Sunday, July 24, 2011

Skam, skuld och sorg

Aldrig någonsin har en text varit lika svår att skriva.
– Av sorg och oförmåga. Av småttighet i jämförelse med det ofattbara som hänt.
Jag har slängt uppslag på uppslag.
Aldrig någonsin har en text varit lika tvungen att skrivas.

Linus Bylund från Sverigedemokraterna sa en gång i en Tv-intervju ”Jag tror att om man är Sverigedemokrat eller nationalist, eller vad du nu vill kalla det, så i alla fall JAG, har det här, att varje dag så undrar jag, är det här rätt? Är allt det jag tycker rätt?”.

Den typen av självreflektion, självkritik är vanlig hos folk som på något sätt kan betraktas som minoritet åsiktsmässigt. Jag kan tänka mig att den tanken farit genom skallen på folk både till höger och vänster av den politiska kartan, och den blir som allra starkast när man känner att något smetats på en, som man själv inte känner igen sig i.

Attacken i Oslo och på Utöya är det värsta terrorangreppet i Nordens historia. Hittills har man räknat till 92 döda, men det är en siffra som säkerligen kommer stiga.

Jag blir nästan kräkfärdig när jag tänker på det där aset som gick där på stranden och sköt ungdomar samtidigt som han tjoade och tjimmade i extas.

Och så som det ser ut nu är motivet för attacken ett angrepp mot det som gärningsmannen kallar den Kulturmarxistiska ideologin. Enligt egen utsago är han en tempelriddare, ute på ett kristet korståg i Konservatismens namn…

Med kulturmarxism menar han egentligen Kulturrelativism: tanken att ingen kultur är viktigare eller mer utvecklad än någon annan.

På det punkten delar jag, och många med mig Anders ståndpunkt. För mig är det alldeles tydligt att det finns kulturer som i allt för hög utsträck är kvinnofientliga. Fientliga mot homosexuella etc.
Jag anser att man ska bekämpa dessa. Inte med våld och krig, utan med upplysning och nolltollerans.

Att till viss del dela ideologi med en barnamördare väcker naturligtvis tvivel och skuld inom en.

Frågan om skuld har jag behandlat många gånger tidigare här på bloggen, och det är också en anledning till att jag inte alltid är så produktiv: det känns helt enkelt kvävande och ångestskapande att skriva sanningar ibland, dels för att dom kan tendera att vara ”onda” eller dystopiska, men även därför att man vet att det man skriver kan bygga på ett hat mellan människor som redan i dag är allt för stort.
Jag försöker kompensera detta genom att vara resonerande i mina inlägg. Jag tar även del av böcker/filmer etc från människor som jag inte alltid delar åsikt med. Jag försöker. Anstränger mig även om det ibland är svårt att hitta synpunkter som är värda att ta till sig.

Jag tror det är bra med debatten: att läsa och diskutera. Det gör att man inte låser fast sig vid en ideologi.

Men ibland ser man bloggare, kanske främst på högersidan (och här finns det anledning att vara självkritisk) som skriver väldigt kategoriskt. Som alltid vet bäst. Som är fullständigt låsta i sina uppfattningar. Som aldrig tar några intryck, och som i stort sett tycks vara kopior av exakt allt som publicerats på islamkritiska/invandringskritiska bloggar.

Jag säger inte att problemet inte finns till vänster också, men i detta läge, men det som hänt i Norge så känns det förmätet att ens gå in på den frågan. Dessutom tror jag som sagt att problemet är större till Höger. Vi har sett allt för många ”Mona Muslim” eller ”MENA-pack” inlägg för att det ska kunna viftas bort som oväsentligt. Naturligtvis finns det folk som triggas av sådant.

Jag har skrivit om det förut på Flashback, i detta fall angående Peter Mangs:

Alla uttryck som gör sig hörda i mediebruset (både genom gammelmedia och nya medier som bloggar och twitter) har en inverkan på folks tankar och kan naturligtvis påverka galningar.

Jag vet att frågan har lyfts förut och diskuterats: "har din åsikt om invandringspolitiken påverkats av Flashback?". Jag tror att dom flesta med någorlunda analytisk förmåga kan inse att både deras egna åsikter och även andras faktiskt har påverkats av den debatt som pågått här.

Det är lika självklart som att Aftonbladet och Expressens SD-hat faktiskt har påverkat motståndare till SD (vissa har påverkats så mycket att dom gråtit sig till sömns i någon slags villfarelse att dom snart ska utvisas från landet. Andra har påverkats så till den grad att dom gått ut på stan och huggit ner en Sverigedemokrat, samt en felaktigt förmodad Sverigedemokrat).

Man skulle naturligtvis kunna beskylla gammelmedia för sådana händelser.
Men så enkelt är det naturligtvis inte. Man har ett personligt ansvar för sina handlingar.

Det gäller alla människor i världen, inte bara folk som påverkas av tea partyrörelsen eller Sverigedemokraternas retorik.

Om man tar Peter Mangs som exempel så är hans handlingar alldeles säkert sprungna ur det tankegods som dom nya invandringskritiska bloggarna medfört. MEN, hans handlingar är säkert också lika mycket sprungna ur det förtigande och den skrämselpropaganda som gammalmedia stått för.

"Varför tas inte dom här frågorna upp i tidningarna, varför skriver bara Fria nyheter och Politiskt inkorrekt sanningen?".

Visst är det en frågeställning som man kan tänka sig gick genom huvudet på Peter medan han laddade pistolen? Jag tror det. Jag är helt övertygad om att så var fallet.

Man kan inte gärna begränsa folks rätt att uttrycka en åsikt bara för att galningar kan ta åt sig och agera. Och om vi ska titta på vad det är för några uttryck som verkligen ger utslag bland våldsbrotten så är jag övertygad om att Kartellen och andra våldsvurmande rapgrupper utgör en mycket större fara för Sverige än något Sverigedemokratiskt tankegods.

Där har vi en grupp som helt öppet vurmar hat mot polis och politiker, och som helt givet ger resultat i form av gängbildning, skadegörelse, misshandlar, rån, och ja, även mord.

Kartellen skulle naturligtvis hävda att dom bara skildrar verkligheten, men deras påverkan är likväl negativ, och det är bara idioter som vill hävda att kulturella yttringar så som våldsamma tv-spel, våldsamma filmer, våldsvurmande musik etc inte skulle påverka människor.
Alldeles självklart påverkar det människor.

Jag som själv lyssnar en del på våldsam musik (Necro, Cage etc) känner att musiken påverkar mig. Jag är ju frisk och så, så det ger inga utslag i våldsyttringar, men jag förstår hur musiken kan verka hetsande och avtrubbande. Jag är inte så naiv att jag skulle låtsas som att jag inte såg något samband. På samma sätt som man kan deppa ner sig genom att lyssna på The Smiths och läsa Den unge Werthers lidande så kan man göra sig själv glad genom att lyssna på ABBA och läsa glättiga skvallertidningar. Inga konstigheter egentligen, men många vägrar se sammanbandet.

Samma sak med samhällskritik. Dom flesta som attraheras av våldsvänstern, eller för den delen våldshögerns retorik skulle naturligtvis vara helare och gladare som människor om dom lät sig bedövas med Let's dance och Antikrundan.

Naturligtvis hade vi sett färre våldsamheter om alla tvingades lyssna på dansband, bodde i gated communities och aldrig någonsin behövde läsa en enda samhällskritisk text.

Det vore oerhört tråkigt naturligtvis...

Och det är samtidigt naivt att tro att det samhälle vi lever i idag INTE skulle ge upphov till skildringar av hat och våld. På det sättet har naturligtvis Kartellen rätt även om det är tråkigt att unga människor påverkas av deras budskap.

För vad skulle det innebära om man började tumma på vilka som skulle ha rätt att uttrycka sig? Skulle vi förbjuda Lars Vilks från att provocera? Skulle vi förbjuda islamister från att skapa martyrvideos? Skulle vi förbjuda bloggare från att skriva obekväma sanningar om ökad kriminalitet? Skulle vi inskränka på författarens ämnesval?

En galning är just en galning (oavsett om hans agerande är sprunget ur islamistiskt martyrvurmande, FB-inlägg om negrers intelligens, eller kvällstidningarnas förtigande av problemen i förorterna).

Och vi påverkas naturligtvis allihop. Varje dag. Vare sig vi är sjuka eller friska.
Och Expressens Lars Lindström påverkar också: varje gång han sätter samman Jimmie Åkessons nuna med Peter Mangs så ökar han på hatet och oförståelsen.


Men det jag skrev då, hur sant det än må vara, lämnar ändå en fadd eftersmak. För det finns liksom ingenting som kan försvara ett ”man är ansvarig för sina egna handlingar”. Till vilken nytta är dom orden för en mamma och pappa som förlorat sitt barn?

Till och med Leif GW förundrades över hur en människa kunde vara så bestialisk. – Då vet man att det är illa.

Det är ondska på en helt annan nivå.
I Europeiska mått kan det nästan bara jämföras med Beslan: just därför att barn drabbades så hårt i bägge fallen. Att försöka med förklaringar och tilltro till det öppna samhället, den öppna DEBATTEN i det här läget känns bara som ett hån.

För det är ju det Anders Behring Breivik agerande kommer leda till: en omöjlig situation för en öppen och fri debatt. En omöjlig situation för ett öppet samhälle.

Det är lätt att slänga sig med fina ord som ”vi ska aldrig låta gärningar som detta stoppa debatten”. Men saken är att det kommer stoppa debatten.
Vi kommer ha vuxna som inte kommer våga låta sina barn åka på politiska läger. Vi kommer ha ungdomar som inte kommer våga engagera sig. Vi kommer ha politiker som i högre utsträckning kommer låsa in sig.

Vi kommer ha en politisk debatt som noga kommer modereras så att inga provocerande utfall slinker igenom.
Är du konservativ kristen som motsätter dig Kulturrelativismen och Islam så kan du lika gärna lämna walk over: du är en massmördare, eller åtminstone försvarare av det…

Och vem kan beklaga sig? Jag kan tänka mig att den nationella rörelsen (tvärtemot Anders avsikt) kommer förlora drastiskt på detta. Det kommer vara oerhört svårt att ha en debatt om islamistisk terror eller om kvinnors situation i mellanöstern. Och ärligt talat: jag kunde bry mig tji om det.
Det känns helt irrelevant att försöka vinna politiska poänger i detta blodbad.

Jag vet att jag själv inte hade varit särdeles förstående inför ”förklaringar” och ”bakomliggande faktorer” om en galen man på Vänsterkanten hade agerat på samma sätt mot ett SDU-läger. Och då uttrycker jag mig milt…

Avslutningsvis så är det väldigt tydligt när man läser dom delar av manifestet som Anders själv skrivit hur narcissistisk och övertygad över sin egen förträfflighet han verkligen är.
Den känslomässiga kylan och logiken i alla hans beslut gör dokumentet till ett av dom mest obehagliga jag tagit del av.
Det är också ganska typiskt att en stor del av hans manifest är kopior av andras texter (bland annat Unabombarens manifest och texter från islamkritiska bloggar som Gates of Vienna).

Anders saknar det som jag tidigare beskrev: förmågan att göra en egen analys, debattera och se OLIKA sidor av en frågan. Just den omänskliga oförmågan att se olika sidor av ett mynt. Att han låtit sig matas med ena sidans bild hela tiden är just det som skapar extremister.
Anders saknar skam och skuld, det är två helt väsentliga drag som man måste ha som tänkande individ.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/drogerna-kan-ha-gjort-honom-aggressiv-och-paranoid_6345192.svdhttp://www.svd.se/nyheter/utrikes/tusentals-fick-mordarens-manifest_6344170.svdhttp://www.svd.se/nyheter/utrikes/mordaren-hade-stora-mangder-ammunition-kvar_6344564.svdhttp://www.svd.se/nyheter/utrikes/alla-norrman-kommer-att-minnas-22-juli-2011_6344132.svdhttp://www.aftonbladet.se/nyheter/article13370562.abhttp://www.aftonbladet.se/nyheter/article13368364.abhttp://www.aftonbladet.se/nyheter/article13367224.abhttp://www.aftonbladet.se/nyheter/article13368413.abhttp://www.aftonbladet.se/nyheter/article13364922.abhttp://www.dn.se/nyheter/varlden/pappan-han-var-en-vanlig-men-lite-inatvand-pojkehttp://www.dn.se/nyheter/varlden/manifestet-visar-att-personen-har-tydliga-tvangsmassiga-draghttp://www.dn.se/nyheter/varlden/breiviks-manifest-beskriver-attentaten
http://www.dn.se/nyheter/varlden/breiviks-manifest-beskriver-attentatenhttp://www.expressen.se/nyheter/1.2508776/massmordarens-pappa-jag-ar-i-chock

Sunday, May 29, 2011

Sverigedemokraternas klagan

Väldigt ofta så framförs åsikten att Sverigedemokrater har en självpåtagen martyrroll, att det är deras ”livsluft” för att recitera Fredrik Reinfeldt.

Nu senaste var det en av mina absoluta favoriter på den svenska serietecknarhimlen, Liv Strömqvist, som framförde åsikten:
http://efterarbetet.etc.se/kr%C3%B6nika/ta-av-er-offerkoftan

I huvudsak går hennes text ut på att kritisera journalister som Sakine Makedon, Johan Hakelius, Nima Devish och Dilsa Demirbag-Steen för deras ”gnäll” på folk som gnäller.

Man kan säga att texten var en kritik mot tanken på att det skulle finnas en offermentalitet bland svaga grupper och att denna offermentalitet skulle cementera utanförskap och ojämställdhet. En slags självuppfyllande profetia: ”Jag är invandrare och kvinna alltså kommer jag heller aldrig få något jobb/få någon bra lön etc”.

Liv motsade väl inte riktigt tesen, men hennes kritik var att det var gnälligt. Hon vände helt enkelt på argumentet och frågade om det inte var Nima, Sakine, Dilsa och Johan som hade på sig offerkoftan?

Det är ett ganska elakt och roligt sätt att argumentera på eftersom att alla repliker på Livs text obönhörligen kan avskrivas som just gnäll.
Och man kan förstås säga att alla som framför sina åsikter i text är relativt gnälliga (så även jag och Liv).

Man skriver om något man inte är nöjd med, men det man inte personligen drabbats av kan naturligtvis avskrivas som kinkiga grinigheter. Speciellt om den som gnäller är en välavlönad journalist som sällan möter den verklighet som dom försöker beskriva.
Nåväl, i sin listning av folk med offerkofta tog Liv även med Sverigedemokraterna.

Den åsikten är ju på inget sätt ny, men den är alltid lika underlig.

Så här såg det ut när SD höll torgmöte i Malmö en vecka innan valet:



Det är inte alls en enskild händelse, det har hänt väldigt många saker som varit väldigt konkreta när det gäller våld och hot mot Sverigedemokrater.

I maj 2009 misshandlades SDU:s dåvarande ordförande Erik Almqvist på ett torgmöte i Sundsvall. Han har även vid ett annat tillfälle jagats av några Syndikalister med kniv.

Martin Kinnunen och hans flickvän misshandlades på Gullmarsplan i Stockholm, juni 2009 av ett gäng från den autonoma rörelsen.

I september 2010 så knivhöggs Issa Issa, en Sverigedemokrat från Södertälje upprepade gånger medan Allahu Akbur-körerna ekade runt om kring honom.

Bara nu i maj har vi haft en rad incidenter: William Petzäll har fått en stort sten kastad genom sidorutan på bilen medan han satt i den. Tre SDU:are i Uppsala misshandlades medan dom delade ut flygblad. Utöver det även incidenter vid skolor i Göteborg och Stockholm med sparkar, äggkastning, spottloskor etc.

http://www.dn.se/sthlm/sverigedemokrat-vill-hoppa-av-efter-overfallhttp://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article12528820.abhttp://nyheter24.se/nyheter/inrikes/122558-sdu-s-ordforande-almqvist-misshandladhttp://www.presskontakt.se/pressreleaser/visa/pressrelease/373487/tva-sdumedlemmar/C3886997-A9E8-4437-1AC2-077E55466F95

Det här är naturligtvis bara ett axplock. Men säg mig då Liv, eller någon annan som anser att Sverigedemokraterna har på sig offerkoftan –Hur mycket offerkofta skulle ni själva ha på er om ni ständigt hade någon vid er sida som skrek i ert öra att dom ska döda er?

Parallellen till elaka mejl, eller ens dödshot över telefon låter sig inte göras, utan jag menar verkliga, fysiska hot.

Jag tycker faktiskt att SD och SDU gnäller alldeles för lite. Jag tror inte ens att folk i gemen har fattat att SD och SDU är mer utsatta än någon annan politisk grupp i Sverige (möjligtvis undantaget någon nazist eller autonom grupp som själva är ute och söker våldet).

Saturday, May 28, 2011

Den vite mannens överbett version 2.0

Jag tänkte skriva om Fredrik och Filip denna gång.
Eller kanske till och med, skriva TILL Fredrik och Filip.
Inte för att jag tror att dom kommer läsa detta, men jag tänker skriva som om dom hade varit målgruppen: Exkluderande och elitistiskt.

Självklart har denna text kommit till på grund av det SD-hat som F&F är noga med att sprida varje gång som dom får etertid. Ett hat som känns helt missriktat om jag ska vara ärlig.

Min egen uppfattning om Fredrik och Filip var att dom länge var det bästa som svensk TV hade att erbjuda: en slags förlängning av den referenshumor och elitism som enbart en Z-TV-produktion som ”Tommy på Duken” tidigare hade kunnat erbjuda.

Det gällde att hänga med i alla referenser till ”Sverige-turkar” och producenter på obskyra produktionsbolag. Det gällde att förstå referenserna till mediasfärens ankdamm.

Redan med ”Ursäkta röran (vi bygger om)” var jag fast.

Och jag följde varje upptåg dom gjorde intensivt. Läste allt jag kom över. Minns skandalen då dom hade gått runt på Skansen och deklarerat att Lasse Berghagen var död. Skrattar än i dag åt nakenbilden på Michael Bindefeldt och tutandet på Lidingö golfklubb.

Den humor dom då stod för sparkade mot det ”trygga”, det ”gubbiga” och ”sega”.
Det var en slags hån mot det DDR-Sverige som dom själva hade växt upp i, ett samhälle där man helt och fullt kunde lita på en man i Brandhjälm:
Ett, i det närmaste japanskt samhälle där folk led med knytnäven i fickan medan ungdomar levde rövare.

Idag tar Fredrik och Filip inte fem män på snoppen, dom skulle kunna råka värre ut än att råka väcka vredet hos en man som gör ett nummer av att karma är något som man får tillbaka av det man ger ut.

Jag följde dom till och med när dom slängdes ut på Öppna kanalen. Och självklart när dom gjorde sin bombastiska comeback i rampljuset på Kanal5.

Det var nog för övrigt från Fredrik och Filip som jag lärde mig uttrycket ”den vite mannens överbett” också? Det är ett utryck som jag använder ofta och gärna.

Dess innebörd: vit schavottering av cool kultur (inte nödvändigtvis svart kultur), ett fult tandgrin på en Eric Clapton medan han spelar ”blues”, eller en tysk DJ som vevar armen till någon ”frän” discodänga.

För mig har den vite mannens överbett alltid stått för det fulaste av allt kulturellt: det gubbiga och stela. En total motsats till det punkiga som vanligtvis lockar mig.

Jag minns att Filip en gång fick Fredrik skämmas. Det var när Filip på en turistbuss i New York (där det satt en del svarta människor) deklarerade att Fredrik inte hade en enda svart artist i sin skivsamling.

Man såg att Fredrik skämdes något enormt över detta, och han gick genast i försvarsställning och försökte komma på några artister som var svarta, som han faktiskt gillade.

Problemet var att Fredrik inte kom på ett enda namn. Han blev bara högröd och tittade generat ner i backen.

Filip gladde sig naturligtvis åt debaclet och tyckte att Fredriks reaktion var väldigt rolig!

Jag tyckte också att reaktionen var rolig. Men samtidigt så tyckte jag att det hela var pinsamt å Fredriks vägnar.

För där satt han alltså, en självpåtagen elitist och kunde inte komma på en enda bra svart artist!
Jag hade också skämts om jag hade varit så stel och gubbig.

Finns det då ett självändamål med att ha svarta artister i sin skivsamling (eller snarare mp3-samling)? Nej, självklart inte, men om man är intresserad av musik på en elitistisk nivå, och har ett intresse av att vara progressiv och hitta nyskapande musik så måste man ha örat mot gatan, och då är det omöjligt att undvika svart musik.

Man kan liksom inte komma undan med en mossig samling av Bob Dylan-bootlegs eller vit pop av Coldplay när musiken är under ständig utveckling. Den typen av nörderi och muzak är själva definitionen av den vite mannens överbett.

Och Fredrik och Filip faller tyvärr i den fällan.

Länge ursäktades dom av att dom var så pass nyskapande i sina TV-program, radioprogram och böcker (Två nötcreme och en Moviebox är fortsatt det bästa tidsdokumentet över det svenska 80-talet).

Men sedan hände något: samhället förändrades, och Fredrik och Filip hängde inte med. Dom förstod inte att elitismen och örat mot gatan inte bestod av egna hem hus och sena ankdamskvällar på Riche.

Dom förstod inte att konsumtionsamhället, det globala tjänstesamhället faktiskt var ett problem som måste tas på allvar. Protesterna från sådana som jag själv framstod bara som löjliga där dom befann sig i sin innerstadsgryta av fina, liberala humanistiska värderingar.

Den där förmågan att sådär på pricken beskriva sin samtid ersattes med trött gubbighet. Bekvämhet.

Kanske berodde det på att Fredrik fick barn? Kanske dog förmågan när man bestämde sig för att göra lekprogram alá TV4:a eller dialekthumor alá Bonde söker fru?

Jag vet ärligt talat inte, men när man blev bekväm så infann sig också ett ganska osmickrande hyckleri. Man ville plötsligt framställa sig som folkliga.

-Ni märker kanske att jag genom hela denna text använt mig av ordet ”elitister”. Det är nämligen något som F&F aldrig skulle erkänna att dom är, men det är samtidigt precis det som dom är!

När jag skriver att JAG är elitist så är jag uppriktig. Jag hycklar inte med det. Det är sant att jag hänger med i allt vad alternativvärldar heter, och jag skäms inte över det.

Jag skulle dock ALDRIG gå över folks huvuden på det sättet som F&F gör i sitt möte med några svensksomalier. Det hela var en kampanj som skulle vara lite rolig sådär, något som skulle reta Sverigedemokrater.

Tanken var att F&F skulle förmå Sveriges somalier att alla gå med i SD, och därmed skulle dom pursvenska (för att använda ett populärt ord) hoppa av.



För det första framställde sig F&F som totala nykolonisatörer: två ELITISTER som istället för dialog framför en envägskommunikation där dom försöker förmedla för människor från en annan kultur hur DOM borde agera.

Om initativet hade kommit från Somalierna själva så hade det naturligtvis varit jävligt roligt. Jag hade applåderat ett sådant initiativ.
Men problemet är att F&F inte talar för somalier i gemen, eller ens för någon enskild Somalier, dom talar enbart för sig själva: ett rent själviskt och egenkärt intresse.

Det saknar liksom allt vad analytisk förmåga heter. Det är INTE att ha örat mot marken.

Att mala på, utan att ens avvakta ett svar betyder att F&F inte vet ett jävla skit om Somalier.

Dom skulle ALDRIG bjuda hem en Somalier till en fest om det inte fanns kameror där. Och dom skulle heller aldrig själva bli bjudna.

Att tro att man kan tala för en grupp på det sättet är bara väldigt konstigt.

Jag vet att provokationen ibland sker för provokationens skull, men precis som när man skyller ogenomtänkta utspel på fylla så finns det också många verkliga åsikter att finna i en persons provocerande utlägg.

Ett sådant provocerande utlägg är Filip Hammars utspel om det ruttna svenska folkets rasism i podcasten här:



Låt mig börja med att saga att Filip naturligtvis har helt rätt i den första delen av sin rant: JA, svenskarna är ett ruttet rasistiskt folk som tänder på skärgårdsporr. JA, svenskar kan inte få nog av mysiga deckare som utspelar sig i rasrena miljöer, eller brittiska dramaserier om Viktorianska kvinnor i vida klänningar som har sex i lador med någon ung förman med gigantiska polisonger.

Det är givet helt sant, och det passar också in väldigt väl i bilden av Fredrik och Filip som två elitister. Men jag har väldigt svårt att se skillnaden mellan detta och den rasrena och elitistiska tillvaro som Fredrik och Filip själva lever i?

Coldplay är väl liksom inte att vara nere med gatan?
-Det är väl bara version 2.0 av "Den vite mannens överbett"?

Jag gillade Fredrik och Filip mycket bättre när dom inte hycklade med sin elitism.

Svenskfientlighetens komplexitet

Om det finns ett ämne som jag dragit mig för att skriva om så är det svenskfientligheten. Det beror inte på att jag är rädd för ämnet, eller för att jag anser att den inte existerar, utan det beror helt enkelt på att ämnet är extremt komplext.

För att kunna definiera svenskfientlighet så måste man först kunna definiera svenskhet, och det är naturligtvis svårt, nästintill omöjligt att sätta ord på.

Jag lyssnade på Axess föredrag ”Bortom Multikulti” och där talade Nima Dervish om just detta med svenskhet.

Han berättade att samma definitionssvårighet finns inom alla kultur (kan han exempelvis som iranier hävda att kebaben är en del av hans kultur när den även förekommer i Turkiet mm?).

Men ändå finns känslan där, det är som rosens doft: Lätt att känna men svår att förmedla till andra.

Och ATT man besitter känslan är alldeles uppenbar, det är bara att gå till valfri förort och höra med människorna där om dom känner sig som en del av det svenska?
Vissa kommer säga ja, och andra kommer säga nej. Ingen kommer ifrågasätta svenskhets existens.

Men visst blir det komplext, för känslan är flytande och kan ha olika innebörd beroende på vilken miljö man befinner sig i.

Om man tar Nima som exempel så har han själv berättat om sin kluvenhet och dubbelhet i detta. Han är både iranier och svensk.
Jag tror dom flesta människor i Sverige kan acceptera det. Men han är naturligtvis mer svensk när han går på hårdrockskonsert, än när han går på persiskt bröllop.

Tomtemor (fd Metalmatte88, här med voiceover av Bubba och Sadulisten från Eurocop) har gjort två ganska upplysande och roliga filmer om det här med definitionen av svenskar och invandrare:





Man kan naturligtvis hävda att man är heeelt oförstående kring det här med den inneboende känslan av svenskhet (dels hos en själv, och dels i hur man ser andra människor), men enligt mig är det ganska tydligt att det handlar om skådespeleri när man låtsas som att det inte skulle finnas några skillnader, och att man själv skulle vara blind inför dessa.

Nåväl, när det gäller svenskfientlighet så kan man i huvudsak dela in det i två kategorier, dels den del som rör töntigheten i att vara svensk, att beskriva vårt kulturella arv som barbariskt etc...
– Detta, den vite mannens skam har jag berört i så många texter nu att jag hoppar det denna gång.

Istället tänkte jag belysa den svenskfientlighet som rör våldsbrott och trakasserier.

Det hade varit lätt för mig att som Metapedia dra ett likhetstecken mellan svenska offer och utländska gärningsmän:
http://sv.metapedia.org/wiki/Offer_f%C3%B6r_svenskfientligheten

Den typen av förenklingar låter sig naturligtvis inte göras.

Däremot görs det omvända väldigt godtyckligt. Ta bara det nötta gamla slagordet om hur många politikiskt motiverade mord som blivit begångna av extremhögern dom senaste åren. När debattörer drar den gamla klyschan så är det alltså fallen här nedan dom avser:

27 mars 2008:
En 32- årig man som varit medlem i Nationaldemokraterna hugger ihjäl
sin flickvän och styvdotter i Surahammar. Han döms till livstids fängelse.
17 juni 2007:
En 55-årig man i Upplands Väsby misshandlas till döds. Två pojkar, med kopplingar till Nationalsocialistisk front, döms till ungdomstjänst.
15 januari 2005:
En 15-årig pojke luras till muslimska kyrkogården i Stockholm där han blir ihjälslagen för att gärningsmannen tror att 15-åringen är homosexuell.
28 febrari 2004:
En 38- årig man med hakkors tatuerat på bröstet hugger ihjäl en tidigare kamrat i Växjö.
Mannen döms till tre års fängelse för grov misshandel och vållande till annans död.
2 februari 2004:
En 46-årig man blir ihjälskjuten, inrullad i en matta och dumpad utanför Göteborg. En 43-årig man med bakgrund i Nordiska rikspartiet döms till livstids fängelse. Samme man dömdes 1985 för ett annat mord.
19 maj 2003:
En psyksjuk 32-årig man, med bakgrund inom skinnskallekretsar, går bärsärkagång vid tunnelbanan i Åkeshov. Lennart Landin, 71, avlider och sju personer skadas.
9 april 2000:
En man dödas med sex knivhugg utanför en krog i Norrköping. Gärningsmannen, en 20-årig man med förflutet inom nazikretsar, döms till rättspsykiatrisk vård.
1 januari 2000:
Salih Uzel, 19, knivhuggs till döds i samband med ett bråk i Skogås. En 25-årig nazist döm till åtta års fängelse för dråp.
12 november 1999:
Fackföreningsmannen Björn Söderberg, 41, skjuts till döds i Sätra utanför Stockholm. Två aktiva nazister, 22 och 23 år, döms till 11 års fängelse.
28 maj 1999:
Poliserna Olov Borén och Robert Karlström skjuts till döds av tre nazistiska bankrånare – Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson. Alla tre döms till livstids fängelse.

Jag har svårt att se det politiska motivet i huvuddelen av dessa mord, precis som jag har svårt att se svenskfientligheten i många av dom fall som Metapedia omnämner.

När det gäller Svenskfientlighet så tycker jag att det är en självklarhet att den finns (även om det rymmer en större komplexitet än det som brukar föras fram), frågan är bara hur det ska definieras?

För jag menar, om en man från en hederskultur dödar sin svenska flickvän med fyrtio knivhugg så är det ju frågan om det är svenskfientlighet, eller om samma öde hade kunnat drabba en annan tjej om mannen i fråga hade varit ihop med en tjej som inte var svensk?

Eller ta exemplet med Elin Krantz, var hennes öde särdeles skiljt från det som drabbade Nancy Tavsan?

Jag tycker inte det. Dom var väl i båda gärningsmännens ögon degenerade västerländska slynor som inte hade rätt att som kvinnor neka honom inträde?

Enligt mig borde definitionen vara "oprovocerade attacker där gärningsmannen explicit valt ut offer efter deras kulturella tillhörighet".

Dvs man borde definiera svenskfientlighet på samma sätt som man BORDE definiera det högerextrema våldet, eller det homofoba våldet.
Om offret är etniskt svenskt är inte relevant i sammanhanget. Det som är viktigt är VARFÖR offret valts ut.

För i det oprovocerade våldet är inte bara etniska svenskar offer, utan egentligen alla som på en kort blick från gärningsmannen kan definieras som avvikande från machomallen.

Offret för en happy slapping kan lika gärna vara kines, spanjor, kurd med töntiga kläder som en svensk. Det är inte svenskheten i sig som gör offret idealt, utan att personen i fråga framstår som mesig, svag, någon som tittar ner i marken etc.
Pga av denna definition så stannar heller inte exemplen inom Sveriges gränser, utan finns i stort sett i hela västvärlden.

Exempel från Holland, offret är tydligt utvalt. För den som säger "boys will be boys" så kan jag lova att hon aldrig hade råkat ut för detta om hon hade varit en slöjbärande marockanska eller kepsbärande cooling med adidasbyxor):
http://www.liveleak.com/view?i=38b_1297381894

Jag tror för övrigt att vi kommer få se en rejäl debatt om svenskfientlighet när Ruben Östlunds film ”Play” har premiär i Sverige, en film som bygger på verkliga händelser där svarta ungdomar rånade vita svenskar på mobiltelefoner.

Rubens analys av det jag förstått utan att ha sett filmen är att gärningsmännen agerar utifrån fördomsmallen av dom själva som svarta: dvs förstärker dom drag av vildhet och grymhet som samhället projicerat mot dom.
Jag är ganska säker på att det är en relativt korrekt analys. Det är naturligtvis så att utanförskapet och låga förväntningar har en gigantisk betydelse i den roll som man väljer att ta i samhället.

Den rollen är så viktig att även folk födda i Sverige kan begå svenskfientliga gärningar.

Självklart fick Ruben den obligatoriska frågan om han inte var rädd att hans film skulle kunna utnyttjas av rasistiska krafter nu när SD satt i Riksdagen och allt?
Ruben (för övrigt Sveriges bästa regissör) svarade med att alla Sverigedemokrater skulle få gratis på hans film om dom kom dit i folkdräkt. :)

Thursday, May 26, 2011

Realismen drivs av berättigad oro, inte glädjen över att sprida hat

Många missförstår realismens syften. Inte så konstigt egentligen: vi lär oss från ung ålder VILKA som är onda och VILKA som är goda i samhället.

Realismen är ondska. Enligt alla vedertagna definitioner: vidriga rasister som gör skillnad på människor beroende på vilket ursprung dom har.

Ja, jag är realist.
Ja, jag är ond.
Ja, jag är rasist enligt definitionen här ovan.

Jag önskade att det hade varit ett lätt ok att bära, att jag hade kunnat borsta av mig dom dömande blickarna från humanister och liberaler. Men det är inte så lätt, jag tvivlar och tvekar över mina val varje dag.

Det är dubbel eggat då jag inte bara har att försvara mina ståndpunkter inför mig själv, utan även måste försvara mig mot andra människor som missförstått allt det som jag står för.

Och jag vet att det är löjligt att klaga under anonymitetens skydd. Det finns andra som står för sina åsikter rakt ut, utan att tveka. Som går ut och tar en sten i ansiktet för min skull.

För min egen del handlar det om att ta små steg i mitt erkännande inför andra. Sakta men säkert berättar jag vad jag är för typ av människa: att jag är ond.
Jag tar små babysteg.

Erkände för några vänner för ett tag sedan att jag sympatiserar med SD. Låter små halvt talande kommentarer på Facebook smita igenom.
Blir mer och mer oförsiktig när det gäller glappet mellan min Internetperson, och den som jag förmedlar bland verkliga, levande människor.

Men ändå, jag vet ju, innerst inne att jag faktiskt har rätt! Det är inte ÅSIKTERNA jag tvekar om, utan hur jag väljer att förtiga vissa saker bland folk, hur jag döljer annat. -Vad som är moraliskt rätt. Vad som är fegt. Vad som är nödvändigt.

Och samtidigt så vet jag att det finns vissa saker som måste förmedlas, som MÅSTE sägas.
En sådan sak är våltäktsstatistiken från Oslo.



Situationen går inte rakt av att applicera på svenska förhållanden, men det ger ändå en fingervisning åt den utveckling som vi befinner oss i.

Oslo är inte en helt skild värld från Sverige, men hela Oslos innerstad är full med knarkförsäljare, prostituerade, uteliggare och zigenarläger.
Det är ärligt talat en stad som är mer förstörd än Malmö. Det är en stad som troligtvis aldrig kommer repa sig…

Dock bedriver Norrmännen nu mera en i stort sett Sverigedemokratisk politik i regi av Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet, så helt given är väl inte den utgången?

Jag vet att det är en ond, inhuman information.
Det kan inte hjälpas. Den måste spridas vidare.

Varför? -För att väcka folk, få folk att förstå att alla problem faktiskt inte kan förklaras med socioekonomiska förklaringsmodeller . Att få folk att förstå vad som måste göras.
-I förlängningen att öka förståelse för realismen: varför vi finns.

Men viktigast av allt: för att inte ytterligare spä på skulden på dom tjejer som våldtagits.

Tjejerna är nog fullständigt på det klara med att dom själva har en skuld i frågan: som ättlingar till kolonisatörer, som döttrar till rika vita män.

Jag är övertygad om att många av tjejerna gör allt i sin makt för att slå bort tanken på att det var folk från en främmande kultur som gjorde dom illa.
Dom gör nog allt i sin makt för att ersätta den tanken med ”det kunde varit vem som helst”.

Den tanken är naturligtvis skadlig och potentiellt livsfarlig: den fungerar inte läkande, tvärtom, den gör att livskraftiga känslor av hat och hämnd trängs undan och ersätts med skamfyllt ludd.

Jag vet att det är ondska, men ibland måste man erkänna inför sig själv: nej, det kunde inte vara vem som helst, vår kultur är bättre. Om det gör mig till rasist så må det vara så: jag vet ändå att jag har rätt.
Jag har slutat skämmas över valen nu.

Monday, May 2, 2011

”Om det här hade varit business så hade man bytt leverantör direkt”

Med dom orden beskrev den knivskurne Miljöpartisten Anders Wallners vän det faktum att SOS inte skickade en ambulans.
Först och främst är det bara att beklaga det som hände, men den fria marknaden-kommentaren säger ju också något om den verklighetsfrånvända bilden som många människor har i dag.

SOS gör inte sitt jobb: inte för att dom är underbemannade och har dåligt med resurser. Nej, det handlar om att dom skulle gjort ett bättre jobb om det hade funnits konkurrens…
En polisanmälan mot deras flathet gör säkert att dom får fler lediga ambulanser nästa gång…
Det är ett tankesätt som ärligt talat gör mig mer upprörd än händelsen i sig.
Vi kanske ska konkurrensutsätta förorterna också? Dom förorter som inte klarar målen för bildning och mål med att få folk i arbete blir av med sina statliga bidrag?
Kanske är det en morot som kan göra Albys unga mindre våldsbenägna?
Jag menar om jag hade betraktat Alby som en business så hade jag bytt leverantör direkt. Eller rättade sagt, jag hade bytt ut dom politiker som har tillåtet en produkt som Alby att växa fram: jag hade inte polisanmält rånarna i sig: jag hade polisanmält dom som hade låtit sådana motsättningar växa fram.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mp-politikern-nekades-ambulans_6132165.svd

Konspirationsteorier är förbannat tröttsamma

Jag hade fel om Usama bin Laden. Innan gårdagen var jag ganska säker på att han var död sedan länge. Inte för att ”USA tjänar på att hålla myten om honom levande”, för att ”Benazir Bhutto sa det i en intervju” eller för att ”han aldrig existerat”.

Nej, det handlade helt enkelt om ett antagande från min sida efter att hans videofilmer i stort sett hade ersatts med ljudband (som jag kände borde vara ganska lätta att förfalska). Det handlade också om att hans roll som mentor och guida till terrorister i stort sett ersattes av nya män med skägg.
Jag trodde också att han skulle ha svårt att klara sig rent medicinskt med tanke på att han var i behov av daglig dialys.

Jag vill hävda att jag hade god grund till min tro, men efter gårdagens nyhet så ersattes naturligtvis min tro till ett faktiskt vetande.
Det var inget svårt. Jag hade fel. Jag är man nog att erkänna det.

Till skillnad från Jan Myrdal som enligt egen utsago haft fel EN gång i hela sitt liv så drar jag förhastade slutsatser ganska så frekvent.

Men jag förstod förstås genast vad rapporterna om Bin Ladens död skulle leda till: konspirationer till förbannelser, den ena mer vrickad än den andra.

Varför slängdes kroppen i havet?
Tja, vad sägs om för att man inte vill ha en martyrgrav dit anhängare kan bege sig och tillbe sin ledare??
Vad sägs om respekt mot en religion som kan ta varje handling som en direkt krigsförklaring? -Jag är säker på att väldigt många muslimer hade sett ett amerikanskt omhändertagande av kroppen som en direkt hån mot deras traditioner om hur man ska behandla en död muslim.
Och om man hade sparat kroppen så hade man behövt ta ställning till en rad svåra frågor: Var skulle han få sin sista vila? Skulle detta land vilja ha honom begrav där? Hur skulle säkerheten kring kroppen bevaras? Vilka skulle se närvaron av hans grav som en skymf och vilka skulle vara beredda att försvara hans lik med sitt eget liv?

Varför ens göra politik av frågan när dödandet och ett DNA-test räcker?
Dessutom, är det någon som tror att konspiratörer hade nöjt sig med en kropp? Redan efter någon timme låg information uppe om att det var look-a-.like som hade dödats…
Inte ens bilderna som jag förväntar kommer dyka upp snart kommer vara nog för folk som bestämt sig.

Och det värsta av allt är kanske dom personer som lyfter upp Benazir Bhutto (må hon vila i frid) i debatten. Hon sa FEL. Okej? Det händer faktiskt att folk säger fel ibland, som Margareta Sandstedt om ni minns det? Det är sådant som sker.



Slutligen så tror jag att Bin Ladens död varken kommer göra till eller från i ”kriget mot terrorismen”. Vi kommer fortsatt få se självmordsbombningar, halshuggningar och Amerikansk (samt svensk…) närvaro i konflikter som vi borde hålla oss så långt bort som möjligt från, och som ALDRIG kommer leda till något vackert och rosenrött slut.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sakrare-varld-utan-bin-ladin_6133733.svd

Om detta må ni berätta



Jag önskar att feminismen i Sverige kunde rikta åtminstone en blick mot sin omvärld och inse att ÄVEN fast män generellt är våldsbenägena as, så finns det trots allt kulturer där detta blundas för, och i vissa fall kan till och med dessa attityder ses som något positivt (ge machopoäng). Jag vet att humanister och liberaler är livrädda att Lara Logans röst ska väcka ondsinta dödsnazister, men jag hoppas att hennes exempel ska kunna lysa lika starkt som Nedas: att man på allvar börjar tala om feminism och utveckling i länder där kvinnor behandlas sämre än djur.

Sunday, April 17, 2011

Mordet på Vittorio Arrigoni och vänsterns vägval

Någon gång innan riksdagsvalet så skrev jag en artikel om att Vänstern kommer tvingas välja sida i islamistfrågan, och att dom kommer välja rätt.

Än har det inte skett fullt ut, men jag tycker mig se förändringar i rätt riktning.
Nu för tiden är det inte en självklarhet för Vänsterpartister och sossar att gå under Hizbollah-flagg på demonstrationer, så som Socialdemokraten Lars Stjernkvist gjorde i demonstrationen här nedan:















I Göteborg förra helgen så höll SDU en manifestation mot Svenskfientligheten, och det var tydligt att folket som protesterade mot SDU hade minskat i antal jämfört med hur det hade sett ut för ett år sedan.

Rättvisepartiet socialisterna och andra sektmänniskor stod ganska ensamma med förortsthugs den här gången. Någon höll upp ett plakat med texten ”För svenskfientlighet” och en svart kille i SDU:s tåg fick ett ”jävla svartskalle!” ropat efter sig.
Och så rökbomb och äggkastning på det...


















Men den breda, upplysta vänstern lös med sin frånvaro. Dom har valt, och dom har valt rätt.
Det innebär inte att dom ÄR, eller BEHÖVER vara Sverigedemokraternas vänner, för det kommer aldrig ske. Men många inom vänstern har ändå insett att det inte är okej att gå bredvid muppar på demonstrationer som använder våld för att få fram sitt budskap.

Det har dessutom äntligen blivit socialt stigmatiserande att tillhöra våldsvänstern. Länge var det något av det hippaste att ha på CV:et, iaf man sökte jobb inom mediesfären.

Många har dessutom insett hycklandet i att gå bredvid människor som man inte delar några värderingar med: radikalflator som går bredvid människor som vill införa dödsstraff för homosexualitet har exempelvis en lätt ironisk underton.

I Libyenfrågan ser vi också att vänstern är splittrad. Visserligen har Vänsterpartiet röstat med regeringen i frågan om svenskt deltagande i den NATO-ledda insatsen, men i Vänstern finns en tydlig splittring, och fem av ledamöterna la ner sina röster i protest.

Man ska förvisso inte tolka splittringen som en fråga om misstro till det Libyska folket, men det finns en klar misstro mot revolutionen, och människorna bakom den.

Det måste för vänstern vara i det närmaste unikt? Jag kan inte minnas en enda separatistisk eller revolutionär rörelse i tredje världen som inte vänstern till 100 % stått bakom?

Må så vara att frågan om NATO-insatsen är separat från frågan om revolutionen i sig, men det finns en misstro hos många vänstermänniskor, inte bara för NATO-insatsen (vilket är naturligt för vänstern som i stort sett aldrig är för den typen av militära inblandningar). Men det finns också en misstro mot revolutionen i sig.

Man börjar ta frågan om radikal islam på allvar inom vänstern. Och man känner en ärlig och äkta oro över vad dessa Sharialagsvurmande människor faktiskt kommer göra med landet och dess utveckling.

Oron växer sig dock väldigt långsamt.
Vänstern kan känna oro för Libyen eftersom att man där har att ta ställning till vilken väg landet ska gå nu när allt konkretiserats med ett inbördeskrig och FN:s ingripande.

I länder som Egypten eller Tunisien har man ännu inte behövt ta ställning på samma sätt eftersom att det i dom länderna inte är lika konkret eller tillspetsat. Där kan man vara luddigt positiv till ”folket” än så länge.

Men ändå, det finns en slags försiktighet nu för tiden. Man blundar inte för radikala krafter. Man spelar visserligen ner deras betydelse (som i exempelvis Egypten när det gäller Muslimska brödraskapet), men man är också noga med att stödja dom mest liberala och sekulära krafterna (eller dom mest västerländska krafterna om ni så vill).

Man stödjer kvinnornas kamp, man stödjer den moderna twitrande storstadsmänniskan och har en medvetenhet om att dennes lantliga släktingar faktiskt kan utgöra ett hot för regionens framtid.

Man blundar för farorna med ena ögat samtidigt som man faktiskt känner oro.

Men att det ens finns ett uns av oro är ett steg i rätt riktning.

För oron har inte alltid funnits där.
När jag i dag läser om händelserna kring Ship to Gaza så förundrades jag över blindheten.

När nästa båtkonvoj seglar i väg så är jag inte alls säker på att vurmandet kommer vara lika blint och enögt.

Jag tror att Gardell, Mankell och deras vänners totala blindhet kring resesällskap kommer ifrågasattas allt mer, även inom vänstern.
Det kommer inte längre vara socialt accepterat att sällskapa med islamister som sjunger sånger om att man ska döda judar.



Det är också ett tecken i tiden att en Socialdemokrat i dag kan skriva en debattartikel likt den Daniel Suhonen skrev i Aftonbladet om Vänsterns vänsterprassel med Islam:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article12640062.ab

Tillika är det svårt att tro att Nalin Pekgul skulle kunnat vara så hård i sina omdömen om Bilal Philips deltagande i helgens Islamofobi-konferens i Göteborg om det inte hade stått år 2011 i kalendern:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4455762

Och därmed kommer jag också fram till artikelns rubrik, nämligen mordet på vänsteraktivisten Vittorio Arrigon i Gaza.
I videon här nedan visas han upp av sina kidnappare.



Vittorio mördades den 15/4 av Tawhid and Jihad, en grupp bestående av Salafiter, bokstavstroende Sunnimuslimer som anser att ingen revision av Koranen får göras.
Wahabismen kan anses vara en form av Salafism.

Bilal Philips är för övrigt ocksp Salafit.

Och här någonstans sätts allt på sin spets.
Vittorio var troligtvis naiv och enögd, och hade han själv gissat sitt öde så hade han nog ha tippat på att han skulle mördas av Israeler snarare än av palestinier.

Några av hans vänner från International Solidarity movement (bland annat Ken O’Keefe) har även pekat på att Israel är det land som har något att vinna på mordet. Han har även fört fram anklagelsen att Mossad ligger bakom mordet.

Det är naturligtvis en naiv och inskränkt analys av O'Keefe (inte helt oväntad dock med tanke på den enögdhet O’keefe visade upp då han som ögonvittne till bordningen av Mavi Marmara i Ship to Gaza där han även misshandlades bedyrade att INGEN av passagerarna hade några vapen)...

Vittorio mördades som politisk motståndare till Salafismen och som ”vän” till Hamas. Hans pacifism och utländska namn dög alldeles utmärkt som motiv till att kidnappas. Kidnapparnas krav var att Hamas skulle släppa Tawhid and Jihads ledare Walid al-Maqdasi ur fångenskap.

Att Vittorio hade det arabiska ordet för ”motstånd” tatuerat på armen gjorde föga nytta. Han hängdes för sitt ”degenererade” inflytande på den palestinska befolkningen, och kidnapparna väntade inte ens tidsfristen ut innan han dödades.

Men vänsterns syn på terrorism är också skev från politiskt inkorrekt håll: JA, International Solidarity movement är naiva världsförbättrare som har en väldigt ensidig syn på Palestina-konflikten, men det innebär inte att det inom denna rörelse skulle saknas en distinktion mellan olika politiska grenar. Man är förvisso stödjande av det militära motståndet, men man är själva pacifister.

Man gillar inte tanken med självmordsbombare, men man är också dålig på att fördöma dessa. Man har förståelse för att det förekommer helt enkelt.
Ibland mer än förståelse tyvärr.

Men att måla upp det svart eller vitt låter sig inte göras. Vittorio var säkert uppriktig i sitt kall för det palestinska folket, och hans sympatier låg alldeles säkert mer hos ”dom” än hos något politiskt parti.

Men problemet med att stödja ett ”folk” är man då indirekt stödjer många grupper som inte borde ha stödet.
Och i Palestina finns det många grupper som inte borde ha stöd, och som inte borde betraktas som en del av folket om man agerar i solidaritet och socialism.

Framför allt så måste man kunna göra distinktionen mellan bonden som får se sin trädodling rivas av Israeliska nybyggen, och den man som går in i hos samma nybyggare och skär halsen av dennes barn.

Men jag hyser som sagt var hopp om vänstern. Och jag är övertygad om att den totalt blinda tron till ”folket” i en bred betydelse håller på att dö ut så smått.

Det känns ju också som att ett stöd till organisationer som TUFF förr om åren hade varit en självklarhet för diverse vänstergrupper i Sverige, men i dag så lyser dom med sin frånvaro, och detta även fast konferensen har ett så fint och antirasistiskt budskap som "Mot Islamofobi"…

I dag har den medvetna vänstern inget med det att göra, att vara med i TUFF:s konferens "Mot Islamofobi" lockar nog ungefär lika mycket som ett deltagande i SDU:s manifestation "Mot Svenskfientlighet".

Vill TUFF, Sveriges unga muslimer etc bjuda in radikala imamer som är hatiska mot homosexuella och judar fram över så kommer den breda vänstern svika dom. Det är jag helt övertygad om.

Jag tror också att vi kommer se förändringar i stödet till Palestina fram över.
När Vittorio dog så strömmade telegrammen in med fördömanden från allsköns håll. Det var Fatah, Hamas, PRC och Islamistiska jihad. Den ena fördömandet mer strängt än det andra.

När grupper, som nästan aldrig fördömer mord och attacker på västerlänningar så tydligt tar ställning som i detta fall så kan man faktiskt fråga sig om inte naiviteten har går över i dumhet?

Vissa fördömanden är inte eftersträvande att få.

Varför ska islamistiska krafter bry sig om någon ateistisk socialist som är för homovigslar och jämställdhet mellan könen?

Varför ska vänstern känna solidaritet med en väpnad kamp när den väpnade kampen i många fall närs av judehat och 2000-åriga oförrätter snarare än frihetstörst?

Vänstern kommer att tvingas välja sida även här, om inte annat så i fråga om ren överlevnad.

Monday, April 4, 2011

Olustiga huset

Ibland när jag läser massmedias redovisning om händelser runt om i världen så får jag samma känsla som i spegelgalleriet i Lustiga huset: Världen är upp å ner, händelser är antingen storskaligt ur proportion, eller förminskade till en ärtas storlek.

När man kommer ut så känner man illamående. Huvudet snurrar.

Jag vet inte ens om ”lustiga” huset är en korrekt term?
När balanssinnet rubbas av sjuka perspektiv och förvrängda bilder så är det snarare ett OLUSTIGT hus.

Precis så känner jag om rapporterna kring attacken på FN-byggnaden i Mazar-e-Sharif i fredags och dom efterföljande morden.

Aftonbladet är värst i sin rapportering (oturligt nog kan jag inte hitta den artikel som dom hade uppe igår). Artikeln hade vinklar så overkliga och skeva att jag nästan höll på att ramla av stolen efter att jag hade läst den.

Här kommer några av dessa vinklar (fritt från huvudet):

FN-Soldaterna beordrades att inte skjuta
Detta ses i Aftonbladets värld som ett felbeslut, och att morden hade kunnat undvikas om soldaterna hade öppnat eld.
Vad är det för analys egentligen?

Mot en hatisk folkmassa så skulle man alltså öppna eld?
Skjuta in i folkmassan, eller försöka sålla ut dom som såg mest mordiska ut?

Inne i byggnaden var det inte så mycket att göra. Självförsvar, självklart, men vad har man att sätta emot när byggnaden var omringad och folk ständigt strömmar till från gatan nedanför? 2-3000 uppretade människor gör inte skillnad på en jurist i folkrätt, eller en amerikansk soldat.

Att försöka hindra attacken genom att bruka våld hade helt självklart väckt större hat, och större risk för alla som befann sig på platsen: både FN-personal och befolkningen.

Och OM man hade besvarat med eldkraft, urskiljningslöst skjutit mot potentiella mördare och bara allmänt galna demonstranter, hade vi inte då dagen efter fått läsa tidningsrubriker i stil med ”FN-soldater sköt rakt in i folkmassa” eller ”FN begick massmord i Afghanistan”?

Jag är helt övertygad om att vi hade fått se dom rubrikerna.

Joakim Dungel knivskars i halsen
Japp, så omskrivs alltså en halshuggning i nyspråk. ”knviskars i halsen”: en liten lätt skråma sådär… Men, men, det kanske är sant, huvudet kanske fortfarande satt fast vid kroppen? Ja, så Aftonbladet kan väl få kalla det för knivskuren då: låter ju lite vänligare än halsen avskuren.

Terry Jones ansvar jämfört med agerandet av mördare
En bokbränning, hur fel det än må vara moraliskt (och det tycker jag faktiskt att det är) kan ALDRIG jämföras med mord. ALDRIG.
Folk som säger ”extremism finns på bägge sidor” saknar helt perspektiv. Vi talar alltså om en marginaliserad Pastor i USA som agerat på eget bevåg. Som eldat upp en bok. Sätter likhetstecken mellan den handlingen och satans mördare som skär halsen av fredsivrare? Ja, det är synnerligen ett eget perspektiv på saker och ting...

Jag stapplar ut från det olustiga huset. Kräkfärdig.

Jag är faktiskt glad att jag inte hittar den där artikeln längre.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/fn-vi-lamnar-inte-afghanistan

Sunday, April 3, 2011

Joakim Dungel en av dom två som halshöggs

Det står förvisso inte i Svenskans upplaga, men det går att läsa i Ekstrabladet.
Jag är inte förvånad, men jag är uppriktigt ledsen.
Det börjar bli många svenska offer för den islamistiska terrorn nu:

September 2001 dog fyra svenskar i World trade center attacken. Perla Hermele dödades av en självmordsbombare i Israel och ytterligare fem svenskar dödades i en självmordsattack på Bali samma år.

I Maj 2004 så halshöggs kocken, Magnus Johansson, gästarbetare i al-khubar i Saudiarabien.

Och nu Joakim Dungel, halshuggen som straff för något som en präst i Florida gjort...

Jag har ärligt talat lust att kräkas.
Hör jag någon mer stolle nämna Europools statistik över terrorism i Europa så skriker jag! Det är ärligt. Jag vill inte höra om hur många bankomater och busskurar ETA har sparkat sönder. Det är idioti.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/minneshogtid-for-fn-svensk-pa-tisdag_6061677.svd

http://www.expressen.se/nyheter/1.2389126/fn-vi-stannar-men-behover-battre-skydd

En uppgörelse med den övre medelklassens hycklande

Jag vet inte hur många gånger jag gjort upp med denna, min ursprungliga klass på denna blogg. Det kanske är tröttsamt, men sedan kommer jag att tänka på hur många Kulturpersonligheter till vänster, som hela sina liv drivs av någon slags klasshat, eller revanschlusta från sin fattiga barndom.
Det ger min röst från medelklassen ett berättigande.

Som en udda fågel, eller katt bland hermeliner så tar jag mig rätten att håna det hycklande som blir tydligare för varje dag som går.

Det var en Intervju med Alexander Bard som verkligen satte allt på sin spets. Det var inte det att hans tankegång var unik, men den har nog aldrig uttalats i Statlig TV innan. Han slog fast att dom värsta rasisterna inte hittas inom SD, utan bland rika Folkpartister i Bromma: Människor som självklart är förespråkare för det mångkulturella, men som aldrig skulle få för sig att anställa någon från en avvikande kultur, och som skulle bli alldeles vettskrämda om deras dotter kom hem med någon från andra sidan bron.

Å ena sidan vill dessa PK-människor stå för det "goda" (vilket inkluderar en generös invandringspolitik).
Å andra sidan är det viktigt att dessa goda handlingar inte resulterar i att ”skräp” spiller in den privata sfären.
Det är dock en svår balansgång det där, och ibland kantrar det (exempelvis när sonen kommer hem och berättar att han råkat i slagsmål med ungdomar från ett ”socialt utsatt område”).

Därför omringar man sina bostadsområden med murar och umgås rasrent (eller med folk ”som tycker om att arbeta mycket” för att citera Jan Helin). Man skyddar sina barn i bästa möjliga mån genom att bespara dom från utflykter till samhället bakgårdar. Sätter dom i monokulturellt svenska skolor etc.

Samtidigt rättfärdigar dessa människor sin egoism och självvalda segregering genom att köpa Situation STHLM emellanåt, samt dra något lamt SD-skämt då och då (”Varför står alltid Jimmie Åkesson sist i kön? Han gillar att vara sist”).

I verkligheten kunde inte dessa människor bry sig mindre om folk som befinner sig längre ner på samhällstrappan. –Det är inga människor dom umgås med, och dom har heller ingen lust att lära känna dessa (oavsett om dom heter Andersson eller Mohammed).

Ändå spelar man fortsatt rollen. Trots att man är en del av en white flight, som helt tydligt undviker att bosätta sig i vissa områden (för att dom inte är natursköna, saknar kommunikationer etc…) så fortsätter man gå på som om man hade större moral och etik än kleti och pleti ute i stugorna.

Och denna, deras PK-liberala SD-kritik är snart den enda som återstår: i takt med att det står klart allt tydligare att den förda invandringspolitiken i Sverige skapar samhällsklyftor, utanförskap och våld så måste man nästan ha en egoistisk hållning för att det ska vara trovärdigt.
”Lägg sats på sig själv”. ”Visa framfötterna”. ”Ta för sig”. ”Dom svaga får skylla sig själva”.

Det har till och med gått så långt att liberaler i dag tror att dom är socialister.
Ett bra exempel på det kunde man se i en dokumentär om maktkampen inom Socialdemokraterna som visades för några veckor sedan. Där intervjuade man en gammal sosseröstare som nu hade övergett partiet. Hon intervjuades i sin 3-miljonerslägenhet i nybygget vid Blåsut/Globen. Hon sa att hon hade övergett partiet då Sossarna inte längre tilltalade henne som arbetande Stockholmaren. Hon ville att partiet skulle byta riktning och börja tala om dom viktiga arbetarfrågorna, som i hennes fall visade sig vara jobbskatteavdrag och städhjälp...

Ett jävla Solsidan-samhälle där man inte ens längre skäms för att vara brackig och elitist.

Den utdöende kritiken från rent vänsterhåll är numera decimerad till att inbegripa naiv och utopisk humanism och/eller våldsvurmande historierevisionism där diktatorer görs till hjältar, och islamisering görs till frihetskamp. En slags upp å nervänd världsbeskrivning där gott är ont, och ont är gott.

Och det är också väldigt tydligt att vänstern tappar här. Det syns inte bara i opinionsmätningarna, utan även i hur TV4:a-mässiga vi svenskar håller på att bli. I dag är det viktigare att hålla sig ajour med vilken vintermössa som gäller (en med blårävsboll på toppen), än att faktiskt bry sig om vilket samhälle vi håller på att bygga (rasera) åt kommande generationer.

Men jag tror faktiskt att PK-isten är ärlig i sitt uppsåt, jag tror att han har samma naiva tilltro som vänsterdåren.

Jag tror att när han sitter där i Villan i Bromma och har kräftskiva bland sina "hårt arbetande" vänner kan sväva bort i tanken:
”Om några år, då kommer min dotter ha kräftskiva här, och då kommer folk från hela världen vara här: Somalier, libaneser, turkar och afghaner. Och min dotter säger visserligen att det är ett gäng i skolan som är störiga och jobbiga. Men det är en fas, det vet jag, hon kommer mogna och växa ur det där så småningom. Och hon kommer vara modigare än jag när hon växer upp. Hon kommer våga åka blå linjen. Långt ut på sträckan utan att känna rädsla. Hon kommer inte vara så stelt svennig som jag”.

Alexander Bard må vara en naiv liberal, men han är i alla fall inte en hycklande liberal:



Aftonbladets redaktion, en bild som knappast behöver kommenteras:

Till dom som dog tidigt

Jag tror att det var Kurt Cobains exempel som gjort att jag än i dag romantiserar personer som dött unga. Personer som dött för konsten.
Jag vet att tanken är löjlig, idiotisk. Och det fanns till och med en tid, i mina tidiga tonår när jag faktiskt trodde att jag själv skulle bli en av dom som aldrig fick uppleva sin trettioårsdag.
Att jag själv skulle bli del av någon löjlig ”Club 27”.

Den tanken var både tröstefull och depressiv: Melankolin är inte enkom ångestskapande utan kan faktiskt vara grupptillhörighetsskapande. Jag fick tillhöra en grupp av svartsynta. Vi som såg på världen så ful som den verkligen var.

Men Jag växte upp, och i dag vet jag bättre. Men samtidigt kan mitt intresse fortsatt väckas av människor som dött tidigt: Människor som tillhörde den yttersta eliten inom sina respektive smala fält. I den här texten tänkte jag presentera några av dessa människor.

Först ut, Alloura Jourdan Zion, en Voguedansare från New York.

Hur förklarar man Vogue? En dans utvecklad av svarta transor och bögar i USA, fylld med vådfulla dyk och hopp vars mål och mening är att knäcka sina danskombattanter.
Det gäller att äta upp sitt motstånd, att vara bättre och vildare än alla andra. Att vara den största divan.

Alloura var en av rörelsens verkliga pionjärer. Hon var förebild och ”mamma” åt Leiomy, Mercedes och många andra nutida Vogue-divor.

Jag vill inte påstå att rörelsen fick ett fantastiskt uppsving under Allouras levnad, för rörelsen är fortsatt smal: men Alloura Jourdan Zion förkroppsligade vildheten bättre än någon annan. Hon åt upp divor på catwalken till höger och vänster.

Men vildheten fanns även på det personliga planet, och Alloura var drogmissbrukare. Sprutnarkoman. Hon dog år 2009 av lunginflation, en sjukdom som i sig är relativt ofarlig, men som leder till stora komplikationer när man som Alloura var HIV-positiv.



En annan form av tävling är battlerappen. Även det en väldigt smal och amerikansk företeelse. Freestylebattles har varit en del av hiphopen sedan dess tidiga dagar, men det var först i och med Eminem-hypen som denna undergenre fick sitt verkliga genomslag i dom bredare folklagren.

Plötsligt skulle alla battla, och inte bara svarta.
I dag har battlen utvecklats till att nästan bara innehålla pre-writtens (färdigskrivna texter), man försöker inte ens freestyla längre, utan texterna skrivs oftast med någon veckas förberedelse.

När Eydea battlade så var färdigskrivet material otänkbart. Man vann respekt genom att komma på rader där och då.

I den här videon visar han vad freestyle verkligen innebär: att på en sekund kunna omvandla yttre händelser till ord.



Sage Francis, en annan battle-legendar beskrev nog Eyedea allra bäst: "It probably wouldn’t even be a footnote in whatever bullshit books get written about hip-hop, but Eyedea absolutely mastered a format that required an incredible amount of skill and nerve, setting the bar so high that only a select few emcees were able to reach it."

Likväl som Alloura så var det drogerna som tog Eyedeas liv.
En överdos av opiater, 28 år gammal. Man säger att överdosen var oaviktlig, en olyckshändelse, men Eyedea hade åldrats enormt på bara ett år. Han såg fruktansvärt sjuklig och svag ut den sista tiden.

När vi är inne på droger och amerikansk kultur så måste jag även nämna JC Bailey, en amerikansk wrestlare som dog år 2010, 27 år gammal. Jag tänker inte länka till någon av hans wrestlingmatcher, för även om JAG kan uppskatta garbage-wrestling med taggtråd, lysrör och livsfarliga stunts så vill jag undvara er från det skräpet.

Metadon, smärtstillande och upprepade slag mot huvudet satte sina spår, och JC som i början av sin karriär ansågs vara något av en pretty boy, blev mer och mer sliten ju längre tiden gick.



Den deprimerade sanningen, om honom, lik väl som om dom övriga nämnda här i tråden är att mycket i den amerikanska underground kulturen är destruktiv.

JC hade landat på huvudet fler gånger än han kunde minnas och dog i sviterna av en hjärnskakning. Dom sista dagarna klagade han på att armarna domnade bort.

Inför en publik på kanske trettio pers i snitt gick han upp varje kväll och riskerade sitt liv.
Det fanns inte en tanke på att sluta eller ge upp.

Den här texten är dedikerad till dom som kastade sig baklänges med våldsam kraft.
Som var bäst inom sina respektive fält, och som inte tog emot med händerna när dom föll.

När dom radas upp så här så förstår jag att det framstår som rubbat och sorgligt. Det borde inte romantiseras eller hyllas. Men samtidigt, det finns en del inom mig som inte kan låta bli, som fortsatt tycker att martyrskapet och självuppoffringen kan vara ganska melankoliskt vacker trots allt.

Monday, March 28, 2011

Lilla Lovis

Lilla Lovis blir glad och gullig när hon gör som hon vill, så det tycker jag att hon ska fortsätta med. Att det provocerar är enbart positivt, det här är vad "fina flickan-idealet" behöver: en rejäl pungspark!
Som en slags blandning av France Gall och The Kristet utseende räddar hon Sverige från tråkighet och likgiltighet, det kan vi ta i hand på!

Motsättningar skapar hårdare hållning, inte tvärtom

Ibland kommer det analyser så verklighetsfrånvända att man nästan inte vet hur man ska ställa sig till dom? Statsvetarna Carl Dahlström och Anders Sundell vid Göteborgs universitet har gjort en studie som visar att stödet för SD har ökat i takt med att dom etablerade partierna tagit hårdare hållning i invandringsfrågan.

Först och främst, har vi sett en hårdare hållning i frågan? Jag menar förutom några luftförslag som aldrig mynnade ut i annat än ord (krav på försörjning vid anhöriginvandring, språktest etc.)?
Visst, det finns ett konkret exempel som jag kommer på så här på rak arm, och det handlar om att Somalier nekats inträde i Sverige i fall där dom saknat giltiga ID-handlingar. Det är naturligtvis att betrakta som en hårdare hållning, speciellt om man betänker att ”Staten” Somalia i praktiken inte existerar: Dvs det finns ingen myndighet som ger ut pass eller ID-kort…

Men problemet med att ta upp den företeelsen och koppla den till den här studien är att det beslutet aldrig mynnade ut i någon offentlig debatt (eller så har jag läst tidningarna för dåligt).
Jag tror tvärtom att gemene svensks uppfattning är att invandringen blir mer och mer öppen: det har liksom blivit en naturlig utveckling i den globala värld vi lever i. Därmed inte sagt att folk i gemen skulle vara kritiska mot detta, tvärtom i takt med invandringens ökning (och SD:s ökning som resultat av detta) har även hatet mot SD ökat.

I övrigt är det svårt att förstå vad Carl och Anders far efter när dom talar om en hårdare hållning: den svenska invandringen har blivit större för varje decennium sedan 50-talet, och det är svårt att i dessa ängsliga tider tänka sig att Göran Persson en gång i tid uttryckte sin rädsla för ”Social turism” när Öststater välkomnades in i EU. Det är ett uttalande som till och med Sverigedemokraterna skulle akta sig för att använda i dag.

Ett sådant uttalande borde ju enligt studiens logik ha lett till en fantastisk uppgång för Sverigedemokrater och deras likar. Och hur stora borde inte dom Nationella ha blivit när Tage Erlander 1965 i Riksdagen uttryckte sina känslor inför rasupploppen i USA med orden ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.”.
Var det ett uttalande som skapade livsluft för nationalistiska rörelser att frodas i?
Knappast.

Tvärtom, det faktum att han så lättvindigt kunde komma med ett sådant konstaterande var ju i sig ett bevis för den konfliktfria tillvaron i landet. I det homogena Sverige fanns inga tankar på upplopp, inte Nationalistiska rörelser heller för den delen. – Det var ickefrågor.
Saken är den att invandringskritiska rörelser i stort sett inte fanns förrän på 1980-talet när stora grupper från främst Turkiet och Chile kom in i Sverige.
Invandringsfrågan hade en väldigt liten påverkan på folk. Och då ska man betänka att det under denna tid i stort sett inte fanns någon som helst stigmatisering kopplat till att uttrycka sig rasistiskt.
I litteraturen och på Film var afrikanen det stora barnet med jätteläppar som kokade missionärer i stora grytor.
Trots det, inget hat. Inga kravaller eller rasistiska partier som nådde över promillegränser.

Men visst, det fanns motsättningar bland svenskar och italienare/jugoslaver/finnar/greker etc så tidigt som på arbetskraftsinvandringens 60-tal. Men när man ser dom gamla nyhetsinslagen i dag så kan man inte låta bli att garva: rädda människor som visade upp det som VERKLIGEN var att betrakta som främlingsrädsla, dvs en obefogad rädsla som helt eller delvis byggde på okunskap: inte alls likt ordets nya innebörd som kommit att infatta berättigad rädsla.
Och det är ju också i den relativt sena invandringen till Sverige som vi finner förklaringen till varför ett parti som Ny demokrati och sedermera Sverigedemokraterna vunnit röster.
Hade vi likt England, Frankrike och Holland varit gamla kolonialmakter så hade motsättningarna börjat långt tidigare.

När England hade sina rasupplopp på 70-talet så hade dom flesta svenskar fortfarande inte sett en svart människa i verkliga livet.

Så vad är då Sverigedemokraternas livsluft? Vad är det som får dom nationella partierna att frodas ute i Europa? Jo, den misslyckade invandringspolitiken: drömmen om det mångkulturella bygget.
Var än man företagit sig den politiken har det förr eller senare slagit tillbaka mot makten.

Det har inte spelat någon roll om taktiken från makthavarna har varit att omfamna misslyckandet och gjort om sin politik, eller om man hållit skenet uppe genom att säga att allt är bra. Tillslut har partier likt SD vunnit mark, tillslut har makthavare tvingats kapitulera (tom offentligt som vi sett i Tyskland och i England).

En sådan utveckling hade naturligtvis varit omöjligt i ett land som förblivit homogent.
I ett homogent land har man tvärtom råd att förhålla sig oförstående och dömande mot dom nationella stämningar som man kan läsa om i andra länder.

Det var inte länge sedan Sverige kunde vara bror duktig i sammanhanget: på den tiden då man kunde använda ett ord som homogent utan att få sparken från sitt jobb.


http://www.dn.se/nyheter/politik/hardare-politik-okar-stodet-for-sd#article-readers

I den här bilden kan man avläsa varför SD:s framgångar kommit, och varför dom kommit senare än i länder som England, Tyskland, Frankrike etc:

Monday, February 14, 2011

Harmony Korine

Harmony Korine, eller Harmful Korine (som han döpte om sig själv till under lågstadiet för att låta mer ondskefull) är en amerikansk författare och regissör.

Han är en av mina absoluta favoriter, med filmer som Gummo och Julien Donkey boy i bagaget.

Hans stora genombrott kom som manusförfattare till filmen “Kids”. Han var 19 år då.

Sedan skrev han en bok ”A day at the racetrack” som handlar om ett stundande raskrig i USA. Judarna sitter och gömmer sig i träd. Dom vita leds av Vanilla Ice och dom svarta leds av MC Hammer.
Det känns inte som en helt orimlig utveckling faktiskt….

Fast från början var det tänkt att denna, den Stora amerikanska novellen enbart skulle bestå av ett ord. Ordet han till slut bestämde sig för var ”Hepburn”.

Det känns helt rätt på något sätt. ”Hepburn” rymmer så mycket: förkrigsromantik, Hollywood, äventyr och den amerikanska drömmen.

Harmonys senaste film, Trash humpers, handlar om pensionärer som knullar soptunnor.

Pensionärerna driver runt på stan, slår sönder saker, dödar folk på pin ki. Nynnar på melodier som gamla människor gör (bekanta sånger som man inte kan placera riktigt: Psalmer kanske?).

Och sedan ett klipp på en liten kille i tioårsåldern, stiligt klädd i kostym och slips.
Killen stoppar in en docka i en genomskinlig plastpåse och skakar byltet med kraft och frenesi.
Sedan lägger han dockan på marken och slår den i ansiktet med en hammare.
Han skrattar ett elakt skratt under tiden och upprepar orden ”I told ya I’d kill it!”.

Harmony själv spelar rollen som steppande pensionär i Sydstatartröja. Genom hela filmen upprepar han mantrat ”make it, don’t fake it!” med en nasal och skärande röst.

Harmony fejkar inte, hans filmer är så nära verklighet som total galenskap kan komma. Ibland vet man inte vilka partier som är regisserade, och vilka som är ett resultat av en kamera som bara går och dokumenterar?

Många blir upprörda av hans filmer. Många skräms av det dom ser: ser det som nutida skräckfilmer. Många blundar, för dom vet att Harmony beskriver en verklighet som dom inte vill kännas vid.

Ta bara scenen från Gummo där några machomän står i ett kök, ivrigt påhejade, brottandes med en stol(!). Hur mycket säger inte en sådan scen om tristessen och det menlösa våldet som finns att finna i dom flesta fattiga miljöer runt om i världen?

Men filmerna utspelar sig i USA. Dom kan inte utspela sig någon annan stans. Dom är ett resultat av det amerikanska samhället. Dom är lika amerikanska som Hepburn, seriemördare, Coca Cola och talkshows.

Sunday, February 13, 2011

Epilog –Nystart?

Jag har varit borta från det här länge nu. Har inte skrivit en lång politisk text på jag vet inte hur lång tid? Kanske slutar det med förvirrat svammel, eller så kommer jag faktiskt få in några poänger i slutändan, vem vet?

Det har hänt så mycket på så kort tid. SD har kommit in i Riksdagen.
Merkel, Cameron och Sarkozy har deklarerat att den mångkulturella tanken är död.
Vi har haft vår första självmordsbombare i Sverige.
1,2 miljoner svenskar ska snart gå och rösta igen pga omfattande Socialdemokratiskt valfusk i form av hjälpande händer i vallokaler och röstskolor för förstagångsväljare.
I den muslimska världen ser vi revolter. Och i Sverige är den största nyheten att en SD-kvinna råkat säga fel i en debatt (iaf den största nyheten om man ska gå efter twitter/facebook-inlägg)…

Jag är främst intresserad av det svenska perspektivet, men om jag lite snabbt ska skriva något om Egypten så måste jag säga att mina känslor är väldigt splittrade.
I det tidiga skedet av ”kriget mot terrorismen” så trodde jag att man kunde lära folk hur fantastiskt och bra det är med västerländsk demokrati, men den illusionen har jag förlorat för länge sedan. En revolt måste alltid komma från det egna folket, inifrån. Ingen ska komma utifrån och lägga sig i: varken svenskar, amerikaner eller saudier.

Därför ser jag revolterna i Tunisien och Egypten som nödvändiga och oundvikliga. För dom sekulära krafter som startat dessa revolter, och som träget lyft fram obekväma sanningar om polisbrutalitet och politiskt förtryck känner jag den djupaste respekt.

Det jag ser i den unga storstadsgenerationen är positivt och får mig att tro på förändringar i framtiden (vid kommande revolutioner).

För jag tror nämligen inte att den twittrande och bloggande ungdomen är en speciellt rättvis bild av Egypten, eller vad som driver ”verklighetens folk” däri.

Min tilltro är noll och ingen i det sammanhanget, och jag tror att ungdomarna snart kommer få se sig överkörda och offrade på revolutionens altare.
På samma sätt som Tsarhatarna i Ryssland, eller Shanhatarna i Iran.
Islamisterna kommer att vara evigt tacksamma för det blod som ungdomarna spillt i Islamisternas väg mot makten.

Den unga medvetna klassen behöver en stark talesman NU, annars kan vi räkna med att Egypten är ett islamistiskt land inom ett år.

Kan vi eller bör vi göra något åt detta?
Nej, det är inte vårat bord. Egyptier måste själva välja sitt styre, även om det kan leda till anfallskrig mot Israel och en radikalisering som i slutändan kan hota även svenskar (vare sig vi är utomlands eller kvar i Sverige).

Varför är jag så skeptisk? Varför inte bara vara glad över att en tyrann fallit?
Well, som Dennis Miller uttryckte saken: Det mesta man kan hoppas av en ledare i ett muslimskt land är att dom inte vill starta krig mot Israel.

Jag är ganska så säker på att en majoritet av Egyptens befolkning anser att det är ett fruktansvärt svek att man lever i fred med Israel. Det första en ny regering bör rätta till är väl det misstaget…

Det enda som möjligtvis kan ses som en fördel är just att Israel blir den tydliga fienden, och att Europa därmed skonas. Och det är naturligtvis en helt galet egocentrisk tanke.

Önskar jag att jag har fel? Som FAAN! Jag önskar jag kunde garva med i lyckorusrapporterna som strömmar in från världens alla hörn. Jag önskar att jag också hade kunnat bada i Sergels torg-fontänen med överlyckliga exil-egyptier.

Och OM jag får fel då kommer jag skämmas något överjävligt. Då ska jag be om ursäkt tusenfalt. Då förtjänar jag inte ens förlåtelsen, men jag kommer ändå be om den, hela tiden, om och om igen.

När jag slutade skriva denna blogg var vi inne i den intensiva valupptakten i Sverige.

Händelsen med den eventuella självskärningen, Knivattacken på Issa Issa, läckandet av SD: s intresselistor och dom stora anti-SD manifestationer gjorde att klimatet kändes väldigt obehagligt, till och med för en timid och konflikträdd bloggare som jag själv.

Lägg där till Peter Mangs, en man som helt säkert låtit sig inspirerats av detta klimat och det konfrontativa språkbruket där motståndare var sandnegrer, PK:iter, Mona Muslim-kramare etc.

Det var ett väldigt obehagligt klimat. Till och med i kyrkan fanns konfrontationen. Utpekandet. Hatet.

Folk var genuint rädda. På alla sidor.
Vem skulle knivas här näst? När skulle Lasermannen 2 slå till igen?

I det läget kändes det inte kul att skriva längre. Jag ville inte vara en del hatet. Hur mycket jag än själv passar mig för det hårda språkbruket, eller att peka ut hela grupper som skurkar så vet jag ju hur lätt ord kan tolkas om: missbrukas.

I dag är läget ett annat. I dag har känslorna lugnat sig.
I dag är debattklimatet annorlunda.

Fortfarande finns det en oinsatt och genuint ointresserad grupp människor som aldrig bryr sig om politik, som debatterar med one liners om någon Sverigedemokrat som gjort bort sig, som sagt fel, som hade otur när hon tänkte etc. Men överlag tycker jag att läget har normaliserats. Debatten har blivit bättre.

I dag blir man inte lynchad om man hävdar att den mångkulturella tanken har havererat.
Man vågar säga sanningen: att vi är ett globaliserat tjänstesamhälle, där DRÖMMEN om en integrerad mångkultur har ersatts av VERKLIGHETEN där vi har en MÅNGFALD av monokulturer.

Nu kan man säga sådana saker utan att stenas i media: utan att tilldelas Hitler-DVD:er av förgrymmade vänsterpartister. Man kan höra det på P1. Man kan höra intellektuella tala om en ”balkanisering av samhället”.

I dag kan ingen på allvar debattera med Pizza-argument längre. Både vänstern och högern har behövt revidera sina världsbilder. I dag är det inte helt problemfritt att ställa sig på muslimska organisationers sida när en moské ska byggas med Saudiska pengar, eller när man samarbetar med en organisation vars ledare har släktkopplingar till terrorister.

Men det intressanta med detta är att SD fortfarande är i stort sett lika stigmatiserade.
Man kan i dag ha i stort sett samma samhällsanalys som SD, fast med hänvisning till ickerasister som Dilsa Demirbag, Aje Carlbom och Paulina Neuding etc.

Därför tror jag att vi snart kommer få se samma utspel från ledande politiker i Sverige som vi fått se i Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Australien: att Mångkulturen är död.

Jag tror att man väntar på folkets mognad: liberalerna känner nu efter med tån i vattnet för att se vad det är för temperatur.

Visst, det finns fortfarande dom som knorrar (Jan Helin, Helle Klein, Ali Esbati etc) men dessa blir färre och färre för varje utspel.

När det sker så är det bara frågan om folk kommer lita på budskapet, eller om politikerna redan har bränt sina broar med tidigare tal om språktest och hårdare regler för nyanlända?

Men den största frågan i sammanhanget måste ändå bli: vad kommer orden leda till?
Mer konfrontation? Ett homogenare och enhetligare samhälle? Eller helt enkelt bara en lägesrapport över något som är helt en naturligt och oundvikligt i ett globaliserat samhälle?

Jag vet inte? Bristen på illusioner och drömmar om ett bättre samhälle var en annan orsak till att jag slutade skriva. Jag vet helt enkelt inte om det spelar någon roll? Det kanske bara spär på hat? Det kanske inte kan leda till något bra?

I grunden behövs det nog en balans mellan oförsonliga realister OCH naiva humanister. I dagens läge känns det som om dom naiva humanisterna håller på att tappa allt sitt mandat, och då är det inte omöjligt att jag byter sida, eller åtminstone försöker väga upp balansen i debatten. Jag tror det blir mitt mål: om jag nu börjar skriva här igen så kommer jag vara väldigt tydlig med att vara otydlig: att försöka komplicera frågar som folk vill få till bestämda och självklara.

Jag tappade er med svammel va?