Sunday, April 17, 2011

Mordet på Vittorio Arrigoni och vänsterns vägval

Någon gång innan riksdagsvalet så skrev jag en artikel om att Vänstern kommer tvingas välja sida i islamistfrågan, och att dom kommer välja rätt.

Än har det inte skett fullt ut, men jag tycker mig se förändringar i rätt riktning.
Nu för tiden är det inte en självklarhet för Vänsterpartister och sossar att gå under Hizbollah-flagg på demonstrationer, så som Socialdemokraten Lars Stjernkvist gjorde i demonstrationen här nedan:















I Göteborg förra helgen så höll SDU en manifestation mot Svenskfientligheten, och det var tydligt att folket som protesterade mot SDU hade minskat i antal jämfört med hur det hade sett ut för ett år sedan.

Rättvisepartiet socialisterna och andra sektmänniskor stod ganska ensamma med förortsthugs den här gången. Någon höll upp ett plakat med texten ”För svenskfientlighet” och en svart kille i SDU:s tåg fick ett ”jävla svartskalle!” ropat efter sig.
Och så rökbomb och äggkastning på det...


















Men den breda, upplysta vänstern lös med sin frånvaro. Dom har valt, och dom har valt rätt.
Det innebär inte att dom ÄR, eller BEHÖVER vara Sverigedemokraternas vänner, för det kommer aldrig ske. Men många inom vänstern har ändå insett att det inte är okej att gå bredvid muppar på demonstrationer som använder våld för att få fram sitt budskap.

Det har dessutom äntligen blivit socialt stigmatiserande att tillhöra våldsvänstern. Länge var det något av det hippaste att ha på CV:et, iaf man sökte jobb inom mediesfären.

Många har dessutom insett hycklandet i att gå bredvid människor som man inte delar några värderingar med: radikalflator som går bredvid människor som vill införa dödsstraff för homosexualitet har exempelvis en lätt ironisk underton.

I Libyenfrågan ser vi också att vänstern är splittrad. Visserligen har Vänsterpartiet röstat med regeringen i frågan om svenskt deltagande i den NATO-ledda insatsen, men i Vänstern finns en tydlig splittring, och fem av ledamöterna la ner sina röster i protest.

Man ska förvisso inte tolka splittringen som en fråga om misstro till det Libyska folket, men det finns en klar misstro mot revolutionen, och människorna bakom den.

Det måste för vänstern vara i det närmaste unikt? Jag kan inte minnas en enda separatistisk eller revolutionär rörelse i tredje världen som inte vänstern till 100 % stått bakom?

Må så vara att frågan om NATO-insatsen är separat från frågan om revolutionen i sig, men det finns en misstro hos många vänstermänniskor, inte bara för NATO-insatsen (vilket är naturligt för vänstern som i stort sett aldrig är för den typen av militära inblandningar). Men det finns också en misstro mot revolutionen i sig.

Man börjar ta frågan om radikal islam på allvar inom vänstern. Och man känner en ärlig och äkta oro över vad dessa Sharialagsvurmande människor faktiskt kommer göra med landet och dess utveckling.

Oron växer sig dock väldigt långsamt.
Vänstern kan känna oro för Libyen eftersom att man där har att ta ställning till vilken väg landet ska gå nu när allt konkretiserats med ett inbördeskrig och FN:s ingripande.

I länder som Egypten eller Tunisien har man ännu inte behövt ta ställning på samma sätt eftersom att det i dom länderna inte är lika konkret eller tillspetsat. Där kan man vara luddigt positiv till ”folket” än så länge.

Men ändå, det finns en slags försiktighet nu för tiden. Man blundar inte för radikala krafter. Man spelar visserligen ner deras betydelse (som i exempelvis Egypten när det gäller Muslimska brödraskapet), men man är också noga med att stödja dom mest liberala och sekulära krafterna (eller dom mest västerländska krafterna om ni så vill).

Man stödjer kvinnornas kamp, man stödjer den moderna twitrande storstadsmänniskan och har en medvetenhet om att dennes lantliga släktingar faktiskt kan utgöra ett hot för regionens framtid.

Man blundar för farorna med ena ögat samtidigt som man faktiskt känner oro.

Men att det ens finns ett uns av oro är ett steg i rätt riktning.

För oron har inte alltid funnits där.
När jag i dag läser om händelserna kring Ship to Gaza så förundrades jag över blindheten.

När nästa båtkonvoj seglar i väg så är jag inte alls säker på att vurmandet kommer vara lika blint och enögt.

Jag tror att Gardell, Mankell och deras vänners totala blindhet kring resesällskap kommer ifrågasattas allt mer, även inom vänstern.
Det kommer inte längre vara socialt accepterat att sällskapa med islamister som sjunger sånger om att man ska döda judar.



Det är också ett tecken i tiden att en Socialdemokrat i dag kan skriva en debattartikel likt den Daniel Suhonen skrev i Aftonbladet om Vänsterns vänsterprassel med Islam:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article12640062.ab

Tillika är det svårt att tro att Nalin Pekgul skulle kunnat vara så hård i sina omdömen om Bilal Philips deltagande i helgens Islamofobi-konferens i Göteborg om det inte hade stått år 2011 i kalendern:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4455762

Och därmed kommer jag också fram till artikelns rubrik, nämligen mordet på vänsteraktivisten Vittorio Arrigon i Gaza.
I videon här nedan visas han upp av sina kidnappare.



Vittorio mördades den 15/4 av Tawhid and Jihad, en grupp bestående av Salafiter, bokstavstroende Sunnimuslimer som anser att ingen revision av Koranen får göras.
Wahabismen kan anses vara en form av Salafism.

Bilal Philips är för övrigt ocksp Salafit.

Och här någonstans sätts allt på sin spets.
Vittorio var troligtvis naiv och enögd, och hade han själv gissat sitt öde så hade han nog ha tippat på att han skulle mördas av Israeler snarare än av palestinier.

Några av hans vänner från International Solidarity movement (bland annat Ken O’Keefe) har även pekat på att Israel är det land som har något att vinna på mordet. Han har även fört fram anklagelsen att Mossad ligger bakom mordet.

Det är naturligtvis en naiv och inskränkt analys av O'Keefe (inte helt oväntad dock med tanke på den enögdhet O’keefe visade upp då han som ögonvittne till bordningen av Mavi Marmara i Ship to Gaza där han även misshandlades bedyrade att INGEN av passagerarna hade några vapen)...

Vittorio mördades som politisk motståndare till Salafismen och som ”vän” till Hamas. Hans pacifism och utländska namn dög alldeles utmärkt som motiv till att kidnappas. Kidnapparnas krav var att Hamas skulle släppa Tawhid and Jihads ledare Walid al-Maqdasi ur fångenskap.

Att Vittorio hade det arabiska ordet för ”motstånd” tatuerat på armen gjorde föga nytta. Han hängdes för sitt ”degenererade” inflytande på den palestinska befolkningen, och kidnapparna väntade inte ens tidsfristen ut innan han dödades.

Men vänsterns syn på terrorism är också skev från politiskt inkorrekt håll: JA, International Solidarity movement är naiva världsförbättrare som har en väldigt ensidig syn på Palestina-konflikten, men det innebär inte att det inom denna rörelse skulle saknas en distinktion mellan olika politiska grenar. Man är förvisso stödjande av det militära motståndet, men man är själva pacifister.

Man gillar inte tanken med självmordsbombare, men man är också dålig på att fördöma dessa. Man har förståelse för att det förekommer helt enkelt.
Ibland mer än förståelse tyvärr.

Men att måla upp det svart eller vitt låter sig inte göras. Vittorio var säkert uppriktig i sitt kall för det palestinska folket, och hans sympatier låg alldeles säkert mer hos ”dom” än hos något politiskt parti.

Men problemet med att stödja ett ”folk” är man då indirekt stödjer många grupper som inte borde ha stödet.
Och i Palestina finns det många grupper som inte borde ha stöd, och som inte borde betraktas som en del av folket om man agerar i solidaritet och socialism.

Framför allt så måste man kunna göra distinktionen mellan bonden som får se sin trädodling rivas av Israeliska nybyggen, och den man som går in i hos samma nybyggare och skär halsen av dennes barn.

Men jag hyser som sagt var hopp om vänstern. Och jag är övertygad om att den totalt blinda tron till ”folket” i en bred betydelse håller på att dö ut så smått.

Det känns ju också som att ett stöd till organisationer som TUFF förr om åren hade varit en självklarhet för diverse vänstergrupper i Sverige, men i dag så lyser dom med sin frånvaro, och detta även fast konferensen har ett så fint och antirasistiskt budskap som "Mot Islamofobi"…

I dag har den medvetna vänstern inget med det att göra, att vara med i TUFF:s konferens "Mot Islamofobi" lockar nog ungefär lika mycket som ett deltagande i SDU:s manifestation "Mot Svenskfientlighet".

Vill TUFF, Sveriges unga muslimer etc bjuda in radikala imamer som är hatiska mot homosexuella och judar fram över så kommer den breda vänstern svika dom. Det är jag helt övertygad om.

Jag tror också att vi kommer se förändringar i stödet till Palestina fram över.
När Vittorio dog så strömmade telegrammen in med fördömanden från allsköns håll. Det var Fatah, Hamas, PRC och Islamistiska jihad. Den ena fördömandet mer strängt än det andra.

När grupper, som nästan aldrig fördömer mord och attacker på västerlänningar så tydligt tar ställning som i detta fall så kan man faktiskt fråga sig om inte naiviteten har går över i dumhet?

Vissa fördömanden är inte eftersträvande att få.

Varför ska islamistiska krafter bry sig om någon ateistisk socialist som är för homovigslar och jämställdhet mellan könen?

Varför ska vänstern känna solidaritet med en väpnad kamp när den väpnade kampen i många fall närs av judehat och 2000-åriga oförrätter snarare än frihetstörst?

Vänstern kommer att tvingas välja sida även här, om inte annat så i fråga om ren överlevnad.

4 comments:

  1. Bra inlägg som vanligt..0)

    ReplyDelete
  2. Tack för att dela en så underbar artikel och jag ser fram emot attläsa din artikel blogg.
    konferens göteborg

    ReplyDelete
  3. Tack för att dela en så underbar artikel och jag ser fram emot attläsa din artikel blogg.
    konferens göteborg

    ReplyDelete