Den lugnande tanken om att alla människor växer upp så småningom…

När jag var ung så fanns det en tanke som jag återkom till ganska ofta ”dom störiga ungdomarna kommer växa upp så småningom”.

Det var en tanke som jag upprepade för mig själv som ett mantra för att lugna min rädsla och hat. Tanken kändes också helt sann. Jag är säker på att den var sann.

På 80 och 90-talet var det klart som korvspad att 99 % av förortens ”kungar” så småningom skulle ta steget från drägg till vuxna: riktiga samhällsmedborgare.

För dom flesta var steget något som skedde redan i gymnasiet.
För några få höll det i sig något år ytterligare.
Det var dock oerhört ovanligt att se någon tjugo plussare som fortsatte sitt knivviftande kickersleverne.
Det var EXTREMT ovanligt att någon växte upp och blev en Denho Acar-typ.

Nu med upploppen i Rinkeby ser man dock en fruktansvärt hemsk trend på detta område: folk i tjugofemårsåldern som alltjämt ser sig själva som uttråkade tonåringar. Det gäller naturligtvis inte en majoritet, men ändå, tillräckligt många för att man ska kunna se att trenden är på uppgång.

Badr 25 år, deltog i kravallerna. Han säger i Metro att han och dom andra unga männen är i krig med polisen.

Anledningarna är dom gamla vanliga: vi har ingen lokal, det finns ingenting att göra. Fuck SL! Fuck Aina!

Dom två som gripits i samband med kravallerna är i tjugoårsåldern.
Tjugo! Unga vuxna.

Detta hade varit omöjligt på 90-talet i förorten som jag växte upp i. Det fanns inga tjugoåringar som gnällde på avsaknaden av fritidsgårdar, eller som var ledsna över att dom inte fick komma in på niornas skoldisco.

Tjugofem år!? Jag menar, har man ingen skam i kroppen?

Om man plågas av tristess som tjugoplussare så måste man kunna hantera det på ett annat sätt än genom våld mot polis, brandkår etc.

Tänk vad pinigt och gå omkring med oböjd keps, vita mjukisbyxor och hänga i centrum som VUXEN… Skämmes ta mej faan!