Monday, May 31, 2010

Utreda händelserna på Mavi Marmara, till vilken nytta?

Det verkar finnas många människor som vill ha en oberoende utredning kring vad som hände på båten Mavi Marmara. Varför undrar jag?
Vet vi inte redan nu vad som skedde?

Låt mig ge er scenariot: Israel ville för allt i världen hindra båtarna att nå Gaza. Det är en principfråga som gett dom tunnelseende. Vad som helst, bara inte båtarna når land!

För att vara EXTRA tydliga på den punkten så genomförde Israel sin intervention på internationellt vatten. Helt mot alla folkrättslagar förstås (som Israel förvisso aldrig skrivit under på, inte Hamas heller för den delen).

Israelerna bordar skeppet efter att först gett båten alternativet att lasten skulle föras till Israelisk hamn där den kunde genomsökas och sedan skickas vidare till Gaza.

Att Ship to Gazas uppdrag handlade om mer än att få förnödenheter att nå Gaza är dock helt givet. På den punkten har ledningen varit minst lika orubbliga som sin motpart.

Man skulle hellre låta lasten förlisa än ta vägen genom Israel. Det handlar om att bojkotten måste upphöra nu! Hellre att maten slängs än att judarna tar i lasten med sina långa vidriga judelabbar. -Oh ja, att det finns judehatare med nazivurm bland ”fredsaktivisterna” tar jag för lika självklart som att IDF:arna redan från unga år får lära sig att araber inte är människor.

Israelerna var ”tvungna” att agera när deras order inte lyddes.
Uppdraget: att gå igenom lasten och gripa samtliga om så ens en pennkniv hittades ombord.

När Israelerna bordade skeppet så händer då det ofrånkomliga: En del av besättningen på båten, lika principfasta som sin motpart, bestämmer sig för att göra motstånd. Dom tar vad dom har: fickknivar, järnrör, slangbellor.

Dom slår för att döda naturligtvis. Inget mes.

Detta är människor som inte heller är så förtjusta i folkrättslagar, som blundar LÄTT för lite sprängda bussar, och bryr sig tji när Islamister spränger bomber bland civila i Madrid, London, Bagdad, Bali, Moskva etc.

Jag talar alltså inte om die dumme schwede nu, ni vet The usuall suspects av PK-iter. Dom hyser nämligen ingen dröm att slå järnrör i skallen på kroknäsor. Tvärtom, dom är HUMANISTER, fina människor. Dom betraktar händelserna på avstånd, med avsky och en enögdhet som skulle göra Janne Josefsson avundsjuk.

Agerandet ger IDF en ursäkt att ta i med hårdhandskarna (som dom längtat!). Äntligen släpper kliet i fingret!

Dom skjuter tills ammunitionen tar slut, och sätter sedan i ett nytt magasin och skjuter lite till.

Death toll: nine and counting.

Slutsats: Israel hade ingenting där att göra. Det var internationellt vatten. Deras agerande var naturligtvis den utlösande faktorn: det är dit alla internationella fördömanden ska riktas. Att Israelerna möttes av våld var inte förvånande eller ens fel.

Hade det skett på Israeliskt vatten så hade dock agerandet varit både moraliskt och folkrättsmässigt rätt, men nu skedde det på internationellt vatten och därmed hade ”fredsaktivisterna” rätt att skära halsen av Israelerna om dom så önskade (vilket många av dom mest islamistiska skäggdårarna naturligtvis också önskade).

Det hade kanske inte varit moraliskt rätt, men det hade varit samma princip och moral som när Bröderna Dalton pepprades sönder och samman efter ett misslyckat bankrån 1892.

Att Israelerna bemötte våldet så kraftfullt var kanske lite förvånande med tanke på den internationella besättningen, men får ses som ren vardag i Gaza. Israelerna lever inte efter öga för öga principen, utan intention mot öga-principen. Dvs, har en raket ”möjlighet” att döda tio så dödar man också tio även fast raketen dödat noll.

Man kan ifrågasätta moralen bakom det, men ”that’s how they roll!”

En utredning från FN skulle inte leda till ett piss. Det skulle bli som den rapport som släpptes om övertrampen som BÄGGE sidor begick i Gaza-kriget: på den pro-Israeliska sidan fick man BARA läsa om Hamas övertramp, i Svenska medier fick man BARA höra om Israels övertramp.

Ingen blev klokare av det. Ingen blev mindre principfast. Ingen ändrade uppfattning. Verkligheten förblev lika svartvit.

Jag har min uppfattning i frågan. Jag antar att du har din. Orubblig, inte sant?

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svenskar-i-israeliskt-fangelse_4793193.svd
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article7220028.ab

Sunday, May 16, 2010

Friends in need, förlåt, Linda & Velvet -Victorious

Jag är inte alls särskilt elitistisk när det gäller musik (hrrrmmm...) men vad i HELVETE ÄR DETTA:



Det ska dessutom vara någon slags hyllning till Prinsessebröllopet...
Videon har alla moment och aktörer som man kan kräva: Den levnadsglade, fryntlige bögen. Anna Anka och Champagne. Idol-Danny med intellektuella glasögon och electric boogie-dans. Hästar. En swimingpool. En sångerska utan byxor (se andra exempel som Rihanna, Beyonce, Kate Perry, Lady Gaga etc). En sångerska med en pudel uppe på huvudet. Ett location set i LA som i vanliga fall används vid porrfilmsinspelningar. WOW! Jag säger bara WOW!
Skämskuddefaktorn går upp i topp!

Saturday, May 15, 2010

Topp 60. Världens roligaste människor

Eller, jag kanske borde skriva ”Världens roligaste, i dag levande människor minus roliga människor från Sverige och sådana som ofrivilligt är roliga”.
Det här är helt enkelt en lista som innehåller en jävla massa amerikaner. En lista som saknar rättvis könsfördelning och som en gång för alla slår hål på den befängda uppfattningen att den engelska humorn är mer sofistikerad och bättre än den amerikanska.

Visserligen är det här en högst personlig lista, men jag vet inte riktigt varför engelsk humor fått ett sådant gillande av den svenska publiken. Jag menar, gillar man fatsuit-humor och roliga peruker så finns det ju ingenting som slår den brittiska humorn, men gillar man saker som är över navelhöjd så måste man oftast ta sig över atlanten för att hitta guld.

Därmed inte sagt att min lista helt saknar engelsmän, men dom som vill se en lista med skräniga Monty Python gubbar och Little England diton gör bäst i att googla vidare. Här rangordnas nämligen bra humor, och då räcker det inte med en lustig dialekt och ett kul utseende.

Att det inte förekommer några svenskar på listan har ingenting med ogillande från min sida att göra. Det finns många svenskar som skulle kunnat ta plats på listan (Schyffert, Apelgren, Appelquist, Wahlbeck, M. Luuk etc) men jag har valt att göra en lista med engelsktalande människor då det är lättare att göra en rättvis bedömning på folk som talar samma språk. Annars har ju svenskar naturligtvis en fördel på många sätt då det är lättare att relatera till saker som är aktuella i Sverige jämfört med amerikanska företeelser som hot pockets och toilet babies.

Vidare är det ytterst få döingar på listan. Jag är helt inne på Schyfferts linje när det gäller att humor är en färskvara. Visst, Bröderna Marx, Buster Keaton, Tati och Monty Python var det roligaste som fanns under sin respektive tid. Jag respekterar deras betydelse, men det räcker med ganska små doser för att mätt. Även det mest geniala rostar med tiden. Moliere känns sådär halv kul på 2000-talet måste jag säga. Men då var det naturligtvis en riot…

Listan är högst personlig som jag tidigare nämnt, och framför allt så inkluderar den INTE namn som Jeff Dunham och Eddie Izzard. Jag har nämligen bestämt mig för att begränsa listan till folk som är roliga.

1. Adam Mckay –Ett geni. Har skrivit manus och regisserat en rad filmer med Will Ferrell. Var även huvudmanusförfattare på Saturday night live under guldåren. Är världsmästare på one liners och kan slänga ur sig rader som ”Why don´t you go back to your home on whore Island!” eller ”The human torch was denied a bank loan”.
Jag antar att man behöver sammanhangen för att förstå hur geniala dom här raderna är...

2. Norm Macdonald –Wow! Jag säger bara wow! Här har vi en kille med guts. Norms komik går ut på att säga det uppenbara, som att Clinton är en mördare, eller att Michael Jackson var en pedofil. Han gillar sport också. När han kommenterade vinter-OS så gjorde han det med orden ”Could the outfits the skaters wear be any tighter? Holly Lord! There was this east german woman, I promise you, you could see the outline of her entire penis”.

3. Gilbert Gottfried –Mästaren på att berätta barhistorier (förlåt Peter Apelgren!). Gilbert trampar inte på ömma tår, han stampar på dom. Rösten är… omisskännelig.

4. Chris Farley –Chris var tjock men samtidigt extremt rörlig. Hans kroppskomik, hans tajming: allt var perfekt. Jävligt synd att han åt ihjäl sig.

5. Neil Hamburger –Australiensisk ståuppkomiker som drar gamla Rodney Dangerfield-vitsar på ett nytt sätt.

6. Sarah Silverman –Jag tror jag fick en överdos av Sarah Silvermans stand up när hon slog igenom. Tyvärr har det inte riktigt reparerats än. Jag måste helt enkelt se något nytt från Sarah innan hon kan klättra på listan igen.

7. Robert Smigel –Robert är skaparen av ”TV Fun house” och ”Triumph the insult comic dog”. Improvisationsförmågan är utomjordlig.

8. Sasha Baron Cohen –Är en mästare på improvisation i svåra och farliga situationer. Fullständigt orädd trots att han är omgiven av människor som vill slå ihjäl honom.

9. Stephen Merchant –Jag har alltid misstänkt att Stephen är det verkliga geniet bakom TV-serien ”The Office”. Varje gång man ser Ricky Gervais uppträda på egen hand så stärks det antagandet.

10. Christopher Guest –Regissör/manusförfattare till en rad mockumentärer som Spinal tap, Best in show etc. En pionär på området som alltid jobbar med samma ensemble av roliga skådespelare (vilket inkluderar namn som Catharine O´hara, Harry Shearer, Eugene Levy, Jennifer Coolidge och Parker Posey).

11. Larrry David –Den ängsliga, självgode Larry David har sedan Fridays dagar varit ett komiskt geni. Seinfelds pappa.

12. Jim Gaffigan –Den vitaste snubben sedan döden. Ingen skämtar om mat som Jim.
–Do you know how they make those chicken nuggets!
–No but please tell me, becaurse they are delicious!

13. Farrelly bröderna –Jag kan omöjligtvis separera dessa två. På 90-talet skrev dom manus och regisserade en rad komedier med Jim Carrey. Allt har inte åldrats med samma värdighet, men det kan ju också bero på att jag sett dom där filmerna ca hundra gånger.

14. Peter Sellers –Ser man på, en gamling på listan trots allt. Japp, Peters roll som Kommissarie Closeau och Dr Strangelove kommer hålla i många år till.

15. Zach Galifianikis –Kan pianospel och stort skägg vara roligt? Jajamän! Zach är en allkonstnär som behärskar alla medier.

16. Tom Green –Kanadas hatobjekt nummer ett. Folk avskyr verkligen Tom. Dom gläds åt att han nu sitter och gör en Talkshow på Internet utan tittare. Jag hoppas på en storslagen comeback. Kanske en ny genialisk film i Freddy got fingereds anda?

17. Andy Kaufman –Sasha Baron Cohen har mycket att tacka Andy för. Andy var nog den första som började med antihumor: att vara rolig genom att låtsas vara dålig. Hans förmåga att reta upp folk gjorde honom även till en av wrestlingens bästa ondingar. Där kunde han i rollen som white trash hatande Hollywood-kändis få landsortfolk att koka av ilska.

18. Will Ferrell –Jag vill tillskriva Adam McKay en stor del av Wills framgång. Men det är klart, helt oäven är inte Will. Hans tajming är på högsta nivå.

19. Trey Parker/Matt Stone –Nej, jag kan inte separera männen bakom ”South park”.
Jag vet att en person på Flashback försökte sig på den saken då han i sitt dilemma som judehatare, å ena sidan ÄLSKADE South park, å andra sidan HATADE judar. Han gjorde därför analysen att Trey Parker var den som gjorde South Park så bra, och att juden Matt Stone skrev alla dom dåliga partierna…

20. Jim Carrey –I Farrelly brödernas regi blev Jim en världsplåga. Allt var naturligtvis inte bra, men ingen kan ifrågasätta Jims elastiska ansikte och dom miner som det kan frambringa.

21. Jeff Ross –Kungen av roast!

22. Bob Saget –Bob är en enigma inlindad i en gåta. Han kan vara tradig och barnslig, eller fullständigt briljant. Har gjort dåliga voiceovers till ”roliga” hemvideos. Har medverkat i det sinnessjukt kristna familjeprogrammet Huset fullt. Men har också regisserat den roligaste filmen någonsin ”Dirty Work”.

23. Chris Rock –Sanningssägare, hatmånglare och geni.

24. Dave Chapelle –Gör i stort sett samma sak som Chris Rock. Det är roligt, det är elakt, det är aktuellt (alltså allt det som det svenska ”humorgänget” R.E.A inte är).

25. Harland Williams –Harland syns alldeles för lite. Han är både ståuppare och skådis men han sitter mest på sitt arsle dagarna i ända. Annars hade han landat en stor roll vid det här laget. Hans genialitet lyser igenom varje gång han är gäst i en talkshow. Han är fullständigt vrickad på ett väldigt positivt sett.

26. Adam Sandler –Det lägsta av det lägsta i humorvärlden. Men som bollplank till det avlidna geniet Chris Farley gjorde sig Adam väldigt bra. Har oftast en eller två bra scener i sina egna, oftast mediokra filmer.

27. Jared Hess –Regissör och manusförfattare som ligger bakom filmer som Napoleon Dynamite och Nacho Libre. ”Quirky” är nog rätt ord att beskriva honom på.

28. Mike Myers –Trots sitt kanadensiska pass så är Mike extremt brittisk i sin humor. Och nu pratar jag om bra brittisk humor. Austin Powers blandar högt och lågt, men när det är kul så är det så satans kul.

29. Conan O’brien –Det är larvigt. Det är barnsligt. Men man kan inte låta bli att skratta åt Conans upptåg och danser.

30. Michael Richards –Man behöver egentligen bara säga namnet ”Kramer” för att inse Michaels genialitet. Att det egna ståuppmaterialet inte räcker till är en annan femma.

31. Amy Sedaris –En talangfull talkshowgäst. Sorgligt liten produktion som skådespelerska. Tyvärr är Sedaris allt för flippad och splittrad för att göra något fullt ut (förutom dom ostbollar som hon producerar och säljer). Men om hon någon dag skulle få ändan ur vagnen så skulle hon kunna bli en stor stjärna.

32. Jerry Stiller –Pappa Stiller skriker som ingen annan. När Jerry tog över rollen som Georges pappa i Seinfeld så föll alla bitar på plats.

33. Lisa Lampanelli –The queen of mean

34. Ben Stiller –Sonen Stiller har regisserat och skrivit manus till den andra roligaste filmen i världshistorien ”Zoolander”.

35. Natasha Leggero –Blivande stjärnkomiker som gör sig rolig över white trashmänniskor och folklighet. Kan ses lite som en blandning av Sarah Silverman och Posh spice.

36. Jack Black –Är något av en yngre version av Bill Murray i det att han alltid spelar samma roll. Han är samma slackertyp i verkligheten som han är i filmerna. Minspelet är som hämtat från 80-talsrockens värsta poser.

37. Dane Cook –Bespottad av många (främst andra komiker som vill degradera honom till en ”Larry the cable guy”, Margret Cho och i vissa fall till och med till en ”Carrot top”).
Jag vet inte var detta agg kommer ifrån. Själv blir jag alldeles varm i kroppen när Dane talar igenkännande om att gråta, och att kräkas.

38. Don Rickles –Förolämpningskomikens fader. Nuff said.

39. Patrice Oneal –Grovkornig ståuppare. Befriande fri från PK-ismer. Patrice förespråkar det fria ordet, utan undantag.

40. John Waters –Regissören/manusförfattaren John Waters har en förmåga att blanda det lägsta av det lägsta med det mest folkliga som finns. Hans största framgång är dansfilmen ”Hairspray”. Men han samlar även på snusk och dekadens.

41. Dom Joley –Ge honom ett ämne och han kan snacka smömos om det i evigheter. Dom Joley ÄR ”Trigger happy TV” och han var en av dom första i en genre som tog tillbaka humorn till gatan och uppdaterade dolda kameran-konceptet.

42. Larry Charles –Stort skägg som bland annat hjälpt till med manus till Borat och Seinfeld. Det måste man respektera!

43. Jim Zucker/Jerry Zucker/Jim Abrahams –Männen bakom filmer som ”Kentucky fried movie, ”Nakna pisolen” och ”Titta vi flyger”. Helt klart före sin tid.

44. Andy Milonakis –Andy blev för ett tiotal år sedan en Internetsensation med sina raplåtar. Redan då trodde folk att han var 12 år gammal. Folk tror fortfarande att han är tolv. Förbannat rolig och surrealistisk i sin uppenbarelse.

45. Rachel Dratch –Spelar bland annat Will Ferrell ”lova´” i jacuzzi-sketcherna från Saturday night live. Ser med sina stora ögon och avsaknad av haka väldigt rolig ut.

46. Cheri Oteri –Med ett stelt leende och vindögdhet blir alla Cheris sketcher roliga.

47. Jon Lovitz –Jon är inte speciellt produktiv, men scenen med Jon från filmen Wedding singer kan vara den roligaste filmscenen någonsin. I scenen så står Jon bakom ett draperi och ser Adam Sandler bryta ihop på scenen (Adam spelar en låt med texten ”Somebody kill me please”). Jon kommenterar det han ser med orden ”he’s loosing his mind… (uppspärrade ögon och ett infernaliskt leende) …and I am reaping all the benefits!”

48. Eddie Murphy –Jag har inte så mycket för Eddies ståupp måste jag säga. Visst, det var säkert hett med könsord på sin tid, men idag är hans plumpa snuskord inte så extraordinärt. Bättre tycker jag då om Eddies fantastiska insats i Knubbigt regn.

49. Wayne Knight –Tappade sin förmåga i takt med kilona. Men precis som med Kramer så räcker det med att säga namnet: ”Newman”.

50. Bill Murray –Har dom senaste åren axlat rollen som den livströtte medelåldersmannen. En rolig karaktär måste jag säga.

51. Ken Jeong –Den koreanska läkaren har en makalös komisk tajming i sina filmroller. Har spelat i filmer som ”Role model” och ”The hangover”.

52. Seth MacFarlane –Skaparen av ”Family guy”. Röstkonstnär.

53. Fred Armisen –Ödleansiktet som spelar en väldigt läbbig homosexuell man i filmen Euro trip. Mi scusi! Fantastisk Prince-imitatör.

54. Wanda Sykes –Som ståuppkomiker är Wanda ganska tam. Det finns ögonblick som är geniala, men bäst är Wanda som gäst i olika TV-serier och filmer. Wanda spelar alltid bitchen. Oftast bitchen som klagar. Ingen klagar som Wanda. Hon ondgör sig över rasistiska hundar och gigantiska bajskorvar som mekaniker av någon anledning skulle ha placera en hennes bil.

55. Jane Lynch –Skådespelerska och sångerska. Är dels en del av Christopher Guest ensemble, men syns även i andra komiska roller. Spelar ofta en hård, fould mouth bitch som passar henne som hand i handsken. Sjukt rolig i filmen ”Role model”.

56. Andy Richter –Förutom tidigare vapendragare till Conan O’brien så har Andy deltagit i filmen ”Talladega nights” där han med perfektion spelade en tysk bög som dresserar Schäferhundar: en porträttering som mycket väl kan vara den roligaste någonsin (speciellt om man tittar på extramaterialet där Andy berättar hur han byggt en fyrkantig studenthatt av sitt hår).

57. Roger Black – En av världens grövsta komiker. I rollen som ”Yucko the clown” gör han varje gata osäker.

58. Steve Carell –Om jag försöker bortse från att den amerikanska versionen av ”The Office” inte på något sätt kan jämföras med det brittiska originalet så måste jag ändå tillstå att Steve är en grym skådis.

59. Jon Heder. Kan mormoner vara roliga? Ja, bevisligen, men dom spelar inte in några sexscener.

60. Ivan Brunetti. Serietecknare med lite.. eh… speciell humor.

Solen skiner bort allt vämjeligt

Jag vet att solen skiner i dag.
Folk har längtat.
Äntligen kan man gå ut i t-shirt och shorts! Äntligen kan man dra igång grillen!

Men jag kan inte förstå hur man kan vara så care free när det gäller utvecklingen i det här landet.
Det är som ingenting utom det egna välbefinnandet just denna SEKUND spelar någon roll.

Men jag tror faktiskt att ointresset i mångt och mycket är en illusion, en fasad som satts upp för att slippa ”tycka fel”.

Att attackerna på Lars Vilks bemöts med ett sömnigt ”jasså?” av den stora massan beror nog inte i huvudsak på ointresse.

Visst finns det en del människor som är genuint ointresserade: som låter sig vaggas till trygghet av ”Let´s dance” och ”Så ska det låta”. Men till stor det så tror jag att tystnaden beror på en blandning av rädsla och uppgivenhet. Man vet inte vad man ska säga, så man väljer att låta bli.
Det är som när en tjej säger ”Usch vad fet jag ser ut i den här klänningen”: vad du än svarar så blir det fel.

Men rädslan har inte alltid funnits där. När Mohammed-krisen började i Danmark så skrev jag flera satiriska texter i ämnet, i mitt EGET namn.

Jag var inte ett dugg rädd då, för det gällde inte Sverige. Vi stod utanför det där. Det var inte på riktigt. Man behövde inte frukta för sitt liv. Som skribent hade man inga DOS eller Hacknings-attacker att frukta (se Vilks hemsida och Fria tider bland annat). Man behövde inte vara rädd att någon skulle komma till ens hem och sätta en yxa i dörren.

Alla som kommenterade mina texter då gav mig medhåll. Det var ingen stor grej. Alla var överens om att det var sinnessjukt att folk ville döda för några teckningars skull. Att Danmark som LAND blev ett mål var en annan skruvad aspekt av det hela (och en läskig föraning om vad som kan komma att ske när Lars Vilks nu blivit aktuell igen).

På bara några korta år har alltså stämningen ändrats till den grad att jag inte längre vågar skriva självklara sanningar i mitt eget namn.

Jag vågar inte fördöma mordförsök utan att vara extremt tillrättalagd och flat.
Det är knappt så att jag vågar skriva under pseudonym ens.

I Rosenbad slåss man nu med tanken. Fördöma eller inte uttala sig alls?
Det lutar åt att man tänker låta saken bero. Man sitter likt dom tre aporna, den blinda, den döva och den stumma och hoppas att vinden blåser över.

Jag förstår dom, det handlar om både rikets säkerhet och deras egen. ETT enda litet felsteg och du har en kniv i bröstet. ETT enda litet felsteg och Sverige blir ett legitimt mål för terrorattacker.

Jag förstår att folk solbadar bort tanken. Det är fullt förståeligt. Men i morgon skiner kanske inte solen, och då ska vi leva i det här landet. Då ska vi leva med tanken på att oliktänkande tystas, och i värsta fall mördas. Och då ska ni som hatar Sverigedemokraterna leva med att gemene mans ”ointresse” har resulterat i att Sverigedemokraterna fått mer än 10 % av rösterna i septembers val.

http://hd.se/hoganas/2010/05/15/mordbrand-i-vilks-hem/
http://www.nyhetskanalen.se/1.1639055/2010/05/15/lars_vilks_utsatt_for_mordbrand
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vilks-hem-utsatt-for-mordbrand_4721029.svd

Tuesday, May 11, 2010

Lars Vilks och yttrandefriheten

Svensk kultur rymmer många provokatörer som ALDRIG förtjänar att mötas med fysiskt våld. Gangsterrappare ska självklart få skriva texter om hur poliser borde skjutas. Naziband ska naturligtvis få framföra sin propaganda om 6-miljonersmyten. Serietecknare ska självklart få rita bilder på balkongflickeknuffare. Författare ska naturligtvis ha all rätt i världen att skriva om bestialiska seriemördare. Stieg Larsson hade självklart rätt att skriva vänstervridna böcker som illa dolde hans kärlek till gothporren.

Den som slåss är skurken. Alla andra har rätt att uttrycka sig.


http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=19299
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lars-vilks-gardagen-var-ett-nederlag-for-alla_4708415.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vilks-misstankta-slappta_4708323.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vilks-overfallen-under-forelasning_4705041.svd

Anfall och Allah Akbar-kör:


Föreläsningen avbryts. Jubel utbryter. En kille som försökt stoppa attacken får motta spottloskor (slutet av videon):


Utanför föreläsningssalen


Vilks.net är hackad nu. Känslan är obehaglig minst sagt. Precis som Per Gudmundsson på Svenska dagbladet delar jag den där känslan av "håll" i bröstet. Det känns så fruktansvärt obehagligt.

Monday, May 10, 2010

Formel 1, en historia om mod och dårskap

Filmen här nedan handlar om mod. Om att gripa in och göra sitt bästa men ändå inte räcka till.
Den handlar också om en svunnen tid, en tid för dårskap och hjältedåd.

På 60 och 70-talet var Formel 1 en sport där utövare, funktionärer runt banan, ja till och med åskådarna, riskerade sina liv i varje lopp.

Den värsta olyckan inträffade på Monza i Italien 10 september, 1961. Wolfgang von Trips kolliderade med Jim Clarks Lotus. Wolfgangs Ferrari flög upp i luften och slungades ut i publikhavet. Hindrades något av stängslet, men inte mer än att Wolfgang och femton åskådare avled i kollisionen.

Sedan dess har dödsolyckorna duggat tätt i Formel 1.
Tretton förare dog under 60-talet. På 70-talet uppgick siffran till tolv (däribland svenske Ronnie Peterson).

Det senaste dödsfallet bland förare i Formula 1 var Ayrton Senna som dog 1994, så det har skett en avsevärd förbättring av säkerheten sedan 70-talets vilda dagar.
Den felande människan har fått hjälp av datorer och säkerhetsbarriärer. I dag finns det kalkyler och beräkningar för allt. På 70-talet var det lite mer hejsvejs om man uttrycker sig oförsiktigt.

Under 1973 års Formel 1 cirkus var rookien Roger Williamson en av dom mest lovande unga förarna.
1971 och 1972 hade han vunnit brittiska Formel 3-titeln, och efter det fått kontrakt med Formel 1-stallet March.

Efter ett brutet lopp på Silverstone så var det dags för Nederländernas grand prix i Zandvoort.
Detta, det andra loppet i Rogers F1-karriär kom också att bli hans sista.

Redan efter åtta varv går något snett. Ett hjulfel får bilen att snurra runt och fara av vägen. Precis som alltid på denna tid tar det inte lång tid innan bilen antänds.

Smällen i sig är inte särkilt kraftig och Roger är vid medvetande hela tiden medan flammorna omsluter honom. Dräkten gör att det tar lång tid innan kläderna bränns sönder och når in till hans hud. Det är värre med syret. Han kvävs sakta av syrebristen. Det är ett fasanfullt sätt att dö på! Obeskrivligt!

Landsmannen David Purley ser sin stallkamrat och nära vän i den uppånervända bilen. Utan att tveka bestämmer han sig för att gripa in. Han slår av motorn, hoppar ur bilen och rusar bort mot det brinnande infernot.

Hans försök att vända på bilen med armkraft är både ledsamt och djupt rörande att se.
Hans vän brinner upp där under! Han måste! Han gör ALLT han kan för att uppbåda styrkan.
Förgäves.

Funktionärerna som står runt bilen kan inte göra annat än titta på medan livet försvinner ur Roger. Dom är inte utbildade för detta. Deras kläder är inte eldfasta.

David springer över vägen och hämtar en liten brandsläckare. Men den lilla sprutan kan inte förmå att släcka dom stora lågorna. Flammorna slukar skummet och tycks bara växa sig större av motståndet.

David hör skriken. Dom vill inte upphöra. Dom fortgår i minuter medan syret sakta förgås.

Jag vet att många blir förbannade på bilderna av männen som står där och gör ingenting. Men problemet ligger högre upp. Det är ett organisatoriskt problem.
Hur kommer det sig att personalen saknar utbildning?
Varför har dom inte kläder som tål hetta och eld?
Varför tar det så lång tid för brandbilen att nå till platsen?

Purleys heroiska insatts är förgäves. Att han är stallkamrat med Williamson är kanske anledningen till att just han stannar? Dom andra bilarna kör bara förbi trots Purleys ivriga viftande. Han är verkligen helt ensam i det här.

David Purleys hjältedåd må ha varit till ingen nytta, men hans insats är storartad. Efteråt tilldelas han ”The George medal”, en medalj som ges till människor som visat på stort civilkurage och mod.

Bilderna är inte obscena eller spekulativa, dom visar på något som borde rymmas inom oss alla: mod att hjälpa till. Mod att göra sitt bästa. Heder nog att offra sin egen framgång för att rädda en annan människas liv. Bilderna visar även på andra människors feghet. Andra människors oförmåga.

Hade någon mer stannat så hade dom kanske kunnat välta bilen till rätt köl igen och få ut Roger? Men… Inget händer… Tillslut tvingas David från platsen av funktionärer som övertygar honom om att allt hopp är ute. David slänger ifrån sig hjälmen i uppgivenhet och sätter händerna mot knäna.



Många minuter senare (när kamerorna slutat rulla) når brandbilen äntligen fram. Roger är helt förkolnad när han slutligen separeras från metallen.

Efter loppet ändras säkerhetsföreskrifterna kring funktionärernas utrustning och utbildning. Hädan efter ska man vara mycket snabbare på plats med personal. En större andel av personalen ska ha tillgång till brandsläckare.

Ironiskt nog var det dessa skärpta regler som ledde till en av dom mest makabra olyckorna i Formel 1 historien.

I Sydafrikas GP 1977 hade Renzo Zorzi kört av vägen och stod nu i gruset. Motorn brann och han hade vissa svårigheter att komma loss eftersom att hans syrgasslang vägrade lossna från hjälmen.
En funktionär var dock snabbt på plats och Renzo kunde avlägsna sig från bilen utan några större komplikationer.

Det lilla debaclet hade dock resulterat i att två andra funktionärer som i detta fall enbart skulle vara back up började gå över vägen för att hjälpa till med eldbekämpningen. Den första av männen klarade sig över vägen med några millimeters marginal, men den andre av dom, Jansen Van Vuuren, hade inte samma tur.

Tom Pryce krockade med mannen i 170 kilometer i timmen. Jansen flög bokstavligt talat som en vante och kunde inte identifieras på något annat sätt än att funktionärerna räknades och fick närvarorapportera efter loppet. Hans kropp trasades sönder totalt av smällen.

Tom pryce hade heller inte någon tur. Den brandsläckare som Jansen höll i träffade Pryce rakt i huvudet. Hjälmen slungades uppåt med en sådan kraft att Pryce i det närmaste fick huvudet avhugget av sin egen hakrem…

Det var en annan tid helt klart. En tid för hjältedåd och dårskap.

Tuesday, May 4, 2010

Jakten på Bernhard

Det tog lång tid innan jag fick ändan ur vagnen och masade mig in på SVT för att se "Jakten på Bernhard". Nu hoppas jag att ni lyder mitt råd och ser denna fantastiska, livsbejakande, sorgliga film innan den tas bort från SVT play.

Filmen är gjord av en av Sveriges bästa serietecknare, David Liljemark, och berättar historien om lappskrivarmannen Bernhard från Lund.
Filmen visar på ett bra sätt att alla människor bär en historia som är värd att berätta. Och att "tokar" inte alltid är så tokiga när dom granskas på nära håll.

http://svtplay.se/v/1955973/dokumentarfilm/jakten_pa_bernhard