Därför vägrar den medvetna vänstern ta debatten med Sverigedemokraterna

Den medvetna vänstern? Ja, det finns faktiskt en sådan.
Dom är få till antalet, men huvuddelen av Vänsterpartiets medlemmar är faktiskt relativt medvetna (ägghjärnor som tror på konspirationer, nyckelskramlande våldsverkare och partiledare som inte fattat att dom inte tillhör samma klass längre borträknat).

Jag talar helt enkelt om majoriteten av vänsterpartiets väljare, dom som i högsta grad faktiskt lever i verkligheten.

Dessa människor är fullständigt på det klara med att förorten suger. Dom förstår att kriminaliteten är ett faktiskt, verkligt hot. Dom vet eftersom att dom själva lever i det. Skillnaden är att dom valt att vara naivt hoppfulla om att en förändring kan ske, och att denna förändring kommer förena alla arbetare, oavsett ras, kultur eller kön.

Deras politiska drömmar bygger på förhoppningar, i dom flesta fall utopiska sådana.
Dom hoppas och tror att arbetarklassen ska resa sig, och med enad röst deklarera att nog är nog!

Dom hoppas och tror att både företagsledare och religiösa ledare ska tvingas avsäga sig makten när arbetarklassen väl blir tillräckligt medveten om sin situation.

Denna ”medvetenhet” är dessutom alltid nära förestående. Varje minsta politisk framgång i övriga världen (läs Sydamerika) tolkas som ett tecken i tiden. Revolutionen kommer alldeles snart till Sverige.
Strax.
Snart så…

Men trots denna naiva världssyn så finns en alldeles korrekt analys av vad en debatt med Sverigedemokraterna skulle innebära för vänstern.

Man skulle förlora den. Stort.

Man kan inte gärna gå in i en debatt och säga att alldeles snart så kommer Black cobras-Hamid och Nazist-Peter enas i sin klasskamp. Det är liksom inte trovärdigt att försöka framhäva en sådan surrealistisk ståndpunkt i en debatt där meningsmotståndaren kommer med fakta och statistik.
Man kommer förlora tio gånger av tio.

Vänsterns taktik är därför att varje gång som ”högerextrema” (vänsterretorik för Sverigedemokrater) har haft torgmöte så ska vänstern komma dit dagen efter och hålla ett eget torgmöte.

Man undviker dock kategoriskt att ta debatten direkt med Sverigedemokrater.

Det är ett fritt val. Ett taktiskt smart val.
Det är enklare att hålla upp en bild på Jimmie Åkesson och säga ”titta på den här galningen” och sedan flina lite, än att verkligen argumentera med honom.
I en debatt riskerar man ju snudda vid obehagliga sanningar som inte går att vifta bort genom argument som att Jimmie handlar alla sina kläder på Dressman.

Det är betydligt enklare att komma tillbaka dagen efter och tala ideologi och drömmar till redan frälsta, än att ta debatten inför åhörare med krav på saklighet.

Problemet för vänstern är bara att ”dom redan frälsta” blir färre hela tiden.
Det är ett damned if you do, damned if you don´t-dilemma eftersom att vänstern förlorar hur dom än gör.

Jag har skrivit det här förr och jag skriver det nu igen: drömmar och ideologi är inte fel att hålla fast vid. Tvärtom så hoppas jag att folk så långt som det bara är möjligt försöker upprätthålla någon slags naiv humanism, hur mörk världen än ter sig.

Man behöver inte alls slå ner på enstaka kulturer eller människor, man kan bara torrt konstatera att det bästa som kan göras i dagens Sverige är att minska invandringen.
Dels så kommer det göra livet lättare för alla dom invandrare som idag är utan arbete, plus då att pengarna gör större nytta på plats än vad dom gör om man investerar dom i svenska ghetton.

Ta Haiti som exempel, det ger naturligtvis mer för Haiti om man satsar pengar på uppbyggnad av sjukvård och vägar, än vad 1000 hitskickade, blivande arbetslösa någonsin kan ge.

Men så länge som den medvetna vänstern (japp, fortsatt medvetna trots allt) håller fast vid sina hundraåriga profetior som aldrig slår in så kommer dom förlora debatten om dom väljer att ta den.

Det kommer dom dock aldrig göra. Dom skyr frågan som elden.
Det finns ett klassiskt youtube-klipp som demonstrerar den rädslan väldigt väl: Lars Ohly attackerade Fredrik Reinfeldt hårt i en debatt om att antalet socialbidragstagare har ökat kraftigt, Reinfeldt slog då tillbaka med orden:
– Om det är så att socialbidragen har ökat så vet jag vad det beror på, men om Lars Ohly vill tala invandringspolitik så är det en helt annan debatt.

Den SKRÄCK som man kunde avläsas i Ohlys ögon där och då är något som jag inte ens önskar min värsta fiende. Ohly skakade på huvudet med en blick som deklarerade ”oh no you didn´t”. – Det är en outtalad överenskommelse naturligtvis, det där ämnet rör man inte.
Ingen är mer medveten om detta än vänstern.

Personligen tycker jag att det är synd att vänstern inte tar debatten med Sverigedemokraterna. Dels så hade det varit intressant att få infallsvinklar från annat än liberala möghuvuden som misstagit fotbollsspelare och maträtter för politiska argument, dels så hade det varit välbehövligt för vänstern att få en reality check.

Vänstern behövs fortsatt som en motvikt mot dom borgerliga idealen som växer sig större för varje dag (nu senast ville Centern skrota Arbetsförmedlingen exempelvis!). Privatiseringsiver, lönedumpningar, bemanningsföretagshelveten – Se där, några av dom områden där Vänsterns röst är viktig.

Jag ser inte ner på vänstern för valen dom gör. Däremot tycker jag att deras drömmar borde anpassas bättre till verkligheten. Om inte annat än för att se till att dom inte åker ut från Riksdagen, vilket ju är en uppenbar risk (ja, risk, inte chans!)