Saturday, July 25, 2009

Per Gahrton försvunnen i Tbilisi

Jag kände bara att jag var tvungen att återge den surrealistiska nyheten. Den ryska polisen letar efter honom med ljus och lykta. Mycket tyder på att han har varit på flaskan igen.

Friday, July 24, 2009

Pallywood

Pallywood är en ironisk titel som tilldelats den inhemska nyhetsindustrin i Palestina. Om det finns ett ämne som jag väntat in i det längsta att skriva om så är det just Pallywood. Faktum är att jag redan i den första posten på den här bloggen berörde ämnet utan att gå närmare in på några detaljer.

Det är allmänt känt att närvaron av kameramän i Palestina fungerar som en magnet för stenkastande ungdomar. Länge var det så man skapade nyheter som reporter: man filmade några ungdomar som kastade sten mot Israeliska soldater och snart hade närvaron resulterat i att dom stenkastade ungdomarna hade ökat i antal lavinartat.

Pallywood är dock något värre, något grövre.
Det är ren propaganda: Regisserade scener med statister där vissa spelar offer, och andra spelar hjältar.

Det vore rent felaktigt att lägga upp några videor om Pallywood utan att kommentera det hela: Utan att lägga till en varningstext om ni så vill.
Att göra en rättvis bedömning av fenomenets omfattning är nämligen fullständigt omöjligt. Jag tänker inte ens göra ett försök.

Jag är dock säker på att det finns en del sanning bakom anklagelserna (det finns för många indicier som tyder på det), men samtidigt så är jag fullt medveten om att dom som klipper ihop videor för att bevisa Pallywoods existens också har en agenda. Så alltså, det här är vinklat. Självklart är det vinklat. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg: vi har alla en agenda.

Det är dock inte hundra procent vinklat och därför måste det här återges ÄVEN om det är en spark rakt i magen på medmänskligheten. Det är en fruktansvärd anklagelse förstår ni, en anklagelse så hemsk att den nästan får mig att vilja gråta.
Om det finns något som får mig att misströsta på den medfödda godheten hos ALLA människor så är det Pallywod.

Pallywood är ett fenomen likt hedersmord som verkligen bara kan föda hat. Egentligen kan ingenting bra födas av att inse att vissa människor tänker på ett sätt som är så väsensskilt från ditt och mitt.




Thursday, July 23, 2009

Humor ska inte skämtas bort

DN driver sedan en tid tillbaka en helt obegriplig humorblogg med namnet "Baske mig!". Jag tänker inte länka till bloggen för den är verkligen så usel att den kan vara skadlig för din hälsa.

Bakom bloggen står Magnus Carlsson. Ni minns honom kanske? Han var rolig en gång i tiden, alternativt hade vett att omge sig med människor som var det.

Från början var det han gjorde hysteriskt kul.
Han gjorde animerade kortfilmer back in the days med den surrealistiska karaktären Lennart (en passning till Daleus?).
Sedan följde succéer med bland annat det delvis barnförbjudna barnprogrammet Robin, De tre vännerna och Jerry samt en animerade version av tjejtjusaren Sune.

När han var på toppen av sin karriär så gjorde han en musikvideo till gruppen Radiohead. Magnus var det hippaste sedan flanellskjortan.

Istället för att luta sig tillbaka och låta underbetalda asiater producera filmer som han lånade sitt namn till så bestämde sig Magnus för att ge sig in i serietecknaryrket...

Han och den där okända och tråkiga killen från radioprogrammet "Clownen luktar bensin" skapade serien "DJ Steffo" tillsammans.
Den gick ett tag i Metro och det var väl tänkt att den skulle fungera som en ersättare till Martin Kellermans "Rocky".

Jag minns hur stort redaktionen slog upp det hela i tidningen när serien introducerades. Dom var mäkta stolta över att ha kontrakterat en sådan megastar.

SEDAN BRAKADE HELVETET LOSS!

Serien som dom skapade är i särklass den sämsta strippserien NÅGONSIN (möjligtvis med undantag av Laban).
Serien handlade om INGENTING.
Nu menar jag inte "ingenting" som i "Seinfeld-Ingenting", jag menar verkligen INGENTING.

Och så nu då, efter år av tystnad: en blogg som är så dålig att den borde komma med varningstext.

SKÄMMES!

Wednesday, July 22, 2009

Om jag skulle träffa Alex Schulman så skulle jag säga "eeehh"

Hej!

Jag ville bara påminna världen om det största missförståndet genom alla tider: att Alex Schulman skulle vara en talanglös klåpare.
Det finns alltså människor som på allvar tror att Alex Schulman är en mobbarpajas som inte kan uttrycka sig i ord?

Har dom månne blandad ihop Alex med hans talanglöse broder, knullsmurfen Calle Schulman?

Hur det än är med den saken så är det fullkomligt obegripligt.

Ingen skriver så träffsäkert om vardagsbekymmer och obekväma situationer.
Ingen skriver lika bra, lätt och ledigt.

Skriver Alex Schulman bättre än ”Inget val”?
TVEKLÖST!

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article5530181.ab

"Det är löss i vecken på den röda fanan"

Ibland slås man av hur hundra år gamla citat kan stämma så bra in på nuet.
1905 så gjorde Lundaprofessorn Bengt Lindforss ett utspel i tidningen Arbetet där han menade på att man måste göra rent hus med dom dynamit- och småmordanarkister som hotade det Socialdemokratiska partiet.
Lindforss skrev vidare att det inte fanns någon anledning att tolerera löss i kläderna, än mindre i vecken på den röda fanan.

Varför accepterar dagens vänster löss i sin egen fana?
Varför är inte ställningstagande mot ickedemokratiska grupperingar lika självklart som kampen för Solidaritet och jämställdhet?

Är det för att man tror på någon slags terrorbalans?
Att man genom våld skulle skydda ens egna demonstrationer från att attackeras?
Om man tror på det så kan man lika gärna tro på tomten.
Våld föder våld.
I alla lägen föder våld våld.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3238729.svd

Tuesday, July 21, 2009

En påminnelse om hur livet verkligen är

Jag höll avståndet till en gammal arbetskollega på tågstationen i dag. –Orkade helt enkelt inte med att ha den där ytliga ”hej-hur-mår-du-nu-diskussionen” med en människa som jag vet är så nere på botten som man bara kan komma.

Senast jag såg henne var i ett parkeringsgarage. Hon frustade obsceniteter och grät, packad och påverkad av gud vet vad.

Idag trippade hon fram på tå, nästan snubblade över sina egna hälar.
Det såg tragikomiskt ut.
Hon såg i alla fall ut att vara i bättre form än sist men hennes ansikte förmedlade fortfarande sorgen.

Det spelade ingen roll att ansiktet var lika runt och blossigt som aldrig förr, att det röda håret var uppsatt i en ”pigg” tofs, det skadade lyste ändå igenom.
Man såg det så tydligt, ständigt närvarande: Sorgen över att ha misslyckats med allt hon tagit sig till i livet.

När hon lämnade vår skit-arbetsplats så var det med en optimistisk glöd i ögonen.
Det fanns fortfarande någon slags hopp där trots att hon var femtio år fyllda.
Hon hade kommit in på en deltidsutbildning som sjuksköterska.
Egentligen var hon för gammal för utbildningen men hon togs in på nåder. Arbetsförmedlingen hade avrått henne, tyckte att det var bättre att hon som tidigare hankade sig fram på olika städvikariat och stämplade upp resten.

Hon sket i Arbetsförmedlingens direktiv och blev därmed strandsatt utan ersättning. Hon slet som en galning för att klara proverna och dom obetalade praktiktjänstgöringarna.

Det sket sig naturligtvis…
Alkoholen?
Jo, den spelade säkert in men det stora problemet var att utbildningen var fyra timmar mitt på dagen. Den gav bara halv ersättning från CSN och det var svårt att hitta ett jobb som kunde pusslas samman med utbildningen.

Pengarna räckte till slut inte.
Varken till mat, hyra eller alkohol.

Hon fick ge upp helt enkelt.
Valde gatan framför skammen att för tusende gången ställa sig med mössan i handen och tigga allmosor.

Någon gång brister det, inte sant!?
Någon gång säger hjärnan och kroppen stopp!

…Så jag lät bli att gå fram…

Det var åt mig som obsceniteterna hade riktats den där dagen i parkeringshuset.
Hon hade i och för sig inte sett mig, bara konturerna av mig bakom dom tonade glasrutorna i bilen.
En brackabil i hennes ögon naturligtvis.

Jag förtjänade ropen eftersom att jag inte brydde mig tillräcklig mycket för att öppna bildörren och kliva ut.

Jag hade ingen nytta gjort genom att fråga hur hon har det idag, för jag vet att det bara skulle påminna henne om hur livet verkligen är.

Monday, July 20, 2009

Ett mord som symboliserar vad?

Det vore förmätet av mig att säga att jag saknar ”agenda” i det jag skriver.
Det vore förmätet av NÅGON politisk bloggare att påstå att dom för fram helt opartiska sanningar. Men samtidigt så jobbar jag verkligen på att vara sanningsenlig. Jag försöker föra en dialog med mig själv i texterna där jag låter läsarna få ta del av min tankebana. Ibland har jag fel, men jag ber alltid om ursäkt och kompletterar med nya uppgifter om så är fallet.

Men självklart, ämnesvalen anpassas efter min agenda.
Jag skriver om saker som kan bevisa en poäng. Jag är inte annorlunda där än någon annan.

Jag tänker på Marwa Sherbini. Hon och det barn hon bar på höggs ihjäl med 18 knivhugg i Dresden för ett tag sedan.
Jag tänker på hur ett mord kan bedömas olika beroende på vad man har för agenda.

I Egypten och andra delar av den muslimska världen så har mordet väckt starka protester. Tusentals människor har gått ut på gator och torg och skrikit ut sin ilska.
Där är analysen ganska så klar:
Marwa mördades pga en inneboende rasism som finns i Tyskland (kanske i hela västvärlden) gentemot muslimer.
Hon mördades i rättssalen av en tysk man som stod anklagad för hets mot folkgrupp sedan han kallat Marwa för terrorist.
Mordet var en symbolhandling: mot kvinnor i slöja, mot Islam.
Marwas man som blev skjuten i benet av en vakt i rättegångssalen när han försökte undsätta sin fru från knivmannens attacker blev också ett offer för denna rasism.

En annan analys, som ligger närmare min egen, skulle göra gällande att Marwa mördades av en psykiskt sjuk rysk immigrant (vilket kanske, eller kanske inte spelade någon roll i sammanhanget?).
I den analysen skulle man kunna inkludera så vida förklaringsmodeller som ryssars inställning till muslimer, den havererade psykvården, den kollapsade invandringspolitiken i Europa, polisers statistiska och empiriska erfarenhet av muslimska män som den aggressiva parten i liknande situationer (och det felaktiga beslut som fattades på mindre än en sekund med denna kunskap som bas).

Har jag lämnat det tillräckligt öppet nu?
Nu ser ni dom två huvudlinjerna.
Jag har fört fram min poäng utan att ha skrivit någon på näsan.

Ibland färdas nyheten långsamt

Häromdagen var det någon idiot som spred ryktet att Organism 12 från hiphopkollektivet MBMA hade avlidit. Det var naturligtvis gallimatias (som tur var) men det fick mig att fundera på vilka artisters död som skulle göra mig uppriktigt sorgsen?

Jag kom fram till att det var svårt att bedöma i förväg hur jag skulle reagera.
Att det var svårt att peka ut någon speciell framför någon annan.

Nu fick jag dock se på youtube att en av mina favoritartister faktiskt har dött...
Jag är sent ute med den här nyheten. Det är inte ens värt att kalla det en nyhet längre; men den, för den stora massan helt okände artisten Jeff Hanson har dött.

Att påstå att mediastormen inte riktigt har nått upp till Michael Jacksons nivåer är väl inte en överdrift... men att folk skiter så fullständigt i en artist med så mycket hjärta och själ är faktiskt beklämmande.

Om det hade funnits någon rättvisa i den här världen så skulle Jeff med sin vemodig, melodiska vispop varit ett namn lika aktat som Simon & Garfunkel eller Bob Dylan.
Korrektion: hade världen varit rättvis så hade Jeff varit mångfaldigt mer aktad.

Tyvärr ser inte verkligheten ut så.
Det är knappt så att genier ens lyfts upp efter sin död nu för tiden.
Vissa artister är födda i fel epok helt enkelt...

Hade Jeff släppt sina skivor i början av 90-talet så hade folk hyllat honom. Småflickor hade stått längst fram på hans konserter med rödgråtna ögon och skanderat sin kärlek till honom.

Jeffs död är helt enkelt förjävlig. Han var en av dom största talanger på singer songwriter-himlen, en värdig efterträdare till Elliot Smith.
Den sorgsna falsettsången var spröd, nästan kvinnlig, och det kändes som om tårarna alltid var nära.

Jeff avled av en fallolycka i sitt hem den 5:e juni i år, 31 år gammal.

Sunday, July 19, 2009

Bill O´Reilly-special

Jag gillar den amerikanska TV-kanalen Fox. Den förhatliga, den ”hemska”.
Jag tror många i Sverige har fått en felaktig uppfattning om kanalen. Dom tror att den är farlig. I själva verket så är det HUMOR på hög nivå.
Dessutom är det en humor som är viktig och på riktigt.
Det som sägs på Fox är nämligen saker som en väldigt stor del av den amerikanska befolkningen tycker.

Det är jättemånga amerikaner som oironiskt sätter på sig truckerkepsen och med sydstatarflagga på bilen deklarerar att dom älskar BBQ, kyrkan, dune bugs och dödsstraff.
Det vore hemskt om dessa människor, en stor del av befolkningen, inte fick göra sin röst hörd. -För mig är det en demokratifråga.

Som i Sverige. Här har vi i stort sett bara motsvarigheten till Democracy now och Young turks när det gäller nyheter i TV-mediet (med undantag av Axess och TV8). Vänsterliberala, ”snälla” program med humana värderingar.

Varför har inte konservativa rätt att få sin röst hörda i det här landet?
Man behöver inte åka långt från storstaden för att inse att moral och etik faktiskt är viktiga frågor. Det är inte konstigt att dessa människor känner sig överkörda av Stockholmspolitiker. Jag håller med dom även fast jag själv inte delar den åsikten.

Den enda konservativa röst på SVT som jag kan minnas är Sivert Öholm. Lite kristen moralpredikan sådär för oss andra att skratta åt. ”Gud som haver barnen kär, se till den som liten är och går på rockkonsert” –Minns ni den?
Att nå upp till Fox-nivån är dock omöjligt i vårat land. Att se idioter som Bill O´Reilly, Hannity, Colmes och Glenn Beck förnedras av sina gäster fungerar dock hyfsat som substitut.


Bill O´Reilly blir förbannad på en TV-prompter:



Bill O´Reilly och Joan Walsh talar om den mördade abortläkaren Dr Tiller:


Bill O´Reilly diskuterar drogliberalism med två tonåringar och blir ägd:

Friday, July 17, 2009

Sönderslagna gitarrer och trasiga porrskådisar.

Post nr 203 av 365

Jag har bloggat i ett halvår nu. Ett halvår kvar tills jag lägger ner det här. Eller… Näe, jag kommer nog sakna skiten för mycket, men jag har ett projekt som jag vill få gjort: ett hemligt projekt likt detta, ett ettårsprojekt.
Jag hittar mycket inspiration hos konstnären Tehching Hsieh. Han har gjort följande ettårsprojekt:

1978-1979 Detta år bodde Tehching i en låda utan någon mänsklig kontakt förutom en gång per dag då en vän levererade mat och hämtade hans avföring.

1980-1981 Detta år tryckte Tehching på en stämpelklocka en gång per timme (varje dag dygnet runt). När han tryckte på stämpelklockan så togs ett foto av honom. Fotona resulterade i en sex minuter lång kortfilm.

1981-1982 Detta år levde Tehching utomhus. Han befann sig aldrig inomhus eller ens under ett tak under detta år.

1983-1984 Detta år var Tehching fastbunden med den kvinnliga konstnärskollegan Montano i ett 2,5 meter långt rep. Dom befann sig i samma rum under hela året men rörde aldrig varandra.

1985-1986 Ett år utan konst. Under detta år lät Tehching bli att skapa eller prata konst.

1986-1999 Tretton år av skapande. Under denna period skapade Tehching konst som han inte visade upp. Projektet avslutades med att han avlade en rapport skriven med utklippta tidningsbokstäver på ett enkelt A4-papper: “I kept myself alive. I passed the December 31st, 1999.”

Jag vet inte varför det självuppoffrande är så inspirerande för mig? Varför jag fascineras av folk som skadar sig, som uppriktigt sårar sig själva i själen med taggtråd från topprepen? Jag vet inte varför kvinnan med tårar i ögonen från Himmelska fridens torg lever sig kvar? Eller varför poeter med droger i blodet känns så starkt äkta?

Ett år av Inget val. Jag räknar ner tiden. Allt finns här inne (knackar mig mot pannan) planerat in i minsta detalj.

Dagens Youtube-klassiker (Lilla Saltsjöavtalet)

Sverigedemokraterna och medierna


Susanna Popova: Om vi knyter... Thomas, du och jag var båda två på, i slutet av 80-talet, på en konferens för journalister där man på allvar diskuterade om det var dags att ta av locket för rapporteringen om brottsligheten bland invandrare eller om locket skulle ligga på.

Thomas Gür: Mm, mm, mm.

Susanna Popova: Det är ju en annan del...

Thomas Gür: Min uppfattning var väl att på den konferensen var det bara du och jag som ansåg att man ska ta av locket medan alla andra ansåg att det var jättefarligt att... lyfta av det här.

Susanna Popova: Det är mitt minne också.

Tuesday, July 14, 2009

Dårfinkar och näthatare går Bananas!*"

Dagens tema är yttrandefrihet.
Den öppna debatten och yttrandefriheten, jag landar alltid i det på något sätt.
Egentligen hade jag tänkt dela upp den här texten i två inlägg, ett som handlar om Näthat och ett som handlar om filmen Bananas!* men sedan kom jag på att ämnena har en del gemensamma beröringspunkter så jag beslöt att slå ihop dom till en.

Det har varit en del skriverier dom senaste dagarna om Carolina Gynnings blogg och hatkampanjen mot henne. Det hela slutade med att Carolina publicerade IP-adresser på sina antagonister, och nu är hon i sin tur polisanmäld.

Jag vet inte hur det är att vara storbloggare, att ha en blogg med tusentals besökare varje dag (till skillnad från min som knappt når upp till tusen på en månad) men jag vet vart jag själv sätter gränsen när det gäller kommentarer.
Spam och publicering av personuppgifter: Det är väl där jag drar gränsen.
Det skulle krävas något VÄLDIGT extremt för att jag skulle censurera någons åsikt.
Hitintills har jag inte tagit bort en enda kommentar från min blogg.
Jag har svårt att tro att jag skulle tvingas till det i framtiden.

Jag skulle aldrig bryta mot mina egna regler och publicera namn, telefonnummer, IP-adresser etc på mina meningsmotståndare.
Om någon tycker att jag är en idiot så får dom väl tycka och skriva det då.
Jag tänker ändå välja dialogen.
I alla lägen kommer jag välja dialogen.

När jag själv skrivit kommentarer på andras bloggar så märker jag ibland till min förvåning att mina kommentarer har raderats, eller att originalinlägget helt sonika har tagits bort eftersom att bloggaren tyckt att debatten blivit ”för het”.

Hur kan en debatt bli för het?
Jag skulle älska om dom inlägg jag skriver skulle väcka en het debatt.
Det är väl därför man skriver bloggar?

Men jag kanske har missförstått det där? Kanske driver man en blogg för att publicera bilder på sig själv där man sitter på sommardäcket och avnjuter ett glas vitt vin?
Kanske skriver man för att få kommentarer om ens egen förträfflighet?
För att få beröm över ens gulliga outfit, ens svåra innerstadspoesi, eller förmågan att klistra in inbäddade länkar från Youtube…

Jag är hellre genuint hatad än överöst med förfalskat smicker.

Och sedan till bananerna då.

Den svenska dokumentärfilmaren Fredrik Gertten har gjort en film som heter Bananas!*”.
Den handlar om advokaten Juan Dominguez och dennes engagemang för arbetare på bananplantagen i Nicaragua.

Bakgrunden till filmen är att bananjätten Dole använde sig av bekämpningsmedlet DBCP som förbjöds i USA på 70-talet men som fortsatte användas i bland annat Nicaragua trots avrådan från tillverkaren av medlet själva.
Stämningen mot Dole gäller att arbetare på plantagen i Nicaragua säger sig ha blivit sterila av ämnet.

Till en början fick arbetarna rätt i sin sak. Dom skulle få ett skadestånd på över 600 miljoner dollar utbetalat till sig. Men det kom inga pengar, Dole vägrade betala.

Några av arbetarna gjorde då en ny stämning, denna gång i USA.

Det är denna andra stämning som filmen dokumenterar.
I filmen vinner arbetarna målet och 3,2 miljoner dollar.

Allt hade kunnat vara frid och fröjd där.
Men efter rättegången, och EFTER filminspelningen så ogiltigförklarade domaren i Los Angeles BÄGGE målen mot Dole pga bedrägeri och utpressning från Juan Dominguez och arbetarna.

Det är kanske inte så förvånade egentligen. Som fattig arbetare kan stämningar vara ett sätt att fly fattigdomen.
Jag har svårt att anklaga någon som lever i total fattigdom som ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN kan se ljuset i tunneln framför sig.

Och jag antar att någon form av rättvisa ändå hade skipats om dom hade fått sina pengar eftersom att Dole trots avrådan (och trots att man visste att medlet skapar sterilitet fortsatte med användandet av medlet).

Det är heller ingen vild gissning att bananplantagearbetarna hos Dole än idag är totalt rumpknullade när det gäller löner och säkerhet.
Det är nog inte direkt som att Dole bjuder på avec till kaffet…

Av förståliga skäl finns inte detta efterspel med i filmen men det ledde till att Dole nu vill stoppa filmen. Man kan förstås förstå Doles poäng med att filmen borde ha klippts om när där dom nya uppgifterna inkom men det är trots allt inte Doles uppdrag att leka filmredigerare.

Dole har stämt Fredrik Gertten, dom har kontaktat svenska ambassaden, dom har hotat att stämma filmfestivalen i Los Angeles etc. Filmfestivalens ledningen vek sig mot hoten och beslöt att ta bort Bananas!*” från dom tävlande bidragen.

Filmen visades dock, men man var tvungen att läsa en lång Disclaimer HÖGT i visningssalen innan projektorn drogs igång.

Att filmen är vinklad till arbetarnas fördel lär inte vara en vild gissning.
Det är också föga förvånande att Fredrik Gertten valde att inte klippa om filmen (på eget bevåg bör tilläggas) när dom nya uppgifterna tillkom.

Det skulle ju naturligtvis ha förstöra hans poäng.

Men samtidigt är Doles efterspel också något som borde editeras in i sådana fall. För det visar ju på att det är så här som storföretagen löser sina konflikter i USA: dom stämmer skiten ur sina meningsmotståndare. Tvingar folk till lydnad och tystnad genom hot med vite.

För det är faktiskt så: Yttrandefriheten får ALDRIG vara selektivt.
Att vinkla en historia är inte bara en rättighet för MIG utan även för DIG.

Michael Moore har rätt att göra en propagandistisk film med sanningen som första offret, och Michael Wilson har rätt att göra filmen ”Michael Moore hates America” på samma premisser.

Det är det som är yttrandefrihet.
Det är därför jag kan försvara en film som jag ännu inte har sett.

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/bananjatte-stammer-svensk-filmare-1.908241
http://www.aftonbladet.se/kultur/article5508829.ab

Monday, July 13, 2009

Religiös ritualslakt

Jag är verkligen inte blödig av mig, men skäktning är ungefär det vidrigaste som finns. Att det ens får säljas halal- och kosherkött i svenska butiker är en skam. Bland lobbyister så arbetas det stenhårt för att religiös ritualslakt ska tillåtas i samtliga EU-länder som en del av religionsfriheten.

Nu senast röstades förslaget ner, men rösterna blir mer och mer krävande för varje år. Varför i helvete har svenska politiker som Juan Fonseca och Lars Leijonborg (för att nämna dom två mest namnkunniga) lämnat in motioner i Riksdagen om att detta barbari ska tillåtas i Sverige?

Hultsfredsfestivalen mår inget vidare

Det går dåligt för Hultsfredsfestivalen.
Förlust i år med.
Jag är föga förvånad.
Trodde verkligen arrangörerna att det skulle duga att headlina festivalen med artister som kändes mossiga redan 1999?

Jag menar, när jag som är trettio plus tycker att artister som Sahara hotnights, Petter, Madness, Thåström och Ice Cube är förlegade så är det ju ingenting mot vad artonåringar lär tycka…

Jag lyfter ofta fram 90-talet som mitt favoritdecennium när det gäller musik, och det finns fortfarande artister från den tiden som håller fanan i topp. Tyvärr befann sig ingen av dom på Hultsfredsfestivalen i år…

När stadsfester lockar mångfalt intressantare och relevantare artister än Hultsfred så är det nog dags för dom bokningsansvariga att tänka om.
Dom borde ta sig en låång funderare på vad dom vill uppnå med festivalen?
Ska festivalen fortsatt fungera som någon slags begravningsplats för elefanter, eller ska man lyfta fram det som är nytt och intressant?

Jag vet inte om ”funderaren” kommer ge något resultat dock då ledningen tycks sakna något som är väldigt viktigt i detta sammanhang: Musiksmak.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article5502476.ab

Vad är dealen med små tunna blondiner och kamphundar?

På 90-talet när kamphundarna började få sitt genomslag i Sverige (rätta mig inte, jag vet att det inte finns något som heter ”kamphundar”) så var ägarna alltid biffiga invandrare alternativt svennebananer med tribaltatueringar och rakade skallar.
Nu för tiden har dessa män nästan helt ersatts av små tunna blondinbrudar.
Det verkar vara det som gäller för tjejer. Antingen en handväskehund alá Paris Hilton, eller ett bebisätande monster: Aldrig några mellanting…
När man går förbi en sån där brud så gör hunden utfall nästan jämt, och man är aldrig riktigt säker på om tjejens obefintliga armstyrka kommer lyckas hålla ordning på besten.

Jag föredrog faktiskt när ägarna var starka kriminella män. På den tiden visste jag att om jag inte retade ägaren så skulle hunden låta mig vara ifred.
Med blondinägarna är det annorlunda. Man kan aldrig så noga veta om hunden kommer slita sig och bita av ansiktet på en...

Allt på ett kort

















Hemma hos Michael Jackson. Avdelning: "Mysig stämning"






















Ken i stödkrage. Avdelning: "Life´s a bitch"
















Palestinademonstration. Avdelning: "Pappaledig?"

Friday, July 10, 2009

Hörrö Jerzy, vet du inte att det är fult att ljuga?

Om Jerzy Sarnecki hade varit medlem på ett Internetforum så hade det inte dröjt länge innan han hade fått epitetet ”troll”.

I Svenska dagbladet vill han låta göra gällande att den ökade ungdomsbrottsligheten beror på 90-talets babyboom.

Det må så vara till viss del. Antalet födda påverkar naturligtvis antalet kriminella, men sedan fortsätter Jerzy resonemanget genom att jämföra med babyboomen som skedde på 40-talet:
”Dom hörde till den allra mest besvärliga generationen i historien. Det var en generation som var väldigt brottsbelastad”.

Ridå.

Hörrö Jerzy, nu får du väl ändå kamma dig?
Du har i åratal förklarat den statistiska ökningen av våldsbrott med att benägenheten att anmäla brott har ökat.

JO, för i en värld där en åklagare får sitt hus sprängt. Där vittnen mordhotas. Där förövarens polare sitter i rättssalen, drar fingret under hakan och hånskrattar mot vittnen, så är det ju sjäääälvklart att anmälningsgraden har ökat…

Jag tror dom flesta skriver under på Michael Moores tes om att vi moderna människor i mångt och mycket bär med oss en obefogad rädsla om vår omvärld.
Att vi genom medias rubriker tror att världen är värre än den verkligen är.

Det är en ond cirkel som gör oss mer och mer instängda och paniska.

Jag tror också att dom flesta skriver under på tesen att polisen saknar resurser och kompetens för att lösa dom brott som man anmäler.

Varför skulle man med den inställningen anmäla ett brott? Jag skulle då inte göra det…
Att folk skulle anmäla brott i högre utsträckning IDAG än på 70-talet följer ingen logisk kurva.

Angående 40-talisterna så slås man ju VERKLIGEN av hur hårt det var på den tiden.
När jag läser gamla nyhetsartiklar om 40-talisternas framfart på 50, 60 och 70-talet så blir jag ju rent mörkrädd.
Mina NÄR VAR HUR-böcker från dom åren är verkligen sprängfyllda med överfallsvåltäkter, gruppvåldtäkter, mord, k-pistbeskjutningar av polishus, misshandlar där man var femtio mot två, mord på unga tjejer, pedofilringar och tunga droger.
Sven, Nils, Gunnar, Åke och deras polare var verkligen THUG TO THE BONE back in the days.

Om Jerzy hade varit medlem i ett Internetforum och inte professor på Stockholms Universitet så hade han varit bannad för länge sedan.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3185431.svd

Thursday, July 9, 2009

Pharoahe Monch - Gun Draws



I en lägenhet i New York inte alls olik min, med gardinerna neddragna sitter Pharoahe Monch livrädd för allt som sker där utanför. Han har svårt att andas. Den svårartade astman gör hans flow stötigt och komplext. Han blir sjuk av världen utanför. Det är konstigt egentligen hur tydligt man kan se världen genom en källarglugg.

I låten tar Pharoahe Monch skepnad av den förlupna kulan.
Kulan går genom ben och märg, förvandlar hjärnsubstansen till gröt.
Gun draws är den sannaste låt som någonsin skrivits.

Faktoider

Boken Faktoider (med underrubriken ”Försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar) av Peter Olausson är en av dom mest intressanta böcker som jag någonsin läst. Den avhandlar lögner som av någon anledning har framställts som sanningar. Man överraskas av hur myterna kunnat spridas och hur envist dom bitit sig fast i ens undermedvetna. Faktoiderna finns samlade på internetsidan www.faktoider.nu . Läs där och förundras.

Wednesday, July 8, 2009

Kvinnor lika roliga som män?

I Aftonbladet framför Elin Grelsson från tidsskriften BANG den gamla klyschan att kvinnor är minst lika roliga som män, men att dom inte får chansen att synas.

Men är det verkligen så?
Finns det ens en ambition hos kvinnor att vara roliga?
Varför skulle det i sådana fall finnas?
Jag menar, kvinnor premieras ju ALDRIG när dom är roliga: det ses väl snarare som någon slags lyte? (Själv skulle jag gå ner i spagat av glädje om jag stötte på en tjej att dela Amy Sedaris och Wanda Sykes-citat med).

Om jag tittar på min egen bekantskapskrets, eller bland mina arbetskamrater så har jag aldrig stött på en kvinna som satt humorn i första rummet, som verkligen strävat efter att vara rolig.
Det är inte så att skrattet saknas. Kvinnor skrattar lika mycket som män, men ambitionen att vara rolig HELA JÄVLA TIDEN saknas.

Enligt mig är humorn ett slags försvar för nördar (och vilket kön dominerar den kategorin tror ni?). Det är ett försvar för oss som inte vågar vara allvarliga.

Att brinna för humorn så hårt som många män gör är i stort sett en sjukdom.
Det är inte alls olikt andra saker som män tävlar i (att veta namnet på alla bilmodeller som någonsin byggts, att kunna namnet på varje spelare i Premier League, eller att kunna namnet på alla presidenter i Afrikas historia).
Det är väldigt sällan som kvinnor brinner för så ovidkommande saker (och det ska dom vara jävligt tacksamma över).

För mig är humor viktigt. Dödsviktigt.
Jag ser det som en absolut vetenskap.
Det finns några få människor som jag känner som delar den passionen, som kan sitta och titta på Sarah Silverman-videos på youtube, ibland 2-3 timmar om dagen.
Jag känner inte till någon kvinna som tittar på Sarah Silverman-videos 2-3 timmar om dagen.

Därmed inte sagt att det inte skulle existera. Det gör det naturligtvis. Men det är extrema undantag.
Männen är troligtvis hundrafalt fler när det gäller den här åkomman.
JA, jag vet att det kanske är en överdrift, men det är nog ändå inte så långt ifrån sanningen.

Var observant nästa gång ni befinner er på en hemmafest. Kolla hur könet styr samtalsämnet. Vilka är det som sitter och diskuterar vad som har hänt sedan senast man träffades, och vilka är det som står vid datorn och spelar Lisa Lampanelli-videor för varandra?

Jag har ofta haft timmeslånga diskussioner med killkompisar om ingenting. Blajj. Flams. Trams; Urspårade tankekedjor om naturistdvärgar som piskar varandra med schampo, och Nöjesfält med mjukosttema. Seriösa ansiktsdrag som inte med en min visar att det man diskuterar saknar värde.
Efteråt har man inte lärt sig någonting om varandra.
Man har bara övat. Övat. Övat. Övat.

Med tjejer är det annorlunda. Att ha den diskussionen med en tjej är helt jävla uteslutet. OM man ens drar ett skämt som inte följer format 1A så får man ett garv och kommentaren ”vad får du allt ifrån, du har så mycket fantasi?”.
Att få hjälp med att spinna vidare är uteslutet, för tjejer har aldrig övat på det där.
Har aldrig behövt öva på det. Skulle framställa sig själva som helt kufiska om dom gjorde det.

Hon skulle ge mig lika lite hjälp som jag kan erbjuda henne om hon säger att hon har haft en tung höst sedan hennes pojkvän stack. ”mmm, vad tråkigt, men glöm honom, han är inte värd det”…

Om jag trots allt får för mig att visa en rolig bild av Sara Granér eller Nina Hemingsson för en tjej så bemöts jag utan undantag av ett stelt leende som förmedlar ”Snälla gode gud gör så att den här killen tar bort den här obegripliga bilden från min åsyn”.

I motsatt läge, med en manlig åskådare/åhörare så skulle ögon och öron spetsas. Alltid ivrig att lära sig mer om humorns struktur och uppbyggnad.
Vi är många män som samlar på sådant här förstår ni.
Det är många av oss som verkligen försakar mycket i verkliga livet för att lära oss mer om humor.
En del av oss blir bara tragiska humorcitatmaskiner som kryddar samtalen med dåliga egenskapade skämt om dvärgar och schampo.
Andra blir komiker på riktigt.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article5423352.ab

Monday, July 6, 2009

Tänk om?

Fler och fler detaljer dyker upp kring våldtäkten i Gammliaskogen i Umeå. Detaljer som kan få mig att revidera åsikten att signalementet var en bluff för att skydda någon hon kände sedan tidigare. Faktiskt så utvecklar det sig mer och mer till en komplex historia som kanske, kanske kan vävas ihop med en tidigare händelse. Det är egentligen för tidigt för att uttala sig men mannen i Gammliaskogen skulle kunna vara samma man som utförde dubbelmordet i Linköping.

Läs det här om Linköpingmördaren:
http://www.sr.se/Ekot/arkiv.asp?DagensDatum=2004-10-29&Artikel=495471

Läs sedan det här:
http://www.vk.se/blaljus_artikel.jsp?article=290313

Kusligt, inte sant?

Att kvinnan hade sett mannen sedan tidigare förklarar ju också hur hon kunde lämna ett sådant tydligt signalement. Att han inte är känd och gripen än kan ju också förklaras med att han egentligen inte är hemmahörandes i Umeå.

Vi får se hur den här historien utvecklar sig.
Jag hoppas innerligt att min första magkänsla var felaktig och att texten som jag skrev då kan kasseras.

Jag har tappat räkningen på balkongflickorna…

”FALLDÖD MISSTÄNKS VARA MORD”

Så skriver SvD i samband med den kvinna i Malmö som föll från fönstret, ner mot sin död.
Själv hade jag redan dragit ett streck på den långa listan av balkongflickor som vi sett dom senaste åren.
Att tro något annat än att detta skulle vara ett hedersrelaterat mord vore fruktansvärt korkat. Men jag förstår SvD, dom kan inte skriva det rakt ut. Vågar inte.

I Sverige, i detta nu, så finns det massor av modiga, tappra kvinnor som jobbar och sliter på landet kvinnojourer. Dom jobbar oftast utan ersättning.
Jag vill alls inte förta det jobb som dom gör, men även fast dom VET hur illa dom patriarkala strukturerna kan vara i släkter med kurdiskt/islamskt ursprung så väljer dom att tiga käft varje gång något sådant här händer.
Dom vet och dom tiger.

Varför skriker dom inte?
Varför skriker dom inte varje dag?
Hur kan dom stå ut med all den vetskap som gör att huvudet bara bultar och bultar?

För det är ju så. Det är aldrig en olycka i dom här fallen.
Är det ens möjligt att halka och ramla ner från ett fönster eller balkong?
Jag menar, om man inte står på räcket och leker Allan-Ballan.
Räckena är ju höga, så man måste ju nästan göra en Stefan Holm för att kunna svinga sig över.

Hur många faller egentligen från balkonger och fönster varje år?
Hur många föll innan 90-talet?
Hur ser könsfördelningen ut?

SvD:s rubrik påminner mig om det gamla skämtet:

”Polisen hittade en styckad man instoppad i ett kylskåp. Dom misstänker att ett brott kan ha begåtts”.

Edit: Nu framkommer uppgifter om att kvinnan försökt fly från lägenheten med ett rep som sedan brast. Jag erkänner att jag var för snabb att dömma hur det hela hade gått till, men det förtar inte det faktum att hon mördades av sin man. Hon var så desperat att hon försökte fly, och det är ingen olycka i mina ögon.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3166085.svd

Sunday, July 5, 2009

Imperiet var en mycket, mycket dålig musikgrupp

Aldrig tidigare har jag sett någon göra ner Thåströms projekt Imperiet som Erik Helmersson gör i Expressen. Imperiet har alltid varit en helig ko för musiktyckare, en ikonisk grupp som man inte får röra. Denna respekt baseras naturligtvis på det som Thåström gjorde med Ebba Grön några år tidigare.

Men precis som alla andra punkikoner så dog Thåströms musik när 80-taletseffekter tog över ljudbilden. Läderslipsar, axelvaddar, laminerade kostymer och synthgitarrer blev det nya svarta.

Det fanns noga räknat INGEN svensk punkgrupp som klarade sig genom new wave-eran med hedern i behåll.

I den vida världen (läs USA) så fanns det ett fåtal grupper som klarade övergången till 80-talet på ett bra sätt, men då rörde det sig främst om grupper från små orter utanför civilisationen som faktiskt inte hade förstått att punken var ”fett ute”.

Melodierna blev oviktiga och dom ärligt brutala texterna från punktiden ersattes av högtravande skildringar om mäktiga dödsfåglar och häxor som bodde i skogen.

Inget genuint fanns längre kvar i en musikstil som hade byggt helt på genuinitet.

Att Docent Död bytte namn till Docenterna, att KSMB blev Stockholms negrer, att Grisen skriker blev Raketerna (sedermera Kometerna) och att Piska mig hårt blev Eldkvarn kunde inte rädda musiken från att suga hästpung.

Denna misär varade länge. Det kom inget nytt som kändes i hjärtan på nära på 10 år. Men på 90-talet kom plötsligt allt på en och samma gång. Nirvana bröt mark och snart fanns intresse för allt som kunde betecknas som realistiskt och jordnära inom musik, film, TV, serier, konst osv.

När Erik Helmersson skriver om Broder Daniel som en kontrast till Imperiet så måste man förstå att Broder Daniel bara var ett av många band som gjorde samma sak.
Överallt. På varenda fritidsgård och varenda konsertlokal spelade grupper som sket i kajal och rockposer över plastiga syntheffekter. Helt plötsligt ville man göra något som kändes relevant igen. Helt plötsligt började DJ: n spela musik som betydde något för mig!

Jag äger en skiva med Imperiet. Jag har spelat den en gång.

http://www.expressen.se/1.1626726

Saturday, July 4, 2009

Die Welle –Experiment i fascism

Det var några månader sedan jag såg den tyska filmen ”Die Welle” (The Wave). Jag har alltid tänkt att jag skulle återkomma till den där filmen med några reflektioner efter att ha läst på om dom verkliga händelserna som filmen bygger på.

Filmen utspelar sig i nutidens Tyskland och handlar i korthet om några elever som väljer att lära sig mer om fascism under en temavecka i skolan. Den unga läraren som leder lektionerna är vänsterorienterad och väljer att utsätta eleverna för ett socialt experiment för att visa på hur dålig fascismen är.

Alla i klassen tvingas ställa sig upp i klassrummet om dom vill tala.
Dom skaffar vita skjortor för att visa på sin gemenskap och hälsar på varandra genom att göra en vågrörelse med handen. Dom ger sin ideologi ett namn: ”Tredjen vågen”, vilket bygger på föreställningen att den tredje vågen i en följd alltid är den största. Ganska snart spårar experimentet ut. Vågen växer sig större. Tar över skolan. Elever som inte vill bli vitskjortor mobbas och stöts ut från gemenskapen. Klotterbilder av vågor dyker upp över hela staden.

I slutet av veckan samlar läraren alla vitskjortor (som nu växt till hundratals) i skolans aula och meddelar att allt bara var ett experiment och att dom måste upphöra med sina kriminella fasoner.
Det vill sig dock inte bättre att en av eleverna som slukats av vågens ideologi inte finner sig i detta utan skjuter en annan elev innan han tar sig eget liv.
Filmen slutar med att läraren förs iväg i polisbil.

Filmens budskap är simpelt: fascism är lätt att uppnå. Med hjälp av en auktoritär ledare kan man få människor att ledas likt får. Det behövs inte mer än en liten vindpust för att sätta vågen i rörelse.

Själv så tror jag inte att det är så lätt, och jag tror det ännu mindre efter att ha sett Die Welle.
Jag tror att det måste finnas ett genuint hat innan fascismen kan vinna någon popularitet.

Hitler-Tyskland måste ju vara den ultimata jämförelsen. Berodde judehatet på att Hitler var auktoritär eller berodde det på att tyskar genuint hatade judar?
Enligt mig var hatet genuint.
Det gällde naturligtvis inte en majoritet av tyskarna, men dom var tillräckligt många för att Nationalsocialisterna skulle nå makten.

Efter ett världskrig och en fruktansvärd inflation så var det inte svårt för tyskarna att ge onda ögat till dom judar som bedrev affärer och tycktes leva i välfärd när dom själv nästan svalt.
Sanningen var naturligtvis att många judar levde i ghetton, men jag antar att det är lätt att bli blind för sådant när man själv knappt har mat för dagen?

Hur var det då med det verkliga experiment som filmen bygger på?
Jo, experimentet genomfördes i Kalifornien 1967, på Ubberley High School, av den flumliberala läraren Ron Jones.
Ingen människa dog under experimentet.
Ingen vandalism förekom.
Ingen blev misshandlad.
Det finns två korta noteringar om experimentet i skolans tidning vid tidpunkten men där står inga direkta detaljer. Det finns inga vittnesmål om experimentet av någon elev som deltog. Ingen elev har uttalats sig, varken då eller senare.
Det enda som finns är Ron Jones egna vittnesmål som han skrev ner sex år efter händelsen.
Ron Jones påstår inte heller att experimentet skulle ha fått ett tragiskt slut, det är en ren efterkonstruktion för att passa Hollywoodmallen.

Däremot så säger Ron att det är sant att experimentet fick stort genomslag. I slutet av veckan var det över 200 elever som bekände sig som ”Tredje vågare”. Det närmsta man kom våldshandlingar var att elever som inte tillhörde rörelsen nekades tillträde till klassrummet där tredje vågarna hade sina lektioner.
Experimentet slutade helt oblodigt med att Ron sa att experimentet var slut.

http://www.imdb.com/title/tt1063669/

Det låter kanske som självskryt…

Jag läser dåligt. För lite. För långsamt.
Saknar fattningsförmåga.
Tappar tråden och måste börja om.
Det tar mig nästan ett halvår att läsa ut en bok.
Har slösat tiden på att skriva själv istället. Tusentals dikter och texter som ligger spridda över Internet och golvet. Men ibland, nästan alltid genom TV-mediet, så väcks mitt intresse för en ”okänd” författarkändis som jag borde ha känt till sedan tidigare.
Ibland kan jag till och med känna ett släktskap med den person som porträtteras. Det är inte yrket vi delar, men jag känner igen orden; det är som om dom skulle ha kunnat vara mina.

Så var det häromdagen när SVT visade ett TV-program om Sonja Åkesson.
– Ja, det var ju så! Det där var ju exakt så som jag hade skrivit det! Dom där vändningarna! Dom där hoppen mellan ”en” och ”att”. Jag känner igen dom så väl!

Såhär hade hon skrivit:

Ja Tack

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.

Det underliga signalementet

En kvinna attackeras av en knivbeväpnad man i ett elljusspår på väg hem från jobbet. Han drar in henne i skogen och våldtar henne. Skär henne med kniven. Våldtar. Hon svimmar och hittas senare av en förbipasserande joggare som larmar polisen. Inget underligt så långt.

Men sedan kommer då signalement på gärningsmannen: Ljushårig man med surfarstil. Ljust yvigt hår. Trähalsband av Thaimodell. Cirka 180 cm lång, vältränad. Skelar på vänster öga. Saknar toppen på höger lillfinger.

Förutom kvinnans fantastiska minne så framstår mannen närmast som en klyscha från någon dålig Hollywood-rulle. Faktiskt så klyschig att han i stort sett inte existerar i verkligheten.
Om han gör det i det här fallet vill jag låta vara osagt.

Jag ifrågasätter inte att kvinnan verkligen attackerades, men det känns mer troligt att hon attackerades av någon hon känner och som hon inte vill/vågar vittna mot?

Skelögda surfarkillar med kapade lillfingrar finns det säkert inte många i Umeå, och trots att polisen gått ut med signalementet och Aftonbladet också skriver numret till Polisens tipstelefon i artikeln så har mannen ännu inte gripits.

Jag vet att mitt anklagande är hemskt. Och jag vet att det finns en ganska stor risk att jag har fel i mitt antagande, men jag måste ändå skriva att jag inte tror på signalementet.
Inte för fem öre.

Om jag har fel så ber jag tusen gånger om ursäkt.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5469578.ab

Thursday, July 2, 2009

Stockholmsnatt

Stockholmsnatt är en elitistisk skildring av subkulturer i Stockholms innerstad. Roligt och befriande smalt. I serien som jag länkar till här nedan så har kreatörerna Pelle Forshed och Stefan Thungren haft den goda smaken att väva in ett citat om batiktröjor som Kurt Cobain yttrade när Nirvana spelade på Sjöhistoriska museét back in the days(!)

Även om mycket är över folks huvuden så tror jag att dom flesta kan hitta guldkorn i denna fantastiska serie.

http://www.svd.se/kulturnoje/serier/artikel_598903.svd?date=20090612

Wednesday, July 1, 2009

Osorterad tankekedja om dagens händelser

Efter en lång period av medietorka händer plötsligt väldigt många saker på en gång.
SJ kommer inte längre vara ensam aktör på Sveriges järnvägsspår.
Att ha en bestämd åsikt i frågan nu så här innan det har genomförts är som att torka sig i arslet innan man har skitit. Vid andra privatiseringar så har det verkligen slagit fel åt helvete:
Ni minns kanske att det fanns en tid då man slapp sitta och jämföra pensionsfonder, telebolag och elbolag för att i slutändan ändå komma fram till att man har blivit totalt jävla rumpknullad?
När det gäller SJ så är läget något annorlunda dock. Vissa avgångar mellan Stockholm och Göteborg går på över 2000 spänn. Det kostar 300 spänn med buss, 800 spänn med bil...
Det är uppenbart att något är fel där. Frågan är dock om det kan bli bättre med konkurrens? Tveksamt måhända men det känns nästan som om det är värt ett försök.
Apoteken tycker jag dock fungerar bra som det är nu. Jag förstår inte varför vi ska ta in någon tysk Lidl-variant när butiker och expertis redan finns här?

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_3148767.svd

Sedan har vi det där EU-spektaklet också (och det är så jag kommer att benämna det eftersom att det är så sövande tråkigt och ointressant). Det ska dock bli intressant att se om Reinfeldt kan blåsa upp sig lika mycket som Katrineholms-fettot gjorde när det begav sig?

http://www.svd.se/nyheter/politik/euvalet2009/artikel_3129671.svd

Piratbay säljs och sviker sina ”ideal”. Stackars, stackars dom pirater som fortsatt har kvar sin ”moral”.
Det är lite svårt att låta bli att skratta dock. Jag som verkligen, verkligen trodde att ”kampen” handlade om att ”försvara” demokratin och yttrandefriheten…

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_3141789.svd


I Göteborg har man förbjudit gatumusik och nu har musiker gått man ur huse för att protestera mot lagen. Bra så, men alla vet ju innerst inne att ordvalet i förbudet är ett svepskäl för att slippa obehagliga frågor om rasism.
Fråga er själva när ni såg en gatumusiker senast?
Okej, och när såg ni en RIKTIG gatumusiker senast?
I Göteborg har man naturligtvis infört lagen pga dom romer från Östeuropa som med skral musikalitet kommit för att tigga.
Det är väl i huvudsak dessa ”musiker” som man ser i vanliga fall?
Föga förvånande greps inte Hampus och Linnea när dom spelade på gator och torg idag.
Vi kanske till och med ska se polisens passivitet som en invit?
Kanske är det här ett sätt att locka ut riktiga musiker på gatan?
Vi får hoppas att taktiken lyckas för jag har verkligen saknat musikerna i gatubilden. Det var fasen flera år sedan jag såg dom där Panflöjtsindianerna.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5456564.ab