Till dom som dog tidigt

Jag tror att det var Kurt Cobains exempel som gjort att jag än i dag romantiserar personer som dött unga. Personer som dött för konsten.
Jag vet att tanken är löjlig, idiotisk. Och det fanns till och med en tid, i mina tidiga tonår när jag faktiskt trodde att jag själv skulle bli en av dom som aldrig fick uppleva sin trettioårsdag.
Att jag själv skulle bli del av någon löjlig ”Club 27”.

Den tanken var både tröstefull och depressiv: Melankolin är inte enkom ångestskapande utan kan faktiskt vara grupptillhörighetsskapande. Jag fick tillhöra en grupp av svartsynta. Vi som såg på världen så ful som den verkligen var.

Men Jag växte upp, och i dag vet jag bättre. Men samtidigt kan mitt intresse fortsatt väckas av människor som dött tidigt: Människor som tillhörde den yttersta eliten inom sina respektive smala fält. I den här texten tänkte jag presentera några av dessa människor.

Först ut, Alloura Jourdan Zion, en Voguedansare från New York.

Hur förklarar man Vogue? En dans utvecklad av svarta transor och bögar i USA, fylld med vådfulla dyk och hopp vars mål och mening är att knäcka sina danskombattanter.
Det gäller att äta upp sitt motstånd, att vara bättre och vildare än alla andra. Att vara den största divan.

Alloura var en av rörelsens verkliga pionjärer. Hon var förebild och ”mamma” åt Leiomy, Mercedes och många andra nutida Vogue-divor.

Jag vill inte påstå att rörelsen fick ett fantastiskt uppsving under Allouras levnad, för rörelsen är fortsatt smal: men Alloura Jourdan Zion förkroppsligade vildheten bättre än någon annan. Hon åt upp divor på catwalken till höger och vänster.

Men vildheten fanns även på det personliga planet, och Alloura var drogmissbrukare. Sprutnarkoman. Hon dog år 2009 av lunginflation, en sjukdom som i sig är relativt ofarlig, men som leder till stora komplikationer när man som Alloura var HIV-positiv.



En annan form av tävling är battlerappen. Även det en väldigt smal och amerikansk företeelse. Freestylebattles har varit en del av hiphopen sedan dess tidiga dagar, men det var först i och med Eminem-hypen som denna undergenre fick sitt verkliga genomslag i dom bredare folklagren.

Plötsligt skulle alla battla, och inte bara svarta.
I dag har battlen utvecklats till att nästan bara innehålla pre-writtens (färdigskrivna texter), man försöker inte ens freestyla längre, utan texterna skrivs oftast med någon veckas förberedelse.

När Eydea battlade så var färdigskrivet material otänkbart. Man vann respekt genom att komma på rader där och då.

I den här videon visar han vad freestyle verkligen innebär: att på en sekund kunna omvandla yttre händelser till ord.



Sage Francis, en annan battle-legendar beskrev nog Eyedea allra bäst: "It probably wouldn’t even be a footnote in whatever bullshit books get written about hip-hop, but Eyedea absolutely mastered a format that required an incredible amount of skill and nerve, setting the bar so high that only a select few emcees were able to reach it."

Likväl som Alloura så var det drogerna som tog Eyedeas liv.
En överdos av opiater, 28 år gammal. Man säger att överdosen var oaviktlig, en olyckshändelse, men Eyedea hade åldrats enormt på bara ett år. Han såg fruktansvärt sjuklig och svag ut den sista tiden.

När vi är inne på droger och amerikansk kultur så måste jag även nämna JC Bailey, en amerikansk wrestlare som dog år 2010, 27 år gammal. Jag tänker inte länka till någon av hans wrestlingmatcher, för även om JAG kan uppskatta garbage-wrestling med taggtråd, lysrör och livsfarliga stunts så vill jag undvara er från det skräpet.

Metadon, smärtstillande och upprepade slag mot huvudet satte sina spår, och JC som i början av sin karriär ansågs vara något av en pretty boy, blev mer och mer sliten ju längre tiden gick.



Den deprimerade sanningen, om honom, lik väl som om dom övriga nämnda här i tråden är att mycket i den amerikanska underground kulturen är destruktiv.

JC hade landat på huvudet fler gånger än han kunde minnas och dog i sviterna av en hjärnskakning. Dom sista dagarna klagade han på att armarna domnade bort.

Inför en publik på kanske trettio pers i snitt gick han upp varje kväll och riskerade sitt liv.
Det fanns inte en tanke på att sluta eller ge upp.

Den här texten är dedikerad till dom som kastade sig baklänges med våldsam kraft.
Som var bäst inom sina respektive fält, och som inte tog emot med händerna när dom föll.

När dom radas upp så här så förstår jag att det framstår som rubbat och sorgligt. Det borde inte romantiseras eller hyllas. Men samtidigt, det finns en del inom mig som inte kan låta bli, som fortsatt tycker att martyrskapet och självuppoffringen kan vara ganska melankoliskt vacker trots allt.