövs fortsatt som en motvikt mot dom borgerliga idealen som växer sig större för varje dag (nu senast ville Centern skrota Arbetsförmedlingen exempelvis!). Privatiseringsiver, lönedumpningar, bemanningsföretagshelveten – Se där, några av dom områden där Vänsterns röst är viktig.

Jag ser inte ner på vänstern för valen dom gör. Däremot tycker jag att deras drömmar borde anpassas bättre till verkligheten. Om inte annat än för att se till att dom inte åker ut från Riksdagen, vilket ju är en uppenbar risk (ja, risk, inte chans!)

Den ”Store Satans” motiv

Ofta får man höra från folk att USA: s motiv som världspolis är ekonomiska intressen.
”enda anledningen till att USA gick ut i krig med Irak var pga all olja”.

Man har hört det argumentet förr, inte sant?

Men tyvärr tycks dessa personer glömma bort att länder som Afghanistan och Somalia inte har mycket mer att erbjuda än grus och damm.

Och så har vi Haiti då…
Elva tusen amerikanska soldater är på plats: Den ekonomiska vinningen är naturligtvis noll och ingenting. Tvärtom så är det en ren förlustaffär för en stormakt som hade kunnat skövla och plundra hur mycket som helst om dom bara hade lust till det.

Dom hade kunnat köra en repa genom hela Afrika om dom hade lust. Roffat åt sig av diamanter och tandguld.

Dom väljer dock att låta bli.

Det är dags att folk börjar erkänna att USA: s motiv snarare är ideologiska än ekonomiska.
Vad ska USA med Haiti till? Öppna McDonalds-restauranger bland ruinerna? Gräva efter olja bland liken?
Dessutom så har det ALLTID varit såhär. Det fanns inget att hämta i Vietnam, inget guld vid regnbågens slut.

Det enda motiv som någonsin funnits har varit att sprida sin världsåskådning till människor som är ”för korkade för att inse sin egen misär”.

Man kan naturligtvis ifrågasätta riktigheten att gå ut i krig med ett fattigt land för att införa nya normer, det kan naturligtvis avskrivas som ren galenskap. Man ska dock inte underskatta att kristna amerikaner likt George W Bush faktiskt hade större drömmar än olja när han invaderade Irak.
Ideologiska drömmar.
Drömmar om att den kristna värdegrunden och moralen skulle köpas av ett folk som var svältfött på frihet. Så dumt! Så naivt!

Med exakt samma dumdristiga naivitet går nu USA in i en fredlig aktion på Haiti.
Drömmen är dock den samma. Obama knyter näven och fyrar av ett ”Yes we can!” och ler sitt vita ”American dream-leende” in i kamerorna.
Yes we can!
Vi är amerikaner god dammit!

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ju-mer-militar-desto-battre_4121983.svd

Monday, January 18, 2010

Pojken och vargen

Pojken och vargen är en fabel som alla känner till, det sedelärande budskapet är ”ljuger man tillräckligt många gånger så slutar folk lyssna”.
Exakt så är det nu. Dom etablerade partierna försöker vinna legitimitet i ett ämne som dom kategoriskt ljugit om i flera år.

Det är nästan komiskt att se politikerna rada upp sig i denna charad. Tror dom verkligen att man kan dra exakt samma slutsatser som SD, påstå att det är något HELT annat, och sedan komma undan med det?

Jag menar, att påstå att det finns fundamentalistiska terrorister i våra förorter trodde jag var en åsikt som enbart kunde uttryckas av sinnesrubbade nazister? Är det inte ungefär så som ni har uttryckt saken tidigare? Jag kanske minns fel? Jag kanske är felunderrättad?
Jag får väl gå tillbaka i arkiven här för att kolla hur det var?

Och nu vill alltså dessa människor som ljugit (JA ljugit!) sno tillbaka ämnet och påstå att dom alltid har varit på det klara med att problemen funnits.

Ja, vi säger väl så…
Och exakt VAD har någon av dom etablerade partierna gjort med denna kunskap?
Slagit ner stenhårt mot Al-Shabaab-fästen i Rinkeby?
Utvisat Jihadister som åker och krigar på semestern i hemlandet?
Nähä, inte det.

Men lite har man trots allt gjort den senaste tiden.
Mona Sahlin åkte till exempel till Rinkeby och dansade Somalisk dans.
Nalin Pekgul satte på sig en kort kjol (som slutade nere vid vaderna).

Inte ALLS populistiskt (och den här meningen är inte ALLS ironisk)…

Tror verkligen politikerna att folk är så dumma att dom inte skådar igenom dessa lögner?
Tror dom att man kan ropa varg om det främlingsfientliga hotet från nazisterna i Sverigedemokraterna och sedan angripa exakt samma områden som SD angriper med någon slags underlig ”såhär har vi allt tyckt-mentalitet”?

Nej, ni har inte alltid tyckt så här. Under många år har ni viftat bort kritiken mot det fundamentalistiska Islam som trams. Som LÖGNER. När Sverigedemokrater, eller humanister för den delen, har nämnt problemen med terroristorganisationer som frodas i förorterna så har ni skrivit bort detta som rasistiskt dravel skapat av en skadad hjärna.

Så sätt nu på er långkjolarna igen, och sluta lisma för guds skull!
Ert agerande är fullständigt genomskinligt.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sd-retorik-dubbelt-hot_4106635.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/oro-i-fororter-het-sakerhetsfraga_4106545.svd

Saturday, January 16, 2010

365 dagar, 365 blogginlägg

Ett år. Ett år av bloggande.
Med detta, mitt 365: e inlägg så har jag nu nått målet som jag satte upp för mig själv. Jag har uttömt många ämnen känner jag. Det har blivit en hel del upprepningar på slutet.

Min ambition från början var att det skulle sluta här. Att jag inte skulle skriva mer nu. -Så blir det inte!
Det kan jag inte förmå mig själv att göra.

Innan jag startade "Inget val" så hade verkligen inget val. Det fanns inga kanaler där jag kunde ge utlopp för mina politiska tankar. Jag hade kanaler för min poesi och andra texter, men vart livrädd varje gång jag snuddade vid dom känsliga ämnena.
När jag sedan påbörjade min bok "Det börjar inte här" så vart jag helt enkelt tvungen att starta bloggen.

Även fortsättningsvis så kommer jag skriva under namnet "Inget val". Jag tänker dock inte pressa fram texter fram över. Har jag något på hjärtat så kommer jag ge uttryck för det.
Kanske inte varje dag, men varje dag som jag har något att säga.
Förhoppningsvis leder det även till höjd kvalitet som resultat.

Inte minst i år kommer det finnas anledning att skriva en hel del. Snart kommer det där valet som kommer föregås av den fulaste valkampanjen någonsin. Det kommer vara så mycket propaganda i tidningarna att Stalin hade rodnat.

Kulturdebatten

Min favoritbloggare Milla, skrev nyligen om Sverigedemokraternas kulturpolitik.
Det handlade om det som många ser som en självklarhet: att Konstnärliga provokatörer inte ska få statligt stöd. Jag gillar verkligen Milla, jag vet att hon inte har något problem att se sig själv som en del av ”Verklighetens folk”.

För mig är dock frågan mer komplex än så.
Jag är en art house goon.
Jag gillar sådant som ingen bryr sig om: 70-tals punk, brutal garbage wrestling, battle rap, Svensk hiphop, Seriemördarbiografier, Michael Haneke-filmer och vardagsrealistiska underground serier.

Jag gillar vad många betraktar som skräp.
Jag gillar insult-komiker. Jag gillar nördig humor alá Clerks.
Jag gillar lågmälda Wes Anderson-filmer, eller semidokumentärer av Harmony Khorrine.
Jag gillar Mare Kandre-romaner och nojsig drone-metal som spräcker trumhinnor.

Mina kulturella förebilder ligger ganska pyrt till om SD skulle få som dom vill när det gäller kulturen. Jag förstår det, jag uppskattar det till och med.
Debatten är viktig. Man kan tycka att den saknar komplexitet om man så vill. Man kan avskriva mig som dåraktig för att jag försvarar det flummiga. Och i fallet med den provocerande konsten av Anna Odell, Dan Park eller NUG så är det svårt att försvara konsten med moral och etik som utgångspunkt.

Ibland kommer jag på mig själv tänkandes att jag nog sitter på ganska höga hästar när jag lyfter fram filmer på Youtube med 200 views som ”det roligaste som någonsin gjorts”. Är inte, rent logiskt sett, en video med en skrattande bebis det roligaste som någonsin gjorts? Jag menar, den har ju typ femhundra miljarder tittare, och det måste ju ändå betyda något…

Rätt eller fel? Är jag, som tillhör den smala, smala, lilla, lilla elitistiska enamansgrupp som anser mig vara finare med min egensinnighet verkligen rätt person att bedöma hur kulturpengar ska spenderas? Borde inte demokratin styra även där? Om folk hellre vill se Göta Kanal 2 än en sexuellt utmanande homoutställning så borde väl deras röst gälla?

Men jag kan inte låta bli. Jag hyser en FÖRHOPPNING om att det smala och egensinniga ska lyftas fram. Jag hoppas att det ska komma en våg, likt den i början på 90-talet då Nirvana öppnade portar, inte bara för musik, utan för alla andra kulturella uttryck med INTEGRITET och HJÄRTA.

På 2000-talet har mycket av det där gått förlorat. Nu är det uppföljarna och storsäljarnas tid. Det är Stieg Larsson-trilogier och Rocky 6, det är ”Ericsson Globe presenterar Sting och U2”. Det är helt enkelt en jävla massa dinosaurier där ute som tjänar en jävla massa cash på folks nostalgi.

Det är heller inget snack om att den smala kulturen får betydligt MINDRE i bidrag än dom stora projekten. Budgeten för filmen ”De ofrivilliga” räcker inte ens till kaffepengar vid inspelningar av filmer som den om Arn.

Jag lägger alltid stor vikt vid det moraliska och etiska i mina inlägg.
Vad som är rätt och riktigt.

I den här frågan så är jag väldigt konfliktfylld. Å ena sida önskar jag att det som är underground ska nå upp ovan jord och få sitt ekonomiska erkännande, å andra sidan är jag helt med på att det smala, inte sällan flummiga och vänstervridna ligger väldigt långt från folkets önskan om kultur.
Jag är själv fördömande på det området. För min egen del är det finkulturen som skaver mina hälar. Jag kan helt enkelt inte relatera till den. Jag kan inte se vitsen med balett eller opera. Jag får krupp av P1 och DN: s kultursidor.

Men, å andra sidan, vem är jag att döma? Det finns ju dom som gillar sådant.
Det bästa vore kanske ändå att fortsätta låta kulturen stå utanför politikernas makt.

Tro dock inte för ett ögonblick att det vänstervridna inte stör mig. Det är inget snack om att Johan Rheborgs ord om SVT är sanning:

”Vad faan är SVT? Jag börjar tänka på Hans Villius gamla hårbotten. Jag börjar tänka på vinyl 107, eternithus och Östtyskland. SVT vad är det för någonting? Det är någon slags, vad ska vi säga, informationssamhällets svar på skolmat. Ris à la malta för bidragsälskande vänsterpartister. En massa jävla… Det är inget annat, SVT är inget annat än ett jävla onanihus för Suzanne Osten och hennes moatjé Etienne Glaser. Det är en massa kulturkärringar som springer runt där klädda i senapsfärgade stuprör och springer runt och pratar om att hylla Kerstin Thorvalls vitala sexliv. Lägg ner skiten för faan!

Den typen av observationer ger mig dock hopp. Allt är inte hugget i sten. Dom kulturella uttrycken förändras genom tiderna. Kulturen har en förmåga att spegla sin omvärld, och verklighetens folk kan bidra till en större jämvikt, förhoppningsvis utan att det smala offras ytterligare.

Peter Wahlbeck, Står upp für alle

En gång i tiden tilltänk som Ordförande för Ny Demokratis ungdomsförbund (det hade varit grejer det!). Peter Wahlbeck är ett geni både när det gäller hans humor och dom politiska brandtalen.

Står upp fúr alle, en live-inspelning av en av hans ståuppshower kombinerar dessa båda delar till perfektion. Det är politisk agiterande som både resulterar i skratt och eftertanke.

Peter må vara en galen Newage-are som repar bilar och onanerar offentligt när han fått för mycket innanför västen, men han är också jävligt skarp och analyserande.
En räka som Soran Ismail räcker inte ens till Peters knäskålar, och med Stå upp für alle så pulveriserar han allt motstånd. Den enda som varit i närheten är Henrik Schyffert, när denne gjorde sin 90-s ett försvarstal.

Så, här, utan fortsatt knussel kommer då STÅR UPP FÜR ALLE!:

Del 1:


Del 2:
http://www.youtube.com/watch?v=YsZeM7Me9qc

Del 3:
http://www.youtube.com/watch?v=s2WV5-wv6EQ

Del 4:
http://www.youtube.com/watch?v=BuswdC2l8hM

Del 5:
http://www.youtube.com/watch?v=J1jOf5OIKlI

Del 6:
http://www.youtube.com/watch?v=_aw-NV6M9WQ

Del 7:
http://www.youtube.com/watch?v=ozGi7_F2qR0

Thursday, January 14, 2010

Jag får väl blogga för en gångs skull...

Jag hatar bloggare! Det är dom lataste av alla människor, dom mest simplistiska hönshjärnorna på den här planeten! Ni vet hur det brukar se ut: Dom länkar till någon tidningsartikel, skriver någon helt intetsägande inlägg i stil med ”Det där håller jag verkligen med om, det är helt sjukt!!!”.

För den insatsen får dom tusen läsare och kommentarer som ”1+” eller ”Jag håller med”.
För mig som åtminstone försöker lägga ner lite tid på mina rader så känns det ganska bittert ibland. Jag kanske skulle gå över till att bara länka till youtube-klipp istället?

Nåväl. Idag följer jag andra bloggares exempel. Det är för mycket bra på TV för att jag ska kunna slita mig. Både Succéduon med Anders och Måns och Antikrundan (Tack gode gud för SVT!). Så här följer helt enkelt några korta bloggreflektioner över några händelser den senaste tiden.

Först ut har vi Ronald Fasth som står anklagad för att ha gett en lavett till en tolvårig odåga. Det finns naturligtvis inget i hans agerande som är moraliskt eller etiskt betänkligt. Precis som en mobbad som slår tillbaka mot sin plågoande så är det enbart på det juridiska planet som hans agerande är fel.

Att han kommer få sitt straff är nog ofrånkomligt, men oavsett så avgår han med segern: Pensionärerna i Nässjö har satt ner foten nu, det är inte okej att elda på borden, sparka sönder soptunnor, cykla uppe på minigolfbanorna etc. En stor del Sveriges befolkning står dessutom på Ronalds sida, det är jag fullständigt övertygad om. Det enda som folk är ledsna över är att inte smällen tog bättre. Jag sörjer också det faktumet.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pensionarsprotest-utanfor-domstol_3956017.svd

Sedan har vi nazibluffen. Anders Högström är den avhoppade nazisten som planerade stölden av Arbeit macht frei-skylten. I samband med den händelsen så skrev Aftonbladet stora löpsedlar om en hemlig nazistorganisation som hade automatvapen, och som planerade att döda Reinfeldt… Den storyn håller nu på att falla samman totalt. Anders hade försökt sälja historien till Expressen först men dom nappade inte. Nu går Anders Gode man, Lars-Göran Wahlström ut med att allt snack om den hemliga nazistorganisationen enbart var hittepå, en story att sälja till högstbjudande… Aftonbladet chefredaktör Jan Helin förnekar dock att dom skulle ha köpt storyn av Anders…

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1838782/ex-nazistens-terrorbluff

Utslagna människor tar livet av sig i det här landet! Det är inte förvånande. Det är ju exakt så här som arbetslinjen ser ut. Om du så har en arbetsförmåga på tio procent så ska du ut i arbete. Det finns inga förmildrande omständigheter, ingen empati, ingen förståelse.
Jag tror inte att Marie-Louise är ensam. Hon är inte den sista heller: när man faller mellan stolarna så faller man hårt. Jag har sett det med egna ögon: folk som försöker hjälpa sig själva till ett bättre liv men vars ben slås undan jämt och ständigt. Till slut ger kroppen och hjärnan upp. Man orkar inte kämpa hur länge som helst. Dom som tror att bidragslivet är enkelt och problemfritt vet inte ett skit!

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/indragen-sjukpenning-knackte-mari-louise_4084029.svd

Avslutningsvis en liten video av TheAmazingAtheist som visar på ett litet ”tekniskt fel” som uppstår när man söker ”islam is” på google. Ett fel som är en ren tillfällighet enligt Google själva. Tja, att det verkligen rör sig om ett ”tekniskt fel” är väl ungefär lika troligt som att Aftonbladet inte köpte Anders Högströms sagor för en stor summa pengar…

Tuesday, January 12, 2010

Varför redovisas inte utvecklingen i Vellinge?

Det är uppenbart att medierna anser att deras läsare och tittare inte kan hantera olika infallsvinklar i frågan om ensamkommande flyktingbarn, annars hade väl dom naturliga frågorna ställts?

Är det rädslan att folk kommer gå bananas om deras tankecirklar bryts som spökar?
Tja, det är väl kanske så…

Varför skulle det annars vara så tyst om att det i stort sett bara är killar som kommer hit som ensamkommande flyktingbarn?
Varför skulle annars ingen lyfta fram åldersfrågan?
Varför anser inget att det är intressant att fråga sig hur nya fenomen som ensamkommande flyktingbarn, likväl som apatiska flyktingbarn har kunnat uppstå från i stort set ingenting bara dom senaste tio åren?

Åldersfrågan är naturligtvis läskig. Det är en aspekt som inte ens viskas fram i media. Men frågan om det rör sig om barn eller vuxna är jävligt viktig, den sätter nämligen fingret på hur taktik kan uppstå i dom här sammanhangen.

Bloggen Politiskt inkorrekt gick nyligen ut med uppgiften att en del av dom ”barn” som Vellinge ursprungligen tog emot har skickats tillbaka, då man gjort bedömningen att dessa varit över arton år.

Hur har den bedömningen gjorts?
Hur många personer rörde det sig om?
Hur ser det ut på riksnivå?

Om detta har det skrivits NOLL spaltcentimeter i tidningarna. Inte ett ord har yppades i TV eller radio. Det var väl helt enkelt ointressanta nyheter kan man tänka, eller mer korrekt uttryckt: FULLSTÄNDIGT livsfarliga!

För mig är det självklart att en tjugoåring slänger sitt pass och ljuger om sin ålder om denne vet att det finns en vinning i att göra så.
Det är så självklart att jag inte ens kan beskylla den personen för sitt agerande. Jag kan inte säga ”du har gjort fel” till någon som haft oturen att födas i ett krigshärjat Afghanistan eller Somalia. Det är liksom helt naturligt att man gör allt i sin makt för att sticka från ett sådant helvete. Jag hade själv gjort samma sak.

Näe, dom som har skuld i den här frågan är dom politiker som har slagit fast regler som premierar den som ljuger om sin ålder och sitt ursprung. Sedan att alla inte ljuger är en helt annan sak.

Men problemet ligger ju i att en tjugoårig flykting som talar SANNING om sin ålder och sitt ursprung i stort sett inte har någon chans alls att få stanna i Sverige, hur fattigt och jävligt dennes hemland än må vara.
Om han istället ljuger och säger att han är 17 år, så är chansen betydligt större att han ska få stanna.

Vill vi verkligen ha det så?

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vellinge-tar-emot-flyktingbarn_4079051.svd
http://www.dn.se/nyheter/sverige/vellinge-tar-emot-flyktingbarn-1.1025957

Monday, January 11, 2010

Knegare redo? –Alltid redo!

Jag ska vara snäll och inte medvetet feltolka Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaards kommentar på Facebook. Han skrev följande: ”Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb".

Jag vet exakt vad Edward menar och jag hatar det. Det handlar inte om något förakt mot invandrare från hans sida. Det handlar inte om att han ser ner på städare.
Det handlar om att han anser att tjänster ska vara tillgängliga och billiga hur ekonomiskt krävande det än må vara för dom företag och arbetare som handhar tjänsten.
Naturligtvis vill han att företag ska betala skatt, men det viktigaste är nog ändå att tjänsterna tillhandhålls…

Anledningen till att man kan skicka ut en städerska som tvättar bajs inom en halvtimme på en Söndag beror på att man har ett överflöd av anställda. Anställda som går in vid behov. Anställda som jobbar per timme. Anställda som under långa tider går sysslolösa och som får försöka pussla ihop sina egna arbetsveckor på olika företag för att få ekonomin att gå ihop.

Edward är inte naiv, han vet mycket väl vad den typen av ”alltid redo-kapacitet” innebär för lönesättning och skattebetalarbenägenhet. Han förstår att det troligtvis är så att ett skitjobb en Söndag kanske ger 70 spänn i fickan på ryskan. Han förstår att personalstyrka troligtvis överstiger det till staten angivna antalet.

Och så vill naturligtvis Edward ha det. Han vill att det ska finnas en armé av villiga arbetare som är beredda att ta vilket jobb som helst för hur lite lön som helst. Det är det som är den moderata arbetslinjen. Det är att sätta arbetare mot varandra. Att konkurrera ut legala alternativ och samtidigt ge dom företagen skäll för att dom saknar ”entreprenörsanda” och ”konkurrenskraft”.

När jag ser företag som pressar priserna på sina varor in absurdum så funderar jag på om folk verkligen förstår HUR man gjort för att få ner priserna till dom nivåerna?
Förstår folk hur företag som Lidl och Ryan air fungerar?

Jag hör ganska ofta folk klaga på att McDonalds har blivit så dyrt dom senaste åren, väldigt sällan lyfts det fram att priserna har gått upp där pga att personalen äntligen har börjat få, en åtminstone någorlunda skälig lön.

Om man tror att hårklippning kan kosta hundrafemtio spänn, eller att en Pizza kan kosta fyrtio så är man faktiskt korkad. Betalar företaget skatt för alla sina anställda, samt registrerar alla transaktioner så är det en matematisk omöjlighet.

Edward kunde inte brytt sig mindre. Han går in Pricerunner för att leta upp den billigaste utlandssemestern: ”hmm, en resa till London för två hundra pix, det är ju kanon, det är säkert ingen som fått lida ekonomiskt för den prissättningen!”

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/riksdagskandidat-i-blasvader-pa-natet_4069071.svd

Sunday, January 10, 2010

Moors-morden

Moors-morden fick sitt namn efter dom sanddyner utanför Manchester där offren begravdes. Mellan åren 1963-65 så mördade Myra Hindley och hennes man Ian Brady fem barn i åldern 10-17 år.

Det var inte meningen att någon skulle hitta barnen. Hedarna var det perfekta stället att gräva ner kropparna på eftersom att landskapet där ständigt förändrades av väder och vind. Efter något år skulle inte ens Myra och Ian känna igen platserna. Det enda som skulle finnas kvar var deras minnen, samt deras egen dokumentation: fotografier och ljudinspelningar. Under rättegången spelades ett band upp där den 10-åriga Lesley-Ann Down bad för sitt liv och kallade Myra för "mamma".
Man bestämde att bandet aldrig skulle släppas till allmänheten. INGEN skulle någonsin behöva höra det där igen.

Sångaren Morrissey bodde i staden under denna period. Han var själv ett barn på den tiden. Han sjöng om Moors-morden i sitt vuxna liv i sången "Suffer little children".

Over the moor, take me to the moor
Dig a shallow grave
And I'll lay me down

Over the moor, take me to the moor
Dig a shallow grave
And I'll lay me down

Lesley-Anne, with your pretty white beads
Oh John, you'll never be a man
And you'll never see your home again
Oh Manchester, so much to answer for

Edward, see those alluring lights ?
Tonight will be your very last night

A woman said : "I know my son is dead
I'll never rest my hands on his sacred head"

Hindley wakes and Hindley says :
Hindley wakes, Hindley wakes, Hindley wakes, and says :
"Oh, wherever he has gone, I have gone"

But fresh lilaced moorland fields
Cannot hide the stolid stench of death
Fresh lilaced moorland fields
Cannot hide the stolid stench of death

Hindley wakes and says :
Hindley wakes, Hindley wakes, Hindley wakes, and says :
"Oh, whatever he has done, I have done"

But this is no easy ride
For a child cries :

"Oh, find me ... find me, nothing more
We are on a sullen misty moor
We may be dead and we may be gone
But we will be, we will be, we will be, right by your side
Until the day you die
This is no easy ride
We will haunt you when you laugh
Yes, you could say we're a team
You might sleep
You might sleep
You might sleep
BUT YOU WILL NEVER DREAM !
Oh, you might sleep
BUT YOU WILL NEVER DREAM !
You might sleep
BUT YOU WILL NEVER DREAM !"

Oh Manchester, so much to answer for
Oh Manchester, so much to answer for

Oh, find me, find me !
Find me !
I'll haunt you when you laugh
Oh, I'll haunt you when you laugh
You might sleep
BUT YOU WILL NEVER DREAM !
Oh ...
Over the moors, I'm on the moor
Oh, over the moor
Oh, the child is on the moor


Ian och Myra hade säkerligen fortsatt med sitt barnmördande, och sitt dokumenterande om det inte hade varit för Maureen och David Smith.
Maureen var Myras yngre syster. En skam för familjen eftersom att hon var höggravid när hon gifte sig den småkrimminella strulpellen David.
David fick dock snart bra kontakt med Ian och dom två började diskutera planer på bankrån. Dom delade även många fascistiska ideal.

Det var inget snack om att David var en jävla idiot. Men han gjorde det rätta till slut och såg till att morden upphörde. 1965 bevittnade han hur Ian högg ihjäl sjuttonåringen Edward Evans. Det var inte meningen att han skulle komma in i Myra och Ians hus där och då. Han skulle egentligen sitta kvar och vänta i bilen.
Eftersom att David klart och tydligt hade sett när Ian slog yxan genom huvudet på den unga pojken så var det ingen mening för Ian och Myra att ljuga om det inträffade. Dom bad David komma tillbaka nästa dag och hjälpa dom med att begrava pojken.

När David kom hem den natten så väckte han Maureen och berättade han vad som hade hänt. Hon övertygade honom om att ringa polisen. Beväpnad med en skruvdragare och en kökskniv gick han ner till telefonkiosken på gatan utanför och ringde samtalet.
Kort därefter knackade polisen på Myra och Ians dörr. Evans kropp låg fortfarande kvar i huset. Ian greps för mordet och Myra insisterade på att få följa med till stationen.

"Whatever he has done I have done"

Myra dog i fängelset år 2002. Ian lever än idag och sitter på sinnessjukhus.
Keith Bennetts kropp har ännu inte hittats, hans mor fortsätter letandet bland dom vindpinade sanddynorna. Hon kommer inte få någon ro.

David och Maureen i konstnären Raymond Pettibons tolkning. Denna bild är omslag till Sonic Youths skiva "Goo":





















Fotoförlagan:













Myra Hindley och Ian Brady:

Topp 10 Nirvana liveframträdanden

Eller ska man kanske säga, dom mest självförstörande ögonblicken i rockhistorien?

1. Scentless Apprentice 1993:


2. Where did you sleep last night 1993:


3. Drain you 1994:


4. Sappy 1990:


5. Negative creep 1991:


6. Love buzz 1992:


7. Territorial pissings 1991:


8. Endless nameless 1991:


9. Dive 1993:


10. Talk to me 1992:

Saturday, January 9, 2010

Semiguden Ara och den egenkära feltolkaren Ranelid

När Ara la bronsmedaljen på mattan och tågade ut från OS-arenan så blev han hela Sveriges gunstling, en semigud som inte fick ifrågasättas. Jag själv gillade den rebelliska protesten, men mer som en handling mot sporten som sådan än något annat.

Nu var väl protesten från Aras sida mer personlig än så och handlade väl mest om att han hade blivit feldömd. Och i det avseendet vet jag förstås inte om hans agerande var rätt, det tror jag ingen vet ärligt talat.

Jag menar, sporten brottning är ju FULLSTÄNDIGT obegriplig.
I matchen där han tyckte att han dömdes bort så såg hans motståndare möjligtvis ut att vilja fly från mattan i liiite högre grad än vad han själv såg ut att vilja fly, men att till 100 procent påstå att så verkligen var fallet är inte upp till mig eller någon annan lekman att bedöma.
Det är nog inte upp till en brottningsdomare heller eftersom att reglerna är obegripliga även för dom…

Om jag förstått taktiken i brottning rätt så gäller det att vara så defensiv och uttröttande som det bara är möjligt utan att för dens skull straffas ner i partär. Hamnar man i partär så är risken stor att man förlorar poäng.

Alltså: matcherna blir sövande tråkiga. Inget händer. Först står dom och småtafsar på varandra. Sedan får någon (utan förklaring) gå ner i partär. Brottaren som ligger överst tar poäng på någon futtig halvrullning. Dom ställer sig upp igen. Håller fast varandra. Signalen ljuder. Ny period. Samma tafsande. Inget händer. Matchen är över… Ja, ungefär så brukar det se ut.

I alla fall, nu har Ara gått ut och kritiserat det svenska brottningsförbundet. Det är samma korruptionssnack och tjafs om okunniga valpar som vi hört förr från Aras mun, fast då om det internationella brottningsförbundet FILA.

När folk hör att Ara är upprörd så rycks dom med. Helt utan kunskap i frågan kunde man bland kommentarerna i Aftonbladet läsa One liners i stil med ”KUNG ARA!” eller ”Det är rätt, på dom bara Ara!”. Det förekom inte ett uns av argument eller kännedom om bråkets ursprung. Det var helt enkelt rätt att kritisera förbundet just därför att protesterna kom från Sveriges egen OS-hjälte Ara Abrahamian. Det räckte med det.

Den typen av total brist på ifrågasättande fick man även se exempel på när Björn Ranelid gjorde sitt utspel mot Leif GW Persson i en femtonminuters monolog på Stjärnorna på slottet.
Björn, och en hel armé av okunniga artikelkommenterare var övertygad om att Leif hade kallat Björn för ”nigger” pga dennes läppsjukdom.
Något så urbotat korkat har jag aldrig tidigare läst. Folk trodde verkligen på den där sagan.
Det Leif i själva verket hade skrivit var följande:

”I det alltid lika utskällda USA är det sedan länge på det viset att den ende som kan kalla en svart man för ’nigger’ är en annan ’nigger’. Hur underligt det än kan låta har samma yttre omständigheter gjort mig och Ranelid till något slags bröder i anden. ’En pimpinett pappskalle’ och en 'ovanligt grinig gammal gubbdjävel’.”

Vad avsåg då Leif med dessa rader? Jo, han kommenterade fejden med Camilla Läckberg där han hade sagt att hon skriver som Nicke lilltroll talar. Detta föll inte i god jord hos Camilla som kallade Leif för reaktionär gubbjävel och kvinnohatare. Leif menade då på att den enda han hade rätt att hoppa på var en annan man, dvs Björn, den pimpinetta pappskallen.


Så varför har då Ara gått i taket mot förbundet och Jonas Lagerkvist? Jo, Ara lobbade för att hans systerson, som inte hade tillräckligt bra ranking, skulle få en plats i JVM.
Brottningsförbundet svarade med att dom enbart gick efter ranking och att dom inte hade råd att skicka fler brottare. Ara försökte då köpa en plats åt sin systerson genom att erbjuda sig att själv stå för resekostnaden. Detta var dock inte förbundet sugna på eftersom att dom kände att det gränsade till mutor och korruption: ni vet sånt där som Ara så stark hatar…


http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article6387942.ab
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article6394766.ab
http://www.dn.se/sport/ara-tio-oprofessionella-okunniga-manniskor-1.1023050
http://www.expressen.se/noje/tvsajten/1.1832703/gw-bjorn-ranelid-ar-dum-i-huvudet

Friday, January 8, 2010

Filmer som bygger på ”verkliga” händelser

Häromdagen visade SVT filmen Svarta nejlikan med Michael Nyqvist i rollen som Sveriges Chile-ambassadör Harald Edelstam. Filmen handlar om dennes räddningsaktioner av politiska flyktingar under Augusto Pinochets militärkupp 1973.

I filmen får man bland annat se den stiliga kvinnotjusaren Harald gå runt bland tortyroffer i Nationalstadions katakomber. Han försöker tala vett i soldaterna med en pistol riktad mot sin panna.
Han lyfter ett flickebarn över en järngrind samtidigt som barnets mor dras in bakom en bil och skjuts till döds. Han tvingas bevittna en avrättning av en högt uppsatt militär etc.

Filmen visar helt enkelt en massa hemskheter som den verkliga Harald Edelstam aldrig var i närheten av att uppleva.

Jag älskar verklighetsbaserade filmer, men alltid när jag sett en sådan film så måste jag ta reda på hur det VERKLIGEN var.
Jag vet att filmer som utger sig för att vara verklighetsbaserade sällan är mer än BASERADE på sanningen.

Som filmmakare har man inte, och ska man inte ha kravet att vara sanningsenlig. Den konstnärliga friheten är värd att försvara. Däremot vore det nyttigt om tittarna var införstådda med vilka spelregler som gäller. -Jag tror inte att alla har det där riktigt klart för sig.

Det finns säkert människor som ser filmer som JFK eller Zodiak som absoluta faktafilmer. Men jag lovar er, gör ni det så är ni djupt lurad.
Filmmakare har sällan någon annan ambition än att roa. Dom kan helt sonika lägga in bärande karaktärer som inte existerar i verkligheten, överdriva händelser in absurdum för att skapa större dramaturgi, ändra den kronologiska ordningen för att få fram tydligare poänger etc.

Problemet är naturligtvis att människor generellt sätt är för lata för att ta reda på informationen själva. Dom låter sig matas av historier som ÄR för bra för att vara sanna.

Jag blir uppriktigt rädd när människor rakt av köper händelserna i en film som Valkyria. Dom ANTAR att Claus Schenk von Stauffenberg verkligen var sådär nära att lyckas störta Hitlers regim.
Dom ANTAR att Himmler verkligen stod där på sitt kontor med en cyanidampull under tungan, sekunder från att gripas.
…Och Varför skulle dom inte anta, det är ju så som verkligheten presenteras i filmen…

Denna naivism ser jag bevis på jämt och ständigt. Vänner, bekanta, arbetskamrater. Folk som sett något ”häpnadsväckande” på TV som dom vill förmedla: Folk som inte lärt sig att ifrågasätta saker som presenteras för dom helt enkelt.

Inte så konstigt kanske eftersom att sanning är så jävla ohipp i Sverige: Jag menar, det är ju jävligt mycket coolare att TRO att Bush raserade World trade center-tornen än att sådär lite torrt och tråkigt VETA att dom störtades av USA-hatande islamist-terrorister.

”Aftonbladet ljuger” är en fras som man kan lära en apa, men ”HUR och NÄR ljuger Aftonbladet?”, där blir det lite svårare för dom allra flesta.

När ljuger dom i filmer? När överdriver dom? -Ta reda på det själv nästa gång istället för att anta.

Det är tyvärr allt för lätt att förstå varför propagandan är ett sådant effektivt vapen…

Thursday, January 7, 2010

En försenad nyårshälsning till mina läsare!

Den här texten blir lite av en övning i Wrestling-lingvistik, förhoppningsvis en rolig sådan även om jag riskerar att skjuta över dom flestas huvuden.

Det må så vara, Damien Demento som gjort videon här nedan är en av dom roligaste personerna på vår planet. Videon har några år på nacken nu så det gör kanske inte så mycket att detta, min nyårshälsning, därmed blir några dagar sen.

Om ni inte känner till Damien till namnet så är det inget konstigt: hans kändisskap är nästintill obefintligt. På 80-talet wrestlades han i WWF (det förbund som sedermera döptes om till WWE)-Det rör sig om amerikansk show-brottning för er som är totala noviser.
I WWF gjorde sig Damien känd som en ”jobber”.

Jobber är en nedsättande term om en dåligt avlönade wrestlare som enbart går upp i ringen för att få en stjärna att se bra ut. Jobbers går helt enkelt upp i ringen och får en jävla massa stryk!

Inte allt för sällan är jobbers helt karaktärslösa och har varken flashiga artistnamn eller häftig klädsel.
Jobbers får oftast inte ens delta i huvudgalan, utan går så kallade dark matches (matcher som går av stapeln innan TV-kamerorna sätts på).

Rollen som jobber kan tilldelas både talangfulla uppkomlingar som testas av förbundet, eller talanglösa stolpskott som enbart får gå matcher för att fylla ut programtid.

Damien var nog mer av ett talanglöst stolpskott om man ska kategorisera honom: en rolig figur som alla ville se förlora.

Man ska dock inte ta ifrån Damien att han hade lite karaktär under sin korta karriär. Han hade någon slags konstig getpäls på sig och ett underligt tudelat skägg. Han såg helt klart ”dementet” ut.

Hans mest kända match var mot storstjärnan Undertaker. Den matchen var över på två minuter och femton sekunder. Undertaker fullständigt krossade Damien!
Efter det försvann Damien mer eller mindre totalt. Förbundens promoters slutade höra av sig och Damien föll i glömska.

MEN Damien gjorde sig sedan en ny karriär när han började spela in youtubefilmer!

Hans egensinniga och aggressiva utläggningar om allt och inget kan mer eller mindre jämföras med wrestlingens promo videos. Den onda blicken och dom hotfulla utspelen mot hans belackare sitter kvar sedan wrestlingåren, och Damien vägrar bryta Kayfabe (dvs han vägrar bryta karaktär även fast det leder till att han får utså hån och Jobber-kommentarer vart han än går).

Han fortsätter spela rollen som den bittra förloraren som tycker att hela världen är full av idioter. Han påminner faktiskt lite om mig själv i det fallet. Både jag och Damien är nog lite av jobbers här i livet.

När Damien smäller ballongen i slutet av videon så kan jag inte låta bli att skratta. Han avslöjar där sin egen insikt: humorn är trots allt inte oavsiktlig, rollen är självpåtagen och medveten.

Wednesday, January 6, 2010

Avatar

Ibland, eller rättade sagt väldigt sällan, går jag iväg och ser blockbusterfilmer på bio. Jag brukar vilja missa dom flesta storfilmer men i dag var jag i alla fall i väg och såg megamonstret till film: Avatar.

Filmen är skriven och regisserad av James Cameron som tidigare har gjort Titanic, så det var uppenbart att jag kunde förvänta mig något storslaget och pampigt.
När det gäller det visuella finns det inget att klaga på. Jag brukar i vanliga fall inte tåla datorgrafik, men i detta fall stämde faktiskt den gamla klyschan ”man glömmer bort att det är datoranimerat efter bara någon minut”. Faktiskt så glömde jag bort det redan i öppningsscenen. När farkosten från jorden flyger in över planeten Pandora så känns det på något konstigt sätt helt verkligt. Till och med dom blå varelserna på planeten känns levande och verkliga: jag lever mig in i filmens kärlekshistoria trots att det är som att titta på en sekvens från något TV-spel.

Filmen har ALLA Hollywoodklyschor som ni kan tänka er. Karaktärerna är Karbonkopior av sådana som vi sett förut:
Vi har den ondsinta militären med ärr i ansiktet som älskar doften av napalm på morgonen.
Vi har den humanistiska professorn som är en ”pain in the ass för militären” och som vill gå sin egen väg.
Vi har den arselslickande byråkraten som lyder varje order från högre ort hur korkade dom än må vara, en man som hellre spelar golf på arbetstid än jobbar.
Vi har hjälten som blivit känslokall sedan han förlorat sina ben och sin bror, men som när han träffar den vackra rymdvarelsen får tillbaka sin livsglöd igen.
Vi har den vackra blå rymdvarelsen som trots filmens (förmodade?) Feministiska hållning inte förmår att vara mer än ett kuttersmycke åt hjälten.
Vi har kärleksrivalen, en man som i slutet av filmen får ge upp och se sig slagen när han inser hur pur och rättrogen hjälten faktiskt är.

Likt andra sagor så är det meningen att man ska se paralleller till vår egen planet, vår egen samtid.
Rymdvarelserna liknar i mångt och mycket Nordamerikanska indianer. Dom lever som samlare/jägare och tycks vara i perfekt harmoni med naturen. Marken ger ifrån sig ett elektriskt sken när dom springer över trädgrenarna. Dom kan höra förfäders röster om dom lindar in sitt hår i trädgrenarna. Ibland kommer små dun flygande som har en helande kraft etc.

Skillnaden är dock milslång mellan Pandoras invånare, och det som vi kallar naturfolk på jorden. Folk här på jorden vill ju gärna tro på Charlataner och hokus pokus, men än så länge har ingen vetenskapligt kunnat påvisa förmågan att tala med djur, möjligheten att Levitera, jogaställningar som leder till att man uppgår i Nirvana, regndansens magiska förmåga etc.
På planeten Pandora är dessa saker realiteter, och något som går att mäta rent vetenskapligt.

Referenser till miljöförstörelsen duggar också tätt, likväl som filmen är kritiskt till militära lösningar på konflikter (läs Irak, Afghanistan). Det finns även en stark skeptisism till det kapitalistiska tekniksamhället på jorden (vilket kan tyckas konfliktera med det faktum att Avatar är en av dom dyraste och mest tekniska filmer som gjorts)...

I filmen så färdas jordmänniskorna till planeten Pandora pga av att jorden håller på att gå under av krig och miljöförstörelse (japp PK-mätaren går i taket många gånger under filmens gång!). Den hårdföre militären med ärren i ansiktet rycker ut med slåttermaskiner och raketer för att skörda av planetens naturtillgångar, helt utan hänsyn till det HÖGT utvecklade folket som redan bebor planeten.

Om filmen hade velat visa någon slags verklighet så är sanningen den att samtliga jordens regimer skulle ha varit OERHÖRT ödmjuka i den situation som filmen målar upp.
Enskilda skurkindivider och skrupelfria företag skulle naturligtvis försökt utnyttja situationen, men det är en annan sak.
Men naturligtvis hade inga militärer klampat in i en civilisation så utvecklad som den på planeten Pandora. Man hade istället varit fruktansvärt fascinerade av hur detta folk kan leva så i total harmoni med naturen, hur det kommer sig att folket där tycks leva helt konfliktlöst, helt utan klass eller könsdiskriminering. Man skulle vara helt besatt av att förstå hur denna MÄTBARA Gudskraft/naturkraft faktiskt fungerar?

Det James Cameron målar upp är nämligen en rymdvarelseras helt utan synbara fel. Det finns INGENTING som inte är fantastiskt på planeten. Det är en utopi helt enkelt. Det verkar inte ens finnas dåligt väder på planeten.
Att i denna rikedom gå in och bombardera sönder allt vore långt mycket mer otänkbart än om USA i dag skulle åka till Egypten och där bomba sönder pyramiderna: det finns liksom inte på kartan.

I slutet av filmen blir det ett stort slag mellan det goda och det onda. Dom goda segrar och rasblandning förhindras genom att människorna får ta sitt pickelipack och åka hem.

Sunday, January 3, 2010

Fördomar och generaliseringar

”Det Somaliska forum” i danska Århus gick i samband med mordförsöket på tecknaren Kurt Westergaard ut med ett pressuttalande där dom skrev att dom hoppades att händelsen inte skulle utnyttjas för "negativ generalisering" riktad mot alla med somalisk eller muslimsk bakgrund.

Det kommer det ju naturligtvis göra, och det är inte frågan om det är rätt eller fel, det är helt enkelt en naturlig process.

Generaliseringar, både negativa och positiva uppstår alltid genom människors empiriska erfarenhet av saker och ting: På 30-talet tyckte många i Europa att judar var jordens gift.
Det var naturligtvis en hemsk åsikt, men det var så som många upplevde judarna under 30-talets depression.

Idag, med snabb mediespridningen är det dock närapå omöjligt att sprida fördomar om barnätande kineser, missionärskokande vildar i mörkaste Afrika, eller giriga judar: det finns liksom för mycket information för att det ska fungera.

Det finns inte längre någon mur som separerar öst från väst. Världen har på alla sätt och vis krympt (både genom invandring och genom Internets spridning). Idag kan jag exempelvis slå upp ordet ”meze” på wikipedia, för att sedan gå ner på stan för att smaka på anrättningen.
Jag kan slå upp ordet ”Al-shabaab”, för att sedan åka till Rinkeby för att träffa en av deras anhängare…

Generaliseringen ”Thailändare är ett sådant varmt och trevligt folk” bygger naturligtvis på människors faktiska erfarenheter av Thailändare.
”Svenskar är så timida och konflikträdda” bygger naturligtvis på erfarenheter som folk har av svenskar.
”Italienska killar är sexistiska” bygger naturligtvis på unga svenskors erfarenheter från språkresor till Brighton…

Är dessa generaliseringar osanna bara för att dom inte kan appliceras på hela den svenska, italienska eller thailändska befolkningen? Naturligtvis inte!

Man kan ju inte gärna skapa en felaktig generalisering och få genomslag för denna. Det spelar ingen roll hur många gånger jag upprepar att ”tyskar är ett avslappnat och lättsinnigt folk”, den generaliseringen skulle ändå aldrig slå rot eftersom att den går på tvärs med allt som folk vet om stela tyskar.

Den enda anledningen till att folk över huvud taget har en uppfattning om Somalier beror på att det finns Somalier i samhället: eller rättade sagt dom finns i landet, men saknas nästan helt i samhället (även det är ett sätt att synas, om än ej positivt).

Arbetslösheten bland Somalier ligger på runt 90 % i Sverige, troligtvis är nivåerna liknande i Danmark. Kat-beroendet är stort, och lägg där till den framväxande Al-Shabaabrörelsen där unga kvinnor hotas om dom lever för västerländskt. Det är tunga uppförsbackar för Somalierna som inte vill att negativa generaliseringar sprids.

Och tyvärr så är det ju så att generaliseringar enbart kan förändras genom att folk upplever faktiska möten som motsäger sina tidigare empiriska erfarenheter.
På den fronten har ”Det Somaliska forum” mycket att jobba med…

http://www.dn.se/nyheter/varlden/somalier-fruktar-dansk-fientlighet-1.1021720

Friday, January 1, 2010

Korta kjolar

Jag har berört det här ämnet förut, men varit ganska restriktiv i ordvalen då. Nu är det slut med det, nu är det faan i mig på tiden att någon sätter ner foten och säger att nog är nog! Dom superkorta kjolarna ÄR ett problem, och jag anser att dom, likt Karthago, bör förstöras.

Att vara frank och uppriktig i den här frågan är jävligt svårt. Själv har jag stört mig på fenomenet sedan det dök upp för en 2-3 år sedan. Jag pratar inte om korta kjolar alá 60-tal nu. Jag pratar om kjolar som slutar strax under naveln och som oftast kombineras med klackar på minst en decimeter. Jag snackar om att jag det senaste året ”bjudits” på minst ett tjugotal upskirts bara genom att gå på stan…

Jag har inte riktigt vågat skriva om det förr.
Naturligtvis handlar det om att skulden från den kvinnliga frigörelsen under 1900-talet: kvinnans rätt att klä sig hur dom vill utan att ifrågasättas.
Det handlar om skammen att ens åsikter ska förknippas med islamisters. Det handlar om hur ens argumentation skulle kunna användas av idioter som anser att ”horor” får skylla sig själva om dom våldtas. Och framför allt så handlar det om kraven att jag som MAN ska uppskatta, bedöma och kommentera dom nämnda tjejernas fysik när dom går förbi på gatan. Jag hatar den pressen! Jag vill inte! Jag vill inte att hela gatubilden ska vara sexualiserad!

Det handlar faktiskt om något så enkelt som anständighet och respekt för andra människor.
Jag går själv inte runt i avklippta jeans-shorts där könshåret sticker ut. Jag hade förstås kunnat göra det, men jag väljer för andras trevnad att inte göra det.

Sålunda kan det aldrig lagstiftas bort, men jag tycker att tjejer i större utsträckning borde vara medvetna om vad deras klädsel förmedlar. Dom flesta som klär sig så utmanande har nog ambitioner att vara mer än runkvirke åt någon finnig tonåring? Jag hoppas det i alla fall? Jag hoppas att gårdagen var kulmen på denna värdelösa trend som gör kvinnor till objekt och män till primitiva jägare.