Tuesday, September 21, 2010

Mitt sista inlägg

Nu går bloggen "Inget val" i graven. Inget konstigt med det. Det var planerat. Tyvärr slutade ju bloggen med två bortplockade inlägg om David von Arnold Antoni, och en fråga som blev hängande i luften under valrörelsens mest kritiska skede.

Nu är förundersökningen om falsklarm nedlagd.

Jag tänker inte lägga någon värdering i händelsen. Jag tänker inte låtsas som jag vet vad som verkligen hände. Men det vore djupt vedervärdigt av mig att inte låta David själv få sista ordet med tanke på hur mycket skriverier det varit runt honom, och hur lite han själv varit del av den förda debatten.

Jag hoppas ni har gillat min blogg. Jag hoppas att jag kunnat bidra med nya infallsvinklar och andra perspektive än dom gängse.

Jag hoppas också innerligt att vi snart ska få ett debattklimat i det här landet som manar till samtal och debatt snarare än hot och personpåhopp.

Jag hoppas också att den svenska självbilden snart läks, för jag är förbaskat trött på gråtmilda, indolenta medelklassare på Facebook som tror att politisk kamp tas genom att gå med i Hata SD-grupper.
Vakna upp för helvete! Vi lever i ett land med gigantiska motsättningar mellan fattig och rik, mellan invandrare och svenskar. Vi lever i ett globalt tjänstesamhälle, och vi har EXAKT dom politiker som vi förtjänar.

/Inget val




Saturday, September 18, 2010

Två poster bortplockade

Jag har tagit bort två poster som jag tidigare publicerat i fallet med den SD-politiker som attackerades i Malmö.

Jag brukar vara ganska noga med att inte dra förhastade slutsatser. Brukar generellt ens inte skriva om enskilda fall.

Nu har det uppkommit nya uppgifter som ifrågasätter sanningshalten i mannens berättelse.

OM det är så att jag lurats av händelsen (vilket för övrigt i sådana fall lurade både media och politiker) så blir jag redigt jävla förbannad!

Jag vet att vi lever i ett politiskt klimat där lögner, utelämnade fakta och förvrängda "sanningar" ger poäng, men jag vill inte tro att jag är en naiv och godtrogen människa.

Så, jag vet inte riktigt hur jag ska agera? Jag vill inte gärna låta mig luras två gånger, vilket kan bli fallet om jag nu går ut stenhårt med en dementi.
Vi vet helt enklet inte med säkerhet vad som hänt, och det är oklart om vi någonsin kommer få klarhet i frågan?

Allt jag vet är att jag var tvungen att plocka bort posterna.

Tuesday, September 14, 2010

Demokratur

Klippt direkt från Wikipedia. Se om ni känner igen er:

Demokratur är ett begrepp skapat av den franske sociologen Gerard Mermet, och betecknar ett samhälle som till ytan är, dvs nominellt, en demokrati, fast som i praktiken saknar en reell och vidare omfattande yttrandefrihet, som saknar en möjlighet för dissiderande politiska grupper att föra sin talan på lika villkor, som saknar ett fullt ut rättssäkert rättsväsende (där lagar och regler tillämpas och appliceras olika beroende på vilket politiskt läger man tillhör), där man riskerar att bli av med sitt jobb för sina åsikters skull, där man som dissident / dissiderande grupp riskerar att bli utsatt för politiskt våld av politiska motståndare (och där staten ser mellan fingrarna med detta). Ytterligare ett kännetecken för en demokratur är när lagarna som finns inte efterlevs (av staten själv).

"I en demokratur (notera ordet noggrant) råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedian domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps."
/Vilhelm Moberg

Monday, September 6, 2010

För att vara ett extremt parti så agerar SD ganska milt

”Sverigedemokraternas historia” så påbörjar många SD-kritiker sina långa haranger av påhopp. Man har hört allt tusen gånger förr: det är skinnbulor, naziuniformer, Hitler-affischer på väggarna och marschmusik på tyska.

Kortfattat och oinitierat kan man säga att SD: s historia ser ut ungefär såhär: partiet skapades 1988 som en utbrytning ur paraplyföreningen Bevara Sverige Svenskt (en förening som samlade alla som kritiserade den förda invandringspolitiken). Partiet var inte mer radikalt än i dag, men däremot fanns det medlemmar som sympatiserade med odemokratiska metoder och som hyllade nazismen.
År 2001 uteslöts ett antal medlemmar. Några av dessa medlemmar bildade Nationaldemokraterna. Uteslutningar har sedan pågått under hela 2000-talet, men framför allt efter att Jimmie Åkesson klev in i partiledarrollen år 2005.
I dag är alla på det klara med var partiet står. Man är helt enkelt inte välkommen som judehatare (då får man hellre gå till Vänstern) och åsikten "kasta ut alla invandrare" är inte accepterad heller.

Det är ungefär så mycket jag vet. Och det är ungefär så långt mitt intresse sträcker sig. Jag är inte så särdeles intresserad av hur detta promillestora parti såg ut på 90-talet.
Det är mig helt egalt om dom stod och heilade, eller klädde sig i bruna skjortor.
Jag var inte där då, och knappt någon annan heller.

Jag, likväl som över 90 % av SD: s nuvarande röstare (troligtvis mångt fler) har funnit partiet under den senare delen av 2000-talet, och det finns mig veterligen inte ETT enda exempel sedan Åkesson tog över partiet där SD: are har misshandlat meningsmotståndare, stört möten etc.

Om jag får säga det själv så är det ett ganska mjäkigt facit för ett extremt parti: jag menar, någon lite molotov-coktail hade dom väl ändå kunnat avvara? Någon liten AFA: it hade väl åtminstone kunnat få lite däng?

Men näe, det finns inget där. Jag känner det inte. Inget analsex. Ingenting.

Däremot provocerar naturligtvis partiet globaliseringshetsarna. Det är bara bra. Utmärkt rent utav.

Burqa-reklamen satte allt på sin spets. Naturligtvis är den skapad för att väcka ilska hos meningsmotståndare. Naturligtvis är den gjord för att skapa debatt. Det är en Mohammed-karikatyr om ni så vill. Den vill dig något. Den pockar på uppmärksamhet. Den pockar på censur. Den vill sätta fingret på vad vi inte kan prata om.

MEN, det är inte bara en provokation. Naturligtvis inte. Den rymmer sanning också. Den handlar inte om burqan (som är en ickefråga) utan SD:s vilja är naturligtvis mycket konkret: att vi ska upphöra med det sinnessjuka mångkulturprojekt som vi har i Sverige i dag. Man vill ta bort särlagstiftning för muslimer som vill att deras barn ska få slippa skolgymnastik, som vägrar skaka hand med kvinnor etc.
Det är väldigt konkret. Det är inget man hymlar med. Man gömmer sig inte bakom "fina ord" som meningsmotståndarna brukar påstå. Man är rättfram och rak.

Vi som väljer att rösta på SD den 19:e tror helt enkelt inte på det samhällsbygge som vi nu har. Vi vill minska på invandringen för att ta hand om dom som bor här idag. Vi anser att ghettobyggnade är ett faktiskt problem.

Naturligtvis provocerar den åsikten, det har jag full förståelse för, men samtidig, jag tittar i min DVD-hylla: näe, inte en enda Hitler-DVD. Inte ens den minsta lilla skallmätningsutrustning. Jag har inte skaffat "ras-indikatorn" som app till min I-phone heller.

Det kanske trots allt är så att det finns faktiska problem i samhället kopplat till mångkultur som inte har med någons krokiga näsa eller skallform att göra?

Man kanske rent utav kan dra slutsatser genom att faktiskt öppna ögonen? Fungerar våra förorter? Är enklavsamhällen en bra utveckling? Känns det vettigt att ha en nettoinvandring på 60 000 människor (förra året). Är det vettigt att ha en arbetskraftsinvandring på 23 000 människor (förra året) när vi har en gigantisk arbetslöshet bland ungdomar?

Dom etablerade partierna behöver en näsbränna, och dom kommer få det den 19: e (och nu menar jag en parlamentarisk näsbränna, inte att Jimmie skulle kasta brandbomber på Mona och Fredrik).

...Men å andra sidan, dom kanske är ett sånt där lurigt extremistiskt parti som håller sig i skinnet i tio år bara för att slå till i riksdagen? Jo, så är det nog. Jag tror att Sverigdemokraterna är lite som ödlorna i TV-serien V. När dom väl har kommit till makten så åker masken av och dom börjar äta råttor.

Mooooahahaha!

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/jimmie-akesson-ar-jokern-i-leken_5258531.svd

Friday, September 3, 2010

SD: s reklamfilm

Sverigedemokraterna är martyrer heter det.
Dom söker motgångar för att få tröst och röst.
Ett förbannat jävla skitsnack naturligtvis. Något folk som saknar argument säger. Lika utvattnat som rasist/nazist-stämpeln.

I tur och ordning skulle alltså Sverigedemokrater gilla:
Att deras hemsida hackas och ligger nere ett antal dagar under valrörelsens mest intensiva period
Att få sina möten störda av skrammel och visslingar
Att få sina fönster krossade
Att bli misshandlade
Att inte få möjlighet att delta i en slutdebatt på SVT där SVT under modern tid ALLTID gjort undantag för dom partier som legat över 4 % i opinionsundersökningarna inför valet (man har låtit KD vara med trots att dom inte var med i riksdagen, man har låtit Ny demokrati delta trots att dom inte var med i riksdagen. Det enda undantaget som man kan hitta är Miljöpartiet, som visserligen inte fick delta i själva debatten, men som däremot fick ett EGET inslag i programmet där dom fick framföra sitt budskap oemotsagda –Något som SD alldeles säkert inte hade tackat nej till:) ).

Men så har vi då den där beryktade reklamfilmen.
Jag ska inte säga att jag är någon expert på juridik, och vad som gäller i lagen om hets mot folkgrupp, eller yttrandefrihetslagen. Det är säkert ganska luddiga lagar utan skarpa skiljelinjer, men att reklamen skulle stoppas av TV4 kan inte ha kommit som en överraskning för Björn Söder, även om han och Jimmie Åkesson naturligtvis hävdar motsatsen.

TV4 är trots allt ansvarig utgivare, och symboliken med den mörka, hotfulla miljön och barnvagnskvinnorna i burqa är ju minst sagt… ehemm, tydlig…

Jag törs som sagt var inte svara för det juridiska. Troligtvis bryter inte filmen mot någon lag, men hade TV4: a sänt reklamen så hade dom slagit rekord i TV/radioanmälningar.
Deras beslut var kanske en form av avtalsbrott, men hade dom verkligen något alternativ?

Det handlar ju inte bara om lagen där, det handlar ju också om säkerheten för dom som jobbar på TV4. TV4:a hade kunnat bli ett nytt Jyllandsposten med hot som skulle tvinga dom att tillslut bygga taggtrådsbarriärer där nere i Värtan.

För mig är det ganska självklart att det hela var en kupp från SD: s sida. En jävligt smart kupp kan tilläggas. För i och med att TV4 gick ut med att dom inte skulle sända reklamen så tog SD på sig martyrrollen (japp, äntligen fick dom använda sig av den, och det känns ju inte mer än rätt med tanke på hur många gånger folk har ropat varg!),
Resultatet blev naturligtvis att videon fick en enorm spridning på Internet.
Vad kan det vara uppe i nu? En miljon views kanske? Och även fast budskapet i filmen var grovt överdrivet (ja, SD är på det klara med att burqa inte är ett särdeles vanligt plagg i Sverige) så nådde filmen ändå ut till väldigt många.

Och naturligtvis lockades många också av det hårda bildspråket.
I mångt och mycket sätter den fingret på samma sak som ”Mohammed som rondellhund” av Lars Vilks, nämligen att visa på vad som inte får debatteras i det här landet: den västerländska sharialagen om ni så vill.

Steg nummer två i SD: s reklamsatsning var när filmen klipptes om för att passa TV4: s önskemål. Man vitpixlade helt enkelt bort allt det onda och satte dit en stor censurskylt. "Censurerat av TV4"
Det är helt enkelt genialt!

Jag tror ärligt talat inte att jag har sett en smartare reklam tidigare. Och TV4, hur mycket dom än hade velat, kan naturligtvis inte neka SD att visa den censurerade versionen.

Den spridning som SD-reklamen kommer få är naturligtvis helt enorm jämfört med dom andra partiernas menlösa dravvel till verklighetsfrånvänd dynga.
Och SD kan för första gången spela ut martyrrollen och verkligen gotta sig i sin roll som röstfiskande offer. –Det är dom i sanning värda efter alla jävla uppoffringar och slit!

Den censurerade versionen, riktiga versionen:

Thursday, September 2, 2010

Jag har inte slutat skriva …Jag har bara bytt arena

Den senaste tiden har jag valt att rikta in mitt fokus på den debatt som sker på Flashback.
Där når jag dessutom ut till betydligt fler människor än genom denna ganska småskaliga blogg. Och trots att så många som ca 45 % av Flashbacks användare röstar på SD så pågår där allt jämt en debatt.

Men misströsta inte (ni få som läser denna blogg). Jag tänker skriva texter även här.
Det finns vissa saker som bara måste ut på bloggen: texter om den Svenska demokraturen och skammen som omringar SD-röstandet exempelvis.
Utöver det ska jag försöka skriva något om SD:s våldtäktsundersökning och deras uppmärksammade reklamfilm.

Och allt detta måste alltså hinnas med innan den 19: e. Och SAMTIDIGT ska jag försöka spendera all annan ledig tid med att debattera på Flashback med dom 55 % av användarna som ännu inte förstått att SD är det enda valet i detta valfuskets val.

För jodå, valfusket har redan startat. Det kommer bara att bli värre och värre, med kulminering den 19: e naturligtvis.



Så fram med kameror och dokumentera om ni ser några oegentligheter. SD: s valsedlar ska finnas utlagda i alla vallokaler, så även blanka röster och dom riksdagspartiernas. –Konfrontera och anmäl om så behövs.

Sedan hoppas jag innerligt att vi med start från nästa val upphör med detta korkade valsedelsystem. Det uppenbara problemet är förstås att någon gömmer/slänger valsedlar, men det finns naturligtvis andra problem, som att anonymiteten urholkas om man är många som trängs vid bordet när man ska ta sina valsedlar (man kan ju ta sedlar från flera partier förstås, men man vill ju heller inte stå där och plocka i all evighet när andra vill fram och ta sina röster). Ett tredje problem är slöseriet på papper. Om vi ens behöver ha omröstning på papper så vore det mycket bättre om vi införde samma system som det man har i Danmark: dvs man får ETT avlångt papper där i stort sett alla valbara partier står uppradade.
Sedan kryssar man helt enkelt i det alternativ som man vill rösta på och lägger lappen i kuvertet.
Jag skulle gissa på att det är en lösning som dessutom skulle vara betydligt mer kostnadseffektivt?

En form av lagligt valfusk är för övrigt det som Socialdemokraterna bedriver i invandrartäta förorter just nu. Där har man valskola för invandrare som är förstagångsväljare. Man visar HUR man röstar, och framför allt VEM man ska rösta på. Det är naturligtvis inget tvång, men när Mona kommer dit och förklarar att Fredrik är ”a very bad man” och viftar med pekfingret som Babu i Seinfeld så är det naturligtvis många som har svårt att värja sig.

Annars är jag helt för Valskola, men att man ens kan tänka tanken att lära ut hur man röstar under partiflagg är för mig helt obegripligt.
Jag skulle till och med vilja gå så långt att säga att det borde vara förbjudet.
Man kan väl lära folk hur man röstar och sedan ge dom partimaterial som är framtagen på lättbegriplig svenska från samtliga större partier. Men man måste låta folk själva få bestämma.

Det finns väl naturligtvis dom som vill jämföra Socialdemokraternas agerande med ett vanligt valmöte, men för mig är valmöte och valskola två oförenliga saker.

Monas äventyr i Vivalla (för övrigt där som TV-serien Svensson Svensson utspelade sig):


Socialdemokraterna är dock inte ensamma om att låta invandrare agera bönder i ett politiskt spel. Även moderater har spelat det spelet: med köpta röster.

Det känns som om jag får återkomma till det här ämnet i en längre text om statusen på den svenska demokratin (eller är det kanske en demokratur vi lever i?).

http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7712767.ab

Thursday, August 19, 2010

Blir man dum i huvudet av att jobba på TV4?

Frågan ställdes av Fredrik Wilkingsson i en pod cast på Aftonbladet.se.
Frågan var ställd till TV4: s ”humorkung” Peter Magnusson (Hey Baberiba, Pjamas etc).

Jag måste säga att det är en berättigad fråga.

Här har vi alltså en kanal, som mer än någon annan symboliserar förljugenheten i Sverige.
Med småputtrig familjeunderhållning pumpas bilden ut av att alla svenskar är någon slags välmående medelklass. Att vi alla spenderar våra helger med att dricka whiskey i hammocken samtidigt som våra lintottar till barn dansar runt midsommarstången.

TV4: s bild av Sverige är så skev den kan bli.
Alla bilder som visas är den av den lyckade/lyckliga människan. Det är allsång på Liseberg med blommor i håret, det är vattenkammade ungdomar som sjunger fint, det är programledare med vita leenden och vågigt hår. Det är Sissel Kyrkjebø-vackert.

Och trots denna rakt igenom rasrena, kristna image försöker TV4 ha någon slags trovärdighet som företrädare av mångkulturen i Sverige. Det är antirasism-veckor och illa redigerade dokumentärer om rasismen bland svenska bönder.

Frågan är om det ens finns någon invandrare som jobbar på TV4?
Jag menar, förutom i kantinen och som städare alltså?

I alla deras program hyllas det svenska. Det är midsommarfirande, renovering av sommarstugor, antikmagasin etc. Det ena programmet mer arisk än den nästa.

Och mitt i allt detta så vill man alltså ha någon slags auktoritet som förespråkare av mångkulturen? Och man tror alltså att man vinner legitimitet genom att anställa någon dansexpert som bryter på engelska och en lustig kille som kan förortsbryta och sjunga roliga låtar om ”rompa” (vilket INTE AAAALLS är att spela på folks fördomar).

Man väntar bara på att någon ska komma in med skokrämen och dra ett Al Jolson-nummer.

Alla tunga programledarbefattningar, alla i ledande ställning är svenskar. Det är faan i mig rasrenare än ett ND-konvent på TV4.

Man har inte ens bemödat sig med att anställa någon integrerad Iranier.
Det närmaste man kommer är väl ”Italienaren” Marcus Birro och ”Juden” Göran Rosenberg.

Jag är dessutom alldeles säker på att TV4: s ledning anser att dom speglar den svenska befolkning på ett bra sätt… Så verklighetsfrånvända är dom.

Skäms dom inte på TV4?
Jag hade faan i mig skämts. Jag hade dessutom inte stått ut där en enda dag.
Jag är van vid att jobba med människor med olika bakgrund.
Det behöver inte nödvändigtvis vara människor från olika länder, men i alla fall människor som kommer in från olika samhällskick, med olika synvinklar.

Det hade känts otroligt fattigt att bara omges med vita övre medelklassmänniskor som gillar segling och goda viner.

Vad svarade då Peter Magnusson på frågan?
Det var faktiskt inte helt tydligt. Peter är flummig och ickeverbal. Han symboliserar dessutom TV4 humorn på ett väldigt bra sätt: dvs han är INTE rolig.



Vad är då raka motsatsen till TV4?
Det första jag kommer att tänka på är street art.

Jag är själv ett stort fan av street art. Uppkäftighen, det frihetliga.
Jag uppskattar till och med den i konservativa kretsar så djupt hatade NUG. Ni vet, han Konstfackseleven som sprejade sönder en hel tunnelbanevagn och sprang bort från lagen.



Naturligtvis säger folk: ”men vad är det för konst att springa omkring som en dåre och förstöra?”

Jag kan inte ge något rationellt svar på den frågan. Det blir bara flummigt om jag försöker, men jag gör väl ett försök i alla fall.

Jag antar att gillar utloppet i handlingen, den totala bristen på kontroll. Kaoset.

Sedan är skuldfrågan helt separat. Jag anser att man bör straffats om man bryter mot lagen. Jag anser dessutom, tvärtemot hur NUG agerade, att man bör ta på sig ansvar för det brott man begått.

För mig är det en del av det hela: självuppoffringen.
Och jag vet att NUG mottog en del mordhot efter uppståndelsen och jag kan inte säga annat än att det var rätt åt honom.

Det där med destruktivitet är något som även återfinns i musiken. När punkaren skriker ut sitt hat, eller slår sönder sin gitarr så är det som om alla spänningar inom mig släpper. Alla känslor bara flyger ut. Jag känner att jag kan andas igen.



Kurt Cobain brukade säga att vissa konserter krävde att avslutas i kaos. Det hade ingenting med om det hade gått dåligt eller bra, det var en nödvändighet helt enkelt. Om känslan fanns där så var det tvunget att ske. Dom sista åren skedde det allt mer sällan.
Han tappade gnistan.
Brann upp.
Gav upp.
Kände ingenting längre.

På slutet kunde han skjuta upp tre gånger "dödlig" dos av heroin utan att ens känna något.

Det finns ingen logik i det där. Det finns inget vackert att slå sönder saker.
Och kanske är det just det som jag uppskattar: bristen på det vackra.

Jag är nämligen en sucker för ”äkta”. Det är en extremt destruktiv kraft att vara "äkta". Dom flesta människor som är ”äkta” brinner ut på något år, eller blir sinnessjuka.

Ola Salo berättade nyligen hur han hade brutit med äktheten då den var förödande. Han hade gått omkring så länge och mått piss. Nu mår han bra och känner sig hel som människa.

Jag vet att det låter sinnessjukt, och ingen vid sina sunda vätskor kommer hålla med mig, med det kanske är ett pris som man måste betala trots allt?

För om man med sin konst vill säga något om den tiden vi i dag lever i så kan man inte måla en soluppgång. Det är inte så som världen ser ut.
Man måste måla fult. Det är mycket ärligare. Helst skulle man måla i fekalier och spyor.

Men mitt i allt det fula och förstörda har ironin och humorn en viktig plats. Allt kan inte vara mörkt hela tiden. Mina favoriter på det området är street-konstnärerna Adams och Akay som tillsammans bildar ”Guilty Guilty”.

Guilty Guilty jobbar med olika uttryck: Affischering. Graffiti. Husbyggen (!) etc.
En av mina favoriter var när dom under några år gjorde egna löpsedlar genom att klippa ihop olika befintliga löpsedlar från Aftonbladet och Expressen.

Det väckte naturligtvis ont blod hos dom bägge tidningarna som inte alls ville stå för dom vidriga budskap som Guilty Guilty spred. Att det sedan i vissa lägen var svårt att avgöra vilka löpsedlar som var fejk, och vilka som Aftonbladet och Expressen faktiskt själva tryckt var naturligtvis en knorr på anrättningen.























Guilty Guilty arbetar även med kortfilm.

Filmen om att spela död på offentliga platser skapar oro. Den säger väldigt mycket om hur den stressade nutidsmänniskan slutat ta ansvar. Det är alltid någon annan som ska göra det där jobbiga. Folk låter bli att ringa polisen. Det finns ju alltid någon annan som gör det.



Man är bekväm helt enkelt. Man är den där TV4: a medelklassaren som skyndar hem till Let’s dance och chipsskålen. Man har inte tid att störas av oväsentligheter. Man blundar för att samhället håller på att upplösas.

Att ens barn i slutändan kommer betala priset kan inte hjälpas. Det är viktigare att lyssna på vilket vin Bengt Frithiofsson rekomenderar till Söndagssteken, och vilka cigarrer som Steffo tycker att man ska puffa på i träbåten.

Den andra filmen visar på den nyfikenhet som trots allt ryms inom oss människor: vi måste få veta hur saker ligger till. Vi vill inte dö nyfikna. En annan sak som filmen tydligt exemplifierar (något som det inte finns utrymme till på TV4: a) är den ensamhet som många känner i detta moderna samhället.

Den visar även på det hat som ensamheten/uppmärksamhetstörsten väcker. ”Hur vågar dessa ligister tapetserar upp sin tristess på våra gator?”. ”Hur vågar dom tvinga mig att läsa något som stör mig i min medelklassexistens?”. ”Aarg, jag blir så sur över att behöva tänka”.



Man blir alltså förbannad över att någon satt upp skyltar som man inte begriper: Detta på samma gator där folk kan ligga döda utan att någon bryr sig…

Guilty Guilty, NUG och andra street konstnärer passar inte i TV4: as tillrättalagda världsbild.
Dom symboliserar det som är felande eller fult.
Så kan vi naturligtvis inte ha det i vårt fina samhällsbygge!

Och slutligen, för att besvara frågan. Blir man dum i huvudet av att jobba på TV4?

Jag svarar som kungen när han blev påkommen med att tjuvröka på Nobelmiddagen:

- Säkert

Tuesday, August 17, 2010

Lena Sundström gör Döds-Nazi-Sverige

En liten sammanfattning för er som missade denna högklassiga dokumentär:

Lena sökte efter någon journalist men hittade honom aldrig. Fick höra att det skulle finnas invandrare på bussen om hon åkte den på morgonen istället.

Lena gick i en snödriva. Besökte den finska ambassaden och diskuterade snöröjning och gräsklippning.

Lena åkte gotlandsfärja. Träffade lokalpolitiker som brann för bygglov och avlopp.

Lena lovade att besvara frågan om invandringens kostnader men gav upp då det blev för svårt. Svarade dock halvhjärtat utan att räkna med merkostnader som utbildning, vård, polis etc.

Lena lovade att besvara frågan om kriminalitet men gick bara femton år tillbaka i tiden, och inte tillbaka till det 60-tal som SD så gärna vill gå tillbaka till (sedan 60-talet har våldsbrott ökat med flera hundra procent).

Lena visade en bild på Zlatan (cool kille) och en bild på Fet-Göran med glasögon (tönt).

Lena åkte till en förort och hade enkätförfrågning om man hade asbest eller invandrare i lägenheten. Ho ho ho!

Lena träffade två välartade flyktingar som läste svenska. För övrigt dom enda invandrarna hon träffade i hela dokumentären.

Lena konstaterade det självklara i att välbesökta gator där fulla människor rör sig i tusentals på en helg har mer problem med kriminalitet än folktomma gator i förorten som folk skyr som pesten då det finns en uppenbar risk att röra sig där.

Lena räknade ut att SD-anhängare nog var mer kriminella än invandrare då dom är lågutbildade i hög utsträckning, men glömde nämna att invandrare är lågutbildade i ännu högre utsträckning.

Tuesday, August 10, 2010

Debatten som inte finns

Dom senaste åren (i takt med SD: s framgångar) har det blivit populärt bland politiker från dom etablerade partierna att säga att integrations/invandringspolitiken är ett misslyckande.

Detta krassa konstaterande är naturligtvis inte värt ett piss om man inte samtidigt redovisar för vad man bör göra åt problemen, eller talar om vad som gjorts fel.

I dagens Aftonblad skriver Martin Ezpeleta om denna icke-existerande debatt. Men saken är den att Martin gör samma misstag själv: han skriver att debatten saknas, men han låter själv bli att ta den…

Vi har alltså en debatt om att man borde ta debatten… Det känns ju fräscht… Och nytt...

Martin skriver vidare att bristen på debatt är ett resultat av den svenska narcissistiska självbilden där varken segregering eller främlingsfientlighet egentligen spelar någon roll så länge som SD inte kommer in i Riksdagen. Man trivs helt enkelt inte med vetskapen att fina gamla Sverige skulle kunna hysa ett främlingsfientligt parti i dess styrande organ.

Bra så, det finns säkert någon sanning i det. Men i huvudsak så tror jag att bristen på debatt snarare är ett utslag av rädsla. Jag tror exempelvis att antalet SD-anhängare är större än dom 4-6 % som vågat uttrycka sin åsikt i opinionsundersökningarna.

Skamfaktorna är fortsatt stor (det känns som om jag upprepat det tusen gånger nu, men det fortsätter vara viktigt och riktigt).
Jag skulle själv ALDRIG uppge min politiska åsikt till en anonym telefonröst som hävdar sig komma från ett undersökningsföretag.
Varför skulle jag?
Vad har jag för säkerhet?
Vi pratar om åsikter som gett folk sparken, som gjort att folk slängts ut från facket, som gjort att folk förlorat vänner.
Det är inte värt chansningen helt enkelt.

Och i och med denna oändliga feghet som finns hos mig och många andra så kommer opinionsinstituten aldrig få ärliga svar på sina frågor.

Därför hamnar Invandringsfrågan utanför topp 10-listan när det gäller vilken som är valets viktigaste fråga.

Det är egentligen väldigt logiskt. Det är mycket lättare att uppge en mjuk fråga som skola, vård eller omsorg.

Att vi är oärliga (i mitt tycke av nöd) kan "på stan-enkäter" ses som bra exempel på. Du hittar i stort sett inga ”Vi fem” eller dylika tidnings-enkäter där folk uppriktigt svarat att dom tänker rösta på SD, eller att dom ens är det minsta tveksamma till den förda invandringspolitiken.
Det existerar inte, för man vill inte fronta med sådana åsikter.
(och här måste jag igen, för tusende gången, skriva hur mycket jag beundrar dom människor som står för sina åsikter utåt sett!).

Oron för invandringspolitiken finns där. Tro inget annat. Den ligger inte på tiondeplats av valfrågor. Den ligger betydligt högre upp än så.
Jag håller med Stig Björn Ljunggren i hans analys om att SD kommer få runt 12 % av rösterna i valet.

Men den största orsaken till SD: s framgångar beror naturligtvis inte på debatt eller brist därav. Den stora valmagneten är folks empiriska erfarenhet av mångkulturen.

Häromdagen berättade en vän till mig att hans kompisar hade misshandlats och rånats nu i helgen. Dom hade gett bort allt dom hade på sig men skulle ändå ner på asfalten och förnedras. Sparkades när dom låg ner. Sparkades i huvudet tills dom förlorade medvetandet.

Jag frågade ingenting om händelsen, förstod ju vad som hade hänt, beklagade situationen och sa något platt och intetsägande om den förskräckliga förorten.
Jag yppade inte med ett ord något om kultur eller etnicitet.

Min vän kände sig ändå nödgad. Han lutade sig fram och lade till ”dom var inte svenskar”.

Det hade inte behövt sägas, för så självklart är det i dagens samhälle. Ändå kände han sig tvungen att få dom där orden sagda.

Jag skakade på huvudet och suckade till svar.

Denna person, som viskade fram en, enligt etablissemanget, ”oviktig” information, och jag då som inte förmådde svara med mer än en huvudskakning och en suck: skulle vi på något sätt vara exempel på ett öppet och fritt debattklimat?
Naturligtvis inte. Det vi manifesterade var en feghet utan dess like.

Om SCB ringde oss i dag så skulle vi bägge hävda att skola, vård och omsorg är valets viktigaste frågor, även fast vi inte för en sekund skulle tycka det.

Tillbaka till textens inledning då: det här med diskussionen om den misslyckade invandringspolitiken. Den där debatten som inte förs.

För min egen del anser jag naturligtvis att det är för sent att titta på andra lösningar än att drastiskt dra ner invandringen. Men det finns en hel radda med olika förslag, som jag anser måste implementeras i kombination med SD: s förslag på minskad invandring.

Här följer några av dessa:

Bostadsort kan inte fortsätta vara ett eget val för nyanlända. Som det är i dag bestämmer man helt och hållet själv var man vill bo som nyanländ. Av naturliga skäl söker sig folk därför till orter där det finns landsmän.
Detta i sin tur skapar ökad segregation, minskade möjligheter att lära sig svenska, arbetslöshet och ökad kriminalitet i området.

Naturligtvis borde man kunna hänvisas till en bostadsort under dom första åren man befinner sig i Sverige (förslagsvis under tiden som man lär sig svenska, och sedan vidare in på arbetsplatsintroduktion).

Detta i sin tur kräver att ALLA kommuner (inklusive kommuner som Vellinge) drar sitt strå till stacken. Finns det arbeten och bostäder på orten så är det hit FLYKTINGARNA (och nu menar jag flyktingar i FN: s definition av ordet) ska flyttas.

Det finns naturligtvis inget självändamål med att förstöra fina bostadsområden, men det har helt enkelt gått för långt med enklavsamhällen. Det är en väg som vi färdats nedför dom senaste 20 åren, och den har inte resulterat i nånting gott.

Samma sak gäller naturligtvis skolan. Det skulle naturligtvis vara omåttligt impopulärt bland barn och föräldrar att behöva blanda sig med barn från förorten, men menar man allvar med att bryta segregeringen i exempelvis Rinkeby eller Rosengård, så måste dessa barn slussas ut i andra ”finare” skolor. Man måste också ta bort alla privata skolor, vare sig dom hyser skötsamma nördar eller islamister.

Jag vet att det låter orättfärdigt och elakt att tvinga folk samman på det här viset, men har vi verkligen något alternativ?

Dessutom är det bra om folk från finare områden som köpt sig fria får ta del av sin egen kreation (det skulle dessutom obönhörligen skynda på processen av minskad invandring).

Något som man också måste göra för att minska problemen är att fullständigt ösa pengar över problemområden.
Som det är i dag så blir skolor tilldelade resurser utifrån resultat. Det är naturligtvis helt bakvänt: det är ju dom skolor som presterar SÄMST som behöver mest pengar. Att arbeta i förorten som lärare borde naturligtvis rendera HÖGRE lön än hos den som arbetar som lärare i Stockholms innerstad. Annars fortsätter ju det precis som vanligt med att förorterna dräneras på kompetens.

För sådant är läget: Förorten måste få kosta pengar. Den måste få kosta ofantligt med miljarder! Det gäller allt från polis, skola, dagis, sjukvård etc.

Att som i Frankrike lämna förorterna åt sitt eget öde är inget alternativ. Det leder bara till ännu värre problem längre fram, och snart har vi en situation där polisen inte ens vågar ta sig in i områdena.

Politikerna måste helt enkelt få veta vad deras kreation kostar. Det måste få svida i alla våras plånböcker!

Åtgärder som politiker talar om idag (dom få gånger dom för det på tal) handlar om någon miljon här och nån miljon där: Små skvättar i ett gigantiskt hav.

För politikerna är det lätt att säga att problemen finns, men att göra något konkret åt dom, eller ens debattera lösningar skulle gränsa till rasism enligt gängse samhällsordning som dom själv varit med att skapa.

Uttrycket "målat in sig i ett hörn" har aldrig varit lika applicerbart.

Så man låter helt enkelt bli att ta debatten. Eller så lägger man löjliga förbudförslag mot extremt marginella företeelser som heltäckande slöjor (som gäller, vaddå, tio pers i hela Sverige?).

Invandringsfrågan kvalar inte ens in på topp tio listan över valets viktigaste frågor… Jovisst, vi säger så… och Hitler var indier…


http://www.aftonbladet.se/debatt/kronikorer/martinezpeleta/article7595273.ab

Sunday, August 8, 2010

Jag lägger min röst på SD nu i September

Kanske känns det som om jag redan har gått ut med det här, som om jag redan har skrivit det tidigare? Men näe, jag har faktiskt inte yppat ett ord om detta förut. Varken i text eller i tal.

Anledningen till att jag inte gått ut med det har i huvudsak berott på att jag inte velat att folk ska ha förutfattade meningar om mig.
Min blogg har i huvudsak haft en realistisk agenda snarare än partipolitisk.

Jag har velat skriva ur ett medelklassperspektiv. Försökt vara en motvikt till många andra SD-vänliga bloggar som i ALLA frågor håller med moderpartiet, och som tycker att varje kriminell handling gjord av en invandrare är värd att presentera på sin blogg (inklusive personnr och foto på personen i fråga).

En annan anledning till att det varit viktigt för mig att vara en realistik blogg snarare än Sverigedemokratisk, beror på att jag i stort sett bara håller med SD på en enda punkt i partiprogrammet, och det gäller invandrings/integrationspolitiken.

I övriga frågor är jag emot deras politik.

Några exempel:

SD vill att försvaret ska stärkas samtidigt som utlandstjänsterna i Afghanistan tas bort. Jag är helt för att vi drar oss bort från Afghanistan, men jag förstår inte för ett ögonblick vad vi ska ha ett starkt försvar till?
Hotet mot Sverige kommer inte från markinvasioner eller ryska ubåtar. Hotet är internt. Hotet är terroraktiviteter på svensk mark.
Jag vet inte vad ett infanteri ska göra i en sådan situation? Ska vi jaga civilklädda ”svenskar” i stadsmiljöer med dragna raketgevär?

SD vill införa hårdare straff.
Jag vet att det är en populär åsikt i alla politiska läger, och hade jag varit aktiv i partiet så hade jag vikt mig här, men jag förstår inte på vilket sätt hårdare straff skulle hjälpa?
Jag skulle snarare vilja föreslå LÄGRE straff.
Jag menar, titta hur det ser ut runt i världen. Har länder med långa straff mindre kriminalhet? Avskräcks verkligen folk om dom riskerar tio års fängelse istället för två?

Dom länder i världen med riktigt låg kriminalitet har uppnått detta genom att bevara sin kulturella homogenitet. Men kulturell homogenitet (till skillnad från etnisk homogenitet) innebär också avsaknad av oliktänkande…

I riktigt ”skötsamma” länder finns förutom avsaknad av invandrare, oftast även avsaknad av fria åsikter och demokrati.
Hjärntvätt om ni så vill.
Mitt ideal-samhälle har ett visst mått av smuts och fel. Jag vill inte att Sverige ska förvandlas till ett sydostasiatiskt buga och be samhälle där staten är gud och kulturella uttryck måste vara samhällsnyttiga.

Och därmed glider jag in på SD: s kulturpolitik. Jag ligger generellt sett närmare vänstern i mina åsikter här. Jag tycker att kultur ska få vara obegriplig, provocerande och dålig. Jag tycker att den ska få kosta pengar och inte tala till alla människor.

Däremot är jag helt emot den jäviga vänsterkulurismen där man gör skillnad på olika avsändare och lämnar någon som Lars Vilks åt sitt öde medan någon som Elisabeth Olsson får allt skydd hon kan önska (skillnaden på att attackera fanatisk Islamism och att attackera fanatisk kristendom).

När man talar om yttrandefrihet så måste det vara helt utan förbehåll. Toleransen mot brott ska naturligtvis vara noll, men ord, bild och ljud kan aldrig vara ett brott.

I Vilks-debatten har man sett hur folk börjat rucka på dom här principerna genom att benämna honom som "kontroversiell", eller säga att man borde låta bli att provocera i onödan. När man framställer Jesus som homosexuell så finns det ingen som hävdar att det är onödigt, eller som i varje uttalande lägger till att konstnären i fråga är "kontroversiell".

Jag blir förbannad när jag ser hur ”vänster” i det närmaste ses som en förutsättning för att hålla på med kultur. Det är egentligen inte så mycket en fråga om höger och vänster som det är en fråga om PK och icke-PK.

När jag skriver dikter, målar tavlor etc så vet jag EXAKT var gränsen går. Jag vet exakt vad jag ska göra för att framhålla mig som ”vänster”. Jag kan spelreglerna, men jag vill inte spela det spelet längre. Det är dags att inse att musiker kan ha en mängd olika åsikter som dom håller inom sig för att inte förskjutas.

Debatten här är viktig och får aldrig dö. För som det är i dag så kniper folk käft och spelar med i palestinasjalspelet för att inte framställa sig som kulturellt avvikande. Att en konstär skulle kunna vara pro-Israel exempelvis ses närmast som otänkbart, men ändå är jag säker på att det existerar: det är bara att dom väljer att knipa käften för att slippa nazist-stämpeln.

När det gäller arbetspolitiken så vill SD införa instegsjobb. En ny anställningsform för ungdomar. En lärlingsanställning som kan pågå ett år eller två med lägre lön.
För mig är detta den mest problematiska av alla SD: s förslag.
Själv var jag över 30 år innan jag fick mitt första fasta jobb. 30 år!
Då hade jag arbetat heltid sedan jag var 19 år.

Man kan gorma sig hes om lathet, att skolan har blivit sämre. Men den främsta anledningen till att ungdomar inte kommer ut i arbetslivet beror på att det inte finns några fasta jobb att söka. Så ser verkligheten ut.

En majoritet av jobben som utannonseras på Arbetsförmedlingen är olika typer av osäkra anställningsformer: visstidsanställning, timanställning, timvikarie, projektanställning etc.
Sedan har vi hela bemanningsföretagshelvetet också!

Det finns redan i dag OTALIGA sätt för företag att anställa ungdomar billigt.
Dom väljer att inte anställa folk fast för att det kostar för mycket helt enkelt.

Det här problemet har jag ett väldigt krasst synsätt på. Som jag ser det så ska avtalsenliga löner gälla. ALLTID. Om då företaget inte kan gå runt ekonomiskt så får dom lägga ner sin verksamhet eller skita i att anställa. Så enkelt är det.

Jag är dock enig med SD om att man borde kunna göra fler undantag i turordningsreglerna. Kompetens borde gälla i större utsträckning. Det är rättvisare. För jag menar, det är väl inte rättvist att den som senast blivit anställd jämt ska få sparken om företaget varslar? Vad finns rättvisan i det?
För ungdomar är detta extremt orättvist.

Överlag ligger jag helt klart till vänster om SD: s program. Jag gillar inte kulturkonservatismen. Jag ser mig inte som särdeles nationalistisk och skulle aldrig vifta med svenska flaggan, eller gå på traditionellt nationaldagsfirande.
Jag mår alltid lite illa när jag ser välartade lintottar, och tar någon fram ett dragspel så springer jag!

Trots det, och trots att det smärtar i mitt bröst av vit skuld nästan varje dag så är det självklart att jag kommer att lägga min röst på SD nu i september. Det är för mycket som står på spel helt enkelt. Redan i dag brinner Sverige, men det kommer bli ännu värre om vi fortsätter i samma hjulspår, tro mig.

Den samhällsförstörande politik som förs i dag kommer obönhörligen leda till segregering: ett vi och dom samhälle där samhällsklyftorna ökar.

När politiker talar om all arbetskraft som kommer att behövas inom vården när vi blir äldre, och Täppas utan omsvep säger i Ring P1 att man inte behöver kunna tala svenska för att kunna torka gamlingar i röven så svider det i mitt socialistiska hjärta.

Att det inte är en självklarhet för vänstern att stoppa framväxten av detta tjänstejonsamhälle, som massinvandringen leder till är för mig det största mysteriet någonsin.

Att det ligger i högerns intresse förvånar mig dock inte. Att dom vill ha en reservpool av ryska städerskor som kommer och tvättar rent deras trapp från fekalier ligger helt i linje med deras ideologi.

Så, för första gången då: SD 2010!

Wednesday, July 14, 2010

Man kan inte lagstifta bort radikaliseringen

I dagens Aftonbladet Debatt skriver Roya Hakimnia (Fi!) förljuget om Frankrikes förbud mot heltäckande slöja. Jag lägger inte så stor värdering i sakfrågan. För min del är förbudet något av en ickefråga då väldigt få människor berörs av det.

Dom gånger jag sett kvinnor i Sverige gå omkring i Niqab eller Burqa är lätträknade, och jag tror knappast att det är ett mode på frammarsch.

Näe, det jag vänder mig emot i texten, det större problemet, det som Roya påstår är en lögn som ”aldrig hållit vid närmare granskning”, är den radikalisering inom Islam som heltäckande slöjor är en biprodukt av.

Det handlar inte om tusenåriga läror, utom om en rörelse som växer sig starkare just i detta nu!

Jag vet att många islamkritiker gillar att ta fram hemska citat från Koranen och genom dessa försöka bevisa hur galenskapen funnits där sedan dag ett.
Och visst, det kanske rymmer en sanning eller två, men att påstå att den Wahabitiska rörelsen var lika stark för tjugo år sedan som den är i dag är ett falsarium. Den är mångfalt starkare i dag!

Den går dessutom långt utanför Saudiarabiens gränser. Den drabbar oskyldiga av alla trosuppfattningar och färger (nu senast Ugandiska fotbollsfans).

För tjugo år sedan fanns det inga halshuggningsvideos att köpa på Mogadishus eller Bagdads gator. Det hade naturligtvis varit än mer otänkbart att en TOLVÅRING skulle ha kunnat spela huvudrollen som bödel i en dylik film. Men det är alltså dit utvecklingen har fört oss. Jag har ingen lust att länka till videon här. Men ni förstår säkert att det är det gamla vanliga. Allahu Akbar-körer under gurglande dödsrossel.

Tolvåringen som skär halsen av meningsmotståndaren (en annan muslim) har dock inte tillräcklig styrka i pojkhanden för att tränga igenom adamsäpplet, så en vuxen får gripa in och vara behjälplig halvvägs in.

Hade någon presenterat en sådan nyhet för tjugo år sedan så hade det varit förstasidesstoff. Idag är det inte ens värt en notis. Det är vardagsmat helt enkelt. Bara en i raden av sinnessjuka händelser i ett krig som ständigt trappas upp.

Vi har kommit till ett läge där muslimer dödare andra muslimer för att dom inte är tillräckligt rättrogna, för att dom tittar på fotboll, för att dom klär sig fel, för att dom tittar snett…

Och Sverige är naturligtvis inte en ö i den allt mer globaliserade världen.

En snabb googlesökning på terroristgrupperingar som har medlemmar/stödmedlemmar i Sverige ger fler träffar än jag orkar plöja igenom:
al-Gama'a al-Islamiyya, Hizbollah, GIA, Al- Jihad, al-Shabaab, Hizbul Islam, Hamas, Ansar al-Islam, Islamic Jihad, al-Qaida. Den som kände till hälften av dessa grupper för femton år sedan kan ju räcka upp handen (om ens hälften av dessa grupper existerade för femton år sedan).

Som sagt jag gjorde bara en snabb google-koll. Det handlar inte om den exakta kopplingen mellan enskilda individer i Sverige och dom berörda organisationerna. Det handlar inte om huruvida dom bistått med ekonomiskt hjälp, handgriplig hjälp på plats, eller om dom ska betraktas som oskyldiga.
Ej heller handlar det om huruvida dessa grupper bör benämnas som frihetsrörelser eller terrororganisationer. Nej det är mängden grupper som är det intressanta i sammanhanget: att terrorism och fanatism blivit en sådan självklarhet i alla människors medvetande under 2000-talet.

Det ingår liksom numera i alla västerlänningar och muslimers vokabulär.
Man kan höra 80-åringar tala om al-Shabaab.

Som en slags biprodukt av all radikalisering så har vi då slöjan. En ickefråga på många sätt, men som ändå ganska tydligt sätter fingret på ett lands utveckling, och religionens ställning hos individen.

Jag lämnar er med några historiska foton från avgångsklasserna på Kairos Universitet genom åren (klicka för större bilder).

1959:
















1978:




















1995:














2004:











http://www.aftonbladet.se/kultur/article7465568.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7463240.ab

Tuesday, July 6, 2010

Att bränna upp pengar mer provocerande än att döda ett barn?

Fi!s Gudrun Schyman genomförde en manifestation häromdagen där hon eldade upp hundra tusen kronor i ett försök att uppmärksamma löneskillnaden mellan män och kvinnor.
Löneskillnaden är ett faktum som säkert rymmer väldigt många olika förklaringar, varav en del kanske är så simpla och icke-PK som att kvinnor i lägre utsträckning är svin som vill armbåga sig till framgång.

Kanske finns det också ett större mått av självinsikt hos kvinnor: man tar inte på sig jobb som man inte känner sig mogen att hantera.

För dom flesta män är det inte ens ett frågetecken där: det är bara tuta och köra, man får lära sig med tiden. Man jobbar gärna över. Tar i så man blir sne i ryggen. Ni vet, alla dom där gamla klyschorna.

Men visst, det förekommer säkert andra aspekter i det hela. En ryggdunkarmentalitet är säkert sanning i många fall. Herrklubbar som Gudrun hade sagt.

Nog om den debatten. Jag lägger ingen värdering i det.
Vad jag däremot finner intressant är vilket hat som Fi!s agerande har väkt.
Man kunde nästan tro att Gudrun hade dödat ett barn när man läser reaktionerna.

Jag menar, om reklambyrån Studio Total känner att dom har tillräckligt mycket pengar för att låta sina donationer eldas upp så är det väl deras eget val?

Kanske tror dom till och med att PR-kuppen kommer betala tillbaka sig i slutändan? Hade dom skänkt pengarna till Statsmissionen så hade det liksom inte väckt något medialt intresse alls. Nu får dom göra intervjuer, får sitt namn spritt på bloggar och i internationell press.

Hade jag haft overkligt mycket pengar så hade jag kanske inte eldat upp pengarna, men jag hade spenderat dom på saker som skulle kunna betraktas som helt onödigt (ett ton lego, en samling kvinnoporträtt av Modigliani, en groteskt stor samling filmer och TV-serier etc).

Att förstöra pengar var länge en kriminell handling. Inte numera. Man får göra vad man vill med pengar. Och varför inte låta Gudrun och Studio Total ha sitt roliga? Om dom tror att uppeldande av pengar kan få Fi! att klättra över promillegränsen så får dom väl tro det. Själv är jag övertygad om att agerandet kommer ha noll och ingenting i betydelse. Jag tror heller inte att det kommer hjälpa till att väcka debatten om löneskillnaderna eftersom att ALLT i denna debatt fokuserats på eldandet i sig.

Samtidigt har jag väldigt svårt att förstå ramaskriet. Det är som om vissa människor verkar känna som om det är deras pengar som eldas upp! Att pengarna har tagits ifrån DOM! Som om ”folket” är den rättmätiga ägaren till Fi!s kampanjpengar.

Så är det naturligtvis inte.
Pengarna hade antingen gått till att eldas upp, eller till något annat, för samhället ickegivande ändamål: Exempelvis en folkbåt(?!)

Jag kommer att tänka på dansgruppen The KLF.
1993 eldade dom upp alla pengar som dom tjänat in under sin storhetstid på det tidiga 90-talet.
En miljon brittiska Pund gick upp i rök.
(Tänk vad folk måste ha dansat och köpt plattor på den tiden!)

Askan analyserades efteråt: Jodå, det rörde sig verkligen om riktiga 50-Pundssedlar. Folk chockades mer än dom blev förbannade dock. För i det fallet handlade inte om några ”surt förvärvade pengar” som "tjuvaktiga politiker" borde använda till något ”vettigare” utan om pengar som faktiskt donerats rent frivilligt genom skivförsäljning.

Man kan förstöra pengar på andra sätt också.
I Michael Hanekes film ”Den sjunde kontinenten” begår en helt vanlig medelklassfamilj kollektivt självmord.

Det hela skildras väldigt kliniskt och metodiskt.
Det grå medelklassparet stämplar ut för dagen från sitt respektive hjärndöda arbete.
Dom tar ut alla sina besparingar på banken.
Hämtar sin dotter Eva från skolan.
Kommer hem.
Äter en stilla måltid.
Börjar sedan med frenesi slå sönder ALL inredning i lägenheten.
Krossar möblerna med släggor. Slår hål i akvariet så att fiskarna hamnar på mattan där dom ligger och kippar efter andan.
Efter det går dom och lägger sig i sängen och tittar på TV.
Dom ligger där i sängen, dag efter dag, utan att äta.
Låter dumburken överösa dom med onödig information och underhållning.
I en lång utdragen scen går pappan in i badrummet och börja riva sönder alla deras pengar samtidigt som han spolar ner dom i toaletten. Scenen pågår i flera minuter. Ritsch, och sedan spolljud. Gång på gång på gång.
I slutet så spolar han ner mynten.
ALLT ska bort.
Efter det dödar paret sin dotter med gift innan dom skjuter sig själva i huvudet.

Michael Haneke har efteråt berättat att det som folk reagerade mest på i denna dystopi till film var scenen med pengarna som spolades ner i toaletten. Scenen väckte avsky, illamående och HAT. Att föräldrarna förgiftar sin dotter blev liksom sekundärt i sammanhanget…

Jag vet inte jag. Låt det brinna säger jag. Om agerande var rätt eller inte lär väl Gudrun märka på valdagen.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/logndetektorn/article7424970.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7426316.ab
http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/fi-brande-upp-100-000-kronor_4958211.svd
http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/pr-expert-hon-biter-sig-sjalv-i-svansen_4958651.svdhttp://www.dn.se/nyheter/valet2010/kritik-mot-uppmarksammad-pengabrasa-1.1133442http://www.expressen.se/Nyheter/val2010/1.2054866/fi-s-tidigare-talesperson-motbjudandehttp://www.expressen.se/Nyheter/val2010/1.2054405/massiv-kritik-mot-schymans-sedelbal

Monday, July 5, 2010

Biskop Lennart Koskinen fördes bort med våld av två Gorillor!

OBS! Videon innehåller starka scener:



Om videon inte laddar upp så finns den att beskåda här:
http://www.tv4play.se/nyheter/nyhetskanalen?videoId=1.1705100

Jag hoppas innerligt att dom fysiska, såväl som själsliga sår som civilpolisen ingripande innebar för Lennart kan läka!

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/biskop-och-sd-i-stormigt-mote-1.1133195

Sunday, June 27, 2010

ECW

Jag har länge haft tanken att jag borde skriva en text om min kärlek till wrestlingen.
Varje gång som jag påbörjat arbetet så har jag kommit fram till att det blir för stort. För oöverskådligt.
Det går helt enkelt inte att skriva en kort och koncis text om ett ämne som har en sådan bredd. Att ens försöka förklara dom olika stilarna av brottning skulle kräva ett utrymme som ingen oinsatt människa skulle orka med att läsa.

Jag vet inte ens om det är möjligt att förklara. För dom flesta är Wrestling den där plastiga fejkbrottningen som visas på TV, men sanningen är att det är långt mer än så. Det finns en själ, en kamratskap, ett självuppoffrande som man inte kan förstå utan inblick i det vi kallar ”indie wrestling”.
”Indie” i detta fall representerar samma sak som det gör inom musiken, det vill säga ”independent”.
I dom små förbunden hittar man i min mening wrestlingens verkliga själ.

I den här texten har jag valt att koncentrera mig på ETT av dessa småförbund: ECW.
Det föll sig logiskt att skriva om ECW då det var detta förbund som fick mig att bli intresserad av wrestling på allvar. Det är dessutom en historia som rymmer en David/Goliat-berättelse som jag hoppas kan väcka intresse hos den som inte vet något om wrestling men som är nyfiken på att lära sig mer.

Eastern Championship Wrestling (ECW) startade 1992. Det var ett av många småförbund som var inordnade i det landsomfattade samlingsförbundet NWA (National Wrestling alliance).

Fram till 60-talet var Wrestlingen indelad på det sättet att lokala förbund turades om att få tilldelat utmanare till världsmästartiteln (NWA-titeln).

Wrestlingstjärnor åkte runt i landet under NWA-flagg och gjorde gästspel i dom olika lokala förbunden. Detta var en väldigt demokratisk och rättvis ordning.
Men allt ändrades när WWF (World wrestling federation) äntrade arenan.

WWF (sedermera WWE) är det som dom flesta känner igen från TV, dom äger i stort sett allt i den här branschen. WWF: s Ordförande Vince McMahon gjorde med införandet av landstäckande TV-sändningar att många småförbund gick i graven. Många förbund köptes upp av WWF och dom små förbunden dränerades på talang.

Tidigare starka lokala förbund som hade lyckats dra tusentals besökare varje vecka (I Dallas, Memphis etc) klarade inte av konkurrensen från stjärnorna på TV och fick antingen gå ner i skala eller lägga ner.

1988 kom nästa slag mot småförbunden. Då kom Miljardären Ted Turner in i branschen och skapade ytterligare ett gigantiskt förbund WCW (World Championship Wrestling).

Denna gången var det ägarna bakom NWA själva som sålde ut sina lokala förbund genom att skriva på ett avtal om att dom inte skulle konkurrera med WCW.

Det som återstod efter WWF och WCW: s plundringar var alltså små obetydliga förbund som ECW, och ett NWA som helt hade förlorat sin makt.

I en svettig gympasal inför ett hundratal entusiaster kämpade man envist på medan WWF och WCW visade upp sina ”Superstars” på TV.

Tod Gordon, ECW: s ägare insåg att något behövde göras och tog in en ung talangbokare vid namn Paul Heyman. Detta visade sig vara ett smart drag. Paul hade tidigare arbetat för WCW och HATADE allt som Ted Turner och hans företag stod för. Han hatade säkert WWF också, men eftersom att han ännu inte bränt sina broar där, så valde han att inte göra sig ovän med dom.

Pauls ideér var inspirerade av grungen. Han ville få fram det som var äkta och som kändes på riktigt. Han ville få bort töntiga karaktärer som dvärgar, clowner och överviktiga Elvis kopior. Han ville att brottningen skulle kännas i magen. Han anammade mycket av punkens ideal i brottningen.

Pauls influens på förbundet märktes ganska snart. Han hade verkligen ett öga för talanger, och gamla ikoner från NWA: s glansdagar som Jimmy Snuka, Terry och Dory Funk fick snart sällskap av nya misfits som Sandman, Sabu, Rob van Damm och Tazz etc.

Det mest avgörande datumet i ECW: s historia var den 27:e augusti 1994. Avtalet mellan WCW och NWA om konkurrensförbud var över och en NWA-titelmatchen skulle hållas i ECW:s regi.

Vad som hände den kvällen i Philadelphia var regisserat av Tod Gordon och Paul Heyman tillsammans.

Matchen hölls mellan brottarna 2 Cold Scorpio och Shane Douglas. När Douglas vunnit matchen så kastade han NWA: s titelbälte på marken och deklarerade att han inte kunde känna någon stolthet över att äga ett bälte från ett förbund som varit helt dött i sju år. Sedan slog han fast att Eastern Championship Wrestling numera skulle gå under namnet Extreme Championship Wrestling, och att samarbetet med NWA nu var helt över.

Det fanns egentligen inte så mycket mer att orda om i den saken. NWA-titeln blev vakant och fortsatte sin obetydliga existens. EXTREME Championship Wrestling fortsatte dock framåt mot nya mål.

Det som var speciellt i Paul Heymans filosofi var inte bara hardcore-inslagen i matcherna. Wrestlare som Terry Funk, Mick Foley, Sabu etc hade alla varit i Japan och brottats i förbund som IWA och FMW. I Japan hade det sedan det tidiga 90-talet blivit väldigt populärt med death matches: matcher som inkluderade inslag som eld, taggtråd och glas.

Paul anammade en del av dessa inslag men ville även behålla balansen och premierade därför dom brottningsskickliga wrestlarna. Kort sagt, ECW blev en smältdegel av det bästa från alla världar. Mexikansk lucha libre-brottning med små högflygande brottare blandades med japansk hardcore.

Till detta tillsattes även ett mått av äkthet i promos och storylines.
I ECW fanns det ingen plats för ”cowboys”, ”clowner” eller ”sumobrottare”.
I ECW byggde brottarna sina karaktärer på hur dom var i verkligheten.
Var man en suput i verkligheten (vilket många i ECW var, så var man det även i ringen).

Matcherna, karaktärerna, känslorna: allt skulle vara så äkta som det bara var möjligt.

Det nya extrema ECW hade gått från ett förbund som lockade barnfamiljer, till att bli ett förbund med vuxna män som fans. 18-35-åringar attraherades av dom långa, tekniska, blodiga matcherna.

Bland fansen började en slags fanatism spridas, och matcherna som sändes på lokal-TV fick spridning genom kopierade VHS-band över hela landet (det här var alltså innan Internets stora genomslag).

Publiken började skandera ord som ”EC-dubb!” och ”Holly shit!” när något extraordinärt inträffade i den lilla bingo hallen i Philadelphia. När publiken såg något dom inte gillade så skrek dom ”boring!” ”you can’t wrestle!” eller ”you suck!”.

Dom negativa orden hade publiken ingen större användning av förrän 1995 då WWF tog sin show till Philalephia och där anordnade turneringen ”King of the ring”.
Dom etablerade stjärnorna som var vana vid att mötas av applåder och hurrarop bemöttes plötsligt med ett kompakt HAT. ECW-Ramsorna ekade över arenan när Mabel och Savio Vega påbörjade sin trötta WWF-show.

Vince McMahon, WWF: s Ordförande har alltid haft näsa för affärer, och han insåg ganska snabbt att ECW: s popularitet kunde användas till hans fördel. Dels såg han en potential hos många av wrestlarna i ECW och han vill inte gärna förlora dom till Ted Turners WCW,

Det Vince gjorde kan tyckas korkat, men han välkomnade in ECW in i prime time TV. Från 1996-1997 gjorde ECW: s stjärnor en rad gästframträdanden i WWF: s TV-sändningar.

När WWF sände galor från Philapelphia så bjöds hängivna ECW-fans in för att låta sitt hat gentemot WWF-brottarna höras. ECW var den hårda, ruffa kusinen från landet som var kantigare, elakare.
Detta var en Win-win situation för både Vince och Paul Heyman: ECW fick nationell spridning av sitt budskap och WWF vann en ny publik som tidigare hade ratat den tillrättalagda och mesiga WWF-brottningen.

ECW: s påverkan på branschen var stor. Både WWF och WCW började arrangera matcher med tekniska och extrema moment. Tittarsiffrorna för Wrestling som helhet slog i taket och många vill tillskriva denna tid den gyllene eran inom wrestlingen.

I och med att ECW hade börjat synas började även ett uppsving för deras Pay per view galor och man började föra samtal om nationella avtal för TV-sändningar.

Men trots att ECW: s produkt hade stor potential så var det svårt att få till ett avtal. Många tvekade om det skulle finnas utrymme för tre rikstäckande förbund. Dessutom hade många av ECW: s forna stjärnor nu fått jobb inom WWF och WCW.

Man tecknade visserligen ett avtal med kanalen TNN till slut, men äventyret där blev kortvarigt. Showen var visserligen rikstäckande och genererade dom högsta tittarsiffrorna i TNN: s historia. Men ändå, kanalen hade dålig spridning och budgeten var extremt liten.

Paul förväntades göra en ECW-show varje vecka, lika spektakulär som den hos WWF och WCW fast till en tiondel av kostnaden.
Detta samtidigt som dom större förbunden lockade hans brottare med sedelbuntar som ECW inte kunde förmå matcha.

Flykten av brottare och oförmågan att knyta upp ett avtal som hade en rimlig ekonomisk kalkyl var det som slutligen gjorde att ECW gick i graven.
Sanningen var den att Paul Heyman på slutet inte hade råd att betala ut löner till sina anställda. Checkar som skickades ut saknade täckning.

Men helt slut var det faktiskt inte.
Vince köpte upp namnet och tog in ECW som ett varumärke inom WWF.
Två fantastiska pay per view följde (One night stand 2005, One night stand 2006) där ECW-publiken verkligen visade vad ECW betydde.

Tyvärr följde sedan fyra år av ren tortyr för alla ECW-fans. Vince körde namnet ECW i botten genom att göra sig av med i stort sett alla brottare som varit med från ECW-tiden. Ersättarna som kom in hade ingenting med ECW: s tradition av äkthet att göra. Brottningen blev familjeorienterad och tillrättalagd igen.

2010 valde Vince slutligen att lägga ner ECW.

Lite blandade ögonblick i den tidiga ECW-historien:


WWE/F-brottaren John Cena får ett varmt mottagande från ECW-publiken:


Lucha libre match mellan Psicosis och Rey Mysterio Jr:


Hardcorematch mellan Sabu och The Sandman (Varning utfärdad till dom som är känsliga för blod):


Saturday, June 26, 2010

Den smygkommunistiska PK-vänsterpyramiden av Pontus Lundkvist

Jag skrattade så jag grät när jag såg denna teckning i tidskriften Galago. Självklart förstår jag att Pontus med teckningen vill göra sig lustig över sådana som mig. Det spelar ingen roll. Jag skrattar bara åt det. Bilden av Promoe där han sitter på toppen av pyramiden som en bajsande, ond Jesus får mig att bryta ihop av skratt!

Pontus serie om Kommentarfältherrarna (en serie som handlar om anonyma män som skriver kommentarer på kvällstidningarnas nätupplagor) var en av få ljusglimtar i Galagos Valspecial. I övrigt var det ganska blodfattigt.

Det känns som om vänstern, i den mån folk i alternativa kretsar ännu tillskriver sig det epitet har tappat sina illusioner om en fungerande mångkultur. När Johan Jergner Ekervik (typiskt Nöjesguiden-namn) i samma nummer av Galago framställer SD som ett parti som halshugger veganer som anordnar filmkvällar så känns det varken träffande eller ens provocerande. Det blir liksom ett slag rakt ut i tomma luften.

Pontus serie är dock på pricken. Kommentarfältherrarna existerar i allra högsta grad. PK-vänsterpyramiden kunde varit plockad direkt från Flashback eller Jan Millds Vitbok. Man kan tycka att den samhällsbeskrivningen är rätt, eller fel. Men den existerar i allra högsta grad.

Saturday, June 19, 2010

Rättshaverist? -Javisst!

Jag blev kallad för rättshaverist i dag. Måste säga att jag känner mig ganska bekväm med det epitetet. Speciellt då en dag som denna då politikerna går man ur huse för att gå på Kungligt bröllop.

Den enda politikern som hade vett att stanna hemma var Ohly, men han lät å andra sidan sin frånvaro bli till sketcher från SVT: s bröllopssändningar…

Det är väääldigt mycket bröd och skådespel just nu. I dagarna presenterade partiledarna även sina spellistor på Spotify(!).

Maud Olofsson lyssnar visst på Frida Hyvönen och Mando diao…
Det är nästan så att man skulle kunna missta henne för en hipster på Söder.

Dom andra politikernas listor fortsätter i samma stil. Det är idel frän, ny indie, gärna svenskt naturligtvis. Man märker att PR-människorna jobbat på högvarv.

Den enda politiker som hade vett att avstå från att presentera någon lista var Reinfeldt, men han har å andra sidan Da Buzz som favoritband, så han kommer heller inte undan skammen.

Är det konstigt att man blir rättshaverist i ett samhälle som fullständigt havererat:
Ett samhälle där politiker ser det till sin uppgift att mingla med kungligheter framför att göra något åt dom förorter som faktiskt brinner i detta nu?

Så, ja, jag är rättshaverist. Till och med stolt sådan.

Sunday, June 13, 2010

Raljerande och projicerande om upplysthet

Om man tänker att upplystheten är en slags vippbräda som ständigt skiftar tyngdpunkt så måste det väl någon gång ha funnits en jämvikt, då sanningen var som mest sann? En tid då sanningen i högst grad nådde fram till den stora massan? En tid då vi var som mest upplysta. Eller?

70-talets barnböcker ter sig naturligtvis vänsterextrema och löjliga i våra moderna ögon. Var och var annan bok handlade om daghem, alkoholister, neurosedynskadade barn i Kambodja, uttråkade barn i Tjeckoslovakien etc.

Det var en annan tid, ett annat språk, andra ideal, annan etik.
Dom vuxna trodde naturligtvis att dom gjorde gott när dom skyddade oss barn från satellitkanaler och hemska amerikanska serietidningar.

Man var naturligtvis inte ond när man talade om videovåld och USA: s härjningar i Indokina –Det var bara det att det gick inflation i hatet mot den vita mannen och dennes gärningar.

80-talet kan på ytan sett se mer frihetligt ut, men fortsatt var Sverige ett land där barn i stort sett matades med samma ”sanningar” som tidigare.
En TV-kanal hade blivit två.
Tråkiga barnprogram om pannkakor och strumpor med pärlögon ersattes av neonfärgade benvärmare och Björn Skifs-komedier.

Viljan att förändra samhället hade ersatts med axelvaddar och ytlighet.
På 80-tal gick det inflation i självförverkligande och egoism.

Inte konstigt då att 90-talet blev en sådan omvälvning. En ekonomisk kris gjorde sitt. Och en påbörjad massinvandring hjälpte naturligtvis också till.

Klyftor. Arbetslöshet. Håglöshet.
Människor började tappa sin illusioner.

Trots detta ville sig inte riktigt något hända. Folk var stagnerade. Rädda. Ville inte tappa ansiktet. Vågade inte vara politiska. Man staplade hellre drickabackar än talade sanning.

90-talet var aldrig politiskt på annat än det personliga planet. Man brydde sig tji om Jugoslavien samtidigt som man gjorde ett statement genom att vägra äta kött.

Om man tyckte att det fanns problem i samhället så protesterade man genom att vara emo och nedstämd.
Färgade håret svart, satte stjärnor under ögonen och kallade sig själv för vänster. En ursäkt för att få bära scchnyga Converse med Kent-citat.

På 90-talet så fanns det inget ämne stort nog att inte skämta bort.
80-talet hade effektivt suddat ut all vilja att förändra saker.

90-talet splittrade folk. Det skapades vi och dom. Att 90-talet producerade både Lasermannen och begreppet ”kickers” känns naturligt.

Man var en INDIVID mer än något annat på 90-talet. Inte likriktig.

Om 90-talet var extremt splittrat är det ingenting mot 00-talet. Vad har 00-talet gett oss? Ett håglöst krig mot terrorismen. Hormode och en ambition att vara oinsatt och dåligt påläst. En önskan att vara dum i huvudet rent ut sagt.

Och å andra sidan, ett totalt fritt Internet där lögner avslöjas ett musklick bort.

Trots det går propagandan het. Medierna vet att folk inte orkar kolla källor. Det politiska engagemanget sträcker sig sällan längre än till att starta en facebookgrupp, eller skriva hätska anonyma kommentarer på diverse bloggar.

Det ”fria” har lett till att folk kan hävda vad som helst. Man kan mobbas på distans. Hot om våld leder till att folk börjar skriva under pseudonym. Om någon sticker ut så kan IP-adressen skickas till AFA eller arbetsgivare. Statens övervakning är ingenting mot det Internetkrig som förs av privatpersoner.

Den moderna människan i Sverige är ett resultat av alla dessa tidigare epoker. Vi har en gnagande skuldkänsla över allt ont vi gjort och samtidigt är ytligheten och pengaflashandet totalt. Framgång mäts i hur liten mobiltelefon man har, och hur många apps den har.

Det som har lärts ut under dessa tidigare epoker har naturligtvis satt sina spår. Journalistkåren är ett utmärkt exempel på detta. Enligt boken ”Den svenska journalistkåren” så föredrar 73% av dom journalister som bevakar politik och samhälle vänstern (13 procent v, 30 procent s och 30 procent de gröna).

Samtidigt har 80-talets individualism och självförverkligande också spelat in. Framgång mäts av bostadsort och hur fräck Espressomaskin man har. I Skärholmen finns det 2 journalister per 1000 hushåll medan motsvarande siffra är 28 på västra Södermalm, enligt Kerstin Ekbergs undersökning ”Här bor journalisterna” från 2007.

Lite halvt relaterat så läste jag häromdagen Aftonbladets ”vi fem”. Frågan som ställdes var om förtroendet för Röda korset var förbrukat? En kvinna i trettioårsåldern svarade ”Nej, jag har aldrig haft något förtroende för vita medelålders män”.

Det som är uppenbart med uttalandet är med vilken lätthet det kan sägas. Det är en ofarlig klyscha. Och ja, vid nästa parmiddag så kan ni ju testa att vända på begreppet och säga att ditt förtroende för ”Svarta unga kvinnor aldrig varit stort”. Och då menar jag säga det och verkligen mena det, inte ursäkta sig med någon slags nittiotals ironi.

Att denna thirty-something-kvinna arbetade med något individualistiskt som ”Webbdesigner” känns också mitt i prick. Det skulle liksom inte kunna vara mer klyschigt.

Att den ”vita medelålders mannen” är hennes egen far är också en aspekt som man glömmer. Den ”vita medelålders man” som hennes medvetna vänsterpappa talade om på 80-talet har ju nu blivit HAN.

Det är samma sak som när gamla sossar går och protesterar mot ”etablissemanget” på 1 Maj, det är liksom som att demonstrera mot sig själv.

Eller som när gamla hårdrocksrävar pratar om ”tråkiga gubbar”, när ”tråkiga gubbar” generellt sett gillar samma tråkiga gubbrock som den ”rebelliska” hårdrockaren. Vilket dilemma!

Men fanns det då ingen tid då kunskap faktiskt premierades? Fanns det ingen tid då det faktiskt fanns någon slags balans?

Jo, det fanns det naturligtvis.
Det blomstrande 50- och 60-talet. Välfärdsåren, efterkrigstiden.

När folk, likt exempelvis Kalle Lind (bloggen ”En man med skägg”) gör sig lustig över nostalgiker så nämner han att man i alla tider sagt att det var bättre förr. ”Det var bättre förr” är ett uttryck som är lika lätt att håna som medelålders vita män. Det finns liksom inget motstånd där.

Men tänk om det är sant då? Tänk om lärdomarna från andra världskriget faktiskt gjorde oss till bättre människor?
Tänk om den romantiska bilden av gentlemannen med Oxford-engelskan och tweedkostymen är mer än en ogrundad uppfattning? Att den människan faktiskt var BÄTTRE än sin 30-talslike i ridstövlar?

Att det faktiskt finns något att hämta där.

Jag menar, det är inte ens nostalgi för min egen del eftersom att jag inte ens var född då.

För första gången kunde arbetarsöner och arbetardöttrar läsa vidare på högskola. I USA hade man medborgarrättsrörelsen.
Ungdomar fick sin egen kultur.
Västländerna lämnade sin kolonier.

Vi hade Du-reformen i Sverige. Vi hade ett sunt utbyte med andra kulturer genom arbetskraftsinvandring.

Vi började få så pass stort välstånd att vi kunde åka på charter.
Vi intresserade oss för andra länder. Industrin växte sig stor. Vi klättrade till en första plats på välståndslistan.

Jag vägrar se det som nostalgi. Det är fakta. Vi var bättre människor då. Mer upplysta.

Hey Dolly (En slags bokrecension)

Amanda Svenssons bok ”Hey Dolly” är inte ny, men jag läser långsamt och boken har stått i mer än ett år i min bokhylla innan jag äntligen tog ner den häromdagen.

Jag tror det tog två timmar att läsa boken. Max.
Exemplariskt. Längre än så här borde ingen bok vara.
Hade alla följt detta exempel så hade jag kunnat läsa mer, då hade min oändliga Mare Kandre-bok som jag haft i ryggan i fem månader varit utläst vid det här laget…

Hey Dolly handlar om Dolly. Dolly är en fantastisk tjej. Egensinnig. Äkta. Galen. Hon har råd att vara det, hennes bakgrund tillåter henne det.

Nu blandar jag ihop verklighet och fiktion, men det underlättar naturligtvis att Amanda Svenssons pappa är en känd och välrenommerad kulturjournalist.
Amanda hade naturligtvis hatat det konstaterandet, jag också, Dolly tre, men det måste nästan sägas eftersom att man annars knappt kan tro att det är sant. Jag menar, hur är det möjligt att någon som är född 1987 kan skriva en bok med refererelser till Morrissey, Karin Boye och Tage Danielsson?

Är det någon slags trick?
Ibland under läsningen så undrar man om man är man med i Truman show?

Ser hon mig nu? Genomskådar hon mig och min cineastiska sida? Är jag så lättläst? Är jag så klyschig? Självklart är jag det, och Amanda likaså.

Hey Dolly säger inte ALLT om mitt liv, men den säger något om mitt liv och det är gott nog. Det är väl den intellektuella medelklassbakgrunden som förenar. Bristen på respekt för orden.

Min metallicficklampa i bröstet lyser för människor som Amanda. Hon har sagt att hon vägrar bli en kulturkofta. Ärligt talat, det är ingen risk att hon hamnar där. Hon kommer garanterat dö innan hon blir Pete Townsend.

Amanda kommer att fortsätta skriva bra. Hon kommer fortsätta kunna grotta ner sig i ordvrängningar och frustande humor och ilska, i erotik och Tourettes-vindlar.
Jag litar på Amanda fullt ut. Hon kommer aldrig skriva en tjocktråkig bok som tynger min ryggsäck. Hon kommer fortsätta vara ljuset som aldrig dör ut.

Högtravande beröm? Japp, men boken, och Amanda, i all sin enkelhet förtjänar det.

http://www.expressen.se/kultur/1.1130632/amanda-svensson-hey-dolly
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/kritikerna-faller-for-dolly_1161731.svd
http://www.dn.se/dnbok/typiskt-00-tal-amanda-svensson-1.792347

Den lugnande tanken om att alla människor växer upp så småningom…

När jag var ung så fanns det en tanke som jag återkom till ganska ofta ”dom störiga ungdomarna kommer växa upp så småningom”.

Det var en tanke som jag upprepade för mig själv som ett mantra för att lugna min rädsla och hat. Tanken kändes också helt sann. Jag är säker på att den var sann.

På 80 och 90-talet var det klart som korvspad att 99 % av förortens ”kungar” så småningom skulle ta steget från drägg till vuxna: riktiga samhällsmedborgare.

För dom flesta var steget något som skedde redan i gymnasiet.
För några få höll det i sig något år ytterligare.
Det var dock oerhört ovanligt att se någon tjugo plussare som fortsatte sitt knivviftande kickersleverne.
Det var EXTREMT ovanligt att någon växte upp och blev en Denho Acar-typ.

Nu med upploppen i Rinkeby ser man dock en fruktansvärt hemsk trend på detta område: folk i tjugofemårsåldern som alltjämt ser sig själva som uttråkade tonåringar. Det gäller naturligtvis inte en majoritet, men ändå, tillräckligt många för att man ska kunna se att trenden är på uppgång.

Badr 25 år, deltog i kravallerna. Han säger i Metro att han och dom andra unga männen är i krig med polisen.

Anledningarna är dom gamla vanliga: vi har ingen lokal, det finns ingenting att göra. Fuck SL! Fuck Aina!

Dom två som gripits i samband med kravallerna är i tjugoårsåldern.
Tjugo! Unga vuxna.

Detta hade varit omöjligt på 90-talet i förorten som jag växte upp i. Det fanns inga tjugoåringar som gnällde på avsaknaden av fritidsgårdar, eller som var ledsna över att dom inte fick komma in på niornas skoldisco.

Tjugofem år!? Jag menar, har man ingen skam i kroppen?

Om man plågas av tristess som tjugoplussare så måste man kunna hantera det på ett annat sätt än genom våld mot polis, brandkår etc.

Tänk vad pinigt och gå omkring med oböjd keps, vita mjukisbyxor och hänga i centrum som VUXEN… Skämmes ta mej faan!

Monday, June 7, 2010

Reuters tar bort detaljer i foton

Reuters. Japp, bildbyrån med den mörka Hezbollywood-historiken är framme med sax och klister igen (ni som inte känner till kontroverserna kan göra en enkel googlesökning på ”Adnan Hajj”).

Israel kan drillen. Dom vet att trettiosekundersklipp som visar deras sida av saken är nog. Dom övriga timmarna på bandet behöver inte visas.
Dom kommer heller aldrig visas.

Dom vet, dom är proffs. Dom vet hur en slipsten ska dra.

Idioter på Reuters vet dock inte bättre än att försöka manipulera bilder som redan finns att tillgå i original på Internet. – Det är ett slag dömt att förlora.

Förstår dom inte att nätet är fullt av människor likt dom på bloggen Little green footballs http://littlegreenfootballs.com/weblog/ -Människor som har vanan inne, som luktar sig till lögner på en mil?

Det rör sig alltså inte om aktivister som manipulerar bilder i det här fallet, utan om en nyhetsbyrå som "snyggat upp bilder lite grann".

Jag önskar jag kunde säga att jag är förvånad. Men tyvärr, så här ser det ut i propagandakriget. Historien upprepar sig. Israel är selektiva utan att ljuga. Palestinavännerna är än mer selektiva. Och Reuters, ja dom manipulerar/suddar helt sonika ut sådant som inte passar in i deras världsbild.

Vi har sett det i Palestina. Vi har sett det i Libanon.

Det här blir också första gången som jag publicerar några bilder/videor från händelserna på Mavi Marmara på den här bloggen, och det av den enkla anledningen att enskilda bilder/30-sekundersklipp säger väldigt lite om händelsförloppet. Manipulerade bilder säger dock ALLT om vad personerna bakom har för agenda.

Original med kniv:
















Reuters croppade version utan kniv:















Original med kniv och blodpöl på räcket:
















Reuters croppade version utan kniv och blodpöl på räcket:














Förstoring av hand/kniv och blodpöl:




















En uppljusad version av bilden där man ser den skadade Israeliska soldaten:





















http://www.svd.se/nyheter/utrikes/nya-bildbevis-i-stormningen-av-ship-to-gaza_4832333.svd

Wednesday, June 2, 2010

Solklar juridik i Ship to Gaza?

Jag vill först och främst skriva att jag verkligen respekterar folk som är raka och ärliga i sin beskrivning av händelser. Jag behöver alls inte hålla med personerna i fråga, men det är bättre att folk skriver "sanningar” istället för att förvränga och antyda (vilket tyvärr är ganska vanligt, speciellt bland PK-människor).

Ett bra exempel på en person som jag respekterar är bloggaren Anders Svensson (zaramis.nu/blog). En upplyst herre som är tydlig och rak med sin agenda.

Tyvärr kan jag inte ha honom på min "blogg roll" eftersom att han censurerade den enda kommentar jag någonsin skrivit på hans blogg.
Synd tycker jag, men tyvärr ser det ut så på många bloggar (speciellt på vänsterbloggar).

Själv skulle jag aldrig censurera en kommentar från Anders, eftersom att jag vet att han lägger ner både tid och tankekraft på sina rader.

Anders är i alla fall väldigt rak och tydlig i sitt budskap: IDF-styrkan var att likna med pirater. Besättningen hade all rätt i världen att göra motstånd, ja, till och med döda soldaterna om så hade varit möjligt. IDF-styrkan å sin sida hade över huvud taget inte rätt att befinna sig där, och DÄRMED heller inte rätt att göra motstånd (ännu mindre skjuta ihjäl nio personer).

Jag gillar den uppriktigheten. Själv flummar jag gärna ut, men ett pragmatiskt sinne är inte alltid fel.

Man kan ju också se till den nytta som attacken gjorde: Egypten har nu öppnat sina gränser, det måste ju ses som en liten vinst för Palestinarörelsen?

Sedan att man efteråt märker att dom man hjälper (Hamas, IHH) ligger väldigt nära Mohammed Omar åsiktsmässigt får bli ett framtida problem att se pragmatiskt och realistiskt på…

Nåväl, som ren kontrast till Anders kan man ju nämna någon som Henning Mankell. Den mannen är synsk, har röntgenblick och mörkerseende. Imponerande, men inte särskilt trovärdigt. Han har dessutom superkoll på båtarnas last och kunde bedyra att det enda vapen dom hittade var hans rakhyvel… Japp, vi säger så.

Anders ärliga bild av händelsen är mycket sannare. Det är lättare att ta till sig den åsikten och att faktiskt respektera den. Frihetskampen får vara blodig. Måste vara blodig. Inget Gandhi-tjafs som dom tycks kört med på dom andra båtarna (av det lilla vi vet).

Samtidigt vet jag inte om det här med juridiken är så enkelt som alla försöker påskina? Ni får gärna hoppa på mig och säga emot om jag har fel någonstans, för min kunskap ligger på ren amatörnivå (om ens det).

Låt mig ge er ett litet exempel/dilemma.

I detta exempel använder jag mig av länderna Nord- och Sydkorea eftersom att det är mindre infekterat än konflikten mellan Palestina och Israel.

Tänk er en Sydkoreansk man, en snäll man som inte sett sin syster på trettio år sedan hon rövades bort till Nordkorea.
Han tar sin eka och börjar ro mot Nordkorea. Han är fast besluten att få träffa sin syster igen.

När han närmar sig land (men ännu befinner sig på internationellt vatten) så får han ett radioanrop (ja, vi får anta att ekan har en radio…). På radion ombeds han vända om eftersom att han snart äntrar Nordkoreanskt territorialvatten.

Sydkoreanen svarar desperat och med gråten i halsen att han inte tänker vända om, hans mål är fortsatt systern i Nordkorea.

Eftersom att Nordkorea och Sydkorea befinner sig i vapenvila så gäller regler för fredstid.

Viktigt att veta här är att OM Nordkorea och Sydkorea hade bedömts befinna sig i krig med varandra så hade Nordkorea i detta läge haft rätt att borda ekan och gå igenom Sydkoreanens packning och därefter förvisa honom tillbaka till sitt eget land (helt godtyckligt).

Om Sydkoreanen trots allt hade lyckats åka in på Nordkoreanskt vatten så hade Nordkorea haft rätt att använda dödligt våld.

Regler under krigstid är nämligen annorlunda än dom i fredstid.
Det räcker med att Nordkorea i det fallet hade befarat att deras gräns skulle KOMMA att överskridas för att dom skulle ha rätt att ingripa, ÄVEN på internationellt vatten.

För att koppla tillbaka lite till Israel-Palestinakonflikten så är det en konflikt som inte räknas som krig i FN: s tolkning av begreppet. I Israel är det dock helt givet ett krig, och Israel anser fortsatt att dom är i krig med arabländerna, förutom Jordanien och Egypten då som dom tecknat fredsavtal med.

Nord- och Sydkorea är inte heller i krig med varandra, det är bara relationerna som är lite frostiga…

Nåväl, Sydkoreanen fortsätter sin rodd. Innan han når Nordkoreanskt vatten så bordas han av en liten militärbåt. Ur båten, och ner i ekan hoppar en Nordkoreansk soldat. Han är tungt beväpnad.

Innan Nordkoreanen hunnit fråga vad lasten döljer (den innehåller bara kläder, mat och dylikt) så tar Sydkoreanen upp åran och svingar den mot Nordkoreanens huvud. Han är desperat. Han är beredd att dö för att träffa sin syster igen, han tänker inte vända om!

Dilemmat här blir nu om Nordkoreanen har rätt att slå tillbaka?
Eftersom att han slås och slås, och kommer slås ihjäl om han inte gör något så måste han ju nästan göra något, inte sant?
Eller ska han låta sig slås ihjäl?

Soldaten får tillslut upp pistolen och avfyrar den mot Sydkoreanen som träffas i hjärtat och dör.

Systern och brodern får aldrig träffa varandra. Alla gråter.

Vem har agerat i självförsvar i detta exempel?
Har bägge agerat i självförsvar?
Är det ens ett dilemma?

Att Nordkoreanen är den största skurken i dilemmat råder det ju inget tvivel om, iaf inte i juridisk, internationell mening (även om det på nationell nivå kan råda stort tvivel).

Jag menar, även fast vi låtsas att Nordkorea och Sydkorea är rörande överens om att deras konflikt är ett regelrätt krig så måste ju den typen av bedömningar komma från högre instanser, exempelvis FN. Inte sant?
Och till och med under krigstid är bara ett visst mått av våld som är tillåtet (vad som nu menas med det?).

Vi kan enas om att Nordkoreanen har gjort fel. Nästan alla skriver väl under på det?
Betyder det då att Sydkoreanens självförsvar är helt korrekt ur juridisk synvinkel?

Jag menar, nu är han ju död och får inte se sin älskade syster, men hade han rätt att slå soldaten med åran, om själva bordningen så var felaktig juridskt sett?

Jag är själv kass på juridik (vilket jag redan nämnt), men jag antar att det är samma problematik som om man utsätts för ett inbrott i sitt hem. Man har rätt att göra ett civilt gripande: att hålla kvar förbrytaren. Men sen? Slå honom? Slå honom innan han ens hunnit fråga var man har kassaskåpet?

Jag tror att det är ganska raka besked där: Man får inte bruka våld i det fallet.

Å andra sidan så kan man naturligtvis tycka att dilemmat hade kunnat undvikas. Om jag återigen går tillbaka till dom faktiska händelserna på Mavi Marmara så läste jag en smart, enkel sak som en Israel (vars namn jag glömt) hade att säga om händelsen. Han påpekade det självklara: all blodspillan hade kunnat undvikas om IDF istället för en bordning hade skjutit sönder båtarnas propellrar.

En pragmatisk lösning som jag gillar måste jag säga. Men, det är lätt att vara efterklok.

På dom andra båtarna är "dilemmat" mycket enklare, där använde IDF alldeles säkert övervåld och förnedrade metoder mot den till övervägande delen fredliga aktivister.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/pofessor-i-folkratt-israel-har-brutit-mot-internationell-ratt-1.1115594
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/israel-kan-havda-krigstillstand_4808411.svd