Det ger min röst från medelklassen ett berättigande.
Som en udda fågel, eller katt bland hermeliner så tar jag mig rätten att håna det hycklande som blir tydligare för varje dag som går.
Det var en Intervju med Alexander Bard som verkligen satte allt på sin spets. Det var inte det att hans tankegång var unik, men den har nog aldrig uttalats i Statlig TV innan. Han slog fast att dom värsta rasisterna inte hittas inom SD, utan bland rika Folkpartister i Bromma: Människor som självklart är förespråkare för det mångkulturella, men som aldrig skulle få för sig att anställa någon från en avvikande kultur, och som skulle bli alldeles vettskrämda om deras dotter kom hem med någon från andra sidan bron.
Å ena sidan vill dessa PK-människor stå för det "goda" (vilket inkluderar en generös invandringspolitik).
Å andra sidan är det viktigt att dessa goda handlingar inte resulterar i att ”skräp” spiller in den privata sfären.
Det är dock en svår balansgång det där, och ibland kantrar det (exempelvis när sonen kommer hem och berättar att han råkat i slagsmål med ungdomar från ett ”socialt utsatt område”).
Därför omringar man sina bostadsområden med murar och umgås rasrent (eller med folk ”som tycker om att arbeta mycket” för att citera Jan Helin). Man skyddar sina barn i bästa möjliga mån genom att bespara dom från utflykter till samhället bakgårdar. Sätter dom i monokulturellt svenska skolor etc.
Samtidigt rättfärdigar dessa människor sin egoism och självvalda segregering genom att köpa Situation STHLM emellanåt, samt dra något lamt SD-skämt då och då (”Varför står alltid Jimmie Åkesson sist i kön? Han gillar att vara sist”).
I verkligheten kunde inte dessa människor bry sig mindre om folk som befinner sig längre ner på samhällstrappan. –Det är inga människor dom umgås med, och dom har heller ingen lust att lära känna dessa (oavsett om dom heter Andersson eller Mohammed).
Ändå spelar man fortsatt rollen. Trots att man är en del av en white flight, som helt tydligt undviker att bosätta sig i vissa områden (för att dom inte är natursköna, saknar kommunikationer etc…) så fortsätter man gå på som om man hade större moral och etik än kleti och pleti ute i stugorna.
Och denna, deras PK-liberala SD-kritik är snart den enda som återstår: i takt med att det står klart allt tydligare att den förda invandringspolitiken i Sverige skapar samhällsklyftor, utanförskap och våld så måste man nästan ha en egoistisk hållning för att det ska vara trovärdigt.
”Lägg sats på sig själv”. ”Visa framfötterna”. ”Ta för sig”. ”Dom svaga får skylla sig själva”.
Det har till och med gått så långt att liberaler i dag tror att dom är socialister.
Ett bra exempel på det kunde man se i en dokumentär om maktkampen inom Socialdemokraterna som visades för några veckor sedan. Där intervjuade man en gammal sosseröstare som nu hade övergett partiet. Hon intervjuades i sin 3-miljonerslägenhet i nybygget vid Blåsut/Globen. Hon sa att hon hade övergett partiet då Sossarna inte längre tilltalade henne som arbetande Stockholmaren. Hon ville att partiet skulle byta riktning och börja tala om dom viktiga arbetarfrågorna, som i hennes fall visade sig vara jobbskatteavdrag och städhjälp...
Ett jävla Solsidan-samhälle där man inte ens längre skäms för att vara brackig och elitist.
Den utdöende kritiken från rent vänsterhåll är numera decimerad till att inbegripa naiv och utopisk humanism och/eller våldsvurmande historierevisionism där diktatorer görs till hjältar, och islamisering görs till frihetskamp. En slags upp å nervänd världsbeskrivning där gott är ont, och ont är gott.
Och det är också väldigt tydligt att vänstern tappar här. Det syns inte bara i opinionsmätningarna, utan även i hur TV4:a-mässiga vi svenskar håller på att bli. I dag är det viktigare att hålla sig ajour med vilken vintermössa som gäller (en med blårävsboll på toppen), än att faktiskt bry sig om vilket samhälle vi håller på att bygga (rasera) åt kommande generationer.
Men jag tror faktiskt att PK-isten är ärlig i sitt uppsåt, jag tror att han har samma naiva tilltro som vänsterdåren.
Jag tror att när han sitter där i Villan i Bromma och har kräftskiva bland sina "hårt arbetande" vänner kan sväva bort i tanken:
”Om några år, då kommer min dotter ha kräftskiva här, och då kommer folk från hela världen vara här: Somalier, libaneser, turkar och afghaner. Och min dotter säger visserligen att det är ett gäng i skolan som är störiga och jobbiga. Men det är en fas, det vet jag, hon kommer mogna och växa ur det där så småningom. Och hon kommer vara modigare än jag när hon växer upp. Hon kommer våga åka blå linjen. Långt ut på sträckan utan att känna rädsla. Hon kommer inte vara så stelt svennig som jag”.
Alexander Bard må vara en naiv liberal, men han är i alla fall inte en hycklande liberal:
Aftonbladets redaktion, en bild som knappast behöver kommenteras:
No comments:
Post a Comment