Kulturdebatten

Min favoritbloggare Milla, skrev nyligen om Sverigedemokraternas kulturpolitik.
Det handlade om det som många ser som en självklarhet: att Konstnärliga provokatörer inte ska få statligt stöd. Jag gillar verkligen Milla, jag vet att hon inte har något problem att se sig själv som en del av ”Verklighetens folk”.

För mig är dock frågan mer komplex än så.
Jag är en art house goon.
Jag gillar sådant som ingen bryr sig om: 70-tals punk, brutal garbage wrestling, battle rap, Svensk hiphop, Seriemördarbiografier, Michael Haneke-filmer och vardagsrealistiska underground serier.

Jag gillar vad många betraktar som skräp.
Jag gillar insult-komiker. Jag gillar nördig humor alá Clerks.
Jag gillar lågmälda Wes Anderson-filmer, eller semidokumentärer av Harmony Khorrine.
Jag gillar Mare Kandre-romaner och nojsig drone-metal som spräcker trumhinnor.

Mina kulturella förebilder ligger ganska pyrt till om SD skulle få som dom vill när det gäller kulturen. Jag förstår det, jag uppskattar det till och med.
Debatten är viktig. Man kan tycka att den saknar komplexitet om man så vill. Man kan avskriva mig som dåraktig för att jag försvarar det flummiga. Och i fallet med den provocerande konsten av Anna Odell, Dan Park eller NUG så är det svårt att försvara konsten med moral och etik som utgångspunkt.

Ibland kommer jag på mig själv tänkandes att jag nog sitter på ganska höga hästar när jag lyfter fram filmer på Youtube med 200 views som ”det roligaste som någonsin gjorts”. Är inte, rent logiskt sett, en video med en skrattande bebis det roligaste som någonsin gjorts? Jag menar, den har ju typ femhundra miljarder tittare, och det måste ju ändå betyda något…

Rätt eller fel? Är jag, som tillhör den smala, smala, lilla, lilla elitistiska enamansgrupp som anser mig vara finare med min egensinnighet verkligen rätt person att bedöma hur kulturpengar ska spenderas? Borde inte demokratin styra även där? Om folk hellre vill se Göta Kanal 2 än en sexuellt utmanande homoutställning så borde väl deras röst gälla?

Men jag kan inte låta bli. Jag hyser en FÖRHOPPNING om att det smala och egensinniga ska lyftas fram. Jag hoppas att det ska komma en våg, likt den i början på 90-talet då Nirvana öppnade portar, inte bara för musik, utan för alla andra kulturella uttryck med INTEGRITET och HJÄRTA.

På 2000-talet har mycket av det där gått förlorat. Nu är det uppföljarna och storsäljarnas tid. Det är Stieg Larsson-trilogier och Rocky 6, det är ”Ericsson Globe presenterar Sting och U2”. Det är helt enkelt en jävla massa dinosaurier där ute som tjänar en jävla massa cash på folks nostalgi.

Det är heller inget snack om att den smala kulturen får betydligt MINDRE i bidrag än dom stora projekten. Budgeten för filmen ”De ofrivilliga” räcker inte ens till kaffepengar vid inspelningar av filmer som den om Arn.

Jag lägger alltid stor vikt vid det moraliska och etiska i mina inlägg.
Vad som är rätt och riktigt.

I den här frågan så är jag väldigt konfliktfylld. Å ena sida önskar jag att det som är underground ska nå upp ovan jord och få sitt ekonomiska erkännande, å andra sidan är jag helt med på att det smala, inte sällan flummiga och vänstervridna ligger väldigt långt från folkets önskan om kultur.
Jag är själv fördömande på det området. För min egen del är det finkulturen som skaver mina hälar. Jag kan helt enkelt inte relatera till den. Jag kan inte se vitsen med balett eller opera. Jag får krupp av P1 och DN: s kultursidor.

Men, å andra sidan, vem är jag att döma? Det finns ju dom som gillar sådant.
Det bästa vore kanske ändå att fortsätta låta kulturen stå utanför politikernas makt.

Tro dock inte för ett ögonblick att det vänstervridna inte stör mig. Det är inget snack om att Johan Rheborgs ord om SVT är sanning:

”Vad faan är SVT? Jag börjar tänka på Hans Villius gamla hårbotten. Jag börjar tänka på vinyl 107, eternithus och Östtyskland. SVT vad är det för någonting? Det är någon slags, vad ska vi säga, informationssamhällets svar på skolmat. Ris à la malta för bidragsälskande vänsterpartister. En massa jävla… Det är inget annat, SVT är inget annat än ett jävla onanihus för Suzanne Osten och hennes moatjé Etienne Glaser. Det är en massa kulturkärringar som springer runt där klädda i senapsfärgade stuprör och springer runt och pratar om att hylla Kerstin Thorvalls vitala sexliv. Lägg ner skiten för faan!

Den typen av observationer ger mig dock hopp. Allt är inte hugget i sten. Dom kulturella uttrycken förändras genom tiderna. Kulturen har en förmåga att spegla sin omvärld, och verklighetens folk kan bidra till en större jämvikt, förhoppningsvis utan att det smala offras ytterligare.