Formel 1, en historia om mod och dårskap

Filmen här nedan handlar om mod. Om att gripa in och göra sitt bästa men ändå inte räcka till.
Den handlar också om en svunnen tid, en tid för dårskap och hjältedåd.

På 60 och 70-talet var Formel 1 en sport där utövare, funktionärer runt banan, ja till och med åskådarna, riskerade sina liv i varje lopp.

Den värsta olyckan inträffade på Monza i Italien 10 september, 1961. Wolfgang von Trips kolliderade med Jim Clarks Lotus. Wolfgangs Ferrari flög upp i luften och slungades ut i publikhavet. Hindrades något av stängslet, men inte mer än att Wolfgang och femton åskådare avled i kollisionen.

Sedan dess har dödsolyckorna duggat tätt i Formel 1.
Tretton förare dog under 60-talet. På 70-talet uppgick siffran till tolv (däribland svenske Ronnie Peterson).

Det senaste dödsfallet bland förare i Formula 1 var Ayrton Senna som dog 1994, så det har skett en avsevärd förbättring av säkerheten sedan 70-talets vilda dagar.
Den felande människan har fått hjälp av datorer och säkerhetsbarriärer. I dag finns det kalkyler och beräkningar för allt. På 70-talet var det lite mer hejsvejs om man uttrycker sig oförsiktigt.

Under 1973 års Formel 1 cirkus var rookien Roger Williamson en av dom mest lovande unga förarna.
1971 och 1972 hade han vunnit brittiska Formel 3-titeln, och efter det fått kontrakt med Formel 1-stallet March.

Efter ett brutet lopp på Silverstone så var det dags för Nederländernas grand prix i Zandvoort.
Detta, det andra loppet i Rogers F1-karriär kom också att bli hans sista.

Redan efter åtta varv går något snett. Ett hjulfel får bilen att snurra runt och fara av vägen. Precis som alltid på denna tid tar det inte lång tid innan bilen antänds.

Smällen i sig är inte särkilt kraftig och Roger är vid medvetande hela tiden medan flammorna omsluter honom. Dräkten gör att det tar lång tid innan kläderna bränns sönder och når in till hans hud. Det är värre med syret. Han kvävs sakta av syrebristen. Det är ett fasanfullt sätt att dö på! Obeskrivligt!

Landsmannen David Purley ser sin stallkamrat och nära vän i den uppånervända bilen. Utan att tveka bestämmer han sig för att gripa in. Han slår av motorn, hoppar ur bilen och rusar bort mot det brinnande infernot.

Hans försök att vända på bilen med armkraft är både ledsamt och djupt rörande att se.
Hans vän brinner upp där under! Han måste! Han gör ALLT han kan för att uppbåda styrkan.
Förgäves.

Funktionärerna som står runt bilen kan inte göra annat än titta på medan livet försvinner ur Roger. Dom är inte utbildade för detta. Deras kläder är inte eldfasta.

David springer över vägen och hämtar en liten brandsläckare. Men den lilla sprutan kan inte förmå att släcka dom stora lågorna. Flammorna slukar skummet och tycks bara växa sig större av motståndet.

David hör skriken. Dom vill inte upphöra. Dom fortgår i minuter medan syret sakta förgås.

Jag vet att många blir förbannade på bilderna av männen som står där och gör ingenting. Men problemet ligger högre upp. Det är ett organisatoriskt problem.
Hur kommer det sig att personalen saknar utbildning?
Varför har dom inte kläder som tål hetta och eld?
Varför tar det så lång tid för brandbilen att nå till platsen?

Purleys heroiska insatts är förgäves. Att han är stallkamrat med Williamson är kanske anledningen till att just han stannar? Dom andra bilarna kör bara förbi trots Purleys ivriga viftande. Han är verkligen helt ensam i det här.

David Purleys hjältedåd må ha varit till ingen nytta, men hans insats är storartad. Efteråt tilldelas han ”The George medal”, en medalj som ges till människor som visat på stort civilkurage och mod.

Bilderna är inte obscena eller spekulativa, dom visar på något som borde rymmas inom oss alla: mod att hjälpa till. Mod att göra sitt bästa. Heder nog att offra sin egen framgång för att rädda en annan människas liv. Bilderna visar även på andra människors feghet. Andra människors oförmåga.

Hade någon mer stannat så hade dom kanske kunnat välta bilen till rätt köl igen och få ut Roger? Men… Inget händer… Tillslut tvingas David från platsen av funktionärer som övertygar honom om att allt hopp är ute. David slänger ifrån sig hjälmen i uppgivenhet och sätter händerna mot knäna.



Många minuter senare (när kamerorna slutat rulla) når brandbilen äntligen fram. Roger är helt förkolnad när han slutligen separeras från metallen.

Efter loppet ändras säkerhetsföreskrifterna kring funktionärernas utrustning och utbildning. Hädan efter ska man vara mycket snabbare på plats med personal. En större andel av personalen ska ha tillgång till brandsläckare.

Ironiskt nog var det dessa skärpta regler som ledde till en av dom mest makabra olyckorna i Formel 1 historien.

I Sydafrikas GP 1977 hade Renzo Zorzi kört av vägen och stod nu i gruset. Motorn brann och han hade vissa svårigheter att komma loss eftersom att hans syrgasslang vägrade lossna från hjälmen.
En funktionär var dock snabbt på plats och Renzo kunde avlägsna sig från bilen utan några större komplikationer.

Det lilla debaclet hade dock resulterat i att två andra funktionärer som i detta fall enbart skulle vara back up började gå över vägen för att hjälpa till med eldbekämpningen. Den första av männen klarade sig över vägen med några millimeters marginal, men den andre av dom, Jansen Van Vuuren, hade inte samma tur.

Tom Pryce krockade med mannen i 170 kilometer i timmen. Jansen flög bokstavligt talat som en vante och kunde inte identifieras på något annat sätt än att funktionärerna räknades och fick närvarorapportera efter loppet. Hans kropp trasades sönder totalt av smällen.

Tom pryce hade heller inte någon tur. Den brandsläckare som Jansen höll i träffade Pryce rakt i huvudet. Hjälmen slungades uppåt med en sådan kraft att Pryce i det närmaste fick huvudet avhugget av sin egen hakrem…

Det var en annan tid helt klart. En tid för hjältedåd och dårskap.