En historia fylld av cynism

För ett tag sedan gick jag runt planlöst i en bokhandel och tittade på Historieböcker. Det fanns en bok där som provocerade mig något enormt. Den hette någonting i stil med ”100 historiska personer som jag älskar”. Författarinnan hade skrivit tillrättalagda personporträtt av några av historiens finaste män. Det var det vanliga gamla gänget av politiker, musiker och religiösa ledare. Inga överraskningar.

Utan att öppna boken (bilderna på omslaget var nog) så stod det helt klart för mig att alla som porträtterades i den hade tilldelats någon slags PK-gloria som kändes banal och tillrättalagd.

Hur kan man ens nämna hundra historiska personer som man älskar? Själv kan jag inte komma på ett enda namn. Se bara här hur dåligt det går när jag försöker:

Gandhi –Vägrade ta sig an svarta personers ärenden när han jobbade som advokat eftersom att han var en fullblodsrasist. Dessutom hade han en ganska äcklig lavemangfetischism som inkluderade unga flickor.

Churchill –Var med och introducerade nymodigheten Koncentrationsläger som dödade uppemot 28 000 Boer.

Dalai Lama –Teokratiförespråkare som skrattar åt allt och vill att Tibet återigen ska bli ett religiöst land där man tillämpar medeltida kroppsbestraffning som nålar i ögonen på meningsmotståndare och tjuvar. ”Hihihi”, för att citera Dalai Lama.

Clinton –Dödade Vince Foster…

Carter -Gav pengar och pepp-talks till Talibanerna (well, det var ett agerande som kom tillbaka och bet USA i arslet).

Moder Theresa –Religiös sadist som gillade att plåga barn på sitt barnhem. Tvingade dom bland annat att sova på stålsängar utan madrasser för att dom på det sättet skulle botgöras från sina synder.

Såhär fortsätter det med historisk person efter historisk person… Det är väl ingenting att älska?