Inget val: ECW

Jag har länge haft tanken att jag borde skriva en text om min kärlek till wrestlingen.
Varje gång som jag påbörjat arbetet så har jag kommit fram till att det blir för stort. För oöverskådligt.
Det går helt enkelt inte att skriva en kort och koncis text om ett ämne som har en sådan bredd. Att ens försöka förklara dom olika stilarna av brottning skulle kräva ett utrymme som ingen oinsatt människa skulle orka med att läsa.

Jag vet inte ens om det är möjligt att förklara. För dom flesta är Wrestling den där plastiga fejkbrottningen som visas på TV, men sanningen är att det är långt mer än så. Det finns en själ, en kamratskap, ett självuppoffrande som man inte kan förstå utan inblick i det vi kallar ”indie wrestling”.
”Indie” i detta fall representerar samma sak som det gör inom musiken, det vill säga ”independent”.
I dom små förbunden hittar man i min mening wrestlingens verkliga själ.

I den här texten har jag valt att koncentrera mig på ETT av dessa småförbund: ECW.
Det föll sig logiskt att skriva om ECW då det var detta förbund som fick mig att bli intresserad av wrestling på allvar. Det är dessutom en historia som rymmer en David/Goliat-berättelse som jag hoppas kan väcka intresse hos den som inte vet något om wrestling men som är nyfiken på att lära sig mer.

Eastern Championship Wrestling (ECW) startade 1992. Det var ett av många småförbund som var inordnade i det landsomfattade samlingsförbundet NWA (National Wrestling alliance).

Fram till 60-talet var Wrestlingen indelad på det sättet att lokala förbund turades om att få tilldelat utmanare till världsmästartiteln (NWA-titeln).

Wrestlingstjärnor åkte runt i landet under NWA-flagg och gjorde gästspel i dom olika lokala förbunden. Detta var en väldigt demokratisk och rättvis ordning.
Men allt ändrades när WWF (World wrestling federation) äntrade arenan.

WWF (sedermera WWE) är det som dom flesta känner igen från TV, dom äger i stort sett allt i den här branschen. WWF: s Ordförande Vince McMahon gjorde med införandet av landstäckande TV-sändningar att många småförbund gick i graven. Många förbund köptes upp av WWF och dom små förbunden dränerades på talang.

Tidigare starka lokala förbund som hade lyckats dra tusentals besökare varje vecka (I Dallas, Memphis etc) klarade inte av konkurrensen från stjärnorna på TV och fick antingen gå ner i skala eller lägga ner.

1988 kom nästa slag mot småförbunden. Då kom Miljardären Ted Turner in i branschen och skapade ytterligare ett gigantiskt förbund WCW (World Championship Wrestling).

Denna gången var det ägarna bakom NWA själva som sålde ut sina lokala förbund genom att skriva på ett avtal om att dom inte skulle konkurrera med WCW.

Det som återstod efter WWF och WCW: s plundringar var alltså små obetydliga förbund som ECW, och ett NWA som helt hade förlorat sin makt.

I en svettig gympasal inför ett hundratal entusiaster kämpade man envist på medan WWF och WCW visade upp sina ”Superstars” på TV.

Tod Gordon, ECW: s ägare insåg att något behövde göras och tog in en ung talangbokare vid namn Paul Heyman. Detta visade sig vara ett smart drag. Paul hade tidigare arbetat för WCW och HATADE allt som Ted Turner och hans företag stod för. Han hatade säkert WWF också, men eftersom att han ännu inte bränt sina broar där, så valde han att inte göra sig ovän med dom.

Pauls ideér var inspirerade av grungen. Han ville få fram det som var äkta och som kändes på riktigt. Han ville få bort töntiga karaktärer som dvärgar, clowner och överviktiga Elvis kopior. Han ville att brottningen skulle kännas i magen. Han anammade mycket av punkens ideal i brottningen.

Pauls influens på förbundet märktes ganska snart. Han hade verkligen ett öga för talanger, och gamla ikoner från NWA: s glansdagar som Jimmy Snuka, Terry och Dory Funk fick snart sällskap av nya misfits som Sandman, Sabu, Rob van Damm och Tazz etc.

Det mest avgörande datumet i ECW: s historia var den 27:e augusti 1994. Avtalet mellan WCW och NWA om konkurrensförbud var över och en NWA-titelmatchen skulle hållas i ECW:s regi.

Vad som hände den kvällen i Philadelphia var regisserat av Tod Gordon och Paul Heyman tillsammans.

Matchen hölls mellan brottarna 2 Cold Scorpio och Shane Douglas. När Douglas vunnit matchen så kastade han NWA: s titelbälte på marken och deklarerade att han inte kunde känna någon stolthet över att äga ett bälte från ett förbund som varit helt dött i sju år. Sedan slog han fast att Eastern Championship Wrestling numera skulle gå under namnet Extreme Championship Wrestling, och att samarbetet med NWA nu var helt över.

Det fanns egentligen inte så mycket mer att orda om i den saken. NWA-titeln blev vakant och fortsatte sin obetydliga existens. EXTREME Championship Wrestling fortsatte dock framåt mot nya mål.

Det som var speciellt i Paul Heymans filosofi var inte bara hardcore-inslagen i matcherna. Wrestlare som Terry Funk, Mick Foley, Sabu etc hade alla varit i Japan och brottats i förbund som IWA och FMW. I Japan hade det sedan det tidiga 90-talet blivit väldigt populärt med death matches: matcher som inkluderade inslag som eld, taggtråd och glas.

Paul anammade en del av dessa inslag men ville även behålla balansen och premierade därför dom brottningsskickliga wrestlarna. Kort sagt, ECW blev en smältdegel av det bästa från alla världar. Mexikansk lucha libre-brottning med små högflygande brottare blandades med japansk hardcore.

Till detta tillsattes även ett mått av äkthet i promos och storylines.
I ECW fanns det ingen plats för ”cowboys”, ”clowner” eller ”sumobrottare”.
I ECW byggde brottarna sina karaktärer på hur dom var i verkligheten.
Var man en suput i verkligheten (vilket många i ECW var, så var man det även i ringen).

Matcherna, karaktärerna, känslorna: allt skulle vara så äkta som det bara var möjligt.

Det nya extrema ECW hade gått från ett förbund som lockade barnfamiljer, till att bli ett förbund med vuxna män som fans. 18-35-åringar attraherades av dom långa, tekniska, blodiga matcherna.

Bland fansen började en slags fanatism spridas, och matcherna som sändes på lokal-TV fick spridning genom kopierade VHS-band över hela landet (det här var alltså innan Internets stora genomslag).

Publiken började skandera ord som ”EC-dubb!” och ”Holly shit!” när något extraordinärt inträffade i den lilla bingo hallen i Philadelphia. När publiken såg något dom inte gillade så skrek dom ”boring!” ”you can’t wrestle!” eller ”you suck!”.

Dom negativa orden hade publiken ingen större användning av förrän 1995 då WWF tog sin show till Philalephia och där anordnade turneringen ”King of the ring”.
Dom etablerade stjärnorna som var vana vid att mötas av applåder och hurrarop bemöttes plötsligt med ett kompakt HAT. ECW-Ramsorna ekade över arenan när Mabel och Savio Vega påbörjade sin trötta WWF-show.

Vince McMahon, WWF: s Ordförande har alltid haft näsa för affärer, och han insåg ganska snabbt att ECW: s popularitet kunde användas till hans fördel. Dels såg han en potential hos många av wrestlarna i ECW och han vill inte gärna förlora dom till Ted Turners WCW,

Det Vince gjorde kan tyckas korkat, men han välkomnade in ECW in i prime time TV. Från 1996-1997 gjorde ECW: s stjärnor en rad gästframträdanden i WWF: s TV-sändningar.

När WWF sände galor från Philapelphia så bjöds hängivna ECW-fans in för att låta sitt hat gentemot WWF-brottarna höras. ECW var den hårda, ruffa kusinen från landet som var kantigare, elakare.
Detta var en Win-win situation för både Vince och Paul Heyman: ECW fick nationell spridning av sitt budskap och WWF vann en ny publik som tidigare hade ratat den tillrättalagda och mesiga WWF-brottningen.

ECW: s påverkan på branschen var stor. Både WWF och WCW började arrangera matcher med tekniska och extrema moment. Tittarsiffrorna för Wrestling som helhet slog i taket och många vill tillskriva denna tid den gyllene eran inom wrestlingen.

I och med att ECW hade börjat synas började även ett uppsving för deras Pay per view galor och man började föra samtal om nationella avtal för TV-sändningar.

Men trots att ECW: s produkt hade stor potential så var det svårt att få till ett avtal. Många tvekade om det skulle finnas utrymme för tre rikstäckande förbund. Dessutom hade många av ECW: s forna stjärnor nu fått jobb inom WWF och WCW.

Man tecknade visserligen ett avtal med kanalen TNN till slut, men äventyret där blev kortvarigt. Showen var visserligen rikstäckande och genererade dom högsta tittarsiffrorna i TNN: s historia. Men ändå, kanalen hade dålig spridning och budgeten var extremt liten.

Paul förväntades göra en ECW-show varje vecka, lika spektakulär som den hos WWF och WCW fast till en tiondel av kostnaden.
Detta samtidigt som dom större förbunden lockade hans brottare med sedelbuntar som ECW inte kunde förmå matcha.

Flykten av brottare och oförmågan att knyta upp ett avtal som hade en rimlig ekonomisk kalkyl var det som slutligen gjorde att ECW gick i graven.
Sanningen var den att Paul Heyman på slutet inte hade råd att betala ut löner till sina anställda. Checkar som skickades ut saknade täckning.

Men helt slut var det faktiskt inte.
Vince köpte upp namnet och tog in ECW som ett varumärke inom WWF.
Två fantastiska pay per view följde (One night stand 2005, One night stand 2006) där ECW-publiken verkligen visade vad ECW betydde.

Tyvärr följde sedan fyra år av ren tortyr för alla ECW-fans. Vince körde namnet ECW i botten genom att göra sig av med i stort sett alla brottare som varit med från ECW-tiden. Ersättarna som kom in hade ingenting med ECW: s tradition av äkthet att göra. Brottningen blev familjeorienterad och tillrättalagd igen.

2010 valde Vince slutligen att lägga ner ECW.

Lite blandade ögonblick i den tidiga ECW-historien: