Avatar

Ibland, eller rättade sagt väldigt sällan, går jag iväg och ser blockbusterfilmer på bio. Jag brukar vilja missa dom flesta storfilmer men i dag var jag i alla fall i väg och såg megamonstret till film: Avatar.

Filmen är skriven och regisserad av James Cameron som tidigare har gjort Titanic, så det var uppenbart att jag kunde förvänta mig något storslaget och pampigt.
När det gäller det visuella finns det inget att klaga på. Jag brukar i vanliga fall inte tåla datorgrafik, men i detta fall stämde faktiskt den gamla klyschan ”man glömmer bort att det är datoranimerat efter bara någon minut”. Faktiskt så glömde jag bort det redan i öppningsscenen. När farkosten från jorden flyger in över planeten Pandora så känns det på något konstigt sätt helt verkligt. Till och med dom blå varelserna på planeten känns levande och verkliga: jag lever mig in i filmens kärlekshistoria trots att det är som att titta på en sekvens från något TV-spel.

Filmen har ALLA Hollywoodklyschor som ni kan tänka er. Karaktärerna är Karbonkopior av sådana som vi sett förut:
Vi har den ondsinta militären med ärr i ansiktet som älskar doften av napalm på morgonen.
Vi har den humanistiska professorn som är en ”pain in the ass för militären” och som vill gå sin egen väg.
Vi har den arselslickande byråkraten som lyder varje order från högre ort hur korkade dom än må vara, en man som hellre spelar golf på arbetstid än jobbar.
Vi har hjälten som blivit känslokall sedan han förlorat sina ben och sin bror, men som när han träffar den vackra rymdvarelsen får tillbaka sin livsglöd igen.
Vi har den vackra blå rymdvarelsen som trots filmens (förmodade?) Feministiska hållning inte förmår att vara mer än ett kuttersmycke åt hjälten.
Vi har kärleksrivalen, en man som i slutet av filmen får ge upp och se sig slagen när han inser hur pur och rättrogen hjälten faktiskt är.

Likt andra sagor så är det meningen att man ska se paralleller till vår egen planet, vår egen samtid.
Rymdvarelserna liknar i mångt och mycket Nordamerikanska indianer. Dom lever som samlare/jägare och tycks vara i perfekt harmoni med naturen. Marken ger ifrån sig ett elektriskt sken när dom springer över trädgrenarna. Dom kan höra förfäders röster om dom lindar in sitt hår i trädgrenarna. Ibland kommer små dun flygande som har en helande kraft etc.

Skillnaden är dock milslång mellan Pandoras invånare, och det som vi kallar naturfolk på jorden. Folk här på jorden vill ju gärna tro på Charlataner och hokus pokus, men än så länge har ingen vetenskapligt kunnat påvisa förmågan att tala med djur, möjligheten att Levitera, jogaställningar som leder till att man uppgår i Nirvana, regndansens magiska förmåga etc.
På planeten Pandora är dessa saker realiteter, och något som går att mäta rent vetenskapligt.

Referenser till miljöförstörelsen duggar också tätt, likväl som filmen är kritiskt till militära lösningar på konflikter (läs Irak, Afghanistan). Det finns även en stark skeptisism till det kapitalistiska tekniksamhället på jorden (vilket kan tyckas konfliktera med det faktum att Avatar är en av dom dyraste och mest tekniska filmer som gjorts)...

I filmen så färdas jordmänniskorna till planeten Pandora pga av att jorden håller på att gå under av krig och miljöförstörelse (japp PK-mätaren går i taket många gånger under filmens gång!). Den hårdföre militären med ärren i ansiktet rycker ut med slåttermaskiner och raketer för att skörda av planetens naturtillgångar, helt utan hänsyn till det HÖGT utvecklade folket som redan bebor planeten.

Om filmen hade velat visa någon slags verklighet så är sanningen den att samtliga jordens regimer skulle ha varit OERHÖRT ödmjuka i den situation som filmen målar upp.
Enskilda skurkindivider och skrupelfria företag skulle naturligtvis försökt utnyttja situationen, men det är en annan sak.
Men naturligtvis hade inga militärer klampat in i en civilisation så utvecklad som den på planeten Pandora. Man hade istället varit fruktansvärt fascinerade av hur detta folk kan leva så i total harmoni med naturen, hur det kommer sig att folket där tycks leva helt konfliktlöst, helt utan klass eller könsdiskriminering. Man skulle vara helt besatt av att förstå hur denna MÄTBARA Gudskraft/naturkraft faktiskt fungerar?

Det James Cameron målar upp är nämligen en rymdvarelseras helt utan synbara fel. Det finns INGENTING som inte är fantastiskt på planeten. Det är en utopi helt enkelt. Det verkar inte ens finnas dåligt väder på planeten.
Att i denna rikedom gå in och bombardera sönder allt vore långt mycket mer otänkbart än om USA i dag skulle åka till Egypten och där bomba sönder pyramiderna: det finns liksom inte på kartan.

I slutet av filmen blir det ett stort slag mellan det goda och det onda. Dom goda segrar och rasblandning förhindras genom att människorna får ta sitt pickelipack och åka hem.