Monday, March 28, 2011

Motsättningar skapar hårdare hållning, inte tvärtom

Ibland kommer det analyser så verklighetsfrånvända att man nästan inte vet hur man ska ställa sig till dom? Statsvetarna Carl Dahlström och Anders Sundell vid Göteborgs universitet har gjort en studie som visar att stödet för SD har ökat i takt med att dom etablerade partierna tagit hårdare hållning i invandringsfrågan.

Först och främst, har vi sett en hårdare hållning i frågan? Jag menar förutom några luftförslag som aldrig mynnade ut i annat än ord (krav på försörjning vid anhöriginvandring, språktest etc.)?
Visst, det finns ett konkret exempel som jag kommer på så här på rak arm, och det handlar om att Somalier nekats inträde i Sverige i fall där dom saknat giltiga ID-handlingar. Det är naturligtvis att betrakta som en hårdare hållning, speciellt om man betänker att ”Staten” Somalia i praktiken inte existerar: Dvs det finns ingen myndighet som ger ut pass eller ID-kort…

Men problemet med att ta upp den företeelsen och koppla den till den här studien är att det beslutet aldrig mynnade ut i någon offentlig debatt (eller så har jag läst tidningarna för dåligt).
Jag tror tvärtom att gemene svensks uppfattning är att invandringen blir mer och mer öppen: det har liksom blivit en naturlig utveckling i den globala värld vi lever i. Därmed inte sagt att folk i gemen skulle vara kritiska mot detta, tvärtom i takt med invandringens ökning (och SD:s ökning som resultat av detta) har även hatet mot SD ökat.

I övrigt är det svårt att förstå vad Carl och Anders far efter när dom talar om en hårdare hållning: den svenska invandringen har blivit större för varje decennium sedan 50-talet, och det är svårt att i dessa ängsliga tider tänka sig att Göran Persson en gång i tid uttryckte sin rädsla för ”Social turism” när Öststater välkomnades in i EU. Det är ett uttalande som till och med Sverigedemokraterna skulle akta sig för att använda i dag.

Ett sådant uttalande borde ju enligt studiens logik ha lett till en fantastisk uppgång för Sverigedemokrater och deras likar. Och hur stora borde inte dom Nationella ha blivit när Tage Erlander 1965 i Riksdagen uttryckte sina känslor inför rasupploppen i USA med orden ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.”.
Var det ett uttalande som skapade livsluft för nationalistiska rörelser att frodas i?
Knappast.

Tvärtom, det faktum att han så lättvindigt kunde komma med ett sådant konstaterande var ju i sig ett bevis för den konfliktfria tillvaron i landet. I det homogena Sverige fanns inga tankar på upplopp, inte Nationalistiska rörelser heller för den delen. – Det var ickefrågor.
Saken är den att invandringskritiska rörelser i stort sett inte fanns förrän på 1980-talet när stora grupper från främst Turkiet och Chile kom in i Sverige.
Invandringsfrågan hade en väldigt liten påverkan på folk. Och då ska man betänka att det under denna tid i stort sett inte fanns någon som helst stigmatisering kopplat till att uttrycka sig rasistiskt.
I litteraturen och på Film var afrikanen det stora barnet med jätteläppar som kokade missionärer i stora grytor.
Trots det, inget hat. Inga kravaller eller rasistiska partier som nådde över promillegränser.

Men visst, det fanns motsättningar bland svenskar och italienare/jugoslaver/finnar/greker etc så tidigt som på arbetskraftsinvandringens 60-tal. Men när man ser dom gamla nyhetsinslagen i dag så kan man inte låta bli att garva: rädda människor som visade upp det som VERKLIGEN var att betrakta som främlingsrädsla, dvs en obefogad rädsla som helt eller delvis byggde på okunskap: inte alls likt ordets nya innebörd som kommit att infatta berättigad rädsla.
Och det är ju också i den relativt sena invandringen till Sverige som vi finner förklaringen till varför ett parti som Ny demokrati och sedermera Sverigedemokraterna vunnit röster.
Hade vi likt England, Frankrike och Holland varit gamla kolonialmakter så hade motsättningarna börjat långt tidigare.

När England hade sina rasupplopp på 70-talet så hade dom flesta svenskar fortfarande inte sett en svart människa i verkliga livet.

Så vad är då Sverigedemokraternas livsluft? Vad är det som får dom nationella partierna att frodas ute i Europa? Jo, den misslyckade invandringspolitiken: drömmen om det mångkulturella bygget.
Var än man företagit sig den politiken har det förr eller senare slagit tillbaka mot makten.

Det har inte spelat någon roll om taktiken från makthavarna har varit att omfamna misslyckandet och gjort om sin politik, eller om man hållit skenet uppe genom att säga att allt är bra. Tillslut har partier likt SD vunnit mark, tillslut har makthavare tvingats kapitulera (tom offentligt som vi sett i Tyskland och i England).

En sådan utveckling hade naturligtvis varit omöjligt i ett land som förblivit homogent.
I ett homogent land har man tvärtom råd att förhålla sig oförstående och dömande mot dom nationella stämningar som man kan läsa om i andra länder.

Det var inte länge sedan Sverige kunde vara bror duktig i sammanhanget: på den tiden då man kunde använda ett ord som homogent utan att få sparken från sitt jobb.


http://www.dn.se/nyheter/politik/hardare-politik-okar-stodet-for-sd#article-readers

I den här bilden kan man avläsa varför SD:s framgångar kommit, och varför dom kommit senare än i länder som England, Tyskland, Frankrike etc:

No comments:

Post a Comment